Firar. Min blog – kaimartinblog.com – har nu passerat tusen inlägg.
Det hände sig vid den tiden där jag efter 35 år på GT hade avslutat min anställning. På tidningen hade jag ju genom Expressen försorg blivit med blogg, som startat 2005. En blogg som hade sina läsare, men jag var ju förstås inte i närheten av exempelvis Linda Skugge – något som Aftonbladets hovmobbare Fredrik Virtanen skrockade åt i ett inlägg när Expressens bloggare antal läsare presenterade. Hur som med det, jag var otroligt stolt över de läsare jag hade; skrev om mycket av det som inte platsade i tidningen: resor, möten, skeenden.
Men när jag valde ett avgångsvederlag våren 2014 visste jag att bloggens dagar var räknade. Min anställning tog slut och givet detta också bloggens. Men av dåvarande chefredaktören fick jag löfte om att jag i god tid skulle meddelas om när så skulle ske.
Det hände inte. I september var bloggen borta. Poff. Jag blev förstås sårad, som det är lätt att bli då garden ändå är nere, såsom det var med mig mina sista år på tidningen. Jag fick i och för sig en länk till min blogg, så att jag skulle kunna fylla på med de texterna i en ny blogg. Men den utbrändhet som jag då led av gjorde att jag aldrig kom att skrida till verket. Rädslan för att misslyckas gjorde att det inte blev av.
Så i oktober startade jag med darriga ben kaimartinblog.com inom WordPress. Ja, det blev kaimartinblog med ett g för att det var det som fanns. Jag orkade inte ordna något annat och det var väl inte hela värden. En fryst bild från Jonny Andreassons video till Punkrock Allstar GBG:s ”Nerv”, där jag medverkade i, blev vinjettbilden. Den har hängt kvar.
Valsspråket ”Om Sverige i tiden” också.
Det har blivit en hel del inlägg där sedan dess. Som arbetslös under några år var bloggen mitt verktyg för skrivande. Här kunde mina läsare följa mig på resa, men också personliga reflektioner ur mitt liv. Det har ju också blivit sport och förstås recensioner, det som mycket har följt mig genom livet. Recensioner av böcker, men inte så mycket skivor. Men förstås från scenerna i främst Göteborg, högt och lågt, från Mölndalsrevyn till Göteborgsoperan, från Pustervik och Musikens hus till Ullevi. Dans, teater, musikal, musik, konst. foto…
Jag har haft min intervjuserie med Farbror Blå. Kanske blir det en nytt intervjuformat med människor som jag tycker är spännande.
En och annan nyhet har jag haft, men med min tid på GöteborgDirekt (2017–2022) var det ju självklart prioritet för min uppdragsgivare.
I bloggen har man också kunnat följa Kai Martin & Stick!:s resan från hösten 2014 och framåt. Det blev ju en del spelningar efter comebacken i aprils början 2013, men också albumet [utan titel] som vi i trots och stolta gav ut på eget bolag med egen distribution under våren 2016. Till inledande ”Strändernas svall” gjordes en video, som fotograf Johan Carlén och jag gjorde sent i oktober 2015 nere vid Björkängs strand, söder om Varberg.
Jag fick för någon veckan sedan en notis från WordPress-gänget (som jag förstås inte känner, det går ju på automatik) om att jag hade gjort mitt tusende inlägg sedan den där starten i oktobers början 2014. I höst är det svindlande tio år sedan. Bra jobbat, Kai.
Jag är bortskämd med att ha mina läsare och uppskattar var och en av dem/ni.
Ja, det är siffror som jag stolt publicerar. Jag vill inte undanhålla dem för Fredrik Virtanen och försöka luras med att jag tillhör något annan än de lägre bloggdivisionerna.
Visningar mer år, undrar kanske någon. Här kommer de:
Sorgligt. Musikern och underhållaren Sverker Stenbäcken har avlidit. Sörjd och saknad av framför allt familj och vänner, men också av sin publik. Så sent som i december stod han på scen i en ny show med Bröderna Brothers. Foto: KAI MARTIN
Jag fick ett meddelande från en vän nyligen. Han sökte en svart kostym, för han påstod sig vara i den åldern när en sådan behövdes. Kunde jag hjälpa honom att finna en? undrade han. Jag som gillar att gå och kika – och köpa – secondhandkläder. Det blev en lunchdejt och en promenad genom centrala Göteborg, en titt och en del provande av vad som kunde tänkas passa.
Jo, vi lever i en utmätt tid. I ”vår ålder” gör den sig allt mer påmind. Jag var med på begravningen av Ulf Zackrisson i Viva! förra året. Kai Martin & Stick!:s broderband. Ulf och jag förenade våra tjänster i det som kom att kallas Viva la Stick! med låtarna ”Regnperioden” och ”Vill vara nere (med dig)”, som gav sen singel och framträdande i ”Guldslipsen” 1984.
Han dog förstås alldeles för tidigt, så som man tycker om människor som ger mer än tar.
Men trots vetskapen om den utmätta tiden kommer döden ibland som ett slag. Som om vi sitter med evigheten, oförändrade.
Jag sitter i bilen på väg till Åland när jag slösurfar mig under färden genom det svenska vinterlandskapets kompakta mörker. På Facebook möter jag nyheten som drabbar mig hårt och jag vill inte ens tänka på hur svårt det då är för hans familj: Sverker Stenbäcken har avlidit.
Jag har haft den stora glädjen att följa hans musikaliska värv, framför allt i Bröderna Brothers, där han som broder Rolf vid sidan av scenbröderna Alf (Robert W Ljung) och Ralf (Per Umaerus) – och tidigare Ulph (Anders Öhrn) – med innerliga värme och humor bjöd på musik och underhållning.
Så sent som i december såg jag den nya föreställningen ”Bröderna Brothers i mysrörsbelysning” på Musikens hus. Den gjorde mig lycklig av flera skäl; för att Bröderna Brothers shower har en tendens att göra det sedan bandet drog i gång 1986, att jag åter fick ta del av deras underhållning, men framför allt för att Sverker stod på scen.
2022 hade Bröderna Brothers med kort varsel tvingats ställa in på grund av att Sverker hade insjuknat. Rapporterna gav att det var allvarligt och tiden gick med tystnaden, som den kan göra när någon är sjuk. Så beskedet om att ”Bröderna Brothers i mysrörsbelysning” skulle bli av med premiär 10 december 2023… ja, då kändes det som mörkret förvandlades till ljus. Demonerna hade betvingats. Fel hade jag.
På scen stod en man som visste att det var hans svanesång. Men att inte framträda, att inte spela, att inte underhålla. Nej, det fanns inte.
Visst kunde man ana att han var tärd, men en sjukdom kan ju göra så även då den vänder mot tillfrisknande. Nu var det inte så. Men han svek inte för en sekund sin publik. Bakom sina trummor, där han krängde ned sin långa kropp bakom det som det tycktes för lilla batteriet, svängde det som alltid. För Sverker Stenbäcken hade osviklig groove, en förmåga att hitta något långt över takten som fick Bröderna Brothers musik att bli mer än underhållning. Ja, det gällde förstås även när han spelade andra instrument, som sitt älskade dragspel, där han hittade en varm ton som överensstämde med hans personlighet.
Minnets bildkavalkad. Tack Sverker! (Bilder från shower över de senaste tio åren.) Foto: KAI MARTIN
Nej, jag var inte nära vän med Sverker. Men mötte honom ofta. Han var en mild man med, som jag upplevde det, ett varmt och ömt hjärta. Han behövde inga stora gester, ingen halsstarrighet. Han förlitade sig på lågmäldheten.
Så var han en självklar del i Bröderna Brothers, som bjöd precis på en sådan underhållning. Klurig, rolig, underfundig, kärleksfull, innerlig; aldrig förhävande eller i elakheter.
Bröderna Brothers har förstås gjort en hommage till sin broder, skriven i sorg, saknad och kärlek: ”Lille storebror”. Den kan ni höra här.
En sorgesång.
Vila i frid, Sverker, och tack för allt. Min djupaste omtanke till familjen och till Bröderna Brothers.
Med Soha Team Sweden fick jag ett oförglömligt minne när vi, ärrade veteraner i +65 och +70, åkte till Vancouver för spel i Carha Hockey World Cup i slutet av mars 2023. Vi hade haft lite träningsläger under 2022 och starten av 2023.
Efter Kanadaresan, som slutade med silver för båda lagen, har det varit lite ytterligare läger, som i Mariefred/Åkers styckebruk i september. Nu var det dags för cup i Mariehamn, Åland. Senior Winter Games med åtta lag i gruppen +60 och sju i +45. Vi var ansenliga till vår ålder, hade ingen under 63, men å andra sidan mönstrade vi ett gäng på femton utespelare och två målvakter. De andra lagen hade, precis som vi, möjligheten att plocka in fem underåriga – +55. Men det gjorde inte vi.
Onsdag
Vår resan började dagen innan cupen. Det är långt till Åland, om än inte fågelvägen. Vid lunchtid på onsdagen for vi E20 norrut med Christers elladdade Mercedes. Längs vägen sträckte rimfrosten sig ut och gjorde träden till glittrande underverk. Men med kyla kommer också snabbt urladdade batterier. Vi nödgades snabbladda strax innan Laxå. Åkte in på vintriga vägar i lika vintriga landskap och landade på en frusen parkering mitt ute i ingenting med en högrest byggnad där ett gäng yrkesfordon stod parkerade. Det fanns en laddstolpe, som inte fungerade. Över detta bryderier fick vi anledning att återkomma till när en del av det femhövdade sällskapet valde att kliva in i byggnaden, som jag vagt kände igen. Men vinterdräkten och en annan ingång än då förvrängde perspektiven. Vi hade hamnat i Norrkvarn, en hamn på Göta kanals sträckning i närheten av Töreboda.
Där Z och jag hade varit för en övernattning när vi fick den stora glädje att resa på delar av detta svenska blå band våren 2021. Vinterklädd var ingenting att känna igen. Då gick vi in från kanalen; nu från parkeringen. Sagt förvreds mina minnen rätt och en promenad runt huset gav ordning och reda på det hela.
Arbetarna som besökte matsalen för lunch höll på med att förstärka kanalens murar. Kanalen var dränerad i kylan. Ett tungt jobb för killarna. Klart de behövde stärkande kost. Vi också. Trots att vår arbetsbörda varit modest.
Det fanns mat till oss också. Efter att den trevliga och pratglada receptionisten hört sig för oss kocken ställde mat fram för fem sultna. Fläskkarré med sås, potatis och grönsaker. Öl av olika styrka och smak för de hågade.
Vår chaufför hade fått laddning av etablissemangets ägare, som hade en egen laddstolpe i fungerande skick. Det räckte för några mil. Efter maten var vi tvungna att ladda mer i Laxå, för att orka ta oss till Örebro där styrkan var större och som i sin tur skulle göra resan till Norrtälje lång där vi skulle övernatta för vidare färd till Kapellskär och båten till Långnäs på Åland.
Så i skuggan av den väldiga svampen i Örebro tog vi ytterligare en paus för laddning, passade på att fika och gå på toa. Det tog sin ansenliga tid innan vi kom fram till pensionat Granbacken i Norrtälje. Under infarten passerar vi en bandymatch i de lägre divisionerna, som spelas klassiskt utomhus i blekt strålkastarljus.
