Håkans långa förspel till klimax

Konsert:

Håkan Hellström med band och gästerna Erik Lundin, Silvana Imam, Eva Dahlgren, First Aid Kit och Ola Salo.

!!!

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Mot klimax. Håkan Hellström fick jobba för att få igång energin.Foto: KAI MARTIN (från spelningen i Borgholm tidigare i somras)

Ullevi, Göteborg

Publik: 63788

Bäst: First Aid Kit med Håkan Hellström kan vara framtiden.

Sämst: Det tog tid innan det tog fart.

Fråga: Kommer Henrik Berggren gästa ikväll…?

Han gör sin femte Ullevispelning och detta på bara några år.

Klart att det är både djärvt och dumdristigt att riskera minnet av dessa två spelningar på Sveriges paradarena bara drygt ett år efter publikrekorden och känslostormarna då.

Men Håkan Hellström både smider medan järnet är varmt och utmanar sig, sitt band och sin publik med både höstturnén (trött i mina ögon och öron) och denna sommaren.

En svensk mot jante.

Det har ju hänt en del sedan förra året. Låtarna har stuvats om, fått nya arrangemang, en del har tillkommit, annat plockats bort. Inramningen, tematiken (ogenerat lånat från Dylans klassiska The Rolling Thunder Revue 1975–1976) är nytt.

Erik Lundin spinner igång dynamon med några låtar innan hans uppvärmingsakt binds samman av Håkan Hellströms entré. Jag har skrivit om det förr och det är snyggt, men efter en gång försvinner överraskningseffekten och blir, snudd på, slentrian.

Och där Erik Lundin vill ingjuta energi inför nära 65000 blir det inte så bra. Helt enkelt för att han inte klarar den svåra konsten att möta en så stor publik. Han inleder bra, men tappar greppet snabbt.

När så Håkan Hellström ska ta över är det en halvljummen publik, i och för sig lättkittlad, men inte så lättrört euforiskt som tidigare spelningar på den väldiga stadion.

Nu jobbar Håkan Hellström obekymrat vidare och når snabbt sin publik. Men trots en dynamisk setlist blir det aldrig fart på spelningen.

Ja, jo… ”En vän och med en bil” accelererar konserten väsentligt, precis som ”Ramlar” senare, som nära nog välter Ullevi.

Men de där himlastormande känslorna kommer inte rusande på en och samma gång.

Ja, jag är bortskämd och ja, jag är som sportreportrarnas besynnerliga, slokörade rapportering från Sarah Sjöströms silverlopp i 100 meter frisim. Bara guld räknas.

Och ja, jo, det är orättvist. För oavsett allt är det fantastiskt att lyckas fylla Ullevi inom tidsrymd från 2014 till nu. Det ska alltid applåderas. Men nu är det ju inte bara den meriten som ska vävas in i tyckandet i en text om en konsert.

För känslorna och utlevelsen från scen kan aldrig bortförklaras. De måste in i summan av allting som sker.

Det är här jag upplever att konserten aldrig får den där eftersträvansvärda energin och kittlingen förrän Silvana Imam kommer in till ”Klubbland”, en känsla som förstärks av systrarna Klara och Johanna Söderberg i ”13”, som kittlar ytterligare med Eva Dahlgrens entré i ”De tog så lång tid att bli ung” och når höjdpunkten med Ola Salo i ”En midsommarnatts dröm”.

Just föreningen med First Aid Kit i ”13” är konsertens triumf, som förstärks av duons insats i ”Du är snart där”, där återigen mamma Christina Hellström vackert gästar, så som hon gjorde i Slottsruinen i Borgholm. First Aid Kit och Håkan Hellström kan helt enkelt bli en framtid med låtar från Håkans och hans låtskrivarguru Björn Olssons pennor. Det blir stämningsfullt i flera bemärkelser och väldigt vackert.

Att sedan Ola Salo vågar ta plats bredvid Håkan Hellström, att han njuter av möjligheten att få bereda ut sin sångtalang och -kapacitet, känns både självklart och njutningsfullt. ”Calleth you, cometh I” är ett arenaanthem värd sin plats på Ullevi.

 

Låtlistan Ullevi 28 juli 2017:

  1. Dom där jag kommer från

  2. Tro och tvivel

  3. Du kan gå din egen väg

  4. Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din

  5. Precis som Romeo

  6. Man måste dö några gånger innan man kan leva

  7. En vän med en bil

  8. Brännö serenad

  9. Jag har varit i alla städer

  10. 2 steg från Paradise

  11. Ramlar

  12. Valborg

  13. Kärlek är ett brev skickat tusen gånger

  14. Shelley

  15. Klubbland

  16. Du fria

  17. 13

  18. En midsommarnatts dröm

  19. Din tid kommer

  20. Det tog så lång tid att bli ung

  21. Känn ingen sorg för mig Göteborg

  22. Det kommer aldrig vara över för mig

  23. Calleth you, cometh I

  24. Kom igen Lena

  25. Du är snart där

  26. Nu kan du få mig så lätt

 

Krigets klaustrofobi

Film

DUNKIRK

!!!!

Unknown En väg ut. Ingen väg ut.

Regi: Christopher Nolan.

Kamera: Hoyte van Hoytema.

I rollerna bland andra: Kenneth Branagh, Harry Styles, Cillian Murphy, Tom Hardy, Fionn Whitehead, Tom Glyne-Carney, Jack Lowden, Mark Rylance.

Musik: Hans Zimmer.

Andra världskriget ligger över 70 år tillbaka. Men fortfarande både kittlar och förfäras vi av dess fasor. Christopher Nolans ambitiösa 150-miljonersfilm skildrar ett drama som både speglar sig i evakueringen vid Dunkerque 1940 och filmen ”Dunkerque – helvetesstranden” från 1958.

Nolan har skapat en klaustrofobisk film med kuslig närvaro tack vare Hoyte van Hoytemas filmande. Det handlar om 106 minuter gastkramning av en händelse där historien redan har gett facit. Av drygt 400 000 brittiska och allierade soldater, som pressades tillbaka av tyskarnas styrkor till staden Dunkerque vid belgiska gränsen, räddades 330 000 med hjälp av småbåtar från brittiska sydkusten.

Det fanns fog för hjältedåd och nog var det en bedrift att klara denna manöver.

Men Christopher Nolan speglar inga hjältar, utan människor som tar konsekvenserna av kriget och i stolthet för sitt land försöker göra det bästa av situationen. Till detta soldater som i desperation bara vill tillbaka hem, till ”tryggheten”, från kriget.

Stranden vid Dunkerque är full av soldater, unga män, som ska evakueras med de fartyg  som står till buds. Samtidigt kommer tyskarnas attacker från luften, bristfälligt störda av brittiska luftvapnet RAF, och från ubåtarna i havet. Ingen väg ut är god nog och sanden i timglaset rinner sakta ut.

Ja, det går att göra mindre spännande filmer av temat. Men Christopher Nolan behåller greppet filmen ut och det är först då den är slut som det går att andas.

