Det sista andetaget till det sista ackordet

Vi fick kasta oss brådstörtat till Köpenhamn, Z och jag.

Hennes far var bortom all räddning, sjuk sedan en tid, allvarligt och illa de senaste veckorna.

Vi var nere för några veckor sedan. Han somnade och vaknade, gick att kommunicera med och ändå inte. Ett långt liv ebbade ut, klockan klämtade…

Nu hade läkarna fattat beslutet att ingen livsuppehållande behandling skulle fortgå. Trots att det var det väntade blir beskedet ändå chockartat, det definitiva har alltid den effekten.

Anspänningen slog på med full kraft, tystnaden växlade mellan tyst prat, något skämt för att kunna andas, resan till Köpenhamn kan gå fort, ibland är timmarna oändliga, men vi var där när eftermiddag möter kväll.

Motorvägarna korsas, skyltarna visar vägen ut; mot kontinenten, vidare ut, iväg, bort från allt. Men där tornar det väldiga höghuset som stakar ut Herlev hospital, ett Babels hus om man så full, oändliga korridorer och våningar, byggarbetsplats utanför och väl uppe i tornet utsikten för dem som det inte finns några utsikter för.

På den korta tiden som vi senast såg honom har förvandlingen varit drastisk. Då, då vi lämnade för återfärden med kanske-vetskapen att det var det sista vi såg av honom, gav han mig ett blekt, men varmt leende, som om han visste att jag skulle ta hand om hans dotter, hon vars hand jag frågade om först efter att frågat honom. Han hade då gett mig ett underfundigt, förtjust leende, som om jag behövde fråga, men att han ändå var glad för det. Den korta stunden för några veckor sedan, det där leendet, bar jag med mig.

Jag fick ett igen då vi klev in i salen efter att försiktigt smugit in. Vördnaden inför en döende är närvarande och effektfull. Där ligger en spillra till man, en man var livskraft varit stor, han som kämpat sig igenom mer än nio liv kantat av sjukdomar och egensinnigheter. För det var en man som följde sin egen stig och sitt eget huvud.

Hans beslut har måhända inte alltid varit de socialt korrekta och Z har haft sina stridigheter med honom, konfronterat honom rakt och rejält, men hennes kärlek till honom var och är också stark.

Han är omgiven av sin närmaste släkt, det är sorl och tårar, blandat med försiktiga skratt när något berättas; han vet att vi finns nära honom, en trygghet när han nu är på väg mot okänt vatten.

Nu kämpar han inför döden. Smärtan kommer i skov och han flämtar tungt, fladdrigt. På kvällen möter Z honom när han öppnar medvetandefönstret och hör hennes frågor och försöker ge henne svar.

Han är beredd att ta klivet, men det är ändå så förtvivlat svårt för just där och då ligger inte det beslutet i hans händer. Han får enbart bida sin tid, får lita till lindringen som vården kan ge honom.

Z sitter med honom till två på natten, men väljer att åka hem för några timmar sömn.

Jag ligger redan till sängs, vaknar för att göra frukost. Mobilen har plingat till för ett eller annat mejl, men något samtal har inte nått genom cyberrymden.

Z tar sig till Herlev tillsammans med sin storasyster. De andra syskonen är informerade, släktingar och vänner likaså.

Jag är hemma och arbetar för sådant som jag måste stöka undan och kommer inte förrän sent på eftermiddagen.

Situationen för min svärfar är påtagligt mycket mer allvarlig.

Tre av hans döttrar är på plats, två sitter och stickar för att fingrarna ska få sitt och kanske för att förleda tankarna. En vän sitter vid sidan av och min hustru på andra sidan sängen, klappandes hans huvud och kramande hans händer… för att lindra smärtan, för att döva oron.

Det är en målning, ett stilleben, ett närmast orörligt motiv där hans flämtande andning hörs mellan smärtans ilningar.

Sköterskorna byter på honom, ger honom lugnade och smärtstillande. Det tar en stund innan det tar, men sedan kommer friden som sänder honom till aningens mer rofylld sömn. Han är inte längre talbar, så som han var en smula på morgonen.

I rummet är det tyst. Redan på kvällen innan hade Z spelat Louis Armstrong för honom. Nu startade hon Beatles, blandad musik som för den gamle dansmannen – han var en fena på det – inleddes med ”Twist and shout”. Jag erkänner att jag tyckte den var för skränig för stunden, men samtidigt tror jag att det ryckte i benen som annars låg stilla.

Några spår till och såg dramatiska ”A day in life”, när det märkliga sker. Vid slut ackordet, det mäktiga e-mollet som klingar närmare en minut, tar det slut.

Jag ser det på skiftningen av hans ansiktsuttryck, hör min hustrus stilla gråt och hur de andra följer henne. Det är över och Beatles spelar ”The long and winding road”…

Till Bjarne Pedersen 3 mars 1941–31 januari 2017.

img_1297

Z och hennes far sommaren 2016. Foto: KAI MARTIN

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s