Bob Hund gifter sig

Jag tror att vi firar 20 år ihop i år, jag och Bob Hund. Det är en lång tid som började en stund innan jag såg jycken på Lollipop, Lida friluftsgård utanför Tullingen, söder om Stockholm. Då hade jag hört om det säregna bandet och förmodligen redan skaffat någon platta, de låg ju ändå på Silence, Kai Martin & Stick!:s gamla skivbolag.

Men där och då föll jag pladask, där då galenskap höll genialitet i handen. Där musik och texter tog oväntade vägar och ständigt överraskade, där scennärvaron var total och spelningen på samma gång var suggestiv och underhållande.

Det har blivit en rackarnas många gånger sedan dess och jag tror mig aldrig har blivit besviken. För Bob Hund har flörtat ivrigt med mina sinnen, roat och tjusat, slagit an allvarstoner för att i nästa andetag bryta ut i skratt, varit pigg att visa sina ständigt nya inlärda trick med inte sällan dold glädje, ett svansviftande som det är svårt att värja sig emot.

Det har gått upp och ner för Bob Hund på 2000-talet. Sålda instrument, vikande intäkter, tröttnat på sig själv och inte orkat, riktigt, sikta mot framtiden, inte nosat ut en rimlig riktning.

Men den här byrackan har inte bestämt sig för att gå till de sälla jaktmarkerna. Tack för det…

Bob2

En underhållande hund. Foto: KAI MARTIN

Tidigt i våras såg jag tv-sändningen där Malmöoperan med kör och orkester slog på stora trumman och bjöd in Bob Hund i ett sällsynt lyckat möte, operan ”Och Bob Hund dör i slutet”.

Jag bannade mig för att jag inte haft möjlighet att vara där, men skam den som ger sig.

För, som sagt, Bob Hund har fler trick i tassen.

Popical är ett gynnsamt möte mellan Göteborgs symfoniker och artister, antingen i intima Stenhammarsalen i ett mindre arrangemang eller i stora salen med stor orkester, pompa och ståt, om det inte är det största alternativet, Götaplatsen med hela symfonikerna på plats och en artist som Laleh eller Timbuktu & Damn!.

Det är här Bob Hund har hamnat, välkammad, vägdammet bortborstat, men med den sällsynta ivern intakt.

Det blir fantastiskt.

Ja, många band hamnar i en andaktsfull respektfullhet inför mötet med symfonikerna, utbilda musiker mot autodidakter. Det kan krascha, det kan bli ljuv musik. Med Bob Hund blir det extra allt.

Jovisst är fokus från rockorkestern total. Men det är en väldresserad hund vi pratar om; även om det kan verka som den är loppbiten, vild och galen, handlar det om en jycke som vet sitt värde och vårdar det väl.

Bob3

Underhållande entertainrar. Foto: KAI MARTIN

Thomas Öberg håller sig inledningsvis med sina bandmedlemmar, men blir snart rastlös, kopplar bort mikrofonen från stativet och börjar sina rastlösa vandringar på scen och når så småningom dirigenten Jonas Nådesjös pulpet, ett slags helig mark i den strikta hierarkiska värld som symfonikerna lever i.

Det är med en skräckblandad förtjusning han är där, men med bus i blick blir det också självklart. För när Bob Hund är rastad och klar är det inte Göteborgs symfoniker med dirigent som tagit kommandot utan Bob Hund själv.

Musiken är fantastisk, med symfonikerna, underbara Popkollokören och Göteborgs symfoniska kör gifter sig Bob Hunds musik oväntat och starkt, vackert och innerligt.

Det märks att den oväntade förening ger syre till samtliga på scen. Det är en ny utmaning som berikar och befruktar. ”Min trampolin” kittlar, vackra, ståtliga ”Blommor på ett brinnande fartyg” sprakar, ”Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk” är en evig loop som visar att Bob Hund är jycken som aldrig kan dö.

Det är bara så vackert och tryggt att veta.

Bob1

En popprimadonna extravaganza. Foto: KAI MARTIN

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s