Den tunna linjen mellan Lars Sundestrand och Anton Corbijn

Foto har alltid haft stor betydelse för mig. Främst genom pappas fotokonst, de familjealbum han gjorde med bilder från våra liv från min tids begynnelse (det vill säga så långt som jag minns) till en bit in på 90-talet. Han hade ett konstnärsöga, var duktig på att teckna, gjorde fina etsningar och oljemålningar, som klär hemmet. Dessvärre gick inte hans talang i sällskap med självförtroendet. Han var för sträng mot sig själv.

Hans svartvita foton – och senare i färg – är ju minnesalbum, men också konstverk. Till bilderna skrevs det om vad som hände, gärna med någon tecknad figur i tusch.

Senare, en bit mot 60-talets slut, blev han bekant med konstnärsfotografen Tom Benson, som var vikarie på GHT:s korrektur där pappa jobbade. På så vi kom denne excentriske bildkonstnär in i vårt hem. Pappa fick lite bilder, som borde ha vårdats, men inte har gjort det och nu försvunnit som löv för vinden i historien.

Tom Benson tog omslagsbilden till Nynningens album ”För full hals”. Bandet som 1973 spelade i Hvitfeldtska gymnasiets aula just musik från det albumet med översatta dikter från Majakovskijs produktion. Vid mikrofonen Totta Näslund. Allt oerhört imponerande.

Kanske satt fotograf Lars Sundestrand i samma aula och såg den konserten. Vi var gymnasiekamrater då, lärde känna varandra senare och jag fick någon bild av honom från Lou Reeds konsert i Scandinavium under den amerikanske artistens ”Rock and roll animal”-turné i maj 1974. Vi skildes åt efter studenten för att återförenas som punkare i den tidiga rörelsens oskuld i Göteborg. Hans som redaktör, skribent och fotograf för fanzinet Funtime, jag i egenskap av sångare i Stick! (som ju efter ett år blev Kai Martin & Stick!). Hans integritet och nyfikenhet var redan då stark. Tidigt knöt han band till Ebba Grön och Freddie Wadling. Det i sin tur har gett hans enastående bok om just Ebba Grön – ”Station Rågsved” (Albert Bonniers förlag, utgiven 2016) – och nu ”Freddie – my head is a crowded room” (Bly förlag). Ett praktverk med tusen och en konstverk av särlingen Freddie Wadling som dessutom innehåller samtal med hustrun Bella Wadling, bildkonstnären Annika von Hausswolff, musikern och producenten Henryk Lipp, musikern och låtskrivaren Robert Hurula, Kent Karlsson, Joakim Lindegren, museiintendent Maja Björk Lindahl och musikkonstnären Carl Michael von Hausswolff. För designen står Pär Wickholm, som förutom att han är sångare i eminenta Stormavd också har jobbat med omslag till Thåström.

Ja, ni ser. Väven spinns.

Wadlings konst Arto photo gallery visar Freddie Wadlings mångskiftande konst och några av Lars Sunderstrands foton på Wadling. Mittfoto: OSCAR MATTSON

För en knapp månad sedan var det boksläpp på Seriehörnan i Göteborg av Lars Sundestrands bok. Nog vecka senare var det vernissage på Freddie Wadlings konst på Art photo gallery, hörnet Olivedalsgatan/Alfhemsgatan i Göteborg. Det var förstås en tanke. På väggarna Freddies konst, som spänner över så mycket från collage – faktiskt minnande om Tom Benson (som också var Freddies vän) – till skräckmålningar i färgstark krita.

Han var en synnerligen kreativ och reseptiv person. Sög in allt och transformerade det i sin hjärna för vad det nu månde vara för hans personliga uttryck. Det gav rösten, det gav musiken, det gav konsten. Det sistnämnda som kanske främst kommit till uttryck på senare tid.

När han gick bort, knappt 65 år, i början av juni (skrev om det här!), hade han blivit folklig utan att ett fjäska en tum. Han var aktuell för ”Så mycket bättre”, där artisterna i programmet ändå ärade honom. Sörjd av många växte hans legendariska status och Göteborgs stadsmuseum lyckades på kort tid ordna en utställning om hans liv i skapande (läs om den här).

Vid hans begravning – på hans födelsedag den 2 augusti 2016 – var Vasakyrkan fylld av riddare och prinsessor kring Freddie Wadlings hov. Det blev en manifestation för hans person och konst (jag skrev om det här!).

Men det är ju så med en del konstnärer och artister, att de aldrig riktigt släpper greppet om sin publik.

Lars Sundestrands bok är ett exempel på det. Utställningen ett annat.

På vernissagen berättade Lars Sundestrand om att han var på väg till Genua för ett jobb. Han skulle helt enkelt söka upp den begravningsplats där Joy Divison hämtade omslaget till ”Closer”. På Staglieno ska han söka vidare på sitt oefterhärmliga vis. Han är också inviterad att medverka i ett nederländskt projekt om just Joy Divsion, och där är ju kopplingen till mästerfotografen, nederländaren Anton Corbijn tydlig. Han som var Manchesterbandets hovfotograf. Det som gav honom en språngbräda ut i karriären med band och artister porträtterade som Depeche Mode, U2, Morrissey, men också svenska artister som Ulf Lundell, Per Gessle, Sophie Zelmani…

Han blev med tiden filmare med videor för allt från Nirvana till Johnny Cash. Alltid med sin integritet och sin särart i varsam hand.

Genom Göteborgssoperans danskompanis nyfikenhet lockades han till ett projekt med just Danskompaniets föreställningar ”Skid” och ”SAABA” (skrev om den förstnämnda här och den sistnämnda här). Under ett gästbesök på prestigefyllda scen Sadler’s Wells i London fick Anton Corbijn exklusiv rätt att följa de 38 dansarna på och av scen, närgånget och på avstånd under tre dagar. Av tusentals digitala bilder (inte alltid ett format han använder sig av) har 21 bilder nu ställts ut i Göteborgsoperans foajé. Det som blivit ”Stillness thru movement” (3 november–12 december 2023).

Legendarer. Fotograf Anton Corbijn och Danskompaniets Katrín Hall närvarade vid vernissagen av ”Stillness thru movement” på Göteborgsoperan. Foto där jag medverkar: EMIL CARLSSON RINSTAD

Inititalt överraskas man av att bilderna är i färg. Corbijns signum är ju de utfrätta, svartvita bilderna. Men med färgen fångas också ett annat uttryck. Corbijn strävar som alla efter perfektion, men det är genom att skeende utmanar och det perfekta störs som bilden får sin kraft. Rörelseoskärpan i dansbilderna ger dansens kraft. Det är intensivt och närvarande. Precis som porträttbilderna där dansarna är såriga och nakna efter sina danspass. Bilder tagna med endast några få minuter till godo. På det hela taget var det ett uppdrag – och en utmaning – som Anton Corbijn aldrig ställts inför.

Ja, denne legendar var på plats för att öppna utställningen tillsammans med Danskompaniets konstnärlige ledare Katrín Hall, isländskan som format sitt danslag till ett av världens främsta.

Så fotokonsten har tagit mig på en resa. Från mina fars familjealbum till skivomslag och bilder på favoritpopgrupper och dito artister. Min medverkan som sångare i Kai Martin & Stick! gav mig en förståelse för bildens sprängkraft. Så som Lauri Dammerts bilder på oss när allt startade och några år framåt. Där fanns, förstås, också Lars Sundestrand, men också Schlagers och ETC:s fotografer som Mats Bäcker, Hatte Stiwenius (nu aktuell med sina bilder på Stockholms stadsmuseum) och Lars Torndahl. Så vidare framåt mot ett här och nu. Foto fascinerar fortfarande.

Ett finger i luften vid Järntorget

Utmanare på Göteborgs skyline. Hotel Draken – ja, ett l – irriterar eller tjusar med sin position.
Foto: KAI MARTIN

När hela Folkets hus-komplexet byggdes på 40- och 50-talen var det för att stärka och manifestera den svenska arbetarrörelsen. Här fanns, förutom lokaler för olika fackförbund, också Folkteatern, biografen Draken – invigd 1956 – och dansstället Vågen. Man förenade nytta med nöje, tradition med nytt, bildning med trivialt.

Sedan några år och kanske främst under den grasserande pandemin har göteborgarna sett hur Folket hus tillsammans med Balder och Nordic Choice Hotels rest en skyskrapa som varit som en irriterande vagel i ögat för en del eller som ett spännande utropstecken på Göteborgs skyline.

Den rostbruna byggnaden sträcker sig 33 våningar (egentligen 34, för det finns ytterligare ett etage högst upp med en bar på insidan av huset) och kör arga leken med Karlatornet tvärs över älven.

Ja, utsikten är slående. Kanske blir den inte bättre i Göteborg än centralt belägna Järntorget 33 våningar upp i luften. Här ser du öster, väster, norr och syd. Staden breder ut sig för sina fötter. Men… låt oss ta det nedifrån och upp, inifrån och ut. För Draken hotel med dess environger, nöjeslokaler och rekreationsmiljöer är inte bara gjord för utsikt utan också insikt.

Det står snart tydligt när man möter bistron, restaurang Heurlin, som ligger med sin entré bredvid Draken – och gamla Vågen – och vätter ut mot Heurlins plats. Här finns dekorationer som minner om Göteborgs hamn och industrier med ett utbud av närproducerat sätt och salt, bakverk signerad OS-vinnande konditorn Patrik Fredriksson.

Därifrån går man ner i hotellet frukostmatsal, som har något bekant över sig. Och, ja, en neonskylt skvallrar om att det var här Vågen låg, dansstället som tjänade miljö till texten i Nationalteaterns ”Livet är en fest”. Men som också huserat band som New Order, Magazines Howard Devoto på soloresa, Tom Verlaine, Thin Lizzy och Ramones. 2003 stod Kai Martin & Stick!-saxofonisten Gomer Explensch och jag tillsammans med husband på scen där när svensk punk firade 25 år. Då då Attentat gjorde gemensam sak med band och artister som Asta Kask, Perverts, Grisen Skriker, Brända Barn och Freddie Wadling och Stry Terrarie.

Lokalen är förstås omgjord till oigenkännlighet.

Men hotel Draken är ändå mån om att vårda minnen och koppla samman både kultur i huset och arbetarrörelsen i något slags paradox i detta kommersiella torn. Arbetarrörelsens konstnärer som Bengt Lundin, Albin Amelin och Synnöve Beskow-Lindfors samsas med modernare, gatukonstnärer som Alex Ristori och Sceb & Ollio och foton från Folkteaterns senare produktioner. I foajén står Alan Ryan Halls skulptur av Charlie Chaplin, den andra i sitt slag i världen, och minner tillsammans med en filmkamera och spotlighter om den filmtradition som funnits i biograf Drakens salong från 1956 och framåt. Men kanske främst genom att vara Göteborgs filmfestivals paradsalong sedan 80-talets början. Biografen har ju också förvandlats till show- och konsertlokal under namnet Draken Live invigd av Jill Johnson i september. Men sanningen är ju att konserter där är ingenting nytt.

Och med detta showställe öppnas också hart när varje skrymslen och vrår upp för nöje och rekreation, som senare kommer bli än mer med ett spa om 600 kvm, som öppnar i mars.

Som nytt hotell vill alltså Draken knyta an till sin historia i byggnaden i allmänhet och Göteborg i stort. Och av den tidigare konflikten mellan Folkets hus och Folkteatern anas inget (så har ju nu också ett hyresavtal dem emellan nyligen skrivits under).

Rosttonen från utsidan går igen på insidan. Allt är smakfullt och sobert, en smula kittlande och utmanande. När nog som om det krävs både en dresscode och en vågad lekfullhet för att passa in, förutom en väl fylld plånbok.

Foajén har dubbla entréer, dels från Järntorget, dels från baksidan av huset, det vill säga den som vätter mot älven. Där transporter till och från hotellet ska ske. Från entréplan åker man svindlande snabbt upp i huset med hissen, som också bjuder på en lika svindlande utsikt under de få sekunder som resan gör från grundplan.

Svindlande hisstur.

Nu är man i ett nafs på strålande utsiktsnivå, men jag återkommer till det. Här finns också, förstås, hotellrummen, som efter kostnadsnivå bjuder på mer eller mindre vyer. När jag kikar in hänger ovanför sängen ett porträtt av Ruben Östlund, som för att ytterligare förstärka filmtraditionen i huset. Men… ärligt, oavsett om jag gillar hans filmer eller inte, så är det inte just honom jag vill vara övervakad av under en vistelse på hotellet.

Hotellet har sina sviter, spatiösa och inbjudande. Förstår ligger de högt upp, men vad jag förstår ska snart ett nytt högt hus byggas ned mot älven som kommer skymma sikten – och förmodligen skapar buller när det byggs under några år – som inte ger några framtida utsikter. Synd.

Högt upp finns också konferenslokaler, där ett ”styrelserum” kanske är mest anslående. Inte bara för utsikten eller det gedigna marmorbordet som omringas av de läderklädda kontorsstolarna, utan för att på den längre väggen hänger en Albin Amelin-oljemålning med motiv från något av varven tvärs över älven. En slående kontrast, som på något sätt famnar hela hotel Draken.

Högst upp i huset ligger bistron som har en tuff uppgift att servera mat som konkurrerar med utsikten. Över lokalen hänger en 24 meter lång drake som svävar över restaurangen. Den är tillverkad av Megalodon Creations, samma kreatörer som stod bakom Universeums dinosaurier.

Men bistron har ambitioner i fråga om både mat och dryck, som tillsammans med just utsikten kan ge en kulinarisk upplevelse utöver det vanliga. Ovanför bistron finns husets 34 våning, en bar för häng och musik, som inte ska störa verksamheten nere i restaurangen. Men i baren får man inte utsikten. Den som, trots allt och alla 474 rum, är hotel Drakens clue.

Som jag skrev inledningsvis får man är vyer av sällan skådat slag. Mot söder Linnéstaden mot Slottsskogen och Botaniska trädgården med Änggårdsbergens höjder, väster ut Masthugget, Stigberget och vidare mot Älvsborgsbrons valv som ju alla vet leder ut mot den stora världen med västerhavet och oändligheten. Österut den centrala staden lilla storhet, mot Örgryte, mot skogarna. Norrut Karlatornet, Ramberget, de norra förorterna med Brunnsbo och Kortedala på var sin sida av Göta älvs slingrande kurva uppströms.

Så oavsett om man gillar huset utanpå eller inte är hotel Draken en vinnare inuti för sikten ut.

Drabbande dramatik

Teater:

DEN SÅRADE DIVAN

Intensiv. Göteborgs dramatiska teaters ”Den sårade divan” är hudnära och intensiv. Foto: ISAC MEIJER

Det konstnärliga manliga geniernas galenskap är alltid ursäktande. För de kvinnliga…? Nja, inte lika mycket. Trots samma starkt drivna konstnärskap har kvinnor genom historien en förväntan på sig, som mödrar, som hustrur, som skötsamma, som dygdiga.

Går man utanför ramen kommer stämplarna om att man är opassande.

Männen kan knulla runt, berusa sig, ägna sig åt konsten när konsten så kräver och om den inte kräver det finns alltid en ursäkt för inspiration i goda vänner lag.

”Den sårade divan” är Göteborgs dramatiska teaters iscensättning av Karin Johannisson bok med samma namn, som också har tilllägget ”Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S)” i titeln.

Det är alltså författaren Agnes von Krusenstjerna (1884–1940), konstnären Sigrid Hjertén (1885-1948) och poeten, tysksvenska Nelly Sachs (1891–1970) det handlar om. Starka konstnärliga krafter med sviktande psyken i en tid när konventionen kräver sitt och där psykisk ohälsa behandlas enligt dåtidens råd och rön.

När dessa krafter möts på scen slår det gnistor om gestaltningen. Från det bräckliga till det intensiva, från det sårade till starka, från det geniala till det självföraktande. Så galenskapen i sina olika skepnader på det.

”Den sårade divan” är drabbande dramatik som går en holmgång med sin publik. Hanna Ullerstams Agnes von K är utåtagerande och rör sig med kraft i lokalen – ett snyggt skapat scenrum av Fianna Robijn – men också i sin själs vindlande korridorer. Mia Eriksson håller sin Sigrid H stramt. Ett kontrollerat agerande som mer och mer krackelerar. Ingen kan som Karin Lycke spela den sköra, så gör hon det med paranoid emfas i sin roll som Nelly S.

Det är som tre monologer som vävs samman. Där en replik krokar tag i nästa, från en kvinna till nästa. Till det sinnlig koreografi och stark musik signerad Anna von Hausswolff.

