Lofoten lockade

Lofoten156

Det kom hastigt på. Tillfället fångades i flykten, eller på volley, eller på studs. Hur som, vi antog utmaningen, erbjudandet, möjligheten och såg oss plötsligt på väg till Bodø för att mönstra på båten Bishop’s Horizon med skepparen Dan Fors som kapten. Ja, det var genom honom som öppningarna hastigt stod på vid gavel, månen, solen och stjärnorna stod rätt plus att våra semesterkalendrar stod vidöppna, trånande efter äventyr.

Dan Fors har ju gjort en fantastisk resa från framgångsrik inom reklambranschen, sadlat om till taxichaufför på Brännö innan talgdanken slog ned och han bestämde sig för att bli sjökapten. Han är tio år yngre än jag, nu några och 50, men såg möjligheterna istället för hindren och har nu en färdigutbildning, men ännu inte det definitiva papperet på högsta rangen som kapten för de stora fartygen. Men… han och hans fiancée Frida, tillika styrman, köpte skonaren Bishop’s Horizon, seglade upp henne i mars 2018 från Nederländerna till Göteborg med sikte på Svalbard. Det blev inte så, av olika anledningar. Men Lofoten blev alternativet och förra sommaren började paret segla sina gästande besättningsmän (krävs inga förkunskaper) för sitt företag Get the horizon.

Jag hade sett några inlägg på Instagram, eller var det Facebook…, och var lättförförd. Bilderna, filmerna och förklaringarna om resorna lockade. Z sa ja och vi hade alltså packat våra väskor för ett sjöäventyr.

Vi kikade på olika resealternativ för att ta oss norröver, fann inga riktigt bra ur miljövinkeln, så vi landade på Bodø flygplats strax efter midnatt efter att lyft från Landvetter tidigare på dagen, mellanlandat på Gardemoen, tagit en hastig öl innan stängningsdags (22.00) och dessutom shoppat lite i taxfreen.

Bodø är ingen stor stad, så när vi fått våra väskor knallade vi helt sonika de dubbla kilometerna till Radisson Blu Hotel, checkar in, men är knappast sovmyndiga i midnattssolen. Så vi tar hissen upp till panoramabaren, tolfte våningen, och låter oss slås av häpnad över solens hastiga ned- och uppgång samtidigt som vi slukar ett par Nordlands pilsner. Vi tar bilder, de första av trillioner under resan, innan vi släcker för natten vid strax efter två.

Första mötet med Bodø. Foto: KAI MARTIN

Vi vaknar lagom till frukost. Får oss ett skrovmål i matsalen som tillhandahåller det mesta man kan önska sig. Skonaren Bishop’s Horizon väntar och vi på den, men vi har några timmar att döda innan det dags att lämna kaj för äventyret. Vi checkar emellertid ut, lämnar bagaget på båten efter att ha hälsat på kapten och styrman, som välkomnade med en kram, samt Roy, som jag trodde var besättningsman, men som kommit med samma flygrutt som vi och bara ville ha lite äventyr. Vi väntade in ytterligare folk – danskarna Lasse och Henning, hans svenska fru Eva – alla pensionärer –, samt kompisarna David och Markus. Tillsammans med kocken Njord var vi alltså ett sällskap på elva personer.

Z och jag strövade omkring på Bodøs gator, hamnade i affärer (som vanligt), men först efter ett trängande toalettbesök (som vanligt). Köptrötta konstaterade vi att det var skönt att slippa, en secondhandbutik lockade inte och vi promenerade tillbaka för att gå ut på piren för att äta de sandwichar som handlat på Gardemoen, men inte fått i oss.

Så plötsligt står jag vid ett stånd utanför en Jack & Jonesbutik i det lokala köpcentrat. Nyper i en skjorta och ett par byxor och hör mig själv säga till Z ”Ska jag inte prova…? Går in, byter om, visar upp mig och för tummen upp av Z som säger ”Den här då…?” och håller plommonröd kostym – även den på rea. Jaha, jag provar och allt sitter som det ska, och kommer ut ur butiken med 1500 norska kronor instoppade i försäljarens kassaskrin.

