Inflygningen över Göteborg är verkligen magnifik. Under oss breder skärgården ut sig, sedan Göta älvs mynning, Långedrag, Frölunda och som bonus våra hemmakvarter och mina söners. Det är ett panorama sett ur ett von oben-perspektiv och jag älskar min fönsterplats. Snart landar vi för att i nästa ögonblick bli upphämtad av T, yngste sonen, som lånat bilen under vår bortavaro.

Jo, vi har rest. Och allt är Håkans fel.

Bara dagar innan den svindlande hockeyresan till Richmond/Vancouver (som finns att läsa om här, här, här, här, här, här, här och här) får jag via en nyhetsartikel i musiktidningen Gaffa nys på att Håkan Hellström ska spela i Barcelona. Han som i augusti sålde ut fyra gånger Ullevi (läs recensionerna här, här, här och här) ska nu spela på en klubb inför några tusen. Jag vill vara där. Han som jag nog tveklöst sett flest gånger av alla artist och band som jag haft förmånen att se. Från just klubbar till större lokaler och senare arenor. Alltid förtjust i stegrande grader av eufori. Fascinerad hur han kan ta sin publik, oavsett storlek, och hur han osvikligt bjuder på både sig själv och sitt innehåll.

Jag drar i lite trådar, får på vägen reda på att Stefan Sporsén inte längre ska ingå i det band som han har haft en självklar plats i sedan 23 år tillbaka. Jag väljer att låta det bero. Andra får ta nyhetsrapporteringen i nöjesvärlden nu mer. Lyckas få biljetter för Z och mig. Men bekymren hopar sig. När ska vi flyga? Var ska vi bo? Går det här att sy ihop med Z:s påbörjade studier, som kommer ta en ansenlig tid…? Hon får i uppdrag att fixa flyg och hotell. Min hockeytrunk är packad och jag sitter på flyget till Schipold för vidare transport över till Kanada. Väl framme vid mellanlandningen pratar jag med en uppgiven Z, som säger att det hart när är omöjligt att fixa boende i Barcelona. Hon skickar över bollen till mig och säger dessutom att hon är osäker på om hon kan följa med.

Jag kollar hotell utan att ha en susning om var i Barcelona man ska bo. Hittar ett. Bokar in mig från 31 maj till lördagen 3 juni, så att vi får lite tid över i den stora katalanska staden. Det är ett hotell, som jag upplever som centralt – vad nu det är i en miljonstad av Barcelonas dignitet – och av någon anledning har hotellet varslat om att inga barn är välkomna; detta är en boende för vuxna.

Z bestämmer sig i alla fall för att följa med, men är i sedvanligt nyktert analyserande tveksam till att vi ska landa i denna storstad blott några timmar innan Håkans konsert ska börja. Hon ordnar ett annat boende från måndag 29 maj till onsdagen då vi ska flytta till det av mig bokade hotellet. Av bara farten fixar hon flyg – från Landvetter till Barcelona – med avgångstid strax efter lunch. Hon är fantastik. Allt har gått med en svindlande fart. Så gäller också biljettförsäljningen till konserten där den första omgången biljetter säljer slut inom 15 sekunder (!), enligt uppgifter till TT. Vi sitter alltså säkert när vi efteråt kan konstatera att priserna på flygbiljetter och boende skenar betydligt efter att vi fått vår resa i hamn. Det visar sig senare att, förutom den blygsamma men ack så haussade Håkankonserten, är Prima Vera Sound – en ambulerande musikfestival – med Roskildekapacitet arrangerar under tiden vi är där. Dessutom är det något slags formula-race, som lockar sin publik. Det kostar med andra ord att ordna resa och logi.

Dag ett

Z och jag är dåligt pålästa om Barcelona. Det kan ha sina fördelar. Vi är som en öppen bok med oskrivna sidor. Det är bara att fylla på. Vi tar, efter en magnifik inflygningen längs Rivieran från sydöstra Frankrike över den spanska gränsen, Pyrenéerna och det kulliga, dramatiska landskapet som omger Barcelona, flygbussen in till Urgell, strax efter den enorma Plaza de Espanya.

Vi tittar storögt ut genom bussens rutor. Ser de hårt trafikerade lederna med lastbilar, bussar, bilar och scotrar, moppar och mc. Motortrafiklederna blir till breda boulevarder kantade av trän innan vi går av.

Z lotsar oss på okända gator mot lägenheten som hon/vi hyrt. Vi är turister på främmande ort. Håller hårt i bagage och plånbok i den virvlande storstadens brus. Vi fascineras över att det på smågator är lindrigt med trafik och få bilar parkerade. I kvarteren där vi ska bo är det endast lindrigt med ljud från fordon. Fjärran den intensitet vi mötte på vår färd in mot stadens hjärta.

Carrer del Comte Borrell är en lång, smal gata som sträcker sig från norr till söder (eller om det är tvärtom). Några kvarter ner ska vår bostad finnas. Vi passerar butiker, kaféer, restauranger, bagerier och den märkliga Mercant de sant Antoni, en marknad byggd som ett kors, och konstaterar att det finns väldigt mycket underjordiska garage, vilket förklarar frånvaron av parkerade bilar.

