Ring ut! Ring in! Andas ut! Andas in!
Jag sitter här i kostym. Den Paul Smith, dubbelknäppta, som jag köpte i Ålborg i november på en secondhand till det facila priset av 125 danska kronor. Skjortan är en blåblommig, brokig historia från Sand, som införskaffades en bit in på det nya millenniet, kan ha varit under den Zebaera jag fortfarande med glädje lyder under. Slipsen, en smal, röd med små vita prickar är av Atlas design. Med andra ord en stilig herre som under 2016 kom att fylla 60 år.
I mina öron ljuder en Spotifylista med det bästa från året, sammanställt av vänner – kända som okända – i en musikgrupp som bjuder högt och lågt och så har gjort, till förnöjelse under 2016… ja, sedan december 2014, faktiskt, då jag blev medlem i denna Facebookgrupp.
Listan konkurrerar ljudmässigt med den tinnitus, som i höst firade 24 år och som verkar med stigande grad, nu med ett muller och tjut som förmodligen ringer ut det gamla året och kommer ringa in det nya.
Det är så det är.
Jag lever ett gott liv. Alla gör inte det. Inte i Göteborg, i Sverige, Europa eller världen.
Mina ögon och öron är inte slutna; jag vaknar medveten om detta varje dag och försöker med den litenhet i det stora, mänskliga havet jag nu är, att påverka. Det är inte lätt.
Mitt år har präglats av förväntningar, förhoppningar och en aldrig sinande ström av jobbansökningar, som alltför få gånger kommit till en intervjusituation.
I slutet av september var jag ett nålsöga ifrån att stoltsera med en tjänst som kommunikatör på Halmstads konstmuseum, men blev utträngd i det allra sista sista.
Nej, det har inte sänkt mig. Jag vet min kvalitet, men kanske är jag inte fullständigt duglig på att kommunicera den.
Jag har planer, idéer som kanske kommer skrida till verket under årets första månader, men jag håller på dem ett tag till.
Så 2016…? Det år som knappt hann börja förrän temat för året slog till med nyheten om David Bowies död, som följdes av ett koppel av artister, inspiratörer, nära och långt borta parat med vänner vars tid ringde ut.
Döden är också livet, hur svårt det än kan kännas. Men smärtan är också en känsla att bejaka, som saknaden av dem man älskar; det går inte en dag utan att jag tänker på mina föräldrar, som ju lämnade för flera år sedan.
Men i övrigt då? Jo, det har varit ett händelserikt år, fyllt av nöjen, resor, uppfyllda önskningar, resor, intryck, musik, skådespel och bröd…
Jag försöker ta det månad för månad, i alla sin korthet, ett slags resumé.
Januari:
Det var kallt. Fina, snöfria dygn som gav den mest fantastiska is på Näcken, tjärnen upp i Änggårdsbergen. Det blev en eftermiddag på den, skridskotag och frisk luft tillsammans med min underbara älskade, som behöll skorna på.
Samma frusna vatten. 46 år emellan.
Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Det var där jag inledde det målvaktsspel, som jag fortfarande när med sådan förtjusning. Mer om det senare.
Mölndalsrevyn roade. En tapper skara entusiaster, som kämpar med sin underhållning. Det var mitt 16 eller kanske 17 år med revyn, som hållit på väsentligt mycket längre.
Jag hann med utbildning i Photoshop i samma veva som beskedet om David Bowies bortgång kom; utbildningen omöjliggjorde min medverkan i TV4, som ville ha med mig i direktsändning för att kommentera. C’est la vie.
Filmfestivalen är förstås given och Zeba och jag försökte se så mycket så möjligt.
Blir kallad på en intervju för en tjänst som kommunikatör på Folkteatern, som dock går till en annan sökande.
Februari:
I slutet av januari åker vännerna Peo, Peter och jag till Köpenhamn för umgänge: middag, sport och konsert nätt ihoppackat på några dagar. Målet är Suede, som vi ser måndagen den 1 februari. De framträder i Dansk radios fantastiska konserthall och bjuder på hela sitt nya album ”Night thougts” bakom en filmduk, som kör filmen baserad på bandet musik. Ett hisnande koncept, som jag uppskattade varmt.