Jag lider av mitt begär, men gynnar åtminstone den lokala näringen någonstans ovanför polcirkeln. Vi tar oss ut mot piren, ser Bishop’s Horizon inne vid kaj och en flitig båttrafik till och från Bodø under tiden som vi mumsar på våra inte så välsmakande mackor och slukar en Coca-Cola.

Första anhalt. Foto: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Så mönstrar vi på, manskapet utökas efter hand och när vi så är fulltaliga säger kapten Fors att han ämnar lämna redan under kvällen, inte dagen efter, arla morgon. Vi missar därmed den elitmatch i fotboll med start klockan nio, som vi hade våra funderingar kring att gå på. Men det går an. Så vi stuvar in vår packning, sjösäkrar allt och befinner oss snart på väg ut från Bodø i en skymning som aldrig blir natt.

Kapten har delat in oss i lag för att vi parvis eller hyttvis, om man så vill, ska gå vakt. Z och jag har det sista och efter en ostyrig natts sömn vaknar vi av oss själva, men definitivt av en hård klapp på kabindörren strax innan fem. Vi är redo, går upp i gråvädret där ändå sikten är klar och milsvid. Vi har gått norröver för motor på grund av motvind, har någon timme kvar innan vi kommer till Skrova, första stoppet på vår färd och en ö med fisk-, ja, till och med valnäring som tjänar de bofasta. När vi anländer arla söndag morgon är det, efter tilläggning för att belönas med en så kallad tilläggare. Några shot whisky per man, som Roy servade oss med. Också ett sätt att vakna, sedan frukost och därefter ön, där en promenad fick oss att sträcka på benen och där kapten och styrman ledde oss mot en strand som var förförisk vacker med en omgivning som kombinerade Thailands ljuva stränder, fjäll och Medelhavets turkosblå vatten. Jag hade inte några badkläder med mig, inte heller Z, men när kapten utan att skämmas klädde sig i naturlig dräkt gjorde också ja det. David, som också var med, var mer ordentlig inför barnfamiljerna några tiotal meter därifrån och hade prudentligt sina badshorts på.

Det var ljuvligt, vattnet bet i skinnet, men sältan var frisk, så också temperaturen på 14 grader. Vi njöt och jag fick mersmak, doppade mig några gånger till innan luften fick torka mitt nakna skinn.

På vägen tillbaka såg fågelskådaren David havsörn, på avstånd kunde vi se den gracila fågeln sväva i cirklar för att upptäcka att det handlade om fyra stycken. Långt borta, men ändå när.

Sällskapet skildes och några av oss gick till en y-formad grotta som bjöd på en fotoutställning om Skrovas historia med tufft fiske under alla årstider från då till nu.

Naturens sköna kraft och lite till. Foto: KAI MARTIN

På vägen fanns torkställningar för att torka fisk, en sysselsättning som Skrova inte är ensamma om på Lofoten.

Vi lämnade Skrova för Kabelvåg, passade på att fiska och Z drog upp sin första fisk någonsin, precis som de andra sej och av måttlig storlek, men ingenting för en kock som Njord som trollade fram en superb måltid med rotmos och stekt fisk tillsammans med ärtor.

Mat för dagen. Foto: KAI MARTIN

Kabelvåg är Lofoten äldsta fiskeläge och då talar vi om ett fiske på tusenåriga traditioner. Vi glider in i stillhet och hinner knappt lägga till förrän kapten hörs dragspelstoner från en fritidsbåt en bit ifrån. Han blir snabb på sitt eget dragspel och har plötsligt lämnat sin båt för att landa i musikerkollegans sittbrunn för musikaliskt samkväm. Snart är han i fullt majestät och underhåller med Taube, något som senare blir en ömsint dragspelsduell på den intilliggande krogen till gästerna förtjusning.