”Dunkirke” skildrar händelsen från tre infallsvinklar. Dels de meniga, främst Tommy (Fionn Whitehead) som ska evakueras från helvetesstranden, dels mr Dawson (Mark Rylance) med son (Tom Glynn-Carney) och dels Spitfirepiloterna Farrier (Tom Hardy) och Collins (Jack Lowden). På den franska stranden står kommendörkapten Bolton (Kenneth Branagh) med stoiskt lugn och övervakar katastroferna, kanske filmens svagaste scener.

Nej, krig är inte underhållning. Inte i mina ögon. Istället är det en påminnelse om händelser som sker nu i andra delar av världen och av en inte helt fjärran del av vår historia.

”Dunkirke” skakar om och öppnar luckorna till det meningslösa, besinningslösa våld som pågår i exempelvis Syrien. ”Aldrig mera krig!” sjöng Totta Näslund i Tältprojektet, med inspiration av första världskrigets galenskap. Hundra år sedan och människan har lärt sig väldigt lite.

Den sköra dandyn

Konsert:

HENRIK BERGGREN

!!!

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

På en tunn gräns. Henrik Berggren är skör, men stark. Foto: KAI MARTIN

Lisebergs stora scen, Göteborg.

Publik: 13000.

Bäst: ”Work” är plågsamt effektiv.

Sämst: Att Henrik Berggren tvingas kämpa.

Fråga: Hur länge ska han orka bjuda på sig på scen…?

Vi som hade förmånen att vara på Pustervik den 6 maj, då Henrik Berggren hade sin release av soloalbumet ”Wolf’s heart” fick se något starkt och skört. Där Henrik Berggren måhända inte var den döende dandyn, men svårt plågad av sitt utmattningssyndrom.

Men där och då hände också under. Hans fantastiska band – Theodor Jensen, kompgitarr, Joel Alme, bas, Soundtrackgitarristen Mattias Bärjed, trummisen Nino Keller och Henning Fürst, keyboard – var ett lyriskt wall of sound, manglade effektivitet och gav tillsammans med publiken Henrik Berggren energi.

Det höll inte länge, men tillräckligt länge för att kännas genom ben och märg rätt in i själen.

Samtidigt så fanns det hos mig en oro över att de stundande spelningarna under sommaren skulle bli för mycket för den förre Broder Danielsångaren.

Jag hade lyckligtvis fel. Samtidigt inte.

För när han möter en allt mer ökande publikskara (det var förvånande glest bara timmen innan konserten) är det plågsamt att se att han egentligen inte orkar.

Det här blir en konsert där bandet bär honom på sina starka armar. De pumpar in energi i hans blodomlopp, men kickarna sätter aldrig in. Det är hjärt- och lungräddning, som syresätter. Men blott för stunden.

Nej, det blir ingen freakshow. Han faller inte ihop, men när han kallar sin publik ”Mina barn”, precis som på Broder Daniels avskedsföreställning under Way out West 2008, blir det utan överste depprofetens övertygelse. Jo, Henrik Berggren är i balans så långt han orkar, sjunger fantastiskt och presenterar sina låtar med perspektiv och förklaringar, som jag inte vet att jag hört förut.

Men det är utan energi och han går inte igång på den respons han får. Som om avståndet till publiken är för stort. Som om han behöver en kram.

Samtidigt är musiken så genialt enkelt effektiv. The Jesus and Mary Chainslamrigt med 50- och 60-talspopens enkla estetik och musikaliska språk. Detta oavsett om det är Broder Daniels melankoliska utanförskap med rakbladsvassa melodier eller musiken från soloalbumet. Det ger Henrik Berggren förvisso ett stöd på scen, men också en orolig omvårdnad, där främst Joel Alme bevakar varje steg som tas från sångaren. Så när han sitter ner följer Joel Alme honom med blicken, gör en frågande tummen upp, får en blek nickande och konserten fortsätter.

Starkt, men skört.

Resan genom Södern – eller hur en kappsäck fylls

Resa1

STARTEN

Vi har det bra. Z och jag. Vi är medvetna om det. Berikar varandras liv. Men vi lever med vetskapen om alltings slut, aktar våra dagar, vårdar det vi har.

Korta resor har genom ett rikt innehåll blivit långa och minnesvärda. Men den här gången valde vi dels att vara på turné lite mer utsträckt än tidigare och dels med ett annorlunda koncept.

Z idén väckte, om jag minns rätt, förra året, att fara iväg utan kläder och under resans gång fylla på en garderob. Ja, ja, inte helt nakna, förstås, men med de kläder som vi stod i plus ombyte gällande strumpor och underkläder. För säkerhets skull tog vi också med badkläder, det var ju ändå söderut vi skulle och svensk sommar låg i luften.

Vi börjar med E6, alltid ett riskmoment. Nu blev den än mer en nära döden-upplevelse när vi passerade Åsaavfarten och i en backe kränger en finskregistrerad lastbil med släp ut i omkörningsfilen. Sinnesnärvaro från framförvarande bil och godkänt avstånd från mig gjorde att den olyckan förhindrades.

Den fortsatta resan fortskred  utan några större incidenter, men helt riskfritt är det inte att samsas med medtrafikanter.

Vid Kvibille svängde vi av, tog de böljande vägarna ner mot Tylösand, körde förbi Harplinge och mötte Halland från ett böljande och insmickrande vis innan vi via Kungsvägen kom till vårt mål inom havsnära avstånd.

Våra kära vänner från Hafnarfjörður, strax söder om Reykjavik, var på besök hos landsmän boendes i Tylösand. Vi passade på att krama våra vänner någon timme innan deras avfärd till Kastrup för hemresan.

Så efter att vi lämnat dem på stationen i Halmstad tog vi till Myrorna på Karl XI:s Väg för ett första steg att hitta plagg. För mig blev det en beigevit tröja med blå tvärränder och ett par vita byxor på tok för långa för mina korta tentakler. Men vi var igång. Z hittade förstås en passande klänning, som hon genast blev förtjust i.

Så vidare. Ned mot Båstad, via Mellbystrand, genom tennisbyn och mot Torekov på smala, slingrande vägar. Vi kör ner till Torekovs hamn, vår se några män i de berömda slitna, prestigefyllda badrockarna och styr därefter kosan ut ur badorten mot Ängelholm.

Jag har sällskap av ”Selfies”, Jussi Adler-Olsens senaste. Men Z har precis läst ut första delen i Elenas Ferrantes och har sökt med ljus och lykta efter den andra delen, som av bokhandlare i Göteborg har utlovats komma in just denna måndag som det gäller.

Vi parkerar mitt emot Röda Kvarn på Järnvägsgatan, går över torget mot Storgatan och in på denna gågata frekventerad av alla de butiker som frekventerar varje svensk stad, stora som små. Akademibokhandeln ger nedslående besked, men en andens ingivelse bjuder att Z kliver in på Åhléns och försvinner för att triumferande komma med boken i handen, dessutom till reapris av facila 99 kronor mot 249 i ordinarie pris, nära 150 kronor att frossa för i andra ärenden, alltså.

