Klassiskt tema – brutalt bra

Ni vet… ut kommer en missanpassad från en fängelsevistelse. Vännerna möter upp. Det krackelerade livet är inte tätnat där inne, nya brott planeras och livets orättvisor fortsätter med sina utmaningar.

43327-drom-vidare

Dröm vidare – en svidande stark svensk film.

Ett givet tema inom film… ja, ett givet tema för en del för livet självt.

Svenska regissören Rojda Sekersöz långfilmsdebut ”Dröm vidare”, efter manus av Johanna  Emanuelsson,  har och tar sitt avstamp i detta. Mirja som kommer ut, men som försöker komma in i något slags odefinierbart vuxenliv i ett lika otydligt mål att ta ansvar… för sin lillasyster, för sin sjuka mamma.

Hon omfamnas av sina tre vänner. Tajta kvinnor tuffa som stål med målet att via den där stöten ta sig till drömmarnas mål i Monte Video.

Åh, Evin Ahmad är svidande, smärtande bra som Mirja. Filmen andas dokumentär, med kameran flåsande vid hennes kind, avslöjande minsta trötthet, minsta svek, ilska, oro och frustration, tusen känslor flammande för de där få sekunderna av avslöjande.

Det är bländande.

Det verklighetsnära skapar autenticitet och Gabriel Mkrttchians foto är allestädes närvarande.

Kvinnorollerna är i centrum, männen skuggfigurer förutom Michael Lindgrens ytterst slemma hotellmanager Paul.

Tjejgänget (Malin Persson, Gizem Erdogan och Segen Tesfai) är brutalt kaxiga med sin hederkodex en för alla, alla för en, skickligt gestaltade av trion.

Mot det hemmet med den sköra, krisande och allt sjukare mamman (Outi Mäenpää) och den drömmande lillasystern (Ella Åhman) i en fattigdom och utanförskap, som sitter djupt i själen. Och jobbet med Anna Bjelkerud som en viktig mentor, en människa att lyssna på, lära sig av och utmana…

Filmen tävlar om främsta priset Dragon Award under Göteborgs filmfestival.

Invigningsfilm med bögikon utan hetta

Så har Göteborgs filmfestival rullat ut röda mattan. Nu med lite extra allt. 547 filmer på elva dagar och det för att fira sitt 40-årsjubileum.

Det är nu racet börjat för filmentusiasten, för cineasten och för den som vill slukas av festligheterna, seminarierna eller bara för att se en film av en b-regissör som ingen annan hört talat om med skådespelare som alla glömt.

Göteborgs filmfestival rymmer allt.

Ja, festivalen vill eka i den stora filmfestivalvärlden. Kallar sig Göteborg Film Festival och ska alltså uttalas på engelska (hur man nu uttalar Göteborg på engelska)… jag är mer modest, väljer det lokala, men är stolt och glad över festivalen och, nej, det är inte många år som jag missat den och inte missat invigningen.

Så var jag också på den första, men då i egenskap av artist (vilket jag skriver om här) och därefter har det rullat på rejält.

Mina fem toppfilmer kan ni se längst ner.

40-ÅRSJUBILEUM OCH 10-ÅRS

40-års jubileum, alltså, och 10-årsjubileum för Z och mig. Allt ska firas.

Men jubileet till trots är det mesta sig likt. Drakens foajé fylls med kändisar och megakändisar, vänner strålar och sammanlänkas, samtal, sorl och lite alkohol, intervjuer och vimmelfotografering för att sedan alla ska slussas in i den fantastiska salongen, den som höjer biotittandet till den där meganivån som aldrig en teveskärm klarar.

Bianca Kronlöf är en fnittrigt plump konferencier, som gör en snubblande entré iklädd regnställ till ackompanjemang av regnsmatter. Well, Göteborg, liksom… i fördomarnas värld. Vi som har varit på filmfestivalen vet ju att det snarare är slask, snålblåst, ispiskande snöglop och rå vind som följer festivaldeltagarna på golgatavandringen mellan visningarna.

Men hon är min humor. Lite över gränsen, lite fel; därmed rätt.

PRISER OCH TAL

Så tal av Ann-Sofie Hermansson, kommunstyrelsens ordförande, som på härligt klingande göteborgska talar om Filmfestivalens betydelse för Göteborg.

Därefter följer prisutdelningar – Ahang Bashi fick Mai Zetterlingstipendiet och 200000 kronor, danska Lone Scherfig belönas med Nordic Honorary Dragon Award (ja, den där engelskan) – och allt direktsänd på 40 biografer ut i landet samt dessutom på det gränslösa www. Och jag kan inte låta bli att tänka, hur ser det ut? För invigningen är fumlig, snubblig och konferenciern växlar mellan svenska och engelska, talarna blandar mellan språken hej vilt och vissa ceremonier glöms av och räddas.

Charmigt, javisst. Proffsigt och värdigt en 40-årsjubilerande festival? Knappast.

Men kulturminister Alice Bah Kunke är stringent i sitt tal och väljer att ta strid mot de allt mer konservativa och kulturfientliga strömningarna i Europa, ja världen, med en allt merökande brist på öppenhet och humanistiska värderingar.

FILMTAJM

Så filmerna. Först ut, förstås, vinjettfilmen, som Johannes Nyholm gjort en fnittrigt brutal och absurd historia. Långt från senare års pompösa serie om den växande draken…

”Min börda” – Niki Lindroth von Bahrs ambitiösa kortfilm – åtknyter till det absurda temat. En musikal med skev musik och en animation som lever kvar.

Men det är världspremiären av finska ”Tom of Finland” som pockar på störst uppmärksamhet. En film, som förstås, har lockat stora delar av filmteamet med regissör Dome Karukoski, producent och skådespelare. Att delar av filmen är inspelad i Göteborg väcker naturligtvis extra intresse.

Så hur är filmen om bögikonen Tuoko Laaksonen…? Han som med pennan och sin fantasi öppnade upp för en hel gaykultur, straffades för det, kämpade för det och hyllades för det.

Det är en film i retrospektiv. Från andra världskriget med Laaksonen som löjtnant i en värld av grymhet, men också som homosexuell i en värld fylld av unga män.

Kan man sin historia om homosexualitet finns kunskapen om fördomar och en ständig kamp att fullt få leva ut sin kärlek eller längtan efter den. Oftast i hemlighet, alltid med skuld i stadigt sällskap.

Filmen tappar inte fokus från detta för en sekund. Men är också en stilla, vackert flytande flod av händelser där dramatiken sällan bränner och där lusten liksom blir på avstånd.

Det är synd. För ”Tom of Finland” är en angelägen film med fenomenalt skådespeleri framför allt av den allestädes närvarande Pekka Strang i huvudrollen. Miljödetaljerna är på pricken, kostym likaså… men känslorna? Jag saknar dem.

tom-of-finland

”Tom of Finland” – en angelägen film som inte bränner till.

Wim Wenders ”Himmel över Berlin” (1988) – förändrade mig, förändrade mitt beteende, stor filmkonst.

Lisa Ashans ”Apflickorna” (2012) – gav mig nya perspektiv och fångade suveränt och dramatiskt juvenila relationer med – här – barn/flickor på väg mot vuxenlivet.