Vi passerar några mindre torg och har plötsligt passerat numret där vi ska hämta nycklarna till boendet. Vi går tillbaka, men vi får ingen kontakt med hyresvärden, frågar en granne som är artigt behjälplig, men utan framgång. Så vi slår oss ned på det trevliga kaféet/restaurangen Sucursal Aceteira för en kopp kaffe. Då ringer det till Z. Hyresvärden är vid bostaden och jag säger bestämt att numret till adressen är på andra sidan gatan, snett över torget. Vårat kaffe kommer medan Z är iväg för att hämta nyckeln och få direktiv. Jag lägger fatet över hennes cappuccino, dricker min espresso med ett uns av råsocker som jag nogsamt rör ned i kaffet. Försöker kontemplera samtidigt som jag övervakar vårt bagage; det vet man ju hur lätt det är att bli rånad i Barcelona.

Z dröjer och dröjer igen. Kommer så småningom. Jag, hennes ledsagare genom livet, hade pekat ut fel nummer och riktning; adressen till vårt boende var tvärs över gatan. Blott tio meter från där vi satt.

Trapphuset är trångt, hissen upp likaså, precis som farstun. Men även om lägenheten är detsamma är den spatiös. Vi ska ensamma bo i där det finns plats för ytterligare fyra… ja, kanske fler. Det finns två badrum med toaletter och ytterligare en toalett vid köket, dit man når efter en svindlande lång korridor. Vårt sovrum vätter mot gatan. Vi har en smal balkong med balkongmöbler för frukost eller kvällsmat, om man så vill. Det blir bra.

Staden väntar.

Vi är hungriga. Men vill också utforska kvarteren. Går tillbaka till Mercant de sant Antoni, marknaden för fisk, kött, råvaror och grönsaker samt kläder i den jättelika stålskelettbyggnaden från 1882. Flera stånd är stängda och vi irrar omkring innan vi kommer ut, går en trappa ned och kommer upp förvirrade. Vi vet inte var ifrån vi kom, var vi bor och vart vi ska. Irrfärden fortsätter, men slutligen hittar vi en restaurang där vi pausar för tapas och dryck. Jag vet inte var jag är, men jag vet att jag trivs.

Vi kommer genom outgrundliga vägar tillbaka till Plaza de Espanya och min yrsel, som jag kan drabbas av vid tillfällen då jag förlorar orienteringen, försvinner. Vi tar sikte mot Arenas des Barcelona, den före detta tjurfäktningsarena rest 1900 (men där det inte mördats tjurar sedan 1977), som nu är ett kombinerat köpcentrum, nöjespalats och restaurangställe. Hissen tar oss upp till toppen av arenan där också alla restaurangerna finns som i en cirkel, var och en med sina kulinariska inriktningar. Vi beundrar utsikten, går varvet runt, undrar vilken grandios byggnad det upp på berget, men antar att det är ett museum och förstår senare att det är Museu Nacional d’Art de Catalunya. Att de minaretliknande tornen som öppnar upp mot museet på berget är de venetianska tornen. Kanske en plats att besöka senare.

Men klockan är slagen, så vi väljer att ta hissen ner innan hissen går ned för oss båda.

Men vi nöjer oss inte. Tar en buss från den väldiga trafikkarusellen och ned mot ”hamnen”, en plats vi bara kan ana. Z vill komma till de trånga gränderna, möta atmosfären där; jag håller mest i kreditkorten som finns tillsammans med mobiltelefonen. Vi kliver av vid Pla de Palau, orienterar oss ned mot hamnen, trots att Z vill åt ett annat håll. Hamnar i folkliv. Röster från andra länder hörs blandat med katalanska och spanska. Strandpromenaden vid Plaça de Pau Vila huserar också en försvarlig mängd restauranger. Vi sätter oss vid ett bord nära vattnet. En bit bort sitter några män och pratar. Vi beställer var sin öl och jag sitter med en stol emellan Z och mig med min väska käckt slängd över ryggen. Mobilen i den. Plötsligt märker jag hur en av männen i närheten börjar prata i telefon samtidigt som han kommer närmare mig. Diskret kastar jag väskan fram samtidigt som jag mitt i samtalet med Z flyttar till stolen bredvid henne. Mannen försvinner tillbaka till sin kompis.

Z och jag dricker vår öl. Jag är sugen på glass och vi letar efter någon glasskiosk utan framgång. Som vanligt är Z:s ögon och öron öppna för något nytt när jag vill gå hem. Vi promenerar, efter toalettbestyr, genom gränden där Museum of the History of Catalonia ligger. Kanske värt ett besök senare. Efter att ha spatserat en kortare bit, väjt för cyklister, fotgängare och en och annan brädåkare samt avvärjt erbjudande om skjuts med trehjulig cykel tar vi oss till en busshållplats för återfärden.

Vi hittar hem, stänger dörren om oss och lyssnar på nattlivet utanför innan sömnen famnar oss i den hyfsat svala Barcelonanatten.

