Stark start. Sara Parkman med band kickstartade igång Way out West 2023. Foto: PETER BIRGERSTAM
Det kan ju vara helt förödande att starta en festival. Få i publiken har hittat in till området, än färre fram till scenen och utmaningen att anta Way out West som första akt är milt sagt grannlaga. Det har ingen förklarat för Sara Parkman med band. Hennes eklektiska folkmusik är från start smittande, energistinn och engagerande. Få kan som hon väva in element i sin musik som gör att den frustar, spritter och sväller över alla gränser. Ja, polskor. Vilt kylande, ja. Men ja också till Les Voix Bulgares och gregorianska körstämmor. Ja till rock i sitt absoluta och mest intensiva uttryck; tolvsträngade gitarr, tramporgel, fioler, körtrio i arren tilltrots.
Sara Parkmans musik är uppmanande och utmanande. Hon är kraft och innerlighet. Köttslig lust och värme. Hon tvekar inte en sekund att använda scenen för sitt politiska ställningstagande, mot den grasserande fascismen, för mångfalden, för kärleken i regnbågens alla färger. Hennes konsert är på samma gång en pungspark och en liderlig kram, svår att krångla sig ur – om man ens skulle vilja. Det här var en kraftfull start på festivalen, som jag sent ska glömma.
Sprakande Sara Parkman. Foto: KAI MARTIN
Förutsättningarna för Way out West 2023 hade inte varit de bästa. Ovädret Hans hade vräkt ned regn och med stormbyar var det onekligen ett tufft jobb för festivalarrangörerna att rigga inför musikfest i Slottsskogen. Men väl denna öppningsdag sken solen. Som vanligt då den gör det och det är hyfsad värme är det som om ingenting har hänt. Är det festival så är det. På med finaste stassen, ut i det blöta gräset med Conversen på, eller snajsiga boots till klänning; jag älskar det. Musikfesten i Slottsskogen är lika mycket en modeparad med den ena snygga kreation efter den andra. För egen del körde jag modest moget. Låga, röda stövlar, ett par grå NN07-byxor (65 kronor på KFUM i veckan), Samsøe Samsøe-tischa (50 dkr, secondhandfynd från förra året) och en skotskrutig Wezc-jacka (hittad på Erikshjälpen). Med regnjack i väskan var jag rustad.
Efter den omtumlande starten med Sara Parkman och hennes band gick jag med djärva kliv till det nya Linnétältet för en dos Londonrapparen Shygirl. Men… nja, nej. Det är ingenting för mig. Vidare tillbaka till de stora scenerna där jag från håll hör gospel från Azaleascenen. Vid närkontakt är det en bitvis himmelsk upplevelse att höra Brimingham Jacob Banks röst. Han må vara född i Nigeria, men förvaltar arvet från afroamerikanska soulstorheter som Solomon Burke med kraft och elegans. Han sjunger för full storm, men lekande lätt. Oerhört imponerande. Men jag skulle dels velat höra honom i klubbmiljö, för att musiken och rösten skulle komma till sin rätt. Dels skulle jag velat ha honom med fullt band med kör för att musiken ytterligare ska gagnas. En gitarrist/keyboardist och trummis – om än skickliga – gav tillsammans med det förinspelade endast en hint om något mycket större.
Stor röst. Nigerianskfödde britten Jacob Banks har en röst som är soul- och kraftfull. Foto: PETER BIRGERSTAM
Melbournebandet King Gizzard & the Lizard Wizard är på scen lika tungvrickande som namnet. Ingen genrer är för stor den intensiva gruppen, som släpper på allt och blandar friskt. Hårdrock, punkös, death- eller thrashmetal, grunge… in med allt. Det spottar ur sig låtar med ett intensivt mangel på samma sätt som de sedan starten 2010 har spottat ur sig skivor. Jag tänker på Tubes i något slags uppdaterad millennieform. Jag tänker på AC/DC:s okynniga barnbarn. Bitvis underhållande, men i längden värjer jag mig mot att för att inte bli schizofren. Om inte schizofren, så klonad vet jag att landslagets Peter Gerhardsson hade velat vara. Det här är ett av hans favoritband. Nu ska han coacha de svenska tjejerna till seger, men skulle gärna varit på plats långt fram på australiernas gig.
Fullt ös. King Gizzard & the Lizard Wizard från Melbourne öser från start till mål med sin märkliga rockmix. Foto: PETER BIRGERSTAM
Kontrastarna kanske inte kan bli större – King Gizzard & the Lizard Wizard v/s Devo. Men samtidigt rör sig banden i något av samma kraftfält. Rockmusik som avantgarde och utmaning av genren i alla dess former. Devo var ett favoritband för mig i slutet av 70-talet och gruppen från Akron, Ohio influerade Kai Martin & Stick! när vi precis hade bildats och något år framåt. Då hade det amerikanska bandet redan varit aktivt i fem år och firar alltså nu 50 år som grupp. Deras märkliga musik smittade. deras uttrycksform likaså. Men jag måste erkänna att det var först när jag såg den australiska dokumentären (från 2021) ”Devo – bandet som förutspådde en dyster framtid”, som gruppens koncept hamnade i ett större sammanhang. De har varit konsekventa i inte bara sitt formspråk utan också i vad det är som de vill uttrycka i text och musik. Hotet mot miljön är inte nytt. Statens våld mot civila likaså. Kommersialismen hänsynslöshet. Modets likriktning. När bandet fick sitt genombrott just i 70-talets sista skälvande år och vid skiftet över till 80-talet fick jag aldrig chansen att se dem. Men någonstans i 90-talets början gästade bandet Cue Club i Göteborg. Jag såg dem då utan att imponeras och kort därefter la Devo ner. Nu hade jag sänkt garden och blev underhållen.
Nu är Devo ute på en omfattande (avskeds-)turné för att sprida sitt budskap samtidigt som deras sprakande hemsida bjuder in till köp av allehanda merch. En smula ironisk, måhända, men något ska också betala pensionen till Mark och Bob Mouthersbaugh, Gerald Casale. Det blir en färgsprakande konsert där backdropen pumpar ut videor för att ytterligare accentuera bandets musik.
Nej, det är inte samma energi som förr. Herregud, dessa musikaliska pionjärer har passerat 70 (den Claes Erikssonlike Gerald Casale är äldst med sina 75 år). Men det blir ett kärleksfullt, humoristisk och samtidigt allvarsamt möte med bandet. De förutspådde ju allt redan för 45, 50 år sedan.
Bokningen av Devo äger samma väsentliga relevans som, exempelvis, Kraftwerk för elva år sedan.
På spaning efter den musik som flytt. Devo – ett av Way out Wests mest väsentliga bokningar – underhöll. Foto: PETER BIRGERSTAM
Seinabo Sey är definitivt en queen of coolness. Henne röst räcker, den är vid och innerlig, varm och omfamnade. Det räcker. Hon behöver ingen färgsprakande show, inga sköna moves, inga dansare att utmana. Hon bara står rätt upp och ned och sjunger, som bara hon kan. Fint.
Innerlig. Seinabo Sey är en queen of coolness. Röst räcker. Foto: PETER BIRGERSTAM
Hennes definitiva motsats är Tove Lo. Ett energipaket, en utåtriktad, intensiv kraft. En artist i Madonnas fotspår. Oförskräckt och utmanande, men en räcka av smittande hits. Hon är lättklädd, lägger sig ned och skrevar mot publiken. Vet i varje steg och rörelse vad hon gör. Sjunger suveränt och är en världsartist i sitt uttryck. Att hon gästades av Veronica Maggio visste jag redan på torsdags förmiddag vid soundcheck. Ändå lyckades jag missa mötet på scen då jag tog en paus. Way out West kan vara alldeles underbart, men också väldigt intensivt.
Utmanande. Tove Lo är en världsartist som vågar mycket och är djärvt utmanade. Foto: PETER BIRGERSTAM
Z har sin favoritplats på Charlottenlund fort camping. Den lilla campingplatsen inte bara belägen vid Strandvejen ned mot Øresund någon mil norr om Köpenhamn, utan också placerat i det gamla fortet, byggt 1883–1886 och ombyggt 1910–1912 och ombeväpnades då bland annat med tolv stycken 29 centimeters haubitsar, som fortfarande finns bevarade. Det är historisk mark, med andra ord. Men också historisk mark för Z, som bott där tidigare och som har plats 16, uppe på fästningsvallarna, som sin (hon fyller år 16 februari, därav vurmandet för den siffran).
Jag är ingen campingkille. Min tvekan har varit så stor att Z inte ens har betalat för min plats på campingen. Hon är envis och stark i sin övertygelse om att göra detta, att min medverkan får ses som en bonus. Tälta ska hon göra i vilket fall. Med eller utan mig. Först när vi åker ner säger jag ja, men smyger med nyckeln hem om jag skulle få fnatt och hade som extra nödutgång också vidtalat T, Z:s storasyster, om evakueringsmöjlighet till henne i Bagsværd. Hängslen och livrem, alltså.
Z fjäskar ändå för mig. Köper en uppblåsbar madrass på Jysk. Ett rejält liggunderlag som ska rymma oss båda. Bilen är packad från golv till tak. Här ska campas. Men vi gjorde ju en första vända på annat håll. (Allt om detta finns att läsa här.)
Totalt ska vi vara i Danmark 16 dagar. Längre än vad jag någonsin varit i mitt kära grannland, vad jag minns. Trots att vi försökt hålla kostnaderna nere, kostar det ändå på. Svenska kronans anseende står lågt och sedan 2008 har den danska kronan skenat om den svenska. Det känns.
Vi checkar in, åker in genom bommarna och tar oss fram till vår plats. Lastar ut. Vädret är med oss och Z reser med van hand sitt ståtliga tält, som rymmer tre rum, men inget kök. Det blir en sovalkov, en walk in closet och ett vardagsrum med dagbädd och två stolar samt ett kylskåp, det vill säga en kylbox som går på den el som är framdragen från en stolpe nedanför fästningsvallen. Vi har utsikt över inte bara campingområdet med sina husvagnar, husbilar och tält i olika storlek och ordning, utan också utsikt över Øresund.
Kopplingen till elstolpen kräver en adapter, som vi inte har. Men den danska grannen med fru, de ska se Springsteen på Parken senare i veckan, har en extra och lånar ut den, eller… visar det sig, han ger den till oss. Camping förbrödrar.
Hundra meter från oss finns faciliteterna som kök, tvättstuga, toaletter och duschar (man betalar per dusch via en kod man fått). Modernt så att det förslår. För att komma in där krävs den kod som vi personligen har fått, men Z har bara gett mig sifforna. Glömt att de ska föregås och eftergås av en fyrkant. Inte optimalt för en trängd man, som dessutom surar för det som surrar. (Se nedan.) Området har till och med wifi.
När tältet är rest och uppkopplat tvekar kylboxen. Är den för gammal, eller är i sin tur dess adapter trasig…? Det visar sig också att vi har fått sällskap. Trots mina år på Expressen har jag aldrig varit särskilt förtjust i getingar. Nu finns de irriterande insekterna överallt surrande. Jag blir grinig. Ska jag bo med giftiga insekter under min camping…? Nej tack.
Z tar det med ro. Tjasar ut dem, men de kommer förstås tillbaka och då har vi inte börjat dinera än.
Kylboxdilemmat måste åtgärdas. Vi saknar också ett campingbord och ett förvaringssystem, något mellanting mellan skafferi och garderob. Någon gång har det funnits i Z:s campingrepertoar, men det är oklart var de finns nu. Kanske försvann de någon gång i flytten då vi hamnade under gemensamt tak 2012.
Vi tar iväg efter GPS och eventuella ställen som eventuellt kan tänkas ha det vi eventuellt söker. Det blir några modiga timmar där vi börjar med Gentofte med Elgiganten (har inget), Jysk (köpte ett lakanset, en kudde och ett täcke – det sistnämnda till Z – på rea för jag har missat i packningen) och Ikea (har inget av det vi söker). Vi forskar vidare och kör mot Herlev via krångliga omvägar grund av arbetet med spårvagnslinjen Ishøj–Lyngby som grävt upp sträckan, ut på motorvägen, ned mot Hem & Fix, som har kylboxen men inte adapter till densamma, ut mot Big Shopping Center (låter lika vulgärt som det är), in på stora Føtex. Där finns både kylbox och adapter (den unge mannen i kassan missar att ta betalt för adaptern). Utanför kassan finns ett bageri (som brukligt i Danmark). vi ska ju ha bröd, men de stora påsarna som står uppe på glasdisken lockar vår nyfikenhet. Z frågar. Det är bröd. Bröd av olika modegenrer. Påsarna ingår i en app där man kan köpa uttjänt, men ätbart. Z har appen och plötsligt står vi med en stor kasse bröd för en ytterst ringa peng. Ute på parkering ser vi en sorgligt sliten figur, som går från en bil till en annan. Tiggandes. Han kommer till oss och pratar ett språk vi inte riktigt får ihop. Han försöker på tyska. Z kan en smula. Men de pengar han önskar blir till tre stycken frallor, som han tacksamt tar emot. Det var det lilla. Hur hamnade han här. På en p-plats vid ett köpcenter långt utanför Köpenhamns centrum? Vi far vidare. Mot Bauhaus, där vi hittar adaptern till elstolpen. Nu kan vi få ordning på kylvarorna och kan ladda mobilerna.
Vi kontaktar T i Bagsværd, för vi har ju bröd långt över vårt behov. Hon får hälften, vi får frysa ned mycket av det vi själva inte kan härbärgera. Så tar vi adjö, åker till tältplatsen för första natten. Plötsligt kommer T på besök med Max, som ska rastas. Vi går ned mot stranden, flitigt frekventerat av utrikesfödda danskar (varför får männen bada iklädda endast shorts och kvinnorna står invirade i sina klädesplagg på stranden och titta på…?). Z och jag passar på att bada. Härligt, friskt och kallt.
Kvällen mörknar på, T och Max lämnar och vi gör oss redo för första natten. Madrassen är bristfälligt uppumpad, men vi är trötta. Jag lägger mig först medan Z tar farväl av T och Max. Vi har pratat om att ligga med huvudet västerut, jag somnar åt ”fel” håll. På morgonen hittar jag Z skavfötters och nedhalkad i ena hörnet, som en ostbåge. Obekvämt. Platsen vi valt för tältet är ojämnt. Framför allt där madrassen placerats. Det är något vi måste åtgärda denna vår andra dag i campingen.
Jag har förstås varit uppe för ett toabesök mitt i natten. Gått med sömndrucken blick nedför den lilla backen mot toaletterna, klickat in koden och gått in i de upplysta environgerna för att få uträttat mina behov. Hemma reser jag mig upp i ett mörkt rum, går någon meter till toan, som förblir släckt, sätter mig ned och återvänder till en fortfarande varmt omfamnade säng.
Med andra ord vaknar jag och väl tillbaka till tältet har jag svårt satt somna om. Inte optimalt. Sitter en stund med den uppstigande solen innan jag återvänder till en orolig sömn på ojämnt underlag.
Denna måndag ska det regna. Vi har planer för dagen. Men först morgonsången klockan nio. Vid campingens reception finns också ett kafé. Där är det varje morgon möjlighet för allsång. Z vill inte missa detta. Hennes trogne man följer med för att stämma in i sånger han aldrig har sjungit. Hon bjuder på en dyr kaffe och folk, främst utanför campingen, samlas med sina hundar. Det är en försvarlig mängd av både Charlottenlundbor och deras husdjur. Stämningen är gemytlig och två sånger sjungs. Dagens allsång är avklarad.
I april ropade Z in en Ægget, Arne Jacobsens berömda fåtölj. Den var i rätt slitet skick då vi i hast åkte till Stockholm hämta den och för ett dygn på Långholmen hotell och en cellsam upplevelse. Z har under våren och försommaren haft ivriga planer på hur den ska kläs: får-, original-, zebraskinn. Under tidens gång fick hon kontakt med en tapetsör i Roskilde som var specialiserad på just Arne Jacobsen och danska, klassiska designmöbler generellt. Vi ställde in kompassen och for dit när det ändå vankades gråväder, låga temperaturer och hotande regn. Kanske, tänkte Kai, kunde det finnas ett och annat genbrug att besöka också.
Z har jobbat på festivalen i några år, den Kai Martin & Stick! spelade på 1984. Men jag har inte gästat den sedan 2009, då Z ordnade in mig och vi bland annat åkte pariserhjul, fick se Coldplay (bara bilderna nedan får mig att minnas att vi såg dem), käkade smørrebrød, drack Tuborg Classic (då jag på allvar blev förtjust i drycken) och åt wienerbrød.
Minnen från 2009.
Nu ska vi passera festivalområdet, där årets festival sedan någon vecka tillbaka avslutats. Via gps har Z tagit ut rutten och guidar sin chaufför. Vi passerar det fantastiska Energitårnet, arkitekten Erick van Egeraats skapelse klar för invigning 2013. Så in mot Møbelpolstren, där vi kommer att stanna ett tag när både mannen i butiken försöker snärja Z som samtidigt snärjer honom i idé efter idé. Jag tar en paus. Går till byggnaden bredvid, som är ett genbrug. Tar en lov, återvänder. Z, med rosor på kinderna, har fått reda på att ute på verkstaden i Osted, en bit utanför Roskilde, har en stol med just zebraskinn. Z:s stora vision.. Mannen på verkstaden är kvar en timme till, det tar en kvart, tjugo minuter dit. Vi hinner.
Men först en kik i Igen, genbrugsbutiken. Jag pekar. Där står det vi eftersökt. Ett skafferi/garderob för campingen. Jag har hamnat i nöd och när jag lättad kommer tillbaka är ett campingbord lutat mot skafferiet/garderoben. Z såg det bredvid det jag såg och tillsammans blev campingmöblerna nu våra. Så sydväst Roskilde i ett tilltagande regn.
Verkstaden är lite märklig med en liten bassäng med fiskar i mitten. Väl på plats får Z se sin uppenbarelse, diskuterar pris och vrider och vänder på möjligheterna, men inser att priset är för högt. Det får bli skinn av nordiskt snitt, men vilket…? Ett zebraskinn blir det ändå. Men mannen i verkstaden tar inte kort. Det får ombesörjas i butiken, dit vi alltså ska återvända.
Slumpen ger att Danmission genbrug ligger tio meter från verkstaden. Ett besök hinner vi med och där hittar jag ett par Zegna chinos, som sitter perfekt. 50 dkr. Ett par vinglas inhandlas för tio dkr. Vi far åter. Passerar Kirkens korshær genbrug. Jag kör in. Kommer efter en stund ut med en brödkniv (Fiskars) och två par brungula skosnören för totalt 45 dkr. Nu väntar åter Møbelpolstren. Regnet är ihärdigt. Vi snirklar oss in samma snirkliga väg som vi tog ut från Roskilde. Medan Z gör upp affärerna går jag tillbaka till Igen för en ny lov. Köper en fin datorväska, en Piquadro i utmärkt skick, för 59 dkr (en ny kostar mellan 3000 och 5000 kronor).
Väl tillbaka i Møbelpolstren hittar jag inte Z, men försäljaren säger ”Hon har inte lämnat mig” och pekar mot skyltfönstret där hon sitter. Men vi är inte klara med Roskilde. Domkyrkan måste ju besökas. Men först stadens Røde kors butik, som ligger i centrum. Vi parkerar nära den, som bara är något kvarter från både domkyrkan och Stændertorvet, det senare ska vi återkomma till.
Genbrugsbutiken var skrutt, det brukar inte Röda korsets butiker vara i Danmark. Solen skiner från en orolig när vi går upp mot domkyrkan, ställer oss i kö för att komma in, betalar vår entré (en vuxen och en senior) och kommer in i den praktfulla byggnaden med tusenåriga anor. Det är en byggnad som farit genom historien med händelser och människor, levnadsöden, liv och död och det är lätt att dröja sig kvar under vandring i den väldiga domen.
Vi är kvar en dryg timme. Matas med intryck. Men hungern gör sig påmind. Z vill ha en bøfsandwich, finner en pølsevogn på just Stændertorvet. Den är rejäl och mättande och god.
Nu mot bilen och hem. På vägen ska vi hämta upp vår mat, återigen hämtad via appen Togoodtogo. Nu mot Ryparken och Wasai Asian, granne med Folkekirkens Nødhjelp Genbrug, stängt för dagen.
Vi är nu nära Charlottenlund, regnet har vräkt ned, men hämtar andan. Vi parkerar bilen, tar vår varor, packar ur bilen, ställer saker till rätta i vår trea och går ned till köket för middag. Asiatisk, vegetarisk, med vårrullar och vin. Vi smälter maten till den spännande matchen i Wimbledon mellan Holger Rune och Grigor Dimitrov, som tar dansken till kvartsfinal.
Vi hygger oss.
T kommer förbi med Max. Vi tar en en promenad. Sätter oss utanför vårt tält för samtal och vin, campingbordet kommer omedelbart till nytta. En intensiv dag närmar sig sitt slut. Men först flyttar vi tältet för att sovalkoven ska få jämnare underlag och vi därmed en bättre sömn.
Ny dag. Nya möjligheter. En ny natt som varit bättre än den förra. Jag har bestämt mig för att en smula anarkistiskt pissa i buskarna, med vetskapen om att området är kameraövervakat, på natten. Madrassen är bättre placerad. Därmed sover vi bättre. Jag börjar dagen med en promenad. Norröver på Strandvejen, längs stråket som slickar kusten, upp mot Skovshoved havn, där jag går ut på piren, kollar in några yachter som är försvarligt stora, men ingenting mot dem på rivieran. Tillbaka. Passerar ett yogagäng med tjejer som gör sin morgonritual. Smyger förbi. Drar upp tempot på återvägen. Även här hälsar de flesta ett godmorgon. Åter till fortet. Uppför 45 trappsteg gånger fyra, gymnastik och på det ett morgondopp med en nyvaken Z samtidigt som vi i fjärran ser Köpenhamn svepas in i en mäktig, hastig dimma. Passerande på Øresund far kanotister, roddare och sup-paddlare.