Dessa tre kvinnor möter sin skaparkraft. Det självklara uttrycket för alla tre, oavsett om det är skrivandet eller målandet. ”Jag måste skriva!”, nära nog skriker Agnes von K. Samma ord viskar Nelly Sahs. ”Jag måste måla!”, säger Sigrid H med bestämdhet då hon söker de rätta färgerna. Men med tiden med allt större desperation.

För det som är det självklara för dessa artister i sitt skapande möter på motstånd; i samhället i stort, men också i äktenskap med moderskap och hustruförpliktelser, i bristen på förståelse för deras artisteri och politiska strömningar (främst judiska Nelly Sach, som tvingades fly Tyskland för Sverige 1940).

Och som det inte räckte med allt detta motstånd. Till detta också en grasserande psykisk ohälsa med institutionalisering där den gemensamma nämnaren för de tre är Beckomberga, ett av Sverige – ja Europas – största mentalsjukhus.

Om detta skildrar ”Den sårade divan” med kraft.

Den sårade divan, Göteborgs dramatiska teater, premiär 14 oktober 2023, spelas till och med den 4 februari 2024. Denna recension är baserad på föreställningen 22 oktober.

Regi: Anna Ulén

Agnes von Krusenstjerna: Hanna Ullerstam

SIgrid Hjertén: Mia Eriksson

Nelly Sachs: Karin Lycke 

Baserad på boken av: Karin Johannisson

Manus: Emma Broström och Kajsa Isakson

Scenografi och kostym: Fianna Robijn

Scenografiassistent: Josefina Ehlin

Kostymassistent: Freya Kilbo

Ljus/ljud: William Sjöberg

Ljuddesign: Isak Eldh

Musik: Anna von Hausswolff

Koreograf: Soledad Howe

Mask: Jessica Cederholm

Magisk musikdramatik

Konsert:

PAPERWING

!!!!!

Strålande. Paperwings musikdramatiska föreställning ”String fling” är magnifik från start till mål. Foto: KAI MARTIN

Stora Teatern, Göteborg

Publik: Fullt på parkett.

Bäst: Hela den svindlande, konstnärliga helheten.

Sämst: Att det tog slut.

Fråga: Hur fortsätter Paperwing alias Jenny Soovik efter den här konstnärliga fullträffen…?

Man kan nöja sig med ett albumsläpp. Känna att det här är gott nog. Stolt kanske addera ett gäng spelningar, en mindre turné. Kränga några plattor och t-shirtar. Visa upp sig. Så kan man släppa alla konstnärliga fördämningar och köra allt enligt konceptet mer är mer. Som Jenny Soovik gjort med sitt artistalias Paperwing och senaste (koncept-) albumet ”String fling” , som precis har kommit.

Det kan mycket väl vara Årets album. Jag är inte riktigt där än och vill dels ge musiken på skivan fler lyssningar, men också ge andra artister chansen att årets sista månader trumfa detta magnifika album.

I ett slags releasekonsert, som egentligen mer är en musikdramatisk föreställning, har hon inkluderat allt. Spänt bågen, vågat för att det inte funnits några andra alternativ. Hon har bjudit in modiga kreatörer till detta projekt att tillsammans både visualisera, konkretisera och sceniskt presentera ”String fling”.

Det är ett samarbete som är sömlöst, vackert och hängivet. Från Xenia Kriisins kostymer, Kim Engdahls peruk och mask till Liza Penkovas koreografi och den utsökta ljus- och ljuddesignen signerad Joakim Augustsson respektive Zimon Holmberg.

I centrum. Paperwing är förstås i centrum för allt, men inte utan sina musiker, dansare och det kreativa teamet. Foto: KAI MARTIN

I centrum för allt, förstås: Paperwing. ”String fling” är helt enkelt magnifik från start till mål. Så konsekvent genomförd där den utsökt arrangerade musiken, låtarna och sången fått sällskap koreografin, iscensättningen, kostym och skiften mellan Paperwings alter egon genom föreställningen.

Hon kommer in i rokoko med sin orkester – stråkkvartett på ena sidan, synt- och slagverkstrion på en andra – med musikerna klädda som vore det något slags burlesque. De fem dansarna agerar inledningsvis assister, klär av och på Paperwing, innan de förenas i dans för att förstärka musiken.

Det är utsökt. Det är häftigt. Det är berusande. Det handlar om svindlande 45 minuter, som är rikt och fullständigt hänförande.

Musiken i ”String fling” lever i en symbios mellan artmusic, electroniskt musik, pop, klassiskt och – kanske – en smula jazz. Det är eklektiskt, omfamnande, inkännande och mycket vackert.

Paperwing går från den manierade, rollen av den extravaganta med förväntningar till att kläs om till en svart, cool katt som skiftar till en beige gestalt med utstrålning. Vem är hon? Vem vill hon vara? Förmodligen alla efter humör. Det är ljus och mörker; tvekan och beslutsamhet.

Det här var musikdramatik som fullständigt tog andan ur mig. Jag blev rörd, känslosam och oändligt tacksam över att Jenny Soovik vill spränga alla ramar för denna sin föreställning med Paperwing.

Årets konsert? Definitivt.

Paperwing: ”String fling”, Stora Teatern 7 september 2023

Med: Jenny Soovik,sång, komposition och regi, Adrian Littwold, fiol, Annie Svedlund, fiol, Klara Angawa, viola, Gabriel Garcia, cello, Kim Nkoubou, syntar och sång, Jonathan Albrektson, syntar och sång, och Malin Almgren, trumpads och percussion samt sång.

Dansare: Linda Blomgren, Mio Delibaltas, Sandra Krantz, Agnes Stålhammar och Jeppe K Rasmussen.

Xenia Kriisin: Kostym.

Liza Penkova: koreografi.

Kim Engdahl: peruk och mask.

Joakim Augustsson: ljusdesign.

Zimon Holmberg: ljuddesign.

In i och ut ur med Lauri Anderson och David Bowie

Göteborg har mycket men inte allt. Emellanåt blir det så att jag är tvungen att styra kosan nordost till huvudstaden. Som nu. Utställningarna med Laurie Anderson och David Bowie sjöng på sista versen (gick ner 3 september) och jag insåg att jag en aningen brådstörtat var tvungen att skicka iväg mig på en kortare tur och retur.

Jag bokar resan. Jag bokar hotellet. Upp onsdag. Ner torsdag. Jag köper biljett på Moderna för Laurie Anderson-äventyret på onsdagen. Bowie för bli torsdagens drabbning innan hemfärden. Jag hittar ett hyfsat billigt boende på Generator på Torsgatan, en nätt promenad från Centralen. Jag kommer ha allt inom stegs avstånd. Det blir perfekt.

Jag klär mig som en city man: mina grå byxor med vita ränder, Les Deux, inhandlade på Herragagaudurin, Reykjavik i somras, den svarta, kortärmade pikén, Cavin Klein, Röda korset i Ystad från loppisresan sommaren 2017, utanpåskjortan, Oscar Jacobson, Hede outlet förra sommaren, Stetsonkepsen inhandlad på Ströms på rea för några veckor sedan, samt Ballyskorna, Blå kors i Ølstykke i somras. Redo för storstan.

Jag checkar in. Får min enmanshytt direkt, som visar sig vara rymlig men torftig. Det är ett vandrarhem vi pratar om. Går ut på stan, tar omedelbart sikte mot Skeppsholmen och Moderna museet. Vädret är mulet, grått, men håller sig i schack.

In i Laurie Andersons själ, tankar och universum. Foto: KAI MARTIN

”Looking into a mirror sideways” är en resa in i Laurie Anderson liv, in i hennes själ, i hennes historia – diktad eller sann –, ut i hennes filosofisk resa, i hennes engagemang med politisk klang och hennes musik. Det är en väl tilltagen utställning som ska ta sin tid i anspråk att se. Man behöver smälta intrycken, andas in tankar och idéer, försöka förstå, förundras.

Jag gillar det. Det är en artist som tänker utanför boxen, men som också ogenerat reser inåt för att presentera det för en häpen åskådare. Det är släktskrönor som senare får en förklaring. Det är en tredimensionell resa ut i rymden (det tog modiga nära tre kvart att få ett av de fyra sätena), det är en kudde att vila huvudet mot, det är Ingemar Bergman-citat, det är ljud, skriven dialog med maken Lou Reed och det är Guantánamofången Muhammed el Gharani, den yngste fången, nu statslös, som utsattes för grovt av övervåld från USA-regimens sida. Han medverkar i verket ”Habeas Corpus”, där han som en talande skulptur får berätta sin historia.

Ja, det är tvära kast. Det är svindlande. Och en tankeväckande utställning utanför det mesta som går att se.

Flanören från Göteborg i huvudstaden. Foto: KAI MARTIN

Att omfamnas så totalt av en utställning, där man nästan hållit andan, gör en mätt och omtumlad. När jag kommer ut drar jag några djupa andetag. Väljer bort Moderna museets andra möjligheter. Väljer bort den lunch som redan är sen. Jag är rätt och slätt inte hungrig.

Jag går in mot city, korsar Kungsträdgården, kikar upp mot scenen där Kai Martin & Stick! spelade i juli 2016 under Punkfesten, en gala med lite band där vi definitivt stack ut (skrev om det äventyret här!). Tänker på Baseballigan, Stockholmspoliserna från vaktdistrikt 1 på Norrmalm, som trakasserade och med övervåld skulle skipa rättvisa och lag och ordning i Stockholm i början på 80-talet. Det gäng jag såg en sömndrucken morgon i slutet av oktober 1982 när Kai Martin & Stick! varit i Finland och spelat, kommit av färjan och jag satt och väntade i Kungsträdgården. Jag ser hur de med fart, iklädda sina baseballkepsar, kommer ned från Lantmätarbacken och omedelbart går fram till en strosande kille med en bok i handen för att visitera honom. De fick inget napp då. Men jag inspirerade till ”Det förbjudna landet”, som jag skrev då jag kom hem och senare hamnade på vårt tredje album ”Simmarna” (1983).

Jag går upp för den vägen som de kom, nu nära 41 år senare och går Västra Trädgårdsgatan ner mot Hamngatan. Längre ner hör jag ett gräl… fel, ser och hör ett missbrukarpar som stormar, försonas och stormar igen. Olyckliga satar.

Jag viker av upp mot Sergels torg och tänker: jag har tid, kanske ska jag se Bowieutställningen nu…?

Bowie på bild. ”Bowie by Sukita – from London to Japan” visar David Bowie ur fotografen Masayoshi Sukitas perspektiv från tidigt 70-tal in i det nya millenniet. Foto: KAI MARTIN

Jag chansar och frågar, efter att ha tagit rulltrapporna den modiga färden upp till femte våningen. Receptionisten säger, då jag frågar om jag kan skifta min bokningstid 11.00 på torsdag till nu som nu är, att det egentligen inte går, men ok…

Jag tackar ödmjukt för det och slipper klämmas mellan tidssköldarna utställning–tåg.

Masayoshi Sukitas bilder fascinerar. Berättelsen likaså. Hur han, född 1938, efter kriget blir uppslukad av popmusiken och den amerikanska ungdomskulturen. Utan att kunna språket hamnar i London 1972 för att fotografera Marc Bolan, upptäcker på samma gång David Bowie, ser en konsert och ber att få fotografera honom. Utan att kommunicera talmässigt med varandra uppstår en konstnärlig kemi under första fotosejouren, som kommer bli oändligt många fler.

Han följer en artist som kliver in och ut ur sina alter egon. Spelar med, förstärker, förstår och skapar en närgångenhet med sin kamera och sina bilder som är närmast hudlös. Han lyckas också närvara som ett seende, osynligt öga och fånga en privat David Bowie, avslappnad, fri från choser och poserande.

Det är en hisnande resa man får göra. Men Kulturhuset skapar inte riktigt den intimitet som krävs för att helt skärma av bilderna och ge dem rättmätigt fokus. Ändå är ”Bowie by Sukita – from London to Japan” en resa tillbaka till 70-talets tidiga, expansiva år då gränser försköts och möjligheter öppnandes för vad som var möjligt av det omöjliga; hur David Bowie så sinnrikt förenad sina tusen och en influenser för sina karaktärer och sin musik. Sukita fångar med sitt känsliga kameraöga detta aldrig sinande flöde från en artist som, trots att han har gått ur tiden, aldrig upphör att fascinera.

Jag smiter ut för en bit mat. Träffar på folk från Göteborg. Smiter in på Downtown Camper by Scandic för en grillad entrecote och ett glas vin, som blir två, efterrätt och kaffe. En dyr stund. Men jag njuter av både mat och stillheten innan jag bryter upp, går till Åhléns och Systembolaget.

Pernilla Andersson och män i hatt och keps. Foto: KAI MARTIN

Steget från David Bowie – och Laurie Anderson – till Pernilla Andersson är måhända långt. Åtminstone artistiskt. Men från Kulturhusets femte våning är det bara att kliva ut på terrassen för att få sig en gnutta utmärkt underhållning. Jag har följt hennes i 24 år, är förtjust i hennes tilltal som scenartist och tycker att hon har en sällsynt förmåga att göra avtryck med sin musik i radion. Hon är en hårt arbetande artist, kompositör, arrangör och producent. Men hon har också en förmåga att göra sin konserter till något allmängiltigt privat. Hennes berättelser om sina låtar blir också en inblick i kärlek, liv och död, som famnar kärleken till hennes far Kent Andersson och hans resa in i Alzheimersoch senare död. Det blir turnéminnen, skilsmässa, allvar och humor under denna nära nog uppsluppna men närvarande timme, som dessutom inkluderar fina hyllningar till bandmedlemmarna: Fredrik Rönnqvist, hennes trogne följeslagare sedan mitten av 90-talet, trummisen Mikael Häggström och basisten Jerker Odelholm. Den förstnämnde fyller denna dag 50 år och föräras en Borsalino. En självklar prydnad för en man som har vett att klä sig synnerligen elegant och gärna bär hatt på scen. Men… de två i rytmsektionen har också nyligen firat sina 50 år och då det dessutom är turnéavslut får även de var sin Borsalino.

Jag har på förhand fått reda på denna överraskning och vi extranumret ger jag inte bara Pernilla en Ripasso utan också en finöl till Fredrik och två burkar Göteborgsöl till Mikael och Jerker. Som tack för musiken. Som tack för platsen på gästlistan, där jag också kunde få med vännen Niklas Hjulström; han och jag firar 40 år som vänner i år. Svindlande.

Han och jag tar några glas vin efter konserten. Samtalar om livet. Vad de gett i uppför- och utförslöpor. Tiden pockar på uppmärksamhet. Vi skiljs åt. Jag går till hotellet för några timmars sömn.

Farvälpromenad. Foto: KAI MARTIN

Det fanns en tid då Stockholm var mina drömmars stad. Pappa kom därifrån. Farmor och farfar levde där. 1973 träffade jag min kärlek, som bodde där, i Gamla stans gränder. jag läste Per Anders Fogelströms romansvit. Sveptes med i romantiken och historiken. Med tiden har barndomens och ungdomens tjusning mattats av. Jag ser en stad som är sliten, trött och med invånare som jäktar för vad…

Jag vaknar, kikar ut ur fönstret där kontoret mitt emot håller på att starta verksamheten. Min morgontoalett görs, jag packar ihop, klär mig, skiftar från Cavin Klein till en svart H&M-skjorta med vita prickar, byter kalsonger, men i övrigt håller stassen från igår. Jag pressar ned mina plågade fötter i Ballyskorna. De kommer bli bra, men utsidan av stortårna kämpar och bjuder på blåsor. Ned i frukostmatsalen, beställer en burrito och en kaffe samt juice. Knôr mig ned vid ett bord som en ensam, ung kvinna ockuperar. Frågar förstås innan. Mackan sväller i munnen, kaffet smakar så där, juicen är frisk. Lämnar en tredjedel av mackan, plockar undan efter mig och tar hissen upp till rummet, borstar tänderna, tar min ryggsäck och lämnar min tillfälliga boning för att checka ut.

Solen värmer. Utanpåskjortan får vila i ryggsäcken. Jag går ut mot höger, går längs med Torsgatan och tänker Monopol. Passerar Bonnierskrapan och funderar på mina osläckta författardrömmar. Går upp mot Sankt Eriksplan, promenerar längs med Odengatan, smiter in på Myrorna på Norrtullsgatan, fortsätter ned mot Odenplan och Sveagatan. Till Hötorget, går till NK, lånar toaletterna högst upp, går genom herravdelningen på andra våningen och ut igen. Dödar tid så pass mycket att jag bara har en halvtimme kvar innan tåget ska gå. Det kommer. Det går. Jag är en passagerare på väg hem.