Resa16

Lyckan är en bok. Foto: KAI MARTIN

Så kan vi då fortsätta mot det b&b som ska bjuda på sängar och frukost till nästa dag. Jonstorp ligger bara någon mil utan Ängelholm och det är en smal sak att hitta vårt boende i Görslöv, strax utanför Jonstorp. Vi checkar in, möts av en norrlänning i läderhatt, försiktigt trevlig, som talar om vad som gäller och vad som finns i närheten i restaurangväg. Vi är hungriga, tar turen in till Höganäs efter att ha ställt in vårt lätta bagage på rummet (utsikten från det ser ni på första bilden).

Vi snirklar oss ner till hamnen på vår värds rekommendationer och promenerar runt, möts runt hörnet av en av restaurangerna i de nybyggda och fina hamnområdet av ett väldigt liv och kiv så ovant att jag tappar hakan; barn som leker, stojar och springer för egen maskin. Utomhusaktivitet som jag inte längre trodde fanns. Vackert.

Vi väljer Höganäs hamnkrog och jag begår ett misstag att beställa in hamburgare, inte för att det är fel på maten. Men jag hade bestämt mig för att hålla in med det där och naturligtvis serverades Z en fantastisk tonfisk med sallad. Så mycket bättre.

Men vi njuter av stunden, av maten, av ögonblicket. Går ut och upp mot glasskiosken för kaffe och en strut med Engelholmsglass, där den förstnämnda var så där, men glassen formidabel.

Kvällen började bli sen, även om det inte alltid lätt att begripa det i den skira sommarnatten. Men vi for mot vårt boende, lade oss för att läsa och somnade. Jag för att vakna och sedan leka en kurragömmalek med sömn och vaken på grund av det kvava rummet. Först i gryningen öppnade jag fönstret, fick svalka och någon timmes sömn innan frukosten väntade efter morgonbestyren.

Z? Hon sov som en stock. Det är skillnad på folks behov av temperatur för sovandet.

Andra dagen

En enkel, men helt okej frukost. Samsande med andra om toalett och badrum. Inga konstigheter och egentligen inga konstigheter heller att priset är som för ett förstklassigt hotell; det är under sommaren som pengarna ska in för dessa inrättningar.

Självklart har Z sin nya, gröna klänning och jag mina vita byxor och randiga t-shirt. Som gjort för promenad i otillgänglig terräng, som ni snart ska får läsa om.

Vi hade redan kvällen innan gjort en kort repa genom Jonstorp, sett stockrosor, små fina trädgårdar och rosenprakt, passerat fina kåkar längs Rekekroken. Det var dags att vidga perspektivet och vi for mot Skäret och på småvägar nedanför parkeringen till en promenad där vi försökte nå stranden.

Resa2

Kvinnan på Skäret. Foto: KAI MARTIN

Med tålamod gick det och vi möttes av en för oss överraskande stenighet där strandpromenaden blev ett äventyr med fantastisk utsikt och där vi slutligen skrämde ett stackars rådjur, som raskade över stock och sten, mest sten, på sin flykt.

Vi kom upp till bilen, körde på småvägar ned till vackra Arild, den mest idylliska badort, en sväng ner till hamnen för att se livet där en kort stund och på slingrande vägar upp och ut på väg Norra Kustvägen för vidare färd på Brännelyckevägen där vi tog av mot Himmelstorp för det första riktiga stoppet, Lars Vilks svartbygge till konstinstallation ”Nimis”.

Det blir en rejäl promenad och ju närmare vi kom ett allt större äventyr. Främst för att jag lockade, i  min övertygelse om att det var rätt väg, in Z på en brant stig som förvisso andra hade trampat, men höll på att bli ödesdiger för oss. Z:s sandaler var hala och hon halkade vi flera tillfällen, skrapade upp armar och ben i sina försök att lindra fallen. När vi väl kom ner var vi hundra meter ifrån målet, några unga kvinnor såg oss och utropade förvånat ”Kommer ni den vägen”.

Resa3

Mötesplats. Foto: KAI MARTIN

”Nimis” är märklig och trots branden för några år sedan finns övervägande del kvar. Men det mest fascinerande, som jag inte vet om konstnären tänkt på, är de möten som installationen bjuder. Vi tar naturligtvis den ”rätta” vägen upp. I de trånga passagerna möter man människor på väg ner, alla sorter av långa, kort, smala, tjocka, smidiga och klumpiga. För att fortsätta klättringen ner eller upp måste man kommunicera och hitta lösningar. Oavsett var ifrån man kommer, vilken bakgrund man har, så är det det enda sättet. Vackert.

Vi kommer upp glänsande av svett efter den ansträngande och delvis vådliga vandringen. Nära gården Himmelstorp möter vi ett av sällskap av många, men en kvinna tilltalar mig. Det visar sig vara en gymnasiekamrat, som jag inte sett på många år, ute på cykelsemester. Märkligt möte, men trevligt.

Vi kör med bilen på Kullens fyr, genom mytomspunna Mölle och hela tiden förbannar jag att jag inte läste Expressenjournalisten Mats Olssons senaste deckare, som utspelar sig i dessa trakter.

Kullen är ju också en legendarisk plats för oss uppväxta på 60-talet med tv-serien ”Kullamannen” i vagt men dramatiskt minne.

Vi är inte ensamma där, men väl värt resan, även om vi håller oss från vidare vandring och bara beundrar utsikten kring fyren.

Resa21

Utsikt som förför. Foto: KAI MARTIN

Så ner till Mölle, Mölle by the sea, som Povel Ramel sjunger om i underhållande ”Gräsänkling blues”. Badorten som vackert klättrar på Kullabergs sluttning och dessutom bjuder klassiskt havsbad. Klart vi måste.

Resa20JPG

When in Mölle… Foto: KAI MARTIN

Vi tar oss ner till stranden, ut på den lilla badpiren och kliver efter ombyte i. Det är friskt, som det heter, och väldigt skönt att få låta den intorkade svetten från promenaden sköljas bort.

Så upp, torka och till Brandstationen, restaurangen vid hamnen som bjuder på en generös panerad spätta, mat som vi står oss till kvällen på.

Då har vi tagit oss till Lund, efter en kort tur till Höganäs för en strut från Otto i Glassfabriken, letat upp både Emmaus och Erikshjälpen på Stora Södergatan i studentstaden. Jag hittar ett par NN 07. mörkturkos byxor som passar, även om längden nog bäst skulle klä någon 190 cm lång yngling. Men något för överkroppen… nej, där går jag bet.

Så också för Z, som letar utan resultat. För poängen är inte bara att köpa för sakens skull, utan hitta något som passar på stil, smak och storlek.

