Anarki och kaos i stillhetens rike

Resan från då till nu

Jag for genom Sverige i ett slags diametral, från Göteborg upp förbi Skara, Mariestad, Filipstad, Vansbro mot Orsa. Rättvik väntade, eller snarare Dalhalla, för först GES där jag i all hast fått biljett och sedan Björk, som jag också i all hast hade fått biljett.

Att resa på vägar med husvagnsekipage, husbilar, lastbilar, traktorer och människor som inte vet att köra efter hastighetsskyltar eller bereda plats för dem som har mer bråttom är krävande för den som har brist på tålamod. Men jag kom fram, borstade bort resdammet, slöt min vän Gomer i min famn, vilket är en ryggövning som kräver sin atlet eftersom han är 202 cm lång. Han har dambesök och jag hälsar artigt, får anvisad en sovplats och hinner bestämma att vi självklart att inleda morgondagen med att bada.

IMG_0740

Vän med miner. Foto: KAI MARTIN

Sedan beger jag mig mot Rättvik och Dalhalla för konserten (som jag har skrivit om här).

Jag är, efter konserten, restrött och vägen tillbaka till Orsa tar. Ändå kan jag inte somna bums och när jag väl slutit ögonen blir det för en intensiv resa in i drömmarnas rike med händelser väl så innehållsfyllda som det liv jag lever, om inte mer.

Gomer är min vän sedan svindlande 45 år tillbaka i tiden. Då träffades vi i Hvitfeldtska gymnasiets gymnastiksal, basketspelande kom snart att bli musik i bandet Hittebandet, som sedan blev Morsans Profeter, jazzrock, och Fulgörans, en proggorkester där jag smet innan speldebuten (jag sjukskrev mig pinsamt nog, utan att egentligen vara sjuk). Så blev det Stick! och in i punkens virvlande, energistinna värld där Gomer Explensch äntligen fick tillfälle att utnyttja det artistnamn som han redan under mellanstadietiden hade kreerat. Vi blev snart en fantastisk orkester som gjorde en enastående resa under åren 1978 till 1985, då vi den 10 augusti avslutade vårt åtagande i postpunkens tjänst.

I ett band lever man tätt ihop, slitningar paras med hängiven kärlek, gräl blandas med skratt. Vi hade, då Kai Martin & Stick! la ner, haft en 12-årig relation, Gomer och jag. Vackert så och den fortsatte även om det inte var till musik. Även om vi inte kom att bo i samma stad. Även om intressesfären skilde oss åt; han åt sitt, jag åt mitt.

När jag  blev pappa nästa på dagen fem år efter att avskedskonserten ägt rum kändes det självklart att Gomer skulle bli gudfar åt den förstfödde sonen.

Min musikaliska kreativitet hade gått i träda gällande låtskrivande. Men artisteriet upprätthölls i coverbandet Glenn-Yngves, en orkester om fyra man (bas, trummor, gitarr och sång) som oavsett vilken låt som spelades höll samma fart som Ramones. det var lustfyllt.

Gomer, däremot, skapade och slet med sina attribut, han som kunde gå från jazzdude till oi-punkare på en vecka, eller raggare till knutte, mods eller hippie. Alltid med högt buret huvud och rak rygg, vilket blir en ansenligt stolt syn.

Jag minns inte riktigt när, men han hade något releasekalas ut vid Lövgärdet för något projekt med hårdrock i bagaget. Vi stod ett gäng och väntade när han och bandet kom i något slags limousine med musiken dånande.

Musiken

Musiken har alltid varit viktig för honom och punken kom allt mer att bli en väsentligt del av hans identitet, framför allt efter flytten till Stockholm i slutet på 90-talet.

Men under några år, nära sju, så försvann den med honom i en andlig resa med Alexandria som bas. Kontakten upphörde, för att snabbt kopplas på i januari 2013 då han var på besök i Göteborg och vi plötsligt kunde göra verklighet av Kai Martin & Stick!-återföreningen (hade aldrig gått utan denne eminente och excentriske saxofonist).

IMG_0752

Vacker utsikt. Foto: KAI MARTIN

Han hade nu Skattungbyn utanför Orsa som sitt läger. Han behövde frid och ett lugnt tempo, han fann det. Men med tiden satt det uppdämda behovet av musik en gräns, det blev låtar och texter, blues, sedan punk, sedan bandet the Budokan.

Han blir engagerad i Orsayran och om han inte har varit en profil tidigare jobbar han hårt på att vara det där han nu bor, han hälsar på alla, pratar med alla, vet allt om alla och han vill att alla ska vara välkomna i hans värld, som det sociala geni han är.

IMG_0738

Klipp från Dalarnas Tidningar.

Under förra året spelade det in en dokumentär om en relation han hade med en kvinna från Holland 1980. Den ingick i ett program där förlorad kärlek ska återfinnas, så han får träffa sin nederländska 35 år senare. Ett svindlande snyftprogram, fint för att han är fin och med mycket bilder från hans vardagsliv i norra Dalarna. Till programmet hade han också gjort en låt, som i våras blev en video av Maria Mäki.

Festival

Nu var jag i hans hemtrakter för några dagar. Denna så förunderliga sommar 2018 med en värme av sällan skådat slag och med utevaro från behövligt regn. The Budokan skulle spela på Inspirationsfestivalen i Skattungbyn, ett hippieparadis som vilt kontrasterande nynazisterna kring Ludvika 150 kilometer söderut.

Här bland folkmusik, kulningar, ragor, meditation och yoga skulle alltså punkens larm slå in en kil i stillheten.

Jag var humpare och scentekniker, hade ställt mig till tjänst för min vän och hans mannar – The K – bas – sång, Flix Gotem Trix – gitarr – sång, Tapper – trummor, John Blaklogos – lead gitarr – kör, Gomer Explensch – lead sång, gitarr, saxofon.

Festivalen hålls bara några fäbodar ifrån där en gång porrkultfilmen ”Fäbodjäntan”, som jag förövrigt aldrig har sett. Miljön är med utsikten enastående. The Budokan ska spela på en liten marknära scen där en fäbod tjänar som skydd för instrument och även som ett slags backstage.

IMG_0756

Pre gig food. Foto: KAI MARTIN

Jag har inte ätit på hela dagen, hungern pockar på uppmärksamhet och vi går för att äta vegansk gryta med sallad. Jag betalar. Äter som en svulten, men Gomer än mer, som alltid. En portion blir en till som backning.

Spelningen

The Budokan har varit flitiga. Han en omfattande låtbank som de nu ska ösa ur. Jag har hört somt tidigare, framför allt låten ”I am the skinhead in your life” som härjat på Siljanstoppen i lokalradio i över ett år.

Bandet inte bara soundcheckar med låten utan inleder också sin spelning med den. Det är punkigt, engagerat och larmigt. Gomer är frontmannen som älskar att möta sin publik, nu inte bara som saxofonist i ett band utan som sångare. Publiken går snart bananas, som om det är en fördrivningsrit. Det pogas, brottas, dansas intensivt samtidigt som gruppen brottas med sin musik och en trilskande mikrofon.

Gomer

Anarki och kaos med Gomer Explensch the Budokan. Foto: KAI MARTIN

Det blir anarki och kaos under en timme. När allt är över är tystnaden bedövande, publiken svettrusiga av glädje och vi plockar snabbt undan.

Gomer undrar förstås vad jag tycker och jag försöker vara öppenhjärtig; bara energi, fascinerande med punkkraften (han är ju trots allt över 60), men låtarna är för långa. Av den där timmen skulle det med kortare låtar kunnat bli stint och tätt över 40 minuter. Packat och klart om man dödar lite darlingar. Samtidigt älskar jag oredan i allt, okynnet, att vilja göra och göra, skaparkraften och det obändliga. Fint.

Avskedet

Vi har två biljetter till Björk och åker dit i en trång bil på kurviga vägar. Är med om en uppsättning mer än en konsert och jag skjutsas hem till den bostaden jag lånar. Det blir ett farväl där i Dalanatten. Men tidigare på dagen har han lurat iväg mig mot Orsa flygplats och en badsjö där stillheten endast bryts av en badande familj med småbarn och Gomer Explensch hov, som ligger i gräset vid sjöns kant som en målning av Édouard Manet.

IMG_0799

Utsikt. Foto: KAI MARTIN

Tur och retur Malmö

Avfärd

Det kom sig att Z blev extrainkallad. Så den inledande semesterveckan ströks för hennes del och lämnade mig till leda och ensamhet. Nå, nu är jag i och för sig inte handfallen, dessutom äter fotbolls-VM en hel del tid. Men när jag såg att min kära vän A var i Malmö tänkte jag ändå att det kanske vore en idé att åka dit över ett dygn för att hälsa på henne och hennes son, min gudson. Några telefonsamtal, sms och bokningar av tåg senare är det dags för avfärd. Efter en oroliga natt där jag dels kommit sent i säng efter att ha skrivit recension på omtumlande och galet roliga farsen ”Kuta och kör”, dels ridits av drömmar som ju på något vis, åtminstone i mitt fall, förlänger dygnet och upplevelserna till det dubbla. Men jag ”vaknar” trots allt innan klockan bestämt att jag ska gå upp, stänger av larmet, gör min morgontoalett och känner för en gångs skulle ingen frukosthunger, borstar därmed mina tänder, klär mig, bestämmer mig för i sista stund att ta på mig Paul Smith-kavajen som jag köpte på loppmarknaden i Holte för 200 dkr, men där jag fått skrädda om ärmarna till en summa av drygt 400 kronor. En svart armélookskjorta, Tiger, även det secondhandfynd i Gbg, ett par militärgröna byxor från H&M inhandlade i Oslo nu nyligen för 100 norska kronor samt ett par svarta Lloydskor, även de secondhand, fick bli min utstyrsel då jag lämnade hemmet med lätt packning.

Vagnen strax före sju var full av håglösa, trötta människor som i den kvalmiga luften sippade efter syre och vakenhet. Jag läste min bok, Timur Veres debutroman ”Han är tillbaka” – en absurd och satirisk historia om Adolf Hitler som vaknar 2011 och inte alls är död och som nu blir tv-stjärna med samma retorik som då. En bok jag fått av min vän L, som tyckte jag behövde något roligt att läsa och, ja, det blev så, om än med mycket av skratt som fastnade i halsen.

Jag lyfter blicken ibland, registrerar mina medpassagerare och hinner tänka varför, som om de ska bli till nytta i en roman jag inte kommer skriva, när 7:an efter Chalmers kilar in i tunneln ned till Korsvägen. Inte över Kapellplatsen, som den brukar. Min tid är inte knapp, så jag förbereder avstigning antingen vid Korsvägen eller Ullevi Södra för promenad till Centralen, för den här vägen är ju inte linjens sträckning.