Håkan och Janne, som förtjänstfullt transporterade våra hockeytrunkar plus bagage i Håkans VW Transit, hade anlänt tidigare och var reda ute på byn för en öl och något att äta. Vi följer de tidigare anländas instruktioner och tar en promenad för att förenas med dem på Little Dublin för en öl och, kanske, något att äta. Jag avstår. Det handlar om friterat – lökringar etc – eller fish’n’chips. Jag höll mig till ölen och lät den mätta.
Det var i anrika kvarter, som vittnar om att Norrtälje vågat värna om småstadskaraktären, samtidigt som nybyggda hus tronade upp vid Norrtäljeviken.
Vi styrde så småning om kosan mot vårt boende. Installerade oss. Per och jag delade rum, som vi har för vana att göra. De andra tar sina rum i besiktning. Vi drog oss inte, men sov ändå tillräckligt länge för att vara utvilade för nästa etapp mot Åland.
Torsdag
En frukostbuffé mättade och snart satt vi i bilarna på väg på Kapellskär för vårt nya hockeyäventyr.
Fraktfartyget, ja mer så än en färja, stävar ut på ett fruset och kallt hav. Solen ligger på men värmer inte. En buffé bjuds på båten, men det är för tätt på efter frukost. Vi är några som avstår. Tiden rör sig sakta österut. Taxfreeshopen har sina erbjudanden. Bland annat några exklusiva Amaroneviner till nedsatt pris. Magnus J, som anslutit med sitt ressällskap från norra Stockholm, kan det där med viner och handlar några flaskor. Jag tar det på hemresan, tänker ja, och nöjer mig med ett flak finländskt öl.
Det grånar till samtidigt som isen försöker lägga sig i den Åländska innerskärgården. Vi stävar förbi öarna och in mot Långnäs och har sedan en knapp halvtimme in till Mariehamn och hotell Arkipelag, där vi fått boende till facila priser. Vi kommer samtidigt som Vallentunagänget, som vi senare ska möta. Unga, starka – åtminstone i jämförelse med oss åldermän.
Rummen är spatiösa och Per och jag installeras oss i ytterligare ett boende. Hungern pockar på, så vi väljer efter att vi har packat upp, att söka oss till restaurang Compagniet i samma byggnad som hotellet. När jag, som första gäst, kommer dit, står en älvlik, ung, späd, vacker, blond kvinna bakom disken. Jag frågar, eftersom det är tomt i lokalen, om det är öppet. Jo, blir hennes svar. Finns det något att äta? Jo, svarar hon igen. Inget leende. Inget inbjudande. Bara korrekt om än en smula avmätt.
Hur många blir ni? frågar hon så mig och jag säger två, men vi blir nog tre. Det blev väsentligt fler när alla väl hade kommit in. En rejäl hamburgare och en cola stävjade hungern. Vi skulle ju ha match klockan åtta och jag skulle stå. Så inte för mycket av det goda.
Jag har också kollat in secondhandmarknaden i Mariehamn och bakom hotellet ligger Emmaus. Jag halkar dit på det islagda trottoarerna och bannar mig själv för att jag inte fällt upp taggarna/dobbarna på de Canada Snow-kängor som jag fick av Z i julklapp.
Butiken är stor och det finns en hel del som lockar. Lite kavajer, några skjortor. Allt provas. Men jag avstår. Samtidigt, den där Eton-skjortan, brunrutig i grov bomull… skulle inte den passa Per?
Jag återvänder till hotellet tomhänt och utan att ha halkat.
Vi åker till hallen och får vårt rum, IFK Mariehamns damers, som vi ska dela med Sundsvall, som spelar i den yngre gruppen. Jag tar en bänk för mina saker, hänger upp allt noggrant och förbereder mig för matchen mot IFK Mariehamn Seniors.
Så nedsläpp och tävlingsanspänningen slår till. Så märkligt med tanke på att jag är så glad och förtjust i att få spela. Jag får och göra från start och mer än då efter hand. Räddar och räddar. Vi gör 1–0, som förvandlas till både 2–0, 3–0 och 4–0, som också blir slutresultatet. Jag är stolt och fånigt glad över den hålla nollan. Det var länge sedan senast och ingenting jag är bortskämd med. Men den var inte given. Med 50 sekunder kvar gjorde tre man ett byte som gav motståndarna en autostrada mot mig. Jag trodde inte mina ögon. Ville inte laget stå upp för sin målvakt?! Nå, jag räddade den situationen med en sidledsförflytning och plock för att sedan skälla argt på mina medspelare. Men vi höll motståndarna stången och jag fick min MVP, mest värdefulla spelare; en p-skiva och en vattenflaska. Jag är stolt som en tupp.
En glad keeper. Foto: OVE ENRYD och BENKE LARSSON
Det blir några öl efter matchen. Ansluter med de andra som samlats i Compagniet för att dricka öl och äta mat. Jag nöjer mig ölen. Men turneringen har ju bara börjat. I morgon väntar svåra Vallentuna. Ett lag som min målvaktskollega Ove har spelat för, så han tycker att jag ska ta den matchen.
Fredag
Första matchen är tolv. Jag hinner få till Emmaus. Köper skjortan (3,5 euro) till Per och en Stetsonhatt (5 euro), som gjord för en fågelskådare. Inte snygg, men rolig. En storlek för liten, men jag pressar ned den på skallen. Det funkar. Ove har följt med och jag har agerat hans personal shopper när han är på jakt efter en kavaj. Han kommer ut med en som sitter utmärkt, plus en gråmelerad Tiger of Sweden-skjorta.
Secondhandfynd på Åland. Foto: KAI MARTIN
Frukoststinna och en med en vag känsla av att den sista ölen aldrig skulle ha tagits kommer jag till arenan. Mina grejer, som jag nogsamt hängt upp för att både torka och finnas på plats var slarvigt utsorterat av någon flane till Sundsvallsspelare. Jag får ett psykbryt, gnäller, slänger undan hans och hänger allt mitt på plats igen. Till saken hör att de är två femmor plus målvakt. Vi är 15 plus två målvakter. Han skulle med råge få plats med sina lagkamrater utan att ta den bänk jag har tagit i besiktning.
Men… fokus Kai.
Vallentuna dominerar, men vi lyckas utmana och jag lyckas rädda. En puck slås in i zonen till vänster om mig och jag visar att min högerback ska ta ansvar för den. Jag skiftar från vänster- till högerstolpe för att höra att motståndarna jublar och domaren blåser.
Det visar sig att pucken har tagit en olycklig studs rätt ut i banan till vänster om mig. Något som gav en Valletunaspelare rent mål. 1–0. Det har gått två minuter av matchen.
Det var bara att bita ihop. Men två och en halv minuter kommer motståndarna instormandes på vänsterkanten. Vår vänsterback hinner inte med och ett pass över centrallinjen gör i sin tur att min högerback inte når den Vallentunaspelaren som direktskjuter, tätt intill stolpen, lagets andra mål. En ung och vig Kai hade kanske lyckats sträcka ut där. Men inte nu. 2–0.
Men efter drygt elva minuter reducerar vi. Min favoritback, den långe, ståtlige och elegante finansmannen – min rumskompis i Vancouver, gör en raid ned bakom motståndarnas mål och spelar in framför kassen där meriterade Alf gör vårt första mål. 1–2.
Jag får bekänna färg både två, tre, fyra… ja, en radda gånger. Får till och med motståndarna att skaka på huvudet och publiken att applådera mina räddningar. Andra perioden är emellertid blott fyra minuter gammal när en framstormande Vallentunaspelare kommer in på högerkanten, pressar sig förbi den försvarande forwarden och glider in framför mig och lyfter pucken mellan kropp och vänsterarm. 3–1. En manöver, som han enligt Ove, gör förtjänstfullt från gång efter annan.
Vi reducerar med fem minuter kvar. Men orkar aldrig forcera in en kvittering.
Jag är trött och besviken efter matchen. Framför allt för deras snöpliga 1–0-mål. Men hur skulle jag kunna ha förhindrat det…?
Sur och fundersam. Foto: KAI MARTIN
Vi har två timmar till nästa match, då vi ska möta Kringelstaden. Sundsvall spelar matchen efter, så plötsligt kommer laget in för att byta om när vi är på väg ut. Han som slängt mina grejer i en röra muttrar att vi får väl samsas om bänken. Nå, det var ju inte så att jag hade utnyttjat hela utrymmet. Så det kunde du ha tänkt på innan du bredde ut dig, sa jag inte.
Det är Oves tur nu och vi är det bättre laget från start och dominerar hela matchen, som onödigt slutar 1–1. Så totalt i gruppspelet har vi en vinst, en förlust och en oavgjort. Det räcker för spel om tredjepriset på lördagen.
Kämpande hockeyentusiaster. Foto: KAI MARTIN
Ove och jag lämnar arenan för en promenad ner på stan. Går på de hala gatorna, där nu har fält ut piggarna och har bra grepp. Mariehamn överraskar med att inte ha så mycket gammal bebyggelse, men biblioteket i funkisstuk är fint.
Funkar i Mariehamn. Foto: KAI MARTIN
Vi är på väg till en secondhandbutik åt andra hållet sett från Emmaus. På beskrivningen på nätet anar jag en butik som Kirppu i Danmark, där jag gjort några fantastiska fynd. Det vill säga en loppisbutik där säljarna hyr ett stånd och butiken tar kommission på sålda varor.
Men där det är ordning och reda på Kirppu, relativt sett (jag ändå besökt ett antal), så är Loppis & Sånt rörig och trång. Men ett bord med Muminporslin lockar mig. Där finns muggar och tillbringare. Allt är nytt, förstås. Men priserna verkar relevanta. Jag frågar om priset på en kanna och expediten/innehavaren säger ”Oj, oj, försiktigt!”, som om jag skulle kasta kannan i golvet. ”Priset står på eller i kannan”. Nej, svarar jag och kommer med den till henne. Hon konstaterar att jag har rätt, men fortsätter med att priset står på kannan bredvid. Ok…? Jag ber henne ändå att ställa den på disken för jag vill köpa något fint till Z, även om den går på drygt 50 euro. Jag hittar inga kläder, men Ove finner en fågelbok som han traktat efter och som är billig här. Vid en ny runda hittar jag en mycket vacker Desigual-kappa, blå i ylle, för 5 euro. För billig och välhållen för att gå mig förbi. Nej, den är inte i Z:s storlek. Men kanske sonhustrun kan passa i den…? Jag chansar. Betalar och går ut i halkan.
Tillbaka på hotellet bestämmer sig Ove, hans rumskompis Magnus – vinkännaren – och jag för att bada bastu. Det är perfekt för gamla kroppar. Ove är flink med skopan och ångar på. Vi sitter en stund, svettas, samtalar och sedan går jag ut för en bad i den kalla bassängen. Tar några längder innan duschen får värma.
Sedan upp på rummet efter att ha poserat med min fågelskådarhatt och Oves nyfångna fågelbok. Per får skjortan som han blir både glad för och snygg i. Ärmarna är lite långa, men antingen fixar en skräddare det eller också får han vika upp dem.
Vi softar lite på rummet, men jag går ner till restaurangen där de andra sitter. Beställer en generöst tilltagen lammbiff och blir både mätt och nöjd. Jag känner mig trött och inte så social. Går upp på rummet när de andra smiter ut på stan. För min del blir det svensk teve, ”På spåret” med efterföljande program och jag somnar ungefär när Per kommer hem.