Dag två

Den första natten är alltid orolig. Som om sinnet och kroppen inte vant sig; vid ljuden i lägenheten, vid gatans puls och liv och tjiv, vid den nya sängen, vid nattens temperatur, det nya ljuset, det nya mörkret. Utanför har en bil med pulserande musik dunkat förbi och väckt mig. Jag har somnat, men vaknat upp för att höra sopbilen som tömmer återvinningens glascontrainrar. Så kommer morgonens varutransporter. Vi går upp. Gör morgontoalett och går ned på gatan och in till ett hål i väggen som serverar en välsmakande, lätt frukost.

Z har att göra. Studier på distans där balkongen blir hennes lässal. Utanför går skolbarn sjungandes. Bordet med bänkarna har matätande gäster för att senare på kvällen se de kortspelande männen, som tålmodigt spelar fram till midnatt. Jag har siktat in mig på nattens Stanley Cup och får en portion god underhållning av favoritsporten parallellt med hustruns studier.

Vi pausar för lunch. Går bara runt hörnet för något fräscht och mättande. Tar en promenad till en livsmedelsbutik och handlar kvällsmat, ost, vin, bröd. Tänkt för balkongen. Vi återvänder till lägenheten. Z behöver plugga. Jag tar en siesta, läser Randi Olaussons ”Jag glömmer att glömma – Alltet” – Martin Stenmarcks storasysters självbiografiska roman.

Dag tre

Vi gör tabberas på resterna från gårdagens balkongmiddag. Plockar ihop pryttlar och pinaler, tar med soppåsar och flaskor; det är dags att lämna ett boende för nästa. Precis när vi är på väg att stänga dörren undrar Z om glassen, den exklusiva vi köpte i butiken mitt emot; fick vi med den? Svar nej. Den är för hård att äta bums, så den blir vår färdkost på promenaden de få kvarteren upp mot foten av berget. Det berg där inte bara Museu Nacional d’Art de Catalunya ligger utan också Mirómuseet, botaniska trädgården, de olympiska sim- och friidrottsanläggningarna för OS -92 med mera. Vi kommer fram, efter att på vägen i den stigande hettan ätit upp glassen, till La França Travellers lite för tidigt för att få checka in. Men planen är att lämna bagaget och få våra rum senare. Men receptionisten är en vänlig man, fixar ett rum på studs och vi blir, förmodligen, uppgraderade och får ett spatiöst rum med hög (och hård) säng, ett rejält badrum med badkar och ett fönster som vetter mot gatan. Ett jalusi hindrar emellertid fönstret att öppnas helt, så vi kikar ut mot byggnaden mitt emot och kontoret med den hårt arbetande kvinnan framför sin datorskärm och ned mot gatans liv.

Vi dröjer oss inte kvar. Tar sikte mot någon hop on hop off-buss vid Plaza de Espanya bara någon kilometers promenad från vårt boende. Irrar runt denna gigantiska trafikplats samtidigt som hungern slår till. Vi knatar nedför Gran Via de les Corts Catalanes med en strid ström av fordon som ackompanjemang. Vi hittar en restaurang, placerar oss vid ett bord för två på trottoaren, beställer in varsin svalkande öl och stirrar oss blinda på menyn innan vi fattar ett beslut och får vår mat, som väl på bordet äts med god aptit. Efter en kaffe är vi redo och stärkta. Mot turistbussen!

Det blir en tur som tar oss förbi Estació de Sants, Camp Nou, Plaça Pius XII, nedför den väldiga Avinguda Diagonal ned mot Plaça de Catalunya, där vi strax innan får syn på ”Anna” – Jaume Plensas verk som ju står i Pilane på Tjörn –, men här under titeln ”Poesía del silencio” och vidare ned mot Arc de Triomf, stadens zoo för att småningom klättra uppför berget med fort, museer och idrottsanläggningar samt en utsikt som häpnar. I höjd med Museu Nacional d’Art de Catalunya kliver vi av enligt konstens alla regler och med vetskapen att vi har tid nästa dag att fortsätta vår färd genom denna gigantiska storstad.

Z är nyfiken på museets butik och smiter in. Jag stannar utanför och beundrar utsikten. Tar lite bilder, som aldrig ger ögat rättvisa. Så kommer nöden och jag försöker även jag att komma in i museet, men stoppas av vakter. Jag vänder ut igen, får kontakt med Z som kommer ut och vi börjar vår promenad nedför berget och vårt hotell.

På vägen ned hör vi fåglar i buskar och trän. Ett speciellt tjatter fångar vår uppmärksamhet. Är det papegojor…? Ja, de är väl kamouflerade i grenverket, men snart får vi se dem flyga. Munkparakiten är en invasiv art, importerad från Sydafrika som burfågeln som fick vingar och skapade sitt eget liv i ny miljö.

Vi inser att vi inte kan äta hela Barcelonakakan i ett nafs. Att åka turistbuss ger oss en överblick och vi kan senare ta för oss, bit för bit, av det som lockar. Men nu börjar klockan ringa. Konserten med Håkan på spelstället Razzamatazz har insläpp från sju. Planen är att vara på plats tidigt, sondera terräng och få i sig lite mat i någon av de intilliggande restaurangerna. Jag dressar om. Har valt min röda Bosskostym inhandlad på Ragtime herr för några somrar sedan, till den hawaii-skjortan Ralph Lauren inhandlad på Erikshjälpen, en sommarkeps, Stetson , även den från Ragtime herr, och ett par Tiger of Sweden-loafers. Allt secondhand, förstås. Vi tar tunnelbanan, guidad av Z som vet var vi ska gå på och av. Vi vill utnyttja vårt kort för kommunala trafikmedel som vi köpt för att det ska räcka tiden ut. På tåget är det en rapduo som underhåller och får spridda applåder som belöning.