Underhållare. Foto: KAI MARTIN

Jo, Dan Fors kan sin musik och sin underhållning, har ett gäng plattor bakom sig och har, förutom sin karriär inom reklamen några försvarliga år inom showbiz.

Men innan den sistnämnda konserten tar vi oss ut på en promenad mot Vågan kirke, eller Lofotskatedralen som den heter med sina 1200 platser och 120-åriga historia.

Sommaridyll i Kabelvåg – redo för stora och små utryckningar. Foto: KAI MARTIN

Tillbaka på krogen får vi vår musikaliska dos i en stilla idyll. Gråvädret har hållit solen frånvarande dygnet runt och vi vet knappt vad klockan är slagen. Men några öl blir det innan vi kryper till kojs.

P1000149

Kvällsöl. Foto: KAI MARTIN

Vi styr ut från Kabelvågs vik till hamn, passerar några rejäla kåkar ihopsnickrade i modern arkitektur, tätt tillsammans i ett slags tävlan om bäst utsikt eller värst skymmande sikt.

Vi är snart utanför kustlinjen med sikte mot Hopen, där ett valslakteri finns. Uppdraget är att handla mat för kvällens grillning och kapten pläderar för just val, där han menar att vikvalen inte är hotad och berättar om jakten, som han menar är modest och effektiv – långt från forna tiders harpunering och Moby Dick-dramatiserad romantik.

Vi lägger till, känner oss som tjuvar när vi äntrar kajen och smyger in på gården och den offentliga entrén där en febril aktivitet pågår. Staket ställs upp och det är bråttom. Vi får reda på av ägaren att den demonstration är på gång inom någon knapp timme, de har blivit varslade om demonstranterna från mediahåll och säkerhetsmanövern med staket sätts in. Men val får vi köpa och lägger ut efter inhandlingen för nästa mål: Henningsvær.

En pärla i Lofoten. Foto: KAI MARTIN

Vi lägger till vid ett hotell med lastplats också för fiskebåtar. Men Bishop’s Horizon är en stor båt och kräver sin plats. Väl förtöjd går Z och jag iland, jag smiter in på hotellets toa och sedan traskar vi söderut på den ena ön som utför samhället. Det är solsken, bedövande vackert, moln på den blå himlen som slits sönder av blåsten, kallt i vinden, men ändå behagligt.

Vi blir nyfikna på den fotbollsarena som kapten tipsat om och går uppför en liten bergsknalle, passerar mängder med torkad fisk som just hämtas hem och förpackas av en flitig herre med en framlastare.

Den moderna fotbollsplanen är klipporna som läktare och en utsikt vida omkring. Man kan ha sämre förutsättningar för fotboll, men fel vind och riktning på skotten och bollarna kan riskera att hamna i havet.

Vi fortsätter in mot samhällets centrum där trafiken är intensiv av bilar, turistbussar och gående. Det här är något av det ställe som man ska vara på när Lofoten gästas. Jag förstår det, för det är en dos av både pittoreskt och fart och fläkt.

Vi passerar en kiosk som är ett slags bageri, köper något wienerbrödsliknande för senare fika på båten, går iväg för att på uppdrag av kapten köpa en bok om Lofoten som ska finnas billig, träffar Eva från båten som precis handlat ett exemplar och berättar att det bara finns fyra exemplar kvar. Hon berättar var det är, men vi går fel, irrar runt, jag springer tillbaka, får fatt på Eva och talgdanken slår ned – nu vet jag ju var böckerna finns att köpa. Går tillbaka och där finns nu tre exemplar och en hög med andra turistböcker för endast 60 norska kronor per bok. Rena raman rean. Vi tar de tre exemplaren, men behöver ett till. Jag hittar det under hyllan, där fler finns. Uppdraget är räddat.