Lördag:
Det vankas spel om tredjepris. Men matchen är först 17.00, så vi har tid att slå ihjäl. Jag är hyfsat tidigt till frukost tillsammans med Per. Ligger och läser lite, kollar teve innan rastlösheten slår till. Det blir återigen en promenad på de glashala trottoarerna till Emmaus. Köper Ian Rankins ”Öppet hus”, som inte är en John Rebus-deckare (jag har förmodligen den redan och har läst den, men pocketupplagan kan tjäna som tidsfördriv), och några snusnäsdukar i bomull. Provar några kostymer, men är för tjock och ointresserad.
Vinden yr. Jag går ut för att gå in på Hesburger i Sittkoff-gallerian. Äter något slags McDonaldsvariant för att mätta innan den långa dagen till banketten med middag som inte börjar förrän klockan nio. Ska vi får brons?
Gallerian är trist. Jag vandrar ut på isiga gator där inte ens mina Canada Snow-kängor orkar hålla stånd. Jag ser människor halka omkring, äldre som vägrar broddar riskera sina lemmar i våghalsiga balansakter…
Jag slår dank. Vi slår dank. Fördriver tiden i väntan på matchen. Vi tar oss till arenan så småningom där match efter match spelas i turneringen. Det handlar om totalt 31 matcher på tre dagar. Ett intensivt schema från bittida till sent.
Mina grejer är torra sedan i fredags. Ska ju inte stå annat än som backup för Ove, som skötte sig fint mot Kringelstaden. Jag är ombytt tidigt och ställer mig på läktaren i överdragströja, men utan kombinatet, och tittar på matchen innan. Får en förfrågan om att låna ut min mask till en målvakt vars egen gått sönder. Hämtar den. Men väl på isen har han en vit; jag har en blå.
Det börjar närma sig matchstart. Jag får tillbaka min mask. Oanvänd. Tar på mig kombinatet och tröjan med landslagsfärgerna gult och blått. Placerar mig lite utanför båset för att kunna fotografera med kameran.
Det står snart klart att våra finska motståndare – Pallojussit – är oss överlägsna på samtliga punkter. Nja, målvakten vet jag inte, för att han testas sällan. Vi blir tillbakatryckta av de spelskickliga motståndarna som gladeligen går på mål. Vid ett tillfälle, rätt tidigt i matchen, får Ove en kraftig finne över sig och ropar till av smärta. Jag avvaktar, men är redo om han skulle tvingas byta. Men han reser sig och fortsätter matchen. Snart får han se de första skottet passera honom. 1–0. Ett skott tar i masken och senare visar det sig att inte bara spännet gått upp utan att halsskyddet lossnat. Han får låna min medan jag knyter fast skyddet igen. Finnarna hinner göra två mål innan Ove får skifta till sin egen mask igen. Matchen slutar 4–0, men det kunde ha blivit väsentligt fler mål bakåt.
Finska pojkar slår svenska gossar i +60-matchen om tredjepris. Foto: KAI MARTIN
Det är som det emellanåt saknas ett lugn och ett hockeykunnande om hur man ska spela under press. Nå, nu blev det en fjärdeplats att trösta sig med. För min del handlade det om 1,5 insläppta mål på två matcher och väldigt mycket att göra. Jag får vara nöjd.
Jag packar ihop min trunk. Tar en dusch och inväntar sedan mina lagkamrater. Vi är en smula stukade, men inser nog samtliga att Pallojussit var för skickligt. De hittade ytor, öppnade upp vårt försvar och sköt med precision.
Senior Winter Games är över för den här gången. Nu återstår bara banketten och prisutdelningen där vi alltså kom att bli lottlösa. Nära nog.
Vi softar återigen på hotellet, Per och jag. I korridoren står dörrarna till finnarnas rum öppna. Där är det fest, musik, skrål. Vi byter om. Jag till mina Oscar Jacobson-byxor och -kavaj, som jag köpte på Hede outlet innan jul, som tillsammans med min rosa Gant-skjorta (gåva från min vän P i Oslo) och Tiger of Sweden-loafers blir min outfit för kvällen.
Tiden segdrar sig mot banketten, men till slut är det dags. För vi är hungriga. Placerar oss vid våra bord. Lag efter lag slår sig ner. Äntligen kommer maten och vinet. Vi äter i hast, men hinner också prata och roa oss. Prisutdelningen sätter igång och vår ålderman Roine, 72, får pris för äldste spelare i turneringen. Chaufför Christer tilldelas också ett pris, men varför hängde jag inte riktigt med på.
Frånbankett och priser till suckarnas gång. Foto: KAI MARTIN
Efter banketten, maten, prisutdelning börjar barkriget. Jag ställer mig i kö bakom en lirare som beställer 14 irish coffee. Det tar sin tid och kön växer. Bredvid ”vår” bartender står en annan som serverar en annan gäst en öl. Så bryter sig en kille ur kön och går fram till den andre bartender och får omedelbar service. Så går topplocket på Kai igen, som skäller ut den andre bartendern för att han inte sköter kön snyggare. Han skiter fullständigt i mig och det gör mig bara än mer förbannad. Magnus kommer och vill bjuda på ett glas vin. Jag tackar ja, men det tar evigheter innan glaset landar i min hand. Hatar dålig service.
Glaset är tömt. Dansbandet Högtryck spelar upp och lokalen är plötsligt full. Det är hit Ålandsborna går på en lördag. Oavsett ålder. Dansband är inte min musik. Det svänger inte, trots att det ska göra det. Istället kryper det i mig. Men mina lagkamrater är flinka på att bjuda upp. Jag vill ha mer vin, söker mig till våningen ner där det är disko och ett ungdomligt klientel. Baren där saknar någon kö att prata om. Där står den svala skönheten från i torsdags som bjuder på ett leende. För kunderna innan jag kommer fram. När jag väl beställer är hon adekvat kylig. Fantastiskt. Det roar mig.
Kvällen går. Timmarna likaså. Jag söker mig till mitt hotellrum. Somnar vid ett. Jag hinner höra Per komma in i mörkret innan drömmarna fångar mig.
Söndag:
Vi tar vår frukost med lätt bakfulla gester. Pratar om våra dagar. Våra hockeybagar är i arenan, så de ska hämtas innan avfärd. Det finns tid att slå ihjäl innan vi checkar ut. Jag tittar, efter frukost och borstade tänder, på TV4-nyheterna där de vid klockan tio gör ett nedslag. En ny regent i Danmark ska tillsättas, eller vad man nu gör i grannlandet nu när drottning Margrethe abdikerat och lämnar över till sonen Frederik. Han som tillsammans med sin bror Joakim var skolkamrater med Z på gymnasiet och där en skandal blossade upp kring prinsarnas hang arounds. Något som kom att drabba prinsarna, som drottningen lät stanna hemma från skolan som straff, som sedan följdes av samtliga i kretsen kring dem. Hur och varför tar vi en annan gång.
Nu är TV4 i Köpenhamn för att berätta om tronskiftet och står på plats centralt i den snart kungliga huvudstaden. Inslaget är en smula längre än vanligt och plötsligt ser jag Z med dotter på bild. I och för sig i bakgrunden. Jag skriker till så att Per ryggar tillbaka och undrar vad som försiggår. Men då är inslaget över.
Märkligt, ändå, att titta på tv-nyheter och få se sin fru som lite slumpmässigt fångats av TV4:s kameraman.
Vi beger oss ut från hotellet, checkar ut och tackar för oss. Nu ska vi ta oss till arenan, hämta våra bagar, packar och fördriver tiden på ett fik i väntan på att vi i sakta mak ska åka på isiga vägar mot färjan. Jag har bestämt mig att slå på stort och köpa det där Amaronevinet som kostade sina hundralappar på färjan till Åland. Ett vin som ändå var prisvärt.
Vi står i gråtungt vinterväder och väntar. Plötsligt kommer en långt mycket större färja än vid reste dit med. Ombordlastningen går med fart och snart är vi iväg exakt i tid. Färjan är gigantisk, modern och den utlovade buffén som ingick i priset saknas på den här turen. Vi installerar oss i restaurangen där vi beställer mat. Hamburgare igen. Utan öl, men med mineralvatten för jag hittar ingen cola.
Färjan stävar ut genom issörjan i Ålands skärgård samtidigt som skymningen sakta sluter gråvädret till mörker. Vi går så småningom till taxfreen. Men där vankas ett helt annat utbud än i det påvra som godsfärjan på utresan hade. Men det fina vinet saknas. Snopet. Det blir rom, cognac, lakrits och Fazer choklad istället.
Christer har ladd för en resa ned mot Norrköping, men inte mer. För att säkra resan stannar vi i den tilltagande snöyran i Stavsjö. Men laddstolparna ger inte tillräckligt kräm under vår fika. Vi behöver göra ett stopp till, förslagsvis i Jönköping för att fylla på batterierna för vidare färd mot Göteborg.
Snöovädret tilltar, men trafiken är gles. Christer kör tryggt och säker med sin fyrhjulsdrivna Merca. Vi passerar Östgötaslätten, passerar Ödeshög och någonstans till höger ligger Vättern, men det kan ingen jävel se. Förbi Brahe hus, Gränna och ned mot Huskvarna och sedan in till Max hamburgare, där det finns laddstolpar och mat. En sen middag. Hamburgare igen. Med laddade batterier ger vi oss ut i mörkret.
Någonstans på vägen har jag väl knoppat in. Men inte länge. Vi lägger mil efter mil bakom oss i mörkret. Ulrciehamn. Borås. Bollebygd. Härryda. Landvetter. Snart seglar vi in i Göteborg. Åker till den gemensamma p-platsen där Benke och Per har sina bilar. Christer skjutsar oss övriga hem.
Jag packar upp och förbereder för en tvätt på morgonen. Klockan är två på natten, så jag somnar snabbt. Z är fortfarande i Danmark och kommer först måndag kväll. Det finns mycket att berätta när hon kommer.
Det var inte den bästa av helger. Åtminstone inte kalendermässigt. Åtminstone inte för en överraskning. Det blev som det blev. Med lite framförhållning gick det ju ändå att stuva in. Besöket i Oslo.
Z, min flitiga, fantastiska hustru, jobbar inte bara hårt; hon studerar. Gärna flera kurser samtidigt. Just den här helgen var det inlämning/tenta. Men hur skulle jag kunna veta det då jag tog på mig att äntligen komma till Oslo.
Vi har inte varit där sedan hösten 2021 i samband med min 65-årsdag som firades i Trondheim (läs om den resan här). Då snek vi till oss ett hastigt besök hos yngsta dottern till min syster. Fick komma på hembesök till systerdotter med fru som precis köpt hus strax utanför Oslo. Då förärades jag av syskonbarnen ett presentkort på Folketeateret för valfri musikal tillsammans med Z. Det var hög tid att lösa in det och finalen på omtalade – och kritikerrosade – ”Miss Saigon” hägrade.
Något saknades emellertid de där snabba besöket i Oslo i mitten på oktober 2021. Vi fick aldrig tillfälle att träffa kära vännerna G&P. Nu var det tänkt att det skulle åtgärdas och dessutom skulle vi kose oss med syrrans dotter med fru.
En strålande plan. Men…
När jag aviserade att jag inte bara bokat in oss på ”Miss Saigon” utan också fixat bussresan gnydde hustrun. Inte för att hon i förstone inte gillar överraskningar, men för att det tajmade dåligt med hennes studier. Men hon hackade i sig det hela och, som sagt, jag var ute i god tid. Ja, i slutet av augusti till och med.