Rött för Razzamatzz. Foto: ZEBA BJÖRN PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi är på plats i god tid före utsatt tid. Men det finns de som är tidigare än vi. Kön ringlar redan runt kvarteret. Hellstrom Street Art har varit på plats och målat ett Banksy-liknande verk på väggen mot spellokalens entré. Det ligger förväntan i luften.

Vi konstaterade på vår promenad från tunnelbanestationen Marina att det var klent beställt med restauranger. Ju närmare Razzmatazz vi kommer desto mer kändes det som ett ännu inte gentrifierat småindustriområde. Vi viker av hörnet där kön löper lång, promenerar något kvartet bort och hittar folk på en uteservering. Svenskar, förstås. Går in i restaurangen där ett par sitter vid ett bord för fyra i den annars överfulla lokalen. Z frågar, på svenska, om det är ledigt och vi får en synnerligen trevlig kväll med detta Göteborgspar. Hon före detta elitseglare och han handlare för en livsmedelskedja. De har precis ätit, men dröjer sig kvar. Vi beställer vår mat, dricker, äter, umgås och märker knappt att tiden går och det är tid att bryta upp. Håkan kallar.

Vi ställer oss i den ålande kön, som vore vi åter på väg i säkerhetskontrollen på någon flygplats. Alla är uppspelta, några sjunger Håkans låtar, andra har köpt ny mersch, en del envisas med sailorkostymer och hattar; en ung kvinna kommenterar uppskattande min klädsel, vilket glädjer farbror. Så kollar vakterna att vi inte har något vi inte bör ha med oss in (drycker, flaskor), biljetten scannas av och vi är inne. Äventyret kan börja. Våra nyfunna vänner placerar sig nära scenen, men på balkongen. Vi ställer oss nere vid mixerbordet där Gert ska sköta ljudet. Han som jag har en 45-årig relation med sedan punktiden.

Konserten larmar igång – och om den kan ni läsa här!

Före, under och efter konserten träffar jag fler vänner från Göteborg än jag brukar göra hemma. Det är uppsluppet, lyckligt. Efter konserten står folk entusiastiskt utanför och pratar. Z träffar en arbetskamrat. I ögonvrån ser jag en låghalt kvinna som förlorar balansen. Hon lyfts upp av två vänner, män, varav den ene är höggradigt berusad. Kvinnan är inte alls handikappad utan tokfull och med rullande ögon som ett tecken på att hon är på väg in medvetslöshet, kraftigt alkoholförgiftad. Så sorgligt. Av våra nyfunna vänner får vi höra om de har pratat med två unga tjejer, som är påtagligt höga. En av dem frågar om våra vänner bor i Barcelona och han svarar skämtsamt ja. Den andra tjejen kommer tillbaka och frågar våra vänner om de har ”ladd”. Nej, det har de inte och får till svar ”Då bor ni inte i Barcelona”. Så kan man också avslöjas.

Men… allvarligt. Jag förstår inte poängen med att först köpa en konsertbiljett, sedan boka resa och hotell för dyra pengar för att supa sig redlös till eller/och vara fjuttad på den efterlängtade spelningen.

Vi tappar bort våra vänner efter konserten och väljer att gå tillbaka varifrån vi kom. Z vill chilla, titta på folk, så vi sätter oss vid ett kafés uteservering i den ljumma katalanska natten. Beställer en cola med något tilltugg, hör ungdomsgänget vid bordet bredvid prata om konserten samtidigt som, framför allt en kvinna, cigarett efter cigarett tänds, röks och släcks. Så omodernt.

Vi bryter upp. Tar oss ned till tunnelbaneperrongen och väntar in nästa tåg. Det är puls, det är hett, det är Barcelona under jord. Vi kliver upp vid Poble Sec och möter natten ovan jord med en kort promenad till vårt hotell.

Dag fyra

När vi checkade in visade det sig att min i all hast bokade vistelse inte inbegrep frukost. Vi fick därför ett erbjudande om 10 euro per person till hotellets frukostbuffé. Något vi sa ja till och kunde därför hugga in i den katalanska kulinariska världen med ostar, lufttorkad skinka, syrade ägg, bröd, yogurth, flingor, te/kaffe med mera. En bra start på dagen utan jäkt. Vi skulle starta dagen med vår andra rund med turistbussen, hinna med den för att i god tid komma tillbaka till hotellet där Z – som den businesswoman hon är – skulle ha ett telefonmöte. Under förmiddagen fick vi också iväg ett meddelande till våra nyfunna vänner med en fråga om vi inte skulle ses på en paella. Z hade läst i GP om att Håkan Hellströms basist Oscar Wallblom menat att paellan på Amar hos Hotell Palace ska vara den bästa i Barcelona. Dit gick Springsteen när han senast var i stan och då i sällskap med paret Obama. Vi får ett positivt svar från våra vänner, men inte från restaurangen som inte har plats förrän vid lunchtid dagen därpå. Livsmedelshandlaren har ett alternativ. Mannen som de hyr sin fina vindslägenhet av med utsikt från terrass rekommenderar en annan restaurang med gott renommé gällande paella. Vi gör upp om att vi ska ses hos våra vänner för ett glas innan avfärd till det bokade bordet på Can Solé. Men det är långt till dess. Först turistbuss.