Men vagnen krånglar sig in på 4:ans hållplats och jag förstår då att den efter Valand kommer sluta an till sin ordinarie rutt.

Folk kliver av. Folk kliver på. Parfymer blandas med svettodör, lite för mycket av det ena, lite för mycket av det andra. I Brunnsparken blir vagnen stående en stund, jag funderar på att gå av för den korta promenaden, men samtidigt rycker ekipaget igång och Drottningtorget väntar.

Jag kliver av, på övergångsstället vid Burggrevegatan står ett stånd med broschyrer och en banderoll för Jehovas Vittne med två vittnen, en kvinna och en man, som frejdigt pratar och jag hinner tänka ”Gav Gud dig lov att köpa den skjortan och para ihop den med de blekgråa byxorna” innan jag inser att det är en synd och hukande skyndar jag in mot myllret i Centralen av människor som kommer och går i en strid ström.

Pressbyrån bjuder inte på frukost, men jag köper en baconmacka, apelsinjuice och tuggummi, går ut på perrongen, vandrar hela vägen mot slutet, eller början beroende på hur man ser det.

IMG_0636

Mot fjärran mål. Foto: KAI MARTIN

Jag går tillbaka, göra mina registreringar och skapar mina historier av människor jag inte känner; till vilken nytt och varför…?

Dörrarna öppnas. Jag tar min plats, ställer läderväskan som x-hustrun och jag inhandlade under en segelresa i den grekiska arkipelagen maj 1989 där delfiner slog följe på vår färd. Jag sitter på en ytterplats, men missar, då konduktören väl kommer, att fråga om den lediga fönsterplatsen verkligen är ledig. Så den tänkta slummern kommer inte till och färden ner blir längre än avsedd med först 25 minuters stopp i Kållered på grund av växelarbete. Därefter sinkar två händelser resan ytterligare:

Dels när en man kommer med en mamma och hennes sju-årige son i släptåg precis efter avgång från Halmstad. Hon har inte förstått att själv öppna dörren, utan trott på automatiken. Konduktören löser det suckande med att beordra lokföraren stopp i Laholm, som låg utanför planeringen. Jag ser mamma och sonen gå av, vilsna och med ett språk som inte är svenska, men åtminstone med engelskan som möjlighet att kommunicera; alla har inte det.

Dels i Lund, där tågvärden meddelar att tåget har problem med bromsarna, som måste kollas så att de inte riskerar att slå gnistor och tända eld på den torr omgivningen. En timme sen kommer jag till Malmö, har under färden både flyttat in till den tomma fönsterplatsen och hunnit äta min sena frukost.

Lund passerades, som sagt, och där slår alltid minnena till om misshandeln pingstafton 1980 då ett stort gäng raggare bröts sig in och slog mig som låg i en sovsäck i en soffa i huset som vi, Kai Martin & Stick!, bodde i efter en spelning.

Malmö city

Av A hade jag fått instruktioner om min packning; lakan och badkläder samt handduk. På väg in till Malmö central tänker jag tanken om det kanske fanns möjlighet att åka till Ribersborgs kallbadhus, anrikt (120 år gammalt) men aldrig besökt av mig. När jag så träffar A är det precis det hon föreslår, för hon ska luncha med gamla bekanta där. Hon föreslår dessutom att vi ska hyra cyklar, vilket sker på turistbyrån bakom Centralen.

A är en kär vän, där det är lätt att koppla av i sällskapet och där vi, oavsett tid, alltid kan koppla på vänskapens förtroliga band. Hon har bott i Malmö i många år, men missat uppbyggnaden av Malmö live, där Z och jag såg Eggstones fantastiska återförening förra året.

Vi kivas lite om vägen västerut. Jag är bra på färdriktningar och har ett bra kartminne. Men vi har ju aldrig cyklat ihop och vad vet hon om min kunskap i geografi…

IMG_0644

Mot stranden. Foto: KAI MARTIN

Vi krånglar oss ned till Norra Vallgatan, trots skylten jag såg om en bättre väg, och vidare förbi slottet på Malmöhusvägen och kommer så fram till cykelparkeringen med kallbadhuset i fonden som en hägring.

Vädret har varit mulet sedan jag for från Göteborg. Jag är nöjd med att jag trädde över Paul Smith-kavajen över Tiger-skjortan, lagom tunn, lagom skydd.

Kallbadhuset

Vi låser omsorgsfullt cyklarna och promenerar sakta ut på piren, ser Malmö bitvis spatiösa skyline med Turning Torso som en krumbuktad erigering i luften. Bron åt andra hållet och där, där borta skymtar Köpenhamn, som blivit mitt färdmål så många gånger sedan jag träffade Z.

IMG_0647

Ett kallbadhusparadis. Foto: KAI MARTIN

Väninnorna kommer en efter en. De är, förstås, lätta att umgås med och jag blir en del av sällskapet till lunch, utan, tror jag, att ställa till för mycket bekymmer i samtalstonen. A och jag väljer sillamacka, som när den serveras mer är panerad strömming än sill, men likväl väldigt god. En öl för mig, en kaffe för A. Döttrar till två av väninnorna ansluter, alla äter innan uppbrottet för bad. P, som är frekvent gäst på kallbadhuset året om, har ett klippkort där hon generöst bjuder på entrén för oss fyra (döttrarna väljer bad vid stranden). Men vi separeras där; herrar för sig, damer för sig. Nakenbad, det bästa, väntar. Det är alltså genuin miljö jag kliver in i. Inte så välbesökt denna molniga och lite kalla dag. Jag finner en hytt, som jag inte kan låsa, men där jag placerar mina väskor, klär av mig, hänger kavaj och skjorta på en galge som kommer till pass och i all min nakenhet tillsammans med frottéhandduken går jag ut för att bada. Herrar i all sin prakt passerar in och ut från bastufaciliteterna, men bastu hör, enligt min ringa mening, hösten och vintern till.

IMG_0650

Utsikt från en hytt. Foto: KAI MARTIN

Jo, det blåser, men är ljumma vindar och ja, solen lyser med sin frånvaro, men det är ändå skönt. Jag nickar hejande till de jag passerar. Några nickar till gensvar, andra inte. När jag kliver ned för trappan till de böljande vågorna i Öresund står där en liten grabb på väg ned, hans pappa i vattnet tillsammans en kompis. Jag säger ”Det är inte mycket att be för” och hoppar i. Skönt. Friskt. Stimulerande. Med min grumliga syn ser jag bort mot kvinnornas avdelning, men kan inte utan glasögon avgöra om det är mina vänner eller inte. Jag går upp. Låter vinden torka min kropp. Tar ett nytt dopp och gör om proceduren med lufttorkad skinka. En av männen jag tidigare hälsat på är på väg och jag säger ”Vilket paradis du har här!” och han blir förtjust. Dröjer sig kvar, pratar och säger som svar på vad jag sa att ”Jo, men bäst är det på vintern.”. Vi tar farväl, jag tar på mig, känner lite regnstänk och sätter mig på en bänk utanför restaurangen med blicken vänd in mot stranden.

Mår väl. Foto: KAI MARTIN

Ute och cyklar

P och hennes dotter slår följe. Eller, det är nog snarare tvärt om. P har visat A var det finns lite secondhandbutiker. Vi cyklar upp mot Fridhemstorget och in på Regementsgatan, efter något kvarter ställer vi hojarna där för runt hörnet bor P med sin familj i en stor lägenhet, som delvis tidigare varit butik. Samtalet fortsätter, vi serveras en öl och lite nötter och när dryck och tilltugg är slut tillsammans med lägenhetsvisningen far vi vidare, A och jag. Vi passerar Kronprinsen, biblioteket, simhallsbadet, gamla polishuset, upp mot Davidhalls torg, in på en vintagebutik på David Hallsgatan där A hittar en ring och jag ingenting. Vidare till Emmaus på Södra Förstadsgatan där jag står och bläddrar bland kläderna då en grabb med en påträngande svettlukt ställer sig bredvid mig. A och jag flyr från honom. Vi går omvägar för att slippa honom, hittat en gräslig kostym som jag tar med till provrummet och klämmer in mig i, trots en storlek för trång.

IMG_0658

Nej tack till dollar. Foto: ANNA ELIASSON

Vi fortsätter ut. Cyklar mot gudsonens hem där det senare ska vankas mat. Men framför allt vill jag dumpa mina väskor, som jag släpat på. Vi cyklar österut, Storgatan som förvandlas till Kungsgatan, St Paulikyrkan där jag varit på gudsonens skolavslutning, Värnhemstorget, fram till det väldiga köpcenter Malmö Entré för vidare färd till lägenheten som delvis vätter mot larviga Nobelvägen.

Det är en trevlig lägenhet om tre rum och kök som han nu har förstahandskontrakt på.

A och jag blir kortvariga. Vi smiter ned till våra cyklar, förbi Entré där den förlovade gudsonen står på väg hem efter jobbet. Han går åt sitt håll, vi cyklar åt vårt. Tar oss på lagliga och olagliga vägar till Östra Förstadsgatan där både Stadsmissionen och Westerblads aktade hattbutik ligger, den som funnits sedan 1904. Stadsmissionen lever inte riktigt upp till den kvalitet av secondhand som jag är van vid från Göteborg. En Sand-skjorta med solkig krage tar man inte betalt för alls, den skulle sorterats ut… exempelvis.

Jag tröttnar med andra ord snabbt. Det gör jag inte hos Westergren som i veckan precis fått en ny ägare. En kvinna som blir den fjärde att förestå etablissemanget och som tar över efter en nöjesprofil i Malmös innekretsar då diskoteken var som hetast. Jag provar hattar och kepsar, men tiden springer iväg och vi måste handla lite plus att gudsonen har låst sig ute, så mamma A får fara dit och låsa upp.

Jag dumpas vid Entré, som snart visar sig vara ett köpcenter från helvetet. Ogästvänlig entré från det håller jag kommer, kala väggar, korridorer som suckar och vem vill köpa där. Smiter in på systemet, köper två flaskor vin. Köper ost och kex på Hemköp. Möter upp A, går in på H&M:s outlet som har samma reapriser som i vilken butik som helst i landet. Suck…

Matdags

Gudsonen lagar mat. Bra. Jag är hungrig. När allt serveras går maten åt i ett nafs och hans flickvän kommer precis för att också få något. Osten serveras, vinet hälls upp och kvällen går i samkväm med berättelser och avstämningar om livet, berättelser, minnen…

Gudsonen ska jobba dagen efter och går och knyter sig. Bredvid strömmar radion med P2 och klassisk musik på. Kvällen kliver över till natten och den långa dagen famnar även mig. Jag går och lägger mig, somnar bums, endast väckt av nattens nödvändigheter, och jag sover till A säger att hantverkare är här för att måla. Behöver jag på på toa är det nu. Rummet är kvavt. Utanför larmar Nobelvägen i rusningstrafiken. A fixar frukost och vi pratar vidare i sällskap med E, gudsonens fina flickvän. Målaren varslar om att han är klar. Morgontoalett görs och en ny dag väntar.