Tobias Lindholm och Michael Noer ”R” (2010) – ett dansk fängelsedrama som kryper in under huden.

Rob Reiners ”This is Spinal Tap” (1984) – rockparodin som är mer än en parodi, som nu lever sitt eget liv. Hela Kai Martin & Stick! var och såg den på Atalante.

Johannes Nyholms ”Las Palmas” (2011) – en kortfilm som gör stor humor på kort tid och med regissörens bäbis i en absurd huvudroll.

Fotnot: Listan är flytande och kan när som helst ändras och ifrågasättas.

Lena Philipsson blottar sig

Show:

LENA PHILIPSSON ”JAG ÄR INGEN ÄLSKLING!”

!!!!

lena1

Närgånget. Foto: KAI MARTIN

Rondo, Göteborg

Publik: 1000 (fullsatt)

Bäst: Kärlekshyllningen till hennes barn är rörande starkt.

Sämst: Den raljanta tonen i ”Det gör ont”.

Fråga: Hur mår Lena Philipsson när spotlighten är släckt…?

Det finns en trend i att artister mer eller mindre vill ta kommandot över det privatliv som pressen vill blottlägga. Niklas Strömstedt gjorde det med sin senaste show, om än i en humoristisk dräkt. Magnus Uggla gjorde detsamma med sin, där allvarsstråket var starkt och svårt att värja sig ifrån. Pernilla Andersson gör det både i sina öppenhjärtiga Facebookinlägg och i sitt mellansnack när hon spelar… till exempel.

lena2

Musikern Lena Philipsson. Foto: KAI MARTIN

Nu också Lena Philipsson, som lovordats för sin show när den tidigare spelats i Stockholm.

Scenuppsättningen ”Jag är ingen älskling” bottnar i hennes senaste album med samma titel. Men den är främst hämtat från djupet av hennes hjärta och sprunget ut något som måste berättas.

Kanske är det inte det som en schlagerdiva främst ska göra, men nu görs det och det görs med kraft.

lena3

Sjunger ut. Foto: KAI MARTIN

Hon väljer att lägga tonvikten av spelningen, för ja, det är mer en konsert med tematiskt inslag än en show, med låtar från albumet. Okända för publiken, men kopplingen från de klassiska soullåtarna från Motowneran innan showstarten ger en hint om i vilken musikalisk sfär hon rör sig. Dessutom gillar jag det oförskräckta, det stolta i att bjuda på allt annat än det givna.

Ja, för den som så önskar blir det ”Kärleken är evig”, men ingen ”Dansar i neon”, och en pliktskyldig ”Det gör ont” utan mickstativ, som om hon är trött på låten och de inövade poserna.

lena4

Posör. Foto: KAI MARTIN

Med ”Jag är ingen älskling” vill hon inte bara lyfta fram sångerskan Lena Philipsson utan också musikern. Hon sitter vid sin Yamahaflygel större delen av låtarna och bjuder in publiken med ett mellansnack som är välrepeterat, men som ändå känns spontant.

Sexmannanbandet är välkammat och slickt, samtliga i svarta kostymer, vita skjortor och svarta slipsar, alltid redo till några danssteg eller kommentarer alternativt skratt. Arrangemangen, de grandiosa, är snyggt nedkokat till en puttrande livebryggd. Kanske lite snällt, men effektivt.

lena6

Grimasören. Foto: KAI MARTIN

Jo, Lena Philipsson är en sann entertainer. Med den här showen bjuder hon från hjärtat, hämtar samtalet från själen och det känns innerligt. Samtidigt kan detta från botten av hennes inre ta avstamp till den mest uppsluppna komik. Skämt med en emellanåt sylvass humor, som när hon snärtar till ex-männen Martin Björck och Per Hollknekt med lätta lavetter när hon ”avslöjar” några refuserade låtar.

lena5

Den ljuva hämnden. Foto: KAI MARTIN

Och hämnden på Sveriges Television som lurade hennes till ett explicit sexutvik 1987 när hon sjöng ”Kiss me tiger” ålande på en fäll nedanför en i en fåtölj sittande Sven Wollter, är precis.

Lena Philipsson är fantastisk på scen. Rolig, suverän sångerska som älskar att ge sin röst fullt utrymme och när hon sjunger om ”gossar” får det ordet något styggt över sig. Ja, hon är sexig, men lika snar till grimaser och distanserande av sig själv som ett objekt.

Mer privat än med ”Jag är ingen älskling” kommer ingen journalist Lena Philipsson, knappast någon publik heller.

lena7

En show från djupet av hennes själ och hjärta. Foto: KAI MARTIN

 

Giganter med svag slagkraft

Musik

TOMMY KÖRBERG & BJÖRN SKIFS

!!

Skifs vs Körberg – Revanschen på Skansen

Utlovat svenskt tungviktsmöte.

Scandinavium, Göteborg

Publik: 7000

Bäst: ”You’ve lost that loving feeling” är innerlig.

Sämst: Lustmordet på Beatles ”Here, there and everywhere”.

Fråga: Varför ingen ”Somebody’s taken Maria away”.

Det är ett utlovat tungviktsmöte med herrarna Skifs och Körberg på scen för första gången sedan augusti 1966. Då popvalpar i lindan av sina karriärer för att sedan gå skilda vägar efter poptävlingen på Sollidenscenen, Skansen, Stockholm och så var och en på sitt beundransvärda sätt nått framgången.

Jo, jag är oerhört förtjust i båda dessa sångare. Björn Skifs håller lätt fortfarande som en av de främsta i dag av pop- och soulsångare i det här landet. Och Tommy Körbergs pondus som musikalartist är osviklig.

Men tillsammans…?

Ja, det ska ju skapa en förutsättning, en känsla av ett vi mot dem. Inramningen är lätt hämtad från boxningens värld och visst är det lite småjabbar i ett väl flödande tjõt på scen. De går båda i klinch om den där första- respektive andraplatsen 1966 (Skifs före Körberg), spinner kring det hela kvällen, det är lättsamt men utan någon större kraft slagen.

För den som önskat en odyssé i de stora respektive artisternas karriärer blir besviken. Inget ”Hooked on a feeling”, ingen ”Judy min vän” eller ”Anthem”.

Duon fokuserar på 60-talet och förtjusningen över denna deras ungdoms era. Och ja, det finns att ösa ur, från den brittiska popvågen till den den amerikanska soulditon.

Hans Gardemar som kapellmästare använder tiomannasättningen plus körtrion exemplariskt. Det handlar inte om covers utan om tolkningar och både Tommy Körberg och Björn Skifs får utrymme för sitt bred register som sångare och musiker (kom Skifs får excellera med sin Hammondorgel).

Interfolierat gnabbandet och berättandet, som dessa scenproffs kan till utmärkthetens gräns.

Men… trots de bästa av förutsättningar tänder det inte musikaliskt. Ibland gnisslar det betänkligt, som när Beatles ska hyllas men det bara blir punchigt. När inte heller herrar Skifs och Körbergs röster gifter sig på scen blir det inte den magin som jag kunde önskat.