Så träffar vi David och Markus, bestämmer oss för att ta en öl i det vindpinade solskenet. Z fastnar i kassan inne i baren, men vi bestämmer oss för att byta plats och går mot lä där Henning sitter med Roy. De berättar entusiastiskt om en ung svenska i baren, som charmat dem helt och när Z kommer är det samma sak där. Kvinnan är från Lerum, har lägenhet i centrala Linnéstaden, men åkte förra året till Lofoten för jobb tillsammans med pojkvännen, som gjorde slut. Hon stannade kvar, förtjust i Henningsvær, blev ihop med en australier och har nu börjat surfa. Jo, hon charmade mig med och var väldigt förtjust i att få träffa göteborgare.

Charmiga Henningsvær. Foto: KAI MARTIN

Z och jag går tillbaka. Jag jagar en toalett, Z ett frimärke till vykortet hon nyss köpt. Vi hittar vad vi vill ha, tar en glass, går ned till Trevarefabrikken, som visar sig vara ett charmigt, om än slitet, hipsterställe, som jag kollar in för att frekventera deras toalett. Går ut till Z, som sitter och stirrar på den ändlösa utsikten, ser ett hus som verkar vara en bastu, ser två unga kvinnor springa ut och nedför klipporna för ett iskallt bad.

Z pratar med dem och vi inser, närmare byggnaden, att det är en bastu med ett panoramafönster med den allra vackraste av utsikter. Jag bestämmer mig genast för att bada där, Z vill det också. Men först vid midnatt, när det är som vackrast.

Så vi går tillbaka till båten, som måste flytta på sig på grund av yrkestrafiken, så vi landar ungefär där vi kom ifrån och handlade våra böcker.

Kapten ångar på grillen, Njord har lagt valen i saltlake och dragit ur transmaken, köttet är mört och fint, vi har vin med från Gardemoen och låter oss väl smaka utan skuld i ett här och nu som ingen kan stjäla ifrån oss.

Kvällen går i lustfyllt umgänge, stoj och stök samt en och annan melodi från kapten och hans besättning.

Så kommer midnatt. Vi smyger iväg med våra badkläder. Ned till Nattmålsvika, till klipporna nedanför Trevarefabrikken. Vinden sveper in vågorna mot klipporna, Z tvekar över om hon ska orka att dra sig upp med hjälp av den röda linan som finns till hands. Jag hoppar, naken, och omsveps av det salta, friska, kalla vattnet, simmar snart mot land och drar med visst besvär upp mig för att hoppa igen. Z blir mitt vittne, men hon väljer att stanna på land.

Nedanför Trevarefabrikken – ett himmelskt ställe.

Foto: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi går till kojs och vaggas till en rofylld om än drömrik sömn efter dagar av intryck och äventyr.

Morgon är klar och löftesrik. Jag har bestämt mig för att handla färskt bröd i kiosken där vi handlade vårt fika. Är där lite för den egentliga öppningstiden, men brödet är klart och kassan trots allt tillgänglig, så jag är tillbaka lite tidigare för att överraska med färskt bröd till frukost.

När vi lägger ut och säger farväl, eller kanske på återseende, till Henningsvær är det snudd på bleke. Kapten beordrar fiske en kort bit utanför hamnen vi lämnade. Vi är inte ensamma om uppdraget och inledningsvis går det så där. Men så får Z ett rejält napp, en sej på fyra till fem kilo som hon förtjust drar upp. Sedan tar Roy en kolja i samma viktklass och Lasse en torsk som håller de andra firrarna sällskap i antal kilo, men då har jag törnat in för en lur, men middagen är räddad.

Under fiskafänget sitter kapten med sitt dragspel på fördäck. Omständigheterna är de bästa, njutning av stillheten total.