Men när vi mitt emot Domkyrkan finns Humana second hand, som räddar Z:s dag med en vacker, rosa klänning i satin, som gjord för henne i sommaren.

Vi går till vårt hotell på Bytaregatan, strax efter att man vikt av från Klostergatan. Vi kikar i lite affärer på vägen, men håller strikt på vår idé om secondhandkläder.

Det är ett näpet hotell om blott en våning ovanför gatuplan och med en fin innergård. Vi får ett rum med god standard mot gatan, men just på gatuplan och med noll luftkonditionering. Ja, det avhjälps om fönstren öppnas, men det är knappast optimalt nattetid och fläkten på skrivbordet stökar sömnen.

Vi parkerar om bilen, efter att ha lurats in på bilfientliga gator och gjort en omständlig sightseeing i centrala Lund, en stad jag kan rätt bra. Jag fotar platser som har haft betydelse för mig och som skapat minnen för livet, onda och goda, och jag berättar för Z om tiden mellan 1979 och 1984 då jag ofta var där för att spela, spela in eller bara hälsa på.

På innergården dukar vi upp lite kvällsmat, ost, bröd, pålägg och vin. Pratar bort tiden i den ljumma kvällningen, går in på hotellrummet för lite tv och bokläsning innan sömnen sveper bort oss.

Men återigen blir det en katt och råtta-lek med lakan, sömn och vakenhet i det kvava rummet. Jag faller till föga och slår på fläkten som rasslar mig till en orolig sömn.

Tredje dagen

Hotellet har löst sin frukost elegant genom det närliggande Crêperiet, som bjuder på en stadig och god måltid. Vi utnyttjar tiden i Lund till promenad, går i mina minnesspår upp till Stadsbiblioteket där Kai Martin & Stick! gjorde sin första spelning i Lund hösten 1979 och vidare genom Lundagård till den magnifika Domkyrkan.

Vi är några få där denna hyfsat tidiga förmiddag och ger katedralen en knapp timme.

Sevärd och andaktsfull helgedom. Foto: KAI MARTIN

Vi söker fler secondhandbutiker utan större framgång, men får en promenad genom staden. Handlar lite bröd i Saluhallen vid Mortens torg och väljer snart att gå till bilen för avfärd mot nya mål.

Resa6

Stopp i regn för Pågatåg. Foto: KAI MARTIN

Himlen skiftar från uppehåll till regn. Vi har tagit sikte mot Trelleborg. Z har hittat Frälsningarméns second hand och lotsar mig dit. Det är ett illa skött ställe med saker huller om buller, plagg för tätt hängda och trångt. Vi tråcklar oss ur staden, tar kustvägen och nästlar oss ner till Smygehuk för ett glasstopp, ett besök på den södra udden och inhandlande av rökt fisk för kvällsvarden.

Resa7

Söderböna i thaisidenklänning från Lund. Foto: KAI MARTIN

Vi far en sväng norrut mot Skurup och efter lite felnavigering når vi ortens Röda korsbutik. Jag provar lite kläder som passar så där, men köper en svart, kortärmad Oscar of Sweden-skjorta, 30 kronor, och ”Spelaren” av Harlan Coben för fem kronor.

In på Systembolaget för en flaska rött, till bilen och ner mot Ystad där Lions väntar. Vi blir kvar där ett tag, i Wallanders stad, utan att något dramatisk händer i välgörenhetsförrättningen.

Det blir lite plagg för oss båda innan vi far mot Borrby i det kyrkrika Österlens inbjudande landskap. I Borrby väntar ett nytt b&b, som är snudd på hotellikt i den gamla, renoverade fröladan med silo. Vi får ett fint bemötande, värden bjuder på en guidad tur till garaget där veteranbilar samsas med hans samling av olika Cadillactyper.

I matsalen får vi sedan sitta och äta får kvällsmat. Trevligt och tillmötesgående.

Rummet är svalt, men sängarna lutar en smula och då jag vaknar i gryningen är det för att upptäcka att Z vänt tvärt och ligger åt andra hållet. Efter toalettbesök gör jag henne sällskap och fortsätter mitt intensiva drömmande.

Fjärde dagen

Vi bjuds på frukost som ger oss en stabil start på dagen, packar sedan och tar bilen in några lata hundra meter för att kika till Blå huset som har både servering, trädgård, försäljning och en spännande lampbutik.

Vi är klädda i plaggen som inhandlades dagen tidigare. Jag i Oscar of Swedenskjortan och ett par gröna chinos. Z i en svart klänning.

På vägen upptäcker vi en Röda korsbutik som har öppet. Premiärdag dagen innan och där hittar jag en till synes oanvänd blå- och vitrutig Stenströmskjorta för 60 kronor.

Lampbutiken i Blå huset har sin historia med en dansk som kom till Malmö 1968 för att jobba som bilmekaniker, men så småningom sadlade om och gör lampor i bästa Bauhausstil; tror han blev glad att Z snackade modersmålet med honom. Men någon lampa blev det inte såld. Dessvärre.

I butiken/serveringen dröjde vi kvar. Z köpte något litet efter att vi tittat in i den fina trädgården där vi hittade en zinkbalja som blev vår för 250 kronor.

Resa8

Nostalgi i Borrby. Foto: KAI MARTIN

Iväg på Österlens kurviga vägar genom böljande, inbjudande landskap. Till Simrishamn med en bil som redan sedan Kullaberg hade gnisslat betänkligt, men nu blev ljudet rent skriande vid tvärt svängande, som när vi skulle parkera centralt. Bekymmer.

Vi knallar omkring i den anrika staden, som förvånar oss med att hålla på sin åldrande bebyggelse med värdighet. Vi hittar en Röda korsetbutik och jag handlar en kortärmad Armanipiké, men stannar vid det. Z handlar ett förkläde utanför toton.

På Lillevångsgatan hittar vi ytterligare en second handaffär, som kombinerar handeln med en kemtvätt. Några plagg verkar vara sådant som inte lösts ut, andra är på kommission. För mig blir det ytterligare ett par vita byxor, ett par Gant som sitter och passar bättre än de i Halmstad. Z gör också sina fynd innan vi åker över den kullerstenslagda utfarten. Mot Kivik, men också förbi Kivik. Vi har bjudit in oss på fika hos en vän sommarboende i Åhus, får kaffe och bulle med en promenad ned till stranden och ja, jag har badkläder med mig.

Resa9

Badkille i Åhus. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Stranden är tätt befolkad denna soliga, men blåsiga dag. Jag tar mitt ansvar, badar i det långgrund vattnet inför vittnes närvaro, men nöjer mig inte. Vi går ut på piren och längst ut tar jag ett dopp till i Hanöbuktens kalla vatten.

Tack och hej, mot nästa hamn på vår resa som är Karlshamn. Men först vår fikavärds rekommendation om ett besök till Wanås, utomhusutställningen i slottsparken. Det var ett gott råd. Miljön är förstklassig och föremålen sinnesvidgande, även om den inte klarar att konkurrera med naturen. Vi promenerar omkring i nära två timmar innan vi åker österut på småvägar in från snapphanebygd till Karlshamn.