Promenerandet är inte slut. Efter frukost och morgontoalett samt en utsträckt förmiddag som gått över till eftermiddag bestämmer vi oss för att gå Strandvejen söderut in mot Köpenhamn. Butiker besöks, Røde kors båda affärer. I Hellerup hittar Z äntligen en hatt, som hon letat efter. Vid St Peders värdshus, stället hennes mamma gick till, stannar vi till för kartoffelmad og en øl. Vidare in mot Dronningens By, ned mot Svanemøllen strandpark. På vägen passerar vi några mäklares fönster och konstaterar att inte bara är priserna på lägenheter nere i Tuborg havn hiskeliga utan också månadskonstnaderna inklusive lån och amorteringar hissnande. 23 miljoner dkr för en lägenhet, plus det andra. Hur har folk råd…?
Vi går ned mot Svanemøllen havn där ett stort byggnadsarbete är igång. En tunnel från just Svanemøllen ska skapa en väg ut till Nordhavn och senare mot Refshaleøen. En av många badplatser finns där, på det som under vinterhalvåret är plats för upplagda båtar är nu praktiskt nog camping. Kanske för arbetarna av tunneln. Vi fortsätter förbi Svanemølleverket, det kombinerade gas- och oljekraftverket, som minner om Pink Floyds albumomslag till ”Animal”.
Z tittar med häpen blick på all nybyggnation. Här där hon som flicka lekt, där hon lärt sig cykla utan att hålla händerna på styret, är allt förändrat och mer förändringar ska det bli. Vi går ut mot Orientkaj för att ta Metron in till stan, men upptäcker Havnebussen som snart ska gå. Via DOT-appen får vi en sightseeing in i Köpenhamns hamn, som heter duga: vi passerar Trekronerfortet, Refshaleøen, Operaen, Nordre Tolbod, förbi Amalienborg, in i Indrehav, Nyhavn, Islands brygge… äldre byggnader samsas med nya. Många av de senare med arkitektonisk finess, men många för trångt placerade med bara förmånlig utsikt för dem närmast vattnet. Det blir kallare. Vi har stått på fördäck, men jag fryser och går in. Z fortsätter förtjust sin kamp mot kvällskylan. Så når vi ändhamen, Teglholmen. Söker oss mot en buss in mot stan. Vi är båda frusna och jag nödig. En ung fyr på Netto räddar min situation och släpper in mig på personaltoan. Tack, unge man. Så tar vi bussen för en skumpig färd genom detta helt nybyggda område (Köpenhamn växer så det knakar). Ombord står luftkonditionering på max. Det är iskallt, chauffören är snuvig (tack för det), men uppenbarligen är något fel. Z ber honom stänga av systemet. Han gör det och isvindarna stillnar utan att det blir speciellt mycket mer behagligt.
Vi kliver av vid Hovedbanegården, promenerar förbi Tivoli och den nya Rådhuspladsen för Strøget och en shawarma på Shawarma Grill House, Z:s favorit, ja, många artister och konstnärers favorit (vi har sett både Thomas Helmig och Paprika Steen där, och den bästa i staden. Mätta fortsätter vi strövtåget nedför ett allt mer glesnande Strøget för Metron vid Kongens Nytorv, men istället fortsätter vi över torget mot en busshållplats som inte längre finns. Z vill ta bussen norrut mot Charlottenlund. Vi fortsätter Bredgade utan napp på någon hållplats. I höjd med Amalienborg och Frederiks kirke blir det så Metron mot Poul Henningens Plads där vi kan ta bussen mot Klampenborg, som passerar vårt tältläger. Frusna och trötta, Z med ömma fötter, ser vi hållplats efter hållplats passera förbi på färden. Vi ser Constantia dyka upp som nästa hållplats. Skrattar åt namnet, som vi raljerar över är någon rik Strandvejenbos hund. Skrattet fastnar då vi inser att det var där vi skulle ha gått av. Nästa hållplats är Jægersborgs Allé och först nästa är Charlottenlund Fort. Fel, menar Z, som påpekar detta för busschauffören. Han rycker på axlarna. Men… även Z kan ha fel.
Det blir en kortare promenad hem. Vi hinner inte säga godnatt, väl i tältet, förrän vi somnar.
Vi vaknar till rytmen av ett regn. Vi håller oss inomtälts, om uttrycket tillåts. Äter frukost. Dukar upp till ljudet av smattrande regndroppar mot tältduken och vinden som rister och sliter, som för att få tältet att lossna och flyga iväg. Den vane camparen Z har gjort extra förstärkningar. Lallaren har inte bidragit till så mycket, men sköter det mesta av markservicen. En nyckelpiga, den fina insekten som jag saknat i Göteborg denna bladlössrika sommar, sätter sig på mina gröna Anerkjendtshorts, de jag köpte i Barcelona. Z vill ta en dag med ro. Rastlösheten vill ta mig iväg. Jag vill norrut, mot Røde kors i Hørsholm, vidare till Birkerød och Lyngby. Loppisnerven kliar. Z säger nej. Nej. Nej. Ja. Ok, då.
Klockan har slagit en bit efter lunchtid då vi kommer iväg. Regnet gör uppehåll, men inte gråvädret. Vi passerar Klampenborg, Taarbæk, Skodsborg, där vi viker av invid det luxuösa hotellet efter en hint om någon vintagebutik som vi inte hittar, mot Vedbæk och vidare till Rungested där vi kör västerut mot Hørsholm. Z har tagit ut kursen till Kirkens korshær, där allt är till halva priset. Hittar ett par supersköna Henri Lloyd-seglarskor, som blir mina för 114 dkr. Tror inte de är använda. Förmodligen från någon yachtsailor som dött med seglarskorna på.
Vi, eller jag, nöjer oss/mig. Ut på gågatan. Jag börjar leta efter en toalett, som vi hittar in i köpcentrat Hørsholm midtpunkt. Ut igen efter några butiksbesök för att hitta en pølservogn, som ska rädda hungern. Men mer än så. Vi beställer var sin flæskestegsandwich och mannen i korvkiosken hanterar det snabbmatsmål med ackuratess. Han är en konstnär. Adderar en äppleskiva och fläsksvålar. Anrättningen smakar ljuvligt. Han är populär. Folk kommer i en stilla, strid ström. En kvinna säger ”tillykke” och mannen tackar. För vad är du till att bli gratulerad? undrar Z.
Det visar sig att han efter 20, 25 år i ett restaurangkök valt att bli sin egen. Vi har återigen haft tur på vår resa och omständigheterna fortsätter gå oss väl.
Tillbaka mot bilen och parkeringen sneglar Z till höger och upptäcker en butik som jobbar med retro. In på gården och i skyltfönstret står en elegant Ægget i gammalrosa. Z vilar inte på hanen, pratar med kvinnan i butiken och snabbt står det klart för min hustru att hon är får ett billigare alternativ till omklädning än i Roskilde. Det handlar om rejält mycket mindre pengar. Vi dröjer kvar en stund, saker och ting reds ut, när Z kan komma ned med stolen, när det är semesterstängt, etc, etc… Jo, ibland är det bra att åka med sin shopaholicsjuke man på en tur.
Men färdiga…? Nej, vi har ju Hørsholms Røde kors, som jag i princip hittar till utan GPS. Där blir det ett par snygga, turkosa NN07-ökenkängor i sal 45 (95dkr) till en vän, en Lyngbyvas (80 dkr) till Z och en weekendbag (250 dkr) som visade sig vara i fuskskinn, som jag borde stått över. Men allt för välgörenheten. Vi drar vidare någon mil västerut till Birkerød. Går in Kræftens Bekæmpdelse genbrug, men kommer ut tomhänta. Fortsätter på gågatan till Røde kors, där jag hittar två par Converse i sal 9, helt nya!, som inhandlas på chans till sonen (de passade som hand i handske 29-åringen). Jag behöver gå på toa (ett upprepande tema), så vi smiter in på Farumhus bager & café för det nöden kräver samt en kaffe med wienerbröd. En stunds kontemplation – och förundran över hur Conversskorna oanvända hamnade i Røde kors butik – innan vi går till Føtex bredvid och handlar kvällsmat.
Kvällen har kommit, under dagen har regnandet upphört. Vi tar ett bad när vi kommer hem, dukar så upp kvällsmålet – egengjorda smørrebrød inte alls i paritet med slaktaren i Hundesteds –, tar en øl och har det gôtt. Holger Rune möter banrdomsvännen och konkurrenten Carlos Alcarz, blir utslagen av han som senare ska vinna hela Wimbledon. Kvällen sänker sig över den stilla campingplatsen.
Vi bor inte ensamma i vår trea. Som jag tidigare beskrev har vi flitigt besök av getingar, men deras mest intensiva närvaro har klingat av sedan vi flyttade tältet någon halvmeter. Inneboende är också nyckelpigor, myror och skalbaggar. Framför allt någon form av långhorningar, orange och svart. Utanför, en natt, väcktes vi i mörkret av ett inferno av fågelsång, eller… nja, mer larm. Ljudet var intensivt och ihärdigt, men jag tror att det kan ha varit svalor. Ja, ni förstår, den kunskap som min pappa hade om naturen, flora och fauna, som min syster sög i sig, har gått mig förbi. Jag kan sakna den ibland.
När jag så smyger ut ur vår sovalkov, drar ned dragkedjan till först myggnätet och sedan ”väggen” är det för att inte väcka Z (vi har, eller hon har, bestämt att hon ska sköta väckandet själv). Jag tar på mig träningskläderna – shorts och t-shirt – och skor för en promenad. I höjd med Café Jorden Runt delar sig Strandvejen, som fortsätter som ett slags inre väg genom villakvarteren; kustvägen blir just Kustvejen, som kantas av cykelbana, löpbana, rullskridskobana och trottoar längs med vattnet. Jag väljer Strandvejen, möter tidiga sopgubbar ute på jobb, en och annan löpare på morgonjoggingturen, kvinnor med hund som försiktigt nickar ett ”godmorgon”. Vidare förbi grandiosa villor granne med mer modesta fram till Hvidøvej, ned mot Kustvej lite norr om Skovshoved havn. Så tillbaka via Skovshoved havsbad, som lockar. Men dit vill jag ha Z. Förbi Arne Jacobsen fina bensinstation, regnbåge spänner upp sitt vackra valv, en skur ackompanjerar hemvägen och när jag tar mina trappsteg har solen kommit fram igen. Z sover när jag plockar med mig badbyxor och handduk för morgonbadet.
Vi har en dejt. Ett möte som jag länge funderat på, men som nu blev i högsta grad spontant, efter att en förfrågan skickades ut kvällen innan. Mark Isitt – journalist, författare, moderator, tv-personlighet –bor sedan några år i den indre by, det vill säga i absolut centrala Köpenhamn sedan några år. Han skriver bra, är engagerad och utmanar i sitt tyckande om arkitektur i Göteborg. Han har stil och är underhållande, men träffat honom har jag bara gjort en gång. Jag vet emellertid att han gillar (eller gillade) Kai Martin & Stick! och det är ju smickrande.
För Z kommer mötet överraskande, men det får gå. (Jag vet ju att det gör det, för hon är ett socialt geni som snabbt knyter band i positiv anda.). Men först Statens museum for kunst (SMK) vid hörnet Sølvgade/Østre Voldgade. Bussen tar oss dit och där väntar främst fascinerande ”Barok – ud af mørkret”, tavlor hämtade ur museets rika samlingar. Det är en snyggt hängd, mörk och dramatisk utställning, som i all väsentlighet visar på både prakt och konstnärerna skicklighet. Vi tar också del av det stora museets övriga konst – modern som äldre. Kittlas av somt, funderar över annat.En installation med en höbale och kläder på tork suckar vi åt. Men… det visar sig vara en stark historia, som kräver sin förklaring. ”Cleaning Times” , jugoslavienfödde konstnären, dansken Ismar Čirkanagić skildrar helt enkelt en vardag som krossas av en massaker, ett folkmord under inbördeskriget. Oerhört drabbande.
Vi fortsätter vår vandring i environgerna, hamnar slutligen i souvernirshopen, tar oss slutligen ut i det vackra sommarvädret med en stekande sol. Vi korsar Kongens have och är tidiga då vi kommer till anrika, klassiska Palæ bar, som är paret Isitts favoritställe. Vi slår en lov runt kvarteret, utanför D’Angleterre skockas Springsteens fan i hopp om att få se sin idol inför kvällens konsert på Parken. Vi sätter oss på en bänk och ser folket gå förbi, kikar in i legendariske Tage Andersens blomateljé, men går inte in. Häpnar över uniformsprakten som skymtar i skyltfönstren hos hattmakaren CL Seifert, som haft bråda tider inför studenten. Vänder in i Luxury Vintage och häpnar mer över butikens svindlande priser än över plaggen i sig. Så står vi utanför Palæ bar, fotar varandra i väntan på att tiden ska gå då den har gått och jag anar en vit skjorta som smiter in i lokalen. Jag följer efter. I baren står Mark och vi hälsar hjärtligt. Han har gett oss två timmar. Inte av oförskämdhet utan för att han och hans vackra hustru, som sitter i hörnet vid ett bord för fyra, ska iväg på något redan bestämt. Vi får en fin stund av flödande samtal. Mark och jag är båda gifta med svensktalande danskor. Vi delar med oss av varandras liv och livshistorier, dricker någon øl (vitt vin för Marks hustru S), Z och jag släcker hungern med två smørrebrød – den uppenbarligen huvudsakliga kosten under den här resan. När Mark försvinner för att beställa några øl till frågar jag S var det ska efteråt, vad överraskningen är…?
I hemlighet gör vi upp om att följa med. Men på skilda håll. Ja, vi känner att vi tränger oss på. Men får samtidigt ett ok från S via sms.
Hon har bokat in sin man och deras äldsta son för ett besök i Brønshøjs vandtårn, ett vattentorn i – om jag nu fattat rätt – brutalistisk stil. Kvällen ska också omfamnas av en elektronisk konsert där. De har biljetter. Inte vi. På vägen, när vi tar oss dit via Metro och buss, försöker Z köpa biljetter, men hemsidan är nedslående informativ. Vi chansar. Kommer fram och utanför är det lite folk. Än har stället inte öppnat. Z pratar med mannen vid insläppet och vi får besked om att det ska ske ett visst efterinsläpp. Vi är först av dem som vill in, men som saknar biljett. Trion Isitt kommer och Mark ser förtjust ut när han noterar vår närvaro.
Så in i den spännande byggnaden, några øl köps och elektronisk musik surrar som något slags introduktion. Vertigo, Ekkoflok, AK 89, Fatäk, Lucie Cure, och Prix de Pain ska framför musik. Okända namn för mig. Vi cirklar runt i tornets innandöme. Försöker utreda om tornet är aktivt och hur det fungerar eller har fungerat. En spiraltrappa leder upp och Z frågar om det möjligt att gå upp. Vi får tummen upp, har Issits i släptåg. Men stoppas hastigt. Nej, nej. Det går inte. Där finns sladdar och lampor. Allt för kvällens musik. Ah, dubbla besked. Men vi nöjer oss och sveps in i konströken som tätnar. Z och jag letar uttag för att ladda våra mobiler, hittar några. Står och väntar på kvällens begivenheter, som förmodligen redan har startat. Ser på folk, tar bilder… flyttar och hittar nya uttag samt stolar. Musiken intensifieras, några trumpetare blåser ackompanjerande till musiken från spiraltrappan. Jag sjunger tyst med som vore det något från Bowies ”‘Heroes'”-album. Men tiden går och inte mycket förändras. Issits bestämmer sig för att lämna. Vi gör likadant. Tar farväl. Z och jag går till busshållplatsen, åker till Grøndals station för tåget mot Hellerup. Kliver av samtidigt som en regnskur vräker ner. T kommer och hämtar oss. Vi hygger oss.
En eftermiddag. En kväll. Foto: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/MARK ISITT
Morgonen börjar med morgonsången, där jag konstaterar att att den danska ”Der bor en bager på Nørregade” påminner om svenska ”En sockerbagare här bor i staden”, men inte till melodin. Senare morgonbad. Vi slapper av. Men kommer så iväg på en kvällspromenad. Vi har med badkläderna. Får ett fint, uppfriskande dopp i Skovshoved havbad innan vi torkar oss torra och fortsätter längs kusten, förbi Knud Rasmussenmonumentet till Klampenborg och in i skogen fram till Bakken, det åldriga tivolit. ”Världens äldste forlystelsepark”, som det står. Vi ska inte åka något, men ta en bit kvällsmat. Det kostar mer än det smakar, grillbuffén, där Z skulle få äta stegt flæsk i persillesovs i oändliga mängder. Som hon längtat, men det smakade inte gott. Det grillade köttet höll ok standard, Tuborg Classic definitivt. Vi tittar på folk, fascineras av vimlet, människor från så olika klasser och bakgrunder, skilda kroppar och utseende.
Vi går genom skogen i dunklet och tar näst sista bussen hem. Mörkret sluter om oss.
Vi har kollat väderleksrapporterna. Z inser att lördagsnattens eventuella regnväder kan göra att ihoppackandet av tältet kan bli trixigt på söndagen. Vi går ner till morgonsången och hon bestämmer att vi tar natten i Bagsværd med vetskapen om att vi inte får sista dygnets campingboende tillbaka. Vi tar ett morgondopp. T kommer på besök med Max några timmar senare. Vi tar en bøfsandwish hos Emil’s, korvkiosken mittemot campingen och återvänder senare för att börja packa ihop. Det sker inte i harmoni, men allt är i alla fall torrt när vi åker mot Bagsværd via Føtex i Lyngby. Kylboxen vi köpte behövdes inte. Det var bara adaptern som var trasig. Så pengarna tillbaka där.
Vi installeras oss i T:s lägenhet, det gemytliga, en kort stund. Vi ska ju iväg till Refshaleøn för konserten med Fat Freddy’s Drop. Vi tar ut vägen dit efter ett tag och får en märklig tur genom centrala Köpenhamn förbi Christianshavn, Christiania och ut mot Holmen och Refshaleøen. Parker bilen vid Stagebox och promenerar mot Reffen, matmarknaden med möjlighet till både middag och dryck. på en parkering står en fotograf och plåtar en ung kvinna poserande iklädd väldigt lite läderkläder och jag tänker på att hon en gång var en liten flicka. När började hon drömma om det här?
Vi kommer till det stimmiga, populära matområdet, hittar ett stånd med inte så lång kö. Z beställer medan jag går och köper öl. Vi äter vår mat, lyckligtvis sittande, kikar på klockan och går tillbaka till Stagebox. På vägen dunkar musiken starkt, men det är från en mindre hangar där techno står på menyn. Utanför Stagebox har kön vuxit sig lång och slingrande. Vi ställer oss tålmodigt och efter ett tag är vi inne.
Lokalen är het som en bastu, rymmer 2000 personer och konserten är helt utsåld (mer om den här!) Vi har knôtt oss långt fram till höger, har bra utsikt och utrymme för dans. Det behövs. Bredvid står någon ur bandets crew. Jag frågar mot slutet om det händelsevis finns en låtlista över. Dels för min recension. Dels för att senare kunna ge den till min vän, som älskar bandet. Svaret? No! Charmigt. Pluspoäng där.
Vi har parkerat listigt, så att vi är först ut. Vi kör nu på instinkt. Ut mot Amager och sedan HC Andersen Boulevard mot Nørrebro, Bellahøj, Brønshøj… ja, raka vägen mot Bagsværd. Vi får sällskap av en diskobuss. Några ungdomar tutar och viftar åt oss. Vi bryr oss inte. Kör stadigt i Köpenhamnsnatten mot en säng.
Vi avslutar i stor stil. Efter morgonmad i T:s bil till Holte, där det handlas, för vidare transport till Charlottenlund loppemarked. Resultatet? Läs nedanstående bildtext. Så åter till Bagsværd, inpackning av det hela och avfärd. Vi stannar som hastigast i Prøvestenen för proviantering, så färjan för vidare färd hem. Pengapungen är tom, sinnet rikt, kläder svämmar över och den egna sängen väntar. Härligt.
Så… vill jag campa ingen? Nja. Men samtidigt: med Z går ju allt an. I nöd och lust.
Nej. Det är inte bara jag som köper kläder.
Mads Nørgaard, den randiga (nyskick), som är märkets klassiska, 30 dkr på Holte. Den svarta i linne, 100 dkr, Holte, tredje söndagen. Väskan, 150 dkr, från loppisen på Kulhuse i slutet av vår första vecka. Där, på Fantastiske Fund, fann jag också målmandsdrengen för 50 dkr. Andra vändan på Holte bjöd på yllepolon från Tiger of Sweden, 100 dkr. Chinos från Zegna, 50 dkr, Danmissions genbrug i Osted. Armanishortsen, 110 dkr, Røde kors Lyngby. Hackett-pikén, 75 dkr, Holte, tredje söndagen. Strandkostymen, NN07, 100 dkr (nyskick med etiketterna kvar, förmodat stöldgods), Charlottenlunds loppis. Oscar Jacobson-kavaj, Bagsværd Røde kors, 125 dkr, och Boss-tröjan (som ny) i kashmir, 50 dkr, Holte, tredje söndagen. Skor och väskor, den svarta ett felköp i fuskskinn 250 dkr, Røde kors, Hørsholm, där Lyngbyvasen, 80 dkr, köptes till Zeba. Nya Converse, 125 dkr paret, Røde kors Birkerød. Stl 9, så till en av sönerna. Ökenkängor NN07, 95 dkr. Stl 45. Till en vän. Stövlar till barnbarnet. 25 dkr Holte tredje söndagen. Ett par Montnapoleon, italiensksydda skor (nyskick). 105 dkr Røde kors Bagsværd. Henri Lloyd, seglarskor (nyskick), 114,50 dkr. Kirkens korshær Hørsholm. Italiensk yllekostym (Zegna? Provkollektion). 500 dkr med Paul Smith-galge och Zegna kostympåse. Charlottenlunds loppis. Stl 48. Till någon av sönerna. Så datorväskan: Piquadro (nyskick), 59 dkr Igen genbrug i Roskilde.