Det var heller inte optimalt att resa halv tolv som vi skulle göra. Då gick ju en arbetsdag. Men sådant tänker ju inte en glad pensionär på. Nu kom vi ändå iväg. Precis som hustrun då hon bokar hade jag valt förstaplats, högst upp i bussen. Som om vi körde, men slapp ta ansvar för färden. Nå, vädret kunde ha varit bättre. Regnet pepprade rutan och föraren var inte överdrivet glad att använda vindrutetorkarna för oss på övre däck.
På väg. E6 tar oss mot Oslo. Foto: KAI MARTIN
Men E6 svepte förbi och förhoppningarna om en helg i goda vänners lag likaså. Det unga paret hade styrt till Sverige just som vi drog till Oslo. Snopet. Det äldre paret likaså då barnbarnen drog. Men där fanns eventuellt en öppning på söndag.
Nå. Vi skulle reda oss, så som vi alltid gjort.
Efter kringelikrokvägarna längs med Oslofjorden öppnar sig Norges huvudstad. Vi kliver av och orienterar oss ut från bussterminalen och Oslo Sentralstasjon. Mot Karl Johan och lite om- och felvägar förbi varuhuset Steen & Strøm ned mot Rådhuset och Fridtjof Nansens Plads där vårt hotell ligger nära.
Z har bokat hotellet och vi bor alltså centralt. När vi checkar in uppgraderar vi för 200 kronor för att få ett större rum och det var klokt, för väl på plats är det inte mycket svängrum. Men hotel Verdandi fyller sin funktion och Z är nöjd med att vi bor på Tordenskiolds gate, uppkallad efter den i Trondheim födde sjömilitären som tjänstgjorde för den danska flottan och gjorde livet surt för göteborgarna, blott 27 år gammal, 1719.
Hon är sådan, Z. Danska i grund och botten, som ärar sin historia utan försonande drag. Lyckligtvis ligger inte vi i krig – vare sig hon och jag eller Sverige och Danmark. Vi tar rummet i besiktning, får ordning på krånglande kort, packar upp och går ut i den mörknande Osloeftermiddagen.
I Spikersuppa, parken som kantas av Karl Johan och Stortingsgata, är julmarknaden i full gång. Strålande belysning samsas med bord som säljer allsköns krimskrams, godis och drycker, ett pariserhjul skickar hågade runt, runt, en helter skelter ger en åktur för de som så önskar, en ljusarkad förför med sin ljussättning och gör besökarna – inklusive oss – förtjusta och selfiebenägna. Vi går dock förbi efter en kort besiktning och går ned Wessels plass där Stortinget burrar upp sig i det tilltagande mörket. Vi fortsätter på Övre Slottsgate, går in på UFF Vintage Heaven på hörnet vid Prinsens gate/Fred Olsens gate. Men… nja, det är – åtminstone inte för män – så fräscha kläder. Snarare åt lumphållet. Vi går ut och vidare mot vårt mål: det nya Munchmuseet.
Som den Jo Nesbø-fantast jag är har jag förstås läst hans senaste i Harry Hole-serien. I ”Blodmåne” nämner Harry Hole det nya museet, invigt hösten 2021 (vi dividerade om det, Z och jag; hon vann) i inte särskilt smickrande drag.
Väl på plats står vi utanför och försöker ta in den höga byggnaden som försöker stila sig i mörkret, som nu slutit sig om oss, om staden. Från bottenplan, som är som ett slags sockel reser sig det flera våningarna huset lutande framåt. Som för att spänna sig. Som om den inte tar nog plats ändå. Vi betalar våra biljetter, konstaterar att det pågår någon festival i huset, som rymmer inte bara utställningslokaler utan också konserthall, restaurang, fik och museibutik. Men priset för entrén omfamnar inte festivalen, så vi avstår kvällen akt Eartheater och det ståupprogram som vankas innan.
Det blir fokus på Munchs konst – och det räcker och blir över – plus Alice Neels, amerikansk konstnär, som vi omedelbart blir både förtjusta och nyfikna på. Det blir en rejäl promenad upp och nedför husets alla utställningssalar, även om rulltrapporna färdar oss upp och ned. Tiden går och vi inser att det kanske är dags att få i oss något denna fredagskväll.
Vi går utmed vattnet och förbi Operahuset, där fönstren vi passerar ger oss en inblick i både syateljé och verkstad. Vi fortsätter Operagate och Tollbugate bort mot hotellet där vi spanat in DimSum på Taste of China på samma gata som vi bor. Kinamat är det väl ingen som äter i Oslo och de dumplings som Z suktar efter är hon väl ensam om…?
Kön in höll sig i och för sig innanför dörren denna köldslagna kväll, men något bord skulle vi inte kunna få – eftersom vi inte bokat – förrän inom en dryg timme. Folk kom och gick i parti och minut. Stället var minst sagt populärt. Men hovmästaren, en servil kvinna, bad oss dröja och plötsligt fick vi ett bord och en meny som vi glupskt kollade in samtidigt som vi hann beställa var sin Tsing Tao, som kom in iskall och frestande väl skummande upphälld i våra glas. Vi bestämde oss för en middag att dela på med allt det bästa som köket förmådde att erbjuda. Vi blev inte besvikna. Sju läckra rätter plus efterrätt.
Mätta och förtjust omtumlade av den god maten tog vi den korta promenaden till hotellet. Z skulle studera, jag låg och läste, men kroknade efter ett tag och somnade till en orolig sömn på grund av att taklampan var tänd.
Lördag morgon började med frukost, som vi köpt till på hotellet. En buffé som rikligt höll måttet. Vi skulle stå oss ett tag. Vi gör oss sedan i ordning och går ut i det gråa Oslovädret där snön lurar i luften.
Först en tur ut på Fridtjof Nansens plass, men ändrar snart riktning. Jag vill ta reda på var Folketeatret ligger, där som vi vid halv tre ska se ”Miss Saigon” (den sista föreställningen av den rosade föreställningen). Anledningen är vi ska vara orienterade, så att vi inte irrar och förlorar tid på att komma dit.
Som i Göteborg är Oslo en promenadvänlig stad. Framför allt i centrum där det mesta finns inom räckhåll. Vi knatar förbi Spikersuppa, passerar Storting plats där Christian Krohg står, eller sitter, staty. På den norske konstnären och journalistens huvud i brons tronar en trut vars träck besudlat statyn.
Vi fortsätter upp mot Grensen, passerar en secondhandbutik som ännu inte har öppnat, går ned mot Stortorvet och viker av ned mot Storgata där vi går in och ut ur butiker. Vi får i den vevan reda på att våra vänner är på väg hem från sitt besök hos barn och barnbarn i Sverige. Vi har en dejt efter musikalen. Vi glädjer oss redan innan den sker.
Så prickar vi Folketeateret (det var ju inte så svårt att hitta) och fortsätter korsande Storgata in på Brukthandeln med secondhand, som inte lockade. Vidare ut igen och nedför Hausmanns gate, över Akerselva mot Grønland, som inte ligger så långt bort som man kan tro. Stadsdelen i Oslo är ett myller av folk, butiker och restauranger. Z vet att det finns några välsorterade tygbutiker där, som hon inte vill missa. Vi hittar också Fretex, Frälsningsarméns secondhand, där jag kommer ut med en brandgul ylletröja (Sand, det danska exklusiva märket) och en sjal i babyalpacka och silke (Elvang, danskt flott märke).
Vi lämnar den charmiga stadsdelen och passerar den mindre charmiga trafikkarusellen i betong och asfalt, passerar Oslo Forum och in mot centrum. Vi kommer till M&E secondhand vid Grensen, butiken där E står för Erikshjälpen, som vi ofta besöker i Göteborg. En trappa ner och i generösa lokaler finns mängder att kika på. Men mitt framför näsa hänger en herrock som fångar mitt intresse. Jo, jag får anstränga mig för att knäppa rocken, men inte onödigt mycket. Priset är ok. En Zara med ett vilddjursmönster som passar en fåfäng rocker.
Oslofynd på secondhand. Foto: KAI MARTIN
Klockan tickar mot showtime. Men först ska vi hitta något till våra vänner. Men vad…? Vi vill ju inte komma tomhänta när vi väl ses. Vi har redan bokat restaurang för vår tête-à-tête. Den italienska Casa Pisano, där vi redan kvällen innan hade funderingar på att gå, men dels var det fullbokat och dels drog kinesen längre ned på Tordenskiolds gate mer.
Vi letar efter chokladpraliner på Glasmagasinet, men utan att känna att det stämmer. Vidare till ett köpcenter mittemot Folketeateret på Storgata där vi senare kommer ut med en blomsterkvast. Så mot teatern, den anrika, kulturmärkta och vackra från slutet av 20-talet, som nu är omfamnad av Clarion hotel och införlivad i en anskrämlig, modern arkad som inte ger teatern det utrymme utåt som man skulle önska.
Det är stimmigt och folkligt festligt i arkaden. Vi siktar på en snabb kopp kaffe, hittar ett kafé, beställer med kaffet också en chokladkaka att dela på. Det dröjer innan beställningen landar på bordet, men vi har tid. Kaffet är dyrt, men ok. Kaka torr och trist. Efteråt upptäcker vi ett kafé med större konditorikänsla än det vi hamnade på, men så dags.
Så betalar vi, masar oss in efter att ha visat biljetterna in i den spatiösa, resliga teaterfoajén. Den andas art deco. Ja, hela teatern gör det, som efter att vi lämnat in plagg, kassar och blommor i garderoben, öppnar sig en reslig trappa upp mot barerna en våning upp. Vi är en av 1400 som ska se denna den sista föreställningen av ”Miss Saigon”, har platser långt bak, men med god utsikt över den sinnrika scenen som fångar ett Vietnam i krig för 50 år sedan.
Teatermörkret sveper snabbt in oss i stämning och handlingen, inte så l långt från den i ”Madama Butterfly”, griper tag. Catharina Vu gör huvudrollen Kim med känsla och förtvivlad kraft.
Pausen ger oss luft och något att dricka i någon av teaterns salonger. Det är verkligen en byggnad som interiört imponerar. Föreställningen rasar vidare mot sin grand finale och berörda går vi ut i Oslos gråväder och aftonmörker.
”Miss Saigon” på anrika Folketeateret i Oslo. Foto: KAI MARTIN (föreställningsbild pressbild från Folketeateret)
Vid Stortorvet står en ensam lång vagn med något att sälja. Vi går nyfiket mot den och ser att det är ostar och charkuterier, främst korvar, som är till försäljning. Ni får allt för minst halv priset, säger mannen bakom disken på engelska. Han är från Nederländerna, gör sin sista dag på torget och vill tömma sitt lager. Vi frestas att smaka av fler än en ost och gör en affär som slutar på 800 kronor, men i gengäld gav det smakrika ostar och korvar som vi kommer njuta av länge. Dessutom vacuumförpackar han ostarna, så i obruten förpackning håller de över tid.
Vi hastar hem för att lämna vår packning, pusta ut en smula och sedan gå till vår dejt, som sedan ska ge oss mat på restaurang Casa Pisano, där Z bokat bord. Vi möter våra vänner som står och väntar på oss strax nedanför Stortinget. Så gott att se dem igen och så mycket vi har att prata om.
