Dans | kaimartinblog

Tack 2025, trots allt – mot 2026

Det är bara timmar kvar. Influensan, eller en vanligt bonnförkylning, har hållit mig sänkt sedan dagarna innan jul. Den vill inte kliva ur kroppen, känslan av feber, hostan, snörvlandet, tröttheten. Men… jag klagar inte. Det är ett konstaterande och det finns definitivt de som har de värre. De som drabbats av sjukdomar långt värre än en förkylning, de som lever i krigsdrabbade länder, de som inte har mat för dagen, de som saknar tak över huvudet.

2025 har, som alla år de senaste åren, svept förbi. Mängder har hänt och ja, jag lever ett rikt och på det stora hela lyckligt liv.

Jag är omgiven av en människor i min närhet som uppskattar mig. Ja, älskar mig. Min hustru, mina barn, mina svärdöttrar, mina barnbarn, mina släktingar, mina vänner. På det stora hela har det varit ett behagligt liv, men det finns ju alltid men. Som 27 maj då jag skadade knät så illa att jag tvingades sluta spela ishockey, börja med rehab och senare fick konstaterat en meniskskada, som nu är opererad. Mer rehab och – dåligt – tålamod med ny rehab.

Men låt mig ta det från början, om ni orkar hänga med: Jag börjar med:

JANUARI

Z och jag startar mjukt. För min del blir det en hel del Juniorhockey-VM. Alltid fascinerande. Alltid spännande. Alltid oförutsägbart. Vi får ynnesten att ha barnbarnet I, som nu hunnit bli fyra. vi har fortsatt med farfarstorsdagar, men emellanåt blir det extra allt med övernattningar. Som nu.

Vi kommer iväg till ”Kalsongrevyn” i Borås och roas (läs här). Jag spelar med Frölunda Oldtimer mot veteraner från Frederikshavn. En stärkande vinst. Falkenbergsrevyn väntar och bjuder på den bästa uppsättningen jag har sett. Full pott från min sida. (Läs här.)

I Mariehamn väntar en hockeyturnering med Soha (Swedish Oldtimers Hockey Association). En dryg resa, men desto roliga då man kommer fram. Förvisso ingen vinst i år heller, inga priser på banketten. Men ett pris som matchens lirare lyckas jag sno åt mig. (Läs om äventyret här.)

Det blir fler föreställningar. Januari är ju späckat med revyer och däremellan ska teatrarna sätta upp sitt, Kajskjul 8 har premiär på sin storsäljare (den här gången en repris på Stefan Andersson ”Flygblad över Berlin”). ”Paraden” i Varberg med bland andra Annika Andersson gör sin andra säsong, snäppet bättre än den utmärkta starten 2024. (Läs här.) Samma dag (!) hann jag med en utomhus-cup i Fritsla (läs här). Oerhört roligt. Oerhört jobbigt. Ingenting hade gått utan min förstående och uppmuntrande hustru, som lämnade mig tidigt och sedan hämtade mig. Jag hann svida om och galaklä mig för färden till Varberg.

Januari. Så mycket som händer på en månad. Foto: EVA LARSSON (Dregen), JOHAN HULTÉN (Fritsla) och KAI MARTIN

Jag springer på bio och ser pressvisningar. Jag rusar igenom ett späckat Göteborgs filmfestival med en märklig premiär där kulturminister Paria Liljestrand läser lusen av publiken, den fria konsten och hårt arbetande kulturmänniskor. (Läs här.)

Förstås kom jag iväg på Mölndalsrevyn, som jag sällan missar. Hur den var…? Kolla här. Jag hann också med ett jobb på Kooperativet på Lindholmen då jag gjorde liveintervju med Dregen i serien ”Unplugged live”. Till och med Båtmässan lyckas jag klämma in.

Klädköp…? Jodå. Jag inledde året modest med ett par långkalsonger från Myrornas på Frölunda torg.

FEBRUARI

Månaden börjar lite oroligt. Äldste sonen ska opereras för en svullnad på halsen. En förmodad tumör. Ond eller god får tester utvisa. Operationen går emellertid bra. Jag hämtar mitt barn på Sahlgrenska och låter honom ta sin tid innan han byter om och jag kan skjutsa honom till sin familj. Senare visar det sig att det var en godartad och vi kan andas ut.

Jag roar mig med Torslandarevyn, första gången för mig (läs här). Nöjer mig inte utan går senare samma dag på Göteborgsoperan för att kika på Danskompaniet, som åter tar andan ur mig (läs här). Jag träffar vänner, äter och dricker gott. Får besök av gudsonen med familj (det är härligt att se hur en snart femårig ung dam kan ta vårt hus i självklar besittning). Hockeyturneringen Four Nations (Kanada, USA, Finland och Sverige) med proffsen från NHL underhåller.

Jag firar hustrun, som fyller år, och yngsta sonen, som fyller två dagar efter. Ser en underbar ”Kung Ubu” på Göteborgs stadsteater (läs här), bland annat. Får ynnesten att höra operasångerskan Negar Zarassi på Stora Teatern (läs här), hon som senare under året med sitt lag kniper vinstens i ”Kontrapunkt”. Avslutar kulturmånaden med ”Bränder” på Stadsteatern, som är brännande intensiv (läs här). Får en underhållande föreläsning av en hockeykompis om hans jorden runt-resa på MC på 90-talet. Hinner beta av lite filmer och böcker. Men slukas framför allt helt och hållet av Peter Jacksons restaurering av dokumentärfilmandet kring ”Let it be”, som blivit till ”The Beatles: Get back”. Livespelningen på taket till fastigheten på 3 Savile Row 30 januari 1969 rör mig till tårar. Så bra. Vilket band! Sista dagen i månaden kommer beskedet om min prostata. Kollar den hos urolog regelbundet varje år. Ett positivt besked då det är negativt.

Köper kläder, eller snarare skor, i modest skala. Men ett par Clarks, som nya, gör ju inte ont för fötterna.

MARS

Månaden hinner knappt börja förrän saker pockar på. Man får ta det i sin takt. Hämtar ut mitt nya pass. Skillnaderna mellan det första och senaste är knappast hårresande, men en livsresa kan anas. Resa ska jag, men inte till USA. Med den nya presidenten vid den maktfullkomlig och vilt ljugande, arrogant och utan politisk finess går det inte. Synd. Jag, eller vi, tar turen till Umeå istället. Jenny Wilsons musik till Elfride Jelineks ”Älskarinnorna” har blivit en opera, som ska ha premiär på självaste kvinnodagen. Men operapremiären (läs här om den) är ju bara ett av skälen att åka till björkarnas stad. Älskade vännen Anna är kanske det mest väsentliga, men hon har ju också varit involverad i operan. Vi lyckas också träffa yngste sonen svärföräldrar för första gången. En blinddate som blir oerhört lyckad. En lunch över tre timmar skvallrar om det. Tog med ett gäng av Kai Martin & Stick!-albumet [utan titel] (lyssna här) och min soloplatta ”Sol på svenska” (lyssna här) för att eventuellt locka klassiska skivbutiken Burmans musik. Jo, tack. Det gick bra (måste kolla nu i det nya året hur försäljningen har gått). Om Umeresan kan man för övrigt läsa om här. Jo, det blir lite secondhandköp också. På vägen upp lyckas jag tajma när vännen och forne GT-kollegan Tore Lund jobbar i Pressbyrån. Får en korv på köpet.

Vi kommer hem och ramlar in i vardagen. Z har en hosta som retat henne sedan hösten 2024. Sjukvården tar den inte på allvar. I Umeå botas den med rom, men alkohol är ju i längden vad alkohol är. Det blir förtrollande farsfarstorsdagar, som inte heller Z vill missa. Björn Gustafsson, komikern, vädrar sin nya show i ett work in progress-framträdande på Rondo. Mycket roande (läs här). Ser den del bio, men av alla nya är det ändå en några år äldre som mest får mitt hjärta att klapp. Av chilenska författaren Hernán Rivera Leteliers roman ”Filmberätterskan”. Av några få sidor blir det en rik film som omfamnade mig fullständigt. Tack Bio Roys Kafébio, som gav mig den upplevelsen. (Skrev om filmen här.)

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG, TINE SCHWARZ, EVA LARSSON och KAI MARTIN

Jag hinner med en nya ”Unplugged live”. Åter med Ebbot, som jag ju gjorde januari 2023. Han är en man full av berättelser, så det blev utmärkt och uppskattat. Balettakademien i Göteborg skördar den ena talangen efter den andra. Deras uppsättning av ”Fame” är uppdaterad till 2025, men musikalen i sig är ju inte den bästa av musikaler, så… läs här. Gothenburg English Studio Theatre utmanar mina bristfälliga engelskakunskaper med sin pjäser. Så också med ”The P word”, som skakar om. (Läs här.)

Men starkast på scen under månaden är ändå ”Bernardas hus” på Göteborgs stadsteater. Så bra teater kan vara. (kolla här.)

22 mars firar hustrun och jag kopparbröllop. Det är något alldeles speciellt i Danmark, varifrån hon ju kommer, så det ska bli något extra. Det handlar alltså om halva vägen till silverbröllop – 25 år – och eftersom vi gifte oss 22 september 2012 blir 22 mars 12 och ett halvt år. Det går ju inte att göra allt enligt den danska traditionen, men vi firar bland annat med att bjuda familjen på lunch i Waterfronts matsal, hotellet där vi hade vår bröllopsfest. Men först en överraskning. Hustrun har berättat att en blåsorkester brukade komma och spela för det jubilerande paret på morgonen. Så det fick jag ju fixa. Vi fantastiska Mia Samuelsson från Kur Olssons Damorkester och Stella blev det en surprise till frukosten som hette duga. Hela gatan stannade av denna soliga, men köldslagna marsmorgon. Så vackert.

I slutet av månaden lämnar Z mig. Inte för alltid. Men för ett treveckor långt retreat i Falköping, Det blir tomt utan henne.

APRIL

Klassiska Jungans på Avenyn gick i konkurs. Som ett tecken på det slocknade några bokstäver i neonskylten så att det bara blev Jung. Skrev ett aprilskämt i bloggen (läs det här), som fortfarande lockar till läsning. Bäst av allt att jag lyckades lura den förra ägaren, som trodde på det jag skrev.

Under min korta tid som sportreporter på GT (2011 i december till 2013 fram till december) hann jag med en hel del handboll. Sedan dess har det inte blivit så mycket. Men nu lyckades jag komma iväg på en del i fina Partille arena (skrev om en av matcherna här). Ensamheten hemma förträngs med hockey, titta på sporten och spela densamma, och en försvarlig mängd föreställningar och konserter. Uppslukas åter av Göteborgsoperans Danskompani (läs här) och förförs av Bach Jazz tolkningar av Bachs musik (läs här).