Jag är den första på att skriva under på att första halvåret 2023 har fyllts av mycket resande; Vancouver, Barcelona, Island.
Inte så klimatsmart med flyget. När vi nu åker till Danmark är det för drygt två veckor. Närmare inpå. Men med bil.
Den inledande helgen för studentuppvaktning, den första resterande veckan för att låna ett sommarhus i Kulhuse på toppen av den halvö som sticker upp och skiljer Ise- och Roskildfjordarna, den sista veckan för camping i Charlottenlund fort, någon mil utanför Köpenhamn, med avslutningen på Refshaleøen och konserten med Fat Freddy’s Drop på Stagebox.
Jag tror aldrig att jag har varit i vårt grannland under en sådan här lång period. Men med Z blir det alltid bra, även om det emellanåt kan bli kontroverser.
Vi far ned sent fredag, stannar norr om Varberg för mat på ChopChop Asian Express, för ingen har riktigt fått ordning på det där med middag. Z:s dotter S är med, kommer direkt från jobbet. Z har haft fullt upp och jag har väl bara lallat med, men också varit med om att packa en gedigen packning som Z i huvudsak stått för.
Vi ska ju campa. Inte min favoritgren och jag har fortfarande en brasklapp inlagd. Eller två. Jag har tagit med mig en extra nyckel hem om jag skulle få tvärspjärn på tältlivet. Men också pratat med Z:s syster T om att få låna en säng i Bagsværd om det skulle kärva. Jag återkommer om det.
Stoppet i Varberg nord blir kort. Hilda vill, precis som vi, snabbt söderut, och i Helsingborg väntar färjan, där vi får dröja en stund innan vår tur kommer. Sedan iväg mot vårt air b’nb i Virum, som Z hittat för en hyfsat billig peng. (Vi ska ju snart bli varse, även om vi nog varit det länge, att den svenska kronan inte står sig så väl på den danska. 1,6, blir talet vi lär oss multiplicera med.)
Vi svänger av när kvällningen nått och de grå himlarna tjurar med vindarna som sliter. Något av resans vädermelodi där det mest växlar om: sol, regn, blåst, storm, grått, regn, hastiga skurar, sol, vind…
Vid Nærum tar vi av och kör på böljande, vackra vägar med bokskogar som lutar sig över vägen som om vi kör där på nåder. Z guidar mig till rätt adress och vi kommer in i ett hem som klippt och skuret ur en dansk heminredningstidning. Allt är prydligt, snyggt, rent med danska designmöbler och diskret, men inte så dum konst på väggarna. Vi anar oss husägaren till en ensamstående mamma till två söner, varav en är på väg in i tonåren; båda fotbollsintresserade.
Vi bäddar våra sängar efter att vi valt rum. S får mammans. Vi en av pojkarnas. Natten kommer och vi stänger för dagen, vaknar av regnet som driver in. Låter frukosten vara för studentuppvaktningen väntar med brunch (vi hade ju därför heller inte handlat något). Gör oss i ordning och tar mot Ølstykke, som ligger några mil väster om Köpenhamn.
Jag väljer vägen över Birkerød och Farum mot Slangerup och sedan väg 6 söderut mot Ølstykke. Vi behöver handla lite grand och dessutom ta ut kontanter. Jag parkerar vid ett mindre köpcentrum, där S och Z går på jakt. Jag strosar in i ett Blå kors och hittar ett par Bally, helt nya, för 225 dkr. Jag hittar priser på upp till 6000 kronor för det exklusiva schweiziska märket, men inte just de här brouguesparet med spänne. De sitter perfekt. Jag smyger in dem under förarsätet i bilen. Vill ju inte öppet stoltsera med mina loppismani och shopaholic och då en dag vi ska göra annat.
S och Z kommer ut ur butikerna utan att få lön för mödan. Jag föreslår att vi åker till intilliggande Stenløse, som har ett större köpcentrum och fler möjligheter. Sagt och gjort. Där får vi geld och möjlighet att köpa saker till studentskan. Vi är nu redo.
Väl på plats inser vi att alla redan är där. Men det är gående bord i snålblåsten med hotande regn. Vinden river i partytälten och jag är glad att jag valde långbyxor – ett par kakifärgade linnebyxor (EastWest) från Stadsmissionen i centrala Göteborg, kortärmad Oscar Jacobson-skjorta (Ragtime) och en dito utanpåkavaj, brun, från Hede outlet. Min sommarhatt från Stetson, inhandlad på Odengatan i Stockholm 2019, som kronan på verket.
Det blir mycket av släktträff. Samtliga Z:s systrar är på plats. Den ene av tvillingarna sitter flinkt och stickar ett par sockor och berättar att hon efter helgen ska resa till Brisbane, Australien för ett uppdrag (strumporna blir senare Z:s). Jo, det är mycket som ska stämmas av. Det är trevligt, maten är förträfflig, men jag får hålla mig till en øl, eftersom jag är chaufför. Tiden rinner iväg och efter kanske sex timmar bryter vi upp för ”hemfärd” till Virum och det fina danska hemmet. Men… Jag släpper S och Z vid tågstationen i Ballerup, för de ska in till Dronningens By, dit jag inte är så hågad plus att de vill ha mor och dotter-tid.
Jag väljer istället att åka till Bagsværd och en livsmedelsbutik för att köpa något att äta för kvällen och frukostmat.
Mot Virum där Anders Roslunds senaste samt Peter Englunds ”Onda nätters drömmar” och Klas Östergrens ”Renegater”, de sistnämnda omfångsrika böcker som länge varit work in progress beträffande mitt läsande, väntar. Med mat och vin och läsning fördriver jag kvällen innan sömnen famnar mig. Hinner några kapitel i Englunds tunga bok om vändningen i Andra världskriget november 1943. Det är dyster, om än fascinerande läsning. han kan sin sak, akademiledamoten.
S och Z kommer sent. De har varit i Kødbyen, ätit och hängt, promenerat längs Istegade, besökt butiker som jag önskat frekventera. Men så är det; jag har gjort mitt val. De har haft en fin stund, mor och dotter. Det är dem väl unt. Tåget har tagit dem hem.
Efter frukosten på söndag morgon väntar Holte bara någon kilometer bort. Det är en av mina favoritloppisar där jag gjort mängder med fynd sedan jag för drygt 15 år sedan drogs in i secondhandvärlden av Z.
Jag har på mig Mango-setet som jag köpte på Barcelona flygplats, en matchande J Lindeberg t-shirt (KFUM secondhand i Gbg) samt mina Ballyskor, som får göra premiär.
Jag börjar med att överraskande köpa en attachéportfölj med grillbestick och en försvarlig mängd knivar. 250 dkr, prutat och klart. Springer, tysk kvalitet och ett stål som biter. Mycket prisvärt. Säljaren ställer undan den, så att vi slipper gå och bära på väskan. Lite längre ned plockar Z fram en brun manchesterkavaj. En Ralph Lauren. Nyskick. Den sitter utmärkt, även om min skräddare behöver korta ärmarna någon centimeter, som brukligt. Säljaren undrar vad jag vill ge och jag funderar att kanske 400 dkr är ok, men säger inget. Han förklarar att den är köpt för 5000 dkr, tar en konstpaus och fortsätter sedan: 150 dkr…? Taget.
Men det stannar förvånande där. S har en buss att passa nära Hovedbanegården, så vi styr in mot Köpenhamns hjärta. Det blir Kødbyen igen, lite snirklande och kartläggande av båda mina medpassagerare. Så en parkering på det hyfsat biltomma området, som heller inte är så livfullt som kvällen innan.
S vill till en butik för att köpa asiatiskt, där både mor och dotter dröjer kvar medan jag strosar utanför. Intill ligger en restaurang som serverar dumplings, som S vill ha innan resan hem. Jag tar ris de lux och en cola. Närande och gott. Så rinner tiden snabbt. S skjutsas till bussen och Z och jag styr mot Sorgenfri. Men först en avstickare till Hellerup, en parkering nere vid hamnen, promenad ut på piren där jag senast badade på min födelsedag i mitten av oktober. Vädret håller andan. Ute över Öresund mörkar det på, en vacker, dubbel regnbåge spänner över ett kryssningsfartyg, som nyss lämnat Köpenhamn. Senare en is på Lydolph’s isbar på Strandvejen. Vi hygger oss.
Måndagen säger vi farväl till Virum efter att ha plockat upp efter oss och lämnat det lånade hemmet fläckfritt (städning ingick i priset) inklusive den sopsortering som de senaste åren löper som en ansvarstagande skogsbrand genom danska villaägares hem.
Från Virum mot Lyngby och vidare mot den väldiga motorvägen som kraftigt skyltas ”Rødby”, men vi ska vidare västerut.
Jag tar sikte mot motorvägen till Frederikssund, men hamnar på Frederikssundsvejen och det är något helt annat. Jag muttrar över att danskarna inte är bra på att skylta. Rimligtvis ska det stå skyltat på motorvägen hur man kommer till nästa motorväg. Gärna då med marginaler. Så har vi förmiddagens första gräl, där Z är av en annan åsikt.
Jag får göra lite manövrar för att åter krångla mig upp på motorvägen för att senare finna rätt avfart och vi är på väg.
Vi ska handla lite och inbillar oss att en förrättning i Frederikssund är billigare än någon lanthandel i Kulhuse. Rema 1000 blir vårt mål, Z tar ut kursen och andra grälet uppstår då jag missförstår och tar en väg som jag känner istället för den nya som är byggd. Nå, vi kommer till utsatt mål, storhandlar och fyller den redan fyllda bilen med ytterligare ting. Vi glömmer toa- och hushållspapper, stannar vid Lidl där Z smiter in medan jag vaktar bilen. På p-platsen har jag sällskap av en kvinna som sitter i sin Audi med motorn på; jag irriteras av dels det, dels att jag inte säger till henne, men blir glad av en röd Citroën 2CV. Charmig och snygg. Så…
Mot Sherwoodskogen… eh, nej. Över den lilla bron över Roskildefjorden som förbinder Frederikssund med Jægerspris kommun och halvön vars spets vi ska nå.
Vi kommer till vår adress på tiden när där värdparet väntar för instruktioner. De är på håll släkt med Z och vi har fått ett fint pris på en knapp veckas boende. Huset ligger i lantlig idyll, är ett område med sommarbebyggelse, varav detta hus ingår i ett block om tre. Det är ett charmigt litet hus med allt vad man kan önska sig, men utan wifi och tv. Det förstnämnda kan ställa till det, för studier ligger i prio för Z som har en tenta på torsdag att göra.
Det är hennes plan. Min att komma igång med morgonpromenader för att bättra kondisen, men också hålla uppe benstyrka och den för bål och armar via efterföljande morgongymnastik.
Det blåser intensivt och rister i lövverken i träd och buskar utanför. Värden säger att här är normalt intensiv fågelsång, men den hörs inte nu. Men mojnar det blir ni varse. Vi får en introduktion i sopsorteringen där dessa sommarbostäder har fyra tunnor (!) att hålla koll på, plus en låda med farligt avfall.
Så säger vi farväl till dem och blir lämnade åt vårt öde.Vi tar en enklare lunch med knäckebröd och makrill i tomatsås, en Tuborg Classic till. Efteråt Z räcker över en lakritspipa och vår semester kan starta. Vi inleder med en kortare promenad i området, hittar förtjusta ett bokskåp längs vägen för möjlighet att låna eller lämna böcker. Det ska visa sig att området har mer av dessa.
Vi går ned mot Kulhuse havn, där en färja normalt går mot Sølager och tillbaka, men nu är blåsten för hård. På vägen har någon skrivit ”Fuck Rusland”. Bor vi i ett rebelland…? Promenaden blir kort och vi återvänder till vårt hus där jag ställer mig vid spisen, en antik sak, för att göra pasta och köttfärssås. Sallad och vin därtill. Samtal och solen har sin gång på den bleka, stormiga julihimlen. Vi njuter av lite ost och kex, som efterrätt. Livets goda stunder ska man inte förneka.
Tisdagen vaknar och jag med den. Jag tar på mig träningskläder – shorts, t-shirt, promenadskor – för att sondera den omgivande terrängen. Z sover sin skönhetssömn. Jag börjar med att ta mig ut på vägen in mot Frederikssund, men korsar den, går ned mot campingen och hittar en stig ned mot stranden. Planen är att följa strandlinjen bort mot hamnen, men det är lättare sagt än gjort. Stora klippblock blockerar min riktning och jag får balansera över dem för att ta mig norrut. Två trappor förbinder stranden med privata bostadshus; Danmark är inte Sverige med allemansrätt hur som helst. Men den tredje trappan är transportled från stranden till en liten parkering som är öppen för allmänheten. Jag går uppför den med snabba kliv, återvänder till den sovande hustrun, som bannar mig för att jag inte har väckt henne. Men hon tar tacksamt emot den frukost som hon bjuds.
Hon följer senare med för att jag ska få bada vid stranden där jag senast gick upp. Men först vill hon visa campingen där hon en gång bott (vilket senare inte visar sig stämma). Jag följer henne inte. Campingen har jag redan varit på; det är i vattnet som jag vill komma. Hon dyker upp efter en stund, kikar på mig från stranden, där hon kan notera att det stormiga havet bjuder på en långgrund strand; det tar sin modiga tid innan vattnet blir midjehögt.
Vi går på hamnen, tittar på båtar och kikar in hos restaurant Kulhuse kro, som säljer glass. Det blir en strut till oss var, som vi sätter oss i lä och äter.
Så tar jag sikte mot en stig in i vassen. En stig jag inbillar mig leder längs strandlinjen. Vi går som i blindo, men plötsligt är det en brygga till vänster och en spatiös gräsmatta till höger med en snyggt placerat hus högst upp. Ah, vi anar gräddhyllan på Kulhuse.
Vi fortsätter får djungelpromenad utan machete. Z river av ett vassblad och plötsligt hörs hur hon gör läten, som bara de tuffa killarna i min barndom kunde göra. Vi undrar om det någonsin kommer bli en öppning för att komma upp på vägen. Men plötsligt når vi en liten småbåtshamn där några fiskar krabbor. Där löper en större stig uppåt och vi är på rätt väg. Vi fortsätter i sommarstugeområdet. Konstaterar att det är högt och lågt; white trash, ofärdiga, illa skötta kåkar parat med lyxhus med ägare som har ekonomiska resurser.
Vi kommer tillbaka till huset lite klokare gällande omgivningarna, men vi är fortfarande nybörjare i området. Z slumrar till på soffan. Jag fixar mat. Ovädret har hållit andan och kvällen mojnar till och med vinden. Då hör vi fåglarna! En konsert att lovorda. Naturens enastående musik. Vi är hänförda.
Det är onsdag. Nu ska fjorden korsas. Efter frukost styr vi ned mot hamnen. Är först av bilar som ska på (det blir ett fordon till) i regnet. Vi betalar matrosen med kort för bil, förare och passagerare, enkel tur. Planen är att åka över Frederikssund på hemvägen. Vi passerar Roskildefjorden i maklig takt, vädret är dystert, men vinden håller sig på rätt sida. Färjan är enkel, inga klaffar som fälls ned och en grind som matrosen själv sköter. Bumpelibump, så åker vi av. Kör sakta. Z refererar hela tiden. Här campade vi. Eller var det här. Minnets hågkomster kan vara dunkla emellanåt. Färden går, via en gir ned till Lynæs havn, till Hundested, där vi ju var för ett år sedan. Vi går in på stadens Kirkens korshær och jag kommer ut med en badhandduk för 25 dkr, enär jag bara fått med mig en; det blir för lite för bad och kvälls- och morgontoalett under två veckor. Kornborg, dansk kvalitet, från början från Jysk. Det blir bra.
Vi går snett över gatan till slaktaren, där vi förra året fick mästerliga smørrebrød. När vi kommer till förrättningen finns det inga där, men paret som står bakom disk är beredvilliga, gör allt på beställning och vi kommer ut med två lådor med fyra smørrrebrød var och en låda med frikadeller, dunser, eller frikadunser… kär maträtt har många namn. Netto ger oss øl och en avis. Z går tillbaka till genbruket för att köpa bestick; det har vi ju inte fått med oss på vår spontana tur. Under tiden smiter jag in på den intilliggande pizzeria för en lättande kisspaus.
Så far vi. Färden går makligt fort. Regnet gör sig påmint. Vi snirklar oss på omvägar ned mot Knud Rasmussens hus och Spodsbjergs fyr. Vi väljer emellertid bort ett besök hos den forne forsknings- och upptäcktsresande (Grönland), nöjer oss med den, trots vädret, vackra utsikten och jag tar trapporna ned mot den steniga stranden, hittar en vacker zebrarandig sten som Z får.
Upp igen och till den parkerade bilen för avfärd. Vi kör kustvägen, Nødebovejen, eller den väg som är närmast den dramatiska kusten. Villor skärmar i regel av, men vi hittar en p-plats med utsikt. Sitter inne och dukar upp i kupén, knäpper upp en pilsner och låter smörrebröden väl smaka tillsammans med dunserna. Fast… två av de matrika smørrebrøden räcker. Vi sparar dem till middag.
Ungefär där bestämmer sig Z för att inte göra tentan på torsdagen. Det får bli omtenta i augusti istället. Hon behöver koppla av, min älskade, ambitiösa hustru.
Vi åker mot Frederiksværk, som ju var vår bofasta plats förra året när vi spontanbokade hotell (läs om den resan här). Vi har innan dess dess hälsat på hos Oles genbrug og antikmarked, där allt finns. Jag hittar en varmvattenkokar med två koppar, perfekt i storlek för camping. Se där en positivt bidrag. Ett par brandgula tallrikar slår följe, för det är också något som saknas. Z hittar en reklamskylt, den tørstige mand. Den klassiska Tuborgreklamen. Den kostar… men Z prutar och bakar in både tallrikar och varmvattenkokare i det kraftigt reducerade priset. Kort? Nej, glöm det. Mobilpay har vi inte. Vi lägger undan varorna och styr mot Frederiksværk, som vi ändå skulle till, för kontantuttag. Vi passar på att gå till Røde kors, Loppehjørnet och Kirkens genbrug, där inte mycket finns. Men den sistnämnda har ett Eva Solo-set, som intresserar mig. En snygg kaffekokare med två glas/muggar. 175 dkr. Z behöver växla pengar och tar frankt notan och vi beger oss tillbaka till den fryntlige Ole, som berättade vid första vändan att han jobbat med film och varit i kontakt med Film i Väst.
Väl tillbaka betalar vi våra varor, packar in i bilen och fortsätter färden mot Kirppu i Hillerød.Där har vi varit förut, men den här gången var det nära att det blev en katastrof. I den danska trafiken är vänstersvängar ett kapitel för sig. På kraftigt trafikerade leder saknas reglerade ljus för den som har för avsikt att svänga vänster. Man får vänta på sin tur. Inte så trafiksäkert. När så bilarna i motsatta filen, beredda för en högersväng, står stilla. Ja, då kör jag. Problemet är att de förarna väntar in en cyklist som ska rakt fram. Marginalerna är på min – och med råge på cyklistens – sida. Men efterföljande bil tutar på den dåraktige svensken.
Vi får en p-plats utanför Kirppu, går in och ger stället en dryg timme av vår tid. Det blir lite köpt, ett par Junk de Luxe-byxor, nya, för 120 dkr. Vi far på väg 6 söderut och åker förbi Frederikssund och hemåt mot Kulhuse för resterande smørrebrød och øl.
Z läser sin avis och vi noterar förvånat att sidan 9-pigen hänger kvar och kan man tala om någon mer klichéartad donna. Stackars människa. Jag får ta ett nakenbad nere i hamnen för att lugna ner mig.
Onsdag blir torsdag. Den stora körsbärsplockningsdagen. En av Z:s storasystrar har en man, som har en gård lite utanför Frederikssund. Han har körsbärsträd, dignande av stenfrukten. Men först en vända i byns genbrugsförättningar. Z:s lillasyster följer med, där vi inleder med Røde kors, där lite plagg införskaffas. Men inte förrän vi utnyttjat lillasystern för att tvätta våra kläder.
Är jag galen? Förmodligen. Jag har absolut triggat i gång mitt belöningssystem. Shopaholicklockorna ringer illavarslande. Hemma har jag plagg, skor och grejer så att det räcker och blir över. Men samtidigt, till mitt försvar, så är det lite av en sport och det är harmlöst. Det skadar inte kroppen och det drabbar i ringa mängd plånboken.
Vi går vidare på gågatan, besöker nästa genbrugsbutik och nästa och nästa. Nä, jag nappar inte på allt. Kanske är jag kräsen, men det ska kännas rätt. På Kirkens genbrug hittar jag ett par Le Creuset-muggar, som jag tänker ge till dottern som tack för blomvattningen under vår frånvaro. 50 dkr blir hälften då etablissemanget halverat priset på allt.
Så iväg till Kirppu i Frederikssund, där jag fyndat dels miljardärens fina, italienska kostymer (inhandlade i april 2018 för 500 dkr per kostym, värderade till 15000–20000 i ”Antikrundan” 2022) och R.M. Williamsbootsen för 100 dkr från 2021. Boots som helt nya kostar 5000 kronor, de här var knappt använda och satt som vore de sydda för min fot.
Fynd av den digniteten blev det inte nu. Men en röd Carnet-kavaj, 29 dkr, och Zegna-skjorta, 35 dkr. Båda italiensk toppkvalitet.