Resa22

Vägen ut. Foto: KAI MARTIN

Resa10

Konstnärlig vagn för resa i slottspark. Foto: KAI MARTIN

Vi åker genom den väldiga och imponerande porten in till staden och tar oss till vårt centralt belägna b&b, som ligger i en gammal kaptensvilla placerad på en bergsknalle.

Vi checkar in och finner ett trevligt om än en smula litet rum. Tar iväg på stadens fina gator, in på idylliska Näsgränden med sin låga, färgglada bebyggelse kantade av rosor och spirande stockrosor. Vi går upp mot torget, frågar några unga kvinnor om ett bra matställe och de frågar om vi kan staden. Jag svarar att det är hundra år sedan jag var här senast och de fnittrar, förklarar vägen och jag inser att det är 150 år sedan jag senast var i Karlshamn. De skrattar till och vi går med dem tätt bakom innan vi viker av rätt. Vi hamnar på Brasserie Fridolf, som tjejerna tipsat om, äter gott och bjuder varandra på en rejäl måltid med ost och vin som avrundning innan vi promenerar tillbaka på andra vägar. Vi konstaterar att Karlshamns kommun delvis lyckats med att bevara staden, men herregud vilka fula byggnader som står sida vi sida med de anrika. Hur tänkte man där…?

Natten? Jo, tack, den utföll till belåtenhet efter lite tv-tittande och läsande.

Femte dagen

Ny morgon, en anständig frukost på den inglasade verandan. Plagg för dagen blir de vita Gantbyxorna och Stenströmskjortan. Z i en småblommig klänning som hon hittade i Simrishamn. Vår packning har expanderat, förstås, och tack och lov hittade vi en Cavaletväska i Ystad som rymmer det mest och lite till.

Vi promenerar ned mot standpromenaden, som inledningsvis är illa skött, men också med minnesmärken som utvandrarstatyn som stark kontrasterar mot det nynazistiska slagordet klottrat på ett elskåp nedanför vårt b&b; jag ser en svensk flagg och tänker frihet, nazisterna tänker tvång. Vi går vidare och vid kallbadet blir stigen mer välhållen.

 

Resa11

Resa12

Minnesrikt. Foto: KAI MARTIN 

Jag träffar en liten gumma som precis har varit i det kalla vattnet. En morgonprocedur som hon håller på, oavsett temperatur. Hon berättar att kallbadet är nybyggt, blott ett och ett halvt år gammalt.

Vi ta farväl, fortsätter förbi vackra skärgårdsvillor ned mot småbåtshamnen. Z har för avsikt att fortsätta promenaden, men får plötsligt se ett turisttåg och hastigt har hon köpt biljett för oss båda för färd in mot staden. En helt meningslös resa utan guidning, som vi kunde ha varit utan.

Väl i centrum blir det ett besök till Röda korsbutiken, men det är en sunkig historia. Vi går vidare, besöker en secondhandaffär nära där bilen står parkerad, men den är för dyr. Innan vidare färd tar vi en sväng om Bellevue, folkets park där Kai Martin & Stick! spelade 1982. Jag minns ingenting av spelplatsen, men händelser omkring och att det bara var 25 personer i publiken.

Vi åker norrut. Mot Växjö, en färd som tar sin modiga tid. Vi har konstaterat att luftkonditioneringen har lagt av, men det får gå och lyckligtvis håller sig vädret i hyfsat låga temperaturer.

I Kronobergs huvudstad bor vi central. Hotellet ligger vid konsthallen och rummet är bra, kanske en aning naggat av tidens tand, men god standard.

Vi tar sikte mot stadens secondhand och i en centralt belägen Röda korsbutik hittar jag ett par skjorta och ett par linnebyxor. Vi går vidare till Emmaus, där jag köper en grå Tigerkostym för 400 kronor som inte belastar vårt reskonto. För så är det, kostnaden för plaggen får inte överstiga 200 kronor per dag.

Vi beställer en shiwarma i ett gatukök på Storgatan, men vi missförstår. Det är inte pitabröd det serveras i, det blir en lunch mega grande där vi hoppar över brödet.

Tillbaka till hotellet där vi får låna cyklar och vi beger oss iväg i maklig takt. Ett perfekt sett att se en stad. Vi tar oss upp till Araby där det finns en stor Röda korsbutik, provar kläder och är nära på att köpa, men det är väl där som jag köper en vit Oscar of Swedenskjorta för 40 kronor… jo, så är det. Vi far in mot staden, åker förbi Lidl, handlar kvällsmat och har sedan tidigare vin till maten.

Vägen till hotellet går genom idylliska kvarter med fina, välvårdade kåkar där några kan har hundra år på nacken. Vi misstänker att de är en smula billigare än i kvarteren där vi bor, men i ett mäklarfönster senare ser vi att priserna i Växjö är rätt stabilt höga de också.

Vi cyklar på Storgatan, mot torget, ned mot domkyrkan och Linnéparken, tar en snabb titt in i kyrkan, går runt byggnaden med våra cyklar och kikar på runstenen och cyklar sedan ner i parken där a-laget spelar boule och håller varandra sällskap och i grannlunden leker barn i lekparken; olika lotter är det.

Så ner till Växjösjön, som låter som något tautologiskt. Z köper en glass till oss till oss var och vi sätter oss i stillheten och tittar ut över sjön.

Resa13

Utsikt över en sjö. Foto: KAI MARTIN

Vi tar sedan cyklarna längs med sjön där det egentligen är plats endast för gående, men vi är ju lite wild and crazy och struntar i det. Cyklar ner mot tennisplanen och jag tänker på Mats Wilander och Stefan Edberg, men jag kanske tänker fel. Så upp mot Utvandrarnas hus, som vi passerar på väg uppför Södra Järnvägsgatan, längs med järnvägen, korsar den och till hotellet, lämnar in cyklarna och tackar för idag med ett äta gott på rummet, dricka vårt vin, kika på Victoriadagen och somna in.

Sjätte dagen

Så väntar en resa mot Öland. Men först äter vi en stadig frukost och har dessförinnan klätt oss för dagen, jag i kortbyxor inhandlade på Röda korset i downtown Växjö och Armanipikén från systerbutiken i Simrishamn. Z kränger på sig en fin Day Birger & Mikkelsenklänning i siden och plisserad, med väldigt mycket knappar över byst upp mot nacklinningen, men också väldigt kort. Därför säkrar hon med ett par svarta byxor inhandlade på Lions i Ystad.

Vi packar in, åker åter mot Arabyområdet där det finns en Erikshjälp.

Jag hittar raskt en snyggt blå-, vit- och rödrandig Etonskjorta, ett par ockragula jeans och ett par gröna, fräscha Converse. De sitter perfekt, men… nej, jag står över. Precis som jag gjorde på Röda korset nära här, där jag hittat en brunrandig linnekostym. Det fick räcka, liksom.