Fiskafänge till dragspelsmusik. Foto: KAI MARTIN

Vinden har kommit och men inte tillräckligt. Men för att skapa lite stabilitet sätts ändå focken och vi tar sikte mot Ballstad och efter några timmars färd glider vi in i den skyddande Reinesjøen, lägger till och bekantar oss med hamnen, tar så småningom en promenad runt bukten till andra sidan, där samhället ligger på Ballstadøya. Kapten och styrman bestämmer sig för att flytta båten, går tillbaka, vi andra tar en öl, en glass och kikar på utsikten, tittar på varvet som fixar fiskebåtar med bekymmer. Markus och David har haft ambitionen att bestiga Nostinden, men har hamnat på en inte så tjänlig genväg och har gett upp och blir snart vårt sällskap kring ölbordet utomhus i hamnen. Vi tar en liten promenad mot Solsiden, ser ett modernt vikingaskepp vid restaurangen och knallar tillbaka lagom för att hjälpa till att förtöja Bishop’s Horizon.

Det blir fisk till middag, stek – och efter visst rabalder – kokt. En middag som inte får av hackor. Lofotenøl blir vårt friska dryckesalternativ.

Natthamn utan mörker. Foto: KAI MARTIN

Morgon kommer, efter frukost bryter vi upp, kastar loss och väl utanför Ballstad utnyttjar vi den vind som har tilltagit. Dags att sätta segel mot vår nästa hamn. Det blir spännande att äntligen får se skonaren sträcka ut för sin egentliga avsikt, att segla. Disciplinen är stenhård och arbetet går, trots noviserna på däck, snabbt och effektivt under överinseende från kapten och styrman.

Vi kommer upp i ungefär de fem till sex knop som motorn vid gynnsamt vatten tagit oss. Men känsla att segla är så oerhört mycket mer.

Sätt segel! Foto: KAI MARTIN

Förhoppningen är sköna Reine, men där är det fullt vid vår ankomst. Åtminstone för en skonare av Bishop’s Horizons dignitet. Vi vänder istället mot Sørvågen och får napp i form av en kajplats. Väl förtöjda tar Z och jag oss i land och börjar promenera mot Å, sista samhället på Lofoten som förbinds med vägnätet. Det är alltså ändhållplats och vändpunkt för E10.

Vi kan nästa smeka fjällen på vår väg, passerar lilla Tind och är snart i Å dit turisterna flockas med måsarna. Vi jagar badplats på klipporna, men vinden ligger på och sjön suger lömskt. Vi hittar ingen bra, trygg badplats och får istället en vacker promenad på de fascinerande klipporna, slipade av inlandsisen.

En öl blir det på en restaurang vid havet innan vi går tillbaka och förenar oss med de andra för mat och samkväm.

Vägs ände. Foto: KAI MARTIN

Detta är vår sista hamn på Lofoten. Sista natten i detta dramatiska paradis, så utsatt för väder och vind, men också så förföriskt vackert när solen och den blå himlen bjuder upp till prakt.

Vi har vinden från sidan när vi lämnar Sørvågen och återigen är det dags att sätta segel. Fler den här gången och vi får bra med fart i den trilskande sjön. Z blir lite orolig i magen, men blir satt att styra skutan. Hon som var orolig var att trilla i sjön och för att drabbas av sjösjukan tar nu kurs uttagen av Frida och Dan, vår trygga styrman och kapten. Snart vrider vinden och vi får slör, den behagligaste av vindar för en sailor.

Vi är klädda för väder Z och jag. Genom en vän på Tenson har det blivit kläder som skyddar via skaltänket. Jag har fått låna och testar ett underställ som ser ut som en fantomendräkt, men som gör sitt jobb med överdragsbyxor, tröja och regnjacka.

En Tensonman i hamn tidigare under resan. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi betar av timme för timme, sjömil efter sjömil för att snart börja sikta flygplanen som har Bodø som mål. Snart skönjer vi stadens höga byggnader och vi är alltså nära resans mål. Plötsligt kommer musik till mig. Jag tar upp mobilen, sjunger in melodin och rytmen. Sätter mig sedan att skriva en text. Det blir ”Bodø blues”, som Dan sedan hjälper mig att få ordning på.