Fynd. Bally herrskor, brougues med mässingsspänne, Blå kors, Ølstykke. Nyskick. 225 dkr. Brun Ralph Laurent-kavaj, manchester. 150 dkr, nyskick. Holte loppemarked. Junk de Luxe-, byxor, nya. 120 dkr, Kirppu, Hillerød. Shorts, Select, 45 dkr, + J Lindeberg-piké, 35 dkr + Samsøe Samsøe, rustik skjorta, 45 dkr, + Burburry-piké, 40 dkr. Samtliga nyskick undantaget Burburryn, från Røde kors, Frederikssund. Carnet-kavaj, 29 dkr, och Zegna-skjorta, 35 dkr. Båda italiensk toppkvalitet, från Kirppu, Frederikssund. Dessutom ett gediget knivset med grillbestick i attachéväska, 250 dkr, Holte loppemarked samt Eva Solo, fin kaffebryggare med koppar. 175 dkr, Kirkens genbrug, Frederiksværk. Den förstnämnda saknar en kniv. Den sistnämnda helt nytt.
Men nu… mot körsbärsplockningen, där vi först åker till hemmansägarens arbete. En verkstad som han förestår med finmekanik som profil. Det är en fascinerande firma han driver, J. Han är där själv med alla maskiner, sköter alla kundkontakter, fixar allt in i mikroskopisk detalj. Jag är djupt imponerad. Lite märkligt är det, att Z:s far också jobbade med detta, men inte av den här digniteten. Efter en snabb fika bär det iväg. Vi följer Z:s lillasyster I i släptåget och åker vägen mot Frederiksværk. Plötsligt kör hon in till väggrenen; hon har kört för långt, men guidar oss snabbt till nästa avfart och på vindlande vackra vägar kommer vi till gården.
Sällskapet samlas. Vi med I och hennes ena hund Body, storasyster T med sin hund Max (hundarna är bröder och stökar runt på bröders vis, vilket inkluderar vissa samlagsrörelser, som för att öva för framtiden och möten med det täcka könet). Långt senare kommer N, som är tillsammans med J.
Det blir fika och samtal i skuggan, för solen står högt och det är varmt. Några går huse- och områdessyn innan körsbärsplockningen. Redan vi infarten står ett träd som dignar, men det är inte där de verkliga goda bären finns. De som är stora, runda, saftiga och mörkt sensuellt röda. J visar oss och i en sluttning står ett antal träd som bär på en hisnande mängd bär. Vi plockar och plockar. Äter och plockar. Äter och plockar, plockar och plockar. Det blir några liter.
Tiden går och jag känner hungern komma. Vi pratar om att bryta upp. Åka tillbaka till Kulhuse. Men det är i det ögonblicket som N kommer med förslaget att äta av den överblivna maten från studentkalaset. Samkvämet fortsätter. Möblerna har flyttats ut i solen, för med kvällen kommer kylan sakta smygande. Några øl kommer fram och återigen hygger vi oss. Systrarna pratar på systrars vis. Ett ständigt flöde. Jag promenerar runt, ser fler fruktträd och bärbuskar, ett lusthus, hör den stora vägen som ligger närmare än vad jag först trodde, går in i huset som är stort, tar kliv över ängarna med sin prunkande blomning. Det är vackert, om än slitet.
Kvällen kommer med sommarnattens bleka leende bara några timmar bort. Vi tackar för oss. Packar in körsbären i bilen och styr söderut, västerut och norrut.
Morgonen börjar tidigt. Z sover sin törnrosasömn. Jag smyger ut. Möter solen. Möter dagen. Sjunger tyst i kapp med fåglarna. Jag passerar sommarkåkarna, välskötta med utsikt över Roskildefjorden. Jag går förbi husen som gud glömde. De rika granne med de fattiga. Alla med drömmar, men olika resurser att fånga dem och förverkliga dem.
Jag tar en rejäl promenad i raskt tempo, en knapp timme, kommer hem gör lite gymnastik och stärkande rörelser. Har länge tänkt stärka både kondition och fysionomi för att på kuppen gå ned några kilo för att få isterbuken mer modest. Jag blir svettig, tar badbyxorna i handen och går ned till hamnpiren för ett morgondopp; det är härligt. Kommer hem, väcker Z som är grinig för att hon inte blev väckt. Hon har pratat om det, att hon vill med. Men jag har inte hjärta att väcka henne och när jag väl kommit upp vill jag hastigt iväg. Inte dröja med något. Hon blidkas av frukosten som inkluderar körsbär.
Sommaren strålar och ler. Danmark är ett yndigt land och jag vill ta mig till stranden för att bada. Z vill cykla. Värdparet har visat var nycklarna till cyklarna finns och vi är snart iväg. Jag tar täten och vi far söderut och efter en stund åker vi den gamla Kulhusevägen mot Jægerspris. Det gnisslar lite. Men inte från cykeln. Z vill cykla. Men till stranden. Hur skulle jag veta det? Det var ju punkt efter cykla, därför tog jag ut riktningen. Vi försöker efter fem kilometer att ta oss ned mot Isefjorden, men ett militärt övningsområde hindrar oss. Vi cyklar tillbaka och ned i höjd med Skoven kirke, passerar sommarhus efter sommarhus, kommer in på någon avsmalnad skogsväg innan landskapet öppnar sig och Isefjorden blottar sin väldiga bredd.
Z faller olyckligt med cykeln och slår i knä och ben. Hon får ont. Mulnar k solskenet. Vi parkerar cyklarna. På en bänk sitter de bofasta sommargästerna, nere på stranden finns barnfamiljerna, det långgrunda vattnet når ungarna knappt upp till vaderna. Det äldre gänget lättar och vi tar plats på bänken. Dividerar lite. Men jag är inte sugen på att bada. Här.
Z vill cykla längs med vattnet. Men kartan säger nej till det. Vi måste upp igen, lite längre norröver och ned senare. Så blir det Strandvejen en bra bit och vi är snudd på hemma. Vi tar oss till badplatsen norr om campingen och äntligen kommer jag i sjön. Ja, Z också som i sedvanlig ordning blir kvar längst och senare kommer upp i solgatan som Venus ur havet.
Väl hemma blir det rester. Vinden är helt stilla och fågellivet stämmer upp i en intensiv sång. Men så är det stora skogsområdet, som Kulhuse tangerar söderut, känt för sin artrikedom med allt från småfåglar till havsörn.
Lyssna!
Varje dag bjuder på sina möjligheter. Idag vankas marknad och loppis nere i det som kallas Hålet, platsen där livsmedelshandlaren finns tillsammans med lite andra förrättningar. Klart att vi ska vara på plats. Vi är lite sena ur startblocken. När vi kommer är det redan tjo och tjim. Permobilgänget har redan knäppt upp sina första øl och tänt dagens sjuttielfte cigg. En coverduo spelar och sjunger hellre än bra, ett linedancegäng från Frederikssund står för underhållning till musik som Sven Ingvars ”Sommar och sol” – fast i en dansk version. Väldigt lite country. Väldigt mycket glädje.
Loppisen innehåller högt och lågt. Intilliggande Fantastiske Fund, antikhandlaren, har öppet och där är det svalare än ute i den stekande solen. Ägarparet kan sina saker, vet att ta betalt, men har också prylar som man undrar hur de hamnade där: som sexserien ”Erotik till salg”, ”Vellyst utan partner”, ”Den erotiske trekant” och ”Lesbisk kærlighet” bredvid barnfavoriterna Kaj og Andrea.
Z hittar en affisch med Storm P:s klassiska ”Hvornår smager en tuborg bedst” och jag en söt tavla med en liten hockeymålvakt. De får följa med oss på resan. Z upptäcker en konstnärs var konst finns i legio, men som vi också har hemma. Arvegods från hennes far. Konstnären har också attackerat en stol, som för mig för tankarna till omslaget till XTC:s ”Drums and wires” från 1979.
Vi ställer oss i kön till den glada fiskhandlaren (han var en sur fan) och köpte himmelskt goda fiskfrikadeller med remoulade. Øl köpte vi från handlarens stånd utanför butiken. Plats fick vi i skuggan under partytältens tak. Tillsammans med fryntliga danskar fick vi en god stund. Vi går ett varv till på loppisen. Jag ser åter Mads Nørgaardväskan, som ser ut som en dunjacka. Z frågar om priset. Efter lite om och men blir den min för 150 dkr. Med den och tavlorna under armen går vi hem.
Det är en het dag. Solen står högt. Vi släcker vår törst med Ribena, förmodligen den bästa saften i världen. Går ned till piren för bad. Tar en is. Lagar middag, den kulinariska höjdpunkten korv med bröd. Vi ska rensa skafferiet. Vår vistelse närmare sig slutet. Vi har, förutom badandet, promenerandet och cyklandet, spelat spel. Z älskar strategispel; jag är inte så hågad; hon vinner förstås. Vi spelar skitgubbe. Utgången är given. Jag läser slut Anders Roslunds ”100 procent” och fortsätter med Peter Englunds dokumentära stridsdrama ”Onda nätters drömmar” med kriget och dess brutalitet som märklig vardag.
Jag vaknar denna den sista dagen i Kulhuse. Luften är klar, som himlen. Fåglarna sjunger sedan någon timme tillbaka intensivt sin morgonsång. Vinden har mojnat till stillhet. Allt andas ro, som Z som sover. Så smyger jag ut och tar ett rejält varv runt Kulhuse. Promenerar förbi husen jag delvis har lärt känna, men denna tidiga morgon är det ingen uppe. Farten är hög, men ändå i ett moderat tempo. Efter halv varvet känner jag att det trycker på. Jag tar en väg in på en skogsväg, smiter in i buskarna och lämnar ett visitkort stort nog att förbrylla danska forensiker i händelse av ett funnet, mördat lik i närheten. Lättad går jag därifrån och tänker samtidigt på det onaturliga att sitta på en toalett, att den peristaltiska rörelsen fullbordas då man sitter på huk. Tänker vidare på att det band som 1976 startades i lägenheten ovanför Viktoriapassagen i Göteborg fick bandet Den Peristaltiska Rörelsen, något slags proggmusik där jag var en av två sångare och Gomer Explensch saxofonist. Hur namnet valdes genom att var och en la sina förslag skrivna på lappar i en skål och Fulgörans vann; mitt förslag var Kai Martin & the Hot Camels (vilket i sin tur var första gången mina förnamn användes i en artistisk kontext). Men när blev det Den Peristaltiska Rörelsen…? Man hinner tänka så mycket då man promenerar.
Jag kommer upp vid Superbrugsen, livsmedelshandlaren, fortsätter upp mot stora vägen. En kvinna med två hundar gör en långsam lov. Var det inte hon som igår satt rökande i en permobil? Hon ser mig då jag korsas den tomma vägen och säger ett godmorgon, som jag replikerar. Så man plägar göra på landet. Fint.
Väl hemma är Z uppe. Hon följer mig ned för morgonbadet. Vattnet är klart och stilla. Efter frukost, sopsortering, inpackning och städning ska vi ge oss av. Vi sätter oss i bilen, kör söderut, innan Skove kirke tar vi av mot vänster för att stanna vid Mønster antik, en loppis på morgonen kan göra hela dagen. Gården är fylld av krimskrams och prylar, som i stort borde gått till tippen. Men inne i byggnaden är det en annan femma, en märklig kontrast. Möbler, vaser, lampor, porslin, mattor… mycket med klass i en trång ordning. Fascinerande.
Vi tackar för oss. Kör förbi Jægerspris slott en sista gång, vidare mot Frederikssund, där vi tankar, och mot Holte loppemarked. Nu hittar jag en Mads Nørgaard, klassisk t-shirt, den tvärrandiga för 50 dkr och en brun yllepolo, Tiger of Sweden, 100 dkr, men allt nedprutat till 130 dkr.
I dagarna har rapporter kommit från våra isländska vänner om jordskalv en masse, som förebud för det kommande vulkanutbrottet. Senare skedde det, med nya rapporter och bilder, från vännerna som bor bara några mil därifrån.
Enligt turistens fåfänga klagan är det ju det man vill se tillsammans med valar och norrsken. Vi blir utan den här resan, men får som alltid så mycket mer.
Knappt hinner vi landa och är välkomnade hem till familjen i Hafnarfjörður förrän jag hamnar i deras pool (39 grader varm) med en Egill i handen, det lokala ölet. Vi tar det lugnt denna vår första dag. Men vår värdinna har skapat ett späckat schema, som omfamnar firandet av henne 60-årsdag.
Det var så det började. Hon ringde i början på året och undrade vad vi skulle göra den 17 juni, som inte bara är Islands nationaldag utan också hennes bemärkelsedag. Jag trodde att hon fyllde jämt först nästa år, men insåg snabbt mitt fel. Vi blev glada. Det är klart att vi ville komma till hennes fest, precis som hon och hennes make kommit då jag jag har fyllt 50 och 60 och Z och jag var på plats när hennes älskade make fyllde 50 och 60. Vem tackar nej till en fest på Island…?
Men… det skulle inte bli någon fest. Det var ”bara” vi och de isländska parets dotter med man. Ett naggande gott sällskap. Firandet skulle ske i Akureyri, där vi ju var i samband med att maken firade sina 60 år. Vi hade hisnande dagar i 15 minusgrader och bländande solsken. En upplevelse jag skrev om här. Först när vi var på väg mot Keflavik och flygplatsen för hemresan kom snön och ovädret. Väl på Kastrup fick vi beskedet får Island: flygplatsen var stängd. Vindarna för starka. Snön för tät. Vi tajmade allt då i mars 2019.
Nu var vädret i Hafnarfjörður var grått och kallt, eller svalt. Vi kom ju trots att från högtrycket i Göteborg med bländande sol och höga temperaturer för att vara i juni.
Vi var förstås oerhört stolta att få bli inviterade till älskade S:s firande. Vi visste att vi var i de bästa av händer. Tidigt efter ankomstdagen stod vi redo för avfärden om 35 mil norrut på fem timmar. Vi slog följe med gråvädret och de storslagna vyerna, som man aldrig kan stirra sig mätt på.
På vägen berättar vännerna om norrskenet som de har haft och om valfamiljen som hälsade på i Hafnarfjörðurs hamnbassäng under våren som passerat. Så nära till det vi har på vår önskelista.
Vi reser i familjen nya Jaguar, som är det andra tillskottet i deras fordonspark efter E:s eleganta, mindre lastbil (han är hantverkare), och E kör säkert, tryggt och målmedvetet. När vi kör in i Hvalfjarðargöng, tunneln som går under Hvalfjörður, somnar jag för att vakna när vi kommer Borgarnes. Jag klipper med ögonen, noterar roat att vi passerar Bifröst och gör Z uppmärksam på det. Dottern bor i Bifrost Mölndal. Vi stävar vidare på väg 1 och passerar det svindlande fjällandskapet, men också Grábrók, den slocknade vulkanen som ligger vid vägen och som vi bestämmer att vi ska bestiga under hemfärden. Inte för att vädret är dåligt, men för att vi vill fram. Samtidigt, att det ska vara solsken och höga temperaturer vid ankomsten i Akureyri känns långsökt.
E tar sikte mot rastplatsen N1 vid Hrútafjörðurs slut. Det är dags för fika med den klassiska kärlekspungen, en donnautliknande frestelse, som vi äter med förtjusning till våra cappuccino. Men rasten är kort. Rastlösheten driver oss vidare.
När vi efter några kilometer kommer till Miðfjörður pekar S åt vänster och säger att dit ska vi på hemvägen. I Hvammstangi, en fiskeby, finns en restaurang med en fisksoppa som ska vara något extra. Men färden går vidare oförtrutet. När vi så angör p-platsen vid lägenheten som S:s och E:s vänner lånat ut är det snabb utpackning och bäddande av sängar i de rum vi disponerar som sovrum. Det är en modern lägenhet i två etage, en bit utanför Akureyri centrum, men på gångavstånd.
Molen har glesat upp, den blå himlen syns i gliporna, vädret är behagligt. I Eyjafjörður vid kajen till Akureyri ligger ett väldigt kryssningsfartyg, som senare ska få sällskap. Vi blir inte ensamma här, men så vankas ju också nationaldag med celebrerande, studentfirande och motorfest.
Vi är bjudna till det unga paret, S:s och E:s dotter med man, som bor i hans föräldrars lägenhet, ett punkthus med utsikt mot både Hlíðarfjall, som förlorat sin vinterprakt, och såväl staden längre ner som fjorden. Det vankas hemlagade hamburgare och öl, något som svärsonen kan. Ja, både matlagandet och ölen. Det kanske blir så då man är en långdistanscyklande motionär när både vätska och kost behövs för att balansera. Vi har en trevlig stund. Men bryter slutligen upp och promenerar hem genom ett Akureyri som inte vill lägga sig i midnattssolen. Barn är uppe och leker, ungdomar stojar på ungdomars vis, äldre tar en spatsertur i kvällningen; så som vi.
Morgonen därpå, efter frukost, går vi ned på stan för att scanna av butikerna som finns där. Z provar en kostym, är nära att köpa… men, nej, hon avstår. Vi tittar in lite här och lite där. Det är snart dags för avfärd. För programmet står Húsavik, mytomspunnet efter Will Ferrells ”Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga”, filmen som varmt humoristiskt hyllar Eurovision och har just det isländska fiskesamhället i centrum. Ja, det är tack vare filmen som vi fått span på byn och våra isländska vänner är inte sena att hörsamma vårt önskemål. Dotter och svärson hänger på, för det vankas bad i Geosea – sjóböð, ett utomhusbad som pumpar vatten från havet och blandar det från de omgivande varma källorna. Men först en rustik lunch på Leirunesti, ett slags akureyrisk halvspecial som slinker ned i all hast. Stället ligger precis vid flygplatsen och Þjóðvegur, vägbanken som leder över Eyjafjörður innersta vik och som i sin tur är den första etappen på vår väg till Húsavik. Vi är snart på väg genom Vaðlaheiðargöng, 7,4 km lång och ersätter en 21 km lång del av väg 1 inklusive Víkurskarð-passet, som ofta stängs under vintern.
Men vi har bländande väder och en temperatur som ligger kring 25 grader. Islänningarna häpnar. Vi med. Men åt utsikten. Med förtjusning kommer vi till Húsavik och parkerar snart vid det exklusiva badpalatset.
Vid en av bassängerna finns också en bar där öl säljs. Vi dricker något glas ur vår plastmugg, där Z lyckas få med sig två hem. Vi badar ångbastu, duschar iskallt och ned i det varma bassängvattnet med sälta från det vackra havet nedanför. Jag kan inte titta mig mätt på utsikten och njuter av stunden i fulla drag. Men allt har ett slut. Vi ska till det lokala bryggeriet och dessutom försöka hitta lite inspelningsplatser från ovan nämnda film.
Så in för ny dusch, rentvagning och på med kläder – endast shorts och kortärmad skjorta (Gap, London 2015, rea). Planen är att köpa med oss några Húsavik öl, men också smaka direkt från bryggeriet. Så vi beställer lite olika sorter, sätter oss på verandan i solen och njuter åter igen av stunden. Vi väntar med handlandet av ölen, för nu ska vi ta oss en kik i Húsavik hamn. Där finner vi busshållplatsen som har speciell del i filmen (vi ska senare, när vi ser filmen igen, inse att platsen inte riktigt överensstämmer med verkligheten). Z frågar efter andra inspelningsplatser och exteriören till den lokala puben pekas ut (de interiöra scenerna gjordes i studio).I en souvenishop köper jag en virkad fluga i den isländska flaggans färger. Vi är exalterade, men E tittar diskret på klockan. Det är dags att åka.
Vi går tillbaka, missar ”Eurovison”-museet (som jag senare får reda på att en entusiastisk italienare driver), handlar några burkar öl och sätter oss i bilen för en färd på samma väg som vi kom ifrån. Väl utanför tunneln stannar E på en utsiktsplats som heter duga.
Akureyri visar sig på andra sidan fjorden i alla sin lilla prakt. Vi är hänförda.
Efter middagen slår inte Z sig till ro. Strax innan midnatt vill hon gå på promenad, Ensam. Jag vet orsaken. Men S, som ju jubilerar i morgon, vet det inte och blir besviken när hon får ett nej om sällskap. Jag hinner gå och lägga mig och somna innan Z kommer åter.
Morgonen därpå vet vi svaret. E är uppe och kokar kaffe, vi hjälper honom med frukostförberedelserna. Z har blåst upp ballonger och köpt blommor. Jag har inhandlat ett par örhängen i min kusins forna butik i down town Mölndal, som ska bli gåvan från oss. Så går vi in till en (sju-?)sovande S, hon som inte vill ha några överraskningar. Ett ballonghav fyller sängen, som adderas med blommorna och presenten. Vi sjunger. En positiv start på dagen och efter frukost har vi redan klätt upp oss; det är alltså inte bara Islands nationaldag utan också S 60-årsdag. Det finns sämre dagar att stassa sig (jag i för dagen en Oscar Jacobson-kavaj, Acne-byxor och dito väst, en rutig Oscar Jacobson-skjorta, en Amanda Christensen-slips och Paul Smith-skor – allt secondhand). Solen lyser från en klar himmel. Det redan flera grader över 20. Akureyri är en dröm att stilla be om. Vädermässigt. Vi tar bilen till stadens botaniska trädgård, som sträcker ut sig i vårlik blomning (vi är ju en bit söder om Polcirkeln). Tjusas av trädgårdens prakt, Z och jag kysser varandra på kärleksbron (S tar bilden) hör några ungdomar soundchecka för en kommande utomhuskonsert, ser förberedelserna för nationaldagsfirande. Men vi ska vidare.
S har bokat bord för lunch på en fiskerestaurang norr om Akureyri, nära det kombinerade bryggeriet och spat som vi frekventerade i mars 2019. Landskapet är hisnande, höga berg och djup fjord. Islandshästar löper i sina stora hagar och E kör förtjänstfullt ned till en av dem för att vi ska få se de vackra djuren på närmare håll.