Inte heller Z hittar något. Jo, en grön handväska i läder, som blir hennes.

Så vidare österut. Vi stoppar i Kalmar, letar butiker för vårt syfte och hittar slutligen Humanbridge på Larmgatan, en butik som visar sig vara enorm. Jag scannar av, men låter mig nöjas en några provningar. Z blir mer manisk, men lyckas sortera ut några plagg och vi kan gå och äta. Det blir thaibuffé vid torget, precis vid domkyrkan där vi tidigare sett bröllopspar i parti och minut på speeddating med någon vigselförrättare.

Maten är ok, mättar och efter lite efterrätt tar vi oss ut från stan för att kunna ha god tid till vårt boende strax söder om Borgholm.

Det är ett b&b i Rälla, men vi ska bo i husvagn denna natt, så löser man det då det är folktätt och populärt under de mest intensiva sommarmånaderna. Vi installerar oss, bäddar och stuvar in vårt bagage. Tar oss sedan mot Slottsruinen, för där ska vi se Håkan Hellström senare på kvällen och vi har fått tips om att vara där i god tid.

Resa14

Mot vacker spelplats. Foto: KAI MARTIN

Bilen parkerar en bra bit från spelplatsen, vi knallar dit, hämtar våra biljetter och sedan ned mot Borgholm där vi möter löpare i parti och minut. Väl inne i Borgholm är det än fler, men med start någon halvtimme efter att vi anlänt.

Vi strosar runt i Borgholm och jag förvånas över att en stad som skulle kunna vara pittoresk är förfulad av orsaker jag inte känner till.

Nere vid torget spelar en trio bestående av äldre män covers lätt lallande. Bara 20 meter bredvid står en stackare och försöker sig på Elvislåtar på låg volym. Vi strosar ner mot hamnen och det väldiga strandhotellkomplexet och kan konstatera att de med villorna från förra sekelskiftet inte kan ha blivit glada då sjöutsikten försvann. Men kallbadhuset bredvid är fint.

Resa15

Borgholms kallbadhus. Foto: KAI MARTIN

Så genom skogen på väl anlagda stigar upp mot Slottsruinen och mot den konsert jag skriver om här.

När vi kommer till bilen är köerna väldiga och trafiken rullar sakta. Det visar sig att centrallåset lagt av, så vi får öppna traditionellt. Först skrikandet från höger framhjul, sedan luftkonditionering som lägger av, nu centrallåset. Men bilen rullar och med tålamod är vi upp på vägen mot vårt boende.

Vi har lite nattmat och en flaska vin att dela på, men strömmen är nyckfull och bjuder mest ingen el alls. Vi sitter i mörker eller med hjälp av mobilernas ljus.

Efter lite i magen ger vi upp, lägger oss och somnar utan att ha läst en rad.

Sjunde dagen

En påver frukost, ombyte och tandborstning. Denna dag är det lågpris lågpris, dvs jag har ett par linnebyxor från H&M och en Dressmanskjorta. Vi har en lång väg hem, vår kappsäck är fylld. Jag packar bilen med Z går till receptionen. När hon kommer tillbaka har vi fått återbetalt hälften av våra kostnader, som kompensation för att husvagnens strömförsörjning inte fungerad.

Vi kör i maklig takt tillbaka samma väg som vi kom, passerar Växjö och regnet följer vår väg med lätta, ibland mer intensiva, droppar.

Värnamo passeras. Gnosjö likaså. Efter Tranemo väljer vi vid Limmared att köra på Ulricehamn och stannar efter lite omvägar vid Skotteksgården för en lunchbuffé, som snabbt släcker allt hunger.

Bara några mil hem och vi klipper dem snabbt för att konstatera att vi kört 150 mil, hållit vår budget, men också kommit hem med ett berg av kläder. Förvisso inhandlat i förrättningar som idkar välgörenhet. Men nu är det dags för rens här hemma. Skåpen är fulla.

Ett gäng plagg kommer lastat. Foto: KAI MARTIN

Lustigt. Inför resan var jag less på att köpa. Ser mitt överflöd och har redan i tanken börjat sortera ut för bättre plats och för bättre behövande. Men jag kunde ju inte svika konceptet, även om det bar emot.

Det blev en trevlig resa med mål och mening. Visserligen i handlandet tecken, men vi hade varit noga med budget innan resan och höll den, som sagt. Ändå kan vi konstatera att det blir dyrt, även om vi handlade billigt. Det blir lätt så. Men nu valde vi också boende som var hyfsat fashionabelt och blev också den drygaste kostnaden.

 

 

 

Maia darling!

Konsert

MAIA HIRASAWA

!!!!

Maia2

Förtjusande. Maia Hirasawa bjuder på glädje och värme. Foto: KAI MARTIN

Taubescenen, Liseberg.

Publik: 600.

Bäst: Men vilken fantastisk orkester som bjuder på så mycket, ändå bara tre på scen.

Sämst: Jag vill alltid höra ”Star again”, men…

Fråga: Kommer hon fortsätta göra låtar på svenska?

När hon kom med sin debut ”Though, I’m just me” för tio år sedan konkurrerade hon om uppmärksamheten med kvinnan som nu är min fru. Nja, inte på det viset, förstås. Men jag var oerhört förtjust i denna hennes första soloplatta, ett slags kärlek som höll i sig över andra albumet ”GbgvsSTHLM” 2010.

Det blev några konserter som satta mitt hjärta i brand. Men elden falnade och det var inte mer med det.

Visst lyssnade jag på albumet ”What I saw” (2013) med reflektioner från Maia Hirasawas upplevelser i Japan då jordbävningen skakade om på så många sätt 2011. Inte minst själsligt. Men där jag borde ha blivit berörd fick jag aldrig känslan.

Maia1

Bjuder värme. Maia Hirasawa och hennes medmusiker bjuder värme. Foto: KAI MARTIN

Så kom höstens platta ”Vacker och ful” där hon kommer ut med svenska texter och plötsligt är jag där igen. Förtjust, förälskad i låtarna, i rösten…

Klart jag inte vill missa tillfället med en konsert på Taubescenen.

Omständigheterna är de bästa och kvällen kommer också bli alldeles fantastisk.

Maia4

Temperament. Musiken är både intensiv och intim. Foto: KAI MARTIN

Maia Hirasawa ackompanjeras av Ida Lindberg, klaviatur och kör, och Julia Ivansson, trummor och sång. Med fina, fjäderlätta och väl drivna arrangemang och snygga stämmor och körer växer låtarna.

Jo, det handlar främst om musik från nya albumet. Men som traditionen på Liseberg är för henne blir det också en helt ny låt. Nervöst, förstås. ”Det är som det är” må vara på ”babystadiet”, som Maia Hirasawa kallar det, men hon vågar och bjuder in låten i publikens öppna famn. Snyggt.