Vi tar oss ned till Poble Sec för tunnelbanefärd till Plaça de Catalunya för att där hoppa på för vår nya vända. Nu den östra slingan.

Till skillnad mot gårdagens tur, då det regnade lite lätt så bussens jalusitak hade dragits över, var det nu gassande sol. Z har känslig hud och får efter ett tag låna min Moods of Norway-kavaj för att skydda sig. Men efter en stund väljer vi att gå in i skuggan längre bak i bussen. Vi tangerar delvis den rutt som vi gjorde igår och kommer åter ned i hamnen, men på tillbakavägen blir det Torre Glòries, den gamla tjurfäktningsarenan La Monumental, eller Plaza de Toros Monumental de Barcelona, där Beatles gjorde sin sista spelning 3 juli på Europaturnén 1965. Vidare till spektakulära men ärligt talat väldigt kitchiga evighetsbygget Sagrada Familia, där bussresan liksom hämtar andan innan fordonet tuffar upp för branta gator innan den vänder åter mot Plaça de Catalunya och avstigning.

Tiden har hunnit bli knapp. Samtidigt som vi behöver äta något lätt innan kvällens förmodat mer bastanta måltid. Vi tar oss tillbaka till hotellet. Z ratar restauranger på vägen, trots att hennes möte är inom en tajt tidsgräns. Mitt emot vårt boende ligger en restaurang som känns rimlig. Vi tar plats och servitören kommer bärandes på den griffeltavla där dagens meny står. Z förklarar att hon är i tidsnöd, men han väljer omsorgsfullt, inte alls ovänligt, att gå igenom rätt för rätt. Jag beställer en potatissallad och en öl. Z något annat, men inser i samma stund att hon måste rusa för att få möjlighet att förbereda sig för det viktiga mötet. Hon går in på restaurangen, förklarar och får sin mat med sig, betalar för oss båda, försvinner med en förflugen kyss på min kind och jag blir ensam kvar. Jag tar tid på mig när maten väl serveras. Rätten är himmelsk. Av en bedrägligt liten portion blir jag rätt mätt. Jag ägnar mig åt kontemplation. Låter stillheten på denna bakgatan, som blott är lindrigt trafikerad, smeka själ och sinne. Tystnaden bryts när två munkparakiter flyger lågt i hög fart förföljda av en tredje och försvinner vidare ut på Carrer de la França Xica.

Jag tackar för mig med en önskan om att komma åter. Jag tror att bakom griffeltavlans alla rätter väntar en måltidsstund av rang. Går den korta promenaden över gatan och upp till Z som håller hov i sitt möte. Att tjuvlyssna på henne i ett jobbrelaterat ärende är en fröjd. Hon imponerar där också; trevlig, saklig, metodisk, charmig och snar till skratt.

Det har varit en intensiv dag för framför allt henne. Men än är dagen inte över. Vi ska ta oss till våra vänner som bor centralt, det vill säga något stenkast från Plaça de Catalunya. Hon skiftar kläder. Jag likaså. Tar på mig Nigel Cabourn-kavajen funnen på Ragtime herr, NN07-skjortan och blå Tiger of Sweden-chinos (båda plaggen från Myrornas) kompletterat med Stetson-hatt och Mats Theselius-designade broguestofflorna. Vi är redo att gå ut i Barcelona. Åter guidar Z oss från a till ö medelst tunnelbana och buss. Vi ringer från gatan och snart öppnas dörren för vidare färd några våningar upp… ja, högst upp. Lägenheten vänparet hyr är kanske inte så stor (två rum och kök), men har en terrass som heter duga med utsikt över taken och Barcelona.

Vi samtalar, skrattar, stämmer av våra liv. Så som man gör när man är nya med varandra. Så är det dags att ta en Uber till restaurangen. Men väl nere på gatan bokar Uberföraren av. Vi börjar få knappt med tid, men lyckas fånga en taxi som precis släpper av där vi vill gå på. Snart är vi nere i kvarteren dit Z ville gå den första kvällen. Taxichauffören kör inte ända fram, men förklarar hastigt vara vårt mål ligger. Vi flackar med blicken, men finner rätt snart Can Solé, kliver in och möts av en sober miljö med bord dukade med linnedukar, stärka servetter och ett överdåd av konst på väggarna.

Vårt bord ligger en trappa upp och vi är snabba att beställa paellan och de drycker vi vill ha (vitt vin för de flesta). Den stora pannan med maten kommer in och vi förser oss, äter med god aptit (men jag har ätit godare paella) och har en trevlig kväll. Vid ett fönsterbord sitter en ung, vacker kvinna med ett manligt sällskap som hon inte ägnar speciellt mycket uppmärksamhet. Istället är mobilen hennes ständiga spegel för fotograferande och gud vet vad. Mellan oss och dem sitt ett annat par, som är väsentligt mer interaktiva.