Vi viker av ned mot fjorden och det lilla fiskesamhället Hauganes som inte bara bjuder på valsafari och fiskeindustri utan också den vitt omtalade fiskerestaurangen Baccalá. Vi har en slottid, som vi måste passa. Det är begripligt. Stället är tokfullt med ett lass franska turister. Vi har vårt bord. Beställer något att dricka och Z och jag väljer torsken (festföremålet tar en fish’n’chips som heller inte går av för hackor), som då den serveras är så fint tillagad att den är som att bläddra i en bok (E:s fina beskrivning). Det är vidunderligt gott. Utanför ligger utomhuserveringen, också den full vid vår ankomst, formad som ett vikingaskepp. Men när vi är färdig med maten är det fritt att ta en sittning där. Plötsligt sitter vi med en bit rutten haj och isländskt brännvin. Restaurangens sätt att uppmärksamma jubilaren. Vi äter försiktigt. Smaken är skarp med viss smak av salmiak. Definitivt godare än surströmming. Men tack för brännvinet.
”Hemma” i Akureyri väntar efterrätten. Glass från hippa Brynja, glassbaren som lockar allt från barnfamiljer, ungdomar till poliser. Kön är lång till etablissemanget och vi får under vår tålmodiga väntan också en lektion hur glassen serveras här. Många väljer att låta glassorterna röras ihop med de tillbehör man nu väljer: kolor, lakrits, olika slags strössel med mera. Väl beställd och serverad blir det en annorlunda smak- och glassupplevelse. Kul att uppleva men kulglass i rån föredrar jag sex dagar i veckan.
Så går dagen som dagar plägar att göra och plötsligt står E vid grillen på balkongen i solsken och kraftigt blåst. Han är en fena på att grilla. Förvandlar det han lagar till utsökt mat. Nu ska vi fira S med en middag som heter duga. Vin och öl serveras. Cognac till kaffet. Läckra bakverk inhandlade i Hafnarfjörður. Vi mår förträffligt, men även sådan dagar ser sitt slut.
Det är hemresa. Efter morgonmaten och -toaletten städar vi ur huset från topp till tå. Viker ihop sängkläder, slänger sopor, packar in i bilen för resan söderut. Akureyri är grått. Temperaturen har sjunkit. Vi tackar för oss.
E kör målmedvetet. Utanför spelar naturen upp grandiosa scenerier med moln som dansar kring bergstoppar. Island är ständigt fascinerande. Så plötsligt gör han en vänstersväng och vi skumpar in på grusvägar i några kilometer innan en canyon öppnar sig med en vild fors och ett än mer vilt vattenfall. I det intensiva duggregnet möter vi Kolagljùfur. Isländsk natur och dramatik i sin prakt. Så vackert.
Vi njuter, trots det trista vädret, men packar in oss i bilen och kör mot väg 1 för vidare transport. Men bara någon kilometer. Nu viker E mot höger och in på vindlande vägar längs Húnafjörður. Målet, får vi senare resa på när vi parkerar, är Hvìtserkur. En drygt 15 meter hög basaltklippa som naturen skapat. Fascinerande från vårt håll på några hundra meter avstånd. Stoppet blir kort. Vi fortsätter längd med fjorden och kröner halvön på grusvägar med trånga passager, som emellanåt öppnar sig för möten. Omkörning? Nja, det är riskabelt och en kö bildas bakom en uppenbar turist som kör mitt i vägen. Men vi kommer fram till Hvammstangi för Sjávarborg, restaurangen med den berömda fisksoppan.
Stället är även det välbesökt av busslaster med turister. Men det glesar ut när vi väl får vårt bord, som nära nog har utsikt över Miðfjörður, som trots att det är en anspråkslös fjord med isländska mått mätt sträcker sig vid och bred. Vi beställer förstås soppan och vin därtill. Förväntningarna är höga, men ställs på skam när maten väl serveras. Mycket soppa, lite innehåll och till en dyr slant. Jag kan se hos mina vänner att det inte var det som de vill bjuda på; senast de var här var maten tipptopp. Men vi är i det bästa av sällskap och vi reser snart vidare, söderut, mot Reykjavik och Hafnarfjörður.
Vi närmar oss Grábrók, men regnet är hårt och inbjuder inte till den klättring som krävs för att njuta av den gamla vulkanen. Vi tar det vid nästa Islandsbesök. Landet är en aldrig sinande källa till upplevelser. Trafiken är intensiv denna söndag. Fler än vi har firat nationaldag och är på väg hem till storstadsregionen. Nära Reykjavik frågar jag efter ishallen, landets andra efter den i Akureyri, och E kör förbi för ett kort stopp.
Det finns en dröm om att få spela ishockey på Island, men jag tror knappast att den blir av. Men man kan ju alltid stå utanför den stängda, hyfsat nya ishallen.
Vi kommer hem. Packar ur och packar in. Vi äter lite lätt och Z och jag letar exalterat efter biljetter till Island–Portugal, en match som spelas i Reykjavik på tisdagen. Vi förstår att det blir svårt. Men det blir inte lättare med ett obegripligt biljettsystem på nätet. Det är en ny dag i morgon och nya försök.
S har vikt måndagen för oss i Reykjavik. Först ut är en tur med Flugferðin Okkar, en hisnande eskapad, virtutellt, över Island. S har åkt den förut och tänker inte åka den igen. Men ändrar sig i sista stund. Vi bjuds inledningsvis på en effektfull isländsk historik innan vi kliver in i salongen och selar fast oss i stolarna som ska bjuda oss på en resa vi sent ska glömma. Det är verkligen en flygtur där ögat helt går förlorad i kommunikationen med hjärnan; det är inte verklighet. Men när vi sveper över bergstopparna och vattendragen drar vi skrikande upp våra ben. Kaxigt håller jag S:s hand förctrygghet, men efter bara någon minut landar händerna krampaktigt runt stolarnas stolpar. Puh! Hu! Så effektivt.
Väl ute ur salongen pustar vi ut i souvenirshopen, köper bilder och tar sedan turen runt kvarteret till en outlet där vi köper varsitt regnställ (mitt från Kebnekajse för 20 år sedan har tjänat ut). Utanför, vid parkeringen, står en utbränd bil som en konstinstallation.
Så in mot centrum, p-plats vid Hallgrimskirkja. Promenad nedför, in mot stan, stopp i herrbutiken Kormákur & Skjöldur, elegant men dyrt och man kan ju alltid titta, nyöppnad på Skólavörðustíg.
S ska guida oss rätt till stans secondhandbutiker och vi hittar så småningom Rauði krossinn-búð på shoppingstråket Laugavegur. Det blir en väst till mig och ett par skor. (Återkommer om det.)
Vi promenerar ned mot Pönksafn Íslands, punkmuseet inhyst i en före detta pissoar. Tanken var att säga hej till innehavaren och be om den bild som aldrig togs förra gången. Men mannen på plats känner jag inte igen som den som jag då pratade med för drygt fyra år sedan.
Vi fortsätter över Lekjærgata och in på någon gränd för att titta på E:s konstfärdighet som hantverkare, tak och väggar som han fixat för uteserveringar till några restauranger. Vi fortsätter ut på gågatan Austurstræti, hamnar i en vintagebutik, går ut ur densamma och knallar tillbaka mot Bankstræti och fiket Baka Baka, där vi har en dejt. Dessutom är det dags för lunch. Z hade, vid tiden före vårt äktenskapet, inneboende under en period. En av dessa var isländskan E, som blivit kvar i Göteborg, men som nu var på besök i hemlandet med sin yngste son. Klart vi skulle träffa dem och E hade vi ju inte sett på hur länge sedan som helst.
Vi är lite tidiga, beställer in vår mat då plötsligt E är på plats med barnvagnen parkerad utanför; barnet sover. Det är mycket som ska avstämmas, så timmen till förfogande försvinner snabbt. Vi tar farväl och beger oss med S som ledsagare uppemot domkyrkan och parkeringen.
Nu styr vi mot köpcentret Smáralind i Kópavogur, förstaden till huvudstaden. Lämnar turisttätheten för mer gängse isländsk köppublik.
S ska till sin skräddare för hjälp med ett plagg, som hon trots sin fingerfärdighet inte klarar/hinner att fixa själva.
Plötsligt befinner vi oss i den exklusiva Herragarðurinn, herrkläder för en plånbok tjockare än min. Men S brukar köpa kläder till sin man där och det är något slags sommarrea. Så hamnar jag i provhytten provandes ett par grå och vit-randiga Les deux-byxor, som hastigt och lustigt dras från mitt konto. Nåja. Jag handlar inte bara secondhand. S hittar en snygg tröja till E, som hon klädsamt säger till expediten ”min man har samma storlek som han” – hon pekar på mig – ”men en storlek större”.
Hon går med bestämda steg med oss i följe mot Extraloppan, en sekundhandbutik ungefär som danska Kirppu, man hyr sig en plats för en tid och exponerar varorna man ska sälja. Vi blir kvar där en tid. Vi går alla för sig. Jag hittar en snygg, blå Boss-kavaj i manchester, som passar som vore den skräddad. En vit Paul Smith-skjorta och en blå Boss-väst, matchande kavajen. Jag blir 1900 kronor fattigare, men några plagg rikare. Tillsammans med västen (Adventure Bound Originals Since 1899) och skorna ( ett par F.Nebuloni i praktiskt taget nyskick med prislappen i skon är kvar: 360 dollar!) blev det en lyckad loppisdag. Helt otippat. S fyndade dessutom en ursnygg orange/svart-mönstrad Ilse Jacobsen klänning, som kom att bli ett med henne. Så snygg.
Vi hastar hemåt. Men först förbi en matbutik där vi handlar isländsk lakrits för ett gäng hundralappar och S tillbehör enär hon ska ha närmsta släkten på besök för ett hastigt firande av jubilaren.
De kommer. Och de går. S har vidare planer för kvällen. Vi ska på parmiddag nere i Hafnarfjörðurs centrum. Bord är bokat på eleganta Tilveran där vi serveras den mest ljuvliga torsk med något som kallas lobster, men smakar som pilgrimsmusslor. Bakpotatis och vitt vin, chardonnay, för mig.
Vår fortsatt fantastiska stund tillsammans fortsätter. Sakta promenerar vi hem, ned mot hamnen där valfamiljen lekt för bara någon månad sedan, bredvid det franska parets båt. De som seglat till Hafnarfjörður för att vara nära deras barn som tillfälligt bor här. Kvällen är ljuvlig. Klar som en vårdag och träden är i skir blomning på sina håll. Korpen flyger, konkurrerar ut måsarna och kråkorna med sitt läte. När vi kommer hem gör E iordning ett bad, där alla eventuella bekymmer flyr. Duschade och frotterade hinner vi byta om. Några vänner hinner hälsa på en snabbis, vänner vi har träffat tidigare och trivs med.
Men E ska upp tidigt. Och var uppe tidigt efter att ha skjutsat sonen till flygplatsen och därefter till jobbet. Vi stänger för idag.
Tisdag är dagen då vi får klara oss själva. Snudd på. S lånar ut sitt och E:s busskort, så att vi kan ta oss till Reykjavik. Där tar vi oss ned mot konserthuset Harpa för en kik, fortsätter ut och mot Hverfisgata där Nationalteatern ligger, som farfar arbetade för som sceningenjör, och danska ambassaden (tryggt för Z). Jag tar med hustrun ytterligare kvarter för att visa ett arbete som E gjort; kakelsättning med blytunga, stora plattor gjort på två man. Skickligt. Vi kommer upp på Laugavegur, där vi springer in och ut ur butiker. Fastnar i en där jag provar en försvarlig mängd, bland annat en mossgrön Tiger-kostym för tvåtusen. Men jag backar. För långa ben och för långa ärmar bäddar för en för stor kostnad för efterföljande skräddning. Expediten är trevlig och skicklig i sin uppmuntran, men får istället napp hos Z, som köper en illgrön, häftig kavaj.
Vi smiter ut, går vidare på Laugavegur och hungern pockar på uppmärksamhet. En restaurang i närheten ger mig en fårsoppa, närande och god, och Z en fish and chips med isländsk touch. Vatten respektive öl till. Det blev en dyr lunch, så vi bröt upp och gick till intilliggande Hús máls og menningar, en kombinerad bar, kafé, bibliotek och jazzscen. Mycket trevligt.
Dagen försvinner intensivt fort. Det är dags att ta bussen hem, men tar vägen mot Smáralind efter lite bussbyten. S jobbar där och hämtar oss. På vägen hem köper vi garn till min sonhustru. Vi blir tungt packade på hemvägen. Det är vår sista dag.
Kvällen ägnas åt Island–Portugal på teven, en match som bortlaget vinner oförtjänt. Dessutom efter ett sent mål av Ronaldo, som i något slags jubileumsmatch tillåtits spela ett spel som inte borde ha godkänts.
Sista morgonen kliver vi upp klockan fyra. E kör oss för sista gången den här resan. Vi tar farväl till våra älskade vänner, till den fantasieggande ön, fyllda av nya intryck och med en ny längtan om att komma tillbaka.
Vi tar frukost på flygplatsen och går sedan mot gaten för flyget hem. Vi satt ju skilda åt på ditresan. Men nu har Z vaskat fram en plats vid mig. Att resa tillsammans är bäst med den man älskar.
Sista på planet kliver en svensk fotbollstränare, som landar i främsta raden och slocknar snabbt. Han har ett rejält plåster i pannan. Det hade han inte på teven igår, då han flimrade förbi i rutan.
Väl på Landvetter, väntan på bagaget, går jag fram till honom – vi har träffats tidigare – och pratar om matchen och jag frågar förstås hur skadan har uppstått. Han förklarar hur han skulle gå ned till receptionen för att beställa väckning, ser några portugiser han känner, men missar spaljén han kliver in i. Kraftigt blodvite, som stillas av receptionisten som inte bara är svenska, utan också sjuksköterska. Som av en händelse.
”Jag hade inte druckit en droppe. Bara en Cola Zero”, säger han innan vi fortsätter och pratar om Blåvitts katastrof.
”Allt börjar i toppen!”, blir hans snabba analys innan han förtjust berättar om att han ska se alla Springsteenkonserterna på Ullevi och Coldplays.
Vi skiljs. Bagaget har kommit. Flygbussen hem, där chauffören är intresserad av min isländska öl, som jag har under armen. Men den behåller jag. Så spårvagn och hem ljuva hem.
Inflygningen över Göteborg är verkligen magnifik. Under oss breder skärgården ut sig, sedan Göta älvs mynning, Långedrag, Frölunda och som bonus våra hemmakvarter och mina söners. Det är ett panorama sett ur ett von oben-perspektiv och jag älskar min fönsterplats. Snart landar vi för att i nästa ögonblick bli upphämtad av T, yngste sonen, som lånat bilen under vår bortavaro.
Jo, vi har rest. Och allt är Håkans fel.
Bara dagar innan den svindlande hockeyresan till Richmond/Vancouver (som finns att läsa om här, här, här, här,här,här, här och här) får jag via en nyhetsartikel i musiktidningen Gaffa nys på att Håkan Hellström ska spela i Barcelona. Han som i augusti sålde ut fyra gånger Ullevi (läs recensionerna här, här, här och här) ska nu spela på en klubb inför några tusen. Jag vill vara där. Han som jag nog tveklöst sett flest gånger av alla artist och band som jag haft förmånen att se. Från just klubbar till större lokaler och senare arenor. Alltid förtjust i stegrande grader av eufori. Fascinerad hur han kan ta sin publik, oavsett storlek, och hur han osvikligt bjuder på både sig själv och sitt innehåll.
Jag drar i lite trådar, får på vägen reda på att Stefan Sporsén inte längre ska ingå i det band som han har haft en självklar plats i sedan 23 år tillbaka. Jag väljer att låta det bero. Andra får ta nyhetsrapporteringen i nöjesvärlden nu mer. Lyckas få biljetter för Z och mig. Men bekymren hopar sig. När ska vi flyga? Var ska vi bo? Går det här att sy ihop med Z:s påbörjade studier, som kommer ta en ansenlig tid…? Hon får i uppdrag att fixa flyg och hotell. Min hockeytrunk är packad och jag sitter på flyget till Schipold för vidare transport över till Kanada. Väl framme vid mellanlandningen pratar jag med en uppgiven Z, som säger att det hart när är omöjligt att fixa boende i Barcelona. Hon skickar över bollen till mig och säger dessutom att hon är osäker på om hon kan följa med.
Jag kollar hotell utan att ha en susning om var i Barcelona man ska bo. Hittar ett. Bokar in mig från 31 maj till lördagen 3 juni, så att vi får lite tid över i den stora katalanska staden. Det är ett hotell, som jag upplever som centralt – vad nu det är i en miljonstad av Barcelonas dignitet – och av någon anledning har hotellet varslat om att inga barn är välkomna; detta är en boende för vuxna.
Z bestämmer sig i alla fall för att följa med, men är i sedvanligt nyktert analyserande tveksam till att vi ska landa i denna storstad blott några timmar innan Håkans konsert ska börja. Hon ordnar ett annat boende från måndag 29 maj till onsdagen då vi ska flytta till det av mig bokade hotellet. Av bara farten fixar hon flyg – från Landvetter till Barcelona – med avgångstid strax efter lunch. Hon är fantastik. Allt har gått med en svindlande fart. Så gäller också biljettförsäljningen till konserten där den första omgången biljetter säljer slut inom 15 sekunder (!), enligt uppgifter till TT. Vi sitter alltså säkert när vi efteråt kan konstatera att priserna på flygbiljetter och boende skenar betydligt efter att vi fått vår resa i hamn. Det visar sig senare att, förutom den blygsamma men ack så haussade Håkankonserten, är Prima Vera Sound – en ambulerande musikfestival – med Roskildekapacitet arrangerar under tiden vi är där. Dessutom är det något slags formula-race, som lockar sin publik. Det kostar med andra ord att ordna resa och logi.
Dag ett
Z och jag är dåligt pålästa om Barcelona. Det kan ha sina fördelar. Vi är som en öppen bok med oskrivna sidor. Det är bara att fylla på. Vi tar, efter en magnifik inflygningen längs Rivieran från sydöstra Frankrike över den spanska gränsen, Pyrenéerna och det kulliga, dramatiska landskapet som omger Barcelona, flygbussen in till Urgell, strax efter den enorma Plaza de Espanya.
Vi tittar storögt ut genom bussens rutor. Ser de hårt trafikerade lederna med lastbilar, bussar, bilar och scotrar, moppar och mc. Motortrafiklederna blir till breda boulevarder kantade av trän innan vi går av.
Z lotsar oss på okända gator mot lägenheten som hon/vi hyrt. Vi är turister på främmande ort. Håller hårt i bagage och plånbok i den virvlande storstadens brus. Vi fascineras över att det på smågator är lindrigt med trafik och få bilar parkerade. I kvarteren där vi ska bo är det endast lindrigt med ljud från fordon. Fjärran den intensitet vi mötte på vår färd in mot stadens hjärta.
Carrer del Comte Borrell är en lång, smal gata som sträcker sig från norr till söder (eller om det är tvärtom). Några kvarter ner ska vår bostad finnas. Vi passerar butiker, kaféer, restauranger, bagerier och den märkliga Mercant de sant Antoni, en marknad byggd som ett kors, och konstaterar att det finns väldigt mycket underjordiska garage, vilket förklarar frånvaron av parkerade bilar.
Vi passerar några mindre torg och har plötsligt passerat numret där vi ska hämta nycklarna till boendet. Vi går tillbaka, men vi får ingen kontakt med hyresvärden, frågar en granne som är artigt behjälplig, men utan framgång. Så vi slår oss ned på det trevliga kaféet/restaurangen Sucursal Aceteira för en kopp kaffe. Då ringer det till Z. Hyresvärden är vid bostaden och jag säger bestämt att numret till adressen är på andra sidan gatan, snett över torget. Vårat kaffe kommer medan Z är iväg för att hämta nyckeln och få direktiv. Jag lägger fatet över hennes cappuccino, dricker min espresso med ett uns av råsocker som jag nogsamt rör ned i kaffet. Försöker kontemplera samtidigt som jag övervakar vårt bagage; det vet man ju hur lätt det är att bli rånad i Barcelona.
Z dröjer och dröjer igen. Kommer så småningom. Jag, hennes ledsagare genom livet, hade pekat ut fel nummer och riktning; adressen till vårt boende var tvärs över gatan. Blott tio meter från där vi satt.
Trapphuset är trångt, hissen upp likaså, precis som farstun. Men även om lägenheten är detsamma är den spatiös. Vi ska ensamma bo i där det finns plats för ytterligare fyra… ja, kanske fler. Det finns två badrum med toaletter och ytterligare en toalett vid köket, dit man når efter en svindlande lång korridor. Vårt sovrum vätter mot gatan. Vi har en smal balkong med balkongmöbler för frukost eller kvällsmat, om man så vill. Det blir bra.
Staden väntar.
Vi är hungriga. Men vill också utforska kvarteren. Går tillbaka till Mercant de sant Antoni, marknaden för fisk, kött, råvaror och grönsaker samt kläder i den jättelika stålskelettbyggnaden från 1882. Flera stånd är stängda och vi irrar omkring innan vi kommer ut, går en trappa ned och kommer upp förvirrade. Vi vet inte var ifrån vi kom, var vi bor och vart vi ska. Irrfärden fortsätter, men slutligen hittar vi en restaurang där vi pausar för tapas och dryck. Jag vet inte var jag är, men jag vet att jag trivs.
Vi kommer genom outgrundliga vägar tillbaka till Plaza de Espanya och min yrsel, som jag kan drabbas av vid tillfällen då jag förlorar orienteringen, försvinner. Vi tar sikte mot Arenas des Barcelona, den före detta tjurfäktningsarena rest 1900 (men där det inte mördats tjurar sedan 1977), som nu är ett kombinerat köpcentrum, nöjespalats och restaurangställe. Hissen tar oss upp till toppen av arenan där också alla restaurangerna finns som i en cirkel, var och en med sina kulinariska inriktningar. Vi beundrar utsikten, går varvet runt, undrar vilken grandios byggnad det upp på berget, men antar att det är ett museum och förstår senare att det är Museu Nacional d’Art de Catalunya. Att de minaretliknande tornen som öppnar upp mot museet på berget är de venetianska tornen. Kanske en plats att besöka senare.