Hon spelar också sin tolkning av Anne Linnets ”Tusind stykker”, med Björn Afzelius svenska text, och framför allt the Arks melodifestivalvinnare ”The worrying kind”, som hon definitivt gör till sin. Och förstås ”And I found this boy”, som hon avslöjar handlar om ett turnéäventyr vid tiden som musiker i Hello Saferide.

Maia3

Innerlig. Maia Hirasawa har blivit tryggare och mer öppen på scen. Foto: KAI MARTIN

Ja, det är en tryggare och öppnare Maia Hirasawa jag ser och det klär henne och musiken. Och det går ju inte att värja sig för hennes presentation av avslutande ”Gothenburg”. Hon har klätt den i svensk text och heter nu ”Göteborg”. Hon berättar om bakgrunden till låten, om mannen som drog henne till staden hon kommit att hata. Men att kärleken vann och så också motståndet mot Göteborg. Han har blivit hennes man och de har två barn tillsammans. Vackert! Fast han fick lämna Göteborg för Stockholm.

Böcker att ha och missa i semestern

Ja, jag vet. Vi skriver mitt i juli och ledigheterna för de flesta börjar ta slut. Men ändå…

Och, ja, jag vet, några av böckerna är utgivna sedan en tid tillbaka och några är dessutom pocket. Men ändå.

Det här är ett gäng deckare som man definitivt kan (ja, någon också att mista) ha i hängmattan eller framför höstbrasan.

 

Böcker

Mats Lerneby: Desertören (Skabetti books)

Mats Lerneby är Göteborgsjournalisten med tålamod som dygd i en rastlös kropp. Som grävande journalist, fotbollsspelare och musiker med ett stort och passionerat intresse för Italien i allmänhet och landets fotboll i synnerhet blir det kanske lätt så.

Med sin andra bok, men första thriller förenar han sina intressen. ”Desertören” håller sig i lokal Göteborgsmiljö och trakterna kring Rom och i den italienska huvudstaden i nutid. Han kan dessa och det känns. Med ett populärt grepp bland deckarförfattare speglar han sin story också i dåtid, här andra världskriget, och spinner med intensivt vibrerande trådar samman en hel väv av drama, ond bråd död och maffia.

”Desertören” är en strong debut, som kom tidigt i höstas, och den skvallrar om en fortsättning, som inte bör ligga för långt bort.

Jan Sprangers: Sova med fiskarna (Förlaget Orda)

Förre GT-journalisten och kriminalreportern Jan Sprangers vet inte bara hur en Windsorknut ska knytas. Han visade också med sin debut ”En boxares fall” (2014) att han kan kriminalpolisernas jobb med ackuratess. Då saknade jag tempo, ett driv i berättelsen, som i övrigt var en alldeles utmärkt debut.

Det är åtgärdat nu. Jan Sprangers jobbar åter ur Göteborgsperspektiv och rör sig denna gången i trakterna kring Långedrag och Vasastan i miljöer som på samma gång är bekanta och helt nya. Jag gillar det. Gillar gör jag också att han i denna sin andra krimroman, som kom i julas, har blivit bättre på personporträtten. Vissa känner man igen, företrädesvis poliserna. Nya har kommit till, som Anna Grentze, en slipad kriminalpolis som utmanar kollegan Peter van Rijssen och ska bli spännande att följa i fortsättningen av serien.

Jo, med Jan Sprangers är man som läsare trygg i polisens utredningsarbete och även i journalisternas. Till denna noggrannhet adderar han en slipad krimhistoria, som underhåller med humor, drama och intressant vändningar.

”Sova med fiskarna” är en driven thriller med förkärlek för polisens tålmodighet i sitt jobb att utreda brott.

Jo Nesbø: Törst (Albert Bonniers förlag)

Norske krim- och barnboksförfattaren Jo Nesbø har sedan jag upptäckte honom för drygt tio år sedan varit en favorit. Jo, hans böcker har emellanåt blivit groteska berättelser i allt mer dignande volymer, framför allt när de haft kriminalaren Harry Hole som epicentrum för all grymhet som företrädesvis begås i den norska huvudstaden. Men han kan skapa spänning, han har ett driv i sitt författande, att nära 600 hundra sidor slukas som en svalkande gintonic.

”Törst”, där han åter sätter Harry Hole i fokus, är just nära 600 sidor och gör ingen Nesbøvän besviken. Ändå vill jag påstå att detta är hans svagaste bok i serien. Helt enkelt på grund av att han har satt berättandet på repeat. Ja. det är nya människor som begår brotten, det är nya miljöer i Oslo och dess utkanter. Men det är verkligen same same but different. Jag har inte upplevt att Jo Nesbø skriver mallat, men här är det så och det gör mig förvånad och lite uttråkad.

Lars Kepler: Kaninjägaren (Albert Bonniers förlag)

Författarduo, pseudonymen Lars Kepler, är däremot nischade i sitt berättande. Visst byter de omständigheter, men kontentan av deras romaner är densamma. Och framför allt är det ett frosseri i våld och mord, som mättar.

En vän la nyligen upp en status på Facebook, som jag dristar mig att citera:

Måste säga det igen, nu när skiten är utläst och kastad i återvinningen…
Keplers ”Kaninjägaren” är, var och kommer alltid bli ihågkommen som ett lågvattenmärke inom svensk litteratur!
Betyget blir en nolla enligt alla tillgängliga mätsystem…

Jag är inte lika sträng i omdömet, men ändå benägen att hålla med.

Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril har helt enkelt vridit trasan torr. Här finns inget mer att säga om det inte tas nya grepp.

Jussi Adler-Olsen: Selfies (Albert Bonniers förlag)

Jag har haft förmånen att följa danske Jussi Alder-Olsens författarskap sedan första översättning på svenska – ”Alfabethuset” (2001), en smart skriven spänningsroman med avstamp i andra världskriget.

Men sin serie om kriminalpolis Carl Mørck och hans lilla tema håller han sig i regel inom Danmarks gränser och helst då i Köpenhamnstrakten. Så också i den sjunde boken i serien.

Få kan som Jussi Adler-Olsen kombinera rå humor, pricksäkert iakttagande av rådande trender med sociala skeende. Han sätter dem under lupp, skapar pricksäkra historier och berättelserna drar iväg på ett både underhållande och dramatiskt vis.

”Selfies” är inget undantag där slipade socialfall möter socialsekreterare som fått nog. Till detta Carl Mørcks vedermödor med sin avdelning, sin personal och fall från då som ska lösas tillsammans med fall från nu.

Kanske inte den bäste i serien, men underhållningen bättre än de flesta.

Jussi Adler-Olsen: Washingtondekretet (Bonnierpocket)

Ja, två utgivningar i nära tidsrymd för dansken. Det här handlar om sent uppvaknande från förlaget, men den svenska översättningen får ändå en skrämmande god tajming med det amerikanska valet och Donald Trumps tillträde.

Som titeln skvallrar om är det i Washington DC den här romanen främst utspelar sig. Och, ja, det är rävspel mellan högt uppsatta, konspirationer och politisk övertygelse till galenskapens gräns.