IMG_0661

Hattparadis. Foto: KAI MARTIN

Vi startar med samma vända som aftonen tidigare. Stadsmissionen och Westerberg, där jag köper en svart Stetson-keps, som sitter som en smäck.

Vi far via Rörsjöparken bort mot kvarteret Korpen, som ju också är namnet på en av Bo Widerbergs första filmer med Thommy Berggren och Keve Hjelm tillsamman med Emy Storm i huvudrollerna. Det ser ju inte som då, de slitna arbetarkvarteren ersattes ju av nya, nu slitna kåkar. Till Friisgatan och Öppna Hjärtan second hand där jag hittar ett Tommy Hilfigerskärp för 35 kronor. A köper vinglas till gudsonen, för han hade ju bara ett.

IMG_0662

Den sista färden. Foto: KAI MARTIN

Så ned mot city, lämnar tillbaka cyklarna och A och jag skiljs med en kram. Ett välbehövligt vänmöte är över och tåget tar mig åter till Gbg.

Brottargrepp och miljardärer

Vi har ju det bra förspänt med Z:s systrar i Köpenhamnsområdet. Vi slår en signal och har boende och samkväm, som i en liten ask. Men inför helgens resa var Z märkligt svår att få att kontakta sina systrar. Plötsligt styr hon om helgen, avresan på fredagen blir istället inställd för take off lördag morgon. Boendet är ordnat, men på ett vandrarhem. Visserligen centralt i Köpenhamn, men jag knorrar om det onödiga med att inte göra en rejäl helg i den danska byn och lägga pengarna på några timmars sömn… Jag får fel. Z rätt. Det blir så. Ibland.

Vi kommer iväg, men en upprörd Z hävdar att vi är för sena. Hon som sällan är snabb ur startblocken har plötsligt kopplat på något slags turbo och hetsar mig, som vill göra ifrån mig tvätt, disk och blomvattning innan vi styr V70:n ut ur staden. Har under veckan servat ett kärvande däck, som tappat luften, men väl på däckfirman också bestämt att dubbdäcken får vara på. Det är ju trots allt april och med tanke på hur påsken såg ut i Öresundsområdet vore det ju dumt att chansa. Så färden söderut går på däck som knattrar med klorna på asfalten. Väggarna är ogenerat bara, nakna och isfria, som om de vill håna mitt beslut att inte skifta däck.

Z har en plan, som jag är invigd i. Hennes yngsta systers yngsta son har, som nioåring, börjat att brottas. Han, en sparris som oroat sina föräldrar med ett knappt matintag sedan späd ålder och med en beundransvärd envishet, är dedicerad sin nyfunna idrott och krånglar sig ur grepp och matcher som någon som har fallenhet för denna svåra sport. I Ängelholm går cupen Lergökakampen med nära 250 unga brottare varav systersonen alltså är en. De har rest från Frederikssund i arla morgonstund, ledare, några föräldrar och så dessa unga sportsmän och -kvinnor. Z vill se några kamper och jag kör målmedvetet med en smula högre fart än lovligt, för att inte missa någon av de inledande matcherna.

När vi väl kommer dit trilskar det med parkering, men en p-plats har en grushög som ingen trotsat. Z sparkar resolut ned den, jämnar till och visar med hela handen var jag ska ställa bilen. Så går vi in i hallen och lyckligtvis har den unge mannen ännu inte börjat sitt tävlande. Vi möter honom bums i uppvärmningstagen och hallen är fulla av valpar från sjuårsålder till fjuniga tonåringar. Vi får vänta en halvtimme innan han går upp på mattan, men väl där går det undan. Ett snabbt angrepp och motståndarna får ge upp. Andra matchen kommer rätt tätt inpå, men inte värre än att vi hinner ta en fika och kika på alla andra som brottas. Det är en röra av trikåer, ledare och åskådare. Små späda lemmar som kramas i kampen eller unga män och kvinnor som låtit musklerna får större spelrum. Det är fascinerande och nej, det är inte alltid störst som vinner.

IMG_9489

Han har greppet. Foto: KAI MARTIN

Systersonen går upp i sin andra match, får ett tuffare motstånd, är på väg att förlora den i samma andetag som han tappar koncentrationen. Men får tag på både fokus och match och vinner tämligen komfortabelt. De poäng han samlat på sig ger honom också en finalplats direkt, men hans motstånd dröjer och dessvärre måste vi åka för att hinna ett inplanerat 12-årskalas i Ølstykke, väster om Köpenhamn.

När vi kommer till färjeläget är det sesam öppna dig hela vägen, förbi betalstationen rätt in på färjan. Båtfärden går snabbt i det vårsköna vädret och vi sveper av färjan och upp på väg 6 ned mot vår destination efter ett stopp på favoritkebaben vid Prøvestenen, där vi också bunkrar kött för hemresan och den hungrande sonen.

Festen har börjat, men vi är bara en halvtimme sena. Tvillingarna firas, presenter delas ut, bullar äts, kaffe och choklad dricks och så småningom spelas bingo vilket, visar sig, är ett friskt sätt att lära sig räkna på danska. Något jag fortfarande har svårt för, framför allt 70- och 80-tal. Jo, jag är en smula trög, men rätt snäll, allt som oftast.

Systersonens far har ringt och berättat att grabben har vunnit sin grupp. En tuff match där ett underläge med 0–4 vändes till vinst med 9–6. Vi imponeras och jublar åt denna bravad.

Så bryter vi upp. Far mot huvudstaden, hittar vår bostad, men luras på p-plats med en hårsmån och får åka runt ett tag innan vi finner de beredvilliga platserna på Kampmannsgade, egentligen en vall som löper mellan St Jørgen Sø och St Jørgen Sø (!), som under helgerna är utan betalning.

IMG_9516

Rekommenderas. Foto: KAI MARTIN

Vi checkar in på Steel House Copenhagen i detta nya, hippa vandrarhem. Lyckas efter lite svårigheter och nedladdning av nödvändig app komma in på vårt rum på sjätte våningen. Z är ju inte Z om hon inte fixar det häftigaste, så det blir med altan. I och för sig inte med utsikt över sjöarna, men in mot stan och SAS-hotellet som vi någon gång ska bo på.

Jag anbefaller rast vila för att få räta ut ryggen efter bilkörningen. Det blir en kik på ”Huset på Christianshavn”, klassisk dansk tv-serie från 70-talet som med dagens glasögon är allt annat än pk. Jag bestämmer sedan att vi ska kika på ”Smartare än en femteklassare”, i rent studiesyfte. Herregud, jag var ju med i testomgången och snodde med mig högsta vinsten, som om det varit på riktigt hade gett mig 250000 kronor, men som nu gav mig en chokladask som tack. Det visar sig att omgången vi ser är med de frågor jag fick. Den tävlande kammar hem 100000 innan hon tackar för sig och erkänner att hon inte är smartare än en femteklassare, men rikare. Men Z har somnat och missar dramatiken.

Jag väcker henne varsamt och vi nästlar oss ur sängen i det minimala rummet som är fiffigt ordnat med en smal ”korridor” in, ett fräsch badrum med dusch direkt höger, dubbelsängen inramad av två väggar, ett utrymme för väskor under bäddarna, och utgång till terrassen som om sommaren måste vara magisk.

Vi är en smula svultna och är samtidigt fantasilösa nog för att bestämma oss för favoritstället Les Trois Cochons på Værnedamsvej, denna enastående gata inklämd mellan Gammal Kongevej och Vesterborgade.

Vi strosar Gammel Kongevej ned, viker av Tullinsgade, där vi har minnen från vår första gemensamma Köpenhamnsvistelse midsommar 2007, för att snitsla oss fram mot vårt mål. Vi får, överraskande, ett bord med en gång. Precis vid entrédörren, som kommer bjuda på äventyr under kvällen i form av en parad av serveringspersonal och gäster som underhållande löper in och ut.

Vi faller till föga och beställer en trerättersmeny, som på danska blir laksetatar med avocado, ponzu och koriander till förrätt, kalvespidsbryst med frikassé, små kartofler, gulerødder, peberod som huvudrätt och tarte au citron med italiensk marengs. Jag väljer ett glas Josmeyer, ett Alcasevin, till förrätten och en flaska Chateauneuf du Pape som Z och jag delar på tillsammans med lite bubbelvatten. I Z:s sällskap blir det mesta magiskt, så också den här kvällen, samtidigt som köket och vinet hjälper till att befästa stämningen.

IMG_9511

Værnedamsvej, ett fint ställe på jorden. Foto: KAI MARTIN

När vi går hem är kvällen sen och vi kikar lite förstrött i skyltfönstren samma väg som vi kom innan natten sluter oss i sitt sköte och vi, väl i säng, i varandras famn.

Morgonen är lovvärd där solen smiter in mellan de fördragna gardinerna. Z sover sin törnrosasömn, jag gör mig i ordning och väcker henne till en strålande dag. Vi släpper ut natten med den friska morgonluften. Tar oss ned till foajén och köper en frukost, äter den i det stilla morgonstimmet, checkar ut och tar oss till bilen som med egen vilja styr oss mot Holte och säsongens första loppmarknad.

Det kommer bli en exalterande stund med flera timmar bland möjligheternas stånd. En coverorkester ljuder, spelar tillbakalutat och snyggt där den inledande starka volymen korrigeras till mer angenäm.