Men klockan är slagen, så vi väljer att ta hissen ner innan hissen går ned för oss båda.
Resan nedför.
Men vi nöjer oss inte. Tar en buss från den väldiga trafikkarusellen och ned mot ”hamnen”, en plats vi bara kan ana. Z vill komma till de trånga gränderna, möta atmosfären där; jag håller mest i kreditkorten som finns tillsammans med mobiltelefonen. Vi kliver av vid Pla de Palau, orienterar oss ned mot hamnen, trots att Z vill åt ett annat håll. Hamnar i folkliv. Röster från andra länder hörs blandat med katalanska och spanska. Strandpromenaden vid Plaça de Pau Vila huserar också en försvarlig mängd restauranger. Vi sätter oss vid ett bord nära vattnet. En bit bort sitter några män och pratar. Vi beställer var sin öl och jag sitter med en stol emellan Z och mig med min väska käckt slängd över ryggen. Mobilen i den. Plötsligt märker jag hur en av männen i närheten börjar prata i telefon samtidigt som han kommer närmare mig. Diskret kastar jag väskan fram samtidigt som jag mitt i samtalet med Z flyttar till stolen bredvid henne. Mannen försvinner tillbaka till sin kompis.
Z och jag dricker vår öl. Jag är sugen på glass och vi letar efter någon glasskiosk utan framgång. Som vanligt är Z:s ögon och öron öppna för något nytt när jag vill gå hem. Vi promenerar, efter toalettbestyr, genom gränden där Museum of the History of Catalonia ligger. Kanske värt ett besök senare. Efter att ha spatserat en kortare bit, väjt för cyklister, fotgängare och en och annan brädåkare samt avvärjt erbjudande om skjuts med trehjulig cykel tar vi oss till en busshållplats för återfärden.
Vi hittar hem, stänger dörren om oss och lyssnar på nattlivet utanför innan sömnen famnar oss i den hyfsat svala Barcelonanatten.
Dag två
Den första natten är alltid orolig. Som om sinnet och kroppen inte vant sig; vid ljuden i lägenheten, vid gatans puls och liv och tjiv, vid den nya sängen, vid nattens temperatur, det nya ljuset, det nya mörkret. Utanför har en bil med pulserande musik dunkat förbi och väckt mig. Jag har somnat, men vaknat upp för att höra sopbilen som tömmer återvinningens glascontrainrar. Så kommer morgonens varutransporter. Vi går upp. Gör morgontoalett och går ned på gatan och in till ett hål i väggen som serverar en välsmakande, lätt frukost.
Z har att göra. Studier på distans där balkongen blir hennes lässal. Utanför går skolbarn sjungandes. Bordet med bänkarna har matätande gäster för att senare på kvällen se de kortspelande männen, som tålmodigt spelar fram till midnatt. Jag har siktat in mig på nattens Stanley Cup och får en portion god underhållning av favoritsporten parallellt med hustruns studier.
Vi pausar för lunch. Går bara runt hörnet för något fräscht och mättande. Tar en promenad till en livsmedelsbutik och handlar kvällsmat, ost, vin, bröd. Tänkt för balkongen. Vi återvänder till lägenheten. Z behöver plugga. Jag tar en siesta, läser Randi Olaussons ”Jag glömmer att glömma – Alltet” – Martin Stenmarcks storasysters självbiografiska roman.
Dag tre
Vi gör tabberas på resterna från gårdagens balkongmiddag. Plockar ihop pryttlar och pinaler, tar med soppåsar och flaskor; det är dags att lämna ett boende för nästa. Precis när vi är på väg att stänga dörren undrar Z om glassen, den exklusiva vi köpte i butiken mitt emot; fick vi med den? Svar nej. Den är för hård att äta bums, så den blir vår färdkost på promenaden de få kvarteren upp mot foten av berget. Det berg där inte bara Museu Nacional d’Art de Catalunya ligger utan också Mirómuseet, botaniska trädgården, de olympiska sim- och friidrottsanläggningarna för OS -92 med mera. Vi kommer fram, efter att på vägen i den stigande hettan ätit upp glassen, till La França Travellers lite för tidigt för att få checka in. Men planen är att lämna bagaget och få våra rum senare. Men receptionisten är en vänlig man, fixar ett rum på studs och vi blir, förmodligen, uppgraderade och får ett spatiöst rum med hög (och hård) säng, ett rejält badrum med badkar och ett fönster som vetter mot gatan. Ett jalusi hindrar emellertid fönstret att öppnas helt, så vi kikar ut mot byggnaden mitt emot och kontoret med den hårt arbetande kvinnan framför sin datorskärm och ned mot gatans liv.
Vi dröjer oss inte kvar. Tar sikte mot någon hop on hop off-buss vid Plaza de Espanya bara någon kilometers promenad från vårt boende. Irrar runt denna gigantiska trafikplats samtidigt som hungern slår till. Vi knatar nedför Gran Via de les Corts Catalanes med en strid ström av fordon som ackompanjemang. Vi hittar en restaurang, placerar oss vid ett bord för två på trottoaren, beställer in varsin svalkande öl och stirrar oss blinda på menyn innan vi fattar ett beslut och får vår mat, som väl på bordet äts med god aptit. Efter en kaffe är vi redo och stärkta. Mot turistbussen!
Det blir en tur som tar oss förbi Estació de Sants, Camp Nou, Plaça Pius XII, nedför den väldiga Avinguda Diagonal ned mot Plaça de Catalunya, där vi strax innan får syn på ”Anna” – Jaume Plensas verk som ju står i Pilane på Tjörn –, men här under titeln ”Poesía del silencio” och vidare ned mot Arc de Triomf, stadens zoo för att småningom klättra uppför berget med fort, museer och idrottsanläggningar samt en utsikt som häpnar. I höjd med Museu Nacional d’Art de Catalunya kliver vi av enligt konstens alla regler och med vetskapen att vi har tid nästa dag att fortsätta vår färd genom denna gigantiska storstad.
Z är nyfiken på museets butik och smiter in. Jag stannar utanför och beundrar utsikten. Tar lite bilder, som aldrig ger ögat rättvisa. Så kommer nöden och jag försöker även jag att komma in i museet, men stoppas av vakter. Jag vänder ut igen, får kontakt med Z som kommer ut och vi börjar vår promenad nedför berget och vårt hotell.
På vägen ned hör vi fåglar i buskar och trän. Ett speciellt tjatter fångar vår uppmärksamhet. Är det papegojor…? Ja, de är väl kamouflerade i grenverket, men snart får vi se dem flyga. Munkparakiten är en invasiv art, importerad från Sydafrika som burfågeln som fick vingar och skapade sitt eget liv i ny miljö.
Vi inser att vi inte kan äta hela Barcelonakakan i ett nafs. Att åka turistbuss ger oss en överblick och vi kan senare ta för oss, bit för bit, av det som lockar. Men nu börjar klockan ringa. Konserten med Håkan på spelstället Razzamatazz har insläpp från sju. Planen är att vara på plats tidigt, sondera terräng och få i sig lite mat i någon av de intilliggande restaurangerna. Jag dressar om. Har valt min röda Bosskostym inhandlad på Ragtime herr för några somrar sedan, till den hawaii-skjortan Ralph Lauren inhandlad på Erikshjälpen, en sommarkeps, Stetson , även den från Ragtime herr, och ett par Tiger of Sweden-loafers. Allt secondhand, förstås. Vi tar tunnelbanan, guidad av Z som vet var vi ska gå på och av. Vi vill utnyttja vårt kort för kommunala trafikmedel som vi köpt för att det ska räcka tiden ut. På tåget är det en rapduo som underhåller och får spridda applåder som belöning.
Rött för Razzamatzz. Foto: ZEBA BJÖRN PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Vi är på plats i god tid före utsatt tid. Men det finns de som är tidigare än vi. Kön ringlar redan runt kvarteret. Hellstrom Street Art har varit på plats och målat ett Banksy-liknande verk på väggen mot spellokalens entré. Det ligger förväntan i luften.
Vi konstaterade på vår promenad från tunnelbanestationen Marina att det var klent beställt med restauranger. Ju närmare Razzmatazz vi kommer desto mer kändes det som ett ännu inte gentrifierat småindustriområde. Vi viker av hörnet där kön löper lång, promenerar något kvartet bort och hittar folk på en uteservering. Svenskar, förstås. Går in i restaurangen där ett par sitter vid ett bord för fyra i den annars överfulla lokalen. Z frågar, på svenska, om det är ledigt och vi får en synnerligen trevlig kväll med detta Göteborgspar. Hon före detta elitseglare och han handlare för en livsmedelskedja. De har precis ätit, men dröjer sig kvar. Vi beställer vår mat, dricker, äter, umgås och märker knappt att tiden går och det är tid att bryta upp. Håkan kallar.
Vi ställer oss i den ålande kön, som vore vi åter på väg i säkerhetskontrollen på någon flygplats. Alla är uppspelta, några sjunger Håkans låtar, andra har köpt ny mersch, en del envisas med sailorkostymer och hattar; en ung kvinna kommenterar uppskattande min klädsel, vilket glädjer farbror. Så kollar vakterna att vi inte har något vi inte bör ha med oss in (drycker, flaskor), biljetten scannas av och vi är inne. Äventyret kan börja. Våra nyfunna vänner placerar sig nära scenen, men på balkongen. Vi ställer oss nere vid mixerbordet där Gert ska sköta ljudet. Han som jag har en 45-årig relation med sedan punktiden.
Konserten larmar igång – och om den kan ni läsa här!
Före, under och efter konserten träffar jag fler vänner från Göteborg än jag brukar göra hemma. Det är uppsluppet, lyckligt. Efter konserten står folk entusiastiskt utanför och pratar. Z träffar en arbetskamrat. I ögonvrån ser jag en låghalt kvinna som förlorar balansen. Hon lyfts upp av två vänner, män, varav den ene är höggradigt berusad. Kvinnan är inte alls handikappad utan tokfull och med rullande ögon som ett tecken på att hon är på väg in medvetslöshet, kraftigt alkoholförgiftad. Så sorgligt. Av våra nyfunna vänner får vi höra om de har pratat med två unga tjejer, som är påtagligt höga. En av dem frågar om våra vänner bor i Barcelona och han svarar skämtsamt ja. Den andra tjejen kommer tillbaka och frågar våra vänner om de har ”ladd”. Nej, det har de inte och får till svar ”Då bor ni inte i Barcelona”. Så kan man också avslöjas.
Men… allvarligt. Jag förstår inte poängen med att först köpa en konsertbiljett, sedan boka resa och hotell för dyra pengar för att supa sig redlös till eller/och vara fjuttad på den efterlängtade spelningen.
Vi tappar bort våra vänner efter konserten och väljer att gå tillbaka varifrån vi kom. Z vill chilla, titta på folk, så vi sätter oss vid ett kafés uteservering i den ljumma katalanska natten. Beställer en cola med något tilltugg, hör ungdomsgänget vid bordet bredvid prata om konserten samtidigt som, framför allt en kvinna, cigarett efter cigarett tänds, röks och släcks. Så omodernt.
Vi bryter upp. Tar oss ned till tunnelbaneperrongen och väntar in nästa tåg. Det är puls, det är hett, det är Barcelona under jord. Vi kliver upp vid Poble Sec och möter natten ovan jord med en kort promenad till vårt hotell.
Dag fyra
När vi checkade in visade det sig att min i all hast bokade vistelse inte inbegrep frukost. Vi fick därför ett erbjudande om 10 euro per person till hotellets frukostbuffé. Något vi sa ja till och kunde därför hugga in i den katalanska kulinariska världen med ostar, lufttorkad skinka, syrade ägg, bröd, yogurth, flingor, te/kaffe med mera. En bra start på dagen utan jäkt. Vi skulle starta dagen med vår andra rund med turistbussen, hinna med den för att i god tid komma tillbaka till hotellet där Z – som den businesswoman hon är – skulle ha ett telefonmöte. Under förmiddagen fick vi också iväg ett meddelande till våra nyfunna vänner med en fråga om vi inte skulle ses på en paella. Z hade läst i GP om att Håkan Hellströms basist Oscar Wallblom menat att paellan på Amar hos Hotell Palace ska vara den bästa i Barcelona. Dit gick Springsteen när han senast var i stan och då i sällskap med paret Obama. Vi får ett positivt svar från våra vänner, men inte från restaurangen som inte har plats förrän vid lunchtid dagen därpå. Livsmedelshandlaren har ett alternativ. Mannen som de hyr sin fina vindslägenhet av med utsikt från terrass rekommenderar en annan restaurang med gott renommé gällande paella. Vi gör upp om att vi ska ses hos våra vänner för ett glas innan avfärd till det bokade bordet på Can Solé. Men det är långt till dess. Först turistbuss.
Vi tar oss ned till Poble Sec för tunnelbanefärd till Plaça de Catalunya för att där hoppa på för vår nya vända. Nu den östra slingan.
Till skillnad mot gårdagens tur, då det regnade lite lätt så bussens jalusitak hade dragits över, var det nu gassande sol. Z har känslig hud och får efter ett tag låna min Moods of Norway-kavaj för att skydda sig. Men efter en stund väljer vi att gå in i skuggan längre bak i bussen. Vi tangerar delvis den rutt som vi gjorde igår och kommer åter ned i hamnen, men på tillbakavägen blir det Torre Glòries, den gamla tjurfäktningsarenan La Monumental, eller Plaza de Toros Monumental de Barcelona, där Beatles gjorde sin sista spelning 3 juli på Europaturnén 1965. Vidare till spektakulära men ärligt talat väldigt kitchiga evighetsbygget Sagrada Familia, där bussresan liksom hämtar andan innan fordonet tuffar upp för branta gator innan den vänder åter mot Plaça de Catalunya och avstigning.
Tiden har hunnit bli knapp. Samtidigt som vi behöver äta något lätt innan kvällens förmodat mer bastanta måltid. Vi tar oss tillbaka till hotellet. Z ratar restauranger på vägen, trots att hennes möte är inom en tajt tidsgräns. Mitt emot vårt boende ligger en restaurang som känns rimlig. Vi tar plats och servitören kommer bärandes på den griffeltavla där dagens meny står. Z förklarar att hon är i tidsnöd, men han väljer omsorgsfullt, inte alls ovänligt, att gå igenom rätt för rätt. Jag beställer en potatissallad och en öl. Z något annat, men inser i samma stund att hon måste rusa för att få möjlighet att förbereda sig för det viktiga mötet. Hon går in på restaurangen, förklarar och får sin mat med sig, betalar för oss båda, försvinner med en förflugen kyss på min kind och jag blir ensam kvar. Jag tar tid på mig när maten väl serveras. Rätten är himmelsk. Av en bedrägligt liten portion blir jag rätt mätt. Jag ägnar mig åt kontemplation. Låter stillheten på denna bakgatan, som blott är lindrigt trafikerad, smeka själ och sinne. Tystnaden bryts när två munkparakiter flyger lågt i hög fart förföljda av en tredje och försvinner vidare ut på Carrer de la França Xica.
Jag tackar för mig med en önskan om att komma åter. Jag tror att bakom griffeltavlans alla rätter väntar en måltidsstund av rang. Går den korta promenaden över gatan och upp till Z som håller hov i sitt möte. Att tjuvlyssna på henne i ett jobbrelaterat ärende är en fröjd. Hon imponerar där också; trevlig, saklig, metodisk, charmig och snar till skratt.
Det har varit en intensiv dag för framför allt henne. Men än är dagen inte över. Vi ska ta oss till våra vänner som bor centralt, det vill säga något stenkast från Plaça de Catalunya. Hon skiftar kläder. Jag likaså. Tar på mig Nigel Cabourn-kavajen funnen på Ragtime herr, NN07-skjortan och blå Tiger of Sweden-chinos (båda plaggen från Myrornas) kompletterat med Stetson-hatt och Mats Theselius-designade broguestofflorna. Vi är redo att gå ut i Barcelona. Åter guidar Z oss från a till ö medelst tunnelbana och buss. Vi ringer från gatan och snart öppnas dörren för vidare färd några våningar upp… ja, högst upp. Lägenheten vänparet hyr är kanske inte så stor (två rum och kök), men har en terrass som heter duga med utsikt över taken och Barcelona.
Vi samtalar, skrattar, stämmer av våra liv. Så som man gör när man är nya med varandra. Så är det dags att ta en Uber till restaurangen. Men väl nere på gatan bokar Uberföraren av. Vi börjar få knappt med tid, men lyckas fånga en taxi som precis släpper av där vi vill gå på. Snart är vi nere i kvarteren dit Z ville gå den första kvällen. Taxichauffören kör inte ända fram, men förklarar hastigt vara vårt mål ligger. Vi flackar med blicken, men finner rätt snart Can Solé, kliver in och möts av en sober miljö med bord dukade med linnedukar, stärka servetter och ett överdåd av konst på väggarna.
Vårt bord ligger en trappa upp och vi är snabba att beställa paellan och de drycker vi vill ha (vitt vin för de flesta). Den stora pannan med maten kommer in och vi förser oss, äter med god aptit (men jag har ätit godare paella) och har en trevlig kväll. Vid ett fönsterbord sitter en ung, vacker kvinna med ett manligt sällskap som hon inte ägnar speciellt mycket uppmärksamhet. Istället är mobilen hennes ständiga spegel för fotograferande och gud vet vad. Mellan oss och dem sitt ett annat par, som är väsentligt mer interaktiva.
Vi betalar och bryter upp med idén om en glass och en kopp kaffe någon annanstans. Vi går ned mot kajen där Z och jag promenerade vår första kväll, men får ingen riktig feeling för något av ställena. Istället rör vi oss mot de långa, trånga gränderna som löper in från Passeig de Colom, som ju löper längs med vattnet, och smiter in på Carrer d’Avinyó. Berusningen på folk runt omkring oss ökar i takt med mängderna av barer och coffeshops. Det är lite stimmigare, mer högljutt, men inte stökigt. Vi anar en glassbar i en intilliggande gränd, men mannen som säljer italienska delikatesser gör oss besvikna, men förklarar att runt hörnet, längre upp mot gatan vi kom ifrån… där finns glass. Rätt hade han. Topping Cirkus fixar gelato båda högt och lågt samt kaffe. Där finns även choklad i alla möjliga, obscena varianter. Men det var något vi avstod.
Höggradigt mätta går vi åter mot Passeig de Colom. Där går bussen som ska ta oss hem. Våra vänner ska åt ett annat håll. Vi skiljs åt med löfte om att återses. Bussen tar oss förbi Monument a Colom och Plaça de les Drassanes innan den viker av uppför Avinguda del Parallell, den forna teater- och musikaltäta gatan. Bussen tar oss inte hela vägen upp mot Plaza de Espanya, utan viker av några kilometer från där vi bor. Så vi går i maklig takt och når så vårt tillfälliga hem för åter en natts sömn i staden vi mer och mer får kläm på.
Dag 5
Vi hade en idé om att gå på Prima Vera Sound denna fredag för att se Depeche Mode. Det finns biljetter, men 1600/1700 kronor känns för mycket. Vi avstår. Däremot berättade vi för våra vänner om festivalen och han, som är stor DM-fan, blev entusiastisk. Senare under dagen får vi meddelande om att de införskaffat biljetter dit.
Vi siktar mot annat. I skuggan av den märkliga 144 meter höga Torre Glòries ligger Mercat dels Encants de Barcelona, ett nybyggt månglarnas tempel, en loppmarknad i flera våningar. Vi kommer dit tidigt, kring halv tio, men det är redan mängder med folk på plats villiga att köpa av ivriga säljare. Z trivs som fisken i vattnet, uppfödd på loppisar och antikhandlare som hon är. Snart finner hon en bonad på nära en gånger en och en halv meter. Den är fin, men kostar 400 euro. På tok för mycket, förstås. Vad vill du ge? frågar säljaren. Jag har bara 50, är hennes svar. Ok, blir responsen och jag som är på väg bort får vända åter eftersom jag sitter på cashen. Det väldiga tygstycket stoppas nogsamt ned i en påse och vi fortsätter strövtåget bland lump och fynd.
Z hittar en skjorta som hon vill köpa till mig, men jag är tveksam. Dels är behovet inte så stort. Dels kostar den 10 euro utan prutmån. Vi går vidare utan att fastna för något. Så går vi längre in, eller ut, hittar en skoförsäljare där det sannerligen är rusch. Jag spanar in ett par gröna mockaloafers, men orkar inte riktigt ge mig in i högen av potentiella köpare. Men där är ju ett par röda, säger Z och pekar mot högen. Jag nyper dem. Mäter skosulan mot mina sneakers och är övertygad om att de passar. 25 euro åter utan prutmån för ett par illröda OnFoot i mocka, ett spanskt märke som normalt tingar ett väsentligt högre pris. Ny påse att bära. Z hittar spännande knappar som hon köper. Vi går trappan upp för fler stånd och butiker, in och ut ur dem, kikar på mat som serveras utan att riktigt nappa. hittar kläder som inte landar rätt. Men plötsligt hänger ett par snygga gröna manchestershorts framför ögonen. Jag provar dem. Konstaterar att de möjligen sitter tajt, men priset är hanterbart, precis som för den intillhängande kortärmade tröjan i frotté. Där finns också ett bar beige byxor i stretch med intressant mönster. Z prutar till 50 euro, men vi hamnar på kompromissen 55 euro. Nya kassar att bära som blir fler då Z köper några längder tyg. Så går vi åter ned. Z köper den där skjortan till mig och en exklusiv ask med slips, matchande snusnäsduk, manschettknappar och slipsnål. Märket är okänt för mig, Fly Fish, och svårgooglat.Men den brandgula färgen i mönstret lockar, även om det senare visar sig vara polyester och inte siden som de andra liknande askarna från Boss och Paul Smith, som jag har hemma. Men. Totalt 15 euro. Vi är överlastade, men nöjda och lite loppisrusiga när vi går därifrån och tar sikte mot Torre Glòries, för vi ska till toppen.
