Jag ska tillaga en sen frukost. Kanske var det tur det. jag håller på med mina bestyr, men ser i ögonvrån något slags aktivitet utanför köksfönstret.

Jag har medvetet sparat några av våra Ingrid Marie till fåglarna (även om jag av Anticimexmannen fick reda på att råttorna är nog så duktiga klättrare och når de yttersta grenarna om de så önskar) när födan kanske kan bli svårare att få.

Men nu är luften fylld av fåglar, några lustigare ennar som är större än småfåglarna och som flyger i vilda flockar, rastlöst från och åter.

Trädet fullt. Foto: KAI MARTIN

De har uppenbarligen fått smak på äpplena, gör djärva attacker och flyr igen; repetitiva rörelser där de än vilar sig i plommonträdet, än i enen i trädgården.

De låter sig väl smakas av höstens frukter, störs emellanåt av någon skata, men skrämmer å andra sidan dem på flykten i sina samlade manövrar.

Så kommer de åter för att plötsligen försvinna.

Gäckande och snabba. Foto: KAI MARTIN

Det blir korrespondens på Facebook och jag förstår att ornitologen, grannen, först suckar besviket över att han inte får se fåglarna, för att sedan jublande konstatera att flocken även gästat hans trädgård och ytterligare vänner någon kilometer bort.

Sidensvansar i trädgården. Foto: KAI MARTIN

Med kikare och fågelbok får vi förklarat att det handlar om sidensvans, en fågel som normalt sätt är rar, men som blivit mer frektvent under vintermånaderna i storstadsregionen. Att de, som oftast håller sig i skogen, äter i flock och kan länsa ett nyponbuskage på kort tid; jo, tack, jag märkte det och det var en både vacker och fascinerande syn.