Det blir en fin kväll tillsammans, som inleds med en öl på hotellet i inväntan på restaurangen. Så beger vi oss i en råkalla kvällen några tiotal meter upp för gatan. Vi koser oss, beställer in vår respektive mat (jag tar en carbonara som är allt annat än en riklig portion och ett glas vin som blir två). Så ska vi bryta upp när P plötsligt tar notan. Kan man annat än älska sådana vänner. Vi skiljs åt, men med löfte om att vi ska komma förbi efter att vi har checkat ut från hotellet.
Så är det ny dag. Vi packar. Äter vår frukost. Checkar ut och tar vårt gepäck på en promenad ned till Akerbrygge och Tjuvholmen där P&G bor. Vi har inte varit där på evigheter, har glömt av vilken våning de bor på, men prickar till slut rätt bland hissens alla knappar.
Vi blir kvar där en stund, men så slår rastlösheten till. Dels min. Dels P, som vill ut på sin dagliga powerwalk (han är ett föredöme, även om jag inte kommit upp i hans stadiga rutiner). Dessutom är det en hund som ska rastas.
P går åt sitt håll, G, Z och jag plus hund går ut i det regntunga gråvädret. Tjuvholmen börjar julpyntas, vattnet är nära och med den den norska historien med motståndsrörelse, andra världskriget, hamnen, attentat med mera. Men nu är det stilla. Kung Harald V:s smäckra båt ligger förtöjd på andra sidan, nedanför något slags magasin som tjänar som sport/kulturcenter. Utanpå tronar svartvita bilder på norska idrottsmän, bland annat fotbollsfenomenet Erling Haaland som viking. Vi fortsätter utåt, G stannar för att prata med någon granne och tillika hundägare. Vi fortsätter ut mot badplatsen där jag på somrarna sällan missar en chans till ett dopp. Och se, där är en friskus som simmar i det kalla vattnet. Märkligt nog blir jag sugen. Men avstår. Vi går inåt, längs med kajen, ser fler badande men de har en bastu i kroppen. Vi viker av in mot en av gågatorna i det stängda köpcentret som varvsbyggnaderna har blivit och köper sushi av en kock, restauratör som kommer från Kortedala. Maten äter vi hemma hos våra vänner. Så är tiden för vårt Oslobesök utmätt. Vi går i det tilltalande mörkret upp mot julmarknaden i Spikersuppa. Z tar en bild på mig vid helter skeltern. Så mot bussterminalen, lite fika att ha på vägen, på bussen och hem till vårt.
… vi tar istället sikte mot Wawel, ett mål vi inte är ensamma om. Många paraplyflockar och regnställsgrupper formeras i den färgglada parad, som vi sällar oss till, uppför backen som leder oss in i den väldiga borgen med två innergårdar. I omfång är Wawel generös med två stora innergårdar. Kanske inte en optimal försvarsfästning, även om de resliga, tegelmurade väggarna vittnar om att det nog inte var så lätt att inta borgen (något svenska trupper ändå lyckades med under 1600-talets senare hälft. Vi häpnar över prakten, noterar de draklika vattenutkstarna, arkitekturen och inser att det här främst varit ett lärosäte och en kyrklig plats, men också en maktens boning fram till Sigismund, Gustav Vasas son, flyttade makten till Warszawa som ny huvudstad 1596.
Vi tar oss ut och nedför för att promenera till de judiska kvarteren som regnet hindrade oss ifrån dagen innan. Det är en promenad i maklig takt, förbi tennisbanor och större vägar in i kvarter som med minnesplattor pekar ut den gruvliga historien. Husen, ja, kvarteren är slitna, som om ingen riktigt orkat med att putsa fasaderna. Klottret vittnar inte bara om slagord, oförskämdheter och trots utan också om att man inte riktigt orkar bry sig. Men här finns en charm. Synagogor ligger inkilade i kvarteren, några nedlagda, andra som bär historiens tand. Vi går runt ett kvarter, hittar en marijuanaautomat innan vi bestämmer oss för 2 Okna café för kaffe och en äppelkaka. Vi sitter i trädgården, tar in lugnet, fortsätter vår promenad och hamnar på Plac Nowy med marknaden Okrąglak. Det är mat och loppis på samma gång. Jag vill dröja mig kvar, men mina rastlösa vänner driver vidare.
Det blir en fortsatt promenad, men där vi väljer att sätta oss på en vagn. Kraków är nedlusat med spårvagnslinjer, tysta vagnar, väl fungerande och moderna. Efter lite strul med biljettköp i automaten hittar vi en linje som tar oss ut från centrum och österut. Det blir en sightseeing på någon timme, förbi Tauron, den stora arenan med plats för 15000 och som ska hysa Björk senare. Vid Rondo Czyżyńskie, en väldigt trafikplats med spårvagnar och vägar som korsar varandras väg, försöker vi hitta rätt linje mot centralstationen, där vi ska utröna hur vi tar oss mot flygplatsen i morgon, vår sista dag. En ung man blir vår ledsagare till rätt vagn och vi hamnar rätt.
Vi går åter under tunneln som leder mot plac Jana och den gigantiska galeria Krakówska i vars environger nu mer centralstationen ligger. Vi hittar biljettluckorna, ställer oss i kö och via M:s hjälp köper vi fyra biljetter till tåget till flygplatsen.
Samma väg tillbaka och i gången passar vi på att köpa pretzel att mumsa på på vägen tillbaka till hotellet. Det blir ett kort stopp där vi hoppas kunna få se någon av de allsvenska matcherna, men hotellets wifi är klent så vi får följa matcherna vi tidningarnas rapportering, går tvärs över gatan till Jama Michalaika, konst- och skådespelarkrogen, där vi pratar över en öl, noterar matchresultat och där jag bjuder på en runda efter att Blåvitt vunnit över Mjällby.
Hungern sätter in och vi gästar åter Stodola för en ny omgång rejäl polsk mat, som zurek – en mustig gryta serverad i bröd – som vi äter med förtjusning. Mätta och belåtna vill vi ändå mer. Så en glass på innan vi avslutar kvällen med öl Viva la Pinta.
Dag fem
Tåget till flygplatsen går vid halv fyra-tiden. Vi har alltså en halv dag på oss att fortsätta göra Kraków. Shoppandet har inte fått sitt och efter frukost och efter att vi har packat och parkerat bagaget på hotellet går vi mot galeria Krakówska, som visar sig vara enormt och i flera etager. Mina vänner kroknar snart och efter ett misslyckat besök i en större livsmedelsbutik på jakt efter polsk korv droppar de av. Jag bestämmer mig för att metodiskt, som Z och jag brukar göra, ta våning för våning, butik för butik. Det får ta sin tid, men jag har inte bråttom. Priserna på kläder och skor är snäppet under än de är i Sverige. Jag nosar på lite märkeskläder på rea, men överraskar mig själv med att låta det var endast ögongodis. Jag behöver inte mer. Efter någon dryg timme orienterar jag mig ut utan att ha köpt något, men har hittat den egentliga livsmedelsbutiken (det verkar som killarna hittat något slags filial en våning ned), som är rejält välsorterad. Men vilka korvar ska jag köpa!? Jag står handfallen utan M och går även där ut tomhänt.
Vi har satt en tid för återförening och jag har utrymme för en promenad. Efter tunneln under hållplatsen Teatr Słowackiego vikar jag vänster och in i parken. Jag tjusas återigen över hur det ser ut med barkbänkarna, soptunnorna, lyktorna, staketen. En stad i sin prydno och så rent; inget skräp på marken; ordning och reda. Jag går innan för ringmuren, kvarter efter kvarter, söker mig nedför gator jag tidigare gått på, dras mot hatt- och skobutiken, som jag tidigare gästat. Men, nej… jag köper ingenting. Tillbaka i parkerna. Benen går som av sig själv. En spårvagnshållplats med en vacker kur. En kampanil. Jag är förtjust.
Nå, helt renons på något köpbart blir det inte. Jag handlar tre kylskåpsmagneter. Sedan förenas jag med mina vänner. De har alla köpt korv på en marknad och tiden medger att M tar med mig dit i en stillsamt rask promenad. Stary Kleparz är en anrik mat- och grönsaksmarknad, trång och med mängder av varor. Men vi har inte tid att stanna länge. M blir konfunderad. Har vi gått för långt? Jo, tillbaka. Men där de andra har köpt korv är det nu neddragna persienner och stängt. Vi söker oss till en annan charkuterist och av en matrona får jag via M:s hjälp ett gäng delikata polska korvar. Så tillbaka för mat och vi frekventerar återigen Stodola, där de andra glädje åt att det är samma trevliga servitris som dagen innan. Jag är tveksam. Möjligen var det hon som serverade dem öl första dagen, men inte hon som kom in med maten. Vi äter lätt den här gången. Som om vi måste vänja oss vi livet hemma. Men en sista öl slinker ned.
Vi hämtar bagaget och tar för sista gången promenaden ut ur den gamla staden och söker oss åter igen ned environgerna i galeria Krakówska för att ta oss mot perrongen som leder oss mot tåget mot flygplatsen. Vi blir omedelbart förvirrade. Var går tåget? Perrong 3. Men… den är indelad i olika segment och med ingen info. Klockan tickar. En man frågar oss om tåget till flyget och vi är besvärande okunniga även vi. Vi ser tåg komma in. Vi ser tåg lämna. Men inte det tåg vi vill åka med. Så plötsligt kommer det och vi väller på med övriga passagerare och tåget avgår nära nog planenligt mot flygplatsen.
Vi strömmade ju hastigt ut ur densamma när vi kom på torsdagskvällen och hade ingen större uppfattning om storleken. Nu har vi gått om tid, tar oss in via säkerhetskontrollen och ska fördriva en försvarlig tid i taxfreebutiker och restauranger/kaféer. Det är vi inte ensamma om. Det är en försvarlig mängd människor som trängs om intresset. Flygplatsen verkar helt enkelt inte vara dimensionerad för oss alla, men det får gå. Vi häckar efter en stund på ett kafé, kikar på människor, snackar, laddar mobilerna och så är det dags för boarding… tror vi. Precis som på Landvetter är Ryan airs avgång försenad. En dryg timme efter egentlig avgång lyfter vi. Äventyret är över. Men Kraków är kvar.
Vi har pratat om de länge, några vänner och jag. Vi måste till Kraków. Dels för nyfikenheten på den anrika staden i stort. Men för min egen del har det också varit med Auschwitz i sikte. Ett mål som mer drivits av ett måste än någonting annat. En historielektion i förstone, men också en känslomässig resa mot ett grumligt förflutet. Min farmor, född i Berlin i 1900-talets start, kan mycket väl bära på en judisk hemlighet. Vi vet inte. Men i hennes hem i Smedslätten hängde bilder på hennes mostrar/fastrar/släktingar uppstigna på hästar. Galant klädda, ståndsmässiga. Hon berättade om dem i korta ordalag, men djupet i historien fick jag aldrig som barn; aldrig någon fortsättning om var de blev av. Jag slutade fråga, men aldrig undra.
Ja, jag har varit overksam i mitt sökande, som inte sträckt sig längre än att jag i Berlin försökt att gå i min farmors fotspår. Och, ja, jag har hennes födelseuppgifter från då, men inte rotat vidare. Det ligger en bordun som klingar mörkt i moll i min livsharmoni. Som om farmor aldrig vågat berätta om sin släkts öden.
Jag kanske överdriver. Jag kanske är någon sanning på spåret. Jag vet inte.
Kanske gör jag anspråk på en historia som inte är min. Men mindre angelägen att berättas är den ju inte. Framför allt inte i en tid där alltför mycket glöms är där desinformation okritiskt får så split.
