KONSERT

Bob Hund

!!!

Pustervik, Göteborg

Publik: Utsålt!

Bäst: Inget band är som Bob Hund.

Sämst: Inte en trött jycke, men nära på.

Fråga: Nådde Bob Hund gränsen…?

För drygt ett år sedan hörde jag och lät mig underhållas av Bob Hund när bandet gifte sig med Göteborgs symfoniker i ett sällsamt och lyckat arrangemang i Göteborgs konserthus. Hunden blev både tämjd, uppsluppen och vild i en kombination som gav ett mervärde.

Ett halvår senare blev det en dag i Bob Hunds tecken på Liseberg med en promenadorkester som gick runt och spelade det underfundiga bandets musik innan gruppen själv stod på scen för ett kaotiskt väl sammanhållen konsert.

Ett irrbloss på scen. Thomas Öberg, allt annat än en vag figur. Foto: KAI MARTIN

Underhållningsvärdet båda dessa gånger har varit betydande och lägg till detta musiken från nya albumet ”Dödliga klassiker”, som vädrats både på scen och hemma i musikanläggningen, så förstår ni att jag har haft min beskärda del av Bob Hund under ett år.

Men samtidigt har jag längtat efter att se och höra gruppen på en mindre scen, därför blev det självklart att tillhöra publikskaran den 15 december på Pustervik.

Energifattigt. Bob Hund utan låga. Foto: KAI MARTIN

Då stod bandet inför en av sina sista spelningar under 2016 (nära 70 spelningar under året, intensifierat av spelningar hela hösten) och jag hör ett band som är trött.

Nej, låt mig understryka: Bod Hund står alltid för ett högt underhållningsvärde. Musiken kan aldrig falla lågt, där finns alltid en spänst och en överraskningseffekt, hur bekant den än må vara. Till detta sångaren Thomas Öberg frenesi, detta irrbloss som far och flyger över scen, som dompterar sin publik och är skoningslös mot sig själv när han hetsar och förmanar, uppmanar och presterar.

Men… här på scen i slutet av 2016 är det lite pyspunka på framträdandet. Thomas Öberg orkar inte klättra på väggarna, hans röst bär inte med den envetenhet som normalt sätt präglar bandets framträdande.

Ja, han är precis som bandet omfamnande. Popkollokören bjuds in till seans. Men det glöder inte, fräser inte och jag trodde aldrig jag skulle uppleva att Bob Hund blev stereotypt, dock i sig självt. För inget band är trots allt som Bob Hund, lydig eller vild.

Krav på hunden. Bob Hund underhåller alltid. Den här gången lite mindre. Foto: KAI MARTIN