Show:

THE GREATEST STARS

!!!

Full fart. Park Lane Show är späckat från start till mål. Foto: KAI MARTIN

Park Lane, Göteborg.

Med: Alfred Olsson, Rebecka Landing, Elisabeth Hagberg, Johan Larsson, Sofie Bergman med musikerna André Egbo, keyboard/saxofon/sång, Robin Egbo, bas/syntbas/sång/, Johan Svärd Sagerfors, gitarr/sång, och Anton Davidsson Norén, trummor. Pia Karlsson, regi och koreografi, Emil Söder, koreografi, Mikaela Magnusson, kostym, och Joel Börjesson, sångcoach.

Bäst: Måttlösheten – allt ska med.

Sämst: Jag hittar inte den röda tråden.

Fråga: Hur många steg och låtar går det att fylla en nybakad musikalartist med…?

Tesen ”Less is more” är något som Park Lane Show friskt kastar på dynghögen med sin nya satsning ”The greatest stars”. Här ska allt med och det görs med friskt humör, ettusen och en danssteg och – om jag räknat rätt – nära 80 låtar som sveper förbi i en blixtrande kavalkad. Det krävs sina röster, det krävs disciplin och kunnande. Lägg till att de fem artisterna, förutom kläd- (det är många) och genrebyten, dessutom inledningsvis på kvällen ska servera vid borden… ja, så då inser ni att showbiz inte är någon dans på rosor.

Inledningsvis blir det en blick och hyllning till klassisk Las Vegasunderhållning: Barry Manilow, Frank Sinatra, Liza Minnelli eller Tom Jones och det är slående hur väl de fem – Rebecka Landing, Elisabeth Hagberg, Sofie Bergman, Alfred Olsson och Johan Larsson – klarar den svåra croonerkonsten. Här härmas inte, tack och lov. Här tar gänget sina egna röster och det låter alldeles utmärkt till ”New York, New York”, ”Cobacabana (at the Copa)” eller om det är ”It’s not unusal”.

Redan här spräcker showen sin klädbudget med plymer och glitter. Men det ska komma mera.

Showerna på Park Lane är uppbyggda så att publiken, de ätande gästerna, inte får någon ro. Före, ibland under, och efter måltiderna pockar scenerna på sin uppmärksamhet. Man får sannerligen valuta för nedlagda slantar, även om det emellanåt kan vara jobbigt att vrida kroppen efter var nu showen pågår någonstans. För salongen utnyttjas till bristningsgränsen – från loungemusiken i entrén till underhållning mellan borden.

”The greatest stars” famnar allt. Så från Las Vegas vandrar gänget lätt och ledigt till svenska folkparkerna och dansbandsbonanza för att kliva över till svenska favoriter som Ledin och Orup. Eurytmics och Pretenders låtar luftas, så också Bowies, Ferrys, Kim Wildes och Queens. Jo, den som vill följa den röda tråden i detta generösa utbud har att göra. Jag tappar bort mig bland alla stil- och klädbyten (fantastiska kreationer signerade Mikaela Magnusson) samt alla de tusen och en dansstegen. Lyckligtvis gör inte artisterna det. Inte heller bandet, som har ett styvt jobb att skifta, men klarar det med bravur.

Röst-, spel och dansmässigt är ensemblen hemma alla dar i veckan. Elisabeth Hagberg kan mycket väl vara den starkaste sångerskan sedan Lollo Gardtman. Hon klipper avancerade Aha-numret ”Take on me”, som spänner över två och en halv oktaver, och bjuder sedan på en personlig ”Saving all my love for you”, inte heller den en speciellt lätt låt att sjunga.

Så, jo, ”The greatest stars” underhåller med bravur. Men jag tror ärligt att man kunde vågat vila mer i det färgsprakande och spinna mer kring ett tema. Nu är det extra allt hela tiden från disco till svensktopp, från Las Vegas till melodifestival, från hårdrock till pop. Dessutom borde man låta fler låtar klinga ut till fullo innan nästa tar över. Det hiskeliga tempot gör mig andfådd. Men det kanske bara är åldern.