Jag hinner knappt komma hem förrän Göteborgs Filmfestival ringer och vill ha mig som moderator till ett samtala med just Suedemedlemmarna, sångaren, Brett Anderson och, basisten, Mat Osman efter att filmen visats på Storan den 4 februari. Det var svårt att tacka nej och det blev ett fantastiskt samtal.
Tre äldre gentlemen, två britter och en swede. Foto: PRIVAT
Veckan efter ska Polarprisvinnarna presenteras och TV4 ringer igen. Jag kammar mig och är med i direktsändning för att på volley kommentera pristagarna Max Martin och Cecilia Bartoli, utan någon som helst förberedelse eller vetskap. Det gick också. Jag kan mitt jobb.
På Stadsteatern ser jag Henning Mankells pjäs ”Driving Miles”, hans sista iscensatt av hustrun Eva Bergman med Sven Wollter och fantastiska musiker med Bernt Andersson som kapellmästare. Teater när den är som bäst, närvarande och intagande.
I mitten av månaden far jag som en skottspole mellan nya favoriten dirigenten och operasångerskan Barbara Hannigan och Skellefteågänget som gör en musikalisk hyllning till The Bands ”Last waltz”. Det är kontraster, men jag tycker om spännvidden och berikar mina sinnen.
Jag hinner också avsluta min 17:e säsong med IK Raid och i en holmgång till match, som vi vinner med 7–5, kravlar vi oss förbi motståndarna till en andraplats. Det är roligt med hockey, framför allt om det går bra.
I februari avslutas också arbetet med [utan titel], som ska bli Kai Martin & Stick!:s första album sedan ”Uppståndelse” 1985, samlingsplattan ”Vilddjur (genom de tysta åren 1980–1985)” som kom 1995.
Det var varit tufft att sammanställa, men Jörgen Cremonese (tillika gitarrist) och producenten Charles Storm har gjort ett hästjobb för att få musiken att bli top notch.
Jag spelade hockey med Partille Oldtimers i turneringen Tre dagar i Götet, där vi som lag kanske inte gjorde så bra ifrån oss, men där jag gjorde en briljant första insats på tuffa Nybro.
Zebas och Gustavs födelsedagar firas med två dagar emellan. Vi slog ihop det till ett tillfälle och den 21 var det dags att vinka min yngste son farväl för ett äventyr som initialt skulle ta honom till Melbourne, Australien.
Jag har också hunnit med en kurs i Indesign.
Mars:
Månaden inleds med svärsfars 75-årskalas i Lungby, Danmark. En rejäl tillställning, som sig bör, den en skruttig man inte backar för att dansa till mer än småtimmarna. Imponerande.
Månaden går åt till arbetssökande (jag tror att det totalt under månaden handlar om mer än tio jobbsök utan napp) och hockeyspelande, där målet är att både hålla mig skadefri och i bästa trim.
49 år i mål! Foto: ANDREAS THENG
Gustav lämnar ljudmeddelanden om sina förehavande, 20 minuter långa vykort refererande i ett slags direktsändning. Det är fint och illustrativt, tryggande men också ett skapande av saknad.
April:
Som jag längtat. Ja, sedan starten som målvakt på Stora dammens is 1967 i lånade bandybenskydd, med tillika lånad målvaktsklubba, en blå ABC-hjälm, lovikavante som plock och en blå galonhandske som stöt.
Kanada har alltid hägrat och enbart gjort just det. Men nu var det dags. Genom tidigare nämnda Partille Oldtimers vänlighet och försorg var jag en av två målvakter på väg till Windsor, Kanada, tvillingstad till Detroit med endast Detroit river emellan.
Det blev ett äventyr som jag beskriver här och här och här samt här) och som jag sent ska glömma. Det var helt enkelt enastående roligt och ja, jag gör gärna om det.
Jag fick spela hockey i Kanada och USA, handlade ny plock och stöt och njöt i varje minut.
En actionman i Kanada.
Väl hemkommen kastade jag in i utbildningen UGL, försvarets utveckling av grupp och ledare, i Rino Wennerholms regim. Nyttigt och spännande med möten av människor som jag aldrig tidigare träffat, men knöt nära band med under en vecka i Råggårdsvik i sköna Bohuslän.
Under finalmiddagen nås jag av beskedet att Prince har avlidit. När jag kommer till mitt rum har jag flera missade samtal och sms. P4 Göteborg vill ha min röst om artistens hastiga och allt för tidiga frånfälle. Dagen efter sitter jag, på väg hem till Göteborg, på en parkeringsplats i Rollsbo, för att i direktsändning prata Prince.