Visst, stabil underhållning. Men det ska det ju vara då några av Sveriges främsta och mest erfarna underhållare står på scen. Men av tungviktsmötet blir det mest något lättviktigt och en smula tröttande.

 

Flödande humor med bitande svärta

Humor

THOMAS PETERSSON ”Tillbaka i verkligheten”

!!!!

thomas_petersson_press1

Aldrig sinande källa till underhållning. Foto: BO HÅKANSSON

Lisebergsteatern, Göteborg

Bäst: Mexikoresans fatala följder – jo bajshumor kan bli kul.

Sämst: Det där kikandet på klockan i slutet av varje akt.

Fråga: Hinner han någonsin andas…?

”Tillbaka i verkligheten” är Thomas Peterssons nya ursäkt för att skölja över sin publik med sina iakttagelser, självbetraktelser och satir. Jo, han kan det där. Har gjort det förut.

Och ”ursäkter”…? Nej, inte för en sekund.

Thomas Petersson väntar knappt en sekund innan munnen vädras på vid gavel och ut kommer detta fantastiska flöde av ord format till stor komik.

Ja, man gör sig själv en tjänst att från start vara allert, för här går det undan.

Han vrider och vänder på ord och betydelser, speglar sin egen barndom med bilder från barndomsalbumet. Är han någonsin skoningslös i sitt skämtande om andra tar han igen det med råge på sig själv. För med sig själv som målbild blir det både närgånget, självutlämnande och vansinnigt roligt.

Kanske skulle jag ana en viss trötthet i hans uppträdande och kanske skulle jag dessutom själv känna att det fick räcka. Men nej… Thomas Petersson är inte trött, han hittar nya ämnen och hans källa till nya upptåg är i aldrig sinande. Han har en vass iakttagelseförmåga och bär fram sina skämt i rasande takt, där han emellanåt bromsar tempot endast för att sippa lite på sin vattenflaska innan allt tar fart.

Med Thomas Petersson har man aldrig tråkigt som publik och med ”Tillbaka i verkligheten” hittar han också en klädsam svärta med politisk satir, som jag inte riktigt minns att han ägnat sig så flitigt åt tidigare. Och mitt i detta höga tempo klämmer han i humanism på ett sätt som får publiken att stumna.

Imponerande!

 

Filmfestivalens fabulösa falsarie

Så firar Göteborgs filmfestival 40 år.

Det är klart att ett jubileum ska få arrangörerna att slå på stora trumman.

Men…

Hur sant är det där med 40 år i filmens tjänst och mission?

Nja, så där va’…

Den första festivalen gick av stapeln i februari 1979.

Knappast fyrtionde gången,  hur mycket någon än vill.

Och hur gick det då till med räknemissen?

Jo, den var kalkylerad av två skäl: dels var festivalen skrockfulla och undvek därmed den 13 festivalen vid namn (13 blev hastigt 14, alltså) och dels vill festivalledningen skynda på den 15:e eftersom tioårsjubiléet var så lyckosamt.

Nå, Göteborgs filmfestivals ledning har styrt upp detta. Fredagen den 13 januari hölls  den 13 festivalen och detta på ett alldeles speciellt vis. Med visningar på platser som Lagerhaus på Östra Hamngatan och Mayday på Kungsgatan där tidigare biografer låg (Cosmorama och Victoria) med refuserade manus från högt och lågt.

Också ett sätt att fira en bortglömd, avsiktligt eller ej, festival.

Jag har gästat ett otal festivaler. Var på den första och då på ett mycket speciellt sätt.

Kai Martin & Stick! – på den tiden bandet fortfarande bara hette Stick! – hade engagerats för förband till Derek Jarmans punkfilm ”Jubilee”. Det var ju förstår smickrande, men också problematiskt. Vi hade ju under vår första höst lånat Perverts trummis Lollo Banco, men hans förordnande hade gått ut vid nyår. Vi sökte alltså en ny, men inte lyckats.

Nu hade vi tackat ja till denna prestigefyllda spelning på Kåren i Göteborg, i aulan en våning upp där visningen skulle ske. (Jag tror att samtliga filmer på festivalen visades i Kårhuset.)

För att lösa dilemmat lånade vi in en av ägarna till rockklubben Errols (Rasta-Kaj Farai var ju fullvärdig medlem), det vill säga Carlos Johansson, som egentligen var (är) gitarrist.

Vi repade hårt för uppdraget och genomförde vår spelning med fullt ställ.

Tony Vibrato gick hem efteråt för ett varmt bad. Carlos gick till baren för en kall öl. Det blev fler än en. Plötsligt kommer arrangören och meddelar att vi också ska spela inför kvällens andra visning av ”Jubilee”).

Hoppsan!

Vi ringde och fick tag på Tony Vibrato, som kammade löddret ur håret och kom som ett skott. Men var var Carlos…?

img_3913img_3912img_3911

Ös på festival. Pressklipp från Aftonbladet och GT februari 1979.

Vi hittade honom aningens mer salongsberusad efter sitt första och trodde han, enda punkgig. Lite slirig satte han sig bakom trummorna och spelade hellre än bra och avslutade det hela med att på äkta Keith Moonvis välta trummorna över ända med ett brak.

Någon vecka senare hade vi knutit Ronny Svensson (aka Jotten, Rock, Rim Shoot) till oss och erövringen av rockvärlden kunde både fortsätta och egentligen börja. I slutet av mars inledde vi inspelningen av vår första singel, sedan väntade radioinspelning i början av april och spelningar och spelningar igen mellan repande och komponerande.

Så ja, när festivalen nu håller jubileum – falsk eller sann – som ett minne av den där festivalen 1979 hade det ju varit rimligt med Kai Martin & Stick! på scen. Men historielösheten visar sitt ansikte även där.

Så, nej, när Göteborgs filmfestival håller fest saknas det mest givna av band.

Återstår att se om detta vårt gig återspeglas i den bok som kommer om festivalen i samband med årets begivenheter…

 

Skrattkittlande Mölndalsrevy

Revy

MÖXIT

!!!!

moln171

Grattis Mölndal. 2017-års uppsättning är en revy med klass och fyndighet.

Foto: KAI MARTIN

I rollerna: Karin Mickelbo, Lena Gustafsson, Sara Sanzén, Emma Brattgård, Patrik Benrick, Henrik Bladlund, Tobias Herbertzon med flera.

Orkester: Janchie Börjesson, Markus Dahlén, Anders Mossberg och kapellmästare Thomas Hagby.

Regi: Kent Vickel och Daniel Pawholm.

Kostym: Doris Kjær.

Peruk: Adam Högblom.

Bäst: När Tinder och Pockemon Go förväxlas – storartad humor.

Sämst: Attacken på GP och Alice Teodorescu kunde varit vassare.

Fråga: Kan det bli bättre?

Jag firar snart 20 år med Mölndalsrevyn, som är väsentlig mycket äldre än så. Vi pratar alltså en tradition, som är strong att upprätthålla med en amatörensemble som sliter hund medan vi andra trycker i oss mat och dryck och smäller av nyårsraketer.