Vidare österut. Foto: KAI MARTIN

Den framförs till middagen vår sista natt på båten. Men då har David och Markus gett sig av på en krogrunda, som Z och jag senare ansluter till utan att träffa vår vännen. Istället tar vi sikte på panoramabaren på Radisson Blu, där vi bodde första natten. Utsikten är återigen magisk. Ölen likaså. Men vi har bestämt oss. Det ska bli en hotellnatt. Vi frågar på Radisson Blu om priset, går till Clarion strax efter midnatt, men där har Z via nätet fått napp på Scandic Havet, Bodøs högsta byggnad. Det blir tolfte våningen, när vi checkar in visar det sig att vi, förutom badkar till Z:s förtjusning, också har fönster mot hamnen. Nedanför ligger Bishop’s Horizon, vårt hem för några fantastiska dagar.

Vi tar farväl av våra vänner. David och Markus har bråttom att komma iväg till flyget. Eva och Lasse bokade om för tåg kvällen innan. Henning har bestämt sig att följa med de två veckorna till Göteborg. Roy kommer göra det en bit för att förlänga äventyret. Anders och Bengt mönstrar på för resan till Göteborg.

Z och jag njuter av vårt hotellrum. Hon så mycket att det blir en timme i badrummet, badkarets varma vatten sluter henne till sömn, det hade knappast Lofotens kalla vatten gjort. Jag tar en promenad på byn. Träffar Roy på Burger King, sjön suger, och köper sedan en snusnäsduk i siden på Dressman att ha till min kostym.

Vi har blivit inviterade till båten på middag. Då gör vi en version av ”Bodø blues” och av ”Man ska vara som ett vilddjur i år”, Kai Martin & Stick!-dängan, som kapten Fors gjort tango av. Jag kommer förstås i min nyinköpta kostym, Bodøstassen.

Lite musik från däck. Film: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det är vin och Njords pasta har åter gjort under. Jag njuter, vi gör lite fler sånger ur den svenska – och även amerikanska – låtskatten. Men så säger Z att vi ska gå. Vinet glider mig ur näven, för hon har en plan.

Vi går tillbaka till hotellet. Byter om. Jag i jeansskjorta från Nudie, en långärmad T-shirt som jag köpte i Liverpool december 2010 då jag också köpte den keps jag bär samt ett par Birkenstocksandaler med remmar bakom hälen. Inga strumpor.

Vi börjar gå. Z har siktet inställt mot Keiservarden, den 366 meter höga toppen med vidunderlig utsikt. Under dagen har Z, jag var i och för sig med, fått information om denna vår promenadtur om 16 kilometer tur och retur.

Vi tar oss ut från centrala Bodø, konstaterar att stationen inte ligger så långt bort, passerar ett industriområde för att snart kliva in i villaidyllen som bryts av ett tonårsgäng som välter en soptunna som jag ställer till rätta.

Klockan är strax efter elva på kvällen, en ungdomsfest lockar de rusiga grabbarna, vi passerar dem, och vandrar vidare på allt mer stigande gator, frågar om vägen, kommer till en brant serpentinväg, som vi genar via en än brantare stig, kommer upp till en parkering och fortsätter på mer lättillgänglig stig och ett område inte helt annorlunda Änggårdsbergen med sina små tjärnar. På turistbyrån hade den unga, beredvilliga kvinnan pratat om trappor, rätt nya. Vi blev allt mer varse dessa, gjorda av stora klippblock och ju mer klippor vi steg uppför desto mer fascinerande blev dessa att bestiga. Vem hade gjort jobbet…?

