Detta är bilden av en hand. En hand vars hud bär spår. Spår av ett liv på både insidan och utsidan. Ett snart 60-årigt liv, från först föreningen av ägg och spermie, den ljuvaste av dem alla, till embryot till det lilla barnet omsluten av fostervatten i moderns sköte och det första traumat, födelsen, livet och allt, då allt, som passerat revy sedan dess. Allt detta som gett av- och intryck.

Detta är bilden av min hand; inte längre slät, inte längre ett barns; det overkliga att det är en vuxen mans hand och det verkliga att det är fullkomligt sant.

På denna hand, som är min hand, sitter två ringar.

Den ena en smula mer daterad än den andra. Den närmast handflatan är märkt 1112131415, det märkliga siffrorna ger datum och tid för en förlovning mellan hon som kommit att bli min hustru och mig; jag som inte ville gifta mig igen föll till föga, frågade om hennes hand, fick inget svar, fick en tystnad som ekade i den sjukhuskorridor som vi av en händelse stod i för att stunden och tiden krävde det och efter lite mer tystnad kom ett viskande ”ja, ja, ja”. Precis tre gånger. Precis så tyst som ett viskande är. Precis så starkt som ett viskande kan vara då någon pratar kärlekens språk. Då sensorerna är på, då lyhördheten uppfattar minsta nyans.

Så den andra ringen, den med guldkant.

Den fick jag när  Z och jag växlade ringar på kajen nedanför Novotel i skuggan av Älvsborgsbron, en gråmulen höstdag, precis som i dag, då vi skrev den 22 september.

Det var en stund av andakt, där regnet knappt höll andan, där våra kära släktingar från Sverige och Danmark fanns som vittnen, där vigselförrättaren var noga utvald, där pianisten inte kunde vara någon annan…

Några dagar tidigare, den 19 september, skulle min mamma har fyllt 83 år, men hon valde något annat och försvann ur fysiskt sikte den 6 januari 2011 och deltog med andra ord inte på bröllopet, men fanns med ändå. Pappa var på plats och deltog i festligheterna, men ett drygt halvår senare förenades han med mamma och finns bara i våra tankar.

Det är livet – döden och livet är starkt förenade.

Så denna dag, den 22 september, för fyra år sedan gifte jag mig med min älskade Z och vi förenades ännu lite mer än vad vi var tidigare. Vi fick varandra, ett fantastiskt kalas och vi njuter än.

Hon är min själsfrände, mitt hjärta, min klokskap, min balans, min glädje. Hon är min kärlek, min hud, mina sensorer, min närhet, min styrka, min vän, min reskamrat, mina ögon, mina öron…

Hon är mitt allt.

Tack för dig… tack!