Under utbildningen andra dag, till middagen, överraskas jag av en blombukett. Hustrun och jag firar nio år tillsammans, men inte denna afton; hon är på Gran Canaria för fysisk fostran och jag alltså i Bohuslän för mental träning. Men hon är kvinnan som löser allt; det är svårt att inte älska då.
Jag får se häftiga musikalen ”Jersey boys”, den svenska uppsättningen, som är styvt gjord, men saknar den svärta som jag upplevde att den brittiska hade.
När Zeba kommer hem är jag den förste att vänta på flygplatsen, då har vi inte setts på mer fyra veckor. Längtad.
Maj:
Det är den skälvande månaden då två stora releaser ska göras; videon till ”Strändernas svall” regisserad av Johan Carlén och albumet [utan titel] – en platta som Kai Martin & Stick! har arbetat med sedan starten av låtskrivandet 2014 – ja, visst material är äldre än så – och började spelas in i augusti 2015.
Nu var det alltså dags.
Vi hade inga pengar att anlita promotion utan fick dra i våra egna trådar och tåtar. Inte helt framgångsrikt, men den 13 maj är saxofonist Gomer Explensch, basist Alex Gabay och jag i P4 hos Stefan Livh. Samma dag finns en artikel i GT om bandet och där, på gt.se, premiärvisas videon.
Det är inte utan stolthet. Johan Carléns video är gripande, låten magnifik och vi är ett storartat band även på den här sidan millenniegränsen, drygt 30 år efter vår storhetstid.
Ja, jag tycker att vi förtjänar större uppmärksamhet och ja, en hoper med recensenter har begåvats med albumet (DN, Sonic, Expressen, Aftonbladet) men inte begåvats med förståndet eller den goda smaken att uppskatta det givna. Åter… c’est la vi. Kanske ger oss tiden den rätt som vi själva inser att vi har.
Den 28 maj gör vi en spännande releasespelning med det färska albumet i ryggen.
Ett enastående band! Foto: BO BRODIN
Hela albumet från start till mål på Musikens hus, en kort paus och in igen för klassiskes och publikfavoriter. Det blir sent, men musikaliskt är det starkt. Vi kan det här.
Skivor och t-tröjor säljs tacksamt med hjälp av organisatorisk förmåga av Z och hennes syster T.
Några dagar tidigare har vi mött Gustav som kommit hem från sin långa resa som tagit honom runt i Australien, Nya Zeeland och på seglats till Fiji.
Månaden avslutas med amerikansk fotboll. Sabina har match med sitt Marvels. Också ett sätt att landa för en rockstjärna som behöver närkontakt med jorden.
Juni:
Månaden hinner knappt starta förrän beskedet om Freddie Wadlings död kommer.
Jag skriver om honom här och når många med texten.
På kvällen står Bob Hund på scen på Liseberg. Stor underhållning, som inleds med Lisebergs promenadorkester som i väl valda delar av parken spelar jyckens musik. Sorg följs av glädje.
Dagen efter är det Håkan på Ullevi, den första av två utsålda inför 70000 – en otrolig siffra, men honom väl unt. Få om ens någon i Sverige kan skapa sådan stämning och han fixar det igen, trots att rösten har fått stryk under repetitionerna; inget som inte lite allsång räddar.
Underhållnings i göteborgsk världsklass. Foto: KAI MARTIN
Vi har innan allt detta hunnit med att fira Sabinas student, denna fantastiska unga dam som går ut med praktbetyg och siktar mot juridikstudier.
Nationaldagen följer i strålande solsken. En dag som är extra speciell eftersom Z och hennes barn nu kan stoltsera sig som inte bara danska utan också svenska medborgare.
Tobias hinner också ta sin examen och går ut nian med kanonbetyg.
Jag ser ”Diggiloo”-premiären med Thomas di Levas hyllning till David Bowie, som mest minnesvärt.
Takspelningen à la Beatles 1969 fast på den klassiska korvkiosken vid Mariaplan är en annan spektakulär händelse. Bara i Majorna, Göteborg och tillsammans med en halvspecial.
Midsommar avlöper i stillhet i hemmet följt av en alltför kort Danmarkstur.