Danmark – dyrt och dejligt 2: camping och konsert

Z har sin favoritplats på Charlottenlund fort camping. Den lilla campingplatsen inte bara belägen vid Strandvejen ned mot Øresund någon mil norr om Köpenhamn, utan också placerat i det gamla fortet, byggt 1883–1886 och ombyggt 1910–1912 och ombeväpnades då bland annat med tolv stycken 29 centimeters haubitsar, som fortfarande finns bevarade. Det är historisk mark, med andra ord. Men också historisk mark för Z, som bott där tidigare och som har plats 16, uppe på fästningsvallarna, som sin (hon fyller år 16 februari, därav vurmandet för den siffran).

Jag är ingen campingkille. Min tvekan har varit så stor att Z inte ens har betalat för min plats på campingen. Hon är envis och stark i sin övertygelse om att göra detta, att min medverkan får ses som en bonus. Tälta ska hon göra i vilket fall. Med eller utan mig. Först när vi åker ner säger jag ja, men smyger med nyckeln hem om jag skulle få fnatt och hade som extra nödutgång också vidtalat T, Z:s storasyster, om evakueringsmöjlighet till henne i Bagsværd. Hängslen och livrem, alltså.

Z fjäskar ändå för mig. Köper en uppblåsbar madrass på Jysk. Ett rejält liggunderlag som ska rymma oss båda. Bilen är packad från golv till tak. Här ska campas. Men vi gjorde ju en första vända på annat håll. (Allt om detta finns att läsa här.)

Totalt ska vi vara i Danmark 16 dagar. Längre än vad jag någonsin varit i mitt kära grannland, vad jag minns. Trots att vi försökt hålla kostnaderna nere, kostar det ändå på. Svenska kronans anseende står lågt och sedan 2008 har den danska kronan skenat om den svenska. Det känns.

Vi checkar in, åker in genom bommarna och tar oss fram till vår plats. Lastar ut. Vädret är med oss och Z reser med van hand sitt ståtliga tält, som rymmer tre rum, men inget kök. Det blir en sovalkov, en walk in closet och ett vardagsrum med dagbädd och två stolar samt ett kylskåp, det vill säga en kylbox som går på den el som är framdragen från en stolpe nedanför fästningsvallen. Vi har utsikt över inte bara campingområdet med sina husvagnar, husbilar och tält i olika storlek och ordning, utan också utsikt över Øresund.

Kopplingen till elstolpen kräver en adapter, som vi inte har. Men den danska grannen med fru, de ska se Springsteen på Parken senare i veckan, har en extra och lånar ut den, eller… visar det sig, han ger den till oss. Camping förbrödrar.

Hundra meter från oss finns faciliteterna som kök, tvättstuga, toaletter och duschar (man betalar per dusch via en kod man fått). Modernt så att det förslår. För att komma in där krävs den kod som vi personligen har fått, men Z har bara gett mig sifforna. Glömt att de ska föregås och eftergås av en fyrkant. Inte optimalt för en trängd man, som dessutom surar för det som surrar. (Se nedan.) Området har till och med wifi.

När tältet är rest och uppkopplat tvekar kylboxen. Är den för gammal, eller är i sin tur dess adapter trasig…? Det visar sig också att vi har fått sällskap. Trots mina år på Expressen har jag aldrig varit särskilt förtjust i getingar. Nu finns de irriterande insekterna överallt surrande. Jag blir grinig. Ska jag bo med giftiga insekter under min camping…? Nej tack.

Z tar det med ro. Tjasar ut dem, men de kommer förstås tillbaka och då har vi inte börjat dinera än.

Kylboxdilemmat måste åtgärdas. Vi saknar också ett campingbord och ett förvaringssystem, något mellanting mellan skafferi och garderob. Någon gång har det funnits i Z:s campingrepertoar, men det är oklart var de finns nu. Kanske försvann de någon gång i flytten då vi hamnade under gemensamt tak 2012.

Vi tar iväg efter GPS och eventuella ställen som eventuellt kan tänkas ha det vi eventuellt söker. Det blir några modiga timmar där vi börjar med Gentofte med Elgiganten (har inget), Jysk (köpte ett lakanset, en kudde och ett täcke – det sistnämnda till Z – på rea för jag har missat i packningen) och Ikea (har inget av det vi söker). Vi forskar vidare och kör mot Herlev via krångliga omvägar grund av arbetet med spårvagnslinjen Ishøj–Lyngby som grävt upp sträckan, ut på motorvägen, ned mot Hem & Fix, som har kylboxen men inte adapter till densamma, ut mot Big Shopping Center (låter lika vulgärt som det är), in på stora Føtex. Där finns både kylbox och adapter (den unge mannen i kassan missar att ta betalt för adaptern). Utanför kassan finns ett bageri (som brukligt i Danmark). vi ska ju ha bröd, men de stora påsarna som står uppe på glasdisken lockar vår nyfikenhet. Z frågar. Det är bröd. Bröd av olika modegenrer. Påsarna ingår i en app där man kan köpa uttjänt, men ätbart. Z har appen och plötsligt står vi med en stor kasse bröd för en ytterst ringa peng. Ute på parkering ser vi en sorgligt sliten figur, som går från en bil till en annan. Tiggandes. Han kommer till oss och pratar ett språk vi inte riktigt får ihop. Han försöker på tyska. Z kan en smula. Men de pengar han önskar blir till tre stycken frallor, som han tacksamt tar emot. Det var det lilla. Hur hamnade han här. På en p-plats vid ett köpcenter långt utanför Köpenhamns centrum? Vi far vidare. Mot Bauhaus, där vi hittar adaptern till elstolpen. Nu kan vi få ordning på kylvarorna och kan ladda mobilerna.

Vi kontaktar T i Bagsværd, för vi har ju bröd långt över vårt behov. Hon får hälften, vi får frysa ned mycket av det vi själva inte kan härbärgera. Så tar vi adjö, åker till tältplatsen för första natten. Plötsligt kommer T på besök med Max, som ska rastas. Vi går ned mot stranden, flitigt frekventerat av utrikesfödda danskar (varför får männen bada iklädda endast shorts och kvinnorna står invirade i sina klädesplagg på stranden och titta på…?). Z och jag passar på att bada. Härligt, friskt och kallt.

Kvällen mörknar på, T och Max lämnar och vi gör oss redo för första natten. Madrassen är bristfälligt uppumpad, men vi är trötta. Jag lägger mig först medan Z tar farväl av T och Max. Vi har pratat om att ligga med huvudet västerut, jag somnar åt ”fel” håll. På morgonen hittar jag Z skavfötters och nedhalkad i ena hörnet, som en ostbåge. Obekvämt. Platsen vi valt för tältet är ojämnt. Framför allt där madrassen placerats. Det är något vi måste åtgärda denna vår andra dag i campingen.

Jag har förstås varit uppe för ett toabesök mitt i natten. Gått med sömndrucken blick nedför den lilla backen mot toaletterna, klickat in koden och gått in i de upplysta environgerna för att få uträttat mina behov. Hemma reser jag mig upp i ett mörkt rum, går någon meter till toan, som förblir släckt, sätter mig ned och återvänder till en fortfarande varmt omfamnade säng.

Med andra ord vaknar jag och väl tillbaka till tältet har jag svårt satt somna om. Inte optimalt. Sitter en stund med den uppstigande solen innan jag återvänder till en orolig sömn på ojämnt underlag.

Denna måndag ska det regna. Vi har planer för dagen. Men först morgonsången klockan nio. Vid campingens reception finns också ett kafé. Där är det varje morgon möjlighet för allsång. Z vill inte missa detta. Hennes trogne man följer med för att stämma in i sånger han aldrig har sjungit. Hon bjuder på en dyr kaffe och folk, främst utanför campingen, samlas med sina hundar. Det är en försvarlig mängd av både Charlottenlundbor och deras husdjur. Stämningen är gemytlig och två sånger sjungs. Dagens allsång är avklarad.

I april ropade Z in en Ægget, Arne Jacobsens berömda fåtölj. Den var i rätt slitet skick då vi i hast åkte till Stockholm hämta den och för ett dygn på Långholmen hotell och en cellsam upplevelse. Z har under våren och försommaren haft ivriga planer på hur den ska kläs: får-, original-, zebraskinn. Under tidens gång fick hon kontakt med en tapetsör i Roskilde som var specialiserad på just Arne Jacobsen och danska, klassiska designmöbler generellt. Vi ställde in kompassen och for dit när det ändå vankades gråväder, låga temperaturer och hotande regn. Kanske, tänkte Kai, kunde det finnas ett och annat genbrug att besöka också.

Z har jobbat på festivalen i några år, den Kai Martin & Stick! spelade på 1984. Men jag har inte gästat den sedan 2009, då Z ordnade in mig och vi bland annat åkte pariserhjul, fick se Coldplay (bara bilderna nedan får mig att minnas att vi såg dem), käkade smørrebrød, drack Tuborg Classic (då jag på allvar blev förtjust i drycken) och åt wienerbrød.

Minnen från 2009.

Nu ska vi passera festivalområdet, där årets festival sedan någon vecka tillbaka avslutats. Via gps har Z tagit ut rutten och guidar sin chaufför. Vi passerar det fantastiska Energitårnet, arkitekten Erick van Egeraats skapelse klar för invigning 2013. Så in mot Møbelpolstren, där vi kommer att stanna ett tag när både mannen i butiken försöker snärja Z som samtidigt snärjer honom i idé efter idé. Jag tar en paus. Går till byggnaden bredvid, som är ett genbrug. Tar en lov, återvänder. Z, med rosor på kinderna, har fått reda på att ute på verkstaden i Osted, en bit utanför Roskilde, har en stol med just zebraskinn. Z:s stora vision.. Mannen på verkstaden är kvar en timme till, det tar en kvart, tjugo minuter dit. Vi hinner.

Men först en kik i Igen, genbrugsbutiken. Jag pekar. Där står det vi eftersökt. Ett skafferi/garderob för campingen. Jag har hamnat i nöd och när jag lättad kommer tillbaka är ett campingbord lutat mot skafferiet/garderoben. Z såg det bredvid det jag såg och tillsammans blev campingmöblerna nu våra. Så sydväst Roskilde i ett tilltagande regn.

Verkstaden är lite märklig med en liten bassäng med fiskar i mitten. Väl på plats får Z se sin uppenbarelse, diskuterar pris och vrider och vänder på möjligheterna, men inser att priset är för högt. Det får bli skinn av nordiskt snitt, men vilket…? Ett zebraskinn blir det ändå. Men mannen i verkstaden tar inte kort. Det får ombesörjas i butiken, dit vi alltså ska återvända.

Slumpen ger att Danmission genbrug ligger tio meter från verkstaden. Ett besök hinner vi med och där hittar jag ett par Zegna chinos, som sitter perfekt. 50 dkr. Ett par vinglas inhandlas för tio dkr. Vi far åter. Passerar Kirkens korshær genbrug. Jag kör in. Kommer efter en stund ut med en brödkniv (Fiskars) och två par brungula skosnören för totalt 45 dkr. Nu väntar åter Møbelpolstren. Regnet är ihärdigt. Vi snirklar oss in samma snirkliga väg som vi tog ut från Roskilde. Medan Z gör upp affärerna går jag tillbaka till Igen för en ny lov. Köper en fin datorväska, en Piquadro i utmärkt skick, för 59 dkr (en ny kostar mellan 3000 och 5000 kronor).

Väl tillbaka i Møbelpolstren hittar jag inte Z, men försäljaren säger ”Hon har inte lämnat mig” och pekar mot skyltfönstret där hon sitter. Men vi är inte klara med Roskilde. Domkyrkan måste ju besökas. Men först stadens Røde kors butik, som ligger i centrum. Vi parkerar nära den, som bara är något kvarter från både domkyrkan och Stændertorvet, det senare ska vi återkomma till.

Genbrugsbutiken var skrutt, det brukar inte Röda korsets butiker vara i Danmark. Solen skiner från en orolig när vi går upp mot domkyrkan, ställer oss i kö för att komma in, betalar vår entré (en vuxen och en senior) och kommer in i den praktfulla byggnaden med tusenåriga anor. Det är en byggnad som farit genom historien med händelser och människor, levnadsöden, liv och död och det är lätt att dröja sig kvar under vandring i den väldiga domen.

Vi är kvar en dryg timme. Matas med intryck. Men hungern gör sig påmind. Z vill ha en bøfsandwich, finner en pølsevogn på just Stændertorvet. Den är rejäl och mättande och god.

Nu mot bilen och hem. På vägen ska vi hämta upp vår mat, återigen hämtad via appen Togoodtogo. Nu mot Ryparken och Wasai Asian, granne med Folkekirkens Nødhjelp Genbrug, stängt för dagen.

Vi är nu nära Charlottenlund, regnet har vräkt ned, men hämtar andan. Vi parkerar bilen, tar vår varor, packar ur bilen, ställer saker till rätta i vår trea och går ned till köket för middag. Asiatisk, vegetarisk, med vårrullar och vin. Vi smälter maten till den spännande matchen i Wimbledon mellan Holger Rune och Grigor Dimitrov, som tar dansken till kvartsfinal.

Vi hygger oss.

T kommer förbi med Max. Vi tar en en promenad. Sätter oss utanför vårt tält för samtal och vin, campingbordet kommer omedelbart till nytta. En intensiv dag närmar sig sitt slut. Men först flyttar vi tältet för att sovalkoven ska få jämnare underlag och vi därmed en bättre sömn.

Ny dag. Nya möjligheter. En ny natt som varit bättre än den förra. Jag har bestämt mig för att en smula anarkistiskt pissa i buskarna, med vetskapen om att området är kameraövervakat, på natten. Madrassen är bättre placerad. Därmed sover vi bättre. Jag börjar dagen med en promenad. Norröver på Strandvejen, längs stråket som slickar kusten, upp mot Skovshoved havn, där jag går ut på piren, kollar in några yachter som är försvarligt stora, men ingenting mot dem på rivieran. Tillbaka. Passerar ett yogagäng med tjejer som gör sin morgonritual. Smyger förbi. Drar upp tempot på återvägen. Även här hälsar de flesta ett godmorgon. Åter till fortet. Uppför 45 trappsteg gånger fyra, gymnastik och på det ett morgondopp med en nyvaken Z samtidigt som vi i fjärran ser Köpenhamn svepas in i en mäktig, hastig dimma. Passerande på Øresund far kanotister, roddare och sup-paddlare.

Promenerandet är inte slut. Efter frukost och morgontoalett samt en utsträckt förmiddag som gått över till eftermiddag bestämmer vi oss för att gå Strandvejen söderut in mot Köpenhamn. Butiker besöks, Røde kors båda affärer. I Hellerup hittar Z äntligen en hatt, som hon letat efter. Vid St Peders värdshus, stället hennes mamma gick till, stannar vi till för kartoffelmad og en øl. Vidare in mot Dronningens By, ned mot Svanemøllen strandpark. På vägen passerar vi några mäklares fönster och konstaterar att inte bara är priserna på lägenheter nere i Tuborg havn hiskeliga utan också månadskonstnaderna inklusive lån och amorteringar hissnande. 23 miljoner dkr för en lägenhet, plus det andra. Hur har folk råd…?

Vi går ned mot Svanemøllen havn där ett stort byggnadsarbete är igång. En tunnel från just Svanemøllen ska skapa en väg ut till Nordhavn och senare mot Refshaleøen. En av många badplatser finns där, på det som under vinterhalvåret är plats för upplagda båtar är nu praktiskt nog camping. Kanske för arbetarna av tunneln. Vi fortsätter förbi Svanemølleverket, det kombinerade gas- och oljekraftverket, som minner om Pink Floyds albumomslag till ”Animal”.

Z tittar med häpen blick på all nybyggnation. Här där hon som flicka lekt, där hon lärt sig cykla utan att hålla händerna på styret, är allt förändrat och mer förändringar ska det bli. Vi går ut mot Orientkaj för att ta Metron in till stan, men upptäcker Havnebussen som snart ska gå. Via DOT-appen får vi en sightseeing in i Köpenhamns hamn, som heter duga: vi passerar Trekronerfortet, Refshaleøen, Operaen, Nordre Tolbod, förbi Amalienborg, in i Indrehav, Nyhavn, Islands brygge… äldre byggnader samsas med nya. Många av de senare med arkitektonisk finess, men många för trångt placerade med bara förmånlig utsikt för dem närmast vattnet. Det blir kallare. Vi har stått på fördäck, men jag fryser och går in. Z fortsätter förtjust sin kamp mot kvällskylan. Så når vi ändhamen, Teglholmen. Söker oss mot en buss in mot stan. Vi är båda frusna och jag nödig. En ung fyr på Netto räddar min situation och släpper in mig på personaltoan. Tack, unge man. Så tar vi bussen för en skumpig färd genom detta helt nybyggda område (Köpenhamn växer så det knakar). Ombord står luftkonditionering på max. Det är iskallt, chauffören är snuvig (tack för det), men uppenbarligen är något fel. Z ber honom stänga av systemet. Han gör det och isvindarna stillnar utan att det blir speciellt mycket mer behagligt.