Dagen är fåfäng i strålande sol, värmen har redan krupit upp till något vi inte känt av på flera, flera månader. Jag kommer till det andra bordet och hittar i ställningen bredvid ett par ljusgrå Tigerbyxor som, förutom att de är i min storlek, knappast kan vara använda. Säljaren vill ha 100 kronor och jag öppnar för första gången denna morgon min plånbok. På bordet finns också en snygg, stickad Tigerslips och dito, smalt, svart läderbälte som han vill ha 30 kronor vardera för. Jag har inte växel, men ber att få återkomma efter att ha misslyckats i mitt prutande. Lätt kommet, lätt förgånget. Utbudet för Z är väsentligt digrare än för mig, så jag skyndar på en smula snabbare. I andra änden av den snitslade gång vi gjort upp bland alla stånd och trängsel av människor nyper jag i en tredelad Tigerkostym. Jag inleder med att prova västen i kostymen som är en storlek större än vad jag normalt tar, men det goda livet har gett mig den möjligheten att även klä i denna spatiösa form. Västen sitter utmärkt och priset, 300 kronor (ej prutbart) får gå och jag öppnar åter plånboken för denna kostym av ylle och kashmir. Jag vänder åter till Z, stjäl en kyss, visar upp mina fynd, kollar in hennes och irrar vidare. Finner en Paul Smithkavaj, en så kallad unconstructed, grå med vita ränder, som sitter snyggt. 300 kronor? Nej, jag avböjer. Jag hittar också en Acnekostym, som trots att märket och jag sällan matchar, sitter perfekt. Men priset på 500 kronor… jag håller tand för tunga. Så sammanstrålar jag med Z, visar henne denna duvblå sommarkostym och plötsligt är den också i min hand utan skam i kroppen. När jag därefter i smyg visar henne Paul Smithkavajen går hon fram och frågar efter priset, som plötsligt är 200 kronor och hon ser min diskreta tummen upp och köper den. Jag är galen, drabbas av ett slags köpadrenalin. Förtjust och förskräckt på samma gång, samtidigt som jag vet att jag kommer använda de exklusiva dyrgriparna som trots allt kostar en bråkdel av priset i butik.

IMG_9517

Holte loppmarknad förför. Foto: KAI MARTIN

Jag har innan det sistnämnda besöket dels gått med kassar till bilen, dels hämta ut en tusing danska pengar till. Jag har fått lite skrot på fickan och köper, väl tillbaka, både slips och bälte från första anhalten i kommersens vandring på denna lockande loppmarknad.

Z har hittat lite mer och nya kassar fylls. Vi är redo för avfärd, men först en hamburgare och citronvand i den uppställda kolgrill som vi tidigare inte stiftat bekantskap med. Kön är lång och det dröjer innan vi får maten som är god, men lite mer tålamod med grillningen hade varit på sin plats för min mat. Vi äter den på en bänk vid busshållplatsen. Z lyckas söla ned sina byxor, som blott bristfälligt torkas upp och bort av servetter. Vi köper bröd hos den lokala bagaren, som tillhandahåller vatten och våta servetter för ytterligare rengöring.

Bilen är full, närapå, när vi åker vidare västerut. Frederikssund väntar. Våren är här, men kan samtidigt bara anas. Vintern har fördröjt allt och landskapet är blek, liksom skört och utan knoppning. Men krokusar och snödroppar spritter otåligt och skvallrar om att det trots allt är längtans årstid.

Vi stävar in i staden, passerar Kirppu loppemarknad, vänder och kör tillbaka. Det ska bli en dyr u-sväng. Vi går i gångarna i denna inomhusmarknad, som inte alltid är så överskådlig. Jag hittar en mörkblå Etonskjorta för 30 kronor och en gråblommig Lindberghskjorta (danskt märke, ej att förväxlas med J Lindeberg) för 50 kronor, som jag tar med mig. Z försvinner och då jag får för att visa henne skjortorna hittar jag en lustig hjälm som jag placerar på knoppen. I ögonvrån ser jag i ett gäng kostymer i en angränsande gång, som jag ska stifta bekantskap med senare. Jag hittar Z, hon ser mig med hjälm på huvudet och jag får leendet jag längtat efter och älskar.

IMG_9521

En karl för sin hjälm. Foto: KAI MARTIN

Så letar vi vidare bland tingen och plötsligt ropar Z mitt namn. Hon står vid kostymerna som jag skulle kika på, stryker med fingrarna över tyget och är lyrisk. Vi snackar kvalitet. Det handlar om, kanske, tio kostymer av finaste italiensk design och ylle. Alla i min storlek och inte, visar det sig då jag provar dem, bara sisådär utan i längd. Någon med mina korta armar och ben går alltså omkring med en större plånbok och rensar sin garderob.

Jag kan inte motstå utan kliver, förutom skjortorna, ut ur denna förföriska loppmarknad med en Zegna- och en Corneglianikostym för 500 kronor vardera. Jag är berusad, men nykter och ett tokigt 10-årskalas får ned mig på marken igen. Det är brottarkungen som ska firas, vi får se matchen, som är ett segdraget drama där den lille krånglar sig ur grepp med en beundransvärd envishet och med smartness vänder den hotande förlusten till vinst. Vi häpnar, ser stoltheten hos både far och son, som senare visar upp min strålande bit glas slipad som en diamant.

IMG_9529IMG_9530IMG_9528IMG_9526IMG_9527

Kläder för en fåfäng. Överst Tigerbyxor (100 dkr), Paul Smithkavaj (200 dkr), Lindberghskjorta (50 dkr), därefter en Corneglianikostym(500 dkr), Zegnakostymen (500 dkr) med Etonskjorta (30 dkr) och Tigerslipsen (30 dkr), tredelad Tigerkostym (300 dkr) samt Acnekostymen (500 dkr). Foto: KAI MARTIN

Våren och alla hundar på plats däckar mig, allergin gör sig påmind och jag smyger undan för lite sömn innan hemfärden, som går via Helsingørs köpcentrum Prøvestenen.

IMG_9524

En danska på en dansk. Foto: KAI MARTIN

Vi provianterar: vin, mjölk, Ymer, kærnmjølk, øl, Ymerdrys, plastförpackningar med mera. Z testar en cykel och försvinner i gångarna på Kvickly. Bilen bågnar av allt handlat och plånbokarna har nått svältgränsen. På färjan efter att ha tankat dansk diesel, billigt, i en tom tank. Så hem, uppför E6:an och lagom till Z:s tittsejour med sonen av ”Robinson”, ett program jag tackar nej till. 36 timmars äventyr är till ända…

Ändå inte riktigt. När jag sorterar bland fynden, hänger upp på galgar, provar, visar upp, känner jag att något finns i en av innerfickorna i kostymerna inhandlade i Frederikssund. Visitkort. Jag googlar namnet och får fram en av Danmarks rikaste män!

Hämtat andan

Det finns stunder då jag ibland undrar om det inte är som i Tage Danielssons ”Sagor för barn över 18 år”, nio vet den novellen/sagan om en politiker som gradvis gör slut på de antal ord han har till sitt förfogande under sitt liv.

Efter att ha jobbat intensivt under hösten var tanken att slipa kanten mot för mycket skrivande, andas ut och ta in. Men januari kan vara grå, kall och omfattande mörk. Men under månaden händer också mycket, från nyårsrevyer med premiär runt trettondagshelgen över P3-guldgalan, Guldbaggegalan och Filmfestivalen i Göteborg. Lägg till detta ett bröllop i Oslo som under inga omständigheter får missas, så märker ni; plötsligt äter tiden mig i alla ändar och jag vill ju göra ett ordentligt jobb, men bloggen får ta paus.

Orden räcker inte till. Eller är mina bokstäver slut. Har jag nått vägs ände gällande författande utanför yrkesrollen…?

IMG_8974

Klämd mellan tiden. Foto: KAI MARTIN

Jag försökte för en helg sedan att sparka igång orden, som jag förbrukat, lånat eller vad ni vill. Men det blev istället en dag som gick åt till umgänge med Z, inte fel i det, men platserna vi höll till på och fördrev min dyrbara tid på var inte så inspirerande; köpcentrum, jakt på kläder, utprovning av kläder, matinköp etc. Jag kroknade där lite, inte för att det inte var fokus på mig (för en gångs skull), utan för att då jag vaknade på morgonen var det med en ambition, som hade siktet inställt mot skrivande i lugn och ro.

Jo, jag har lagt mycket annat åt sidan. Har inte varit överambitiös gällande städningen, till exempel, men det har å andra sidan ingen annan varit heller. Tvätten har jag gjort snabbt och effektivt och någon säng har väl hunnit bli renbäddad. Matlagningen har gått på sparlåga, för det har inte riktigt funnits energi.

Men nu tänkte jag sparka igång skrivandet här på bloggen.

Så håll utkik. Planen är att sätta ett streck för följande texter:

• Året 2017 (med råge).

• Filmfestivalen

• Eran – tv-serien om svensk punk, men ur det perspektiv som saknades.

• Bröllopet i Oslo.

Åtminstone inledningsvis. Jag har dessutom den omfattande texten om mitt, nu, drygt 50-åriga liv som ishockeymålvakt att författa. Så, jo, jag har att göra vid sidan om mina andra gärningar som journalist, man, älskare, kock, städare, tvättade, strykare och samtalspartner.

Den hemlighetsfulla resan

Onsdagen den 7 december 2016

Det hände sig vid tiden, som för ett år sedan, att Z bad mig packa väskan för en resa mot okänt mål. Hon hade redan lurat iväg mig på två i ledet av mitt 60-årsfirande, det var nu dags för den tredje och avslutande; jag visste inte vart, men anade ändå. För Z krånglade vid packningen, det jag stuvade ner i min resväska var inte gott nog, resegarderoben för de sex dagar vi skulle vara borta skulle ner i en packen. Det var tanken, men den spräckte jag. Det märkte jag, men utan att veta varför.

Eftersom vi skulle ha sängkläder med oss var jag övertygad om att vi skulle till T, Z:s storasyster i Bagsværd, utanför Köpenhamn. Perfekt, tänkte jag. Några dagar i den kungliga danska huvudstaden, sakta strosa runt med min älskade hustru, njuta av julen på Tivoli, en øl, smørrebrød… ja, det hela.

Så rätt jag hade och så fel.

Jag styrde bilen på kommando söder ut, vi korsade verkligen Öresund mellan Helsingborg och Helsingør, men då vi for längs med Strandvejen söderut förstod jag att vi inte skulle, åtminstone, direkt, till Bagsværd.

IMG_3601

Första stopp, Louisiana. Foto: KAI MARTIN

Det blev ett stopp på Louisiana, Daniel Richter, Louise Buorgeoise och Tyron Simon ställer ut, men vi hamnar i något slags klaustrofobiskt mood och krånglar oss endast ur den känsla genom att lämna museet. Vi far vidare, åter på kommando från Z, någon mil söder ut för nästa anhalt, Rungsted Kro för att spisa mat. Z vet ju och har varit med på turer Göteborg–Louisiana–Rungsted Kro t/r förut, för det var mammas och pappas favoritfärd över dagen, lite konst och en smula danskt gemyt där kroplatten var favoriten, ett sillbord för en, där man kunde komponera sina egna smørrebrød; så varför bryta traditionen…?