Vi far en torsdag i september för vårt mål. P & P plus M, som är en vän sedan över 50 år och som dessutom med sin polska bakgrund blir en perfekt ingång till det polska kultur- och restauranglivet. Nej, Kraków är inte hans hemstad, det är Warszawa, men språket öppnar ju en mängd dörrar. P & P och jag har gjort våra resor i musikens och, främst, fotbollens tecken. Senast var London/Brighton vid skiftet augusti/september 2018 (som jag skrev om här!). Det har kommit några år av pandemi emellan, men nu tajmade vid våra respektive scheman.
P den yngre fixade hotellbokning. M själva flygresan, men också den guidade turen till Auschwitz. Dessutom konsertbiljetterna till Cinematic Orchestra, var spelning platsade väl nära vi ändå var i Kraków. Den som P dy hade kollat upp. (Läs recension om den här!)
I övrigt hade vi hoppats på att hinna med någon fotbollsmatch och lite museibesök, förutom restauranger och barer.
Vi är försenade från Landvetter, där vi hunnit med en dyr öl, och landar på kvällen, efter en och en halv timmes flygtur, i ett mörkt och molnigt Kraków. Vi siktar på att ta tåget in till stan, men det dröjer innan det går. Det blir taxi, en rymlig, modern Mercedes, som tar sina fyra passagerare in till centrala staden, som ju är definitiv i denna anrika stad men anor från stenåldern.
Chauffören tar oss innanför murarna till Stare Miasto, Gamla Staden, där vårt hotell ligger beläget på gågatan Floriańska, mer centralt än vad vi kan ana, bara några tiotal meter från Brama Floriańska, det medeltida, gotiska tornet från 1300-talet. Ja, vi snackar anor. Stare Miasto är stadsplaneringen i grunden från 1200-talet. Fascinerande.
Vi tar en promenad upp mot Rynek Główny, det stora torget som skiljs åt av Sukiennice, de gamla klädeshallarna, en arkad, ett månglarnas tempel, som för dagen tagit paus. Där finns också den magnifika domen kościoł Mariacki (Mariakyrkan) och kapellet Kościół Świętego Wojciecha, helgonet Wojciechs kapell. Längs med Rynek Glówny sträcker sig uteserveringarna, på andra sidan paraderar hästdroskorna, vita, eleganta med vackra hästar förspända, som liksom lyser i mörkret med sina selar och ljusa päls. Vi blir under vår kvällspromenad stoppade av inkastare som vill lura på oss sina restauranger, porrklubbar eller stripteasshower. Vi tackar artigt nej med en sådan tydligt iver att en av dem tvingas försöka med ”gay bar?”. Nej, inget napp där heller. Vi söker efter något att äta innan dagen har tagit ut sin rätt och rätt rätt blir kebab, som kanske ändå inte var korrekt för vårt polska, kulinariska äventyr. Men det fick gå. Vi avslutade därmed dagen, för vi visste att morgon därpå skulle vara arla och vi ville vara i god tid med frukost där matsalen öppnade, därefter tandborstning och task promenad dit där vi skulle bli hämtade för avfärd till Auschwitz.
Dag två
Klockan ringde efter en god natts sömn. Morgontoalett, påklädning och frukost, som var en mix av kontinental, ordinarie frukost och bitar ut den polska traditionen med bland annat färskost. Vi försåg oss. Dagen skulle bli lång. Efter tandvård var det dags för en promenad ut genom den omgärdande muren via Brama Floriańska och in i den park som följer ringmuren. Vi genar, efter lite guidning från lokalbefolkningen, och går under hållplatsen Teatr Słowackiego för spårvagnar och bussar, som leder mot den öppna platsen Plac Jana Nowaka-Jeziorańskiego som i sin tur leder mot Kraków Glówny, den gamla centralstationen. Men vi ska förbi och ja, förbi också det stora köpcentret Galeria Krakowska och Pawia, gatan där busstransporten ska ske.
Där stå några turistbussar och väntar, men alla märkta med Herbalife – nätverksföretaget som säljer näringsprodukter, kosttillskott och kroppsvårdsprodukter, som har kritiserats för att tjäna pengar genom ett upplägg liknande pyramidspel – som har konferens för tusentals medarbetare under de dagarna vi är här. Vi får vänta på vår tur.
Till slut kommer det en buss, som redan är fullastad med morgontrötta danska gymnasielever från Haderslev på södra Jylland. Men vi får plats längst bak och åker med ett samlat sällskap i ett slags anspänd, försiktig tystnad mot vårt mål.
Färden går västerut på smala, ringlande vägar i en och en halv timme innan vi når Oświęcim, den lilla landsortsstaden som tyskarna vid annekteringen förvandlade till Auschwitz och senare till en organiserad massutrotning av judar, romer, slaver, homosexuella och oliktänkande.
P-platsen är redan full. Turister samlas i grupper. Alla under någon sorts andakt, som vi alla vet vad som väntar, men ändå inte förstår vidden av. Ingen här, mig inkluderad, kan annat än tänka den svindlande tanken hur det var för 80 år sedan, ja mer, när människor som ryckts upp från sina hem, sin trygghet stod här i väntan på ovisshet mot ett grymt öde.
Solen står hög och klar på en blå himmel. Kontrasterna mot det väntande helvetet är stort. Men även då lyste solen stark, som ett hån mot kärlek, fred och liv. Vi är en grupp som lättar på trycket på toaletten innan vi ska igenom säkerhets- och biljettkontrollen. Vi står på ett långsamt led, som tar oss igenom och nedför en trapp för att få ett headset som ska hjälpa vår guide att lotsa oss igenom den fiktiva golgatavandring i faktisk miljö.
Ett försök att försöka förstå historien. Foto: KAI MARTIN
Vi följer vår ledsagare genom en sluttande gång ut mot koncentrationslägret. Från högtalare hörs en röst som rabblar namn. Utan att veta tänker jag att det är personer var liv har släckts av en regim, som satte det i system.
Så på håll uppenbarar sig tegelkåkarna med vakttorn och taggtrådsstängsel i dubbla rader. De som ville fly hade att göra. Gjorde man det straffades de som var kvar mångfalt. Ett grymt, utstuderat system i mänsklig ondska som vi snart skulle bli vare var långt mycket värre än så.
Vi passerar skylten ”Arbeit macht frei”, den som stals för drygt tio år sedan i en stöld organiserad av en svensk nynazist, och mitt hjärta vill sluta slå samtidigt som min hjärna vill dokumentera det som tusen och åter tusen gjort så mycket bättre och mer insiktsfullt.
Inne i detta samhälle, denna samling byggnader tänker jag Carl Grimbergsgatan i Annedal. Tegelhusen i Dicksonska stiftelsen, som tjänade som bostäder åt arbetarklassen för över hundra år sedan och som nu är dyra bostadsrätter. Det är stilla här, som en sommardag där alla är vid badsjön. Luften darrar nästan, men på gatorna har människor gått som härskat; på dessa gatstenar har fötter tagit plågade steg mot förintelsen.
Vi leds från station till station av guiden, som talar i sin mikrofon. Jag håller mig nära. För att se hennes mun röra sig. För att få en mer autentisk upplevelse än bara genom hörlurarna. Vi går in och ut ur byggnader. Försöker förstå. Begriper ingenting ändå.
Allt tar sin tid. Ska ta sin tid. Informationen är kompakt, koncentrerad ned till några få ögonblick i tal, men i oändlighet i form av kvarlåtenskap; som skor, som hår, som madrasser, som proteser, som kärl, som resväskor, som fotografier – mugshots, som vore de kriminella – på några av de vars liv kort efter avporträtteringen släckts. Jag ser barnkläder. Ser mitt treåriga barnbarn framför mig och tappar luften. Slutar andas. Vi möter celler där tortyr har begåtts, salar där rättegångar har hållits som om det funnits någon rättvisa att skipa, rum där medicinska experiment har gjorts i Tredje rikets vetenskapliga tjänst. En mur för avrättning. En galge för hängning. Jag går nötta trappor ned i en källare där människor gått som inte kommit upp. Väggar som omslutit rum där gaskamrar brutalt avrättat. Väggar som talar. Allt vittnesmål över människans outsläckliga ondska och utstuderade grymhet. Bara 80 år bort.
Solen gassar som om ingenting har hänt. Vi ställer oss i skuggan. Vi kommer inte undan. Om detta måste det om och om berättas i ett försök att försöka förstå historien.
Turen är slut. Men ändå inte. Vi ska vidare till Auschwitz-Birkenau några kilometer därifrån. Bussen åker i tystnad. Gymnasieeleverna, dessa unga, vackra människor fylld av spirande liv, skulle då ha tvingats ut i krig, eller – gud förbjude, om de tillhört fel kategori – skickats till döden i koncentrationsläger. Jag tror att den insikten drabbat dem.
Ny parkering. Ny promenad. Långt därborta skymtar porten där tågtransporterna passerade med tusentals och åter tusentals människor i godsvagnar på väg att sorteras mot slavarbete eller döden. Få av barackerna på det stora området är kvar, men det är som skuggorna från där de stått med skorstenar pekande mot skyn som ivriga vittnesmål över Holocaust.
Vi står vid en grav, som en gång var det rum där kvinnor och barn fick klä av sig inför den ”dusch” som skulle bli deras död under tjugo förskräckliga minuter. Guidens röst spricker. Ändå har hon berättat om detta i tio år.
Vi avslutar i en barack som en gång hyste kvinnor, löss och råttor; alla försökte överleva; få gjorde det.
Människan är märklig. Livet stannar inte av på grund av historien. Vi andas in. Håller andan. Går vidare. En macka och en dricka på bussen tillbaka till Kraków för att släcka den initiala hungern och kanske för att skifta tankens spår.
Vi andas ut på hotellet, men styr sedan mot en rekommenderad restaurang för polsk spis. Tradycyjne Polskie Smaki på Świętego Tomasza i Gamla staden ger oss vad vi behöver och öl därtill. Vi låter oss väl smaka samtidigt som kvällens mörker lägger sig. Vi avslutar med att gå till ölbaren Viva la Pinta för lokal öl och vodka. För att släppa på dagens anspänning, som ändå ligger som en dov sordin över – åtminstone – mitt sinne.
Dricker för att glömma. Dagens allvar lättas av kvällens vodka. Foto: PETER BIRGERSTAM
Dag tre
Vi vaknar i frihet. Det går inte att glömma bort. Blott några timmar bort ligger våra hem, där våra familjer lever. Allt är välordnat. Vi lever ett gott liv. Gårdagens är en påminnelse om att det inte är långt bort från en annan tillvaro. Några antal mil österut är dessutom verkligheten helt annorlunda än den vi lever i. Vi är väl medvetna om det, men styr undan tankarna, även om det blinkar till av medvetenhet emellanåt. Dagen ska bjuda på konsert med brittiska bandet Cinematic Orchestra, en grupp som P dy listat ut spelade i Kraków under vår vistelse (recension av spelningen kan ni läsa här!).