Vi kliver av vid Hovedbanegården, promenerar förbi Tivoli och den nya Rådhuspladsen för Strøget och en shawarma på Shawarma Grill House, Z:s favorit, ja, många artister och konstnärers favorit (vi har sett både Thomas Helmig och Paprika Steen där, och den bästa i staden. Mätta fortsätter vi strövtåget nedför ett allt mer glesnande Strøget för Metron vid Kongens Nytorv, men istället fortsätter vi över torget mot en busshållplats som inte längre finns. Z vill ta bussen norrut mot Charlottenlund. Vi fortsätter Bredgade utan napp på någon hållplats. I höjd med Amalienborg och Frederiks kirke blir det så Metron mot Poul Henningens Plads där vi kan ta bussen mot Klampenborg, som passerar vårt tältläger. Frusna och trötta, Z med ömma fötter, ser vi hållplats efter hållplats passera förbi på färden. Vi ser Constantia dyka upp som nästa hållplats. Skrattar åt namnet, som vi raljerar över är någon rik Strandvejenbos hund. Skrattet fastnar då vi inser att det var där vi skulle ha gått av. Nästa hållplats är Jægersborgs Allé och först nästa är Charlottenlund Fort. Fel, menar Z, som påpekar detta för busschauffören. Han rycker på axlarna. Men… även Z kan ha fel.

Det blir en kortare promenad hem. Vi hinner inte säga godnatt, väl i tältet, förrän vi somnar.

Vi vaknar till rytmen av ett regn. Vi håller oss inomtälts, om uttrycket tillåts. Äter frukost. Dukar upp till ljudet av smattrande regndroppar mot tältduken och vinden som rister och sliter, som för att få tältet att lossna och flyga iväg. Den vane camparen Z har gjort extra förstärkningar. Lallaren har inte bidragit till så mycket, men sköter det mesta av markservicen. En nyckelpiga, den fina insekten som jag saknat i Göteborg denna bladlössrika sommar, sätter sig på mina gröna Anerkjendtshorts, de jag köpte i Barcelona. Z vill ta en dag med ro. Rastlösheten vill ta mig iväg. Jag vill norrut, mot Røde kors i Hørsholm, vidare till Birkerød och Lyngby. Loppisnerven kliar. Z säger nej. Nej. Nej. Ja. Ok, då.

Klockan har slagit en bit efter lunchtid då vi kommer iväg. Regnet gör uppehåll, men inte gråvädret. Vi passerar Klampenborg, Taarbæk, Skodsborg, där vi viker av invid det luxuösa hotellet efter en hint om någon vintagebutik som vi inte hittar, mot Vedbæk och vidare till Rungested där vi kör västerut mot Hørsholm. Z har tagit ut kursen till Kirkens korshær, där allt är till halva priset. Hittar ett par supersköna Henri Lloyd-seglarskor, som blir mina för 114 dkr. Tror inte de är använda. Förmodligen från någon yachtsailor som dött med seglarskorna på.

Vi, eller jag, nöjer oss/mig. Ut på gågatan. Jag börjar leta efter en toalett, som vi hittar in i köpcentrat Hørsholm midtpunkt. Ut igen efter några butiksbesök för att hitta en pølservogn, som ska rädda hungern. Men mer än så. Vi beställer var sin flæskestegsandwich och mannen i korvkiosken hanterar det snabbmatsmål med ackuratess. Han är en konstnär. Adderar en äppleskiva och fläsksvålar. Anrättningen smakar ljuvligt. Han är populär. Folk kommer i en stilla, strid ström. En kvinna säger ”tillykke” och mannen tackar. För vad är du till att bli gratulerad? undrar Z.

Det visar sig att han efter 20, 25 år i ett restaurangkök valt att bli sin egen. Vi har återigen haft tur på vår resa och omständigheterna fortsätter gå oss väl.

Tillbaka mot bilen och parkeringen sneglar Z till höger och upptäcker en butik som jobbar med retro. In på gården och i skyltfönstret står en elegant Ægget i gammalrosa. Z vilar inte på hanen, pratar med kvinnan i butiken och snabbt står det klart för min hustru att hon är får ett billigare alternativ till omklädning än i Roskilde. Det handlar om rejält mycket mindre pengar. Vi dröjer kvar en stund, saker och ting reds ut, när Z kan komma ned med stolen, när det är semesterstängt, etc, etc… Jo, ibland är det bra att åka med sin shopaholicsjuke man på en tur.

Men färdiga…? Nej, vi har ju Hørsholms Røde kors, som jag i princip hittar till utan GPS. Där blir det ett par snygga, turkosa NN07-ökenkängor i sal 45 (95dkr) till en vän, en Lyngbyvas (80 dkr) till Z och en weekendbag (250 dkr) som visade sig vara i fuskskinn, som jag borde stått över. Men allt för välgörenheten. Vi drar vidare någon mil västerut till Birkerød. Går in Kræftens Bekæmpdelse genbrug, men kommer ut tomhänta. Fortsätter på gågatan till Røde kors, där jag hittar två par Converse i sal 9, helt nya!, som inhandlas på chans till sonen (de passade som hand i handske 29-åringen). Jag behöver gå på toa (ett upprepande tema), så vi smiter in på Farumhus bager & café för det nöden kräver samt en kaffe med wienerbröd. En stunds kontemplation – och förundran över hur Conversskorna oanvända hamnade i Røde kors butik – innan vi går till Føtex bredvid och handlar kvällsmat.

Kvällen har kommit, under dagen har regnandet upphört. Vi tar ett bad när vi kommer hem, dukar så upp kvällsmålet – egengjorda smørrebrød inte alls i paritet med slaktaren i Hundesteds –, tar en øl och har det gôtt. Holger Rune möter banrdomsvännen och konkurrenten Carlos Alcarz, blir utslagen av han som senare ska vinna hela Wimbledon. Kvällen sänker sig över den stilla campingplatsen.

Vi bor inte ensamma i vår trea. Som jag tidigare beskrev har vi flitigt besök av getingar, men deras mest intensiva närvaro har klingat av sedan vi flyttade tältet någon halvmeter. Inneboende är också nyckelpigor, myror och skalbaggar. Framför allt någon form av långhorningar, orange och svart. Utanför, en natt, väcktes vi i mörkret av ett inferno av fågelsång, eller… nja, mer larm. Ljudet var intensivt och ihärdigt, men jag tror att det kan ha varit svalor. Ja, ni förstår, den kunskap som min pappa hade om naturen, flora och fauna, som min syster sög i sig, har gått mig förbi. Jag kan sakna den ibland.

När jag så smyger ut ur vår sovalkov, drar ned dragkedjan till först myggnätet och sedan ”väggen” är det för att inte väcka Z (vi har, eller hon har, bestämt att hon ska sköta väckandet själv). Jag tar på mig träningskläderna – shorts och t-shirt – och skor för en promenad. I höjd med Café Jorden Runt delar sig Strandvejen, som fortsätter som ett slags inre väg genom villakvarteren; kustvägen blir just Kustvejen, som kantas av cykelbana, löpbana, rullskridskobana och trottoar längs med vattnet. Jag väljer Strandvejen, möter tidiga sopgubbar ute på jobb, en och annan löpare på morgonjoggingturen, kvinnor med hund som försiktigt nickar ett ”godmorgon”. Vidare förbi grandiosa villor granne med mer modesta fram till Hvidøvej, ned mot Kustvej lite norr om Skovshoved havn. Så tillbaka via Skovshoved havsbad, som lockar. Men dit vill jag ha Z. Förbi Arne Jacobsen fina bensinstation, regnbåge spänner upp sitt vackra valv, en skur ackompanjerar hemvägen och när jag tar mina trappsteg har solen kommit fram igen. Z sover när jag plockar med mig badbyxor och handduk för morgonbadet.

Vi har en dejt. Ett möte som jag länge funderat på, men som nu blev i högsta grad spontant, efter att en förfrågan skickades ut kvällen innan. Mark Isitt – journalist, författare, moderator, tv-personlighet –bor sedan några år i den indre by, det vill säga i absolut centrala Köpenhamn sedan några år. Han skriver bra, är engagerad och utmanar i sitt tyckande om arkitektur i Göteborg. Han har stil och är underhållande, men träffat honom har jag bara gjort en gång. Jag vet emellertid att han gillar (eller gillade) Kai Martin & Stick! och det är ju smickrande.

För Z kommer mötet överraskande, men det får gå. (Jag vet ju att det gör det, för hon är ett socialt geni som snabbt knyter band i positiv anda.). Men först Statens museum for kunst (SMK) vid hörnet Sølvgade/Østre Voldgade. Bussen tar oss dit och där väntar främst fascinerande ”Barok – ud af mørkret”, tavlor hämtade ur museets rika samlingar. Det är en snyggt hängd, mörk och dramatisk utställning, som i all väsentlighet visar på både prakt och konstnärerna skicklighet. Vi tar också del av det stora museets övriga konst – modern som äldre. Kittlas av somt, funderar över annat.En installation med en höbale och kläder på tork suckar vi åt. Men… det visar sig vara en stark historia, som kräver sin förklaring. ”Cleaning Times” , jugoslavienfödde konstnären, dansken Ismar Čirkanagić skildrar helt enkelt en vardag som krossas av en massaker, ett folkmord under inbördeskriget. Oerhört drabbande.

Vi fortsätter vår vandring i environgerna, hamnar slutligen i souvernirshopen, tar oss slutligen ut i det vackra sommarvädret med en stekande sol. Vi korsar Kongens have och är tidiga då vi kommer till anrika, klassiska Palæ bar, som är paret Isitts favoritställe. Vi slår en lov runt kvarteret, utanför D’Angleterre skockas Springsteens fan i hopp om att få se sin idol inför kvällens konsert på Parken. Vi sätter oss på en bänk och ser folket gå förbi, kikar in i legendariske Tage Andersens blomateljé, men går inte in. Häpnar över uniformsprakten som skymtar i skyltfönstren hos hattmakaren CL Seifert, som haft bråda tider inför studenten. Vänder in i Luxury Vintage och häpnar mer över butikens svindlande priser än över plaggen i sig. Så står vi utanför Palæ bar, fotar varandra i väntan på att tiden ska gå då den har gått och jag anar en vit skjorta som smiter in i lokalen. Jag följer efter. I baren står Mark och vi hälsar hjärtligt. Han har gett oss två timmar. Inte av oförskämdhet utan för att han och hans vackra hustru, som sitter i hörnet vid ett bord för fyra, ska iväg på något redan bestämt. Vi får en fin stund av flödande samtal. Mark och jag är båda gifta med svensktalande danskor. Vi delar med oss av varandras liv och livshistorier, dricker någon øl (vitt vin för Marks hustru S), Z och jag släcker hungern med två smørrebrød – den uppenbarligen huvudsakliga kosten under den här resan. När Mark försvinner för att beställa några øl till frågar jag S var det ska efteråt, vad överraskningen är…?

I hemlighet gör vi upp om att följa med. Men på skilda håll. Ja, vi känner att vi tränger oss på. Men får samtidigt ett ok från S via sms.

Hon har bokat in sin man och deras äldsta son för ett besök i Brønshøjs vandtårn, ett vattentorn i – om jag nu fattat rätt – brutalistisk stil. Kvällen ska också omfamnas av en elektronisk konsert där. De har biljetter. Inte vi. På vägen, när vi tar oss dit via Metro och buss, försöker Z köpa biljetter, men hemsidan är nedslående informativ. Vi chansar. Kommer fram och utanför är det lite folk. Än har stället inte öppnat. Z pratar med mannen vid insläppet och vi får besked om att det ska ske ett visst efterinsläpp. Vi är först av dem som vill in, men som saknar biljett. Trion Isitt kommer och Mark ser förtjust ut när han noterar vår närvaro.

Så in i den spännande byggnaden, några øl köps och elektronisk musik surrar som något slags introduktion. Vertigo, Ekkoflok, AK 89, Fatäk, Lucie Cure, och Prix de Pain ska framför musik. Okända namn för mig. Vi cirklar runt i tornets innandöme. Försöker utreda om tornet är aktivt och hur det fungerar eller har fungerat. En spiraltrappa leder upp och Z frågar om det möjligt att gå upp. Vi får tummen upp, har Issits i släptåg. Men stoppas hastigt. Nej, nej. Det går inte. Där finns sladdar och lampor. Allt för kvällens musik. Ah, dubbla besked. Men vi nöjer oss och sveps in i konströken som tätnar. Z och jag letar uttag för att ladda våra mobiler, hittar några. Står och väntar på kvällens begivenheter, som förmodligen redan har startat. Ser på folk, tar bilder… flyttar och hittar nya uttag samt stolar. Musiken intensifieras, några trumpetare blåser ackompanjerande till musiken från spiraltrappan. Jag sjunger tyst med som vore det något från Bowies ”‘Heroes'”-album. Men tiden går och inte mycket förändras. Issits bestämmer sig för att lämna. Vi gör likadant. Tar farväl. Z och jag går till busshållplatsen, åker till Grøndals station för tåget mot Hellerup. Kliver av samtidigt som en regnskur vräker ner. T kommer och hämtar oss. Vi hygger oss.

En eftermiddag. En kväll. Foto: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/MARK ISITT

Morgonen börjar med morgonsången, där jag konstaterar att att den danska ”Der bor en bager på Nørregade” påminner om svenska ”En sockerbagare här bor i staden”, men inte till melodin. Senare morgonbad. Vi slapper av. Men kommer så iväg på en kvällspromenad. Vi har med badkläderna. Får ett fint, uppfriskande dopp i Skovshoved havbad innan vi torkar oss torra och fortsätter längs kusten, förbi Knud Rasmussenmonumentet till Klampenborg och in i skogen fram till Bakken, det åldriga tivolit. ”Världens äldste forlystelsepark”, som det står. Vi ska inte åka något, men ta en bit kvällsmat. Det kostar mer än det smakar, grillbuffén, där Z skulle få äta stegt flæsk i persillesovs i oändliga mängder. Som hon längtat, men det smakade inte gott. Det grillade köttet höll ok standard, Tuborg Classic definitivt. Vi tittar på folk, fascineras av vimlet, människor från så olika klasser och bakgrunder, skilda kroppar och utseende.

Vi går genom skogen i dunklet och tar näst sista bussen hem. Mörkret sluter om oss.

Vi har kollat väderleksrapporterna. Z inser att lördagsnattens eventuella regnväder kan göra att ihoppackandet av tältet kan bli trixigt på söndagen. Vi går ner till morgonsången och hon bestämmer att vi tar natten i Bagsværd med vetskapen om att vi inte får sista dygnets campingboende tillbaka. Vi tar ett morgondopp. T kommer på besök med Max några timmar senare. Vi tar en bøfsandwish hos Emil’s, korvkiosken mittemot campingen och återvänder senare för att börja packa ihop. Det sker inte i harmoni, men allt är i alla fall torrt när vi åker mot Bagsværd via Føtex i Lyngby. Kylboxen vi köpte behövdes inte. Det var bara adaptern som var trasig. Så pengarna tillbaka där.

Vi installeras oss i T:s lägenhet, det gemytliga, en kort stund. Vi ska ju iväg till Refshaleøn för konserten med Fat Freddy’s Drop. Vi tar ut vägen dit efter ett tag och får en märklig tur genom centrala Köpenhamn förbi Christianshavn, Christiania och ut mot Holmen och Refshaleøen. Parker bilen vid Stagebox och promenerar mot Reffen, matmarknaden med möjlighet till både middag och dryck. på en parkering står en fotograf och plåtar en ung kvinna poserande iklädd väldigt lite läderkläder och jag tänker på att hon en gång var en liten flicka. När började hon drömma om det här?

Vi kommer till det stimmiga, populära matområdet, hittar ett stånd med inte så lång kö. Z beställer medan jag går och köper öl. Vi äter vår mat, lyckligtvis sittande, kikar på klockan och går tillbaka till Stagebox. På vägen dunkar musiken starkt, men det är från en mindre hangar där techno står på menyn. Utanför Stagebox har kön vuxit sig lång och slingrande. Vi ställer oss tålmodigt och efter ett tag är vi inne.

Lokalen är het som en bastu, rymmer 2000 personer och konserten är helt utsåld (mer om den här!) Vi har knôtt oss långt fram till höger, har bra utsikt och utrymme för dans. Det behövs. Bredvid står någon ur bandets crew. Jag frågar mot slutet om det händelsevis finns en låtlista över. Dels för min recension. Dels för att senare kunna ge den till min vän, som älskar bandet. Svaret? No! Charmigt. Pluspoäng där.