Jo, jag har alltså sett många artister passera revy genom åren. Men tror mig aldrig ha varit med om en sådan extrem makeover på scen som denna gång. Inte mindre än fyra av sju är debutanter på Mölndals revyscen. Det kan naturligtvis gå hur som helst.

Det gör det. I positiv bemärkelse.

moln1715

Käbbel. Nej, politiskt tomprat kommer inte undan. Foto: KAI MARTIN

Ja, i kulisserna smyger Christina Dawson, Ulla Karin Olsén, Daniel Pawholm och Kent Vikell, som har en hel revyrävsfarm bakom öronen. Men istället för att stå på scen agerar de stöd bakom, som producenter, skribenter, regissörer och administratörer.

Ja, att vårda sin historia kräver sina kulturbärare. Men varje tradition mår också bra av utmaning; det får Mölndalsrevyns upplaga 2017.

Jo, förvisso var 2016 ett år som bjöd på ett överskottslager av inspiration från alla håll. Så uppslag har definitivt inte saknats. Snarare har det, för revymakarna, handlat om att sålla agnarna från vetet.

Sällan har pennorna varit så vassa.

moln172

Ny export. Tobias Herbertzon är på väg mot god Per Anderssonklass. Foto: KAI MARTIN

Mölndalsrevyns elva man och kvinnor starka skrivargrupp har med andra ord klarat det uppdraget med glans tillsammans med den ramberättelse som Daniel Pawholm och Kent Vikell skapat.

Det handlar alltså om valet att vara kvar i Västra Götaland, Sverige och EU eller bli en suverän stad/stat, ett Möxit, alltså. Mölndals TV är på plats direkt för att bevaka, från studion och ute på plats. Det bäddar för förvecklingar.

Och inom detta ett år som alltså rymmer så mycket där Mölndalsrevyn famnar stort, känsligt, ömt, humoristiskt och satiriskt vasst, har man på samma gång lyckats (det har verkligen inte alltid varit så) samsa det lokala perspektivet med det nationella, ja, globala.

moln1714

Dylan i Mölndal. Jodå, Mölndalsrevyn lyckades med det som inte Svenska Akademien klarade.

Foto: KAI MARTIN

Så… här finns lokalpolitiskt käbbel och Trumps storhetsvansinne, överhet på Nices badstränder (minns debatten om heltäckande badplagg), påvens Sverigebesök, Stampens rekonstruktion och ”liberala” värderingar, Post Nord (tävlingen en på miljon att paketet kommer fram), swingerpartyn i latex och till bugg eller Orupmedleyt med Mölndals finest istället för Stockholm vi minns. Snyggt!

Och, ja, Bob Dylan finns med, porträttlikt av Lena Gustafsson (men, pst, inte fick Strindberg något Nobelpris, inte).

moln175

Ett fynd. Emma Brattgård bidrar starkt till kvaliteten i årets Mölndalsrevy. Foto: KAI MARTIN

Debuterande Emma Brattgård är ett fynd, som klarar att klä sig i de flesta av roller. Hon har en mimik som roar, men kan också ta ner spelet för att maximera effekten. Nye Patrik Benrick samsas utmärkt med aningens mer rutinerade Henrik Bladlund, men där deras liknande utseende kanske kan utnyttjas mer nästa år i förvirringens favör.

Tobias Herbertzon, Kungsbackasonen, står inte Balltorpkollegan Per Andersson långt efter. Här finns ett humoristiskt guldkorn, som kan bli till Mölndalsrevyns nästa export till den svenska humorscenen. Han har tajming och spelglädje parat med en iver att göra humor rätt. En inte helt lätt konst.

moln1710

Prima primadonnor. Rutinerade och underhållande. Foto: KAI MARTIN

Och så då de båda prima donnorna, Karin Mickelbo och Lena Gustafsson, som med en sådan självklarhet, mimik och rutin äger scenen. Åh, då de trivs trivs också jag.

Utan Lennart Olssons och Ulla Karin Olséns tidigare kärringar på scen har det blivit dags för något nytt, men fortfarande ”gammalt”. Visst är det roligt med med män utklädda till kvinnor, men Henrik Bladlund gör 95-årige Manfred Larsson strålande, skruvar till Erik Jensens text och håller denna Mölndalsrevyns eviga tradition sprakande och levande.

moln178

Humor som lyfter och bär. Ordvrickerier är en tradition som Mölndalsrevyn klarar väl.

Foto: KAI MARTIN

Sak samma med Lena Gustafssons och Tobias Herbertzons ordvrickerier, där de som lyftkran och dumper vrider och vänder på ords betydelser. Något som bland annat Daniel Pawholm och Christer Thunberg, exempelvis, tidigare gjort till fnittrighetens gräns.

Också en tradition, om än nyare, i Mölndalsrevyn är Mölndals fria musikaliska teater, som gör nya försök med kostnadskrävande uppsättningar, som ingen vill se. Ja till och med de som fribiljetter löser in dem. 2017 satsar man på ”Fantomen på…”, ja inte operan men Möllan. Det går… nja, jag ska inte avslöja mer än att det blir underhållande.

moln179

Fantomen på Möllan. Mölndals fria musikaliska teater försöker sig på publikfrieri.

Foto: KAI MARTIN

Som sagt, Mölndalsrevyn Möxit bygger inga murar. Det här är en revy som på ett strålande och underhållande vis är öppen för allt – och skojar om det så att jag fortfarande skrattar.

Med sin – delvis – nya ensemble har revyn pekat ut sin framtid.

moln1718

Pekar mot framtiden. Med delvis ny ensemblen pekar Mölndalsrevyn mot en strålande framtid. Foto: KAI MARTIN

 

Resan och den funna mössan

Årets andra dag. Äldste sonen och jag åker till platsen i Majorna där han firat in det nya året. Några kvarlämnade plastbyttor ska hämtas och samtidigt som jag åker i minnenas korridorer och visar ut platser där jag bott och älskat, så kommer vi närmare målet; Slottsskogsgatan, Godhemsgatan, Ekedalsgatan, Såggatan, Vingagatan, Hamneskärsgatan, Klareborgsgatan, Standargatan, Ankargatan… Platser där jag som ung man lekt.

Jag hittar en parkering, men inte helt laglig, varför jag stannar kvar i bilen. Sonen går ut, rocken på, mössan i fickan. Han kommer efter en stund och vi far vidare. Jag ska skjutsa honom till sin mamma, där han ska tillbringa en natt innan hemfärden till Skövde.

Lämnar av honom i norra Guldheden, säger farväl.

Det kommer ett sms kort efter. Han undrar om hans mössa finns i bilen. Mössan, en huvudbonad som blivit honom kär, som plagg kan bli som man vårdar ömt.

Han frågar om jag kan kolla om den ligger i bilen; jag gör så och scannar av trottoaren utanför utan resultat.

Han ringer dit där han hämtade plastbyttorna, men inte heller där blir det något positivt besked. Utanför hans mammas hus finns den inte heller. Den är försvunnen.

Jag letar vidare hemma, om den skulle ha fallit ur fickan inomhus. Men icke.