Jag gör innan midsommar en intervju för ett kommunikatörsjobb på arbetsförmedlingen i Göteborg, en tjänst jag inte får.
Juli:
Med kort varsel får vi en spelning till en punkfestival i Kungsträdgården, en afton som vi kommer att toppa som sista band ut.
Men månaden inleds med spelning av Brända Barn på Lisebergs Taubescen, ett kärt återseende av ett band som åtminstone på scen brinner fortfarande.
Z och jag åker till Vallarna, Falkenberg, för premiären av den nya farsen, stabil underhållning av ett väl intrimmat gäng.
Jag hinner med premiären på Carl-Einar Häckners sista varieté på Liseberg, sorgligt med släckandet av en tradition och bitterljuv underhållning därför.
Så färd mot Stockholm genom en gråtrist Sverige som ju närmare vi kommer förvandlas till regnväder med spridda skurar.
Vi avslutar, som sagt, och gör det starkt. Åter igen, vi kan det här. Vi är en kraft och vi är originella.
Fullt ös! Foto: IA HAMMAR
Väl hemkommen efter succén vilar jag inte på några lagrar. Z och jag styr kosan mot Norges huvudstad och vännerna Putte och Gunilla för samkväm med dem och syrrans yngsta dotter, som precis flyttat dit med sin käraste.
Efteråt styr vi nordost, mot Dalarna och Skattungbyn. Far genom ett vackert Norge mot ett fagert Sverige med Skattungbyn som kronan på verket.
Några dagar senare åker vi söderut, landar i Slussen på Orust för en konsert med Pernilla Andersson i den allra bästa av omgivningar.
Vi ser Gothia cup, vi ser Bruce Springsteen spela hela ”The river”, vi tar farväl av sönernas morfar som tackat för sig och vi firar vår traditionella Jul i juli med barnen samlade.
Livet är gott.
Och det blir Stefan Sundström uppe vid Slussens pensionat och litervis med äppelmos från den rikliga skörd som transparent blancheträden gett.
En märklig händelsekedja den siste juli ger ett möte med Häckens tränare Peter Gerhardsson, biljetter till matchen Häcken–Helsingborg, möte med hockeylegendaren Micke Nylander och en inbjudan att träna med honom och hans söner Alexander och William, som jag tyvärr måste avstå.
Augusti:
Två månader efter Freddie Wadlings död begravs han storstilat och välregisserat i Vasa kyrka. Jag skriver om det här och är starkt berörd.
Livet går, som oftast, vidare.
Augusti är lika med Way Out West och vi har sent och dyrt köpt biljetter. Jag är inte stormförtjust i utbudet och kroknar både på det och vädret. Men några guldkorn finns, varav Grace Jones var ett, om än i nostalgins tecken.
Graceful. Foto: KAI MARTIN
Vi kommer en tidig morgon slutligen iväg till Pilarnes utomhusutställning på Tjörn och får oss mycket livs. Åker senare till Akvarellmuséet och ser Disneyutställningen innan vi far hem; mycket intryck på några timmar.
Förberedelser och träning inför kommande hockeysäsong görs av fler än mig. Jag har haft lyckan att vara på is tidigt. Nu tränar också Henrik Lundqvist inför World Cupäventyret. Jag tittar på några träningar utan att vara helt övertygad.
September:
Lars Hug är en dansk artist som jag tycker mycket om. Planen var att se honom vid någon festivalspelning under sommaren, men Z tyckte att konserten på Vega i Köpenhamn är ett bättre mål. Vi fixar biljetter, åker dit och detta som verkar bli hans sista konsert är okej, men inte mer. Som om det finns mycket mer att hämta från denna extraordinäre man.
Vi passar på att se Monetutställningen i Ordrupgaard utanför Köpenhamn och jag är förtjust. Självklart nyper vi några loppisar, men jag håller i min plånbok.
Bröderna Brothers, de lokala favoriterna i Göteborg, har jubileumsföreställning. De är storslagen och underhållande.
Premiärer på After Dark, Niklas Strömstedts ”Storhetsvansinne” och ”Revyn två punkt noll”, Kajskjulets show med Helena Paparizou, Claes Malmberg och Jan Malmsjö, Stadsteaterns ”Mephisto avklaras.