När vi åkte från stället var jag varm, skön, mätt och go. Vi styrde mot Bagsværd och vår inkvartering och jag ställde in siktet mot några dagar hos T och i den danska huvudstaden. Efter samkväm somnade jag djupt; jag som normalt sett vaknar tidigt kunde inte förstå alarmet från Z:s klocka, när hon sedan försiktigt vill få upp mig till ytan, var jag så envetet kvar i drömmen att jag närmast befann mig djupt ner i madrassen. Det var plågsamt att öppna ögonen, jag som sov så gott.

Torsdagen den 8 december 2016

Men allt det jag packat upp fick jag packa ner. Tåget in till centrum väntade och därefter Metron till Kastrup. Z hade en plan.

Det stod snart klart att vi med Ryan Airs hjälp skulle ta oss till Bergamo och vidare till Milano. Jag, som inte är någon hejare av lågprisflygbolaget, har en hustru som är omtänksam och har koll. Hon hade förbeställt, vi klev ombord, fick spatiöst med benutrymme (som om jag med mina skulle behöva det…) och jag fick fönsterplats.

IMG_3607

Vy över Alperna. Foto: KAI MARTIN

Z somnade snart om. Jag var klarvaken och fick en vidunderlig färd över Alperna och en makalöst vacker inflygning mot Bergamo med Lagt di Como, som lättjefyllt sträckte ut sig i den bleka decembersolen.

Vi tog bussen till Milano, den hårt trafikerade autostradan sydväst avslöjade en elegant, välputsad tankbil med släpp innehållande gorgonzola och jag fick en annan syn på en av favoritostarna. Tankbilar, minsann.

Så klev vi av vid Milano Centrale, vilsna på riktning och mål, men med en adress till hotellet. Vädret är strålande, någon plusgrad och vi söker oss in i den massiva järnvägsbyggnaden för att köpa något slags kort för kommunikationsmedel. Vi krånglar oss till ett, där de naturligtvis inte ville ha kort utan reda pengar och så småningom kom vi ut på Piazza Duca d’Aosta, nyfikna på att ta en turistbuss för guidning genom den staden vi ska gästa några dygn. Men efter en tids väntan ger vi upp, tar tunnelbanan mot hotellet, t-stop vid Maciachini, promenad via boulevarden Viale Edoardo Jenner till vårt boende. Vi får ett rum högt upp med milsvid utsikt, men det är oklart vad vi ser när vi kikar över det stadslandskapet insvept i tunt smogdis.

IMG_3610

Utsikt från ett hotellfönster. Foto: KAI MARTIN

Vi installerar oss, kikar på kartan för att orientera oss och bestämmer oss för att ta staden i besiktning; ingen lätt sak med en stor och krånglig, rent geografiskt, stad som Milano.

Men vi tar oss tillbaka till Maciachini och t-banan in mot stadens centrum. Irrar runt, tar en vagn mot okänt mål och jag ser något om San Siro och säger något om att titta på fotboll, då Z ler och förklarar att det redan är klart och att det ska bli kvällens begivenhet. Men först kultur.

Vi måste ju in i Milanodomen, den väldiga vid Piazza del Duomo, möts av julmarknader som glittrar vackert i decemberkvällningen. Vi tittar storögt och vi är inte ensamma, men kön i i domen är moderat, så vi passar på och väl inne fylls jag av en oerhörd andakt inför historien, inför de som rest den byggnad, över de galenskaper som satt den i verket, över den hisnande arkitekturen. Det är stort. Förstås tar vi också tillfället i akt och går in i den kommersiella högborgen, Galleria Vittorio Emanuele II,  bredvid. Vi var inte ensamma om det heller och det var, kanske talande, mer folk där än i domen.

Turister. Foto: KAI MARTIN

Vi är hungriga, men tänker att det kanske kan vara en vid i idé att åka tidigt till San Siro, för det är ju Europacupspel mellan Inter och Sparta Prag. Där någonstans måste det ju finns bra med matställen; så fel vi hade. Kiosker med allehanda skräpmat, javisst. Men vi ville mer och efter lire irrande i den monstruösa fotbollsarenans skugga hittar vi ett ställe som nischar sig med amerikansk mat. Hmm, men hungern har ingen lag. Det fick bli vår första måltid på italiensk mark.

I skuggan av San Siro. Foto: KAI MARTIN

Överraskande nog, trots en t-bana fylld av Sparta Pragsupportrar, är det glest på läktarna och vi huttrar oss genom två halvlekar endast bristfälligt värmda av en kopp choklad i paus. Jag kinkar och vill gå, men Z säger att vi ska stanna för det kommer fler mål än de vi har sett. Hon har rätt. På tilläggstid avgör Éder Cirtadins Martins med sitt och lagets andra mål – 2–1. Resultatet hjälper föga. Sparta Prag har bättre målskillnad och går vidare i cupen. Vi går vidare hem för en natts sömn.

Fredagen den 9 december 2016

IMG_3648

Vackra omgivningar. Foto: KAI MARTIN

Vädret står oss bi. Efter frukosten, en buffé med mer sötsaker än godsaker, putsar vi våra tänder och vår stil. Vi promenera vår lokala paradgata ned mot tunnelbanestationen. Tar oss via byten till castello Sforzesco, slottet med anor från 1300-talet, promenerar in på gården och omkring det, men aldrig in i det. Utanför försiggår en marknad med allt och inget, bland annat går det att köpa sig en välhållen Vespa, men jag avhåller mig.

Vespa och slott. Foto: KAI MARTIN

Vi drar oss ned mot Cairoli Castello, platsen där det finns ett turistcenter, för nu är det dags för en buss som guidar oss runt Milanos sevärdheter. Det blir en kringelikrångtur som inte öppnar vår kunskap om staden något nämnvärt, för Milano är en stad med ett myller av gator och prång, inte helt lättöverskådlig.

IMG_3664

Från ett bussfönster. Foto: KAI MARTIN

När vi kommer åter är det med hunger i magen, så vi tar vägen nedför Via Dante, promenadstråket med mängder av butiker. Vi tar in på en restaurang för både toalettbesök och lokal spis. Jag beställer, efter utförda behov och rentvättade händer, en gnocchi med scampi, ett glas till och lite vatten. Under tiden som vi äter möts jag av en konstlad mättnad, som jag snart förstår är ett slags illamående. Det är inte akut, men efter att vi lämnat restaurangen och besökt ett par butiker ber jag om att få åka tillbaka till hotellet för att vila. Jag har blivit matt, behöver vila och trots att Z inte gillar min förfrågan bifaller hon mitt äskande och väl på hotellrummet och i säng slocknar jag. Z smiter ut för att handla och dröjer med ett komma, hon är på jakt efter kvällsmat, för tiden har gått, och med hon är borta vaknar jag av att illamåendet ger sig till känna.

Jag blir av med allt, tömmer mig fullständigt, somnar om, vaknar för att titta på tv och snart kommer Z då mörkret sedan länge har omfamnat staden. Hon har varit på promenad i närområdet, hittar en väl dold matbutik, handlat lite, men maten går hon ner i hotellets restaurang för att äta. Ensam. Jag ligger kvar, somnar och vaknar morgonen därpå frisk och utan sviter av gårdagen.

Lördagen den 10 december 2016

Vi har bestämt målet och tar fötterna dit. Vi har börjat begripa staden och få grepp om kartan, inser att vi inte bor så långt från centrum som vi kanske anat. Så med bra skor kan vi komma långt. Vi går ned mot Tomba di Manzoni, kapellet med den magnifika gravplatsen Cimitero Monumentale.

IMG_3671

Över Via Carlo Fanini med morgon stund som guld i mund. Foto: KAI MARTIN

Det är en promenad på några få kilometer, men väl där är det en resa från nutid till 1800-talshistorik och dödens ständiga påminnelse i väldiga, påkostade monument av människor som var väldigt rädda för att inte bli ihågkomna.

Decemberkylan gör sig påmind, men solen lyser på blek himmel, vädret är intagande och gravplatsen fascinerande. Vi strosar omkring där ett tag, häpnas över en det ena, en det andra och inser att Östra Kyrkogården med sina mausoleer är ett intet i prakt och storslagenhet. Vad med pengar det har lagt för den sista vilan och jag tänker på Joy Divison och skivomslag…

IMG_3686

Tänker på döden. Foto: KAI MARTIN

Ner i underjorden och mot Milano Porta Genova där det lite underligt ska finns kanaler, så vi söker oss mot dem. Via Vivegano leder oss längs affärer ned mot turistområdet, lite bohemiskt och kanalen Linea Traghetti Gaggiano, strosar omkring i närområdet, tar in på ett trångt ställe och låter oss serveras en fin milanorisotto, tar en kaffe därefter och fortsatt promenad samtidigt som kvällen kommer hastigt och sänker staden i mörker och mystiskt glitter.

Vacker miljö och mätt och glad. Foto: KAI MARTIN

Vi tar vagnen från Porta Genova uppför Corso Genova, men hoppar av den långsamt gående vagnen för en upptäckt av Z, inte så förvånande då det inte gällde någon sevärdhet, men en skobutik. Gatan är affärsrik, så det blir fler besök. Men i just skobutiken blir näringsidkaren av med ett par skor till en danskfödd svenska med svårigheter att hitta skor.

IMG_3720

IMG_3721

Jul i la stada. Foto: KAI MARTIN

Vi orienterar oss upp mot Via Edmondo de Amicis och in på lite smågator, går in i ett kapell som också är ett slags museum, vidare upp mot Corso Magenta med hopp om att det finns plats för oss till ”Sista nattvarden”.

IMG_3722

Det vackra kapellet som jag glömt namnet på. Foto: KAI MARTIN

Utanför kyrkan Santa Maria della Grazie står tiggare som en präst kör från porten, så var det med den generositeten, och när vi frågar om möjlighet att få se Leonardo da Vincis muralmålning är svaret förstås nekande; det är lördag och vi kan få biljetter till tisdag.

Precis som ett förhoppningsfullt besök på La Scala, alltså. Det gäller att vara förberedd gällande en del resor.

Vi irrar vidare på Milanos gator, tar en vagn och kommer upp till centralstationen, tar t-banan hem till hotellet.

IMG_3725

Blommor i Milano. Foto: KAI MARTIN

Trots Milanos renommé gällande kläder känner jag mig lost, hittar ingen butik som lockar och jag vet inte vart jag ska gå. Vilsen, helt enkelt. Men inget som turen som vi tog på måfå med spårvagnen från centralstationen. Vi var nyfikna, helt enkelt, vill åka  för att se vart vi skulle komma. Det blev en lång färd och vi insåg slutligen att vi var på väg till Milanos flygplats, öster om staden. Helt fel riktning mot dit vi skulle.