Natten går. Jag kliver upp för motionshockey i arla morgonstund. Jag får i uppdrag att leverera glömd medicin till min hustru på hennes jobb. På tillbakavägen tar jag vägen om Majorna och snirklar in mig på de gator som jag kört igår. Kommer fram till där jag parkerat bland landshövdingehusen, kikar på marken utan resultat. Men så höjer jag blicken och på lyktstolpens kant, i ögonhöjd, ligger mössan.

Jag tar med den, nämner inget för sonen, som jag lovat skjutsa till Skövde för samkväm och för förströelse. När jag hämtar honom sitter mössan förstås på mitt huvud och det dröjer inte länge förrän att upptäcker det. Glädjen är stor.

Vi åker ut från stan, åker denna strålande 2 januari norrut på E20, som fram till Alingsås är utmärkt, men efter är en katastrof inte värdig en så pass tungt trafikerad led.

När vi kommer till Skövde har jag en dejt… nja, inte så. Istället har jag via en Facebookgrupp lyckats sälja ett par gamla målvaktshandskar och en klubba, som jag ska lämna över mot swishande av pengar till mitt konto.

Vi träffas på stationen, en gladlynt Törebodaspelare och jag, och varorna lämnas över och därefter far sonen och jag och handlar samt hämtar ut ett paket, som kommit med posten.

Hungern slår till och väl i hans lägenhet med allt inpackat tar vi en promenad i centrala Skövde för att komma fram till ett hamburgeri. Klockan är tio i två, hungern har slagit till, men lunchrusningen är över. Servitrisen säger på engelska att stället stänger klockan två, men hämtmat går bra. Vi beställer två ostbaconburgare med pommes samt var sin Cola, får dem raskt och går hem till hans bostad, äter och då slår den stora tröttheten till, som den plägar göra.

Jag lånar hans säng, sover en halvtimme och är klar och redig för hemfärd. Men jag väljer, efter att ha sagt farväl, vägen över Falköping och Ulricehamn. Förvisso en trälig färd mellan Falköping och Ulricehamn med alla småorter – Kinnarp, Åsarp, Trädet, Blidsberg, Timmele – men väl framme i Ulricehamn skickar riksväg 40 mig snabbt ut på motorvägen, den nya, böljande sköna västerut mot Gbg.

Jag hämtar hustrun på jobbet, resan från Skövde har tagit ungefär lika lång tid som över E20, lagom till hon slutar, vi åker och handlar och mössan och sonen har hittat hem till sitt, ungefär som jag denna dag.

Ring ut! Ring in! Andas ut! Andas in!

Jag sitter här i kostym. Den Paul Smith, dubbelknäppta, som jag köpte i Ålborg i november på en secondhand till det facila priset av 125 danska kronor. Skjortan är en blåblommig, brokig historia från Sand, som införskaffades en bit in på det nya millenniet, kan ha varit under den Zebaera jag fortfarande med glädje lyder under. Slipsen, en smal, röd med små vita prickar är av Atlas design. Med andra ord en stilig herre som under 2016 kom att fylla 60 år.

I mina öron ljuder en Spotifylista med det bästa från året, sammanställt av vänner – kända som okända – i en musikgrupp som bjuder högt och lågt och så har gjort, till förnöjelse under 2016… ja, sedan december 2014, faktiskt, då jag blev medlem i denna Facebookgrupp.

Listan konkurrerar ljudmässigt med den tinnitus, som i höst firade 24 år och som verkar med stigande grad, nu med ett muller och tjut som förmodligen ringer ut det gamla året och kommer ringa in det nya.

Det är så det är.

Jag lever ett gott liv. Alla gör inte det. Inte i Göteborg, i Sverige, Europa eller världen.

Mina ögon och öron är inte slutna; jag vaknar medveten om detta varje dag och försöker med den litenhet i det stora, mänskliga havet jag nu är, att påverka. Det är inte lätt.

Mitt år har präglats av förväntningar, förhoppningar och en aldrig sinande ström av jobbansökningar, som alltför få gånger kommit till en intervjusituation.

I slutet av september var jag ett nålsöga ifrån att stoltsera med en tjänst som kommunikatör på Halmstads konstmuseum, men blev utträngd i det allra sista sista.

Nej, det har inte sänkt mig. Jag vet min kvalitet, men kanske är jag inte fullständigt duglig på att kommunicera den.

Jag har planer, idéer som kanske kommer skrida till verket under årets första månader, men jag håller på dem ett tag till.

Så 2016…? Det år som knappt hann börja förrän temat för året slog till med nyheten om David Bowies död, som följdes av ett koppel av artister, inspiratörer, nära och långt borta parat med vänner vars tid ringde ut.

Döden är också livet, hur svårt det än kan kännas. Men smärtan är också en känsla att bejaka, som saknaden av dem man älskar; det går inte en dag utan att jag tänker på mina föräldrar, som ju lämnade för flera år sedan.

Men i övrigt då? Jo, det har varit ett händelserikt år, fyllt av nöjen, resor, uppfyllda önskningar, resor, intryck, musik, skådespel och bröd…

Jag försöker ta det månad för månad, i alla sin korthet, ett slags resumé.

Januari:

Det var kallt. Fina, snöfria dygn som gav den mest fantastiska is på Näcken, tjärnen upp i Änggårdsbergen. Det blev en eftermiddag på den, skridskotag och frisk luft tillsammans med min underbara älskade, som behöll skorna på.

Samma frusna vatten. 46 år emellan.

Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det var där jag inledde det målvaktsspel, som jag fortfarande när med sådan förtjusning. Mer om det senare.

Mölndalsrevyn roade. En tapper skara entusiaster, som kämpar med sin underhållning. Det var mitt 16 eller kanske 17 år med revyn, som hållit på väsentligt mycket längre.

Jag hann med utbildning i Photoshop i samma veva som beskedet om David Bowies bortgång kom; utbildningen omöjliggjorde min medverkan i TV4, som ville ha med mig i direktsändning för att kommentera. C’est la vie.

Filmfestivalen är förstås given och Zeba och jag försökte se så mycket så möjligt.

Blir kallad på en intervju för en tjänst som kommunikatör på Folkteatern, som dock  går till en annan sökande.

Februari:

I slutet av januari åker vännerna Peo, Peter och jag till Köpenhamn för umgänge: middag, sport och konsert nätt ihoppackat på några dagar. Målet är Suede, som vi ser måndagen den 1 februari. De framträder i Dansk radios fantastiska konserthall och bjuder på hela sitt nya album ”Night thougts” bakom en filmduk, som kör filmen baserad på bandet musik. Ett hisnande koncept, som jag uppskattade varmt.

Jag hinner knappt komma hem förrän Göteborgs Filmfestival ringer och vill ha mig som moderator till ett samtala med just Suedemedlemmarna, sångaren, Brett Anderson och, basisten, Mat Osman efter att filmen visats på Storan den 4 februari. Det var svårt att tacka nej och det blev ett fantastiskt samtal.

