Way out West – dag 1 av smått och gott

Starten. Tallest Man On Earth på Way out West 2022, min start på festivalen. Foto: KAI MARTIN

Efter två inställda somrar är Way out West tillbaka. Bokningarna har väl inte erbjudit någon känsla av att det här kommer bli en klassisk festival. Men gott nog ändå. Ett smörgåsbord med smakbitar av genrer, något för alla utan att köket har de bästa kockarna vid grytorna.

När jag slutligen kommer in efter näthaveri och ackrediteringsstrul är jag inte ensam på festivalområdet. Redan första dagen förväntar sig arrangörerna 30000 och detta komma späs på med lika många unika besökare per dag. Bra jobbat.

Bra jobbat också av Tallest Man On Earth, det vill säga dalmasen Kristian Matsson, leksingen som inte bara famnar hela världen med sin singer/songwritermusik utan hela Way out West. Han är snudd på övertaggad, inledningsvis ensam på scen. Men så småningom i sällskap av Anaïs Mitchell, som tidigare uppträtt med Bonny Light Horseman, Amasons Amanda Bergman och Augustifamiljens Stefan Sporsén. Den sistnämnde har också hängt in både i London och Italien, som en avstickare för sitt uppdrag som musiker i Håkan Hellströms band till Ullevikonserterna.

Intensiv. Tallest Man On Earth är intensivt i sitt scenframträdande. Foto: KAI MARTIN

På den motsatta scenen spelar senare Caribou sin krautrockinfluerade musik med inspiration från något minimalistiskt av Brian Eno blandat med elektroniska influenser. Bandet står alla klädda i vitt (byxor, t-shirts), skapar suggestiv musik, men på något vis skulle de passat bättre i labbrockar. För de skruvar och filurar i sitt skapande efter den perfekta linjen av monotoni.

Monotont och suggestivt. Caribou bjöd på krautrockinfluerad musik. Foto: KAI MARTIN

Amason är ett begåvat, men hemligt band. Åtminstone musikaliskt. Ja, också sceniskt. Scenografin är timmer och skog, en udda rekvisita där sångerskan Amanda Bergman, fantastisk, lever ut sina rockposedrömmar. Ibland känns det som om jag skulle gilla det här, men samtidigt sveper det bara förbi och förvandlas till ett ointresse.

Mystisk. Amason med Amanda Bergman är en smula för hemliga för min smak. Foto: KAI MARTIN

När Way out West startade fick festivalen ett slags soundtrack av americana med band som Fleet Foxes, som satte stämningen. Jag missade alltså Bonny Light Horseman och Black Country, New Road (förvisso britter, men i stämning helt rätt för mitt Way out West med sin proggrockinfluerad och folkinspirerade musik). Men när det förstnämnda bandets medlem Anaïs Mitchell håller solokonsert på Höjden infaller just den där Way out West-stämningen som skapar att lugn och en glädje. Hennes musik är skir, men stark och lockar en publik som tillsammans nära nog hade kunnat fylla Pustervik. Förstås återgäldar Kristian Matsson hennes gästspel i sann Way out West-anda

Starkt och skirt. Anaïs Mitchell är flitig under festivalen. Precis som gästande Kristian Matsson. Foto: KAI MARTIN

Raska steg ned mot First Aid Kit på Azaleascenen, systrarna Klara och Johanna Söderbergs enda Sverigespelning nu vid nystarten. Här vankas festivalen första riktigt stora publik. Systrarna är förtjusta över att återigen efter sju år få stå på scen under Way out West. Men helt når inte spelglädjen ut över scenkanten. Det blir en stabil spelning, inte mer. Trots gästspel av – återigen – Kristian Matsson, Amanda Bergman och Maja Francis, den sistnämnda som ju jobbat med duon.

Förtjust. Klara och Johanna Söderberg i First Aid Kit var förtjusta i att åter spela på Way out West. Foto: KAI MARTIN

För ett tag sedan såg jag den drabbande dokumentären om rapparen Yung Lee. Hans mörker och självdestruktiva leverne trängde ut ur rutan och rätt in i själen. Uppenbarligen är jag inte ensam om att dela den känslan. Uppenbarligen är det en hoper unga som identifierar sig med den unge svenskens texter och som åker rätt in i hans mörka musik. Linnétältet är överfullt och är kokande som en bastuklubb. Folk bärs ut, svimmar, kommer ut för att slita av sig sina överkläder för att lufta sig. Det är en märkligt dov stämning, närmast otäck. Men jag blir inte klok på framträdandet, av det jag (knappt) kunde se och höra. Men subbasigt var det.

Istället var det kvällen clue med Tame Impala som väntade och kvällens andra storpublik. Sångaren Kevin Parkers psyckrockprojekt lockar högt och lågt, men på scen är det australiska bandet tama. Kevin Parker skruvar besvärat på sig iklädd en träningsoverallsjacka i 80-talsstuk, som nyligen måste ha varit inhandlad på Emmaus. Men, faktum är att på håll växte framträdandet väsentligt (slapp ju se det oengagerade bandet), för ljusshowen var mäktig.

Hipp hurra. Tame Impala med Kevin Parker var tamt på Way out West. Foto: KAI MARTIN

Mer drag i Linnétältet när Bikini Kills höll hov. Det feministiska amerikanska punkbandet må vara över 30 år, men energi ger gruppen med emfas. Här tummas inte på agitationen, inte heller på poser och friskt spelhumör. Snubbar får sig några rejäla, säker välförtjänta, duvningar och tjejerna en dos upplyftande rockretorik. Härligt.

Friskt. Feministiska punkbandet Bikini Kill tummar inte på sina åsikter eller på sin musik. Foto: KAI MARTIN

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s