Men först promenerar vi oss igenom en rejäl sightseeingen inom rimliga promenadgränser. Kraków är en vacker stad. Skrev jag det? Åtminstone den centrala kärnan, inkluderat Stare Miasto, där vi smiter in in den väldiga kościoł Mariacki , den omgärdande parken med sina parkbänkar, avskärmande staket och fina papperskorgar i British racing green, lyktorna och de allt mer höstfärgade träden. Husen är emellanåt slitna, men stolta. Vi går in i Kościół Świętych Apostołów Piotra i Pawła (helgonen Peter och Pauls kyrka), ser på några gravar som hedrar några polska män (var är brudarna). Vi går nedför Grodzka. Vi rör oss ned mot slottet Wawel höjd på sin kulle, men det besöket anstår. På Stradomska finns en lockande hattaffär, som jag lockar in herrarna i, och en skobutik med ett par snygga, flerfärgade italienska skor som frestar. Det finns arkader med allsköns butiker och restauranger alternativt kaféer. Vi närmar oss de judiska kvarteren för en promenad, kanske en lunch eller åtminstone en fika. Men det intensiva regnet hejdar vår entusiasm. Vi snitslar oss på gator ned mot plac Wolnika där nöden inte har någon lag för min del. Ett litet fik, eller är det ett crepperi?, räddar situationen. Regnet vräker ned. Vi hukar oss, men väljer ändå att söka oss till ett annat ställe tvärs över torget. Vi vill ha polsk fika dirigerad av M, som kan sin polska kultur och dess bakverk. Vi är i utkanten av de judiska kvarteren, som man kan ana andas något chict bohemiskt över sig. Vi stannar på fiket i dess innersta rum, hänger upp våra regnkläder och paraplyer, ser ett danskt memoyspel på hyllan bakom oss, hör regnet smattra, samtalar, studera kaféets klientel, unga kvinnor som tar tid på sig med sin fika, låter varandra smaka på varandras bakverk. Men vi väntar ut dem. Nya gäster tar deras bord. Som en rasande vacker kvinna (det finns många av dem i Kraków, har vi noterat) tar plats bakom min rygg. Markerar bordet med sin kappa för att beställa. Två yngre män kommer, makar hennes kappa åtsidan. Vi studerar inväntande dramat om vad som ska hända när hon kommer tillbaka. Vi är alla överens om att chevalereskt erbjuda vår plats, eftersom vi är på väg att bryta upp. Dramat uteblir. Männen tillhör hennes sällskap, kan vi avundsjukt konstatera.
En taxi beställs, som vi inväntar, med ankomst om en kvart. Regnet håller andan. De utlovad ösregnet som skulle varat hela dagen, och som vi fått varnande SMS från myndigheterna ifrån, uteblir. Vi går ut på torget, konstaterar snopet att där finns en taxistation blott tiotal meter ifrån kaféet vi har frekventerat. Vår taxi kommer och tar oss till vårt hotell, eller så nära vi kan komma. Vårt boende ligger ju på en gågata.
Det blir en siesta på hotellet innan vi kommer till liv efter en kort stund. Vi tar en sväng runt torget. In i arkaden, runt densamma, kollar upp var Rynek Podziemny, det underjordiska museet, ligger. Vi kretsar kring Sukiennice som satelliter, hittar nedgången, men var någonstans köper man biljetter…? Vi tar ett nytt varv, efter att M frågat. Kommer till biljettkassan där i inser att något besök denna dag inte hinns med; vi bokar för kommande dag, köper våra biljetter och går mot middag och öl. Men innan dess tar jag en promenad i egen takt, till torghandeln Maly Rynek med frestande korvar, bröd och krimskrams.
Ressällskapet har funnit ut att mittemot hotellet finns en rustik restaurang med en förkärlek för det polska köket. Jag ansluter lite sent till Stodoła (polska för ladugård – jag sa ju rustikt!), men maten får vänta. Nu dricker vi öl. Istället är det W Starej Kuchni, som herrarna upptäckte efter att vi ätit oss mätta på Tradycyjne Polskie Smaki på Świętego Tomasza. Mitt emot ligger nämligen denna matinrättning. Det blir en bräda med polska läckerheter som vi delar på fyra, där vi äter oss syndigt och frossande mätta.
Vi tumlar ut i den tidiga lördagskvällen för att få oss en taxi eller Ûber som tar oss till spelstället. Vi får napp, men är osäkra på var någonstans vi ska ses. Tar oss mot lyxhotellet Saski på samma gata som restaurangen där vi åt ligger. Efter lite förvecklingar kommer en bil och M sätter sig, sin vana trogen i den av P y beställda bilen. Men polska går inte hem hos den unga chauffören; hon är nyss anländen till Kraków, har bott i staden sedan en månad och är från Ukraina; en människa på flykt, från grannlandet i öster; en kvinna som slitits ifrån sin vardag, sina vänner, släktingar, studier, jobb. Hon bor på ett härbärge. Vi är drabbade av hennes berättelse på engelska. Hon får en furstlig dricks.
Spelstället Klub Studio ligger i ett studentområde väster om centrum. Lokalen är i samma kvarter som ett bryggeri. Inuti är Klub Studio som ett Kåren 2.0 i Göteborg. Modernare, mer funktionsanpassat, men utseendemässigt ändå väldigt likt. Ny Über hem, eller var det en taxi?, med en ung man som pratar politik med M (det är snart val i landet). Ett lättdansat samtal med skratt, som vi snabbt får referat efter att vi har blivit avsläppta utanför ringmuren.
En ung man, gatumusiker, bjuder på musik som skulle kunna ha passat på Woody West. Vi passerar honom och porten.
Dag fyra
Vi tar en långsam morgon med sen frukost. Tar tid på oss. Det är ju först strax innan elva som det är dags för det underjordiska museet. Det regnar, så vi lånar paraplyer från hotellet (jag hade missat detaljen med regnjacka när jag packade väskan) och kliver ut i det stilla söndagsvimlet på Floriańska och upp mot torget. Månglarna finns där med sina souvenirer, men vi står över. Vi tar oss in i entrén, nedför trapporna, tvingas lämna ifrån oss våra paraplyer och går in i det som är en omfattande rundtur i Krakóws historia och stadens tillblivelse. Intressant, men dunkelt och vi är inte överväldigade när vi tar oss ut och upp efter en halvannan timme.
Göteborg har mycket men inte allt. Emellanåt blir det så att jag är tvungen att styra kosan nordost till huvudstaden. Som nu. Utställningarna med Laurie Anderson och David Bowie sjöng på sista versen (gick ner 3 september) och jag insåg att jag en aningen brådstörtat var tvungen att skicka iväg mig på en kortare tur och retur.
Jag bokar resan. Jag bokar hotellet. Upp onsdag. Ner torsdag. Jag köper biljett på Moderna för Laurie Anderson-äventyret på onsdagen. Bowie för bli torsdagens drabbning innan hemfärden. Jag hittar ett hyfsat billigt boende på Generator på Torsgatan, en nätt promenad från Centralen. Jag kommer ha allt inom stegs avstånd. Det blir perfekt.
Jag klär mig som en city man: mina grå byxor med vita ränder, Les Deux, inhandlade på Herragagaudurin, Reykjavik i somras, den svarta, kortärmade pikén, Cavin Klein, Röda korset i Ystad från loppisresan sommaren 2017, utanpåskjortan, Oscar Jacobson, Hede outlet förra sommaren, Stetsonkepsen inhandlad på Ströms på rea för några veckor sedan, samt Ballyskorna, Blå kors i Ølstykke i somras. Redo för storstan.
Jag checkar in. Får min enmanshytt direkt, som visar sig vara rymlig men torftig. Det är ett vandrarhem vi pratar om. Går ut på stan, tar omedelbart sikte mot Skeppsholmen och Moderna museet. Vädret är mulet, grått, men håller sig i schack.
In i Laurie Andersons själ, tankar och universum. Foto: KAI MARTIN
”Looking into a mirror sideways” är en resa in i Laurie Anderson liv, in i hennes själ, i hennes historia – diktad eller sann –, ut i hennes filosofisk resa, i hennes engagemang med politisk klang och hennes musik. Det är en väl tilltagen utställning som ska ta sin tid i anspråk att se. Man behöver smälta intrycken, andas in tankar och idéer, försöka förstå, förundras.
Jag gillar det. Det är en artist som tänker utanför boxen, men som också ogenerat reser inåt för att presentera det för en häpen åskådare. Det är släktskrönor som senare får en förklaring. Det är en tredimensionell resa ut i rymden (det tog modiga nära tre kvart att få ett av de fyra sätena), det är en kudde att vila huvudet mot, det är Ingemar Bergman-citat, det är ljud, skriven dialog med maken Lou Reed och det är Guantánamofången Muhammed el Gharani, den yngste fången, nu statslös, som utsattes för grovt av övervåld från USA-regimens sida. Han medverkar i verket ”Habeas Corpus”, där han som en talande skulptur får berätta sin historia.
Ja, det är tvära kast. Det är svindlande. Och en tankeväckande utställning utanför det mesta som går att se.
Flanören från Göteborg i huvudstaden. Foto: KAI MARTIN
Att omfamnas så totalt av en utställning, där man nästan hållit andan, gör en mätt och omtumlad. När jag kommer ut drar jag några djupa andetag. Väljer bort Moderna museets andra möjligheter. Väljer bort den lunch som redan är sen. Jag är rätt och slätt inte hungrig.
Jag går in mot city, korsar Kungsträdgården, kikar upp mot scenen där Kai Martin & Stick! spelade i juli 2016 under Punkfesten, en gala med lite band där vi definitivt stack ut (skrev om det äventyret här!). Tänker på Baseballigan, Stockholmspoliserna från vaktdistrikt 1 på Norrmalm, som trakasserade och med övervåld skulle skipa rättvisa och lag och ordning i Stockholm i början på 80-talet. Det gäng jag såg en sömndrucken morgon i slutet av oktober 1982 när Kai Martin & Stick! varit i Finland och spelat, kommit av färjan och jag satt och väntade i Kungsträdgården. Jag ser hur de med fart, iklädda sina baseballkepsar, kommer ned från Lantmätarbacken och omedelbart går fram till en strosande kille med en bok i handen för att visitera honom. De fick inget napp då. Men jag inspirerade till ”Det förbjudna landet”, som jag skrev då jag kom hem och senare hamnade på vårt tredje album ”Simmarna” (1983).
Jag går upp för den vägen som de kom, nu nära 41 år senare och går Västra Trädgårdsgatan ner mot Hamngatan. Längre ner hör jag ett gräl… fel, ser och hör ett missbrukarpar som stormar, försonas och stormar igen. Olyckliga satar.
Jag viker av upp mot Sergels torg och tänker: jag har tid, kanske ska jag se Bowieutställningen nu…?
Bowie på bild. ”Bowie by Sukita – from London to Japan” visar David Bowie ur fotografen Masayoshi Sukitas perspektiv från tidigt 70-tal in i det nya millenniet. Foto: KAI MARTIN
Jag chansar och frågar, efter att ha tagit rulltrapporna den modiga färden upp till femte våningen. Receptionisten säger, då jag frågar om jag kan skifta min bokningstid 11.00 på torsdag till nu som nu är, att det egentligen inte går, men ok…
Jag tackar ödmjukt för det och slipper klämmas mellan tidssköldarna utställning–tåg.
Masayoshi Sukitas bilder fascinerar. Berättelsen likaså. Hur han, född 1938, efter kriget blir uppslukad av popmusiken och den amerikanska ungdomskulturen. Utan att kunna språket hamnar i London 1972 för att fotografera Marc Bolan, upptäcker på samma gång David Bowie, ser en konsert och ber att få fotografera honom. Utan att kommunicera talmässigt med varandra uppstår en konstnärlig kemi under första fotosejouren, som kommer bli oändligt många fler.
