SLOW SHOW

Bröderna Brothers

!!!

Longörerna. Bröderna Brothers nya gäster bjuder på chansoner i långsamt tempo.

Foto: KAI MARTIN

2lång, Göteborg

Publik: Nära fullt.

Bäst: Den ständiga idérikedomen.

Sämst: Bröderna Brothers har svårt att göra något dåligt.

Fråga: Hur snäll kan man vara med humor utan att det blir mesigt?

De firade 30 år på scenen med en storslagen show på Lorensbergsteatern i slutet av september. Gammalt mötte lite nytt, en föreställning som eskalerade efter paus där Bohuslän Big Band gjorde Bröderna Brothers – Alf (Robert W Ljung), Rolf (Sverker Stenbäcken) och Ralf (Per Umærus) med släktingarna Stefan Sandberg kusin Douglas (Stefan Sandberg) och morbror Glenn (Michael Krönlein) – humor större, bättre och ännu mer.

Bröder som värmer. Ralf och Alf håller show. Foto: KAI MARTIN

Det var en fantastisk kväll, som var värd en längre sejour. Men så är det, Bröderna Brothers är både dessvärre och lyckligtvis (för oss entusiaster) underhållning för en mindre men desto mer hängiven skara. Vi som uppskattar humor som är varm och underfundig, som inte trampar någon på tårna och inte är på bekostnad av någon annans tillkortakommande.

Så nu, några månader senare, står gänget på scen igen. För andra året på 2långs scen, kvarterskrogen som blivit en fin scen för mindre akter och ståuppare, som behöver det intimare formatet.

Den trekantiga och decimeterhöga scenen passar Bröderna Brothers. Närheten är inte alltid en nödvändighet, men en god förutsättning för denna deras ”Slow show”, humor som vill ta tid, skämt som gjorts i långkok som satts i långbänk, där de inbjudna ”artisterna” tar år på sig att komma och egentligen inte kan lova när de egentligen dyker upp.

En fantastisk kväll i september, alltså, under helt andra förutsättningar. Lika fantastiskt nu, då Bröderna Brothers bjuder på – nog – åttioprocentigt nytt material när en ny, traditionsenlig show håller premiär på annandagen.

Det är sprudlande skickligt, popmusik med känsla för harmonier och groov där spelskickligheten är parad med glädjen att stå på scen; en ljuv förening som smittar av sig på stämningen.

Smittande spelglädje. Musiker och humorister med känsla för sväng. Foto: KAI MARTIN

Robert W Ljung är i sitt esse, har nog sällan sett honom så sprudlande. Per Umærus underfundighet och varma ton med en säker känsla för popestetikens ädlaste essenser är utmärkt. Sverker Stenbäcken är en både svängig, försiktigt slående batterist och en utmärkt pianist med faibless för dragspel. Till detta Michael Krönleins finas basspel, som limmar samman så mycket, och Stefan Sandbergs underbara känsla för solon, oavsett om det handlar om saxofon, tvärflöjt eller gitarr.

Ja, det svänger katten och humorna är det inget fel på heller.

Nytt gästspel. The Others prövar att spela på mindre scener. Foto. KAI MARTIN

The Others, de dryga stockholmarna, dyker upp på scen efter att levt en vecka i skogen (läs Slottsskogen); de som Bröderna Brothers bjöd in för två år sedan. The Betels, de frikyrkliga kollegorna, kommer tillbaka för att predika måttfullhet, vilket går så där när gospelmusiken börjar svänga något förfärligt härligt. Radiofavoriten kommissarie MacKenzie är tillbaka med ett helt omöjligt uppdrag och till detta de nya favoriterna: Sigge Först, Sigge Främst och Sigger Sist (men inte minst) samt Longörerna.

Jonglörna. Estradörer som rimmar på flanörer. Foto: KAI MARTIN

Ja, de sistnämnda före detta jonglörerna som tröttnat på hets och stress, som vill dra ner på tempot. De tre Jacques som kommer Falköping, men hellre vill låtsas att de kommer från Paris, eller nja, åtminstone Lilla Paris, och därför bryter på franska och sällar sig till existentialisterna på sitt eget vis.

Det är försiktig humor som blir stor i sin modesta ambition. Enkla trick som i all sin fånighet blir värmande fniss. Det räcker så. För det sprider sig till hjärtat, som pumpar värmen till hjärnan och så är allt i omlopp i kroppen. Det behövs. Alltid.