En del musiker överlever allt. Till och med svårt missbruk. Pete Perrett från Only Ones är en av dem. Smal som ett sugrör gör han en utmärkt konsert på Pustervik (läs här). Tillsammans med svärdottern och barnbarnen får Lindome Spinneri ett besök. Det är en kombination av julklapp och födelsedagspresent som lite sent blivit av. Farfarstorsdagar blir med bara farfar de här veckorna då Z är borta. Det får gå. För honom.

Överraskar Z med att komma till Falköping för en puss. Passar på att äta lunch och gå på några loppisar. Bilen är packad med hockeyutrustningen. Det är ju tisdag och spel med Kungälvs Oldtimers väntar. Gänget jag ska spela turnering med någon vecka senare. Hämtar sedan hem hustrun och då gör vi en vid sväng förbi Hornborgarsjön där de sista tranorna dansar och Skara med hotellen, som också är museer. Vi får några dagar ihop under påsken innan det är dags för min hockeyresa till Edinburgh. En fascinerande tur som det går att läsa om här. Jag kommer hem som en vinnare. Väl tillbaka är huset åter tomt, men jag dödar tiden med att gå på revy på Aftonstjärnan (läs här) och sedan ta tåget till Köpenhamn, för där väntar inte bara Z och hennes dotter utan också Bille Eilish, som har konsert på Royal Arena (läs här). Det blir förstås en loppistur med fina fynd.

I början av månaden nås jag av det trista beskedet att min moster har avlidit. Hon var hundraårsdag vi firade i december 2024. Men… hon var klar.

Månaden avslutas med cortègen tillsammans med Z. Våren spirar. Secondhandfynden gör att garderoben hamnar i trångmål.

MAJ

Sköna maj inleds med en hockeyturnering där jag representerar Frölunda Oldtimers. Det blir en tajt turnering där vi missar att ta oss till final, men lyckas strida oss till en bra placering ändå. Sista matchen mot Gothenburg Oldtimers blir en holmgång där jag spelar som i trans. Efterhänget på Morenos i Majorna blir klassiskt. Kul. Skrev om dagen här.

Åker på musikal i Kungsbacka och får se ”Handbok för superhjältar” (läs här). Begraver moster. Går på utställningar, intervjuar Colin Nutley och Helena Bergström inför en visning av en nyrenoverad ”Änglagård” (läs intervjun här) och får se favoriterna Delines på Pustervik (läs här). Jo, månaden sveper på bra. Hamnar på en countrygala på Scandinavium, jag som inte är någon varmare av genren. (Blev några rader.) Återigen får jag den stora glädjen att sjunga med Maj 12:an och Kören. Nu tre låtar. Av de planerade tre konserterna kan jag tyvärr bara medverka på två. Men det blir fantastiskt. Det är härligt att sjunga.

Z går Göteborgsvarvet och barnbarnet springer Lilla Göteborgsvarvet med medalj som pris och bevis.

Foto: KAI MARTIN och PETER BIRGERSTAM

Mycket händer. Men vårt stora mål i maj är emellertid spanska solkusten. Vi har fått förmånen att låna en lägenhet i Miraflores, ska gå längs Caminito del Ray… bland annat (läs om färden här). Men resan blir ödesdiger. I ett fåfängs försök att ta en selfie med ressällskapet missar jag en grop som jag stöter i med full kraft med högerbenet. Det gör inte ont. Jag tackar mina starka hockeyben. Dagen efter missar jag ett trappsteg, med samma fatala resultat. Förmodligen, och det är min tes, har knät (menisken) fått sig en kyss. När jag så kommer hem för att spela morgon och kväll samma dag slutar det med rejält ont. Jag antar att det känsliga knät, efter alla brutala stötar, inte också klarat av vridningarna det innebär för en hockeymålvakt. Min resa med rehab börjar. 27 maj är senast jag spelade hockey.

Z och jag går på en fantastisk födelsedagsfest i musikens tecken. Ny kostym är inhandlad och en secondhandskjorta till den. Vi följer med yngste sonen med hustru, som ska titta på hus i Bohuslän. En fin dagsutflykt.

JUNI

Månaden börjar med rehab. Första signalen från läkare är yttre ledband, som har fått sig en kyss. Går till en sjukgymnast, eller Fysioterapeut som det nu mer heter, som visar sig vara gaisare. Känns obekvämt för en Ängel. Får ett schema att följa. Knät är skadat, den saken är klar. Det är jobbigt att få i trappor, springa är inte att tänka på. Rörligheten är kraftigt reducerad. Det blir många turer på motionscykeln och andra övningar.

Vi ser ”Änglagård” ena dagen och jag Madness på Liseberg andra dagen. (Läs här och här.) Göteborg är fantastisk med sitt nöjesutbud. Sedan väntar Håkan Hellström med tre konserter på Ullevi. Det blir, för säkerhets skull, alla tre. (Läs här, här och här.) Han är en fascinerande artist, som aldrig slutar att överraska. Tack för det.

Foto: KAI MARTIN och FILM I VÄST

Det blir galapremiär på norska filmen ”The ugly stepsister” (underbart burlesk film – läs här). Vi får besök över första Håkan-helgen av Kai Martin & Stick!-saxonfonisten Gomer Explensch fantastiska döttrar, som bor över. Trevligt. Barnbarnet sover över. Lycka. Jag får åter den stora äran att sjunga med Slob78 inför deras andra albumsläpp (lyssna här). Det blir en dagstur till Helsingborg för Eva Rydbergs ”Spanska flugan” (läs här) och underhålls. I brist på att själv få spela kollar jag in den dramatiska Stanley Cup-finalen, för andra året i rad mellan Florida och Edmonton, där de förstnämnda återigen kniper bucklan.

Firar midsommar med familjen bland annat på Gunnebo slott. Solen strålar. Tar en tur till Kalmar för ”Oss swingers emellan”, som är lysande (läs här). En blåsig, grå dag far Z och jag till Pilane på Tjörn. I snålblåsten vankas klassisk konsert. En annorlunda utflykt.

Så traditionsenligt avslutas månaden med en ny fars på Vallarnas friluftsteater. (Läs här.)

Månaden innehöll också en begravning av en kär gammal GT-kollega.

Jo, tack. Det blev en del secondhandfynd även den här månaden.

JULI

”I år vill jag vara hemma. Vi har saker att göra och jag vill inte resa iväg.” Orden är hustruns. med andra ord blir det inget boende i Virum som sommaren 2024. Men… vännen Putte och fyllt 60 under året. Systerdotterns hustru M har fyllt 40. Båda boende i Oslo, om än med mil emellan. Jag ville åka dit för att uppvakta dem. Z är inte så medgörlig, men säger så småningom ok. Jag har länge försökt göra henne uppmärksam på att hennes favorit Grace Jones uppträder under Kongsbergs jazzfestival. Ja, faktiskt under väldigt lång tid. Men märkligt nog inte fått något gehör. Så… jag bokar resa tur och retur till Oslo – buss upp, tåg hem. Boende hos det unga paret någon mil utanför den norska huvudstaden. Jag nämner återigen Grace Jones och se, talgdanken faller ner. Men hur läser jag nu transporten från Røykås till Kongsberg? Jo, systerdottern lånar spontant ut sin bil, en Volvo. Biljetter till Grace Jones köps. Resan kan börja. Vi far mot regnet. Det håller andan vid grillmiddagen i Røykås, men vräker ner när vi ska uppvakta 60-åringen nere på byn. Han och hans underbara hustru är kära vänner och många gånger har vi strandat hos dem nere på Tjuvholmen under våra Oslobesök. Men det är uppbrottstider. De lämnar den norska huvudstaden då han har fått jobb norröver i Alvdal där han ska styra och ställa på ett företag som bara han kan. Alvdal…? Ja, de ligger i östra Norge långt från ära och redbarhet, men inte så långt från fina Rørås och med några timmar till Trondheim. Vi ska hälsa på, vad det lider. Turen till Kongsberg går smidigt. Just den sträckan via Drammen är väl utbyggd och vi susar på i en och en halv timme. Kommer i god tid, kan vandra runt i byn och uppleva lite jazzfestival och folkfest. Äter något. Så är det dags för förbandet, norskan Fay Wildehagen, som blåser för fullt på scen. Så imponerande. (Läs här.). Vi har stått längst fram och stannar kvar. Divan Grace Jones kommer på scen nästan en timme efter utsatt tid, men med charm och grace (!) underhåller hon som bara hon kan (läs här). Vi far i mörkret tillbaka. Min rygg gnäller, för Volvon har lågt insteg, något som inte passar den här kroppen. Vaknar med ett ryggskott från helvetet. Men hustrun var nöjd med konserten. Vi lämnar vårt värdpar, vi lämnar Oslo, vi far med tåget från Norge till Sverige. Regnet har klingat av. Nu ska vi vara hemma.

Jag träffar vänner, gör min rehab (trist) och inser att knät nog är värre däran än vad som har befarats. En slätröntgen visar ingenting. Men magnetröntgen skvallrar om en skadad menisk. Fan. Vi ser ”En redig oreda”, en nyskriven fars på Gunnebo slott (recension här). Vi far för en dag upp till Bohus Malmön och föreställningen ”Stormen” i Stallebrottet (recension här). Jagar badplats, en zebra, med gott resultat, och får se bisonoxar på vägen. Allt detta i Bohuslän.

Goda vänner från Stockholm kommer på besök för några dagar. Vädret stilar sig. Han och jag, som varit vänner i mer än 45 år, åker till Kungsbacka för Mikael Sandbergs målvaktsskola. Härligt med hockey. Jag och Z visar dem vårt Göteborg. Vi badar, vi äter, vi umgås och vi går och ser Weeping Willows (läs här) på Villa Belparc, som har bästa sommarunderhållningen. När de åker hem går Z och jag dit för att se Amanda Jenssen, som gjort storstilad comeback. Så bra hon är (läs här).

Om vi härjar hemma…? Nä, inte så värst. Z, kanske. Men jag är, på konstant semester och ligger därför på latsidan. Eller… det är inte riktigt sant. Jag har sorterat ut bland vinyl och cd-boxar, som blivit sålda. Men så mycket mer ska göras. Vi kollar in Gothia Cup både på Heden och Slottsskogsvallen, bland annat publikmatchen med ett palestinskt ungdomslag från Västbanken. Vi badar, för vädret är alldeles förtjusande, och vi har traditionsenligt jul i juli, den högtid som ingen i familjen, barn och barnbarn, vill missa.

Men… så reser Z. Hennes dotter pockar på uppmärksamhet. Efter en dagsresa till Hjo och Falköping blir det hastigt bestämt att Bornholm blir nästa destination. Ön som jag sedan länge velat besöka, men jag får stanna hemma. Åker på ”Diggiloo” vid Varbergs fästning (läs här), åker åter till Varberg för att se 123 Schtunks utomföreställning som på grund av kraftig vind hamnar inomhus. Clownernas improvisation är stor underhållning och jag hamnar i centrum (läs här).