Jussi Adler-Olsen skriver med frenesi och lyckas i denna kaotiska, flammande historia hålla ihop berättelsen och dessutom bjuda på ett slut som tar andan ur läsaren.

Låt inte denna tjocka pocket på över 600 tättskrivna sidor avskräcka. Det här är en bom som biter sig fast.

Alexander Söderberg: Den goda vargen (Pocketförlaget)

Med debuten ”Den andalusiska vännen” kastade Alexander Söderberg bums in sin huvudperson, sjuksköterskan Sophie Brinkman i ett ofrivilligt äventyr. Nu är han framme vid sin sista bok i trilogin, fem år efter den första, och huvudpersonerna är i huvudsak intakta. Om än väsentligt präglade av historien.

Alexander Söderberg kan sin sak och vet att berätta väl. Han har ett tempo i sitt strama skrivande, som ger puls till dramatiken. Till detta är hans story sinnrik med oväntade grepp.

Jag kan också tycka att det är föredömligt att hålla sig till tre böcker i en serie, att inte känna behovet att klamra sig fast vid sina romanfigurer för nästa utgivning och nästa.

Här sätter han tydligt punkt utan att göra mig ett dugg besviken eller sugen på mer.

Deon Meyer: Kobra (Weyler)

Sydafrikanske författaren Deon Meyer har sedan en tid tillbaka blivit en favorit gällande krimlitteratur. Han överraskar både i sitt skrivande, i sina berättelser och i själva skeendet i dem och detta från en bok till en annan.

I ”Kobra” (på svenska 2016) är det åter den sargade, nyktre alkoholisten Bennie Griessel som ska reda ut händelserna. Man kan möjligen skaka på huvudet åt ytterligare en kuf till snut, men denna Meyers huvudkaraktär kommer undan klichéerna. Dessutom i en miljö, som för en västeuropé boendes i denna norra delen av kontinenten, känns exotisk med miljön från Kapstaden.

Deon Meyer är nog med sina personporträtt och skäms inte för att bjuda på ett rikt galleri. Han känns närvarande i ett nuvarande Sydafrika, backar inte för vare sig bakgator, gränder eller lyxkvarter. Så inte heller i ”Kobra”, som bjuder på intensiv läsning från ficktjuvars vardag till legosoldaters kall.

Mats Olsson: I de bästa familjer (Pocketförlaget)

Expressenprofilen har taggat ner sitt skrivande i kvällstidningen. Delvis för att njuta sitt otium, men också för att ägna sig åt eget författande.

Det här är hans andra bok i serien om den frilansande journalisten Harry Svensson, Olssons alter ego, som vill leva ett lugnt och njutningsfullt liv, men som alltid hamnar i situationer han måste reda ut.

”Straffa och låta dö” var ingen bok jag gjorde vågen åt. En lite för krystad story och lite för skitnödigt berättad. Men här håller Mats Olsson sig i stramare tyglar och behöver vare sig piska eller läder för att få spinn på sin berättelse.

En god berättare har han förvisso varit länge, men jag bannar mig själv för att jag läste boken några veckor innan resan till Kullahalvön. Det är här det mesta utspelar sig och jag gillar att sätta det fiktiva i perspektiv till verkligheten. Men det får anstå till nästa bok om Harry Svensson.

 

 

 

 

 

Närmare än så går inte att gå

Konsert

JOHN HOLM

!!!

John Holm1

Stilla trio. Jesper Wihlborg, Axel och John Holm i en skir stund. Foto: KAI MARTIN

Taubescenen, Liseberg.

Publik: Drygt 1000.

Bäst: En välmående John Holm berör.

Sämst: Lite strul med ljud och låtordning naggar i kanten.

Fråga: Efter att nu ha kommit igång med turnerandet, är det då dags för ny musik…?

November 2015. Jag ser för första gången John Holm på scen. En restaurang på vischan, om man nu kan kalla östra Landvetter för det, stod för lokalen, gitarristen Peter Bryngelsson höll John Holm i handen, precis som han gjort under de skälvande spelningarna under sommaren 2015, de som uppmärksammat mig på att han var igång igen.

Jag träffade honom 1997 i Malmö, då han kommit åter till Sverige efter några år i USA, med anledning av samlingsboxen ”Främmande natt – John Holm 1967–1997”. En trevlig man fjärran från den myt som hade byggts upp kring honom. Två år senare kom albumet ”Vägen till Californien”. Men sedan blev det åter tystnad.

Det var alltså med en kombination av skepsis och förtjusning som jag såg honom då, där på den fullbokade restaurangen. Det blev en spröd spelning, intim, inte alltid bra, men det var ju ändå John Holm, hans omisskänneliga låtar, hans gitarrspel och hans röst, förvisso lätt tagen av ålder.

Så nu Taubescenen, Lisebergs fina utomhus scen, nära nog i nöjesparkens epicentrum med rasslande bergochdalbanor, skrik och skratt, sockervadd, popcorn och glass, hysteriska attraktioner och överallt människor… framför allt under Gothia cup.

Genom en vän hade jag tilldelats en plats längst fram (han hade suttit där sedan klockan sex med två timmar till konsertstarten), så jag visste att jag skulle nog kunna utesluta parkens stoj och stim. Men klarade John Holm av det? Denne perfektionist, där ljudet är allt, där ingenting får störa. Och skulle han nå ut till den månghövdade publiken.

Jo tack. Den nu 69-årige John Holm har inte tappat sina principer, men har ett mildare förhållningssätt till dem. Det gör att efter de inledande låtarnas anspänning kommer en mer avslappnad artist. Han ger förvisso ljudteknikern vid scen ett styvt jobb, men berättar inte bara med sin musik utan också mellansnack; jag visste till exempel inte att han under en period på 80-talet bott på Hisingen. Och när hans gitarr på slutet bjuder på en skorrande sträng förundras och irriteras han ett tag över att det låter som ett bi, men en snabb göteborgare i publiken säger ”let it be” och John Holm ler och spelar vidare.

Det är en ny tid för honom.

Tillsammans med gitarristen Jesper Wihlborg (elgitarr), emellanåt med sonen Axel (munspel), blir det en intim kväll där mycket av John Holms transparens och hudnära musik fick den lyhördhet som krävdes.

John Holm2

Musiker med fokus. John Holm klarade att hålla Lisebergs stoj och stim stången.

Foto: KAI MARTIN

Genom klassiker som ”Maria, många år och mil från här”, ”Sommaräng”, ”Den öde stranden”, ”Vid ett fönsterbord vid parken” – han bjuder också tidigt på sin tolkning på svenska av Dylans ”A hard rain’s a-gonna fall” – till ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg” skapas en fin stund.

Sedan den där hösten för snart två år sedan har John Holm stärkt sina scenaktier och under en dryg timme bjuds det på en stilla konsert, som håller nöjesparkens stoj och stimm stången.