Way out West – Nick Caves väckelsemöte frälste publiken

Det är på alla sätt och vis märkligt med Nick Cave och hans Bad Seeds. Musiken är med texterna brutala, intensiva, men emellanåt bedrägligt smeksamma. När jag såg hans konsert i Dalhalla 2018 var det med ett uns av tvekan. Så övertygad om att jag hade sett och hört allt i allmänhet och av Nick Cave och hans mannar i synnerhet. Jag. Hade. Fel. Det var en på alla sätt och vis dramatisk föreställning och en konsert som satte djupa intryck i mitt förhärdade kritikerhjärta.

Nu tänkte jag, att visst Cave måste jag se och höra. Men förväntningarna ställde jag nere i källaren för att hålla sig svala.

Hela famnen. Med direktkontakt med publiken bjöd Nick Cave in och upp till en dramatisk musikalisk resa. Foto: WALTER EGO

Det skulle ju bli en lång dags färd mot Nick Cave and the Bad Seeds mörker. Men väl på scen blev det ett väckelsemöte av rang. Bandet är som hämtat från zigenargänget från ”Peaky Blinders”, skamfilade men kostymklädda, vilda frisyrer och lika vilt utspel på scen. Till detta tre gospelsångare, som villigt piskar upp stämningen till något så intensivt att man redan från inledningen sugs in. Till detta Nick Cave, svartrockaren klädd som en bedagad begravningsentreprenör som från start kliver ut för direktkontakt med publiken. Ett grepp han inte släpper under hela konserten. Han slår och smeker med samma fasta hand. Möter publikens blickar, bejakar, skrattar, ler och hånar skämtsamt i denna omtumlande upplevelse till konsert. Allt annan under dagen bleknar mot detta smittsamma mörker. Han som ömsint kan sjunga om sviken kärlek, men alltid med en laddad pistol under huvudkudden. Kärlekssångerna blir gärna mördarballader. Nick Caves musik – och hans konserter – är fullt drama från start till slut. Puh! Vilken frälsning.

Låtarna: Get ready for l love, There she goes my beautiful world, From her to eternity, O children, Jubilee Street, Bright horses, I need you, Waiting for you, Carnage, Tupelo, Red right hand, Mercy seat, Ship song/Girl in amber, Higgs boson blues, City of refugee, White elephant och extranumren Into my arms, Vortex samt Ghosten sleeps.

Kvällens frälsning. Nick Cave och hans Bad Seeds bjöd på en intensiv konsert. Foto: KAI MARTIN

Men fredagen bjöd förstås på mer, med musikaliska krockar och omöjliga ekvationer om man vill se allt. Men ett axplock ändå:

Min dag inleddes med maliska sångerskan Oumou Sangaré, som med sitt svänga band förenar tradition med modernt. En sprittande dansfest med levererat med cool värme.

Sväng till lunch. Oumou Sangaré och hennes band var en av de första att uppträda under den soldränkta fredagen. Foto: KAI MARTIN

Ur indieeran på 90-talet steg bergensiska duon Kings of Covenience upp ur dimman stark och klar. Med stämsång värdiga Simon & Garfunkel och nedstrilade låtar bjöd duon in till något vackert och kontemplativt. För mig passade Erland Øyes och Eirik Glambek Bøes musik och stämning i den tidiga eftermiddagens lojhet.

Stillhet. Norska King of Convenience bjöd på en stilla stund under den tidiga eftermiddagen. Foto: KAI MARTIN

Den raka motsatsen stod Dublinbandet Fontains DC för. Slyngelrock i sin prydno med växlande showgazerrock och stilrent larm. Charmigt i portioner, men kanske var spelningen lite för arla för ynglingarna, som inte riktigt verkade ha vaknat.

Slyngelrock. Fontaines DC larmade – emellanåt. Foto: KAI MARTIN

Skottarna Arab Strap är, precis som Nick Cave, sprungna ur mörkret och med reciterande texter från sångaren Aidan Moffat, som med sammanbitna käkar fräser fram orden. Det är laddad musik, men värmen i Linnétältet var kanske inte riktigt optimalt för bandet.

Sammanbiten. Arab Straps Aidan Moffat sjöng med allt annat än ett leende. Foto: KAI MARTIN

Med tv-seriefavoriten ”Little big lies” kom också ingången till mångfacetterade britten Michael Kiwanukas musik. Hans ”Cold little heart”, ledmotivet till serien, är smittande bra. Men hans musik är mycket större än så. Han famnar soul, Van Morrison-influenser, västafrikansk musik, rock och en smula mjukt progressiv rock i sina kompositioner. På scen blir det ett varmt framträdande med ett band med två körsångerskor, som prickar in hans musikaliska intentioner med smartness och sväng. Bedrägligt lättsamt, för Michael Kiwanukas texter bär på politisk udd mot rasism och orättvisor.

Soulfylld. Michael Kiwanuka smeker fram sin musik och sitt politiska budskap. Foto: KAI MARTIN

Som Beabadoobee gör filipinskbrittiska Beatrice Laus sig en karriär. Förvånat konstaterar hon att hon samlar en stor, och kunnig, publik till Höjdens scen. Att hon, utanför Storbritannien, har nått ut till främst unga människor som kan varenda text och villigt sjunger med… ja, det överraskar. Inledningsvis är emellertid hennes spelning anspänd, något som släpper ju mer hon inser att Slottsskogen är lika hemtamt som Hyde Park. Och hennes mix av ljud Weezerpop och grunge är charmig.

Charmar och larmar. Beatrice Laus, det vill säga Beabadoobee, charmar och larmar med sin gitarrfräsande pop. Foto: KAI MARTIN

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s