Kollar in EM-finalen i fotboll där de engelska damerna besegrar Spanien i en dramatisk match där favoriten Chloe Kelly avgör på straffar.

Z kommer hem, hon har knappt hört av sig. Men ett telefonsamtal förändrar allt. Hon säger att hon vill åka till Bornholm med mig. Hon hinner knappt landa förrän vi åker.

Secondhandköp…? Jo, lite.

AUGUSTI

Men först AC/DC på Ullevi (läs här). Hittar ett par Paul Smith-kängor för 249 kronor på Myrorna vid Järntorget. Träffar Thomas Silver, den glittrande gitarristen som en gång spelade i Hardcore Superstar. Han har nu sadlat om och har blivit tågvärd, trivs med det, men främst med att ha blivit pappa. Så går bilen söderut. Mot Bornholm. Z är begeistrad och ingenting är så bra som att resa med henne. Det blir några fantastisk dagar på ön, men också ett underbart dygn på Christiansø, Danmarks ostligaste boplats. Läs om resan här!

Nej, det gick ju inte att hålla sig ifrån resandet. Z fick väl gjort en hel del på sin semester, men inte jag. Med augusti skulle det komma mer. Vi hinner knappt kommer hem förrän Way out West börjar, en musikfest i Slottsskogen (främst – jag orkar inte gå på klubbarna som är nattetid). Skrev om festivalen här och här. Men av dagarna tre blir det bara två. Ett dubbelt 60-årskalas söder om Køge väntar. Vi packar bilen full med ungdomar och oss själva för detta kalas med västerntema. Det blir kul, men utan pangpang. Hemresan blir med omvägen om Holte, loppisen vi älskar, och förbi A, Z:s systerson, som fått eget boende. Vi bunkrar också danska födokost vid Prøvestenen.

Foto: KAI MARTIN, ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG och ERIK LINDAHL

Våra transparant blanche-träd har gett rikligt med äpplen, men det ena (av två) har gett vika vid en storm. Mycket äppelmos blir det. Och dito must. Z och jag kommer iväg på ispremiären för Frölunda med match mot HV i Frölundaborg. Längtar efter hockeyn. Får trösta mig med rehab. Vi njuter av sommaren, badar och har det härligt. Samtidigt som Z börjar jobba är det fest hos min mæstro Mattias Bylund med hustru Helena Stjernström i Jonstorp. Det är en varm, kvav dag, men det blir en fantastisk tillställning. Upp för frukost hos värdparet, men innan dess ett dopp i Skälderviken. Så hem via loppisar i Ängelholm och Laholm. J, på nedvägen blev det en avstickare till en i Varberg. Varför ha bråttom och jag skulle ändå tanka…

Göteborgs stadsteater inleder säsongen tidigt med fina uppsättningen ”En alldeles särskild dag” baserad på filmen från 70-talet- (Läs här.) Kommer iväg på Smashing Pumpkins på Liseberg (läs här). Åker till läkaren för hälsokontroll, något som jag försöker göra vart annat år. Hittar ett par Clarks, vandringskängor som nya, för 100 kronor. Sorterar slipsar. Har besök av Z systerson J med far. Sonen är en av Danmarks främst i sin årsklass och drillas emellanåt i Göteborg. Jag återvänder till Maj12:an och Kören för ett uppträdande. Lycka. Besöker läkare, som skickar en remiss för operation av knät.

Så plötsligt sitter vi i bilen till Stockholm. Vi ska se Bob Hunds avskedskonsert. Inget vi vill missa (läs om den här). Det blir en helg i storstaden med besök på Fotografiska och Anton Corbijns ikoniska bilder. Vi lånar en lägenhet i Aspudden, går ned för bad i Vinterviken. Hemresan under augustis sista dag går via Artipelag innan Gustavsberg för en koll på Lars Wallins kreationer. Vi svänger om Saltjöbaden för ett bad innan hemresan denna gråa dag som skvallrar om höst. I Jönköping hittar Z äntligen Fantomen i Göteborg. Nu ska det läsas.(Hela resan går att ta del av här.)

Jo, det blev mycket secondhandfynd under månaden.

SEPTEMBER

Vi kommer hem. Badar, för vattnet är fortsatt härligt. Rehabar, umgås med vänner. Många föreställningar och konserter väntar. Plus Bokmässan (kolla). Vill ju helst inte missa något. Är flitig på min blogg med både recensioner och, faktiskt, några intervjuer. Håller tempot uppe. Går mina rundor till secondhander på stan och fyndar. Men… jag vet, jag är shopaholic. Blir så otroligt triggad av en del plagg som jag köper. Som ett par Incontex, italienska byxor i finaste kvalitet, för knappt några pengar alls. Z raggar fatt på Kalle Anka i Göteborg, som jag missade att köpa när numret kom hösten 2019. Affärer trumfas igenom på Linnéplatsen, som vore det droger som handlades.

Z trumfar också igenom en promenadmiddag. Det tackar jag för. Vilket sätt att umgås (kolla här).

Kommer iväg på en fin konsert med Beatlesbandet Pepperland (kanske det bästa i världen i sin genre). (Läs här.) Lokalt blir det också både Stellas jubileumskonsert (läs här) och Majornas 3de Rotes farvälspelning. (Recensioner här och här.) Flera teaterföreställningar, varav ”Katt på hett plåttak” på Stadsteatern är glödgande (läs här), och ”Miss Saigon”, som är i toppklass (kolla!). Men ”Moulin Rouge” på Rondo går heller inte av för hackor (läs här). Jag kommer iväg på konserter, som på Pustervik med They Ow Us och Markus Hasselblom (här). Det blir en hel del bio dagtid. Vardagen är trång. Lyckas klämma in en kväll för Stadsmissionen i Konserthuset innan månaden tar slut. (Läs här.)

Garderoben ökar, men jag rensar en del också.

OKTOBER

Födelsedagsmånaden. Barnbarnet inleder.Han fyller fem. Svindlande. Umgänget med honom spirar. Jag kommer i mitten. Dottern i slutet. Men också vänner, som Hela som valt att fira sin 50-årsdag med en hockeymatch. Jag skulle varit på is. Får åtminstone stå i båset.

Det blir föreställningar – ”Romeo och Julia” på Folkteatern berör (läs här), precis som Norénpjäsen ”Communion” på Studion, Stadsteatern (läs här). Men mest omtumlad blir jag nog av Hagateaterns ”Den lilla svarta”. Så bra i det lilla att det blir stort. (Läs här.) Minns att det är 45 år sedan ”Biomusik”, debutalbumet för Kai Martin & Stick!, kom. Skriver om det.

Ser Balettakademin övertrumfa sig själv i musikalen ”Into the woods”. Så bra! (Kolla!)

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG och KAI MARTIN

Träffar Thomas Di Leva för en intervju. Hans presskille blir så förtjust i min bild på honom att han vill köpa den. Dagen före min födelsedag återförenas jag med Maj12:an och Kören för en konsert. Ljuvt. Firas grundligt från morgon till kväll av min fantastiska hustru (kolla). Firar extra några dagar senare med hummer- och kräftskiva med hela familjen. Barnbarnet hade önskat sig hummer. Bara att fixa.

Har fått tid för operation. Den 22 oktober sövs jag för att förhoppningsvis vakna med ett knä det ska bli ordning på. Rehabar inför. Kommer iväg på filmfestivalen Banff, ser fantastiska ”Fear” på Backa teater (läs här).

Återuppstår efter operationen och haltar iväg på Lisa Nilsson, som är briljant. Avrundar månaden med att åter förundra över Danskompaniets rörelseförmåga. Tar också farväl av punkkollegan Gerth Svensson, som avlider nyss 69 år.

Erkänner: det blev klädköp även denna månad.

NOVEMBER

1500 steg per dag. Det var direktiven efter operationen. Det visade sig var något som var svårt att hålla. Men när jag skulle åka till Malmö för att träffa gudson med familj plus att hans mamma, min kära vän A, kom ner från Umeå så skulle bussresor i staden räddad äventyret och minimera promenerandet. Det skulle det inte alls, visade det sig. Bussarna och dess hållplatser var liksom inte förenade med varandra. Jag gick långt över tiotusen steg per dag när jag var där. Nå, ett risktagande. Men en fin vistelse ändå (läs om den här), som också gav ett besök på Malmöoperan och ”Chicago” (läs här). Passar också på att fira gudsonen som fyllt 40 och hans käraste som gör det samma under mitt besök.

Kommer hem och får stygnen tagna. Går till IFK-kliniken för rehab, den som har sina lokaler i Frölundaborg. Kämpar alltså med mitt knä och min form tillsammans med Frölundas elitspelare på olika nivåer. Utmanande. Kommer iväg på årets konsert. Återigen bjuder Paperwing på något hisnande. Denna gång är denna fabulösa Göteborgsartist i Annedalskyrkan och får en fullsatt salong att häpna. (Läs här.)

Jag konstaterar att Änglarna har lyft igen efter några hemska säsonger. En fjärdeplats var hedrande och jag får väl tveksamt gratulera Gais till tredjeplatsen. Men i derbymatcherna klådde laget inte IFK Göteborg. Oavgjort och vinst för Blåvitt.

Vi tar till Köpenhamn med tåget för att se Roxett på Royal Arena (läs här om konserten) och sedan vidare till London för shopping, mat, umgänge och kultur. Det främsta målet var att se gudsonen (jag har tre stycken) Oskar Rice och hans band Lavender. Men har man inte varit i London sedan hösten 2019 är det mycket som ska tas igen. (Läs om resan till London och, för all del, Köpenhamn här.) Det blir en fantastisk resa. Igen. Vi har det bra på resande fot, Z och jag.

Så hem sent, men räddade av yngste sonen som hämtar. Tillbaka till vardagen. Z till jobbet. Jag till mitt. Farfarstorsdagarna drygas ut med lite fler träffar. Snön har fallit, så en pulkatur blir det i en klent snöig backe. Jag köper en duffel av en vän och före detta GT-kollega. Han använder den inte; jag kommer att göra det mycket.Det blir några teaterföreställningar, några utställningar och, förstås, julpyssel på första advent innan månaden stängs.

Kläder? Jo, tack, både nytt och secondhand.

DECEMBER

Sakta har det sipprat. Droppe för droppe. Vi har inte varit vaksamma nog. Kylskåpet har läckt och fördärvat parketten, som lades nytt och fint förändra 26 år sedan samtidigt som det nya köket byggdes. Nu skulle golvet väck, försäkringsman komma och kika. ut med det gamla, in med det nya. Det blev ett annorlunda julstök, men det blev fint när det var klart och dessutom i god tid innan jul.