Vi har parkerat listigt, så att vi är först ut. Vi kör nu på instinkt. Ut mot Amager och sedan HC Andersen Boulevard mot Nørrebro, Bellahøj, Brønshøj… ja, raka vägen mot Bagsværd. Vi får sällskap av en diskobuss. Några ungdomar tutar och viftar åt oss. Vi bryr oss inte. Kör stadigt i Köpenhamnsnatten mot en säng.

Vi avslutar i stor stil. Efter morgonmad i T:s bil till Holte, där det handlas, för vidare transport till Charlottenlund loppemarked. Resultatet? Läs nedanstående bildtext. Så åter till Bagsværd, inpackning av det hela och avfärd. Vi stannar som hastigast i Prøvestenen för proviantering, så färjan för vidare färd hem. Pengapungen är tom, sinnet rikt, kläder svämmar över och den egna sängen väntar. Härligt.

Så… vill jag campa ingen? Nja. Men samtidigt: med Z går ju allt an. I nöd och lust.

Nej. Det är inte bara jag som köper kläder.

Mads Nørgaard, den randiga (nyskick), som är märkets klassiska, 30 dkr på Holte. Den svarta i linne, 100 dkr, Holte, tredje söndagen. Väskan, 150 dkr, från loppisen på Kulhuse i slutet av vår första vecka. Där, på Fantastiske Fund, fann jag också målmandsdrengen för 50 dkr. Andra vändan på Holte bjöd på yllepolon från Tiger of Sweden, 100 dkr. Chinos från Zegna, 50 dkr, Danmissions genbrug i Osted. Armanishortsen, 110 dkr, Røde kors Lyngby. Hackett-pikén, 75 dkr, Holte, tredje söndagen. Strandkostymen, NN07, 100 dkr (nyskick med etiketterna kvar, förmodat stöldgods), Charlottenlunds loppis. Oscar Jacobson-kavaj, Bagsværd Røde kors, 125 dkr, och Boss-tröjan (som ny) i kashmir, 50 dkr, Holte, tredje söndagen. Skor och väskor, den svarta ett felköp i fuskskinn 250 dkr, Røde kors, Hørsholm, där Lyngbyvasen, 80 dkr, köptes till Zeba. Nya Converse, 125 dkr paret, Røde kors Birkerød. Stl 9, så till en av sönerna. Ökenkängor NN07, 95 dkr. Stl 45. Till en vän. Stövlar till barnbarnet. 25 dkr Holte tredje söndagen. Ett par Montnapoleon, italiensksydda skor (nyskick). 105 dkr Røde kors Bagsværd. Henri Lloyd, seglarskor (nyskick), 114,50 dkr. Kirkens korshær Hørsholm. Italiensk yllekostym (Zegna? Provkollektion). 500 dkr med Paul Smith-galge och Zegna kostympåse. Charlottenlunds loppis. Stl 48. Till någon av sönerna. Så datorväskan: Piquadro (nyskick), 59 dkr Igen genbrug i Roskilde.

Vilse i Barcelona – men hittade rätt (tack vare Håkan)

Inflygningen över Göteborg är verkligen magnifik. Under oss breder skärgården ut sig, sedan Göta älvs mynning, Långedrag, Frölunda och som bonus våra hemmakvarter och mina söners. Det är ett panorama sett ur ett von oben-perspektiv och jag älskar min fönsterplats. Snart landar vi för att i nästa ögonblick bli upphämtad av T, yngste sonen, som lånat bilen under vår bortavaro.

Jo, vi har rest. Och allt är Håkans fel.

Bara dagar innan den svindlande hockeyresan till Richmond/Vancouver (som finns att läsa om här, här, här, här, här, här, här och här) får jag via en nyhetsartikel i musiktidningen Gaffa nys på att Håkan Hellström ska spela i Barcelona. Han som i augusti sålde ut fyra gånger Ullevi (läs recensionerna här, här, här och här) ska nu spela på en klubb inför några tusen. Jag vill vara där. Han som jag nog tveklöst sett flest gånger av alla artist och band som jag haft förmånen att se. Från just klubbar till större lokaler och senare arenor. Alltid förtjust i stegrande grader av eufori. Fascinerad hur han kan ta sin publik, oavsett storlek, och hur han osvikligt bjuder på både sig själv och sitt innehåll.

Jag drar i lite trådar, får på vägen reda på att Stefan Sporsén inte längre ska ingå i det band som han har haft en självklar plats i sedan 23 år tillbaka. Jag väljer att låta det bero. Andra får ta nyhetsrapporteringen i nöjesvärlden nu mer. Lyckas få biljetter för Z och mig. Men bekymren hopar sig. När ska vi flyga? Var ska vi bo? Går det här att sy ihop med Z:s påbörjade studier, som kommer ta en ansenlig tid…? Hon får i uppdrag att fixa flyg och hotell. Min hockeytrunk är packad och jag sitter på flyget till Schipold för vidare transport över till Kanada. Väl framme vid mellanlandningen pratar jag med en uppgiven Z, som säger att det hart när är omöjligt att fixa boende i Barcelona. Hon skickar över bollen till mig och säger dessutom att hon är osäker på om hon kan följa med.

Jag kollar hotell utan att ha en susning om var i Barcelona man ska bo. Hittar ett. Bokar in mig från 31 maj till lördagen 3 juni, så att vi får lite tid över i den stora katalanska staden. Det är ett hotell, som jag upplever som centralt – vad nu det är i en miljonstad av Barcelonas dignitet – och av någon anledning har hotellet varslat om att inga barn är välkomna; detta är en boende för vuxna.

Z bestämmer sig i alla fall för att följa med, men är i sedvanligt nyktert analyserande tveksam till att vi ska landa i denna storstad blott några timmar innan Håkans konsert ska börja. Hon ordnar ett annat boende från måndag 29 maj till onsdagen då vi ska flytta till det av mig bokade hotellet. Av bara farten fixar hon flyg – från Landvetter till Barcelona – med avgångstid strax efter lunch. Hon är fantastik. Allt har gått med en svindlande fart. Så gäller också biljettförsäljningen till konserten där den första omgången biljetter säljer slut inom 15 sekunder (!), enligt uppgifter till TT. Vi sitter alltså säkert när vi efteråt kan konstatera att priserna på flygbiljetter och boende skenar betydligt efter att vi fått vår resa i hamn. Det visar sig senare att, förutom den blygsamma men ack så haussade Håkankonserten, är Prima Vera Sound – en ambulerande musikfestival – med Roskildekapacitet arrangerar under tiden vi är där. Dessutom är det något slags formula-race, som lockar sin publik. Det kostar med andra ord att ordna resa och logi.

Dag ett

Z och jag är dåligt pålästa om Barcelona. Det kan ha sina fördelar. Vi är som en öppen bok med oskrivna sidor. Det är bara att fylla på. Vi tar, efter en magnifik inflygningen längs Rivieran från sydöstra Frankrike över den spanska gränsen, Pyrenéerna och det kulliga, dramatiska landskapet som omger Barcelona, flygbussen in till Urgell, strax efter den enorma Plaza de Espanya.

Vi tittar storögt ut genom bussens rutor. Ser de hårt trafikerade lederna med lastbilar, bussar, bilar och scotrar, moppar och mc. Motortrafiklederna blir till breda boulevarder kantade av trän innan vi går av.

Z lotsar oss på okända gator mot lägenheten som hon/vi hyrt. Vi är turister på främmande ort. Håller hårt i bagage och plånbok i den virvlande storstadens brus. Vi fascineras över att det på smågator är lindrigt med trafik och få bilar parkerade. I kvarteren där vi ska bo är det endast lindrigt med ljud från fordon. Fjärran den intensitet vi mötte på vår färd in mot stadens hjärta.

Carrer del Comte Borrell är en lång, smal gata som sträcker sig från norr till söder (eller om det är tvärtom). Några kvarter ner ska vår bostad finnas. Vi passerar butiker, kaféer, restauranger, bagerier och den märkliga Mercant de sant Antoni, en marknad byggd som ett kors, och konstaterar att det finns väldigt mycket underjordiska garage, vilket förklarar frånvaron av parkerade bilar.

Vi passerar några mindre torg och har plötsligt passerat numret där vi ska hämta nycklarna till boendet. Vi går tillbaka, men vi får ingen kontakt med hyresvärden, frågar en granne som är artigt behjälplig, men utan framgång. Så vi slår oss ned på det trevliga kaféet/restaurangen Sucursal Aceteira för en kopp kaffe. Då ringer det till Z. Hyresvärden är vid bostaden och jag säger bestämt att numret till adressen är på andra sidan gatan, snett över torget. Vårat kaffe kommer medan Z är iväg för att hämta nyckeln och få direktiv. Jag lägger fatet över hennes cappuccino, dricker min espresso med ett uns av råsocker som jag nogsamt rör ned i kaffet. Försöker kontemplera samtidigt som jag övervakar vårt bagage; det vet man ju hur lätt det är att bli rånad i Barcelona.

Z dröjer och dröjer igen. Kommer så småningom. Jag, hennes ledsagare genom livet, hade pekat ut fel nummer och riktning; adressen till vårt boende var tvärs över gatan. Blott tio meter från där vi satt.

Trapphuset är trångt, hissen upp likaså, precis som farstun. Men även om lägenheten är detsamma är den spatiös. Vi ska ensamma bo i där det finns plats för ytterligare fyra… ja, kanske fler. Det finns två badrum med toaletter och ytterligare en toalett vid köket, dit man når efter en svindlande lång korridor. Vårt sovrum vätter mot gatan. Vi har en smal balkong med balkongmöbler för frukost eller kvällsmat, om man så vill. Det blir bra.

Staden väntar.

Vi är hungriga. Men vill också utforska kvarteren. Går tillbaka till Mercant de sant Antoni, marknaden för fisk, kött, råvaror och grönsaker samt kläder i den jättelika stålskelettbyggnaden från 1882. Flera stånd är stängda och vi irrar omkring innan vi kommer ut, går en trappa ned och kommer upp förvirrade. Vi vet inte var ifrån vi kom, var vi bor och vart vi ska. Irrfärden fortsätter, men slutligen hittar vi en restaurang där vi pausar för tapas och dryck. Jag vet inte var jag är, men jag vet att jag trivs.

Vi kommer genom outgrundliga vägar tillbaka till Plaza de Espanya och min yrsel, som jag kan drabbas av vid tillfällen då jag förlorar orienteringen, försvinner. Vi tar sikte mot Arenas des Barcelona, den före detta tjurfäktningsarena rest 1900 (men där det inte mördats tjurar sedan 1977), som nu är ett kombinerat köpcentrum, nöjespalats och restaurangställe. Hissen tar oss upp till toppen av arenan där också alla restaurangerna finns som i en cirkel, var och en med sina kulinariska inriktningar. Vi beundrar utsikten, går varvet runt, undrar vilken grandios byggnad det upp på berget, men antar att det är ett museum och förstår senare att det är Museu Nacional d’Art de Catalunya. Att de minaretliknande tornen som öppnar upp mot museet på berget är de venetianska tornen. Kanske en plats att besöka senare.

Men klockan är slagen, så vi väljer att ta hissen ner innan hissen går ned för oss båda.

Resan nedför.

Men vi nöjer oss inte. Tar en buss från den väldiga trafikkarusellen och ned mot ”hamnen”, en plats vi bara kan ana. Z vill komma till de trånga gränderna, möta atmosfären där; jag håller mest i kreditkorten som finns tillsammans med mobiltelefonen. Vi kliver av vid Pla de Palau, orienterar oss ned mot hamnen, trots att Z vill åt ett annat håll. Hamnar i folkliv. Röster från andra länder hörs blandat med katalanska och spanska. Strandpromenaden vid Plaça de Pau Vila huserar också en försvarlig mängd restauranger. Vi sätter oss vid ett bord nära vattnet. En bit bort sitter några män och pratar. Vi beställer var sin öl och jag sitter med en stol emellan Z och mig med min väska käckt slängd över ryggen. Mobilen i den. Plötsligt märker jag hur en av männen i närheten börjar prata i telefon samtidigt som han kommer närmare mig. Diskret kastar jag väskan fram samtidigt som jag mitt i samtalet med Z flyttar till stolen bredvid henne. Mannen försvinner tillbaka till sin kompis.

Z och jag dricker vår öl. Jag är sugen på glass och vi letar efter någon glasskiosk utan framgång. Som vanligt är Z:s ögon och öron öppna för något nytt när jag vill gå hem. Vi promenerar, efter toalettbestyr, genom gränden där Museum of the History of Catalonia ligger. Kanske värt ett besök senare. Efter att ha spatserat en kortare bit, väjt för cyklister, fotgängare och en och annan brädåkare samt avvärjt erbjudande om skjuts med trehjulig cykel tar vi oss till en busshållplats för återfärden.

Vi hittar hem, stänger dörren om oss och lyssnar på nattlivet utanför innan sömnen famnar oss i den hyfsat svala Barcelonanatten.

Dag två

Den första natten är alltid orolig. Som om sinnet och kroppen inte vant sig; vid ljuden i lägenheten, vid gatans puls och liv och tjiv, vid den nya sängen, vid nattens temperatur, det nya ljuset, det nya mörkret. Utanför har en bil med pulserande musik dunkat förbi och väckt mig. Jag har somnat, men vaknat upp för att höra sopbilen som tömmer återvinningens glascontrainrar. Så kommer morgonens varutransporter. Vi går upp. Gör morgontoalett och går ned på gatan och in till ett hål i väggen som serverar en välsmakande, lätt frukost.

Z har att göra. Studier på distans där balkongen blir hennes lässal. Utanför går skolbarn sjungandes. Bordet med bänkarna har matätande gäster för att senare på kvällen se de kortspelande männen, som tålmodigt spelar fram till midnatt. Jag har siktat in mig på nattens Stanley Cup och får en portion god underhållning av favoritsporten parallellt med hustruns studier.

Vi pausar för lunch. Går bara runt hörnet för något fräscht och mättande. Tar en promenad till en livsmedelsbutik och handlar kvällsmat, ost, vin, bröd. Tänkt för balkongen. Vi återvänder till lägenheten. Z behöver plugga. Jag tar en siesta, läser Randi Olaussons ”Jag glömmer att glömma – Alltet” – Martin Stenmarcks storasysters självbiografiska roman.

Dag tre

Vi gör tabberas på resterna från gårdagens balkongmiddag. Plockar ihop pryttlar och pinaler, tar med soppåsar och flaskor; det är dags att lämna ett boende för nästa. Precis när vi är på väg att stänga dörren undrar Z om glassen, den exklusiva vi köpte i butiken mitt emot; fick vi med den? Svar nej. Den är för hård att äta bums, så den blir vår färdkost på promenaden de få kvarteren upp mot foten av berget. Det berg där inte bara Museu Nacional d’Art de Catalunya ligger utan också Mirómuseet, botaniska trädgården, de olympiska sim- och friidrottsanläggningarna för OS -92 med mera. Vi kommer fram, efter att på vägen i den stigande hettan ätit upp glassen, till La França Travellers lite för tidigt för att få checka in. Men planen är att lämna bagaget och få våra rum senare. Men receptionisten är en vänlig man, fixar ett rum på studs och vi blir, förmodligen, uppgraderade och får ett spatiöst rum med hög (och hård) säng, ett rejält badrum med badkar och ett fönster som vetter mot gatan. Ett jalusi hindrar emellertid fönstret att öppnas helt, så vi kikar ut mot byggnaden mitt emot och kontoret med den hårt arbetande kvinnan framför sin datorskärm och ned mot gatans liv.

Vi dröjer oss inte kvar. Tar sikte mot någon hop on hop off-buss vid Plaza de Espanya bara någon kilometers promenad från vårt boende. Irrar runt denna gigantiska trafikplats samtidigt som hungern slår till. Vi knatar nedför Gran Via de les Corts Catalanes med en strid ström av fordon som ackompanjemang. Vi hittar en restaurang, placerar oss vid ett bord för två på trottoaren, beställer in varsin svalkande öl och stirrar oss blinda på menyn innan vi fattar ett beslut och får vår mat, som väl på bordet äts med god aptit. Efter en kaffe är vi redo och stärkta. Mot turistbussen!

Det blir en tur som tar oss förbi Estació de Sants, Camp Nou, Plaça Pius XII, nedför den väldiga Avinguda Diagonal ned mot Plaça de Catalunya, där vi strax innan får syn på ”Anna” – Jaume Plensas verk som ju står i Pilane på Tjörn –, men här under titeln ”Poesía del silencio” och vidare ned mot Arc de Triomf, stadens zoo för att småningom klättra uppför berget med fort, museer och idrottsanläggningar samt en utsikt som häpnar. I höjd med Museu Nacional d’Art de Catalunya kliver vi av enligt konstens alla regler och med vetskapen att vi har tid nästa dag att fortsätta vår färd genom denna gigantiska storstad.