Vi betalar och bryter upp med idén om en glass och en kopp kaffe någon annanstans. Vi går ned mot kajen där Z och jag promenerade vår första kväll, men får ingen riktig feeling för något av ställena. Istället rör vi oss mot de långa, trånga gränderna som löper in från Passeig de Colom, som ju löper längs med vattnet, och smiter in på Carrer d’Avinyó. Berusningen på folk runt omkring oss ökar i takt med mängderna av barer och coffeshops. Det är lite stimmigare, mer högljutt, men inte stökigt. Vi anar en glassbar i en intilliggande gränd, men mannen som säljer italienska delikatesser gör oss besvikna, men förklarar att runt hörnet, längre upp mot gatan vi kom ifrån… där finns glass. Rätt hade han. Topping Cirkus fixar gelato båda högt och lågt samt kaffe. Där finns även choklad i alla möjliga, obscena varianter. Men det var något vi avstod.

Höggradigt mätta går vi åter mot Passeig de Colom. Där går bussen som ska ta oss hem. Våra vänner ska åt ett annat håll. Vi skiljs åt med löfte om att återses. Bussen tar oss förbi Monument a Colom och Plaça de les Drassanes innan den viker av uppför Avinguda del Parallell, den forna teater- och musikaltäta gatan. Bussen tar oss inte hela vägen upp mot Plaza de Espanya, utan viker av några kilometer från där vi bor. Så vi går i maklig takt och når så vårt tillfälliga hem för åter en natts sömn i staden vi mer och mer får kläm på.

Dag 5

Vi hade en idé om att gå på Prima Vera Sound denna fredag för att se Depeche Mode. Det finns biljetter, men 1600/1700 kronor känns för mycket. Vi avstår. Däremot berättade vi för våra vänner om festivalen och han, som är stor DM-fan, blev entusiastisk. Senare under dagen får vi meddelande om att de införskaffat biljetter dit.

Vi siktar mot annat. I skuggan av den märkliga 144 meter höga Torre Glòries ligger Mercat dels Encants de Barcelona, ett nybyggt månglarnas tempel, en loppmarknad i flera våningar. Vi kommer dit tidigt, kring halv tio, men det är redan mängder med folk på plats villiga att köpa av ivriga säljare. Z trivs som fisken i vattnet, uppfödd på loppisar och antikhandlare som hon är. Snart finner hon en bonad på nära en gånger en och en halv meter. Den är fin, men kostar 400 euro. På tok för mycket, förstås. Vad vill du ge? frågar säljaren. Jag har bara 50, är hennes svar. Ok, blir responsen och jag som är på väg bort får vända åter eftersom jag sitter på cashen. Det väldiga tygstycket stoppas nogsamt ned i en påse och vi fortsätter strövtåget bland lump och fynd.

Z hittar en skjorta som hon vill köpa till mig, men jag är tveksam. Dels är behovet inte så stort. Dels kostar den 10 euro utan prutmån. Vi går vidare utan att fastna för något. Så går vi längre in, eller ut, hittar en skoförsäljare där det sannerligen är rusch. Jag spanar in ett par gröna mockaloafers, men orkar inte riktigt ge mig in i högen av potentiella köpare. Men där är ju ett par röda, säger Z och pekar mot högen. Jag nyper dem. Mäter skosulan mot mina sneakers och är övertygad om att de passar. 25 euro åter utan prutmån för ett par illröda OnFoot i mocka, ett spanskt märke som normalt tingar ett väsentligt högre pris. Ny påse att bära. Z hittar spännande knappar som hon köper. Vi går trappan upp för fler stånd och butiker, in och ut ur dem, kikar på mat som serveras utan att riktigt nappa. hittar kläder som inte landar rätt. Men plötsligt hänger ett par snygga gröna manchestershorts framför ögonen. Jag provar dem. Konstaterar att de möjligen sitter tajt, men priset är hanterbart, precis som för den intillhängande kortärmade tröjan i frotté. Där finns också ett bar beige byxor i stretch med intressant mönster. Z prutar till 50 euro, men vi hamnar på kompromissen 55 euro. Nya kassar att bära som blir fler då Z köper några längder tyg. Så går vi åter ned. Z köper den där skjortan till mig och en exklusiv ask med slips, matchande snusnäsduk, manschettknappar och slipsnål. Märket är okänt för mig, Fly Fish, och svårgooglat.Men den brandgula färgen i mönstret lockar, även om det senare visar sig vara polyester och inte siden som de andra liknande askarna från Boss och Paul Smith, som jag har hemma. Men. Totalt 15 euro. Vi är överlastade, men nöjda och lite loppisrusiga när vi går därifrån och tar sikte mot Torre Glòries, för vi ska till toppen.