Tack för goda vänner som också är goda hantverkare. Golvets namn? Bornholm, förstås. Det blev en lunchdejt med forna Göteborgsdirektvänner, en fantastisk konsert med Märta Fransson (läs här) och vi kom åter iväg till Köpenhamn. Nu med bil för konsert med Radiohead (svindlande, läs här) och julefrokost med släkten.

Bo Kaspers Orkester värmer min själ (läs här) med sin vinterkonsert. Stadsteaterns ”7 sorters tystnad” mina sinnen (läs här). Så kan teater skapas. Vi underhålls av token Per Andersson, men nog kan han bättre (läs här). Jag smiter iväg på Maj12:an och Körens julkonsert (läs här) där jag inte gästar och West of Eden, som hållit sin julturné brinnande i 20 år. (Recension här.) ”Pappagruppen” är en annorlunda teaterföreställning, som sätter publiken på prov. Men varför inte (läs här).

Vi hinner med att fira Lucia vid Götaplatsen och jag träffar lite vänner för fikastund. Får ett trist besked från den kamratförening jag spelat på mornarna sedan drygt 25 år. Tvekar om jag ska fortsätta.

Jag fortsätter mollstämningen med att delta vid begravningen av Gerth Svensson. Men skiftar humör inför julen. den trötthet jag brukar drabbas av har inte slagit till. Istället fångar en förkylning mig i sitt grepp. Får feberkänsla, en intensivt hosta och är snorig. Precis lagom till jul. Är däckad, men klarar av att baka julbörd, fixa köttbullar och sillsallad dan för dan. Klarar också av julafton som firar i en trängre krets. Men sedan blir det mycket sovande. Kommer ut på en solskenspromenad på annandagen, kikar till det Winter Classic i Frölundaborg som jag har deltagit i två å rad men nu inte är kurrant nog för , ingen rehab. Sjudomen håller i sig över nyårsafton till denna dag (4 januari) då jag sätter punkt för skrivandet av mitt 2025.

Mot 2026.

Knappast Abba dabba do!

Posted on november 21 av Kai Martin

Show:

ABBA VOYAGE

Abba arena, London.

Publik: Utsålt (lite drygt 5000).

Bäst: Låtkatalogen är oöverträffad.

Sämst: Dataspelspassagen som dök upp.

Fråga: Om inte ens Abba-fansen jublar i längden, vem ska jubla då…?

Det tog en stund innan Abba och jag kom överens. Inledningsvis var det för mycket dansband för att omfamna mig. Men det är klart att vinsten i Brighton i april 1974 med ”Waterloo” var kul och färgglad. Med bandets stigande framgång blev distansen än större, även om jag (som många andra) häpnade över att Elvis Costello med andra började hylla bandet i slutet av 70-talet. Hade vi fel…? Ja, det hade vi. Björn och Bennys låtkatalog är snillrik, gruppens sound genuint, Agnetha och Fridas röster unika var för sig och gemensamt. Och visst var jag i Scandinavium när ”Arrival”-turnén landade i januari 1977, men jag var ännu svalt imponerad. (Låtlistan här!)

För min del dröjde det till jag såg musikalen ”Mamma Mia” en stekhet, ångande britsommardag i London 1999. Min dåvarande hustru och jag hade nyss blivit utsläppta från vårt hotellrum där låset går i baklås. Med någon minut till godo kom vi som var nyduschade dyngsura av svett till Prince Edward Theatre för matinéföreställningen som var utsåld till sista plats.

Jag var fortsatt skeptisk i ungefär en minut efter att ridån gått upp. Mottagandet var fantastiskt. Det var Abbamania från första stund. Publiken älskade det. Och jag insåg rörd att herregud vad bra musiken var. Och vilken musikal!

Det blev några vändor till med ”Mamma Mia” då den spelades på svenska i fantastiska översättningar av låttexterna av Niklas Strömstedt och Björn Ulvæus. Den som hade Gunilla Backman i en sprakande huvudroll. När sedan filmen kom 2008 med Maryl Streep, Stellan Skarsgård, Pierce Brosnan och Amanda Seyfried i huvudrollerna befäste det bara succén. Och jag nickade gillande. Abba hade fått mig.

Pandemin ställde till det för ”Mamma Mia, the party” kom det att dröja med premiären i Göteborg (den hade ju spelats i Stockholm på Tyrol i fyra succéfylld år). Först i september 2021 började den spelas för snabbt utsålda hus i ett ombyggt Rondo (läs om föreställningen här!).

Våren 2022 hade ”Abba Voyage” premiär i den specialbyggda arenan i 2012-års olympiaområde i östra London. Återigen succé för Abba, som är närvarande som avatarer varje eftermiddag eller kväll som det är showtime. Man har alltså skapat en illusion av en Abba-konsert med medlemmarna så som de såg ut 1977.

Det är klart att det är spöklikt. Med ett tiomannaband som spelar musiken live blir det förstås en märklig upplevelse. Det går att ta på förväntningarna innan showen. Publiken är exalterad, oavsett ålder. Många är dessa för fest, paljett, glitter, dansskor, peruker. När väl showen drar igång – ja, det är en show, ingen konsert, trots livebandet – är stämningen på topp. Men… den falnar. För hur applåderar man avatarer…?

Trots porträttlikheten och det fascinerande i att höra Abba-medlemmarna röra sig, sjunga och prata – var och en har sina egna presentationer – med sina faktiska röster är det ett avstånd. Det är så uppenbart att det inte är på riktigt och med det blir känslan distanserad. Sedan kan jag inte låta bli att undra över hur skaparna av detta projekt kunde låta – framför allt – Agnetha och Frida ha en sådan kass mikrofonteknik. Så var det ju inte i verkligheten. Nu är poserandet viktigare än att de sjunger i mikrofonerna.

Jo, det finns perioder när man glömmer att det är avatarer. Men det är sällan. Snarare växer känslan av overklighet. Inget är spontant. Allt är programmerat. När det sedan i en lång sekvens då avatarerna tar ett kliv tillbaka och det blir ett slags dataspel med ung hjältefigur i centrum… ja, då faller showen pladask och med den stämningen.

Det tar sig. Men festen gör det inte. Showen blir som Madame Tussauds vaxkabinett goes live. Än märkligare blir det när de nya, utmärkta Abba-låtarna ”Don’t shut me down” och ”I still have faith in you” från 2021 sjungs av medlemmarna från 1977.

I finalen, till applådtacket kommer Abba så som de kom in efter premiären i maj 2022, det vill säga som de ser ut i nutid. Då kändes det verkligt.

Nä, vill man njuta av Abbas musik blir det bäst i musikalform som i ”Mamma Mia” eller för fest som i ”Mamma Mia, the party”.

”Abba Voyage”, Abba arena, London. Premiär 26 maj 2022. Denna recension från föreställningen 16 november 2025.

Abba avatarer: Medlemmarna Agnetha Fältskog, Björn Ulvæus, Bennya Andersson och Anne-Frid Lyngstad från hur de såg ut 1977.

Livebandet: Amy Hsu, keyboard, Todd Blackmore, gitarr, Hanna Corcoran, saxofoner, Robbie Gibson, percussion, Christian Mendoza, gitarr, Janette Williams, trummor, Robyn Brown, bas, Kara-Ami McCreanor, sång, Cleopatra Ray, sång, och Carlene Graham, sång.

Låtlista:

The visiter
Hole in your soul
SOS
Knowing me, knowing you
Chiquita
Fernando
Super trouper
Mamma Mia
Does your mother know?
Eagle
Lay all your love on me
Summer night city
Gimme! Gimme! Gimme! (A man after midnight)
Voulez-vous
The name of the game
Don’t shut me down
I still have faith in you
Waterloo
Money, money, money
Thank you for the music
Dancing queen
The winner takes it all

Fotnot: Låtlistan är inte statisk utan har ändrats under gång.

Är ”Hamilton” möjlig i Sverige…?

Posted on november 20 av Kai Martin

Musikal:

HAMILTON

!!!

Victoria Palace Theatre, London.

Publik: Nära nog utsålt.

Bäst: Intensiteten.

Sämst: Den upprepande rapen.

Fråga: Kan ”Hamilton” någonsin hamna på en svensk scen…?

När musikalen ”Hamilton” hade premiär på Broadway för tio år sedan var den en sensation. En musikal baserad på Alexander Hamilton, amerikansk statsman och verksam när USA gjorde sig fritt från brittiskt överstyre i slutet på 1700-talet. Med afroamerikaner i de tongivande rollerna och med stora sjok av rap, som berättande partier. Jo, det var annorlunda.

Med tiden har succén hållit i sig och musikalen med sin reflektion av politiska stridigheter och intriger blivit i allra högsta grad relevant.

Två år efter den amerikanska premiären föll täcket för den brittiska versionen. Sen på bollen är jag på plats åtta år senare och blir begeistrad. Dels för att uppsättningen är så fullödig. Men också för att publikintresset fortfarande är så stort.

Det är förstås en fröjd att se musikal i London. På anrika Victoria Palace Theatre blir varje plats intim i förhållande till scenen. Scenografi är helt avskalad in på teaterns tegelmurar (eller om det är en illusion som fungerar så väl). Tempot är från start högt, kvaliteten på artisterna likaså – oavsett om det är de i huvudrollerna eller de i ensemblen. Lin-Manuel Mirandas musik är tungt förankrad i den afroamerikanska musiken. Åtminstone den som grott sedan soul, r’n’b och rap blivit ett starkt uttryck. det blir med andra ord intensivt groovigt. Ja, till och med med rap battle, som ger en streetsmartness i de politiska stridigheterna.R’n’b-låtarna sveper in med Beyoncéklass – få kan ju som hon väva samman de afroamerikanska genrerna. Rapen blir i ”Hamilton” den berättande faktorn och driver texten, intrigerna och historien framåt. Men den blir också upprepande i sitt tema, vilket förtar något av intrycket och glädjen. Men – och låt mig det få sagt – jag är ingen hiphopkille.

Visst är kung George kommenterande inslag även det repetitivt. Men showstoppern ”What’s next” är bländande komisk och utnyttjar varje scen till fulländning. De kvinnliga huvudrollerna (Bente Mulan, Emily-Mae och Jasmina Jia Yung Shen), som spelar systrarna på var sitt sätt snärjer Alexander Hamilton (Alex Sawyer) sjunger som vore de medlemmar i Destiny’s Child. Jay Perry gör sin Aaron Burr med smeksam, nasal soulröst… ja, så håller det på.