Z är nyfiken på museets butik och smiter in. Jag stannar utanför och beundrar utsikten. Tar lite bilder, som aldrig ger ögat rättvisa. Så kommer nöden och jag försöker även jag att komma in i museet, men stoppas av vakter. Jag vänder ut igen, får kontakt med Z som kommer ut och vi börjar vår promenad nedför berget och vårt hotell.

På vägen ned hör vi fåglar i buskar och trän. Ett speciellt tjatter fångar vår uppmärksamhet. Är det papegojor…? Ja, de är väl kamouflerade i grenverket, men snart får vi se dem flyga. Munkparakiten är en invasiv art, importerad från Sydafrika som burfågeln som fick vingar och skapade sitt eget liv i ny miljö.

Vi inser att vi inte kan äta hela Barcelonakakan i ett nafs. Att åka turistbuss ger oss en överblick och vi kan senare ta för oss, bit för bit, av det som lockar. Men nu börjar klockan ringa. Konserten med Håkan på spelstället Razzamatazz har insläpp från sju. Planen är att vara på plats tidigt, sondera terräng och få i sig lite mat i någon av de intilliggande restaurangerna. Jag dressar om. Har valt min röda Bosskostym inhandlad på Ragtime herr för några somrar sedan, till den hawaii-skjortan Ralph Lauren inhandlad på Erikshjälpen, en sommarkeps, Stetson , även den från Ragtime herr, och ett par Tiger of Sweden-loafers. Allt secondhand, förstås. Vi tar tunnelbanan, guidad av Z som vet var vi ska gå på och av. Vi vill utnyttja vårt kort för kommunala trafikmedel som vi köpt för att det ska räcka tiden ut. På tåget är det en rapduo som underhåller och får spridda applåder som belöning.

Rött för Razzamatzz. Foto: ZEBA BJÖRN PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi är på plats i god tid före utsatt tid. Men det finns de som är tidigare än vi. Kön ringlar redan runt kvarteret. Hellstrom Street Art har varit på plats och målat ett Banksy-liknande verk på väggen mot spellokalens entré. Det ligger förväntan i luften.

Vi konstaterade på vår promenad från tunnelbanestationen Marina att det var klent beställt med restauranger. Ju närmare Razzmatazz vi kommer desto mer kändes det som ett ännu inte gentrifierat småindustriområde. Vi viker av hörnet där kön löper lång, promenerar något kvartet bort och hittar folk på en uteservering. Svenskar, förstås. Går in i restaurangen där ett par sitter vid ett bord för fyra i den annars överfulla lokalen. Z frågar, på svenska, om det är ledigt och vi får en synnerligen trevlig kväll med detta Göteborgspar. Hon före detta elitseglare och han handlare för en livsmedelskedja. De har precis ätit, men dröjer sig kvar. Vi beställer vår mat, dricker, äter, umgås och märker knappt att tiden går och det är tid att bryta upp. Håkan kallar.

Vi ställer oss i den ålande kön, som vore vi åter på väg i säkerhetskontrollen på någon flygplats. Alla är uppspelta, några sjunger Håkans låtar, andra har köpt ny mersch, en del envisas med sailorkostymer och hattar; en ung kvinna kommenterar uppskattande min klädsel, vilket glädjer farbror. Så kollar vakterna att vi inte har något vi inte bör ha med oss in (drycker, flaskor), biljetten scannas av och vi är inne. Äventyret kan börja. Våra nyfunna vänner placerar sig nära scenen, men på balkongen. Vi ställer oss nere vid mixerbordet där Gert ska sköta ljudet. Han som jag har en 45-årig relation med sedan punktiden.

Konserten larmar igång – och om den kan ni läsa här!

Före, under och efter konserten träffar jag fler vänner från Göteborg än jag brukar göra hemma. Det är uppsluppet, lyckligt. Efter konserten står folk entusiastiskt utanför och pratar. Z träffar en arbetskamrat. I ögonvrån ser jag en låghalt kvinna som förlorar balansen. Hon lyfts upp av två vänner, män, varav den ene är höggradigt berusad. Kvinnan är inte alls handikappad utan tokfull och med rullande ögon som ett tecken på att hon är på väg in medvetslöshet, kraftigt alkoholförgiftad. Så sorgligt. Av våra nyfunna vänner får vi höra om de har pratat med två unga tjejer, som är påtagligt höga. En av dem frågar om våra vänner bor i Barcelona och han svarar skämtsamt ja. Den andra tjejen kommer tillbaka och frågar våra vänner om de har ”ladd”. Nej, det har de inte och får till svar ”Då bor ni inte i Barcelona”. Så kan man också avslöjas.

Men… allvarligt. Jag förstår inte poängen med att först köpa en konsertbiljett, sedan boka resa och hotell för dyra pengar för att supa sig redlös till eller/och vara fjuttad på den efterlängtade spelningen.

Vi tappar bort våra vänner efter konserten och väljer att gå tillbaka varifrån vi kom. Z vill chilla, titta på folk, så vi sätter oss vid ett kafés uteservering i den ljumma katalanska natten. Beställer en cola med något tilltugg, hör ungdomsgänget vid bordet bredvid prata om konserten samtidigt som, framför allt en kvinna, cigarett efter cigarett tänds, röks och släcks. Så omodernt.

Vi bryter upp. Tar oss ned till tunnelbaneperrongen och väntar in nästa tåg. Det är puls, det är hett, det är Barcelona under jord. Vi kliver upp vid Poble Sec och möter natten ovan jord med en kort promenad till vårt hotell.

Dag fyra

När vi checkade in visade det sig att min i all hast bokade vistelse inte inbegrep frukost. Vi fick därför ett erbjudande om 10 euro per person till hotellets frukostbuffé. Något vi sa ja till och kunde därför hugga in i den katalanska kulinariska världen med ostar, lufttorkad skinka, syrade ägg, bröd, yogurth, flingor, te/kaffe med mera. En bra start på dagen utan jäkt. Vi skulle starta dagen med vår andra rund med turistbussen, hinna med den för att i god tid komma tillbaka till hotellet där Z – som den businesswoman hon är – skulle ha ett telefonmöte. Under förmiddagen fick vi också iväg ett meddelande till våra nyfunna vänner med en fråga om vi inte skulle ses på en paella. Z hade läst i GP om att Håkan Hellströms basist Oscar Wallblom menat att paellan på Amar hos Hotell Palace ska vara den bästa i Barcelona. Dit gick Springsteen när han senast var i stan och då i sällskap med paret Obama. Vi får ett positivt svar från våra vänner, men inte från restaurangen som inte har plats förrän vid lunchtid dagen därpå. Livsmedelshandlaren har ett alternativ. Mannen som de hyr sin fina vindslägenhet av med utsikt från terrass rekommenderar en annan restaurang med gott renommé gällande paella. Vi gör upp om att vi ska ses hos våra vänner för ett glas innan avfärd till det bokade bordet på Can Solé. Men det är långt till dess. Först turistbuss.

Vi tar oss ned till Poble Sec för tunnelbanefärd till Plaça de Catalunya för att där hoppa på för vår nya vända. Nu den östra slingan.

Till skillnad mot gårdagens tur, då det regnade lite lätt så bussens jalusitak hade dragits över, var det nu gassande sol. Z har känslig hud och får efter ett tag låna min Moods of Norway-kavaj för att skydda sig. Men efter en stund väljer vi att gå in i skuggan längre bak i bussen. Vi tangerar delvis den rutt som vi gjorde igår och kommer åter ned i hamnen, men på tillbakavägen blir det Torre Glòries, den gamla tjurfäktningsarenan La Monumental, eller Plaza de Toros Monumental de Barcelona, där Beatles gjorde sin sista spelning 3 juli på Europaturnén 1965. Vidare till spektakulära men ärligt talat väldigt kitchiga evighetsbygget Sagrada Familia, där bussresan liksom hämtar andan innan fordonet tuffar upp för branta gator innan den vänder åter mot Plaça de Catalunya och avstigning.

Tiden har hunnit bli knapp. Samtidigt som vi behöver äta något lätt innan kvällens förmodat mer bastanta måltid. Vi tar oss tillbaka till hotellet. Z ratar restauranger på vägen, trots att hennes möte är inom en tajt tidsgräns. Mitt emot vårt boende ligger en restaurang som känns rimlig. Vi tar plats och servitören kommer bärandes på den griffeltavla där dagens meny står. Z förklarar att hon är i tidsnöd, men han väljer omsorgsfullt, inte alls ovänligt, att gå igenom rätt för rätt. Jag beställer en potatissallad och en öl. Z något annat, men inser i samma stund att hon måste rusa för att få möjlighet att förbereda sig för det viktiga mötet. Hon går in på restaurangen, förklarar och får sin mat med sig, betalar för oss båda, försvinner med en förflugen kyss på min kind och jag blir ensam kvar. Jag tar tid på mig när maten väl serveras. Rätten är himmelsk. Av en bedrägligt liten portion blir jag rätt mätt. Jag ägnar mig åt kontemplation. Låter stillheten på denna bakgatan, som blott är lindrigt trafikerad, smeka själ och sinne. Tystnaden bryts när två munkparakiter flyger lågt i hög fart förföljda av en tredje och försvinner vidare ut på Carrer de la França Xica.

Jag tackar för mig med en önskan om att komma åter. Jag tror att bakom griffeltavlans alla rätter väntar en måltidsstund av rang. Går den korta promenaden över gatan och upp till Z som håller hov i sitt möte. Att tjuvlyssna på henne i ett jobbrelaterat ärende är en fröjd. Hon imponerar där också; trevlig, saklig, metodisk, charmig och snar till skratt.

Det har varit en intensiv dag för framför allt henne. Men än är dagen inte över. Vi ska ta oss till våra vänner som bor centralt, det vill säga något stenkast från Plaça de Catalunya. Hon skiftar kläder. Jag likaså. Tar på mig Nigel Cabourn-kavajen funnen på Ragtime herr, NN07-skjortan och blå Tiger of Sweden-chinos (båda plaggen från Myrornas) kompletterat med Stetson-hatt och Mats Theselius-designade broguestofflorna. Vi är redo att gå ut i Barcelona. Åter guidar Z oss från a till ö medelst tunnelbana och buss. Vi ringer från gatan och snart öppnas dörren för vidare färd några våningar upp… ja, högst upp. Lägenheten vänparet hyr är kanske inte så stor (två rum och kök), men har en terrass som heter duga med utsikt över taken och Barcelona.

Vi samtalar, skrattar, stämmer av våra liv. Så som man gör när man är nya med varandra. Så är det dags att ta en Uber till restaurangen. Men väl nere på gatan bokar Uberföraren av. Vi börjar få knappt med tid, men lyckas fånga en taxi som precis släpper av där vi vill gå på. Snart är vi nere i kvarteren dit Z ville gå den första kvällen. Taxichauffören kör inte ända fram, men förklarar hastigt vara vårt mål ligger. Vi flackar med blicken, men finner rätt snart Can Solé, kliver in och möts av en sober miljö med bord dukade med linnedukar, stärka servetter och ett överdåd av konst på väggarna.

Vårt bord ligger en trappa upp och vi är snabba att beställa paellan och de drycker vi vill ha (vitt vin för de flesta). Den stora pannan med maten kommer in och vi förser oss, äter med god aptit (men jag har ätit godare paella) och har en trevlig kväll. Vid ett fönsterbord sitter en ung, vacker kvinna med ett manligt sällskap som hon inte ägnar speciellt mycket uppmärksamhet. Istället är mobilen hennes ständiga spegel för fotograferande och gud vet vad. Mellan oss och dem sitt ett annat par, som är väsentligt mer interaktiva.

Vi betalar och bryter upp med idén om en glass och en kopp kaffe någon annanstans. Vi går ned mot kajen där Z och jag promenerade vår första kväll, men får ingen riktig feeling för något av ställena. Istället rör vi oss mot de långa, trånga gränderna som löper in från Passeig de Colom, som ju löper längs med vattnet, och smiter in på Carrer d’Avinyó. Berusningen på folk runt omkring oss ökar i takt med mängderna av barer och coffeshops. Det är lite stimmigare, mer högljutt, men inte stökigt. Vi anar en glassbar i en intilliggande gränd, men mannen som säljer italienska delikatesser gör oss besvikna, men förklarar att runt hörnet, längre upp mot gatan vi kom ifrån… där finns glass. Rätt hade han. Topping Cirkus fixar gelato båda högt och lågt samt kaffe. Där finns även choklad i alla möjliga, obscena varianter. Men det var något vi avstod.

Höggradigt mätta går vi åter mot Passeig de Colom. Där går bussen som ska ta oss hem. Våra vänner ska åt ett annat håll. Vi skiljs åt med löfte om att återses. Bussen tar oss förbi Monument a Colom och Plaça de les Drassanes innan den viker av uppför Avinguda del Parallell, den forna teater- och musikaltäta gatan. Bussen tar oss inte hela vägen upp mot Plaza de Espanya, utan viker av några kilometer från där vi bor. Så vi går i maklig takt och når så vårt tillfälliga hem för åter en natts sömn i staden vi mer och mer får kläm på.

Dag 5

Vi hade en idé om att gå på Prima Vera Sound denna fredag för att se Depeche Mode. Det finns biljetter, men 1600/1700 kronor känns för mycket. Vi avstår. Däremot berättade vi för våra vänner om festivalen och han, som är stor DM-fan, blev entusiastisk. Senare under dagen får vi meddelande om att de införskaffat biljetter dit.

Vi siktar mot annat. I skuggan av den märkliga 144 meter höga Torre Glòries ligger Mercat dels Encants de Barcelona, ett nybyggt månglarnas tempel, en loppmarknad i flera våningar. Vi kommer dit tidigt, kring halv tio, men det är redan mängder med folk på plats villiga att köpa av ivriga säljare. Z trivs som fisken i vattnet, uppfödd på loppisar och antikhandlare som hon är. Snart finner hon en bonad på nära en gånger en och en halv meter. Den är fin, men kostar 400 euro. På tok för mycket, förstås. Vad vill du ge? frågar säljaren. Jag har bara 50, är hennes svar. Ok, blir responsen och jag som är på väg bort får vända åter eftersom jag sitter på cashen. Det väldiga tygstycket stoppas nogsamt ned i en påse och vi fortsätter strövtåget bland lump och fynd.

Z hittar en skjorta som hon vill köpa till mig, men jag är tveksam. Dels är behovet inte så stort. Dels kostar den 10 euro utan prutmån. Vi går vidare utan att fastna för något. Så går vi längre in, eller ut, hittar en skoförsäljare där det sannerligen är rusch. Jag spanar in ett par gröna mockaloafers, men orkar inte riktigt ge mig in i högen av potentiella köpare. Men där är ju ett par röda, säger Z och pekar mot högen. Jag nyper dem. Mäter skosulan mot mina sneakers och är övertygad om att de passar. 25 euro åter utan prutmån för ett par illröda OnFoot i mocka, ett spanskt märke som normalt tingar ett väsentligt högre pris. Ny påse att bära. Z hittar spännande knappar som hon köper. Vi går trappan upp för fler stånd och butiker, in och ut ur dem, kikar på mat som serveras utan att riktigt nappa. hittar kläder som inte landar rätt. Men plötsligt hänger ett par snygga gröna manchestershorts framför ögonen. Jag provar dem. Konstaterar att de möjligen sitter tajt, men priset är hanterbart, precis som för den intillhängande kortärmade tröjan i frotté. Där finns också ett bar beige byxor i stretch med intressant mönster. Z prutar till 50 euro, men vi hamnar på kompromissen 55 euro. Nya kassar att bära som blir fler då Z köper några längder tyg. Så går vi åter ned. Z köper den där skjortan till mig och en exklusiv ask med slips, matchande snusnäsduk, manschettknappar och slipsnål. Märket är okänt för mig, Fly Fish, och svårgooglat.Men den brandgula färgen i mönstret lockar, även om det senare visar sig vara polyester och inte siden som de andra liknande askarna från Boss och Paul Smith, som jag har hemma. Men. Totalt 15 euro. Vi är överlastade, men nöjda och lite loppisrusiga när vi går därifrån och tar sikte mot Torre Glòries, för vi ska till toppen.