Denna den väldiga staden breder ut sig vindlande, svindlande mellan berg och hav, kan vi konstatera av den hänförande utsikten från denna höga byggnad. Vi går varvet runt och banne mig om jag inte hittar Razzamatazz som bara ligger några kvarter från vår utkikspunkt. Denna knappt 20 år gamla byggnad imponerar med sin utsikt men också med sin arkitektur. Vi har kanske inte riktigt 144 meter under oss, men måhända 130 och det räcker gott nog. Hissturen upp går svindlande fort. Z vill knata ned för alla trapporna, men blir hindrad. Tur är väl det eftersom hennes vänsterfot krånglar, men sådant är lätt att glömma i ivern. Vi åker ned lika snabbt som vi åkte upp och landar i souvernirshopen där vi köper vykort till våra barn med respektive samt barnbarnen, förstås. Någon kylskåpsmagnet ingår i köpet och när vi är på väg ut är det en kvinna, som förirrat sig in ”bakvägen”. Inte så konstigt. Själva entrén till Torre Glòries ligger bredvid själva byggnaden och vi gick in i det som var kontorsentrén (knappast första gången det händer med förvirrade turister). Jag berättar för henne om hur man tar sig till den kubformade entrén och Z förklarar att det också går att få seniorbiljetter, men att det knappast skulle gälla henne. ”Du har gjort min dag”, skrockar hon förtjust och försvinner ut. Z och jag lämnar byggnaden, men hon dröjer sig kvar i något ärende jag inte riktigt vet. Jag går mot entrén, för vi ska åt det hållet, och ser kvinnan vi tidigare tipsat slå följe med sin man. Men… de går fel. Jag ropar, skyndar på stegen och ropar igen utan resultat. Jag får öka farten och når dem slutligen precis innan de ska in i kontorsentrén. De tackar uppskattande för hjälpen och jag vänder åter till Z, som undrat var jag tog vägen.

Vi har ett mål. Egentligen två. Men först: bada! Vi tar alltså sikte mot stranden, som dit vi ska ligger nära Prima Vera Sounds väldiga festivalområde. Det blir spårvagn längsmed Avinguda del Diagonal ned till El Maresme, där vi kliver av för en kort promenad ned mot havet. Det är ju tidigt juni och kanske en aning svalt för spanjorer och katalaner, men vädret är utmärkt och Medelhavet lockar med sin sälta, även om jag alltid, sedan de senaste 15 år, badar med ett slags skamlig medvetenhet om att många hamnar i vattnet för ett helt annat öde på grund av den intensiva flyktingströmmen (Kai Martin & Stick!-låten ”Strändernas svall”, från 2016, handlar om det). Märkligt nog drabbas jag inte av samma skuldkänslor över min hunger, men så är människan sällan helt känslomässigt rationell.

Vi ser en strandbar en bit bort, får ett bord med omedelbar utsikt över stranden och havet. Det är som scener ur en film. Två unga, vackra kvinnor i strandkläder, en väsentligt yngre flicka (en dotter?) under ett parasoll. De är som klippta ur ett modemagasin och rör sig elegant och sitter ned med grace. En kvinna bredvid knäpper upp bikinitoppen och släpper ut sina väldiga bröst. Vänder sig njutningsfullt solen. En vacker gänglig och mörk man med solhatt kommer med en bunt strandfiltar som han försöker kränga. Några unga människor springer under skrik ned till vattnet. Vi beställer vår mat – grekisk sallad till mig, hamburgare till Z, öl till oss båda. En servitör kommer med en back rendiskade glad, hivar upp backen på disken och välter i samma ögonblick ett gäng glas, som krossas mot golvet inne i baren. I samma ögonblick bryter en servitris ihop, gråter hejdlöst och famlar desperat efter sitt astmasprej, som hon girigt suger på samtidigt som hon hulkar och blir ompysslad av en kollega. De vackra kvinnorna med barnet packar omsorgsfullt och elegant ihop sina prylar, väl ihop parasollet, stoppar det i sitt fodral som flickan är behjälplig att hålla opp. I nästa ögonblick lämnar de stranden för att passera vårt bord på väg till ett eget för dagens lunch. Gängligheten och längden jag trodde de båda hade visade sig vara mer modest i närbild. Men gracen var stor.

Vi betalar och bryter upp, går ned mot stranden och skapar vårt strandläger i skuggan, där Z:s bonad kommer till nytta. Jag får börja badet, skiftar snabbt till badkläder eftersom de togs på redan på hotellet med min GAP-kortbyxor från Londonresan sommaren 2015 över. Badskammen försvinner när jag väl är i. Jag låter vattnet smeka min kropp. Flyter, simmar, tar några meter under vattnet med öppna ögon. Det är underbart. Så är det Z:s tur. Hon tar sin tid. Kommer upp. Vi skiftar igen. Att bada är härligt.

Vi bryter upp. Går upp mot spårvagnen och tar den tillbaka samma väg som vi kom. Kliver ned i underjorden för en färd till t-banestationen Parallell där vi i underjorden hastar mot bergbanan som förbinder Parallell med Montjuicberget, som ju hyser allt från fort, slott till oympiska arenor och Fundació Joan Miró. Väl av bergbanan, som är en brant stigande upplevelse, är det mot just mot Mirómuseet vi tar sikte – Joan Miró är en favorit och vi blir förtjusta redan innan vi går in när vi utanför möter en lustig staty signerad konstnären.