Suede3

Tre äldre gentlemen, två britter och en swede. Foto: PRIVAT

Veckan efter ska Polarprisvinnarna presenteras och TV4 ringer igen. Jag kammar mig och är med i direktsändning för att på volley kommentera pristagarna Max Martin och Cecilia Bartoli, utan någon som helst förberedelse eller vetskap. Det gick också. Jag kan mitt jobb.

På Stadsteatern ser jag Henning Mankells pjäs ”Driving Miles”, hans sista iscensatt av hustrun Eva Bergman med Sven Wollter och fantastiska musiker med Bernt Andersson som kapellmästare. Teater när den är som bäst, närvarande och intagande.

I mitten av månaden far jag som en skottspole mellan nya favoriten dirigenten och operasångerskan Barbara Hannigan och Skellefteågänget som gör en musikalisk hyllning till The Bands ”Last waltz”. Det är kontraster, men jag tycker om spännvidden och berikar mina sinnen.

Jag hinner också avsluta min 17:e säsong med IK Raid och i en holmgång till match, som vi vinner med 7–5, kravlar vi oss förbi motståndarna till en andraplats. Det är roligt med hockey, framför allt om det går bra.

I februari avslutas också arbetet med [utan titel], som ska bli Kai Martin & Stick!:s första album sedan ”Uppståndelse” 1985, samlingsplattan ”Vilddjur (genom de tysta åren 1980–1985)” som kom 1995.

Det var varit tufft att sammanställa, men Jörgen Cremonese (tillika gitarrist) och producenten Charles Storm har gjort ett hästjobb för att få musiken att bli top notch.

Jag spelade hockey med Partille Oldtimers i turneringen Tre dagar i Götet, där vi som lag kanske inte gjorde så bra ifrån oss, men där jag gjorde en briljant första insats på tuffa Nybro.

Zebas och Gustavs födelsedagar firas med två dagar emellan. Vi slog ihop det till ett tillfälle och den 21 var det dags att vinka min yngste son farväl för ett äventyr som initialt skulle ta honom till Melbourne, Australien.

Jag har också hunnit med en kurs i Indesign.

Mars:

Månaden inleds med svärsfars 75-årskalas i Lungby, Danmark. En rejäl tillställning, som sig bör, den en skruttig man inte backar för att dansa till mer än småtimmarna. Imponerande.

Månaden går åt till arbetssökande (jag tror att det totalt under månaden handlar om mer än tio jobbsök utan napp) och hockeyspelande, där målet är att både hålla mig skadefri och i bästa trim.

img_1438

49 år i mål! Foto: ANDREAS THENG

Gustav lämnar ljudmeddelanden om sina förehavande, 20 minuter långa vykort refererande i ett slags direktsändning. Det är fint och illustrativt, tryggande men också ett skapande av saknad.

April:

Som jag längtat. Ja, sedan starten som målvakt på Stora dammens is 1967 i lånade bandybenskydd, med tillika lånad målvaktsklubba, en blå ABC-hjälm, lovikavante som plock och en blå galonhandske som stöt.

Kanada har alltid hägrat och enbart gjort just det. Men nu var det dags. Genom tidigare nämnda Partille Oldtimers vänlighet och försorg var jag en av två målvakter på väg till Windsor, Kanada, tvillingstad till Detroit med endast Detroit river emellan.

Det blev ett äventyr som jag beskriver här och här och här samt här) och som jag sent ska glömma. Det var helt enkelt enastående roligt och ja, jag gör gärna om det.

Jag fick spela hockey i Kanada och USA, handlade ny plock och stöt och njöt i varje minut.

kaihockey

En actionman i Kanada.

Väl hemkommen kastade jag in i utbildningen UGL, försvarets utveckling av grupp och ledare, i Rino Wennerholms regim. Nyttigt och spännande med möten av människor som jag aldrig tidigare träffat, men knöt nära band med under en vecka i Råggårdsvik i sköna Bohuslän.

Under finalmiddagen nås jag av beskedet att Prince har avlidit. När jag kommer till mitt rum har jag flera missade samtal och sms. P4 Göteborg vill ha min röst om artistens hastiga och allt för tidiga frånfälle. Dagen efter sitter jag, på väg hem till Göteborg, på en parkeringsplats  i Rollsbo, för att i direktsändning prata Prince.

Under utbildningen andra dag, till middagen, överraskas jag av en blombukett. Hustrun och jag firar nio år tillsammans, men inte denna afton; hon är på Gran Canaria för fysisk fostran och jag alltså i Bohuslän för mental träning. Men hon är kvinnan som löser allt; det är svårt att inte älska då.

Jag får se häftiga musikalen ”Jersey boys”, den svenska uppsättningen, som är styvt gjord, men saknar den svärta som jag upplevde att den brittiska hade.

När Zeba kommer hem är jag den förste att vänta på flygplatsen, då har vi inte setts på mer fyra veckor. Längtad.

Maj:

Det är den skälvande månaden då två stora releaser ska göras; videon till ”Strändernas svall” regisserad av Johan Carlén och albumet [utan titel] – en platta som Kai Martin & Stick! har arbetat med sedan starten av låtskrivandet 2014 – ja, visst material är äldre än så – och började spelas in i augusti 2015.

Nu var det alltså dags.

Vi hade inga pengar att anlita promotion utan fick dra i våra egna trådar och tåtar. Inte helt framgångsrikt, men den 13 maj är saxofonist Gomer Explensch, basist Alex Gabay och jag i P4 hos Stefan Livh. Samma dag finns en artikel i GT om bandet och där, på gt.se, premiärvisas videon.

Det är inte utan stolthet. Johan Carléns video är gripande, låten magnifik och vi är ett storartat band även på den här sidan millenniegränsen, drygt 30 år efter vår storhetstid.

Ja, jag tycker att vi förtjänar större uppmärksamhet och ja, en hoper med recensenter har begåvats med albumet (DN, Sonic, Expressen, Aftonbladet) men inte begåvats med förståndet eller den goda smaken att uppskatta det givna. Åter… c’est la vi. Kanske ger oss tiden den rätt som vi själva inser att vi har.

Den 28 maj gör vi en spännande releasespelning med det färska albumet i ryggen.

kai-martin-stick-014-webb-foto-bo-brodin

Ett enastående band! Foto: BO BRODIN

Hela albumet från start till mål på Musikens hus, en kort paus och in igen för klassiskes och publikfavoriter. Det blir sent, men musikaliskt är det starkt. Vi kan det här.

Skivor och t-tröjor säljs tacksamt med hjälp av organisatorisk förmåga av Z och hennes syster T.

Några dagar tidigare har vi mött Gustav som kommit hem från sin långa resa som tagit honom runt i Australien, Nya Zeeland och på seglats till Fiji.

Månaden avslutas med amerikansk fotboll. Sabina har match med sitt Marvels. Också ett sätt att landa för en rockstjärna som behöver närkontakt med jorden.

Juni:

Månaden hinner knappt starta förrän beskedet om Freddie Wadlings död kommer.

Jag skriver om honom här och når många med texten.

På kvällen står Bob Hund på scen på Liseberg. Stor underhållning, som inleds med Lisebergs promenadorkester som i väl valda delar av parken spelar jyckens musik. Sorg följs av glädje.