Artisteriet har inte en svag punkt och mixen av afro- och asiatbritter är spännande. Men är ”Hamilton” en musikal för svenska scener? Tillåt mig att tvivla. Förstås för att det är baserat på amerikansk historia och dåtida politik. Men också för att jag tvivlar på att afrosvenska och -asiatiska musikalartister räcker till i antal (talangen är det inget fel på). För det är en väsentlig knorr med just den iscensättningen, för att vända och vrida på perspektiven. Texten? Där tror jag att en begåvad översättare och uttolkare som Calle Norlén skulle älska utmaningen. Men ändå… nej, jag tror inte ”Hamilton” kommer landa på en svensk scen inom överskådlig framtid.

”Hamilton”, Victoria Palace Theatre, London. Premiär 21 december 2017. Denna recension baserad på föreställningen 15 november 2025.

Av: Lin-Manuel Miranda (bok, musik och text) baserad på biografin ”Alexander Hamilton” av Ron Chernon.

Regi: Thomas Kail.

Scenografi: David Korins.

Koreografi: Andy Blankenbuehler.

Musikarr: Alex Lacamoir (även orkestrering) och Lin-Manuel Miranda.

I rollerna: Alex Sawyer (Alexander Hamilton), Jay Perry (Aaron Burr), Bente Mulan (Eliza Hamilton), Emily-Mae (Angelica Schyder), Jonathan Andrew Hume (George Washington), Yeukayi Ushe (markis de Lafayette/Thomas Jefferson), Jordan Castle (Hercules Mulligan/James Madison), Jordan Benjamin (John Laurens/Philip Hamilton), Jasmina Jia Yung Shen (Peggy Schuyler/Marie Reynolds), Daniel Boys (kung George) med flera.

Paperwing skapar under – igen

Posted on november 9 av Kai Martin

Konsert:

PAPERWING – ”AGE OF PISCES”

!!!!!

***Ett under. När Paperwing presenterar sitt nya album ”Age of Pisces” skapas ett sceniskt under där musik förenas med dans och mystik.***
***Foto: KAI MARTIN***

Annedalskyrkan, Göteborg.

Publik: Nära nog fullsatt (500).

Bäst: Modet att våga skapa detta sceniska under.

Sämst: Att GP, Gaffa med flera etablerade medier inte uppmärksammar detta.

Fråga: Är Sverige för litet för Paperwings expansiva musik och scenspråk…?

När Jenny Soovik, med sitt artistalias Paperwing, presenterade sitt senaste album ”String fling” på Stora Teatern i september 2023 var det en förställning som fullkomligt tog andan ur mig. Från starten med henne i full regalia som en popens Marie Antoinette till slutet med henne snudd på avskalad som en kvinna här och nu. Det var fullkomligt briljant (skrev om konserten här) och tillhör en av mina musikaliska höjdpunkter genom åren.

Nu aktuell med nya albumet ”Age of Pisces” ville hon inte vara sämre. För så är det, hennes musik är mycket större än vad som ryms på ett album. Ja, mycket större än vad som får plats i Sverige. I hennes huvud växer musik till en föreställning. Av en regelrätt konsert blir det en konstert, något som mycket mer än en vanlig föreställning, mycket mer än en spelning.

Men… en sak är ju att ge sig hän åt sina fantasier. En annan sak att realisera dem. En tredje att, utan budget, få med sig likasinnade kreatörer på det artistiska tåget och lyckas tuffa på till slutstationen.

Med en enastående envishet går Jenny Soovik med sitt Paperwing och sina visioner från att leka med tanken till verklighet. Det är en ynnest att få vara med, att sköljas över av den intensitet och skoningslösa skaparkraft som hon besitter med sina artistkollegor.

”Age of Pisces” är ett album, ett klassisk sådant med tolv låtar (i och för sig adderades en ouvertyr, så det blir ju 13 spår in alles) som har sin dramaturgi. Albumet (lyssna här) är alldeles fantastisk. Med en musikalisk sprängkraft som bär spår av kollegor som Titiyo, Jenny Wilson, Lykke Li, Anna von Hausswollf och Kate Bush. Det är svindlande bra producerat och arrangerat där Paperwing visar sin styrka som kompositör, sångare och musiker.

På scen expanderar allt till något så mycket mer. Annedalskyrkan utnyttjas från koret, predikstolen till de långa gångarna. Inramningen är suggestiv, så passande för musiken, så passande för kören Mara Vokalensemblen, orkestern, dansaren Pontus Sundset och solisterna Hannah Tolf, Xenia Kriisin, Lea Sittler, och Klara Ahlersten.

Orkestern utklädda som mytologiska figurer med kreativa huvudbonader. Solisterna som vitklädda, böljande nornor, som stärker Paperwings sång, men också emellanåt tar över den. Svartklädda, dramatiskt sminkade Mara Vokalensemblens starka röster förstärks av koreografi. Med den atletiske dansaren Pontus Sundset, som elegant och kraftfullt flörtar med klassisk balett, intensifieras rörelserna.

Jenny Soovik är den konstnärliga ledaren som vågar och utmanar, men som också får med sig sina kreatörer i visionerna. Koreografen Liza Penkova förtjänar beröm precis som kostymdesignerna Xenia Kriisin och Sara Aaberg. Ja, självklart alla på scen och bakom ljud och ljus som bidragit till att detta sceniska under fått sin sprakande bärighet.

Var och en av låtarna från albumet får sin musikaliska dräkt, sitt sceniska andetag. Från starten med ”Tao” där Paperwing ligger på koret, som initialt på lit de parade för att resa sig ur skuggorna, till mer och mer intensiva stycken. Allt tar andan ur mig, fascinerar och lockar.

För Paperwing är gjort en djupdykning i livet, det krassa och det mystiska som det ger. Här blandas tarotkort och astrologi med ifrågasättandet av den världsomspännande politik som tycks störta oss alla i fördärvet. Här möter kärlek hat, uppgivenhet hopp, mörker ljus. Det är dramatik av yppersta klass. Allt gjort av en Göteborgsartist som inte nöjer sig med att skriva musik utan vill skapa något visuellt av sina kompositioner. Hon har spänt bågen till det yttersta och prickar rätt med distinkt precision.

Jag kan bara ödmjukt lyfta på hatten och tacka. Jenny Soovik har med sitt Paperwing gjort det igen.

Paperwing, ”Age of Pisces”, Annedalskyrkan 8 november 2025.

På scen: Paperwing/Jenny Soovik, sång, Hannah Tolf, sång, Xenia Kriisin, sång, Lea Sittler, sång, Klara Ahlersten, sång, Olimpia Dynarek, piano/synth, Jonathan Albrektson, synth, Viktor Reuter, bas, William Soovik, trummor, Liv Fridén, flöjt, Mara Vokalensemble och dansaren Pontus Sundset.

Kompositör och konstnärlig ledare: Jenny Soovik.

Koreograf: Liza Penkova.

Kostymdesign: Xenia Kriisin och Sara Aaberg.

Visuellt koncept: Xenia Kriisin.

Ljusdesign: Maria Lakatos.

Konstnär: Tilde Hedvig.

Låtar:

Ouverture
Tao
Avatars
Vows
När du andas
Vad är ett liv?
Dark night of the soul
The void
So mote it be
Seventeen
Return of the Godess
Age of Pisces
Det som är kvar

Klassisk revykonst roar

Posted on november 1 av Kai Martin

Revy:

SVENSKA REVYN

!!!

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Bäst: Den lätt löpande, intelligenta humorn.

Sämst: Man kunde ha bjudit på lite mer Göteborgsperspektiv.

Fråga: Har Henrik Dorsin inga spärrar…?

Det gäller att hänga med. Både när Henrik Dorsin landar sin ”Svenska revyn” på Lorensbergsteatern för en (kort) månad och när själva revyn startar. Det är alltså succén från Scalateatern i huvudstaden som gästar Göteborg – och senare Malmö – innan man återvänder till hemmascenen. Det är som en blinkning. Håller man inte fokus är det kört. För det går undan. Trots detta är det tre timmar, exklusive paus, som det roande gänget håller hov.

Nu i höst har Johan Ulvesson stannat hemma på grund av andra uppdrag. Istället glider Johan Glans sömlöst in som en av de tre huvudkaraktärerna tillsammans med Vanna Rosenberg och Henrik Dorsin. Det är den sistnämnde var idé, manus och sångtexter allt vilar på. Musiken är skriven av kapellmästaren Per Ekdahl, en symbios som tillsammans vårdar svensk revytradition med den äran.

Allt startar inför en fördragen ridå med den svenska flaggan exponerad. Henrik Dorsin möter sin publik öga mot öga utan någon darr på manschetten. Det som lite bedrägligt anas vara improvisation och ett tafatt välkomnande utvecklas till en kuplett. I denna avhandlar han ämnen, som inkluderar kvällen, men också hanterandet av mobiltelefoner. Så elegant. Så smart.

Jo, han kan sin revytradition. Vårdar den som Knäppupp med Povel Ramels hov höll på 50- och 60-talen, som sedan togs över av Hasseåtage på 60- och 70-talen, vilka i sin tur axlades av Galenskaparna och After Shave. Det är sång, det är dans, det är komik och det är en slagfärdig humor, som är svår att ducka för.

Det är ett drivet gäng på scen, som anammat det nationalromantiska temat på revyn. Efter inledningen med Henrik Dorsins kuplett öppnas ridån och det är dags för körsång i frack och studentmössa. Det är bländande skickligt och roande. I dessa nationalistiska strömningar – och med dem främlingsfientlighet – lyckas Henrik Dorsin och gänget inte bara hylla traditioner, svenska värderingar utan också göra dem till åtlöje. Det är skickligt.

Denna paradox är något som genomströmmar ”Svenska revyn” genom hela föreställningen. Här går vi från studentsk körtradition, till folkdansgille till folkparksnostalgi. Där emellan snillrika nummer med svensk praktkonst i centrum. Texterna är genomgående geniala, sångtexterna och musiken likaså. Henrik Dorsin kan sin sak och får med sig sin ensemble till en fullödig föreställning.

Men i farten tappar man också insikten och allvaret, som ligger där och lurar. Allt går så fort, är så smart och skickligt. Men med lite känsla för dynamik och en öppning för att andas hade ”Svenska revyn” varit fullkomligt lysande. Nu är den ”bara” väldigt roande.

”Svenska revyn”, Lorensbergsteatern, Göteborg. Göteborgspremiär 31 oktober 2025. Spelas till och med 29 november.

Idé, manus och sångtextförfattare: Henrik Dorsin.

Regi och koreografi: Anna Ståhl.

Kompositör, kapellmästare, arrangör: Per Ekdahl.

Scenografi: Bengt Fröderberg.

Kostymdesign: Clara Ahlström och Leffe Kronlöf.

Peruk och maskdesign: Sara Klänge.

Ljusdesign: Stizze Larsson.

Videodesign och animationer: David Giese.