Denna den väldiga staden breder ut sig vindlande, svindlande mellan berg och hav, kan vi konstatera av den hänförande utsikten från denna höga byggnad. Vi går varvet runt och banne mig om jag inte hittar Razzamatazz som bara ligger några kvarter från vår utkikspunkt. Denna knappt 20 år gamla byggnad imponerar med sin utsikt men också med sin arkitektur. Vi har kanske inte riktigt 144 meter under oss, men måhända 130 och det räcker gott nog. Hissturen upp går svindlande fort. Z vill knata ned för alla trapporna, men blir hindrad. Tur är väl det eftersom hennes vänsterfot krånglar, men sådant är lätt att glömma i ivern. Vi åker ned lika snabbt som vi åkte upp och landar i souvernirshopen där vi köper vykort till våra barn med respektive samt barnbarnen, förstås. Någon kylskåpsmagnet ingår i köpet och när vi är på väg ut är det en kvinna, som förirrat sig in ”bakvägen”. Inte så konstigt. Själva entrén till Torre Glòries ligger bredvid själva byggnaden och vi gick in i det som var kontorsentrén (knappast första gången det händer med förvirrade turister). Jag berättar för henne om hur man tar sig till den kubformade entrén och Z förklarar att det också går att få seniorbiljetter, men att det knappast skulle gälla henne. ”Du har gjort min dag”, skrockar hon förtjust och försvinner ut. Z och jag lämnar byggnaden, men hon dröjer sig kvar i något ärende jag inte riktigt vet. Jag går mot entrén, för vi ska åt det hållet, och ser kvinnan vi tidigare tipsat slå följe med sin man. Men… de går fel. Jag ropar, skyndar på stegen och ropar igen utan resultat. Jag får öka farten och når dem slutligen precis innan de ska in i kontorsentrén. De tackar uppskattande för hjälpen och jag vänder åter till Z, som undrat var jag tog vägen.
Vi har ett mål. Egentligen två. Men först: bada! Vi tar alltså sikte mot stranden, som dit vi ska ligger nära Prima Vera Sounds väldiga festivalområde. Det blir spårvagn längsmed Avinguda del Diagonal ned till El Maresme, där vi kliver av för en kort promenad ned mot havet. Det är ju tidigt juni och kanske en aning svalt för spanjorer och katalaner, men vädret är utmärkt och Medelhavet lockar med sin sälta, även om jag alltid, sedan de senaste 15 år, badar med ett slags skamlig medvetenhet om att många hamnar i vattnet för ett helt annat öde på grund av den intensiva flyktingströmmen (Kai Martin & Stick!-låten ”Strändernas svall”, från 2016, handlar om det). Märkligt nog drabbas jag inte av samma skuldkänslor över min hunger, men så är människan sällan helt känslomässigt rationell.
Vi ser en strandbar en bit bort, får ett bord med omedelbar utsikt över stranden och havet. Det är som scener ur en film. Två unga, vackra kvinnor i strandkläder, en väsentligt yngre flicka (en dotter?) under ett parasoll. De är som klippta ur ett modemagasin och rör sig elegant och sitter ned med grace. En kvinna bredvid knäpper upp bikinitoppen och släpper ut sina väldiga bröst. Vänder sig njutningsfullt solen. En vacker gänglig och mörk man med solhatt kommer med en bunt strandfiltar som han försöker kränga. Några unga människor springer under skrik ned till vattnet. Vi beställer vår mat – grekisk sallad till mig, hamburgare till Z, öl till oss båda. En servitör kommer med en back rendiskade glad, hivar upp backen på disken och välter i samma ögonblick ett gäng glas, som krossas mot golvet inne i baren. I samma ögonblick bryter en servitris ihop, gråter hejdlöst och famlar desperat efter sitt astmasprej, som hon girigt suger på samtidigt som hon hulkar och blir ompysslad av en kollega. De vackra kvinnorna med barnet packar omsorgsfullt och elegant ihop sina prylar, väl ihop parasollet, stoppar det i sitt fodral som flickan är behjälplig att hålla opp. I nästa ögonblick lämnar de stranden för att passera vårt bord på väg till ett eget för dagens lunch. Gängligheten och längden jag trodde de båda hade visade sig vara mer modest i närbild. Men gracen var stor.
Vi betalar och bryter upp, går ned mot stranden och skapar vårt strandläger i skuggan, där Z:s bonad kommer till nytta. Jag får börja badet, skiftar snabbt till badkläder eftersom de togs på redan på hotellet med min GAP-kortbyxor från Londonresan sommaren 2015 över. Badskammen försvinner när jag väl är i. Jag låter vattnet smeka min kropp. Flyter, simmar, tar några meter under vattnet med öppna ögon. Det är underbart. Så är det Z:s tur. Hon tar sin tid. Kommer upp. Vi skiftar igen. Att bada är härligt.
Vi bryter upp. Går upp mot spårvagnen och tar den tillbaka samma väg som vi kom. Kliver ned i underjorden för en färd till t-banestationen Parallell där vi i underjorden hastar mot bergbanan som förbinder Parallell med Montjuicberget, som ju hyser allt från fort, slott till oympiska arenor och Fundació Joan Miró. Väl av bergbanan, som är en brant stigande upplevelse, är det mot just mot Mirómuseet vi tar sikte – Joan Miró är en favorit och vi blir förtjusta redan innan vi går in när vi utanför möter en lustig staty signerad konstnären.
Vi betalar vår entré, packar in ryggsäckar i ett skåp som kräver en euro, som vi saknar. Z tar initiativet , går upp till kassan medan jag vaktar skåpet, det olåsta. Hon kommer tillbaka med ett plastmynt, vi kan låsa och gör entré i Mirós underbara värld.
Redan i första salen blir jag alldeles sprallig. Vilken ljuvlig fantasi, vilken lekfullhet, vilken gränslöshet och nyfikenhet – oavsett material och storlek. Detta parat med skicklighet och fingerfärdighet. Omtumlad går jag sal ut och sal in med en lika förtjust Z. Det är ett omfattande museum, en resa i Mirós värld och liv. Museets placering med utsikt över staden han föddes och växte upp i ger liksom en extra dimension. Vi är där till stängningsdags efter en dag som tagit oss från loppis till höga höjder och utsikter, till strandliv och underjordsfärder som jag, hennes ledsagare genom livet, hade pekat ut fel nummer och riktning också tagit oss uppför berg och in i ett livfullt museum. Men än är det inte slut på sensationer.
Vi lämnar museet lyckliga efter en omtumlande tid bland Mirós konst. Går nedför berget och Escales del Generalife, trapporna som tar oss mot hotellet nedanför. Ser några yngre män träna kickboxning. Vi passerar den grekiska teatern, La Terrassa del Lliure, de arkeologiska museet, Teatre Lliure och vidare ned på gator som leder hem.
Jag föreslår att vi ska gå till restaurangen tvärs över gatan för middag, men Z säger nej. Vi kikar in på någon restaurang på vägen, men frestas inte. Så kommer mitt trumkort. Trots att hon är stoisk, min kära hustru, vet jag att hennes vänsterfot smärtar. Så… jag föreslår det rimliga i att sitta vid en restaurang med bara tio meter till hotellet. Trots hennes invändningar om avgaser, vilket hon inte haft då vi har suttit vid betydligt mer trafikerade leder, faller hon till föga.
Det finns plats på uteserveringen och servitören ler igenkännande och välkomnande, greppar griffeltavlan med alla rätter. Vi hindrar honom vid hälften och ber honom välja sina favoriter. Vi får en kväll som vi sent ska glömma med mat från havet i fem rätter där den ena bräcker den andra i välsmakning med en makrill på toppen av allt som smakar som ingenting annat. Men också tonfisk, bläckfisk, räkor, haj… Vi plussar på med ytterligare två rätter samt dessert och kaffe, fyller på våra vinglas. Mitt i ätandet utbrister Z ”Det här är det godaste jag har ätit”. Jag kan bara instämma.
Santamadre Restaurant de tapes är en sensation – från vänlig service till klassen i köket och behandlingen av råvaror. När vi kikar på notan tappar vi hakan. 138,25 euro! Z lägger till dricks. Men fortfarande knappt tusen kronor per person för en kulinarisk upplevelse som sent ska glömmas. Hit vill jag igen.
Dag 6
Det är dags att säga farväl. Vi börjar packa våra väskor, går ned för frukost. Tar den skrangliga hissen upp igen. Packar färdigt. Säger tack, checkar ut och lämnar hotellet för en promenad ned till Placa de Espanya där bussen till flygplatsen går. Vi kommer när bussen precis lämnar hållplatsen, men förstår på gesterna av kvinnan som kör bussen att påstigning är vid hållplatsen på andra sidan gatan. Vi hastar med bagaget som är större än då vi kom, kliver på och finner platser på den nära nog fulla bussen. Det är en regional färd med stopp vid varje gathörn, så det tar sin modiga tid att komma fram, men vi har utnyttjat kollektivtrafikkortet.
Väl framme vid flygplatsen letar vi efter någonstans att köpa porto till vykortet vi inhandlat, och som jag har skrivit. Vi blir anvisade en kiosk utanför terminalen. Jo, de har porto, men bara mot kontant betalning. Z får skynda iväg till en bankomat och hämta ut tio euro, komma tillbaka, betala och sedan ger vi oss iväg på jakt efter en brevlåda. Vi hittar en ungefär där vi ska in i säkerhetskontrollen. Lägger på vår post och ställer oss i kö för att komma genom säkerhetskontrollen, passerar och går långsamt förbi alla butiker efter att ha lättat på trycket. Z letar en sommarhatt; jag ingenting. I Mango hittar jag en tegelfärgad linnekostym, som väcker mina sinnen. Jag provar. Jag köper. Jag är inte klok.
Så äter vi lite mat innan vi går ombord. Jag somnar snabbt. Vaknar över Nederländerna, försöker orientera mig, passerar Tyskland och Danmark…
Inflygningen över Göteborg är verkligen magnifik. Under oss breder skärgården ut sig, sedan Göta älvs mynning, Långedrag, Frölunda och som bonus våra hemmakvarter och mina söners. Det är ett panorama sett ur ett von oben-perspektiv och jag älskar min fönsterplats. Snart landar vi för att i nästa ögonblick bli upphämtad av T, yngste sonen, som lånat bilen under vår bortavaro.
När planet töms är jag bland de första att komma av. Ryggsäcken i fast hand, kavajen på, kränger ryggsäcken upp på sin plats och ilar iväg för att passera genom passkontrollen, som går utan problem. Skyndar vidare till toaletten, gör det jag ska göra, borstar tänderna och en smula sömndrucken, jetlaggad men hyfsat fräsch kan jag ta mig an de timmar vi har att invänta innan det är dags att borda flyget till vår slutdestination Göteborg.
Så… men…
I min hand har jag ingenting. Jag saknar någonting. Min sömndruckna hjärna famlar i minnet. Så slår det mig. Påsen med hatten! Den la jag ju i bagageutrymmet ovanför min sittplats. Nej. Den måste gå att rädda. Jag tittar stressat efter någonstans där jag kan få hjälp, men av tusen skyltar på Schiphol finns det ingenstans där man kan få information om var jag kan få information för att rädda min hatt.
Man med bekymmer. Foto: KAI MARTIN
Så ser jag något slags incheckningsdisk och förklarar för flygpersonalen där mitt problem. Jag håller upp mitt boardingkort, där även flygresan hem till Göteborg finns med. Berättar om den vita påsen och om hatten som finns däri. En flygvärdinna tar mitt boardingkort, säger att hon ska lösa det, ber mig sitta ner, men att det kan ta en stund.
Det gör så. Kanske tjugo minuter, en halvtimme. Men plötsligt har jag min påse med hatten åter i min hand. Jag tackar så mycket, uppskattar deras hjälp och är på väg därifrån. Men inser i mitt fortfarande uppstressade tillstånd att jag inte har fått tillbaka mitt boardingkort. Påkallar personalens uppmärksamhet ytterligare en gång, får vänta en smula, men begåvas åter med resebeviset som gör min hemresa möjlig.
Man i hatten. Foto: KAI MARTIN
Sedan promenerar jag Schiphols eviga korridorer kors och tvärs. Möter på någon hockeykompis som gör ungefär som jag. Andra tar sig en öl, kanske något att äta. Men jag avstår. Jag ska inte dricka på en månad. Ryggsäcken på ryggen, påsen med hatten i fast hand.
Äntligen dags för sista flyget hem. Z ska hämta mig. Längtar. Vi lämnar Nederländerna och i samma stund somnar jag djupt för att vakna någonstans ovanför Danmark. Mellan molnen ser jag Limfjorden och Ålborg, så ut över Kattegatt och närmare Landvetter.
Vid sextiden på kvällen är vi åter på fast, svensk mark. Sommartiden har gett aftonen ljus, men snön yr i ett allt intensivare snöfall. Bagaget kommer med förbluffande snabbhet, så jag rumlar ut med bagagevagnen till bredden fylld av bag megagrande, resväska, ryggsäck, påse med hatt och tre målvaktsklubbor, förbi tullen och ut i ankomsthallen där ingen möter mig.
Min längtan som är så stor efter Z, så ingen famn att famnas av. Jag ringer. Hon är på väg i det ihållande ovädret. Jag har inget tålamod. Går ut och sveps in av yrande snö. Välkommen hem.
Det är ju smått otroligt. Båda SOHA Team Sweden-lagen, +65 och +70, är till final och ska alltså representera Sverige i sina respektive kategorier. Nej, vi är inget landslag, trots de landslagslika ställen. Men vi är inte desto mindre representanter för vårt land och för vår sport. Stort nog.
Vi spelar vår final kvart i elva mot obesegrade LSH Antiques. Jag har sedan ankomstdagen för en vecka sedan spelat lördag, söndag, måndag, torsdag och fredag. Det är alltså dags för mitt sjätte framträdande på is. Ryggen som besvärat mig redan sedan innan vi åkte har hållit sig i schack. Ljumsken som trilskades någon vecka innan avfärd likaså. Men jag har varit noga med att värma, går i slingor inne i arenan, trappor upp, trappor ner, gör tjolahopplansteg, gymnastiserar, stretchar… som av ett under har den mesta smärtan, som gått som ett bälte ovanför svanskotan, släppt. Förhoppningsvis ska det gynna vårt spel.
Bussen är i tid. Vi är i tid. Frukost har ätits under samlad tystnad. Samma procedur som under veckan, All Canadian Breakfast, men med lite variationer på äggen (skramlade eller stekta med den soliga sidan upp), vitt bröd istället för brunt, lite mer sylt än det som lite snålt erbjudits oss. Så det bleka kaffet, som vi bälgar i oss.
När vi kommer till arenan och ska äntra vårt rum är det upptaget av ett stukat lag som förlorat sin finalmatch och nu tröstar sig med öl. De ångar från duscharna och killarna tar god tid på sig. Vi står uppfodrande utanför omklädningsrummet och väntar medan klockan tickar. Men till slut droppar de sista ur faciliteterna och vi kan gå in. Vi är i vår iver inte uppmärksamma på att vi har en timme och en kvar till matchstart. Killarna för oss skulle haft god tid att få byta om utan ett svenskt lag som stod och knackade dörr alldeles för tidigt.
Uppe i rinkarna spelas det för fullt. Carha Hockey World Cup ska avgöras under dagen.
Vi är samlade. Vi är fokuserade. När det väl är dags att beträda isen är vi fast beslutna om att ta hem det här. Men efter nedsläpp börjar det som vid inledningen av semifinalmatchen. Motståndarna är på tårna; det är inte vi. En av deras forwards kommer in och skjuter direkt – i stolpen! Puh!
Vi balanserar emellertid upp spelet i första perioden och genom vår tunge, välväxte forward Anders Westman gör vi 1–0 efter drygt sju och en halv minut. Det är ett resultat som står sig till andra perioden, men kanadensarna har fått vittring som kanadensarna plägar att göra. Av få skott/räddningar i första blir det mer för mig att göra. Vi har våra chanser, men lyckas inte överlista målvakten Phil Stoesser och hans lag.
Allt ska komma att avgöras i den sista perioden. Det är uppenbart att vi inte orkar upprätta hålla spelet från första perioden och definitivt inte från gårdagens exemplariska semifinal. Vi har möjligheten att avgöra, men får inget tryck i chanserna. Vi motståndarnas kontringar finns det inte kraft att följa hem i det defensiva arbetet. Har någon av våra backar gjort offensiva försök har inte den naturliga platsväxlingen satt in, då blir det för få (läs en) som försvarar. Så sker vid 11.06 då Walter Epp blir frispelad vid min bortre stolpe och skjuter direkt. Jag är med på sidledsförflyttningen, men känner pucken kittla insida lår och när jag konstaterar att pucken är i mål är det blott med några millimeter till godo.
Några minuter senare händer det igen. Wayne Seed skördar vid ett friläge, skär in från höger, går mot min vänstra stolpe och jag tror att jag räddar med mitt utsträckta vänster benskydd. Men utan någon markering av mitt tillspillogivna försvar går pucken in med återigen några milli-, eller centimeter till godo. 1–2.
Vi försöker trycka på. Tar ut mig med någon minut kvar. Det förändrar ingenting. Vi förlorar guldet. Vinner silvret. Som Busk sa efter matchen: Idag var det soppatorsk. Inte konstigt, kanske. Det har varit mycket hockey och inför finalen fick herrarna i motståndarlaget i egenskap av att de vann gruppen spelledigt medan vi spelade semifinal. Kanske var det avgörande.
Scener från en (förlorad) final. Foto: WILLY BJÖRKBACKA
Vi tackar varandra för matchen. Tar lite bilder. Men jag är inte road. Åker av banan. Ser i ögonvrån hur en lagbild tas på oss med silverbucklan, men besvikelsen är för stor. Jag tar hissen ned med motståndarna, går till fel omklädningsrum, som är låst av förklarliga skäl, sätter mig och väntar till jag upptäcker att dörren till vårt rum står öppen.
Jag går in, släcker törsten. En man från organisationen delar ut sportdryck och en snygg blå vindjacka med Carha-märket på. Jag har med min andra MVP-tröja, som jag ger till Matti för att han är en sann hjälte och värd så mycket.
Silverbucklan kommer till mig, men jag kan inte glädjas och ber om ett foto som tas med en surgubbe till Kai.
Det tar tid att duscha. Tid att byta om. Tid att gå ut i den richmondska vårluften och andas för att smälta förlusten. Ingen buss har kommit. Två stycken står och väntar på att åka till Sheraton, men ingen till River Rock. En tredje buss kommer. Men den ska också gå till Sheraton. Då börjar topplocket gå på Kai. Samtidigt som jag ser chaufförerna diskutera och den ena bussen till Sheraton går… tom!
Andas in. Andas ut. Ingen i laget verkar ha bråttom. Några är till och med inne i arenan och ser andra matcher. Jag vill bara till hotellet, packa upp, hänga upp underställ, byta om, äta, slappa, sura…
Jag går in i arenan där organisationen har något slags interimskontor. Förklarar bussläget och mannen jag pratar med är flink, ringer ungefär samtidigt som jag pratar och jag får besked om att en buss är på väg. Jag tackar, går ut och inom kort kommer en buss. Nu ska vi bara vänta på de två som tittar på någon av matcherna inne i arenan.
Närande och gott. Foto: KAI MARTIN
Så kommer vi iväg, får packa upp och jag får fixa till mig. Finansmannen ordnar en kaffe på rummet och jag ber om ursäkt för min trumpenhet och att det kommer gå över. Vi går tillsammans med Kurt en promenad bort till the Story Café för tröstätande. Men det är ett populärt ställe och inte ett bord i sikte på trekvart. Finansmannen har haft span på ett ramenställe nära. Vi irrar iväg utan att riktigt minnas var det är, korsar breda gator, frågar och kommer slutligen rätt. Maruhachi-Ra-men Richmond är spartanskt inrätt, men maten vi får är god (finansmannen och jag tar en Wonton Ram med kyckling, fisk, fläsk och räkor och en buljong som känns närande och stark), till det Maruhachiöl som vi närmast andas in.
Vi är ett knappt stenkast från hotellet, går tillbaka dit för lite vila innan det är dags att svida om till banketten. Jag har med en Armanikostym, som tillsammans med downbottom Ljung-skjorta (ljusblå) och en röd silkesslips med vita prickar, som får utgöra min secondhandstass för kvällen. På fötterna ett par Paul Smithskor, även de secondhand. Jag är stukad, men redo för festkvällen.
Secondhandmannen på väg till bankett. Foto: KAI MARTIN
I samma hall som invigningen hölls i Richmond Olympic Oval hålls också segerceremonierna. Allt är furstligt dukat. Öl- och vinsponsorer har placerat sina drycker generöst på borden. Vi låter oss väl smaka. Maten hämtar vi vid något som närmast liknar kantiner och allt smakar ungefär som i bamba, men vi förser oss och alla är hungriga.
Jag har slukat en Molsom-öl med specialdesignad ölburk för Carha och siktar in mig på Lulu Island Merlot, det lokalproducerade rödvinet, där flaska efter flaska går åt vid bordet. Jag pratar och umgås. Konstaterar att jag denna gången inte har vunnit något på något lotteri och att ceremonierna från scen inte går att fästa någon uppmärksamhet på, dels för att vi sitter längst bort, dels för att ljudanläggningen är under all kritik.
Fest för vinnare och förlorare samt för övriga deltagare. Foto: KAI MARTIN
Så känner jag att det får räcka. Rund under fötterna tar jag mig till en av bussarna som tar mig hem. Finansmannen kommer strax efter, men jag somnar snabbt och håller honom för, nog, första gången vaken med mitt fyllesnarkande. Besvärande, förstås, för en man som är modest gällande intag av alkohol och som redan innan turneringen, när det stod klart att vi skulle dela rum, undrade om jag snarkade.
Men samtidigt berättade han morgon därpå att han hade haft ont i kroppen och haft svårt att sova, så det hade inte varit så farligt. Nå, resten av veckan skötte jag mig (tror jag).