Men det är lätt att bli förförd. Milanos spårvagnstrafik är ivrig och frekvent, men också med vagnar i tjänst som Ringlinien i Göteborg skulle sukta efter.

Söndag den 11 december 2016

Det är dagen för avfärd. Vi har varit vilsna i Milano, men ändå hunnit med en del. Vi promenerar ner till den märkliga Garibaldistationen, sätter oss på ett tåg mot Bergamo och några timmar där att döda innan vi tar flyget till Kastrup.

IMG_3739

Ciao, Milano! Foto: KAI MARTIN

Tåget visar sig vara ett som stannar vid varje station, resan tar dubbelt så lång tid som med ett snabbtåg, men vi har ingen brådska.

Frestelser i Bergamo. Foto: KAI MARTIN

Väl framme i Bergamo hittar vi en möjlighet att bli av med våra väskor, vi rådfrågar om hjälp hur vi ska ta oss till den gamla staden, åker buss och den första bergbanan, promenerar genom de vackra kvarteren, tittar på utsikten och blir genast förtjust och fortsätter med nästa bergbana för ytterligare hänförelse. Utsikten är bedövande vacker och väl upp på Castello di San Vigilio.

IMG_3766

Vacker vy. Foto: KAI MARTIN

Vi är tagna. Det är så vackert och vi bestämmer att hit ska vi åter. När vi går tillbaka till bergbanan för nedfärd inser vi att vi har tid över innan planet. Vi går in på en restaurang, men backar för priserna, går tvärs över torget och blir vänligt placerade vid ett bord intill väggen med panoramafönstret en bit ifrån. Ett sällskap bryter upp och Z frågar kyparen om vi kan byta, han arrangerar det och vi får in får mat och njuter av den, utsikten, vinet och desserten. Vill sitta här i timmar och bara äta sakta med Bergamos vackra landskap som ögongodis.

IMG_3779

Sugen… på bättre utsikt. Foto: KAI MARTIN

Så tumlar vi lyckliga ut och mot bergbanan i Bergamo, nedför och sedan bussen ner till den nya staden och bussen till flygplatsen. En god tur med min älskade hustru, som nu har en dag kvar.

IMG_3784

Turen går utför. Foto: KAI MARTIN

Väl inne på den moderna flygplatsen slår Z ihjäl tiden med ett besök hos frisören, en tradition av hårklippning utomlands som hon vårdar. Sedan mot Kastrup, up, up and away.

IMG_3791

Frisyr på Bergamo flygplats. Foto: KAI MARTIN

Måndag den 12 december

Vi har fått en natt i Bagsværd. Gör på hemvägen en tur till Lyngby och vår Röda Korsbutik. Z hittar ett par Paul Smithchinos, som jag köper med någon Sandskjorta för väldigt lite pengar. Vi fortsätter mot Birkerød där vi nosat reda på några andra secondhandbutiker där jag i den stadens Röda korsbutik hittar en ursnygg, smårutig H&M-kostym i ylle, välskräddad och smart, som kostar 175 kronor. Det jag inte hittade i Milano fann jag istället i Lyngby och Birkerød.

Bilresan hem körs i mörker. Julen närmar sig och december sveper om mig, jag kämpar mot min trötthet. Men Z:s kärlek bjuder in ljuset, hennes överraskningar likaså.

Jag lever ett gott liv och jag lever gott på mina minnen.

London i solsken och regn

Det var en eftergift. Det erkännes. När vår Norgeresa och solsemester rann ut med semesterkassan i sviterna av en vidlyftig julitur med tillhörande verkstadskostnader, var Z inte glad. Hon som hade sparade semester, som nu gick till rekreation hemma.

Så dök bilder upp på Instagram från vänner som varit på Pink Floydutställningen på Victoria & Albert museum i London och en idé väcktes. Chans till botgöring, en weekendresa med kvinnan jag älskar till en stad vi båda gillar.

Jag skulle vid den tiden få min första lön sedan två år tillbaka och det kittlade extra att få göra den där resan.

London24

Mot London! Foto: KAI MARTIN

Så sagt och gjort. Vi beställde resan och konstaterade sedan att det inte fanns några biljetter till utställningen. Men Z är ju den hon är, det vill säga initiativrik, så hon ringde upp muséet och de fann på råd. Via andra länkar än museets egna gick det att köpa biljetter. Vi kunde då också konstatera att utställningen hade förlängts till den 15 oktober, så vi hade inte behövt hasta iväg med biljettköp. Men, men…

När väl resan inträder har jag också varit igång en månad på jobbet. Det känns plötsligt som en bra idé att få lite ledigt, om nu en hektisk helgresa är avkoppling…

Fredag

Vi flyger med British Airways, ett bra flyg vid elvatiden, men där jag jagat iväg Z för tidigt, så vi får döda tid på Landvetter. Vi kommer fram till Heathrow strax efter lunchtid och tar tunnelbanan in till stan, byter vid Earl’s Coart och vidare mot Victoria station för promenad till hotellet. Vi ställer inte kompassriktningen helt rätt och tar en omväg vilket inte är helt fel.

London1

Posören på Vauxhall Bridge road iklädd secondhandfynd från Danmark (H&M-kostym, bomull, 150dkr, Bosskjorta 30 dkr, skorna Clarks, inköpta i London mars 1988).

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vauxhall Bridge road bjuder på mycket och Z hittar en restaurang som vi senare går till. När vi så viker av Warwick Way för att nå hörnet av den och St George’s Drive, där hotellet ligger, visar det sig att den är nedlusad av restauranger, fik och secondhandbutiker. Z vill gå in där bums, men jag trummar på mot hotellet. Vill checka in. Vill vara fri från väskor och regnet hade gjort sig tydlig med att det kunde bli en bråkig eftermiddag.

New England hotel var inte mycket att skryta med. Högst upp i en sjabbig byggnad, trånga trappor och ett brittisk påvert hotellrum med sliten heltäckningsmatta, en renoverat badrum med en icke så väl fungerande toa.

London2

Utsikt från en hotellfönster. Foto: KAI MARTIN

De förtjusande kommentarerna om hotellet på nätet hade ägarna förmodligen själva skrivit.

Men… vi är där. Vi har kommit till London och vi är hungriga. Vi går tillbaka samma väg som vi kom. Smiter in på de secondhandbutiker vi sprang förbi och nyper i ett och annat, bland annat en Hackett-trenchcoat, som jag till och med provar, men avböjer att köpa.

Så åter på Vauxhall Bridge road och in på Jugged Hare, som är brittiskt så det förslår och så också maten och den ljumma ölen. Det blir paj, förstås. Tre stycken, faktiskt, parat med tre öl, Fuller’s, där framför allt honey bea faller oss i smaken.

London3

Paj och öl. Foto: KAI MARTIN

Uppför Vauxhall Bridge road och över gatan, in på Retromania som med sin tweed gör Z yr och hon lovar sig själv att komma tillbaka. (Nu blir det inte så, och trots förtjusningen har hon senare helt glömt att vilket stället var då jag frågar henne.)

Vi har en tid att passa, då schemat för Pink Floydutställningen är 17.45 för vår del. Så vi smiter ner i undergrunden, tar tåget till South Kensington där området har rustats upp sedan vi var där senast. Exhibition road har blivit till en plats med serveringar, som är frekvent besökta redan denna eftermiddag.

Vi går upp till museet och ni som tror att vi aldrig grälar skulle varit flugan på väggen när missförstånden paras med tramsiga anklagelser. Vi skiljs åt för en stund och kanske var det tröttheten som gjorde det (jag hade sovit dåligt och vaknat tidigt), men då jag kommer åter från utställningen om plywood (intressant) och en kort vädringstur på innergården är allt som vanligt igen.

London4

Skor på mosaikgolv i Victoria & Albert museum. Foto: KAI MARTIN

Vi slussas in på samma vis som då vi var på Bowieutställningen i maj 2013, får våra hörlurar och slussas vidare in i lokalen. Det slår mig åter hur feltänkt utställningen, precis som Bowies och Alexander McQueens, är. Entrén är trång, passagen blockeras av ivriga besökare som inte vill missa något och propparna är frekventa i de första salarna. När utställningen närmar sig sitt slut är det öppet och i sista salen är utrymmet gott och spatiöst. Rent logistiskt borde Victoria & Albert museum göra tvärt om.

Ambitiös utställning med vissa brister. Foto: KAI MARTIN

Nu blir det också ett slags stress inför vad som ska ses, vad som inte ska missas och ingen kontemplation. Utställningen är populär, drar mängder med folk och för att mätta nyfikenheten kommer museet ha 42 timmar öppet mellan 6 och 8 oktober. Imponerande.

Det är förstås också imponerande att se allt som samlats ihop från Pink Floyds historia. Det är onekligen en ambitiös utställning, men lyssningssystemet var inte tipp topp. Emellanåt gick det tid innan varje station gav ljud i lurarna.

Vi strömmar igenom på knappt två timmar. Jag vet vänner som hållit sig fast i mer än tre. Men vi är inte färdiga med museet utan går vidare mot utställningen med modeikonen Balenciagas kreationer.

Av någon anledning glider vi in med ett sällskap utan att betala och tackar för det. Balenciagas kreationer är livfulla, vackra och utmanande. En kreatör som ständigt tänkte utanför boxen och vi blev kvar där en bra stund.

Helt klart är också att denna kreatör skapade kläder med stil livet ut. Detsamma kan knappast sägas om Pink Floyd, som var så moderiktiga i sin popstil 1967, men sedan stod i t-shirtar och trista byxor mot slutet.

London9JPG

Modekreatör. Foto: KAI MARTIN

När vi kommer ut är det ett liv och kiv. Musik någonstans ifrån och mängder med folk på det kvällsöppna museet. Vi söker oss in i en hall och hinner passera mängder med spelstationer med unga, företrädesvis, som spelar datorspel. Inne i den enorma hallen spelar ett band, där keyboardisten komponerat musik inspirerad av datorspelsmusik. Något som inte är helt lätt att höra när ljudet ekar vådligt.

Så en kik på Ardabilmattan, en av de äldst bevarade och största mattorna som finns. Belysning tänds en gång i halvtimmen. Men vi tajmar inte det. Får se den i dunkel.

Så ut och ned till Exhibition road där vi lockas av en tapasrestaurang, för hungern har slagit klorna i våra magar. Vi beställer in två rätter – sardiner och ansjovis samt en ostbricka – tillsammans med en karaff vin, njuter av maten i den ljumma kvällen där vi kan sitta ute.