Snart var vi framme för att konstatera att det saknades några hundra meter. När vi kommit dit var det dags för nästa mål. När vi passerat dessa antal delmål med förförande utsikt kom vi så till den vindpinade toppen. Såg solen har sin gång i färgsprakande prakt samtidigt som månen, åt andra hållet, fåfängt försökte visa upp sin blyga rund över fjällen i öster. Vi stod andlösa och fascinerade över vad naturen kan bjuda, men snart började de uppvärmda kropparna frysa till. Det var dags för nedfärd. Men inte utan lite information. Jag blev snart varse, via några skyltar, om de sherpas från Nepal som under några månader från hösten 2015 till våren 2016 byggt trapporna, som var omfattande. Ett bygge som väckte eko och gav gänget fler uppdrag, men framför allt lön för att kunna bygga upp sin av jordbävning drabbade hembygd.

Naturen bjuder. Foto: KAI MARTIN

Att gå ned var inte så lätt som det låter. Krumma ben spjärnar på ett vis som de inte gjorde uppför. Men vi tar oss ned samma väg som vi gick upp. Vi möter en mor med två döttrar och hund på väg upp för att rasta jycken till fjälls. Klockan har passerat ett. Nere i villastaden Vollen är ungdomsfesten på sin upphällning, en kille mår dåligt och får hjälp av den nyktrare flickorna som tittar bekymrat på honom. Några hundra meter står ett mirakel i form av en taxi och väntar på oss. Vi tar den de få kilometerna till hotellet, tar hissen till 17 våningen för en sista utsikt innan vi knyter oss för några timmars sömn.

Lofoten22

Ståtligt natthärbärge. Foto: KAI MARTIN

Kropparna är slitna efter den utmanande midnattssolspromenaden uppför och nedför. I matsalen är det tjockt med sultna människor. Vi placerar oss bredvid ett tysk, äldre par på tågluff norr om polcirkeln. Språkförbistringarna till trots lyckas vi väcka deras intresse för vår båttur och hon visar sig ha skepparexamen, vilket spär på hennes förtjusning över vår resa och nyfikenhet på resan.

Vi checkar ut. Lämnar bagaget på hotellet. Tar en promenad runt Bodø och fottur tar oss till domkyrkan som är från 1956 efter tyskarnas bombattack i maj 1940 då stora av delar av staden lades i ruiner – längre bort i tiden är inte krigets grymheter. Vi hamnar efter en fika på en orgelkonsert för en stund kontemplation innan vi sätter oss på en buss för att efter en halvtimmes färd hamna vid, inte i – lyckligtvis –, Saltstraumen, det starka, virvlande vattnet påverkade av ebb och flod. Naturens krafter som inte är att leka med, ändå åker ribbåtar med turister ut på det vilda vattnet för att uppkäftigt utmana strömmarna.

Turister i Bodø. Foto: KAI MARTIN

Det regnar och bussen dröjer en smula. På tillbakavägen bestämmer vi oss för att gå av och döda tid vid köpcentrat City Nord. Inte köpa. Bara titta. Jag kommer därifrån med två new waveskjortor, som trendigt hämtade från sent 70-tal, på H&M och ett par Those Glory Daysbyxor, gröna med smala rita ränder plus en blå bussarong – Human Scales – tänkt för min yngste son. Jag är inte klok.

Vi hamnar så småningom på en buss in mot centrum varifrån vi kom. Tar oss ned till hamnen för en sen lunch, en utmärkt fisksoppa, inomhus då solen nu lyser starkt intensiv. Badsuget är intensivt och vi tar oss till Bishop’s Horizon, som ännu inte lämnat kaj och jag badar från båten i sällskap med nypåmönstrade Anders, som svingar sig i meddelst ett fall. Det är friskt och klart trots att det är inte Bodø hamns intensiva vatten.

Vi bestämmer att vi ska gå ut på piren för att ta farväl på håll från skonaren – och vännerna – som vi fått svårt att skilja ifrån. Men äventyret är över. Åtminstone med båten.

Lofoten42