Medverkande: Henrik Dorsin, Vanna Rosenberg, Johan Glans, Annika Granlund Jonsson, Andreas Grube/Niklas Gabrielsson Lind, Emmalisa Hallander, Dennis Quintero och Jessica Heribertsson.

Orkester (och medverkande): Per Ekdahl, trummor och kör, Per Texas Johansson, saxofoner och kör, Martin Höper, elbas, kontrabas och kör, Lisa Bodelius, trombon och kör, Malin My Wall, fiol, akustisk gitarr och kör, och Vladan Wirant, klaviatur och kör.

Rörelsens lätthet Danskompaniets kraft

Posted on oktober 30 av Kai Martin

Dans:

IN-ACTION

Göteborgsoperans Danskompani har en positiv vana att skämma bort sin publik. ”In-action” med dansverken ”Cross” och ”Spirit willing” är inget undantag. Hör får man väsensskild dans och uttryck från Danskompaniet, som fascinerar med sin kroppskontroll, sin elasticitet och takt i en lätthetens kraft.

Inledning på koreografparet Antonio de Rosa och Mattia Russo, de som växte upp i ett liten by utanför Neapel, är fantastisk. Istället för sedvanliga rörelseexplosion för sig dansarna i ultrarapid – undantaget Sofia Sangregorio (tror jag det var), som ensam skapar en kontrast de första modiga minuterna av rörelsernas nära stillhet. Det är outsläckligt fascinerande och man behöver blinka några gånger för att se att de andra fyra, fem på scenen verkligen är i rörelse.

Scenen är en parkering utanför en köpcenter. Kundvagnar, påsar, vardagens stress möter skeende på parkeringen; trasiga människor, droghandel, de som är på väg hem efter dagens arbete. Det är skymning. Skarpa strålkastarljus mot de stigande nattmörkret. Det är som modern amerikansk fotokonst eller från något av Edward Hoppers distinkta verk, som snapshot från den stilla verkligheten.

*Upphäver tyngdlagen. Göteborgsoperans Danskompani upphäver inte bara tyngdlagen, de är också motoriska utan gränser.* *Som i ”Cross”.*
*Foto: TILO STENGEL*

Med Alejandro da Rochas elektroniska, suggestiva, utfrätta musik växer intensiteten. Med den också skeenden på scen. Nära nog hela ensemblen förenas i en otroligt snyggt koreograferad dans med kundvagnarna, som ur någon scen från någon Ester Williamsfilm.

Genom hela ”Cross” finns en utstuderad dramaturgi, där plötsligt de inhängande staketen öppnas till Nina Simones starka ”Sinnerman”. Som om dansarna illustrerar något slags frihet, fria från köphetsens och vardagens bojor. Allt är böljande symmetriskt, rytmiskt skickligt och över hela ”Cross” med en kroppskontroll som är hisnande. Dansarna upphäver inte bara tyngdlagen, de är motoriska utan gränser. Det är outsläckligt fascinerande.

*Samspel. I ”Spirit willing” är det inte bara ett ljuvt samspel mellan dansarna och musiken utan också James Proudfoots briljanta ljusdesign.*
*Foto: TILO STENGEL*

I David Raymond och Tiffany Tregarthen (den sistnämnda även kostymdesigner) verk ”Spirit willing” utgår man från den ensamma individen. I ett fantastisk spel med ljusdesignern James Proudfoot – något av det läckraste jag har sett på scen – möter vi Zander Constant ensam hukande under strålkastare som stryker ovanför honom. När övriga i ensemblen smyger in från och ur skuggorna sömlöst är det som en hop mobbare. Men i spelet mellan solitären och kollektivet uppstår någonting berörande, en känsla av gemenskap och tillit. Det finns scener som skickligt iscensatta att det inte bara ser ut som dansarna svävar utan som om de också kommer ut från ingenting. Det är ett trick värdig Joe Labero, gjort med en bedräglig enkelhet och känsla för rytmens säkerhet i en poetisk rörelse.

Jo, återigen går man från Göteborgsoperan med en känsla av tacksamhet över att ha ynnesten att få uppleva så enastående stark nutida dans som den som Danskompaniet bjuder.

”In-action”, Göteborgsoperans Danskompani, världspremiär 11 oktober 2025. denna recension baserad på föreställningen 29 oktober. Spelas även 2 och 5 november.

”Cross”:

Koreografi: Antonio de Rosa och Mattia Russo.

Kompositör: Alejandro da Rocha.

Musik även från Nina Simones ”Sinnerman”, Mr Misters ”Broken wings” och ”Der Hölle Rache kocht in meinem Herzen” ur Mozarts ”Trollflöjten”.

Scenografi: Amber Vandenhoeck.

Kostymdesign: Luca Garini.

Ljusdesign: David Stokholm.

Medverkande: Mei Chen, Tsung-Hsien Chen, Giovanni D’Agati, Valentin Durand, Victor Duval, Clàdia Gil Cabús, Viola Esmaralda Grappiolo, Da Young Kim, Ivo Mateos, Dominci McAinsh, Augist Palayer, Sofia Sangregorio, Iris Telting, Úrsula Urges, Johanna Wernmo, Xavier Williams och Joonatan Zaban.

”Spirit willing”:

Koreografer: David Raymond och Tiffany Tregarthen.

Kostymdesign: Tiffany Tregarthen

Videodesign: Eric Chad.

Ljusdesign: James Proudfoot.

Kompositör, arrangemang och musikval: Branislav Janošević.

Medverkande: Olivia Blanche, Zander Constant, Miquel Duarte, Zachary Enquist, Sabine Groenendijk, Logan Hernandez, Ange-Clémentine Hiroki, Jiwan Jung, Victor Ketelslegers, Adam McGaw, Einar Nikkerud, Anna Ozerskaia, Aishwarya Raut, Duncan Schultz, Danielle de Vries, Josephine Weise och Amanda Åkesson.

Verken är skapade i samarbete med dansarna i Göteborgsoperans Danskompani.

Paperwing mot nya utmaningar och under

Posted on oktober 29 av Kai Martin

Med förra albumet ”String fling” (2023) tog Jenny Soovik, eller hennes artistiska alias Paperwing, stora steg artistiskt. Det som nådde sina definitiva höjder med spelningen på Stora Teatern i september 2023.

Nu är hon tillbaka med nya utmaningar och under med sitt album ”Age of Pisces”, som kommer spelas i sin helhet i Annedalskyrkan 8 november. Förutom orkester kommer dansare, sångare och kör finnas på plats för föreställningen.

– Jag kallar det kaxigt för en popopera, säger hon.

Hon är ambitiös, Jenny Soovik. Ingenting i hennes skapande visar på någonting annat. Följde man hennes Instagramsida paperwingmusic så kunde man under våren 2023 se hur en Marie Antoinettliknande karaktär växte fram. Med det kom senare informationen om att en föreställning – ja, mer det än en konsert – skulle hållas på Stora Teatern i Göteborg. Den 8 september samma år hade en fullsatt salong förmånen att se ett musikaliskt under. För egen del något av det mest storartade jag har sett och hört. (Läs om det här!) Även om musiken på albumet ”String fling” tillhörde höjdpunkterna 2023 var detta något helt extra utöver det vanliga.

*Sakral plats. Jenny Soovik har valt Annedalskyrkan för sitt nya projekt ”Age of Pisces”. Foto: KAI MARTIN*

Nu ska alltså Paperwing anta nästa utmaning. Med albumet ”Age of Pisces” (release 31 oktober – tyvärr bara digitalt) överträffar hon åter sig själv. Med föreställningen i Annedalskyrkan 8 november, två år och två månader efter undret i Stora Teatern, ska hon också spänna bågen ytterligare till det yttersta.

– Den här föreställningen är kaxigare än den förra, erkänner hon.

– Jag är en visuell person som inte bara gör musik utan också målar. Nu ska jag också dansa.

Jo, hon var inne på koreografi med ”String fling”. Ett resultat av mötet med ryska dansaren och koreografen Liza Penkova det inspirerande året 2023.

– Hon jobbade på Balettakademien med dans till min musik. Hon fick med dansare därifrån till ”String fling” på Stora Teatern.

De båda har fortsatt jobba ihop. Från att då bara gjort mer gester än dans har Jenny Soovik nu utforskat dans sedan ett år. Inte bara har samarbetet med Liza Penkova fortsatt intimt och intensivt. Även det med Xenia Kriisin, kostymdesignern som skapade den fantastiska Marie Antoinettekreationen, har fortsatt.

– Hon är också musiker och tillsammans med Sara Aaberg har de skapat kreationerna till föreställning i Annedalskyrkan, förklarar Jenny Soovik.

*Storslaget.Föreställningen ”String fling” på Stora Teatern i september 2023 blev något utöver det vanliga med Paperwing i en kreation signerad* *Xenia Kriisin, som hon nu åter jobbar med. Foto: KAI MARTIN*

Jo, det ska bli storslaget igen. Ambitionen är hög, viljan stark. Hon som är uppvuxen med musik – mamma Elisabeth Engdahl musiker (mest känd som saxofonist i Kurt Olssons Damorkester) och pappa Thomas Gustafsson jazzsaxonist (Lina Nyberg Band, Bitter Funeral Beer Band, Beches Brew med flera).

– Ja, jag har haft musik omkring mig. Men också varit på otaliga jazzkonserter med musiker i flanellskjorta, säger hon liksom för att markera att hennes vilja är något mycket mer då hon står på scen.

Hon förklarar idén med ”Age of Pisces”:

– Jag har velat förstå hur världen funkar, säger hon.

– Så jag har läst och lyssnat. Allt från forskning till kvantfysik, men också visdomslära, som taoism och buddhism och i viss mån religion. Jag är också fascinerad av astrologi och tarot, vad det säger om verkligheten. Där finns också något vackert… jag tycker tarotkort är vackra och astrologin med stjärnorna och rymden. Allt sammantaget blev som en berättelse.

Jenny Soovik berättar att skapandet närmast har gått sömlöst sedan projektet med ”String fling”.

– Jag kan inte pausa. Jag vilar lite grand, men sedan börjar att snurra. Det är som om något vill ut.

Albumet ”Age of Pisces” är tänkt som just ett klassiskt album med tolv spår.

– Ja, det var viktigt. Nu blev det i och för sig tretton spår eftersom en ouvertyr kom till, men den räknar jag som spår noll. Med tolv låtar blir det som en klocka.

Det blir också den musiken som är på albumet som kommer spelas – från start till mål. Men på scen blir det med det hon kallar sitt team. Hon säger sig vara välsignad med kreativa människor omkring sig där alla bidrar, oavsett om det är dansare, körer, sångare eller musiker.

– Det är fantastiskt. Jag kom i kontakt med konstnären Tilde Hedvig och frågade om hon ville måla min musik. Det har blivit tolv tavlor plus omslaget till albumet. Hon kommer ställa ut i Lilla Kapellet i Annedalskyrkan i samband med föreställningen.

