Musikal

HÄXORNA I EASTWICK

!!!!

Färgstark. Den svenska uppsättningen av ”Häxorna i Eastwick” är färgstark, men har en unken story. Foto: MATS BÄCKER

Cirkus, Stockholm

Premiär: 19 september 2019.

Bäst: Sussie Eriksson är fenomenal.

Sämst: Storyn suger.

Fråga: Är det i djävulska roller som Peter Jöbacks bäst kommer till sin rätt på scen…?

Peter Jöback återvänder till musikalen som blev hans genombrott vid världspremiären 2000 i West End, London. Men nu förstås i den diaboliska huvudrollen som Darryl van Horne. Han har fått smak för ondskan och var ju fantastisk i sin roll som Fantomen på operan på samma arena som nu ”Häxorna i Eastwick” spelas. Peter Jöback tummar egentligen inte på någonting nu. Är slipprig, självupptagen och utmanande enligt något slags grab ‘em by the pussy-estetik. Hade det inte varit för att Pontus Stenshälls – och förstås den strikt styrda West Endproduktionen – redan snott en Trump look-a-like till sin uppsättningen av ”Herr Puntila och hans dräng Matti” på Göteborgs stadsteater hade man lätt kunna föreställa sig en dito version av USA:s president på Cirkus scen.

Sliprig. Peter Jöback för en slipprig Darryl van Horne. Foto: MATS BÄCKER

John Updikes bok och uppföljaren på film med Jack Nicholson, Susan Sarandon, Cher och Michael Pfeiffer utspelar ju sig i en bigott amerikansk småstad. I centrum Felicia Gabriel (här spelad av Sussie Eriksson), som med  reaktionär järnhand kämpar för att bibehålla Eastwick eastwickskt. Ett bekant tema i dag.

Trion Alexandra Spofford (Kayo Shekoni), Sukie Rougemont (Vanna Rosenberg) och Jane Smart (Linda Olsson) är hennes edsvurna fiender (utmärkta alla tre). Förvisso kreativa (konstnär, skribent respektive musiker), men hämmade av den inkrökta hålan Eastwicks småsinta moral. Vad de inte vet är att deras gemensamma kraft är milt sagt stark. Denna deras girl power och längtan efter en omtumlande man (ja, ni hör, vilken story!) ger Darryl van Hornes ankomst. Eastwick ska aldrig bli detsamma. Inte de heller.

 Girlpowertrio. Foto: MATS BÄCKER

Vi landar alltså i en pastellfärgad preppymiljö där de klatschiga kulissbyggena och kostymerna är effektiva inramningar av varje scen och nummer i ett drömmande 50-tal. Här handlar det om en musikal som tar till vara på varje minut, där ensemblen är en viktig motor att spinna för huvudrollerna, som mest får spegla sig i glansen.

Fräsig koreografi med all inclusive blandas med starka solonummer. Allt är väldigt snyggt och alla tar väl tillvara på sin plats i rampljuset.
Kanske mest Sussie Eriksson, som med sin Felicia Gabriel fullständigt vrider och vänder ut på sig själv. Bländande. Hennes finalnummer är milt sagt intensivt och hisnande starkt.

Lysande. Sussie Eriksson är i sitt esse. Foto: MATS BÄCKER

Så, ja, jag står kluven inför den här musikalen. ”Häxorna i Eastwick” är en fantastisk uppsättning med aktörer som inte tummar på kvaliteten. Men historien som allt spinner kring, den frälsande, upproriske mannen som lever djävulen och lägrar kvinnor med osläcklig aptit, är så daterad och ärligt talat inte så vidare kul 2019.

Häxorna i Eastwick, Cirkus, premiär 19 september 2019

Baserad på John Updikes roman från 1984

Musik: Dana P Row.

Text: John Dempsey.

I rollerna: Daryl Van Horne: Peter Jöback
Alexandra: Kayo Shekoni
Sukie: Vanna Rosenberg
Jane: Linda Olsson
Felicia: Susanne ”Sussie” Eriksson
Jennifer: Hanna Ulvan
Michael: Martin Redhe Nord
Clyde: Jan Mybrand
Fidel/Little Girl: Kitty Chan
Samt en stor ensemble och orkester ledd avJulian Bigg.

Kreativt team
Regissör: Rachel Kavanaugh
Biträdande regissör: Edward af Sillén
Biträdande dirigent: Git Brännström
Koreograf: Andrew Wright
Biträdande koreograf: Emily Goodenough
Kostym: Colin Richmond
Lighting Designer: Tim Lutkin