Denna den väldiga staden breder ut sig vindlande, svindlande mellan berg och hav, kan vi konstatera av den hänförande utsikten från denna höga byggnad. Vi går varvet runt och banne mig om jag inte hittar Razzamatazz som bara ligger några kvarter från vår utkikspunkt. Denna knappt 20 år gamla byggnad imponerar med sin utsikt men också med sin arkitektur. Vi har kanske inte riktigt 144 meter under oss, men måhända 130 och det räcker gott nog. Hissturen upp går svindlande fort. Z vill knata ned för alla trapporna, men blir hindrad. Tur är väl det eftersom hennes vänsterfot krånglar, men sådant är lätt att glömma i ivern. Vi åker ned lika snabbt som vi åkte upp och landar i souvernirshopen där vi köper vykort till våra barn med respektive samt barnbarnen, förstås. Någon kylskåpsmagnet ingår i köpet och när vi är på väg ut är det en kvinna, som förirrat sig in ”bakvägen”. Inte så konstigt. Själva entrén till Torre Glòries ligger bredvid själva byggnaden och vi gick in i det som var kontorsentrén (knappast första gången det händer med förvirrade turister). Jag berättar för henne om hur man tar sig till den kubformade entrén och Z förklarar att det också går att få seniorbiljetter, men att det knappast skulle gälla henne. ”Du har gjort min dag”, skrockar hon förtjust och försvinner ut. Z och jag lämnar byggnaden, men hon dröjer sig kvar i något ärende jag inte riktigt vet. Jag går mot entrén, för vi ska åt det hållet, och ser kvinnan vi tidigare tipsat slå följe med sin man. Men… de går fel. Jag ropar, skyndar på stegen och ropar igen utan resultat. Jag får öka farten och når dem slutligen precis innan de ska in i kontorsentrén. De tackar uppskattande för hjälpen och jag vänder åter till Z, som undrat var jag tog vägen.

Vi har ett mål. Egentligen två. Men först: bada! Vi tar alltså sikte mot stranden, som dit vi ska ligger nära Prima Vera Sounds väldiga festivalområde. Det blir spårvagn längsmed Avinguda del Diagonal ned till El Maresme, där vi kliver av för en kort promenad ned mot havet. Det är ju tidigt juni och kanske en aning svalt för spanjorer och katalaner, men vädret är utmärkt och Medelhavet lockar med sin sälta, även om jag alltid, sedan de senaste 15 år, badar med ett slags skamlig medvetenhet om att många hamnar i vattnet för ett helt annat öde på grund av den intensiva flyktingströmmen (Kai Martin & Stick!-låten ”Strändernas svall”, från 2016, handlar om det). Märkligt nog drabbas jag inte av samma skuldkänslor över min hunger, men så är människan sällan helt känslomässigt rationell.

Vi ser en strandbar en bit bort, får ett bord med omedelbar utsikt över stranden och havet. Det är som scener ur en film. Två unga, vackra kvinnor i strandkläder, en väsentligt yngre flicka (en dotter?) under ett parasoll. De är som klippta ur ett modemagasin och rör sig elegant och sitter ned med grace. En kvinna bredvid knäpper upp bikinitoppen och släpper ut sina väldiga bröst. Vänder sig njutningsfullt solen. En vacker gänglig och mörk man med solhatt kommer med en bunt strandfiltar som han försöker kränga. Några unga människor springer under skrik ned till vattnet. Vi beställer vår mat – grekisk sallad till mig, hamburgare till Z, öl till oss båda. En servitör kommer med en back rendiskade glad, hivar upp backen på disken och välter i samma ögonblick ett gäng glas, som krossas mot golvet inne i baren. I samma ögonblick bryter en servitris ihop, gråter hejdlöst och famlar desperat efter sitt astmasprej, som hon girigt suger på samtidigt som hon hulkar och blir ompysslad av en kollega. De vackra kvinnorna med barnet packar omsorgsfullt och elegant ihop sina prylar, väl ihop parasollet, stoppar det i sitt fodral som flickan är behjälplig att hålla opp. I nästa ögonblick lämnar de stranden för att passera vårt bord på väg till ett eget för dagens lunch. Gängligheten och längden jag trodde de båda hade visade sig vara mer modest i närbild. Men gracen var stor.

Vi betalar och bryter upp, går ned mot stranden och skapar vårt strandläger i skuggan, där Z:s bonad kommer till nytta. Jag får börja badet, skiftar snabbt till badkläder eftersom de togs på redan på hotellet med min GAP-kortbyxor från Londonresan sommaren 2015 över. Badskammen försvinner när jag väl är i. Jag låter vattnet smeka min kropp. Flyter, simmar, tar några meter under vattnet med öppna ögon. Det är underbart. Så är det Z:s tur. Hon tar sin tid. Kommer upp. Vi skiftar igen. Att bada är härligt.

Vi bryter upp. Går upp mot spårvagnen och tar den tillbaka samma väg som vi kom. Kliver ned i underjorden för en färd till t-banestationen Parallell där vi i underjorden hastar mot bergbanan som förbinder Parallell med Montjuicberget, som ju hyser allt från fort, slott till oympiska arenor och Fundació Joan Miró. Väl av bergbanan, som är en brant stigande upplevelse, är det mot just mot Mirómuseet vi tar sikte – Joan Miró är en favorit och vi blir förtjusta redan innan vi går in när vi utanför möter en lustig staty signerad konstnären.

Vi betalar vår entré, packar in ryggsäckar i ett skåp som kräver en euro, som vi saknar. Z tar initiativet , går upp till kassan medan jag vaktar skåpet, det olåsta. Hon kommer tillbaka med ett plastmynt, vi kan låsa och gör entré i Mirós underbara värld.

Redan i första salen blir jag alldeles sprallig. Vilken ljuvlig fantasi, vilken lekfullhet, vilken gränslöshet och nyfikenhet – oavsett material och storlek. Detta parat med skicklighet och fingerfärdighet. Omtumlad går jag sal ut och sal in med en lika förtjust Z. Det är ett omfattande museum, en resa i Mirós värld och liv. Museets placering med utsikt över staden han föddes och växte upp i ger liksom en extra dimension. Vi är där till stängningsdags efter en dag som tagit oss från loppis till höga höjder och utsikter, till strandliv och underjordsfärder som jag, hennes ledsagare genom livet, hade pekat ut fel nummer och riktning också tagit oss uppför berg och in i ett livfullt museum. Men än är det inte slut på sensationer.

Vi lämnar museet lyckliga efter en omtumlande tid bland Mirós konst. Går nedför berget och Escales del Generalife, trapporna som tar oss mot hotellet nedanför. Ser några yngre män träna kickboxning. Vi passerar den grekiska teatern, La Terrassa del Lliure, de arkeologiska museet, Teatre Lliure och vidare ned på gator som leder hem.

Jag föreslår att vi ska gå till restaurangen tvärs över gatan för middag, men Z säger nej. Vi kikar in på någon restaurang på vägen, men frestas inte. Så kommer mitt trumkort. Trots att hon är stoisk, min kära hustru, vet jag att hennes vänsterfot smärtar. Så… jag föreslår det rimliga i att sitta vid en restaurang med bara tio meter till hotellet. Trots hennes invändningar om avgaser, vilket hon inte haft då vi har suttit vid betydligt mer trafikerade leder, faller hon till föga.

Det finns plats på uteserveringen och servitören ler igenkännande och välkomnande, greppar griffeltavlan med alla rätter. Vi hindrar honom vid hälften och ber honom välja sina favoriter. Vi får en kväll som vi sent ska glömma med mat från havet i fem rätter där den ena bräcker den andra i välsmakning med en makrill på toppen av allt som smakar som ingenting annat. Men också tonfisk, bläckfisk, räkor, haj… Vi plussar på med ytterligare två rätter samt dessert och kaffe, fyller på våra vinglas. Mitt i ätandet utbrister Z ”Det här är det godaste jag har ätit”. Jag kan bara instämma.

Santamadre Restaurant de tapes är en sensation – från vänlig service till klassen i köket och behandlingen av råvaror. När vi kikar på notan tappar vi hakan. 138,25 euro! Z lägger till dricks. Men fortfarande knappt tusen kronor per person för en kulinarisk upplevelse som sent ska glömmas. Hit vill jag igen.

Dag 6

Det är dags att säga farväl. Vi börjar packa våra väskor, går ned för frukost. Tar den skrangliga hissen upp igen. Packar färdigt. Säger tack, checkar ut och lämnar hotellet för en promenad ned till Placa de Espanya där bussen till flygplatsen går. Vi kommer när bussen precis lämnar hållplatsen, men förstår på gesterna av kvinnan som kör bussen att påstigning är vid hållplatsen på andra sidan gatan. Vi hastar med bagaget som är större än då vi kom, kliver på och finner platser på den nära nog fulla bussen. Det är en regional färd med stopp vid varje gathörn, så det tar sin modiga tid att komma fram, men vi har utnyttjat kollektivtrafikkortet.

Väl framme vid flygplatsen letar vi efter någonstans att köpa porto till vykortet vi inhandlat, och som jag har skrivit. Vi blir anvisade en kiosk utanför terminalen. Jo, de har porto, men bara mot kontant betalning. Z får skynda iväg till en bankomat och hämta ut tio euro, komma tillbaka, betala och sedan ger vi oss iväg på jakt efter en brevlåda. Vi hittar en ungefär där vi ska in i säkerhetskontrollen. Lägger på vår post och ställer oss i kö för att komma genom säkerhetskontrollen, passerar och går långsamt förbi alla butiker efter att ha lättat på trycket. Z letar en sommarhatt; jag ingenting. I Mango hittar jag en tegelfärgad linnekostym, som väcker mina sinnen. Jag provar. Jag köper. Jag är inte klok.

Så äter vi lite mat innan vi går ombord. Jag somnar snabbt. Vaknar över Nederländerna, försöker orientera mig, passerar Tyskland och Danmark…

Inflygningen över Göteborg är verkligen magnifik. Under oss breder skärgården ut sig, sedan Göta älvs mynning, Långedrag, Frölunda och som bonus våra hemmakvarter och mina söners. Det är ett panorama sett ur ett von oben-perspektiv och jag älskar min fönsterplats. Snart landar vi för att i nästa ögonblick bli upphämtad av T, yngste sonen, som lånat bilen under vår bortavaro.

Pedagogisk Banksy på Eriksberg

Hemma hänger en affisch från Sex Pistols lansering av singeln ”Pretty vacant”, som jag fick från gamla skivbutiken Waideles filial på Korsgatan i centrala Göteborg. Affischen lät jag rama in i med guldram, för att liksom tygla den musikrörelse som kom att drabba mig. Jag är på något vis fortfarande förtjust i detta mitt grepp.

Jag tänker på den då jag kliver in i Eriksbergshallens imponerande utställning ” The mystery of Banksy – a genius mind”, som tagit över efter några månader i Malmö och som visas på andra ställen nere på kontinenten. Banksy är den okände konstnären som på 90-talet fick sitt genombrott i, den förmodade hemstaden Bristol, med sin snillrika, ironiska och humoristiska gatukonst, inte sällan med en politisk udd.

Det är bara fyra år sedan hans konst senast visade i Göteborg. Då genom förre samarbetspartnern, förläggaren, fotografen, utställaren och samlaren Steve Lazarides (skrev om den här och GöteborgDirekt hade en intervju med honom vid tidpunkten för utställningens öppnande). Då handlade om det om originalverk, som Lazarides samlat på sig, men där han också hamnade i en kontrovers med Banksy, som inte vill se sin konst på gallerier eller muséer.

Utställningen nu är mer pedagogisk. Den hade premiär förra året i München och turnerar nu alltså runt. Inget av verken är i original utan kopior och laborerande för att passa utställningens syfte, men är inte mindre än en fascinerande lektion i Banksys skapande och resa mot den dignitet han nu har uppnått.

Från den upproriske gatukonstnären, som genom sitt alias gäckade polisen och de styrande i Bristol, har Banksy blivit ett varumärke och en miljonindustri. Något, om inte annat, den här utställningen vittnar om. Precis som jag, som ramade in Sex Pistols uppror i en guldram, hamnar Banksys konst nu gärna i de fina salongerna, säljs på auktioner, murar där hans konst skapats kapas för att installeras någon annanstans. Banksy är också inte bara en mans verk, utan han – som det lär vara – har en hel kader av medarbetare som hjälper till. Inte alltid utan kontroverser, där hans team har bett om hjälp och tips av lokala gatukonstnärer om platser att verka på, men sällan bjudit på ett tack tillbaka eller helt sonika snott ställen för sitt eget syfte.

Nå, så kan det nu bli när konstnärens konst växer.

”The mystery of Banksy – a genius mind” bjuder in på den 25-åriga resa som hans konst har gjort sedan genombrottet; upprorisk, rörande, humoristisk, genial, ironisk, men också med en hel del plattityder. Men det finns också en politisk udd och satir som är smittande. Som hans verk i Ukraina efter det krig som Ryssland startade 24 februari 2022. Eller ”Dismaland”, nöjesfältet som skapades i Weston-Super-Mare (bara några mil väster om Bristol), som en grimas mot kommersialisering av nöjesindustrin i synnerhet och världen i allmänhet. Ja, även de verken kring problematiken gällande den aldrig sinande flyktingströmmen över Medelhavet (en mindre bra text som ackompanjerar det utställningsrummet, som om flyktingvågen den vägen upphört) griper tag. Bland mycket annat.

Det här är åter en utställning som inte är auktoriserad av Banksy, men som med förtjänst visar på hans sinnrika och hyssfyllda konst och en förståelse för den.

Fotnot: ”The mystery of Banksy – a genius mind” visas från 9 juni till 8 september 2023.

Tur och retur för konsten

Jag/vi missade ju utställningen ”Det kolde øje – Tyskland i 1920’erne” med en hårsmån, eller dag om man så vill, när Louisiana senast besöktes i mitten av oktober (skrev om det här). Snopet, för det är något med den tipsepoken som fascinerar. Framför allt perioden i Berlin under Weimarrepubliken på just 20-talet. Missen har lite grämt mig och jag har velat åka tillbaka. Satte en datum i slutet av februari för en ensamresa för att upptäcka via Z:s sinne för ordning och reda att den skulle gå ner 19 februari. Jag fick med andra ord lägga om mina planer, som ett tag till min stora glädje även omfattade Z. Men hon kikade vidare i programmet och lockades inte av de övriga utställningarna.

Nå, jag bokade min resa på egen hand, siktade in mig på pensionärsrabatterna på SJ och tog ett tåg som lämnade Göteborgs Central strax innan halv nio. Gråvädret och råkylan omfamnade mig med sedvanligt göteborgskt humör. Men väl på plats kunde jag låta kupén värma mig och med inköpt sandwich och äppelmust släcktes morgonens begynnande hunger.

Väl i Helsingborg skulle jag köpa en kombinerad färja/tåg/Louisiana-biljett, även den med pensionärsrabatt (man måste ju vara om och kring sig). Men där gick jag tydligen bet, något jag upptäckte först senare, då jag trots att jag påpekade att jag skulle ha prisavdraget på grund av att jag hade rätt åldern inne inte fick någon sådan. Nå, kanske ska ta det som smicker från kvinnan i kassan.

Öresund sträcker ut sig i det vackraste av väder. Det är en känsla av vår i luften, men på däck blåser det vinande kallt och tar ur mig den känslan. Åtminstone initialt. Så många gånger jag rest den här sträckan, men sällan utan Z, som är det bästa och mest kära av ressällskap. Nu får jag klara mig själv och känner mig vilsen. Tiden på färja är kort, jag kliver av med de andra resenärerna och tar mig den korta promenaden till stationen där jag precis ser ett tåg söderut lämna. Inga problem. Tågen i Danmark går tätt och nästa tåg mot Næstved via Hovedbanegården i København, och där med förbi Humlebæk, är redan inne. Jag fyller i min biljett med dagens datum och klockslag när tåget ska gå, som kvinnan i kassan instruerat mig att göra.

Kupén är hart när tom och resan tar ungefär som båtfärden, det vill säga tjugo minuter. Jag kliver av i Humlebæk, men väljer inte att gå de få hundra meterna till Louisiana bums. Istället går jag in i köpcentret där jag vet att det finns en secondhand. Blå kors genbrug är emellertid stängt. Men när jag kikar in i butiken för att se vad jag missar ser jag en man gå omkring där. Han noterar mig, kommer till dörren och trots att det är en dryg timme till öppningsdags låter han mig komma in. Jag strosar tacksam omkring, men hittar ingenting bland herrkläderna. Så går jag till barnavdelningen, ser en Burberryskjorta, en kortärmad, i storlek 80 för 40 kronor. Z köpte ju en trenchcoat av samma märke för en spottstyver till barnbarnet i somras. Så varför inte. En ny kortärmad skjorta går på svindlande 2400 kronor. Men även om skjortan kanske är för liten för mitt växande barnbarn är den för söt att inte inhandlas. Det blir också ett durkslag i blå emalj, Glud & Marstrand, som är i fint skick. 50 dkr. Jag vill ju bidra lite till Blå kors verksamhet. Mobilpay har jag inte – när ska ett gemensamt mobilt betalsystem ordnas mellan de nordiska länderna? – så jag får ta ut i den intilliggande bankomaten. Betalar och tackar för vänligheten, packar ned det jag köpt i min axelremsväska och promenerar mot min destination. Kliver in i museets salonger och går i dess environger, där man förbereder för den kommande utställningen av Dana Schutz, som öppnar i dag torsdag 9 februari, och går i korridoren mot Amedeo Modiglians underbara skulpturer, som jag aldrig tröttnar på, och det där rummet, vikt för hans konst, ett av museets vackraste och sig som ett ständigt skiftande konstverk beroende på klockslag, väder och årstid.