Vi har matchstart 11.00. Inte mycket tid för något annat efter frukost, således.
Jag ska vara backupp för M, som nu äntligen fått sin utrusting och ska få begå sin debut på kanadensisk is. Vi möter Orient Express, som då laget startade bestod av asiater, främst japaner, som ville visa sina färdigheter i den transatlantiska sportkonsten.
M är ett under av benhård vilja, tjurskallighet och en iver som jag beundrar. Under förra våren kunde han konstatera att ett barnbarn kom med i ett elitlag i volleyboll. Men året kom också att kantas av sorg då hans yngste son hastigt gick bort. Under sensommaren drabbades M dessutom av en hjärtattack, men fick klartecken till spel av läkare till det träningsläger som hölls för SOHA Team Sweden i början av november, då jag först träffade honom. Han är märkligt glad, trevlig och jordnära inte bara för att han möter knappt 165 cm över jorden.
Matchen dominerar vi och leder. Men kanadensarna spelar som transatlanter gör. Vi gör mål som döms bort. Klockan tickar inte vår väg. Domarna, varav den kvinnliga är verkligt vass och har ordning på inte bara regler utan också tidtagningen som sekretiariatet inte riktigt bemästrar (det blir bitvis en fars, som den kvinnliga domaren himlar åt ögonen åt). Vi har lägen och samtidigt visar motståndarna prov på allt det som vi är vana att kanadensare gör när det går dem emot. Spelet blir tufft, chans till tjuvnyp ges, de är lipsillar för det mesta och är på domarparet och (!) de vänder vår seger till en för dem hedervärd oavgjord match.
En krigare. Foto: WILLY BJÖRKBACKA
M har kämpat väl. Verkligen stått på huvudet i flera situationer och sett ett mål som kanadensarna fick segla förbi honom, men som borde blivit bortdömt. Framför allt har han gjort sin debut. En hjälte som inte viker ner sig för något och var eskapader nu filmas och fotas för en dokumentation som hans son W gör om sin far, det som den yngre sonen var tänkt att göra.
Han är ett föredöme för mig. En person som får mig att fortsätta, på samma vis som de äldre spelarna i Uppbackarna (laget jag spelar måndag- och fredagshockey med på mornarna).
Vi har alltså en vinst och en förlust. Äventyret fortsätter.
Delar av gänget fortsätter efter att vi har packat upp trunkarna på våra respektive hotellrum och sköljt upp våra underställ (det luktar väldigt lite hockey i vårt rum, ordning och reda). Vi tar högbanan/tunnelbanan på Waterfront. Vancouver ler sitt soligaste leende när vi kliver av. Jag är klädd för våren i mina Jacob Cohen-jeans, Samsøe & Samsøe-skjorta, ett par Adidas sneakers och Sand-kavaj med snitsig snusnäsduk. Allt införskaffat secondhand i Göteborg. På huvudet den grå mössa vi fick av första motståndet i träningsmatchen i lördags kväll.
Vilse vid Waterfront. Foto: BENKE LARSSON
Vid Waterfront är vi vilsna. Jag ser ett ställe för information och finansmannen går med raska steg dit tillsammans med MT, +65-gruppens ledare, han som har koll på det mesta och informerar av rang. De dröjer kvar en bra stund, men efter en kvart kommer de tillbaka med karta och adress plus vart vi senare ska till Army Navy & Air Force Veterans, dit finska spelare av någon inte riktigt klar anledning har bjudit in oss till.
Vi samlar de vilsna fåren för en promenad. Men MT får telefonsamtal. Två får har gått vilse, gått av tunnelbanan vid fel uppgång och ska nu guidas rätt för att vi gemensamt ska ta oss till en restaurang som ska vara något i särklass. Sa jag att vi var hungriga. Vi är tillslut en grupp om tio som i olika tempo går ned mot sjökanten, en vacker kaj-/strandpromenad som förmodligen upprustades inför OS 2010. Det är pampigt med höghusen på ena sidan, hamnen med båtarna som samsas med pontonplanen som ivrigt lyfter och landar och hamnkranarna som sträcker sig mot skyn som för att tävla mot de väldiga, snöklädda bergen i fonden.
Mäktig vy. Vacker promenad. Foto: KAI MARTIN
Vi går mot en marina med båtar i miljonklassen och närmar oss vårt mål, restaurang Cardero’s. Jag ångar på av två skäl. Dels för att tempot är lite makligt för min smak. Dels för att jag behöver få igång min ömmande rygg. Minnesvärda läsare kanske kommer ihåg att jag kom från ett ryggskott. När jag kommer fram sätter jag mig på en bänk för att vila innan de andra ansluter.
Jag ser hur en ung, asiatisk kvinna tittar på mig. Så kommer hon fram och ger mig komplimanger för hur jag är klädd. Smickrande, förstås. Hon undrar om det är okej att hon tar en bild, men då kommer hennes pojkvän (förmodar jag) in och hon instruerar honom att ta fotot. Jag säger att det är självklart, men då vill jag att också hon är med på bilden. När han plåtat färdigt ber jag honom ta en bild på henne och mig med min mobil. Vi tackar artigt, hon frågar om mitt namn, får det, och jag frågar om hennes, upprepar det. Men hon ler åt mitt misslyckande och säger att det går bra att kalla henne Bee, som insekten. Hon och pojkvännen är studenter, får jag reda på innan vi skiljs åt.
Möte mellan främlingar. Foto: BEES BOYFRIEND
Inne på restaurangen får vi ett generöst bord för samtliga, bordar oss och beställer hyfsat snabbt, mestadels mat från det så närliggande havet. Jag beställer grillad lax, finansmannen en halv portion fish’n’chips och en halv krabba, någon tar hälleflundra… Jag beställer in ett glas vitt vin och vatten. Inga excesser. Stämningen är trivsam. En av grabbarna i +65-gänget har med sin son, tillsammans ska de senare åka Whistler, skidorten två timmar från Vancouver. CS, som spelar med just +65 och som var med i Windsor (han är inte bara en duktig hockeyspelare utan också en fena på att åka utför) hyrde bil i måndags för fyra timmars egentid i backen.
När väl maten kommer på bordet låter vi oss väl smaka. Men är man uppvuxen i Göteborg med närheten till havets läckerhet var min rätt inget att göra vågen åt. En tillplattad, en gång, glad lax låg förskrämd, grillad på en bädd av torrt stekt ris och några primörer i kors. Men hungern har ingen lag. Maten försvann snabbare än ett slagskott.
Mat för man. Foto: KAI MARTIN
Vi har alltså blivit inviterade av något finskt lag till Army Navy & Air Force Veterans. Finansmannen har fått instruktioner om hur vi ska ta oss dit, tillbaka till Waterfront, tunnelbanan söderut till Langara för vidare transport med buss längs Oakridge 41st Avenue österut några busshållplatser. När vi väl kliver av ligger stället tvärs över gatan. Vi kliver in i samlad tropp och en kvinnan hälsar oss välkomna, men ber oss samtidigt ta av oss våra huvudbonader. Jag sveper med blicken över klientelet i lokalen, med krigsveteraner och allt det innebär av livslånga trauman, fysiska och psykiska skador, och det är något av en Roy Andersson-film över stämningen. Men att någon ska bestämma över mig vad jag ska ha på eller inte… nej tack. Jag vänder förnärmad i dörren. Behåller min nyfådda mössa på huvudet, tar bussen i motsatt riktning som jag kom, skiftar till högbanan och kommer hem till hotellet för lite egentid.
Den här spellediga dagen kommer väl till pass. Jag har en plan som jag involverat N, min vän sedan 35 år och som jag var rumskamrat med under äventyret i Windsor 2016. Han ska spela match, men ingår inte i gänget bland mina klubbkamrater i +65 utan i ett snabbt ihopsamlat gäng med bland andra Brynäsbacken Jan Asplund, som jag född 1956, kallat SSM. De har fått en tuff start i turneringen med en av deras få spelare som fick hjärtproblem i första matchen och nu undersöker Vancouvers sjukvård inlagd som han är. Det är alltså ett stukat lag som ska spela ungefär samtidigt som vårt +65-lag, så jag är på plats i Richmond Ice Center rustika och frusna lokaler.
Vänner från förr. Foto: KAI MARTIN
SSM åker på stryk. Det gör inte 65+, som vinner och min vän och målvaktskollega O håller nollan. Totalt är alltså SOHO Team Sweden obesegrat.
Vi firar seger med några pitchers, det vill säga kannor med öl, serverade av två servitriser med yppiga bröst och läppar. Inget som kommit till dem naturligt.
Ölglädje. Foto: KAI MARTIN
Jag dröjer kvar med SSM-gänget, snackar med Asplund om ditt och datt, slår följe med vännen N och åker med honom först till hans hotell på Sheraton och därefter vidare till McArthurGlen, outleten som ligger precis vid flygplatsen.
Några av er läsare kanske känner till mitt klädintresse och, ja, här kanske det går att göra fynd. Men det är först och främst tipset om Japadog, en snabbmatskedja som förenar det japanska köket med hot dog-kulturen. Restaurangen på outleten ligger geografiskt närmast oss, därav valet. Men förstås lockar alltid kläddesign till rimliga priser.
Förenandet av två olika kök. Foto: KAI MARTIN/NIKLAS LAURELL
Japadog, är – vad jag förstår –grundat i just Vancouver med start 2005. Förutom korvkiosker finns det också restauranger. När vi snabbt hittar vad vi söker blir vi varse att det handlar om klassisk snabbmatsstuk på faciliteterna. Det finns ett tjugotal rätter att välja mellan med tillbehör och dryck. Vi hugger varsin korv i menyn – jag väljer en okonomi, som jag uttalar som engelska economi och blir tillrättavisad av kassörskan gällande mitt uttal – och pommesfrites som är soja-spetsad. Det. Här. Är. Verkligen. Gott.
Nöjda går vi ut i den bleka vårsolen som värmer i kapp med de kyliga Stilla havsvindarna som kommer i pustar. Vi går in och ut ur butiker och jag häpnar. Allt är prismässigt högre i outletpriser än vad det är i nypris hemma. Hede outlet, du välsignade.
Skeptisk kund i kanadensisk outletby. Foto: KAI MARTIN
N vill in på Roots, ett märke som inte är etabablerat i Sverige, menar han. Lite åt Fjällräven, om man så vill. N har packat lite illa, eller… i hans övernattningslägenhet i Gbg fanns inte så mycket som behovet för resan krävde. Så för honom blir det en skjorta, som jag guidar honom till. Jag får syn på ett par mysbyxor i stretch, som jag vill prova. N blir också nyfiken. Jag köper mina och han provar dem och köper ett par likadana. Outletpris med skatt blir ungefär 600 svenska kronor. Inte överkomligt. Men jag gillar brallorna.
Vi fortsätter förskräckta in och ut ur butiker. Priserna är verkligen remarkabla. På Ralph Lauren hittar N, via min hjälp, en långärmad t-shirt som snyggt kommer komplettera hans byxor. Kalla mig personal shopper. Jag fingrar på ett storpack kalsonger till halva priset, som till nöds är ett fynd också i Sverige. Men väl i kassan var det inte alls halva priset, så där blev det ingen affär.
Vi tar oss ut i vårsolen, kommer till informationen och hör hur vi lämpligast ska ta oss härifrån. Det går en shuttle till Sheraton där N bor, men det dröjer. Tunnelbanan eller om det är högbanan (den går både över och under jord) ligger en bit bort. Det blir taxi.
Planen är att jag ska hänga på N och hans gäng på matchen Vancouver–Vegas. N:s rumskamrat Loui, en legosoldat i hockeyns tjänst, står för inköpen och vi får två biljetter till oss (övriga i sällskapet har redan fått sitt) för 600 kronor vardera, typ för vad man kan köpa ett par byxor på en outlet för. Innan avfärd hänger i N:s hotellrum, laddar mobil. Det dricks öl och någon whisky. Men jag avstår.
Så går sällskapet i väg till högbanan/tunnelbanan för färd mot Rogers arena, en resa på en halvtimme, ungefär. Det förarlösa tåget går snabbt och effektivt. Folk går på. Folk går av. Vagnarna är nästa ständigt fulla. Vi byter vid Waterfront och är snart vid den väldiga arenan, som ändå skyms av den ännu större BC Place, hemmaarena för Vancouver Whitecaps, fotbollslaget i stan. Arenorna är lite som Ullevi och Scandinavium, men i väsentligt uppdaterad form.
På plats hos Rogers plejs. Foto: KAI MARTIN
N och jag går in i arenan, passerar ett av de många kioskerna som säljer mat och dryck, popcorn och annat tilltugg. I en av dem fastnar vi när vi ser någon skära upp bitar från en stek. Vi är i hungerstämning, backar och går in i den tomma fållan som leder oss till disken och vi beställer. N handlar öl till med coleslow till sin sandwish, jag chips till min och cola att dricka.
NHL-drömmar. Foto: KAI MARTIN
Vi bär med oss maten och drycken till våra platser högt upp i arenan. Inser att det är smart att äta pronto, för att slippa spring i bänkraderna. Det går så där. Mackan med köttet är inte helt lätt att tugga i sig, men jag hinner få i mig det bästa innan det är dags för första utsläpp av granne. Det finns inga avlastningsytor, ingenstans att placera muggen, så det är något av en balansakt att få ordning på. Bänkgrannen bufflar på, så jag snäser lite försiktigt om att han bör ge mig tid. Annars är de flesta vänligt sinnade på ett sätt jag skulle önska oss svenskar.
Matchen drar igång och med den en stor underhållningsapparat, publiken ska vara delaktiga oavsett ålder. På isen gör Vancouver snabbt misstag, som i längden blir avgörande i förlusten mot Vegas.
Vi går ut i den kyliga natten, tar tunnelbanan samma väg som hem. Jag får problem med utcheckningen vid min station och smiter ut. Kommer hem och smyger in i det mörka rummet där min rumskamrat redan sover. Det dröjer inte längre förrän natten också är min i drömmarnas land.
Jag/vi missade ju utställningen ”Det kolde øje – Tyskland i 1920’erne” med en hårsmån, eller dag om man så vill, när Louisiana senast besöktes i mitten av oktober (skrev om det här). Snopet, för det är något med den tipsepoken som fascinerar. Framför allt perioden i Berlin under Weimarrepubliken på just 20-talet. Missen har lite grämt mig och jag har velat åka tillbaka. Satte en datum i slutet av februari för en ensamresa för att upptäcka via Z:s sinne för ordning och reda att den skulle gå ner 19 februari. Jag fick med andra ord lägga om mina planer, som ett tag till min stora glädje även omfattade Z. Men hon kikade vidare i programmet och lockades inte av de övriga utställningarna.
Nå, jag bokade min resa på egen hand, siktade in mig på pensionärsrabatterna på SJ och tog ett tåg som lämnade Göteborgs Central strax innan halv nio. Gråvädret och råkylan omfamnade mig med sedvanligt göteborgskt humör. Men väl på plats kunde jag låta kupén värma mig och med inköpt sandwich och äppelmust släcktes morgonens begynnande hunger.
Väl i Helsingborg skulle jag köpa en kombinerad färja/tåg/Louisiana-biljett, även den med pensionärsrabatt (man måste ju vara om och kring sig). Men där gick jag tydligen bet, något jag upptäckte först senare, då jag trots att jag påpekade att jag skulle ha prisavdraget på grund av att jag hade rätt åldern inne inte fick någon sådan. Nå, kanske ska ta det som smicker från kvinnan i kassan.
Öresund sträcker ut sig i det vackraste av väder. Det är en känsla av vår i luften, men på däck blåser det vinande kallt och tar ur mig den känslan. Åtminstone initialt. Så många gånger jag rest den här sträckan, men sällan utan Z, som är det bästa och mest kära av ressällskap. Nu får jag klara mig själv och känner mig vilsen. Tiden på färja är kort, jag kliver av med de andra resenärerna och tar mig den korta promenaden till stationen där jag precis ser ett tåg söderut lämna. Inga problem. Tågen i Danmark går tätt och nästa tåg mot Næstved via Hovedbanegården i København, och där med förbi Humlebæk, är redan inne. Jag fyller i min biljett med dagens datum och klockslag när tåget ska gå, som kvinnan i kassan instruerat mig att göra.
Kupén är hart när tom och resan tar ungefär som båtfärden, det vill säga tjugo minuter. Jag kliver av i Humlebæk, men väljer inte att gå de få hundra meterna till Louisiana bums. Istället går jag in i köpcentret där jag vet att det finns en secondhand. Blå kors genbrug är emellertid stängt. Men när jag kikar in i butiken för att se vad jag missar ser jag en man gå omkring där. Han noterar mig, kommer till dörren och trots att det är en dryg timme till öppningsdags låter han mig komma in. Jag strosar tacksam omkring, men hittar ingenting bland herrkläderna. Så går jag till barnavdelningen, ser en Burberryskjorta, en kortärmad, i storlek 80 för 40 kronor. Z köpte ju en trenchcoat av samma märke för en spottstyver till barnbarnet i somras. Så varför inte. En ny kortärmad skjorta går på svindlande 2400 kronor. Men även om skjortan kanske är för liten för mitt växande barnbarn är den för söt att inte inhandlas. Det blir också ett durkslag i blå emalj, Glud & Marstrand, som är i fint skick. 50 dkr. Jag vill ju bidra lite till Blå kors verksamhet. Mobilpay har jag inte – när ska ett gemensamt mobilt betalsystem ordnas mellan de nordiska länderna? – så jag får ta ut i den intilliggande bankomaten. Betalar och tackar för vänligheten, packar ned det jag köpt i min axelremsväska och promenerar mot min destination. Kliver in i museets salonger och går i dess environger, där man förbereder för den kommande utställningen av Dana Schutz, som öppnar i dag torsdag 9 februari, och går i korridoren mot Amedeo Modiglians underbara skulpturer, som jag aldrig tröttnar på, och det där rummet, vikt för hans konst, ett av museets vackraste och sig som ett ständigt skiftande konstverk beroende på klockslag, väder och årstid.
Den indiska fotografen Gauri Gills bilder har fått ett rejält utrymme från olika projekt hon gjort. Det är kittlande och närgånget på ett både humoristiskt, allvarsamt och ödmjukt vis. Bilderna öppnar upp människors hem, liv, själ och hjärta. det är skickligt.
Hennes amerikanske kollega, konstnären Richard Prince är närmast nonchalant punkig med sina fotografier, där han avfotograferat andras foton från exempelvis magasin. Men där finns också en uppfriskande filosofi där hans betraktande öga skärmar av och ger den ursprungliga bilden ett nytt sammanhang. Lite som hiphopens samplande.
Men det är alltså för utställningen ”Det kolde øje – Tyskland i 1920’erne”, som också omfamnar fotografen August Sanders bilder på över 260 stycken. Det är en epok för hundra år sedan som i mångt och mycket speglar vår tid. Då, i efterdyningarna av första världskriget, lever Tyskland i ett politiskt landskap med nerverna utanför kroppen. Socialdemokratin kämpar för demokrati samtidigt som nazister och kommunister möts i regelrätta drabbningar på gatorna. Ekonomin för landet är kört i botten, arbetslösheten är skriande, samtidigt som nöjeslivet och konstnärers, författares, arkitekters och musikers kreativitet är blomstrande. Det är en tid av tillåtande, med en känsla av att allt är möjligt. Industrialismen är expansiv, kvinnor har genom att ha tagit männens jobb under kriget också börjat ta en självklar plats i samhället. August Sands bilder visar på det samtidigt sprudlande och drabbade livet i Berlin med flera städer. Konsten går från expressionismen mot nya uttryck, något utställningen visar. Konsten är märkligt stram, kal och ren. Men samtidigt väldigt uttrycksfull. Jag undrar lite hur de prominenta såg på porträtten på dem som gjordes, för de är knappast förskönande bilder som skapats.
Jag tog min tid – och strid med pensionärer äldre än jag och skolklasser – för att få min stund av kontemplation. Så nöjde jag mig. Gick ut i det vackra vädret och insåg att jag missat en promenad i museiparken. Istället blev det en väg in i bostadsområdet som vätter mot Öresund och vidare till stationen som skulle ta mig till Helsingør för frokost.
Så fyller jag i min biljett, datum och klockslag. Men ingen kontrollant kommer för att inspektera att jag betalt. I Helsingør är vädret fortsatt kylslaget men strålande. Jag möter flest svenskar, tar en tur till lite olika secondhandbutiker utan att nappa på något (men jag var sugen på ett par J Lindeberg-jeans för 100 dkr) och gick in i Kvickly, matvarubutiken, för att köpa Ribena, den goda saften som av någon anledning inte finns i Sverige, och fastelavnsbolle (ett slags motsvarighet till våra semlor) som Z önskat sig. Det visar sig att sådana som hon minns från sin barndom inte längre görs. Det blir något slags variant bland utbudet och rågbröd.
Så ut till torget och Café Torvet för en öl, som blir två, en snaps och tre smørrebrød samt laddning av mobilen. Jag dröjer mig kvar där för en stund för mig själv, som om jag inte har nog av det, innan jag tackar för mig, betalar och går ut för att promenera mot färjan som går lika ofta som tågen, det vill säga var tjugonde minut. Väl ombord blir det lite godisköp innan jag sätter mig och softar (somnar) samtidigt som färjan lämnar land. På fast, svensk mark kliver jag rätt in i släktingar. Z:s lillasysters man med yngste son, som är där för ynglingens brottande. Han är en av Danmarks största talanger, som för att bli bättre brottas i en Helsingborgsklubb en dag i veckan. Det kallas ambition.
Vi snackar en smula innan de viker av för skjutsen de väntar på att jag ställer mig att vänta in tåget till Göteborg, som kommer en smula sent. Jag har valt första klass, sitter i ensamt majestät, läser lite ur min gymnasiekamrat Grzegorz Flakierskis senast novellsamling, somnar, tittar ut i bäckmörkret och kommer så småningom hem till Z:s famn och kyss.
kaimartinblog 