Nej, hon har ingen större budget till att göra det här. Egentligen ingen alls. Ett stipendium har tickat in. Men en hyfsat stor biljettförsäljning kan det bli något att dela på för de inblandade. Men här handlar det om kärleken till Paperwing och det projekt hon har skapat.

– Jag har inga pengar, men alla ställer upp. Det är fantastiskt och inte klokt.

Det verkar som att allt faller på plats. När hon sökte spelplats för ”Age of Pisces” kom Anndedalskyrkan på tal.

– Jag har haft kyrkor i tankarna och tänkt att nästa projekt ska bli i en kyrka. Så skickade jag en förfrågan till Annedalskyrkan och fick svar från Ludvig Lindelöf (präst i kyrkan, min anm) efter en kvart och ville vara samarbetspartner. Han visade sedan ha beröringspunkter med podden ” Myter och mysterier”, som jag har lyssnat sönder. Så det kändes som ”meant to be”.

Med spelplatsen klar kom nästa utmaning. Den hur ”Age of Pisces” skall bli live och hur det kommer att låta.

– Jag kallar det för en popopera. Kaxigt, jag vet. men jag googlade opera och vad det står för – att använda musik och visuell performance ihop – och kände att det stämde. Det tar jag. Så tänkte jag att jag ville ha solister, så det blir fyra starka solister. Top notch i branschen, alla från Göteborg. Jag ville också ha med en kör och fick kontakt med Mara körensemble. De svarade efter fem minuter.

*Luttrad. Jenny Soovik har hög ambitionsgrad för sina projekt, men media är dåliga på att nappa, trots storslagenheten i det hon gör med Paperwing. Foto: KAI MARTIN*

”Age of Pisces” har alltså alla förutsättningar att bli något extraordinärt. Personligen är jag helt övertygad om att det blir en ny konstnärlig fullträff för Paperwing. Men att ni ”bara” får läsa om det här är sorgligt. Till ”String fling” gjorde meriterade musikjournalisten Per Sinding Larsen ett inslag, men först efter konserten. Nu ekar medier som Sveriges Radio, Gaffa och Göteborg-Posten med tystnad.

Jenny Soovik är luttrad.

– Inför det här projektet har jag lagt ner media, säger hon.

Men visst har hon och hennes presskontakt försök. Med tystnad som svar. Eller ghostad, som det kallas på 2020-talet.

Märkligt, om ni frågar mig. Jenny Sooviks Paperwing är musik för en plats större än Sverige.

– Kanske därför, säger hon med ett vemodigt leende.

Paperwing, ”Age of Pisces”, Annedalskyrkan 8 november 2025.

Kompositör och konstnärlig ledare: Jenny Soovik.

Koreograf: Liza Penkova.

Kostymdesign: Xenia Kriisin och Sara Aaberg.

Ljusdesign: Maria Lakatos.

Konstnär: Tilde Hedvig.

Biljetter finns på: https://billetto.se/e/age-of-pisces-biljetter-1518620

Magnifik Moulin Rouge på Rondo

Posted on september 26 av Kai Martin

Musikal:

MOULIN ROUGE

!!!!

Rondo, Göteborg.

Publik: Snudd på utsålt.

Bäst: De sprakande massdans- och sångnumren är en fröjd att få bevittna.

Sämst: De stressade replikerna mellan låtarna.

Fråga: Är det helt givet att lyfta ner en musikal från en teater till Rondo…?

Filmen med Nicole Kidman och Ewan McGregor i huvudrollerna från 2001 blev en succé och Oscarsbelönades. Musikalen, som kom 2018 med premiär i Boston, följde i filmens spår. Ja, både beträffande handling och succé, och for som en löpeld över de stora showscenerna i världen. För två år sedan sattes den upp för första gången i Sverige med en fullödig version på China teatern i Stockholm. En föreställning jag hade förmånen att se några månader efter premiären (läs här!).

När hundraåriga China Teatern gav ”Moulin Rouge – the musical” en perfekt inramning. Visst, några årtionden efter då när handlingen i musikalen är tänkt att utspela sig. Men snudd på perfekt.

Så hur har det då gått att lyfta över allt till Rondo, som ju är en helt annan spelmark…?

Jo, tack. I stort väl. Med viss reservation för intimiteten och inramningen som China Teaterns höga väggar med läktare ger.

Man har också lyckats få med sig huvudrollerna och stora delar av ensemblen. Sanna Jansson har tagit steget upp från ensemblen och gör Nini samt Anna Rällsjö har klivit in som Arabia.

Så, det är ett rutinerat och ”Moulin Rouge”-vant gäng som tar sig an Rondos scen och Göteborgspubliken.

Det här är ju en musikal som inte vilar på hanen. Från starten med ”Lady Marmelad” till den sprakande finalen. Det är en tårta med tomtebloss och fulladdad med musik från allsköns håll (T Rex, Bowie, A-ha, Police, Sia, Talking Heads, Seal, Bizet och från ”Sound of music”). Innehållsmässigt har man en mix av handlingen från ”La Bohème” och ”Cabaret”. Det är can can-fart med cabaret-, burlesque-, varieté-nummer blandat mer rent sentimentala nummer som Elton Johns ”Your song”.

Musikaliskt har den svenska uppsättningen – vad jag förstår – skapat sin egen identitet med sitt eget val av låtar – och vem som sjunger dem. Det är en skicklig väv som bör applåderas. Somt mer bekant än annat. Snygga arrangemang, djärv stämsång och solosistnummer av klass när så krävs.

Fulladdad. ”Moulin Rouge – the musical” är fulladdad av musik- och sångnummer. Foto: MATS BÄCKER

Andreas Wijks mjuka, känsliga och viga röst är perfekt för rollen som den naive amerikanen Christian, som kommer till Paris konstnärskvarter för att förverkliga sina singer/songwriterdrömmar. Marsha Songcombe gör sin Satine – nöjespalatset Moulin Rouges stora stjärna – med perfekt balans av hårdhet och ömsinthet. Fred Johansons greve är diabolisk och hans ”Sympathy from the devil” (ja, Stones i ett musikalnummer!) är brutalt vass.

Jo, det är en musikal som kräver sina solister. För var och en av huvudrollerna har sin bestämda plats i rampljuset. Mest av alla, förstås Marsha Songcombe och Andreas Wijk.

Morgan Alling gör sin ekivoka teaterdirektör med briljans och spets i allt från dominans till devot. Men ”Chandelier” klarar han dessvärre inte av att sjunga med någon större övertygelse. Samtidigt kommer den prestationen undan på grund av rollen.

Santiago i Anton Ewalds gestalt blir både humoristisk och eldfängd. När han sedan får sjunga stannar klockorna. Alexander Larsson kan sin Henri Tolouse Lautrec – ja, den store franske konstnären (1864–1901), som ju rörde sig i cabaretkretsar för sitt skapande. Här är han emellertid mest en författare med musikaldrömmar (även om hans konst syns i hans ateljé).

Men…! ”Moulin Rouge – the musical” är ingenting utan sin fantastiska ensemble. Herrgud vad var och en av de femton får slita för sina uppgifter. I koreografin med utstuderade dansscener till sångnummer – ja, gärna allt samtidigt. Plus snabba klädbyten i de snygga kreationer som Astrid Lynge Ottosen kreerat.

Jo, ”Moulin Rouge – the musical” håller på Rondo. Nej, det är inte en musikal som stämmer till eftertanke eller som sätts i en nutida kontext. Den är helt ren och skär under hållning. Eller kort och gott: C’est magnifique!

”Moulin Rouge – the musical”, Rondo, Göteborg. Premiär 25 september 2025. Spelas till och med 1 februari 2026.

Manus: John Logan (baserad på Baz Luhrmans film med samma namn från 2001).

Arrangemang, orkestrering, kompletterande musik & text: Justin Levine.

Dansarrangemang: Justin Levine & Matt Stine.

Medorkestrering: Katie Kresek, Charlie Rosen & Matt Stine.

Svensk översättning och regi: Anders Albien.

Koreografi: Jenny Widegren, Zain Odelstål, Kirsty McDonald & Anja Gaardbo.

Scenografi: Takis.

Ljusdesign: Palle Palmé.

Ljuddesign: Oskar Johansson.

Kostymdesign: Astrid Lynge Ottosen.

Mask- och perukdesign: Sara Klänge.

Medverkande: Marsha Songcombe (Satine), Andreas Wijk (Christian), Morgan Alling (Harold Zidler), Fred Johanson (greven), Alexander Larsson (Toulouse-Lautrec), Anton Ewald (Santiago), Sanna Jansson (Nini/ensemblen)), Joanna Perera (la Chocolat/ensemblen), Anna Rällsjö (Arabia/ensemblen) och Nils Reinholtz (Baby Doll/ensemblen).

Ensemblen: Tobias Ahlsell, Patrik Riber, Zain Odelstål, Liza Stockseth, Louise Wallentin, Robin Lake, Albin Lindén, Martin Jonsson, Emilia Hallstensson, Martin Wallin Andersson, Kim Pastor, Keisha von Arnold, Nanette Haugan, Edin Jusuframic och Erik Höijby.

Orkester: Jonathan Bengtsson (kapellmästare och klaviatur), Oskar Kälström/Jonathan Sagerström (gitarrer), Pär Öjerot/Johan Ekberg (gitarrer), Julia Fahltin/Staffan Andersson (bas), Per Svenner/Simon Wiborg-Liljeblad (trummor), Marcus Sturewall (andra keyboard, kapellmästare) och Hampus Torarp (andra keyboard).

Diggiloo omfamnar allt – men behöver ny energi

Posted on juli 28 av Kai Martin

Show:

DIGGILOO

Södra Fästningshörnan, Varberg.

Publik: 6800.

Bäst: Margaux Flavets röst får tiden att stå still.

Sämst: 40 minuters paus är väldigt lång väntan.

Fråga: Har inte Diggiloo kokat soppa på en spik lite för länge nu…?

Det finns trogna. Det finns återvändare. Det finns debutanter.

I Diggiloo förenas de alla med en förväntansfull publik. År ut. År in. Totalt 20 spelplatser från turnépremiären 10 juli i småländska Kosta till finalen i Eskilstuna 17 augusti. Från Ystad i syd till Umeå i norr, Helsingborg i väster till Stockholm i öster. Det blir många mil med en imponerande stor produktion med allt vad som följer i form av logistik.

Lasse Holms Diggiloo har varit ute varje sommar sedan premiäråret 2003 (undantaget pandemisommaren 2020). Det är imponerande. I ur och skur, i strålande sol och moln, oavsett temperatur eller vindförhållande. Ja, det är inte många gånger man tvingats ställa in på grund av vädrets makter.