Dagen efter är det Håkan på Ullevi, den första av två utsålda inför 70000 – en otrolig siffra, men honom väl unt. Få om ens någon i Sverige kan skapa sådan stämning och han fixar det igen, trots att rösten har fått stryk under repetitionerna; inget som inte lite allsång räddar.

HH162

Underhållnings i göteborgsk världsklass. Foto: KAI MARTIN

Vi har innan allt detta hunnit med att fira Sabinas student, denna fantastiska unga dam som går ut med praktbetyg och siktar mot juridikstudier.

Nationaldagen följer i strålande solsken. En dag som är extra speciell eftersom Z och hennes barn nu kan stoltsera sig som inte bara danska utan också svenska medborgare.

Tobias hinner också ta sin examen och går ut nian med kanonbetyg.

Jag ser ”Diggiloo”-premiären med Thomas di Levas hyllning till David Bowie, som mest minnesvärt.

Takspelningen à la Beatles 1969 fast på den klassiska korvkiosken vid Mariaplan är en annan spektakulär händelse. Bara i Majorna, Göteborg och tillsammans med en halvspecial.

Midsommar avlöper i stillhet i hemmet följt av en alltför kort Danmarkstur.

Jag gör innan midsommar en intervju för ett kommunikatörsjobb på arbetsförmedlingen i Göteborg, en tjänst jag inte får.

Juli:

Med kort varsel får vi en spelning till en punkfestival i Kungsträdgården, en afton som vi kommer att toppa som sista band ut.

Men månaden inleds med spelning av Brända Barn på Lisebergs Taubescen, ett kärt återseende av ett band som åtminstone på scen brinner fortfarande.

Z och jag åker till Vallarna, Falkenberg, för premiären av den nya farsen, stabil underhållning av ett väl intrimmat gäng.

Jag hinner med premiären på Carl-Einar Häckners sista varieté på Liseberg, sorgligt med släckandet av en tradition och bitterljuv underhållning därför.

Så färd mot Stockholm genom en gråtrist Sverige som ju närmare vi kommer förvandlas till regnväder med spridda skurar.

Vi avslutar, som sagt, och gör det starkt. Åter igen, vi kan det här. Vi är en kraft och vi är originella.

Kung1

Fullt ös! Foto: IA HAMMAR

Väl hemkommen efter succén vilar jag inte på några lagrar. Z och jag styr kosan mot Norges huvudstad och vännerna Putte och Gunilla för samkväm med dem och syrrans yngsta dotter, som precis flyttat dit med sin käraste.

Efteråt styr vi nordost, mot Dalarna och Skattungbyn. Far genom ett vackert Norge mot ett fagert Sverige med Skattungbyn som kronan på verket.

Några dagar senare åker vi söderut, landar i Slussen på Orust för en konsert med Pernilla Andersson i den allra bästa av omgivningar.

Vi ser Gothia cup, vi ser Bruce Springsteen spela hela ”The river”, vi tar farväl av sönernas morfar som tackat för sig och vi firar vår traditionella Jul i juli med barnen samlade.

Livet är gott.

Och det blir Stefan Sundström uppe vid Slussens pensionat och litervis med äppelmos från den rikliga skörd som transparent blancheträden gett.

En märklig händelsekedja den siste juli ger ett möte med Häckens tränare Peter Gerhardsson, biljetter till matchen Häcken–Helsingborg, möte med hockeylegendaren Micke Nylander och en inbjudan att träna med honom och hans söner Alexander och William, som jag tyvärr måste avstå.

Augusti:

Två månader efter Freddie Wadlings död begravs han storstilat och välregisserat i Vasa kyrka. Jag skriver om det här och är starkt berörd.

Livet går, som oftast, vidare.

Augusti är lika med Way Out West och vi har sent och dyrt köpt biljetter. Jag är inte stormförtjust i utbudet och kroknar både på det och vädret. Men några guldkorn finns, varav Grace Jones var ett, om än i nostalgins tecken.

GJ4

Graceful. Foto: KAI MARTIN

Vi kommer en tidig morgon slutligen iväg till Pilarnes utomhusutställning på Tjörn och får oss mycket livs. Åker senare till Akvarellmuséet och ser Disneyutställningen innan vi far hem; mycket intryck på några timmar.

Förberedelser och träning inför kommande hockeysäsong görs av fler än mig. Jag har haft lyckan att vara på is tidigt. Nu tränar också Henrik Lundqvist inför World Cupäventyret. Jag tittar på några träningar utan att vara helt övertygad.

September:

Lars Hug är en dansk artist som jag tycker mycket om. Planen var att se honom vid någon festivalspelning under sommaren, men Z tyckte att konserten på Vega i Köpenhamn är ett bättre mål. Vi fixar biljetter, åker dit och detta som verkar bli hans sista konsert är okej, men inte mer. Som om det finns mycket mer att hämta från denna extraordinäre man.

Vi passar på att se Monetutställningen i Ordrupgaard utanför Köpenhamn och jag är förtjust. Självklart nyper vi några loppisar, men jag håller i min plånbok.

Bröderna Brothers, de lokala favoriterna i Göteborg, har jubileumsföreställning. De är storslagen och underhållande.

ad2

Premiärer på After Dark, Niklas Strömstedts ”Storhetsvansinne” och ”Revyn två punkt noll”, Kajskjulets show med Helena Paparizou, Claes Malmberg och Jan Malmsjö, Stadsteaterns ”Mephisto avklaras.

Jag ser Renni Mirros och Karl Dyalls starka hyllning till Sammy Davies Jr på Lorensbergsteatern och rusar iväg för att efteråt se Tre Kronor möta Finland i en träningsmatch inför World Cup. En dyr biljett, men ändå värt sina dryga 800 kronor för en fattig arbetslös.

Magnus Ugglas monolog är en annan omskakande scenupplevelse.

Så var inte fallet med King Crimsons konsert i Köpenhamn; våra intressen möttes inte som de gjorde för mer än 40 år sedan, helt enkelt.

Men jag får fira bröllopsdag tillsammans med Z i Köpenhamn, det kan inte bli bättre.

Månaden avslutas med Kents avskedsshow. Storslaget och en fantastiskt iscensatt final av bandet.

Oktober:

Jag har haft glädjen att inviga mina nya handskar och benskydd, ett slags 60-årspresent till hockeymålvakten som aldrig vill sluta spela.

Siktet denna månad är ställt mot 60-årsdagen som hålls på the very day den 15 oktober.

Lindholmen event & nöje är platsen och det blir storslaget med mer än 200 gäster.

Dagarna innan ser Z och jag The Cure i en magnifik uppvisning av gothrock i Scandinavium.

Månaden har annars inletts med hummerfiske i Göteborgs södra skärgård tack vare en vän som tar med mig en arla morgonstund ut i en strålande vacker miljö. En av höstens, ja, kanske årets höjdpunkter.

Hustrun har tingat tre helger under hösten; dagar då jag inte får boka in något.

Först ut är torsdagen och den efterföljande helgen efter min födelsedag. Jag blir toklurad. Tror jag ska resa med henne, men färden slutar med en grabbresa med sönerna till Prag och ett minne för livet.

prag8

Vackert mål med fina söner. Foto: KAI MARTIN

”Macken” har scenpremiär och underhåller. Stefan Odelberg likaså.