Den indiska fotografen Gauri Gills bilder har fått ett rejält utrymme från olika projekt hon gjort. Det är kittlande och närgånget på ett både humoristiskt, allvarsamt och ödmjukt vis. Bilderna öppnar upp människors hem, liv, själ och hjärta. det är skickligt.

Hennes amerikanske kollega, konstnären Richard Prince är närmast nonchalant punkig med sina fotografier, där han avfotograferat andras foton från exempelvis magasin. Men där finns också en uppfriskande filosofi där hans betraktande öga skärmar av och ger den ursprungliga bilden ett nytt sammanhang. Lite som hiphopens samplande.

Men det är alltså för utställningen ”Det kolde øje – Tyskland i 1920’erne”, som också omfamnar fotografen August Sanders bilder på över 260 stycken. Det är en epok för hundra år sedan som i mångt och mycket speglar vår tid. Då, i efterdyningarna av första världskriget, lever Tyskland i ett politiskt landskap med nerverna utanför kroppen. Socialdemokratin kämpar för demokrati samtidigt som nazister och kommunister möts i regelrätta drabbningar på gatorna. Ekonomin för landet är kört i botten, arbetslösheten är skriande, samtidigt som nöjeslivet och konstnärers, författares, arkitekters och musikers kreativitet är blomstrande. Det är en tid av tillåtande, med en känsla av att allt är möjligt. Industrialismen är expansiv, kvinnor har genom att ha tagit männens jobb under kriget också börjat ta en självklar plats i samhället. August Sands bilder visar på det samtidigt sprudlande och drabbade livet i Berlin med flera städer. Konsten går från expressionismen mot nya uttryck, något utställningen visar. Konsten är märkligt stram, kal och ren. Men samtidigt väldigt uttrycksfull. Jag undrar lite hur de prominenta såg på porträtten på dem som gjordes, för de är knappast förskönande bilder som skapats.

Jag tog min tid – och strid med pensionärer äldre än jag och skolklasser – för att få min stund av kontemplation. Så nöjde jag mig. Gick ut i det vackra vädret och insåg att jag missat en promenad i museiparken. Istället blev det en väg in i bostadsområdet som vätter mot Öresund och vidare till stationen som skulle ta mig till Helsingør för frokost.

Så fyller jag i min biljett, datum och klockslag. Men ingen kontrollant kommer för att inspektera att jag betalt. I Helsingør är vädret fortsatt kylslaget men strålande. Jag möter flest svenskar, tar en tur till lite olika secondhandbutiker utan att nappa på något (men jag var sugen på ett par J Lindeberg-jeans för 100 dkr) och gick in i Kvickly, matvarubutiken, för att köpa Ribena, den goda saften som av någon anledning inte finns i Sverige, och fastelavnsbolle (ett slags motsvarighet till våra semlor) som Z önskat sig. Det visar sig att sådana som hon minns från sin barndom inte längre görs. Det blir något slags variant bland utbudet och rågbröd.

Så ut till torget och Café Torvet för en öl, som blir två, en snaps och tre smørrebrød samt laddning av mobilen. Jag dröjer mig kvar där för en stund för mig själv, som om jag inte har nog av det, innan jag tackar för mig, betalar och går ut för att promenera mot färjan som går lika ofta som tågen, det vill säga var tjugonde minut. Väl ombord blir det lite godisköp innan jag sätter mig och softar (somnar) samtidigt som färjan lämnar land. På fast, svensk mark kliver jag rätt in i släktingar. Z:s lillasysters man med yngste son, som är där för ynglingens brottande. Han är en av Danmarks största talanger, som för att bli bättre brottas i en Helsingborgsklubb en dag i veckan. Det kallas ambition.

Vi snackar en smula innan de viker av för skjutsen de väntar på att jag ställer mig att vänta in tåget till Göteborg, som kommer en smula sent. Jag har valt första klass, sitter i ensamt majestät, läser lite ur min gymnasiekamrat Grzegorz Flakierskis senast novellsamling, somnar, tittar ut i bäckmörkret och kommer så småningom hem till Z:s famn och kyss.

Gränsen

Det är den 15 oktober 2022. Jag fyller 66 år. En svindlande ålder för en man som har barnets öga och en förfalskade tro om att allt är som det alltid har varit. Nej, jag är inte naiv. Jag vet min ålder. Min kropp känner den definitivt. Men det är en ständig och evig ekvation om vad som är rätt och fel, vad som är logiskt och inte rimligt. Jag kämpar vidare. Jag är 66 år.

Min önskan var att resa söderut, till Danmark, till Z:s syster T i Bagsværd, ett andra hem för mig, hennes trivsamma lägenhet någon mil utanför den danska huvudstaden. Så vi åkte. På torsdagen for vi söderut med Hilda, som blivit en kär färdkamrat. Hon tar oss stadigt i hög fart genom inledningsvis Västergötlands södra landskap, förbi Sandsjöbackas sköna ljunghedar, in i Halland och den böljande E6:an som tar oss nedför, passerar Viskan, Ätran, Nissan och Lagan, viskar ramsan från skolan och skjuter fart över Hallandsås innan Skåne breder ut sig med Öresund i horisonten. Färjan väntar vid Helsingborg, glider snart ut i det historiska vattnet mellan två länder som tidigare kivats, men nu håller klädsamt sams. Jag står på däck när färjan lämnar land. Så Helsingør i oktobers gråväder. Vi lämnar båten, får Själlands mark under Hildas däck, åker till Prøvestenens köpcenter, går in på Kræftens Bekæmpelse Genbrug – loppiskraften sitter starkt i kroppen – och vi köper lite ting innan vi går till slaktaren för en av de godaste kebaber som står att få. Vi beställer en rejäl portion för hemresan. Stället är stängt på söndagen, men slaktaren är där för att jobba och vi får exklusiv access inför vår hemfärd, så att vi slipper inkräkta på T:s frys i Bagsværd.

Så ned mot Strandvejen och Louisiana. Alex Da Cortes speciella konst ställs ut, utmanande, underhållande och undervisande. Vi vandrar vidare i museets korridorer, tjusas, som alltid, av Modiglianis skulpturer och framför allt dem i Louisianas allra vackraste rum som är som en tavla i sig själv. Några tillfälliga utställningar passerar revy och jag kliver in i ett rum där jag snabbt blir utvisad. Endast för Louisianas vänner för en förhandsinbjuden publik till ”De dolde øje – Tyskland i 1920’erne”. Jag vänder surt om, mumlar att då borde kanske dörren inte vara öppningsbar alternativt en klädsam skylt som förklarar saken. Z försökte vädja till vakten och påtalar att jag fyller år (vilket ju inte var riktigt sant, det var ju någon dag kvar). Vi missar utställning med något av ett nålsögas marginal. Det blir lite Andy Warhol innan vi kliver ut i den fallande skymningen.

Kulturfärd. Mot Danmark, mot Louisiana, mot Café Jorden Runt för mat. Foto: KAI MARTIN

Åker mot Rungsted med planer på att äta vid ortens kro, men far vidare i det tilltagande mörkret. Z pekar på det ena efter det andra minnesmärket ur hennes barndoms historia. Men vi stannar först vid Café Jorden Runt i Charlottenlund. Jag är inte överdrivet hungrig, men det blir en öl och något slags sandwich med kycklingsallad. Den räcker för en familj. Mörket famnar oss, regnet faller, det är den 13 oktober och vi kommer lite senare än vad det var tänkt till Bagsværds natthärbärge.

Fredag

Vi tar en sen morgon. Skyndar inte. Z:s syster T försvinner till jobbet, hunden Max rastas av hennes man L och vi tar frukost, klär oss och far. Gårdagens övervägande svarta klädsel – Nudiejeans, en grå Oscar Jacobsontröja, vit skjorta, svart H&M-sammetskavaj och grå hatt – är för dagen utbytt mot en höstgrön Lexingtonkostym från Ragtime med en adderande orange snusnäsduk, Etonskjortan i brandgul ton och Bossvästen inhandlad hösten 2020 i Köpenhamn, grön fluga från Beyond Retro, den svarta Selectregnrocken köpt i Frederikssunds Røde kors i somras samt tweedkepsen från Dublinresan sommaren 1995. Vi kikar in på Bagsværds Røde kors, jag hittar en rosarandig Sand-skjorta för 65 dkr, provar lite annat, men nöjer mig. Vi checkar ut, far vidare mot Buddinge och Kirppu där vi kommer att stanna en dryg och kostsam timme. Inte bara hittar Z en tavla som hon prompt vill ha (målad hennes födelseår) utan det blir lite annat också innan vi kommer ut till vår lappade Hilda. Vi hade glömt p-skivan och det i sin tur renderade en bot på 795 danska kronor. Surt. Packar bilen med en tavla av okänd konstnär med med Z:s födelseår som indikation på när den kreerades samt lite annat smått som vi fann. Vi far vidare till Herlev. Hamnar på Røde kors där, Z hittar några plagg hon vill ha, men jag står över. Några tio meter därifrån finns ännu en Kirppu som vi frekventerar och kommer ut med kassar fyllda till bredden plus en gigantiskt Angry Bird som yngste sonen ska ha.

Vårt idoga secondhandletandet har gjort oss hungriga, så på vägen till parkeringen stannar vi till för en flæskestegsburger och en øl innan vi åker till Søborgs Hovegade, som inte bara har flera loppisar utan också en hockeybutik. I den hittade jag i somras en målvaktsklubban till – trots den danska kronan – till starkt nedsatt pris. Den visade sig vara felmärkt, så det blev ingen business då. Nu står klubban kvar med samma prislapp, så nytt försök. Men jag nekas igen, men får ändå ett så bra pris att jag köper den som födelsedagspresent till mig själv. Så hade jag också gjort i Buddinges Kirppu där jag hittade ett par Birkenstocksandaler, nya, i guld för en bråkdel av utgångspriset i butik. Vi går vidare på Søborgs Hovedgade, kikar in på Folkekirkens Nødhjelp Genbrug och en till Søborg Torv, där Z hittar en elegant grön Armanitrench. Blå kors genbrug får en påhälsning, men där köper vi inget. Det gör vi däremot i Ismageriet som tillsammans med en kaffe blir dagens fika.

Dagens utflykt börjar ta ut sin rätt, så vi styr kosan åter mot Bagsværd och vårt natthärbärge och lite kvällsmat med familjen, tv och samkväm. Jag går och lägger mig hyfsat tidigt för att läsa bok (Deon Meyers ”Mörk flod”), somnar efter ett tag och vaknar av att det är min födelsedag. Jag har en önskan om att åka till Hellerup strand för att bada. Z vaknar och vi far den dryga milen till hamnen där med badplatsen. Det är tidigt, men inte folktomt. Folk promenerar ned i sina badrockar och tofflor från sina boenden för ett uppfriskande dopp, eller en simtur, i Sundet. Jag går ut på piren, klär av mig och står snart naken så när som på badshortsen redo för födelsedagsdoppet. Andra har redan djärvt klivit i och jag tvekar inte; gör detsamma och simmar runt för att sedan frustande kliva upp till handduken, som frotterar mig torr. På med kläderna. Morgenmad väntar. Vi stannar vid ett bageri på Bagsværds Hovedgade för danska delikatesser, kommer hem och startar förberedelserna för dagens första mål mat. Jag får i den vevan ett paket av Z. Peter Englunds ”Onda nätters drömmar”, som jag önskat, som handlar om andra världskrigets avgörande skede i november 80 år tillbaka i tiden. Den är tänkt som min följeslagare i novembers mörker… Tack. Så ringer den kära gudsonen tillsammans med dottern för ett underhållande Messengersamtal.

Vi tar turen in till Lyngby och vi är inte ensamma. Det är nu mer lite trixigt att åka dit då det byggs en spårväg mellan Ishøj och just Lyngby – tvärbanan, kallad Letbane har varit tänkt att stå klar 20/21, men är kraftigt försenad. Blir nog bra då allt är färdigt. Vi går in på Røde kors, som vi alltid frekventerar. Men vi nöjer oss. Fönstershoppar längs Lyngbys Hovedgade, ser förre danske statsministern Lars Løkke Rasmussen som valkampanjar för sitt nya parti Moderaterna (!) och vi smiter in på Magasin, går omkring, gästar en toa och landar så småningom för en fika utomhus i det milda höstvädret. Vi far vidare på vårt loppisstråk, åker till Birkerød där vi på Røde kors i ett anfall av spontanitet köper en Grön Anna-servis plus lite kläder och far sedan vidare till Hørsholms Røde kors, där vi denna gång inte hittar något. Så far vi åter till Bagsværd. T har lovat födelsedagsmiddag. Jo, man tackar.

Det blir gryta och gott vin, samtal och efterrätt och vin och ost. Men en incident mellan Z och mig gör att jag surar till, tackar för mig och går in på rummet för att läsa vidare i den spännande, och välskrivna, boken. Natten kommer som ett anfall och knockar mig. En ny dag väntar.

Jag vet, jag köper mycket kläder. Det är ett slags nöje, men också ett triggande av belöningssystemet i klass med ett missbruk. Målet med resan var Holteloppisen, som vi besökt miljarders gånger, och som jag älskar. För sitt folkliv. För chansen till fynd. För stämningen. Min idé var att den 16 oktober skulle jag sätta ned foten. Här skulle en gräns markeras. Från och med nu var det slutshoppat. I fortsättningen skulle kläder plockas ur garderoben, där jag dessutom skulle göra utrensningar, precis som i bok- och skivhyllan. Jag ville, som i Strindbergs dikt ”Esplanadsystemet” skapa luft och ljus i mitt hem.

Vi packar bilen tidigt för att efter Holte fara hem. Äter en stadig frukost och tar sikte mot loppmarknaden denna vackra höstmorgon. Holte loppmarknad är populär och lite av en catwalk där framför allt kvinnor klär sig spännande i sin egen gatas mode. Jag gillar det och paparazzifotograferar lite av vad jag ser. Jag vill inte vara sämre utan har på mig den tredelade Guide London-kostymen jag köpte där i våras. Till det en blåvitrutiga Sandskjortan från Røde kors i Hillerød i våras och Tigerslipsen från just Holte våren 2018. Vi har pengar på fickan, om vi ut i fall att hittat något vi inte kan tacka nej till. Som en par mörkblå Tiger-byxor med slag, som jag köper för 100 danska kronor. Men det blir sparsamt med fynd. Vi väljer istället att ta oss norröver, mot Helsingør. Men inte den snabbaste vägen. Istället kör vi mot Strandvejen och Z berättar om då hon för några år sedan promenerade de 45 kilometerna från Köpenhamn till Helsingør i ett FB-evenemang. Om hur de gjorde lite avstickare ner mot vattnet. Hon guidar oss ned mot Sletten, en lite hamnby nedanför Humlebæk. Vi orienterar oss lite fel, men kommer så småningom ned till hamnen, parkerar den fullastade Hilda och går ut på piren. Vi suktar efter fika, kanske en glass i det vackra, men blåsiga vädret. Men kiosken är stängd. Däremot är Slettens Bådeklub på väg att öppna med en buffé som lockar. Vi bidar vår tid och blir snart gäster på etablissemanget. De lokala gästerna, som nog alltid går dit på söndagar, kika i smyg på det okända paret som låter sig väl smaka av det klassiska danska delikatesserna och ølen. Vi låter det ta sin tid, kikar ut genom fönstret och njuter av den vackra vyn. Så bryter vi upp, tar de sista kilometerna mot Helsingør och slaktaren vi Prøvestenen, som öppnar för oss efter Z:s diskreta knackning. Vi handlar lite proviant vid Kvickly, öl och vin, innan vi far hem. På den svenska sidan spelar oss vädret ett spratt som vore det april. Vi var igenom ösregn, hagel, solsken… hela paletten av skiftande väder.

Så hur gick det då…? Med gränsen? Med markeringen mot mig själv?

Nja, de som följer mig på Instagram och Facebook har ju snabbt konstaterat att den där Kai är en shopaholic av rang. Det har blivit fler plagg och skor sedan 16 oktober 2022. Men i huvudet maler fortfarande mitt intre esplanadsystem.

Fotnot: Lejonparten av denna text skrevs strax efter den gjorda resan. Men sammanställdes och slutfördes först nu, 5 februari 2023.