Vi promenerar ner till tunnelbanestationen och vidare till hotellet. Tröttheten äter oss och vi somnar snabbt. Åtminstone jag.

Lördag

Jag vaknar tidigt. Gör mig i ordning. Krigar med toaletten. Klär mig. Väcker Z, som inte vill vakna. Men vi måste. Hotellet bjuder generöst på frukost mellan åtta och nio. Ska vi få i oss något får det blir uppståndelse. Så kommer hon. Får ordning på sig och vi tar oss ner till källaren via de smala trapporna. Brittisk hotellfrukost; blek juice, te, rostade mackor, marmelad av okänt dignitet, flingor och mjölk. Nå, det får gå.

London10

A sunny side of London. Foto: KAI MARTIN

När vi lämnar hotellet med nyborstade tänder är det för ett London i sol. Vi är lättklädda, smiter in i secondhandbutikerna på Warwick way. Jag kommer ut ur en med en mörkblå ylleväst och ett par London Base-skor, som sitter fint. Z hittar en sjal av kashmir, som klär henne. Vi fortsätter, men upptäckter efter ett tag att våra tågkort saknas och finns i kläderna på hotellet. Nå, ingen lång väg tillbaka, så vi promenerar åter och jag får äran att springa uppför trapporna för att hitta korten och springa nedför de smala trapporna innan vi kan fortsätta färden.

Vi gillar kanske inte hotellet, men kvarteren är charmiga och mer finns alltid att se. Så vi väljer St George’s Drive över Eccleston Square och Bridge upp till funkispalatset Victoria Coach Station från 1932, går in en kort sväng, ut, förbi en utmärkt trumpetande gatumusikant med fin ton, in mot Victoria station och den galleria som föregår stationen.

Vi har upptäckt att Nick Cave spelar på väldiga 02-arena och ska jaga biljetter, men vi inser båda att det knappast är där de finns. Så tunnelbanan in till city, upp ur undergrunden vid Oxford Circus, detta kaotiska ställe, och ner på väldiga Regent Street, som är avspärrat för något NFL-jippo för det ska spelas matcher på bortaplan i den brittiska huvudstaden. det är en enorm marknadsföring som knappast är gratis, folk kastar amerikanska fotbollar, spelar tv-spel och uppträdande varvas under tiden vi går mot Piccadilly Circus. Vid Barker shoes skyltfönster går det inte att hålla sig. Skorna är allt för fantasirika och snygga för att vi inte ska gå in. Ett par har samma tweed som den Paul Smithkavaj jag för dagen bär. Jo, det lockar. Men det skulle också kännas märkligt att bära ett par skor som matchar kavajen. Kanske coolt, i och för sig. I butiken sitter två skomakare och gör skor för hand, bara en sådan sak, men så kostar dojjorna en hel del.

När vi kommer till Burberry kan vi heller inte låta bli. Och vilken tur. I utställningsrummet är det en fantastisk klädshow, resterna av den runway som hållits där kort tid innan vi kom dit. Vilka kreationer, vilket underbart tänk utan att för en sekund tappa sitt varumärke. Z och jag dröjde oss förtjust kvar länge, nöp i kläderna, provad somt och drömde om att vi hade de där 1600 pund som krävdes för att inhandla det.

London25

Redo för rävjakt i Burberrystyle. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Men vi kommer ut tomhänta, tack och lov, men rika i sinnet. Gott så.

Vi nästlar oss ner till Leicester Square, Burger King räddar min plötsligt nödsituation, och sedan till de många biljettkiosker som finns. Men… nej, Nick Cave är inte att tänka på. Det får bli musikal och vi sneglar snart på ”Kinky boots”, utan att egentligen veta vad det är vi ska se. Vi löper mellan lite olika kiosker för olika priser, men stannar så småningom i den med längst kö och handlar ett par med platser på nedre balkong.

Så in i China Town och mat för den sultne.

Pekingankorna hänger glaserade i fönstret och det är där vi går in, beställer in en meny och får mat för hela dagen, underbart gott och en Kobraöl till det.

London12

Kinamat är namnam. Foto: KAI MARTIN

Det har mulnat på under tiden vi var inne på restauranten. Men regnet håller sig i schack. Vid går upp på Shaftesbury Avenue och mot Piccadilly Circus där Gap håller dörrarna öppna. Jag smiter ner till herravdelningen för jakt på strumpor och kommer ut därifrån med en gråmelerad t-shirt och ett par blårutiga byxor, som smeker skinnet när jag senare får på dem hemmavid. (det visste jag ju, eftersom jag hade provat dem).

London14

Smeksamma byxor från Gap. Foto: KAI MARTIN

Z är på jakt efter en NFL-tröja till dottern, men då vi passerar Charles Tyrwhittbutiken som frestar med en tredelad kostym, går jag in och får genast en expedits uppmärksamhet. Medan Z letar efter en NFL-tröja befinner jag mig i ett ett klädbås för att skifta från min, till större delen, Paul Smithoutfit till Blue Prince of Wales slim fit flanell business suit, som efter lite måttjusteringar sitter perfekt. Jag tvekar, men när Z är tillbaka ger hon tummen upp, expediten myser och jag tänker, varför inte. ”Bara” 249 pund för en kvalitetskostym.

London26

Prinsen of Wales… nästan. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Jag går till kassan efter lite inre diskussioner. Stoppar kortet i maskinen kopplad till kassaapparaten och är på väg att slå in koden då mannen vid kassamaskinen nämner en väsentligt högre summa än 249 pund. Aha, det finstilta, förstås. Med väst blir det inte 249 pund, så… nej, tack. Det kändes faktiskt helt ok. Jag har garderoben full.

In i Soho i släpet av några cheerleadertöser som precis verkat ha kommit från ett uppträdande i London, släpandes på sina resväskor till något hotell. Vi passerar dem och fortsätter Brewer Street, förbi Wardour Street, vidare på Old Compton Street med sikte på Bar Italia på Frith Street, en oas i storstadsdjungeln, ett stilhål med anor och elegans. Vi trivs där, Z och jag, servicen är perfekt, personalen trevlig och när Z är på toaletten kikar jag på gatulivet, ser den ena efter den andra kreationen passera förbi, ett  ungt bögpar som hånglar sig heta i ett av Ronnie Scott’s prång, en pundarflicka med tomma ögon som tigger pengar… livet i en stor storstad.

När vi efter denna sköna paus rör oss ned mot Covent Garden fastnar Z hos en frisör på Moor Street och blir på ett kick nyfriserad samtidigt som jag sitter på en stol utanför salongen (”Du stressar frisören om du står utanför och stirrar in”).

På väg in mot Covent Garden med den nyfriserad Z står ett stånd med kläder för kvinnor för endast 5 pund stycket. Z samlar på sig och kommer därifrån med lite färre än hon från början hade i handen.

Vi är på Earlham Street där Vintage Showroom ligger med i huvudsak herrkläder från en tid som flytt. Very british och very dyrt. Men snyggt, även om jag inte tror att de lyckas sälja den trasiga stråhatten som hänge över en skyltdockas huvud.

Z hade sitt mål klart. Dr Martensbutiken på Neal Street. Snart hade hon valt ut ett par, som skulle provas. Kartongerna kom, fötterna smet ner i kängorna, promenad runt i butiken, som är välbesökt. Men kanske att det var ett par i en större storlek som skulle till ändå… Hon fick ett nummer till butiken på Carnaby Street, ringde, men det var ändå inte rätt. Så efter ett besök hos Paul Smith på Floral Street, traditionsenligt och bara för att titta (allt jag har av detta exklusiva märke är secondhand – bara strumporna i butiken kostar 35 pund!) gick vi tillbaka till Dr Martens och istället för ett par svarta, som först var påtänkt, hittades ett par vinröda. De satt som handsken, men Z tvekade. Jag insisterade, för jag såg framför mig hennes garderob och hur dessa skor skulle matcha allt! Jag vann. Låt mig bara föra det till protokollet och bäst av allt, hon är nöjd och stolt.

Vi irrade runt i kvarteren efter en Nextbutik, men kanske var den stängd eller också var det den Gap-butiken som låg där, som jag haft i tankarna.

På gatan sitter en man som sjunger med spröd, vacker röst som han förstärker med en trafikkon. Z rörs av rösten, går över och ger honom en slant och tar också en bild. Jag tar en bild från distans på dem båda.

London22

Skilda världar. Foto: KAI MARTIN

Z har sina nya boots på sig och stoltserar med dem. Det känns rimligt att gå på ”Kinky boots” och vi beger oss ner till the Strand och Adelphi Theatre, föreställningen ska snart börja.

Teatern är lätt sliten och vi kliver upp i environgerna, tar en drink innan insläpp och hittar senare våra platser högt ovanför scenen. Men 29.50 pund blir inte utsikten mot scen bättre.

Vi får en underhållande musikal till livs, tar en svalkande glass i pausen och dricker vatten ety det är varmt inne i salongen. Cindy Laupers 16 låtar är utmärkta, har hennes signatur men tar också ansvar för musikalscenens dramaturgi.

London23

Puben utanför teatern. Foto: KAI MARTIN

Så applåder, ut i ett regntunga London. Puben bredvid lockar inte, men vi kliver ner till Millennium Bridge innan vi tar tåget hem.

Nära hotellet går vi in i en matvarubutik, köper vin, ost och kex. Kvällen ska avrundas.

Söndag

Nej, vi vill inte äta frukost i matsalen nere i källaren. Ja, vi ska checka ut från hotellet klockan tio och nej, det finns inte möjlighet att lämna väskorna i tryggt förvar där, så vi lämnar huset som vi aldrig ska återvända till.

London15JPG

Höstfin på Warwick Way. Foto: KAI MARTIN

På Warwick Way sätter vi oss på en uteservering som bjuder på brittisk frukost. Perfekt. Servetrisen är trevlig, tar upp beställningen, frågar om vi vill ha juice och dansar in för att dansa ut med juice och snart kommer även teet i öppen kopp. Managern kommer efter med bestick och jag lägger fatet över koppen för att hålla teet varmt. Vi får sällskap av tre brittiska grabbar, som också gör sin beställning. Vi väntar, men börjar undra när sällskapet bredvid får sin mat först. Gör servitrisen uppmärksam på att något är galet och surar när beskedet kommer om att det blivit något fel i köket. Sällskapet bredvid hukar när de äter sin frukost, för de känner den svenska surheten pyra. När managern kommer för att be om ursäkt ber vi om en kompensation mer än ytterligare en kopp te. Något han accepterar. Så kommer maten, som är ok, men smaken är på något vis fördärvad efter 40 minuters väntan.