Diggiloo omfamnar alla på scen. Nykomlingar som ”Idol”-vinnaren, 16-åriga Margaux Flavet och Melodifestivaldeltagaren, 17-åriga Arwin och veteranen Jessica Andersson, som deltagit i Diggiloo sedan Bockstensmannen era (19 gånger).

Kollektivet är konceptets styrka precis som de individuella kvaliteterna. För här hjälper alla alla till att stråla i strålkastarljuset.

Det handlar om trygg underhållning för hela familjen, från unga till gamla. Det är, hur man än vrider och vänder på det, en fin tanke. En kväll som denna i Varberg med ljumma vindar i den imponerande Varbergs fästnings skugga med västerhavet lockande utanför är som en dröm.

Det blir en show som innehåller det mesta med ett i stort sett rutinerat gäng som vant hystar hem applåder för sång, framförande och humor. I min bok prisar jag dock högst Margaux Flavet, som med sin röst och själ är som hämtad från en annan tid. Precis som norskan Angelina Jordan, som slog igenom som sjuåring tolkande Billie Holiday i Norway’s Got Talent 2014 (kolla här!). Hon som sex år senare imponerade i America’s Got Talent med sin fascinerande tolkning av Queens ”Bohemian rhapsody” (Lyssna här!).

De delar innerligheten i tolkandet av låtar, som om de sjungit genom eoner av tid, men i själv verket är nykomlingar i branschen. De delar skickligheten med sina röster som är mogna och personliga. Margaux Flavet visade det i teve under ”Idol”-säsongen, men här i ett showpaket blir hon snyggt både en del av ett kollektiv och sin egen strålande stjärna då hon framför sina tolkningar av Etta James ”At last” och Nina Simones version av musikalklassikern ”Feeling good”. Och då har hon ändå konkurrens av Sanna Nielsen, som återvänder till Diggiloo efter tjugo år. Japp, hon är förstås strålande och gör Édit Piaf-klassikern ”Hymne à l’amour” så den ger mig rysningar.

Högt och lågt. Diggiloo 2025 bjuder på allt – högt och lågt. Foto: TOMMY HOLL/KAI MARTIN

Ja, det är ett givande och tagande i 2025-års Diggiloo. Högt och lågt kivas med varandra. Uno Svenningsson är ingen sång- och dansman, men hans röst klingar ljuvligt i sommaren med ”Vågorna” och det Freda’-medley som bjuds. Starkast blir det i ”Under ytan”, som kopplas till Mapeis rap – logiskt då han ju under slutet av 90-talet var svenska rappares gunstling där Blues och Ken Ring använde sig av samplingar med Unos röst.

Musikalartisten Bruno Mitsogiannis är en trygg underhållare med stark röst. När han gör Robbie Williams ”Angels” är det både personligt och starkt.

Jessica Andersson får förstås sin stund ensam på scenen och visar sin enastående bredd. Men jag är inte så förtjust i mixen av ”Wrecking ball” och ”Nothing compares 2 U” som kläs i powerballaddräkt. Desto bättre – och roligare – när hon och Sanna Nielsen utmanar varandra i låtar de gjort i Melodifestivalen (nio respektive åtta) och vem som är den störst divan.

Ola Salo är en favorit som med emfas axlat rollen som underhållare långt utanför the Arks sfär. Senast gjorde han en fantastisk prestation i ”Charlie och chokladfabriken” som Willy Wonka på Göteborgsoperan (läs recension här!). Han har gjort någon vända med Diggiloo tidigare och visar nu vilken bredd han har som artist, både som solist, duettpartner och komiker i Per Anderssons våld (jag återkommer till honom).

Medina – Sami Rekik och Ali Jammali – är folkkära, men glider Arwin utanför min radar. Det når liksom inte fram. Likadant med Mapai, som borde kunna bjuda upp bättre med både sin rutin och sin röst.

Lisa Stadell är precis som Jessica Andersson inventarier på Diggiloo, men viker inte en tum i kvalitet. Hon kan sin dans, hon kan sin sång, men när hon gör Marie Fredrikssons ”Ännu doftar kärlek” så blir mer en snyggt gjord cover än en personlig tolkning. Synd.

Bakom har de bandet som kan allt och skickligt visar det under ledning av kapellmästare Robin Svensson. Till allt detta ska man hantera Per Anderssons nycker.

Åh, jag älskar honom och hans humor. Från – den sena – entrén med bärtaxin, en stackare som kånkar på komikern, ett miljövänligt alternativ, till baklängeshumorn i sagostunden (vad får han allt ifrån?). Och, ja, jag tycker att han är för mycket med sin ständiga närvaro och påklistrade inslag titt som tätt. Ändå kan jag inte låta blir att skratta. Inte hans medartister eller publiken heller.

Årets Diggiloo har en svag första akt och en vinnande andra. Totalt en del toppar och några dalar i en hyfsat iscensatt dramaturgi av lätt underhållning. Men konceptet ekar lite grand tomt för mig, som har hunnit se en rejäl portion årgångar under tidens lopp. Nej, det handlar inte så mycket om valet av artisterna som formen på underhållningen. Där får produktionsbolaget i läxa att utmana sig själva för att höja nivån till nästa år – och nästa.

Diggiloo, Sveriges största sommarturné, Södra Fästningshörnan, Varberg, 27 juli 2025.

Artister: Uno Svenningsson, Sanna Nielsen, Medina, Jessica Andersson, Per Andersson, Mapei, Ola Salo, Bruno Mitsogiannis, Lisa Stadell, Arwin och Margaux Flavet.

Bandet: Viktor Sand, saxofon och tvärflöjt, Niklas Tinnborg, keyboard och kör, Filip Olandersson, trumpet. Agnes Darelid, trombon, Jimmy Källqvist, bas och kör, Marcus Liliequist, trummor, Mathilda Fritzell, gitarr, fiol och kör, Mattias Fjellström, gitarr och kör, samt Robin Svensson, kapellmästare på keyboard, dragspel och kör.

Regissör: Sandra Koffner.

Koreografer: Sandra Koffer, Linda Hansson, Lisa Stadell och Felicia Loveflo Lindström.

Manus- och filmarbete: Christoffer Bendixen.

LED-contentdesigner: Thomas Benstem.

Scenograf: Roland Söderberg.

Ljusdesigner och grafiker: Palle Palmé.

Ljuddesigner: Thomas Malbeck.

Kostymdesigner: Madelene Billman.

Stark musikal om superhjälte

Posted on maj 4, 2025 av Kai Martin

Musikal:

HANDBOK FÖR SUPERHJÄLTAR

!!!!

Kungsbacka teater.

Bäst: Ninni Falk och Nils Reinholtz imponerar.

Sämst: Nog borde man i manus ha koll på var och vart.

Fråga: Hur högt kommer den här musikalen att flyga…?

Författar/illustratörparet Elias och Agnes Våhlunds barn och ungdomsbokserie ”Handbok för superhjältar” har blivit musikal. En lysande idé och en alldeles utmärkt, fartfylld och engagerande musikal på lite mer än två timmar.

Lisa (Ninni Falk, från Lindome) är glad i livet, trivs med där hon bor och med sina kamrater, där alla tillåter de andra att vara som de är. Men… så är Lisas mamma tvungen att jobba på ett arbete långt ifrån hemmet under en räcka månader. Lisa får bo hos sin mormor (Annica Edstam) i storstaden Rosenhill. Där förvandlas snabbt allt till en mardröm. Hon hamnar i klorna på mobbartrion Robert. Nick och Max (Emil Johansson, Oscar Törnell och Marvin Asante) i skolan och utanför den. Försöker fly, men lyckas aldrig. Biblioteket blir hennes tillflykt och flickrummet hos mormor. Så plötsligt sitter hon med en bok i handen, som om boken har sökt henne. ”Handbok för superhjältar” blir öppningen för hennes parallella karriär som superhjälten Röda masken, som räddar Rosenhill från hotande skurkar och ställer allt till rätta.

Lisa är som någonstans emellan Spindelmannen Peter Parker och Dorothy Gale i ”Trollkarlen från Oz”. Ninni Falk är som klippt och skuren för rollen, som är en grannlaga uppgift att bära. Hon är på scen hart nog i varje scen och spelar och sjunger med stor inlevelse.

*Imponerar. Nils Reinholtz imponerar som skurken Wolfgang. Både för sin sånginsats och för sitt agerande. Foto: ANJA CALLIUS*

Nils Reinholtz (som medverkat i allt från Ledins bygdespel till ”Moulin Rouge” och ”Saturday night feber” på China teatern i Stockholm) är mästerlig som den onde gängledaren, den högt burne skurken Wolfgang. Hans sånginsats imponerar och hans närvaro på scen är skrämmande.

”Handbok för superhjältar” är strösslad med action och dans- och sångnummer. Här växlar det mellan street dance och fightscener i högt tempo. Ensemblen får verkligen slita hårt med att kliva in och ur sina roller, missar inte en ton eller ett steg. Var och en enskilt duktiga i allt från dråpliga till dramatiska nummer. Musikalen är från barn från 6 år och uppåt. Engagerar sin publik och har, trots dramatiken, en varm ton. Nej, Lisa vill inte hämnas sina mobbare, men ställa allt till rätta. En god superhjälte i en god musikal.

”Handbok för superhjältar”, premiär 1 februari 2025 på Filadelfia Convention Center, där den spelades till och med 22 februari. Därefter Malmö den 14–23 mars, Kungsbacka den 25 april–4 maj och Skellefteå den 31 maj–1 juni. Denna recension baserad på föreställningen från 2 maj i Kungsbacka.

Baserad på romanserien av Elias (författare) och Agnes (illustratör) Våhlund.

Regissör och manusförfattare: My Blomqvist Olsberg.

Kompositörer: Cecilia ”Cili” Mörnhed och Nils-Petter Ankarblom.

Koreograf: Daniel Koivunen.

Stagefightingkoreograf: Daniel Agorander.

Kostym: Anita Stray.

Peruk och mask: Metha Engqvist-Griffiths.

Ljud- och ljusdesigner: Edvard Sandquist.

Teknisk scenograf: Fredrik Dillberg.

Konstnärlig scenograf: Arduino Ponzo.

Medverkande: Ninni Falk (Lisa), Annica Edstam (mormor), Nils Reinholtz (Wolfgang), Erika Dittmer (Caroline och Laura), Emil Johansson (Robert och Johnny), Oscar Törnell (Nick och Bob), Marvin Asante (Max), Petter Mario Skoglund (Bo, gorillan Carl och Frank), Camilo Ge Bresky (polischefen), Josefine Hebbe (nyhetsreportern och Rebecka Bogg), Joel Hessel (Lars och Paul Ponsonby Jones), Olivia Grönros Aleman (cirkusdirektris och Bonni), Kajsa Andersson-Berg (Pennie),