Vi betalar vår entré, packar in ryggsäckar i ett skåp som kräver en euro, som vi saknar. Z tar initiativet , går upp till kassan medan jag vaktar skåpet, det olåsta. Hon kommer tillbaka med ett plastmynt, vi kan låsa och gör entré i Mirós underbara värld.

Redan i första salen blir jag alldeles sprallig. Vilken ljuvlig fantasi, vilken lekfullhet, vilken gränslöshet och nyfikenhet – oavsett material och storlek. Detta parat med skicklighet och fingerfärdighet. Omtumlad går jag sal ut och sal in med en lika förtjust Z. Det är ett omfattande museum, en resa i Mirós värld och liv. Museets placering med utsikt över staden han föddes och växte upp i ger liksom en extra dimension. Vi är där till stängningsdags efter en dag som tagit oss från loppis till höga höjder och utsikter, till strandliv och underjordsfärder som jag, hennes ledsagare genom livet, hade pekat ut fel nummer och riktning också tagit oss uppför berg och in i ett livfullt museum. Men än är det inte slut på sensationer.

Vi lämnar museet lyckliga efter en omtumlande tid bland Mirós konst. Går nedför berget och Escales del Generalife, trapporna som tar oss mot hotellet nedanför. Ser några yngre män träna kickboxning. Vi passerar den grekiska teatern, La Terrassa del Lliure, de arkeologiska museet, Teatre Lliure och vidare ned på gator som leder hem.

Jag föreslår att vi ska gå till restaurangen tvärs över gatan för middag, men Z säger nej. Vi kikar in på någon restaurang på vägen, men frestas inte. Så kommer mitt trumkort. Trots att hon är stoisk, min kära hustru, vet jag att hennes vänsterfot smärtar. Så… jag föreslår det rimliga i att sitta vid en restaurang med bara tio meter till hotellet. Trots hennes invändningar om avgaser, vilket hon inte haft då vi har suttit vid betydligt mer trafikerade leder, faller hon till föga.

Det finns plats på uteserveringen och servitören ler igenkännande och välkomnande, greppar griffeltavlan med alla rätter. Vi hindrar honom vid hälften och ber honom välja sina favoriter. Vi får en kväll som vi sent ska glömma med mat från havet i fem rätter där den ena bräcker den andra i välsmakning med en makrill på toppen av allt som smakar som ingenting annat. Men också tonfisk, bläckfisk, räkor, haj… Vi plussar på med ytterligare två rätter samt dessert och kaffe, fyller på våra vinglas. Mitt i ätandet utbrister Z ”Det här är det godaste jag har ätit”. Jag kan bara instämma.

Santamadre Restaurant de tapes är en sensation – från vänlig service till klassen i köket och behandlingen av råvaror. När vi kikar på notan tappar vi hakan. 138,25 euro! Z lägger till dricks. Men fortfarande knappt tusen kronor per person för en kulinarisk upplevelse som sent ska glömmas. Hit vill jag igen.

Dag 6

Det är dags att säga farväl. Vi börjar packa våra väskor, går ned för frukost. Tar den skrangliga hissen upp igen. Packar färdigt. Säger tack, checkar ut och lämnar hotellet för en promenad ned till Placa de Espanya där bussen till flygplatsen går. Vi kommer när bussen precis lämnar hållplatsen, men förstår på gesterna av kvinnan som kör bussen att påstigning är vid hållplatsen på andra sidan gatan. Vi hastar med bagaget som är större än då vi kom, kliver på och finner platser på den nära nog fulla bussen. Det är en regional färd med stopp vid varje gathörn, så det tar sin modiga tid att komma fram, men vi har utnyttjat kollektivtrafikkortet.

Väl framme vid flygplatsen letar vi efter någonstans att köpa porto till vykortet vi inhandlat, och som jag har skrivit. Vi blir anvisade en kiosk utanför terminalen. Jo, de har porto, men bara mot kontant betalning. Z får skynda iväg till en bankomat och hämta ut tio euro, komma tillbaka, betala och sedan ger vi oss iväg på jakt efter en brevlåda. Vi hittar en ungefär där vi ska in i säkerhetskontrollen. Lägger på vår post och ställer oss i kö för att komma genom säkerhetskontrollen, passerar och går långsamt förbi alla butiker efter att ha lättat på trycket. Z letar en sommarhatt; jag ingenting. I Mango hittar jag en tegelfärgad linnekostym, som väcker mina sinnen. Jag provar. Jag köper. Jag är inte klok.

Så äter vi lite mat innan vi går ombord. Jag somnar snabbt. Vaknar över Nederländerna, försöker orientera mig, passerar Tyskland och Danmark…

Inflygningen över Göteborg är verkligen magnifik. Under oss breder skärgården ut sig, sedan Göta älvs mynning, Långedrag, Frölunda och som bonus våra hemmakvarter och mina söners. Det är ett panorama sett ur ett von oben-perspektiv och jag älskar min fönsterplats. Snart landar vi för att i nästa ögonblick bli upphämtad av T, yngste sonen, som lånat bilen under vår bortavaro.