Det var i november 2011, som steget togs.

En ung man låg i soffan i vardagsrummet med händerna knäppta bakom huvudet, utsträckt i sin växande lekamen, stirrandes i taket. Han sa:

– Här skulle man kunna tänka sig att bo.

Hemmet var mitt. Hans mor var den kvinna som jag månaden senare skulle förlova mig med, som jag träffat fem och ett halvt år tidigare och som då och år senare skapat bryderier hos den lille gossen; vem var han som tagit min mamma?

Nå, hon hade inte släppt uppmärksamheten från sin son. Men vi förstod problemet och då hans äldre syster var mindre misstänksam fick ihopflyttandet ta sin tid. Vi fann inte någon anledning att skynda på.

Visst. Både mor, min kæraste, och dotter var ivriga att flytta in i det hus jag ägde och fortfarande gör. Det fanns plats för oss alla; för henne med barn tillsammans med mina söner.

Men det där tvivlet från den yngste var ett tvivel att ta i beaktande. Vi bidade vår tid.

Redan 2010, den tidiga våren, hade jag låtit renovera badrummet. Just med tanke på att vi skulle flytta ihop. Men det skulle dröja…

Så den där novemberdagen. Hösten hade egentligen varit tämligen, för att inte säga rejält, kymig. Livet stod som snålblåst och horisontalregn rätt i ansiktet mot en retsamt känslomässig grå himmel.

Vi strävade båda på för att hålla den mentala hälsan i behåll och lyckades, som alltid, hålla kärleken ren då så mycket annat ansatte oss.

Men där och då bestämde vi oss i samförstånd och närmast tystnad. För så mycket behövde inte bli sagt. Med en enda mening hade han gett klartecken.

Så skiftade 2011 till ett nytt år. Jag kontaktade hantverkare för arbete med vinden, som skulle göra tre rum av två och ett halvt. Planen var att samla alla barn under samma tak och den var inte dum. Men i februari, när hantverkarna knackade på dörren och hela havet stormar hade inletts med möblemang och flyttlådor kors och tvärs, fick äldste sonen ett andrahandskontrakt och flyttade ut.

Z:s dröm om att få leva med en storfamilj, hennes barn och mina tillsammans, gick i kras. Men… det var samtidigt hög tid; han behövde växa, ta ytterligare steg in i vuxenlivet, ta ytter mera ansvar.

Mars och april var byggstök, ett arbete som sakta växte till det som vi önskade.

I maj skulle Z flytta ut och i maj stod också allting färdigt för inflytt i vårt gemensamma hem.

Det var den 18 maj 2012. För fem år sedan och det känns som alltid, så självklart och givet. På hösten förenades vi än mer, då Z och jag gifte oss.

En nykomponerad familj – för fem år sedan. Foto: JONAS EKLÖF

Sakta har vi smält samman hemmet till var och ens, men samtidigt det förenliga. Mycket är kvar och saker ska sorteras ut.

Nu bor dottern barrikaderad i det rum som är hennes med hennes personliga stil och stök. Den unge mannen som en gång tvivlade pendlar nu mellan sin mors och sin fars hem, solidarisk som så många unga i dag.

Mina söner har flyttat och lever sina egna liv, men vi samlas för gemenskap och trivs i varandra sällskap; något som inte är givet bara för att två vuxna fattar tycke för varandra. Men vi är lyckligt lottade, även om Z firar femårsjubiléet med väninnor i Spanien.