Jag ser Renni Mirros och Karl Dyalls starka hyllning till Sammy Davies Jr på Lorensbergsteatern och rusar iväg för att efteråt se Tre Kronor möta Finland i en träningsmatch inför World Cup. En dyr biljett, men ändå värt sina dryga 800 kronor för en fattig arbetslös.
Magnus Ugglas monolog är en annan omskakande scenupplevelse.
Så var inte fallet med King Crimsons konsert i Köpenhamn; våra intressen möttes inte som de gjorde för mer än 40 år sedan, helt enkelt.
Men jag får fira bröllopsdag tillsammans med Z i Köpenhamn, det kan inte bli bättre.
Månaden avslutas med Kents avskedsshow. Storslaget och en fantastiskt iscensatt final av bandet.
Oktober:
Jag har haft glädjen att inviga mina nya handskar och benskydd, ett slags 60-årspresent till hockeymålvakten som aldrig vill sluta spela.
Siktet denna månad är ställt mot 60-årsdagen som hålls på the very day den 15 oktober.
Lindholmen event & nöje är platsen och det blir storslaget med mer än 200 gäster.
Dagarna innan ser Z och jag The Cure i en magnifik uppvisning av gothrock i Scandinavium.
Månaden har annars inletts med hummerfiske i Göteborgs södra skärgård tack vare en vän som tar med mig en arla morgonstund ut i en strålande vacker miljö. En av höstens, ja, kanske årets höjdpunkter.
Hustrun har tingat tre helger under hösten; dagar då jag inte får boka in något.
Först ut är torsdagen och den efterföljande helgen efter min födelsedag. Jag blir toklurad. Tror jag ska resa med henne, men färden slutar med en grabbresa med sönerna till Prag och ett minne för livet.
Vackert mål med fina söner. Foto: KAI MARTIN
”Macken” har scenpremiär och underhåller. Stefan Odelberg likaså.
Jakten på jobb fortgår med huvudet högt.
November:
Allhelgonhelgen går i spelningarnas tecken. Först Stockholm, en klubbspelning som blir tät och effektiv, där efter Uddevallakassettens huvudattraktion och avslutningsvis första matchen med IK Raid denna min 17:e och sista säsong i laget. Ja, jag har bestämt för att sluta spela divison 4-hockey, men fortsätter med motionsspelet.
Strandad. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Helgen efter är jag åter på färd med hustrun, som ordnat med en överraskningsresa till Danmark. Denna gång till Jylland, färd över Kattegatt, alltså, en dag i Ålborg för kvällsresa till Hirsthals där helgen tillbringas med final i Skagen på muséet där och mat i Frederikshavn innan hemfärden.
Anders Boson gör en fin releasespelning på Neferti och åldermannen Ian Hunter underhåller på Pustervik. Man är aldrig för gammal för rock’n’roll. Och ja, jag spelar en fantastisk match i slutet av november. Viss, förlust med 3–0, men det efter en kanonad på 48 skott – på två perioder!
December:
Får möjligheten och glädjen att åka till Lidköping för säsongens första bandymatch, den mellan Villa och IFK Vänersborg. Dagen efter styr Z och jag kosan mot Oslo och vännerna där för Håkan Hellström på Spectrum. En helt okej spelning, men inga magiska under.
Helgen avslutas med ny tuff match, bra spel, men dagen efter konstaterar jag en sträckt ljumske, som jag fortfarande brottas med.
Några dagar senare lurar hustrun mig igen.
Resa mot Köpenhamn, Louisiana och Rungstedt kro på vägen och god sömn i Bagsværd. Men… tidigt på morgonen får jag åter packa väskorna för avfärd mot Bergamo och senare Milano.
Hon kan, min hustru.
Finalen på resan är bäst. Bergamo at it’s finest.
Finfina utsikter. Foto: KAI MARTIN
Väl hemma väntar Bob Hund, premiärvisning av ”101-åringen” och Bröderna Brothers ”En slow show” interfolierat av en jul hemma, som var perfekt gällande mat och umgänge.
Nu är vi framme vid de sista skälvande timmarna av året. Jag ska skifta från kostym till smoking. Z och Sabina har kikat på fyrverkeriet, där GP bränner pengar de inte borde ha.
Jag bojkottad detta för det här, en hälsning till er alla med en tillönskan om
ETT GOTT NYTT ÅR!
Villa siktar på sin första mästartiteln.
kaimartinblog 