London16

Väntan på kolesterol. Foto: KAI MARTIN

När Z går för att betala är det också för att ta striden. Hon är bra på det. Men det blir en diskussion som faller platt. Två punds kompensation, juicen gick utanför priset, trist argumenterande från ägaren av ett etablissemang som inte ens har kassaapparat. Hmmm.

Men vi slänger bekymren åt sidan, tar våra väskor upp mot Victoria station där jag vet att det finns ett Next, som kanske kan ge mig röda strumpor enär mina tre par är sönderslitna. Vi är en kvart tidiga och Z besöker en annan butik under tiden.

Väl öppet på Next köper jag strumpor, men inga röda. Kalsonger med. Inte heller de röda. Z ockuperar omklädningsbåset för ett gäng plagg, där några bara är måste ha.

Så pressar vi ned allt i våra resväskor, tar dem på promenad uppför Elizabeth Street i akt och mening att gå till Victoria and Albert museum. Va’! undrar den nogsamme läsaren. Där har ni ju redan varit.

Absolut.

Men Kai har en plan. Vi rekade nämligen på Victoria station om vad de skulle ta för att husera våra väskor. Det finns inte längre några boxar, som man kan betala med mynt. Kanske förorsakat av IRA:s terrorism på 70- och 80-talen och i förlängningen IS i nutid. Nå, men 6 pund för tre timmar per kolli och 12 pund för längre tid… nej, det kändes inte motiverat.

London17

En titt-in-park. Foto: KAI MARTIN

Kanske var det så att museet hade möjlighet att husera vårt bagage. Det blev en furstlig promenad i ett höstlik London, förbi små parker och senare ambassader upp mot Brompton Road.

In i secondhandbutik för de väldigt rika (en stickad slips för 45 pund indikerar vad det handlar om prismässigt), ut ur den och in på ett kafé för kaffe och kaka. Så museet som mycket riktigt tog emot våra väskor till en total kostnad av sex pund.

Vi stannade förstås en stund. Gick en våning upp, förbi Pink Floydutställningen och ovanpå den, alltså. Teateravdelningen gick på knock. Inte bara för all kuriosa, utan kanske mest för fokuseringen på operascenen i Bregenz, Österrike. Scenografin där slår det mesta jag sett, varje Ullevikonsert blir något blekt intet. Pink Floyds ambitioner kommer på skam. De scener från senaste uppsättningen, som också spelas i sommar, av ”Carmen” lockar så starkt att semestern är given.

London19

En modell av scenbygget till karmen. Korten är i verkligheten något åt 4×10 meter.

Foto: KAI MARTIN

Vi fortsätter i det oändliga museet, ser vinkylar i silver stora som badkar, rikedom och sanslös prakt, fortsätter in i 1500-talet England och det är inte de fattigas boningar vi kikar in i. Herregud!

Så är det dags för avfärd. Och ja, jag kanske hastade iväg för tidigt, för väl på plats på Heathrow hade vi mer än två timmar att döda. Men den utmärkta maten på Wagamama var inte dum, där tog det tid och mätta blev vi, hem kom vi och sov lite för lite innan arbetsdagen på måndag gjorde vi.

London20

The last supper. Foto: KAI MARTIN

 

 

 

 

 

 

 

Jakten på plagg & ting

Dag 1

När vi for från vår tillfälliga vistelse i Bagsværd sa Z ”Bara så att du vet. Jag är trött på second hand och loppisar. Jag gör det här för din skull”.

Point taken.

Vi var ute tidigt, ja, så arla att då vi kom till Birkerød, som var vår första anhalt, var det stängt. Hovegaden låg tom och öde, den annalkande hösten blottade torra löv som låg och prasslade i vinden. Det var stilla.

Men redan innan klockan 10 hade en second handbutik öppnat och vi smet in där efter att ha kikat på det som var utställt på utsidan.

Jag hittar en herrhatt av god kvalitet, en italiensk, Castorino. En gång inhandlad av någon med initialerna AB, som köpt denna sin hatt hos anrika Petigas efterträdare, en butik som fortfarande ligger kvar på Køpmagergade, runt hörnet av Strøget vid Illum.

Klädd3

Man i hatt, en Castorino, helt rätt på premiärfest av Östlunds guldpalmenvhinnare ”The square”, 75 kronor. (Tigerkostymen, 400 kronor, inhandlad i Växjö, tidigare i somras och skjorta, WeAreCPH, köpt i Köpenhamn vid en rea, 250 kronor, för några år sedan.

Foto: ÅKE GULLBERG

Hatten sitter som en smäck, om nu en hatt kan göra det och 75 kronor i dansk valör skiftar händer. Jag bläddrar vidare bland plaggen, men blir snart nöjd.

Men Z har radaren på. Hittar ett par skor mega grande, ett par Lloyd i gott skick som den storväxte sonen kan tänkas ha nytta av. Skorna är dessutom till halva priset. Så det blir affär. Affär blir det också av lackskorna, som passar Z:s känsliga fötter väl och där även ett par skoblock ingår. När vi handlat färdigt finner hon ett par glaskrus för förvaring. Det blir även dem, inhandlade av hon som var trött på second hand och loppisar.

Klockan har nu passerat tio och nästgårds ligger Röda Korsets butik, där jag i december hittade en snygg, jag gissar på oanvänd, smårutig kostym. Det finns lite skjortor från Eton och Stenström, men inte några som är värd att lägga slantarna på. Några kostymer av kvalitet, men nej. En duvblå i fuskmocka lockar mitt intresse, jag provar den… men nej.

Z nyper i lite plagg, men håller handen över sina händer, som om hon skyddade dem.

Så far vi förbi Holte och söderut mot Lyngby. Parkerar och går till byns Röda Korsetbutik, som vi ofta frekventerar. Där finns säker fem nya Matiniquekostymer – grön, rosa, grå, blå, svart – men alla i några storlekar för små, så det fick anstå. Däremot provade jag en marinblå Tigerskjorta och en Day Birger Mikkelsenbussarong i linne samt en Filipa K-kavaj, men tackade nej. Det blev dock ett köp, en Grand Frankslips, ljus, sommarmönstrad med blomsterdetaljer. 60 kronor mot upp mot 300 i butik. Inte exklusivt, men snyggt nog.

Klädd4

På secondhand- och loppistur i Danmark kan man fynda. Foto: KAI MARTIN

Vi for vidare efter att Z scannat av butiken utan köp. Tar oss via Bagsværd ned mot Buddinge och mot Søborg Hovedgade. Vi hinner inte långt förrän en loppis tilldrar sig vårt intresse i höjd med Gladsaxe kommunhus..

I snålblåsten och de småhotande regnskurarna kämpar säljare med sina tingestar, klädställ brakar samman med en skräll efter en häftig vindby, saker faller i kras av blåsten. Jag gör en snabb runda, märker snabbt att det inget finns för mig och om det, eventuellt skulle, så är det lump; jag har oerhört svårt för människor som försöker sälja lortiga kläder där insidan av kragarna är svårt solkiga. Nej, tack!

Z går också lottlös därifrån, men letar mer frekvent än jag. Vi fortsätter söderut och stannar vid en Blå korsetbutik, där jag går in och provar några skjortor och ett par J Lindebergjeans. De sistnämnda passar och kostar inte mer än 25 kronor, så de blir mina. Vi går till huset bredvid där det serveras lunch, en buffé för rimliga 150 kronor fram till 13.00. Vi är där ett par minuter i och förser oss, får kaffe till och vatten att dricka. Så kommer ägarinnan och säger att eftersom det var så lite kvar av buffén (det var det inte, det räckte och blev över för vår del) fick vi det hela till halva priset. Snyggt.

Dessutom var maten fräsch och stället gemytligt, så varför inte en återkomst till Madhus 24 vid ett annat tillfälle…

Mätta och belåtna åkte vi på äventyr, som jag skriver om på ett annat ställe.

Dag 2

Vi kommer åter iväg tidigt och det är en poäng om man ska besöka loppisar. Det blir åter Lyngby, där en loppis har försörjt våra garderober. Nu blir det Z som mellan regnskurarna köper på sig en försvarlig dos kläder. Jag håller mig lugn. När vi kommer till favoritstället vid Holte är kommersen redan i full gång. Regnet håller sig i schack och solen strålar över orolig himmel, där blåsten spelar sina spratt från en gång till annan.

Här finns mängder, för den intresserade. En rik loppis och här är lätt att fastna. Jag hittar en snygg, grå Sandkostym, som passar. 250 kronor är inte mycket. Men… nej. Det finns skjortor, men för slätstruket. Z fyndar en Mulberry anteckningsbok, vid hittar en läderportfölj för 25 kronor, som ny. Jag provar en roströd regnjacka av märket Suit, som visar sig vara dansk hipster design. Jag tänker Way out West, provar den och betalar 75 kronor för en helt ny jacka, där detaljerna fortfarande är klädda i skyddande papper. I butik går den på 1500 kronor, så långt jag kunnat se.

Klädd2

Skydd för regn. Dansk design. 75 kronor. Foto: KAI MARTIN

Z har hittat fler kläder och kassar och väskor fylls. Vi går längst upp på den parkering som nu är handelsplats. Där, mot skogen, är det fuktigt och skogens förmultnelse kommer in med vinden. Runt hörnet ned mot vår sista väg av den snitslade bana genom loppisen hänger en försvarlig mängd kostymer. Märkligt nog i min storlek. Av god kvalitet, fin italiensk ylle. Jag stryker över plaggen med mina fingrar, nyper i tyget. Kikar på en tredelad Mabro. Byxorna är en smula för långa, men väst och kavaj sitter fint. Ja, visst slitage, men inget anmärkningsvärt. Kanske en aning för mycket vidd på byxorna, men 125 danska… det får det vara värt. En vacker, vit Day Birger Mikkelsenskjorta i blandmaterial bomull/linne fås till 25 kronor.

Klädd1

Italiensk design med dansk dito. 125 kronor för kostym, 25 för skjorta och 60 för slips. Foto: KAI MARTIN

Z sonderar mer terräng och då hittar jag på marken, en väska placerad så att ingen upptäcker den. En Samsonite axelremsväska, perfekt för någon som går i skolan och behöver plats för sin dator. Ny, säger hon som säljer den, och vi tror henne. 25 kronor är nästan oförskämt, men den blir vår.

Det fick räcka där. Nästan. Z prutar ner en grönstickad jacka från 200 till 50 kronor. Så kan det gå på loppis. Vi köper bröd och far sedan norrut, över Sundet där vi äter medköpt mat i bilen och fortsätter genom regnskurar och blåst hem för att lasta ur.

Vi har en premiär i Trollhättan dit vi måste ta oss på rekordtid.