 

Jakten på jobb fortgår med huvudet högt.

November:

Allhelgonhelgen går i spelningarnas tecken. Först Stockholm, en klubbspelning som blir tät och effektiv, där efter Uddevallakassettens huvudattraktion och avslutningsvis första matchen med IK Raid denna min 17:e och sista säsong i laget. Ja, jag har bestämt för att sluta spela divison 4-hockey, men fortsätter med motionsspelet.

img_3344

Strandad. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Helgen efter är jag åter på färd med hustrun, som ordnat med en överraskningsresa till Danmark. Denna gång till Jylland, färd över Kattegatt, alltså, en dag i Ålborg för kvällsresa till Hirsthals där helgen tillbringas med final i Skagen på muséet där och mat i Frederikshavn innan hemfärden.

Anders Boson gör en fin releasespelning på Neferti och åldermannen Ian Hunter underhåller på Pustervik. Man är aldrig för gammal för rock’n’roll. Och ja, jag spelar en fantastisk match i slutet av november. Viss, förlust med 3–0, men det efter en kanonad på 48 skott – på två perioder!

December:

Får möjligheten och glädjen att åka till Lidköping för säsongens första bandymatch, den mellan Villa och IFK Vänersborg. Dagen efter styr Z och jag kosan mot Oslo och vännerna där för Håkan Hellström på Spectrum. En helt okej spelning, men inga magiska under.

Helgen avslutas med ny tuff match, bra spel, men dagen efter konstaterar jag en sträckt ljumske, som jag fortfarande brottas med.

Några dagar senare lurar hustrun mig igen.

Resa mot Köpenhamn, Louisiana och Rungstedt kro på vägen och god sömn i Bagsværd. Men… tidigt på morgonen får jag åter packa väskorna för avfärd mot Bergamo och senare Milano.

Hon kan, min hustru.

Finalen på resan är bäst. Bergamo at it’s finest.

bergamo

Finfina utsikter. Foto: KAI MARTIN

Väl hemma väntar Bob Hund, premiärvisning av ”101-åringen” och Bröderna Brothers ”En slow show” interfolierat av en jul hemma, som var perfekt gällande mat och umgänge.

Nu är vi framme vid de sista skälvande timmarna av året. Jag ska skifta från kostym till smoking. Z och Sabina har kikat på fyrverkeriet, där GP bränner pengar de inte borde ha.

Jag bojkottad detta för det här, en hälsning till er alla med en tillönskan om

ETT GOTT NYTT ÅR!

 

 

 

 

 

 

Bröder som gör det långsamt och varmt

 SLOW SHOW

Bröderna Brothers

!!!

bbjul168

Longörerna. Bröderna Brothers nya gäster bjuder på chansoner i långsamt tempo.

Foto: KAI MARTIN

2lång, Göteborg

Publik: Nära fullt.

Bäst: Den ständiga idérikedomen.

Sämst: Bröderna Brothers har svårt att göra något dåligt.

Fråga: Hur snäll kan man vara med humor utan att det blir mesigt?

De firade 30 år på scenen med en storslagen show på Lorensbergsteatern i slutet av september. Gammalt mötte lite nytt, en föreställning som eskalerade efter paus där Bohuslän Big Band gjorde Bröderna Brothers – Alf (Robert W Ljung), Rolf (Sverker Stenbäcken) och Ralf (Per Umærus) med släktingarna Stefan Sandberg kusin Douglas (Stefan Sandberg) och morbror Glenn (Michael Krönlein) – humor större, bättre och ännu mer.

bbjul164

Bröder som värmer. Ralf och Alf håller show. Foto: KAI MARTIN

Det var en fantastisk kväll, som var värd en längre sejour. Men så är det, Bröderna Brothers är både dessvärre och lyckligtvis (för oss entusiaster) underhållning för en mindre men desto mer hängiven skara. Vi som uppskattar humor som är varm och underfundig, som inte trampar någon på tårna och inte är på bekostnad av någon annans tillkortakommande.

Så nu, några månader senare, står gänget på scen igen. För andra året på 2långs scen, kvarterskrogen som blivit en fin scen för mindre akter och ståuppare, som behöver det intimare formatet.

Den trekantiga och decimeterhöga scenen passar Bröderna Brothers. Närheten är inte alltid en nödvändighet, men en god förutsättning för denna deras ”Slow show”, humor som vill ta tid, skämt som gjorts i långkok som satts i långbänk, där de inbjudna ”artisterna” tar år på sig att komma och egentligen inte kan lova när de egentligen dyker upp.

En fantastisk kväll i september, alltså, under helt andra förutsättningar. Lika fantastiskt nu, då Bröderna Brothers bjuder på – nog – åttioprocentigt nytt material när en ny, traditionsenlig show håller premiär på annandagen.

Det är sprudlande skickligt, popmusik med känsla för harmonier och groov där spelskickligheten är parad med glädjen att stå på scen; en ljuv förening som smittar av sig på stämningen.

Smittande spelglädje. Musiker och humorister med känsla för sväng. Foto: KAI MARTIN

Robert W Ljung är i sitt esse, har nog sällan sett honom så sprudlande. Per Umærus underfundighet och varma ton med en säker känsla för popestetikens ädlaste essenser är utmärkt. Sverker Stenbäcken är en både svängig, försiktigt slående batterist och en utmärkt pianist med faibless för dragspel. Till detta Michael Krönleins finas basspel, som limmar samman så mycket, och Stefan Sandbergs underbara känsla för solon, oavsett om det handlar om saxofon, tvärflöjt eller gitarr.

Ja, det svänger katten och humorna är det inget fel på heller.

bbjul165

Nytt gästspel. The Others prövar att spela på mindre scener. Foto. KAI MARTIN

The Others, de dryga stockholmarna, dyker upp på scen efter att levt en vecka i skogen (läs Slottsskogen); de som Bröderna Brothers bjöd in för två år sedan. The Betels, de frikyrkliga kollegorna, kommer tillbaka för att predika måttfullhet, vilket går så där när gospelmusiken börjar svänga något förfärligt härligt. Radiofavoriten kommissarie MacKenzie är tillbaka med ett helt omöjligt uppdrag och till detta de nya favoriterna: Sigge Först, Sigge Främst och Sigger Sist (men inte minst) samt Longörerna.

img_2153

Jonglörna. Estradörer som rimmar på flanörer. Foto: KAI MARTIN

Ja, de sistnämnda före detta jonglörerna som tröttnat på hets och stress, som vill dra ner på tempot. De tre Jacques som kommer Falköping, men hellre vill låtsas att de kommer från Paris, eller nja, åtminstone Lilla Paris, och därför bryter på franska och sällar sig till existentialisterna på sitt eget vis.

Det är försiktig humor som blir stor i sin modesta ambition. Enkla trick som i all sin fånighet blir värmande fniss. Det räcker så. För det sprider sig till hjärtat, som pumpar värmen till hjärnan och så är allt i omlopp i kroppen. Det behövs. Alltid.