Han följer en artist som kliver in och ut ur sina alter egon. Spelar med, förstärker, förstår och skapar en närgångenhet med sin kamera och sina bilder som är närmast hudlös. Han lyckas också närvara som ett seende, osynligt öga och fånga en privat David Bowie, avslappnad, fri från choser och poserande.
Det är en hisnande resa man får göra. Men Kulturhuset skapar inte riktigt den intimitet som krävs för att helt skärma av bilderna och ge dem rättmätigt fokus. Ändå är ”Bowie by Sukita – from London to Japan” en resa tillbaka till 70-talets tidiga, expansiva år då gränser försköts och möjligheter öppnandes för vad som var möjligt av det omöjliga; hur David Bowie så sinnrikt förenad sina tusen och en influenser för sina karaktärer och sin musik. Sukita fångar med sitt känsliga kameraöga detta aldrig sinande flöde från en artist som, trots att han har gått ur tiden, aldrig upphör att fascinera.
Jag smiter ut för en bit mat. Träffar på folk från Göteborg. Smiter in på Downtown Camper by Scandic för en grillad entrecote och ett glas vin, som blir två, efterrätt och kaffe. En dyr stund. Men jag njuter av både mat och stillheten innan jag bryter upp, går till Åhléns och Systembolaget.
Pernilla Andersson och män i hatt och keps. Foto: KAI MARTIN
Steget från David Bowie – och Laurie Anderson – till Pernilla Andersson är måhända långt. Åtminstone artistiskt. Men från Kulturhusets femte våning är det bara att kliva ut på terrassen för att få sig en gnutta utmärkt underhållning. Jag har följt hennes i 24 år, är förtjust i hennes tilltal som scenartist och tycker att hon har en sällsynt förmåga att göra avtryck med sin musik i radion. Hon är en hårt arbetande artist, kompositör, arrangör och producent. Men hon har också en förmåga att göra sin konserter till något allmängiltigt privat. Hennes berättelser om sina låtar blir också en inblick i kärlek, liv och död, som famnar kärleken till hennes far Kent Andersson och hans resa in i Alzheimersoch senare död. Det blir turnéminnen, skilsmässa, allvar och humor under denna nära nog uppsluppna men närvarande timme, som dessutom inkluderar fina hyllningar till bandmedlemmarna: Fredrik Rönnqvist, hennes trogne följeslagare sedan mitten av 90-talet, trummisen Mikael Häggström och basisten Jerker Odelholm. Den förstnämnde fyller denna dag 50 år och föräras en Borsalino. En självklar prydnad för en man som har vett att klä sig synnerligen elegant och gärna bär hatt på scen. Men… de två i rytmsektionen har också nyligen firat sina 50 år och då det dessutom är turnéavslut får även de var sin Borsalino.
Jag har på förhand fått reda på denna överraskning och vi extranumret ger jag inte bara Pernilla en Ripasso utan också en finöl till Fredrik och två burkar Göteborgsöl till Mikael och Jerker. Som tack för musiken. Som tack för platsen på gästlistan, där jag också kunde få med vännen Niklas Hjulström; han och jag firar 40 år som vänner i år. Svindlande.
Han och jag tar några glas vin efter konserten. Samtalar om livet. Vad de gett i uppför- och utförslöpor. Tiden pockar på uppmärksamhet. Vi skiljs åt. Jag går till hotellet för några timmars sömn.
Farvälpromenad. Foto: KAI MARTIN
Det fanns en tid då Stockholm var mina drömmars stad. Pappa kom därifrån. Farmor och farfar levde där. 1973 träffade jag min kärlek, som bodde där, i Gamla stans gränder. jag läste Per Anders Fogelströms romansvit. Sveptes med i romantiken och historiken. Med tiden har barndomens och ungdomens tjusning mattats av. Jag ser en stad som är sliten, trött och med invånare som jäktar för vad…
Jag vaknar, kikar ut ur fönstret där kontoret mitt emot håller på att starta verksamheten. Min morgontoalett görs, jag packar ihop, klär mig, skiftar från Cavin Klein till en svart H&M-skjorta med vita prickar, byter kalsonger, men i övrigt håller stassen från igår. Jag pressar ned mina plågade fötter i Ballyskorna. De kommer bli bra, men utsidan av stortårna kämpar och bjuder på blåsor. Ned i frukostmatsalen, beställer en burrito och en kaffe samt juice. Knôr mig ned vid ett bord som en ensam, ung kvinna ockuperar. Frågar förstås innan. Mackan sväller i munnen, kaffet smakar så där, juicen är frisk. Lämnar en tredjedel av mackan, plockar undan efter mig och tar hissen upp till rummet, borstar tänderna, tar min ryggsäck och lämnar min tillfälliga boning för att checka ut.
Solen värmer. Utanpåskjortan får vila i ryggsäcken. Jag går ut mot höger, går längs med Torsgatan och tänker Monopol. Passerar Bonnierskrapan och funderar på mina osläckta författardrömmar. Går upp mot Sankt Eriksplan, promenerar längs med Odengatan, smiter in på Myrorna på Norrtullsgatan, fortsätter ned mot Odenplan och Sveagatan. Till Hötorget, går till NK, lånar toaletterna högst upp, går genom herravdelningen på andra våningen och ut igen. Dödar tid så pass mycket att jag bara har en halvtimme kvar innan tåget ska gå. Det kommer. Det går. Jag är en passagerare på väg hem.
Våtast i klassen. Håkan Hellströms finalspelning på Way out West var också festivalens bästa. Foto: PETER BIRGERSTAM
Det är ju aldrig lätt att summera en festival. Jag har varit på samtliga Way out West sedan starten 2007, undantaget 2013 då vi kunde höra både Alabama Shakes och Alicia Keys från trädgården hemma. Det var förmodligen också första gången som jag missade Håkan Hellström på hemmaplan. Det var ju dumt. Men vad är bäst? Vad är bättre än åren tidigare? Vad kan gå upp mot Broder Daniels ödesmättade avskedskonsert 2008 efter att gitarristen Anders Göthberg så fatalt ändat sitt liv i april samma år? Eller Nick Caves dramatiska gospelmangel för ett år sedan? Eller Kraftwerk 2012? Prince 2011? Grace Jones 2016? Hello Saferide och Säkert! 2007? Jag vet inte.
Men min känsla är ändå att 2023 års upplaga av Way out West inte var lika himlastormande som året dessförinnan. Det kan å andra sidan har berott på den förlösande känslan av att pandemin äntligen lättat på trycket. Vi fick för första gången på somrar mötas igen utan avstånd och med musik från band och artister som inte ville annat än visa upp sina scenfärdigheter.
Hur som helst: ett Way out West bjuder ändå upp. Somt som tumlar om. Somt som flimrar förbi. Och somt som väcker nyfikenhet för stunden. Räkna därtill de möten som görs med vänner från förr eller vänner just nu. Det blir lätt trevligt på Way out West i mixen av folk, högt och lågt över generationer och ursprung och härkomst. Förutom mixen av musik, förstås.
Starterna. Torsdagen med Sara Parkman, den underbara urladdning med en artist med band som kickade igång festen. Fredagen med finstämda Maja Francis. Lördagen med stillsamme, närmast blyge José González.
Finalen. Håkan Hellström är alltid Håkan Hellström. I ösregn skapade han sin egen plaskis på catwalken. Blev dygnsur från topp till tå, men skapar artistiskt under ändå.
Röj. Viagra Boys. Man vet vad man får, men får alltid mer ändå.
Linné. Det nya tältet som mer var som en hangar.
Modet. Way out West är en evig cat walk.
Friskt startat. Hälften vunnet. Sara Parkman, Maja Francis och Jose González inledde strong torsdag, fredag respektive lördag med kraft. Foto: KAI MARTIN
Stilfull comeback:
Soundtrack of Our Lives. Göteborgsbandet var laddat till tänderna och bjöd upp till en stilfull återförening och vilken låtskatt bandet sitter på.
Blur. vet inte om det var en riktig comeback (bandet gör ju de lite för ofta). Men punkigt, slarmigt och trevligt blev det.
Återförenade. Blur och Soundtrack Of Our Lives återförenades med glatt humör. Foto: PETER BIRGERSTAM
Underhållande:
Devo. Kanske festivalen mest relevanta bokning där bandet dystopiska filosofi – devolution – så här 50 år senare fortfarande har sin relevans gällande miljöförstöring, politisk makt, polisvåld och kommersialism. Dessutom helt i linje med Way out Wests miljötänk.
Amyl & the Sniffers. Utan Amy Taylor är then Sniffers ingenting. Men samtidigt är Amyl & the Sniffers ett band och hon ett energiknippe, charmigt, busigt underhållande som få.
Tove Lo har klass och utmanar inte bara sig själv utan också sin publik – både beträffande musiken och klädstilen.
Helt rätt. Devo – en av Way out Wests mest väsentliga bokningar. Foto: PETER BIRGERSTAM
Mest märkligt:
GP:s Jonathan Bengtssons recension av Devo med den rubricerande frågan ”Är Devo festivalens dummaste bokning?”.
Christine & the Queens performance – queer och topless.
Återigen Jonathan Bengtsson. Nu hans Blur-recension. Konserten slutade strax innan tolv. 23.58 har han analysen klar och texten ligger ute på gp.se. Ett smärre under, om ni frågar mig.
Trängsel:
Höjden. Den lilla scenen där alla hörde, men få såg. Det är ju en detalj som åtminstone för mig tog udden av besöket.
Finaldagen. 40000 – rekord – på området var åtminstone 10000 för många. Med tanke på vädret med dygnsura gräsmattor som inte tålde trycket från alla var det kanske inte helt övertänkt.
Käckast:
Onekligen Billy Strings bluesgrassrotade musik. Skickligt, flinkt.
Norskan Aurora, som i mellansnacken var hurtigt charmig. Men i musiken som Enyas emosmittade lillasyster.
Käckast. Billy Strings och Aurora. Foto: PETER BIRGERSTAM
Larmigast:
Yo La Tengo kan det där med att skifta mellan popsött och fullkomligt oljud.
Larmade bäst. Yo La Tengo vann larmklassen på Way out West. Foto: PETER BIRGERSTAM
Dubbelt upp:
Dungen. som fick hoppa in för avhoppade Johnny Marr. Bandet spelade också på torsdagen, men då på Stay out West.
Skvallret:
Stefan Sporsén, som tidigare spelat med Håkan sedan 23 år tillbaka, dök upp med José González. Men skulle också ha spelat med Blur. Men efter spelningen på Wembley i London bestämde sig bandet för att steka blåset. Därmed rök Sporséns gig med britterna.
DN:s sommarbilaga gjord med AI, som rekommenderade festivaler som Hultsfred och Arvika för sommaren 2023 (har inte hunnit kolla upp, men det låter ju fantastiskt… korkat).
Problem:
När förre ministern, socialdemokraten, Leif Pagrotsky försöker krångla på sig rock och regnrock samtidigt. Det löser undertecknad, som går bakom honom. Vem jag är har han ingen aning om, så där får fåfängan sig en stukning, men vi hinner prata politik och konst på Götaplatsen (”Drömmarna monument), där vi är eniga om att Hampus Magnusson är ute och cyklar.
Sittplatser. Way out West ska vara en festival för alla. Men ont om sittplatser är det gott om.
Matpriserna. 140 kronor för enklare form av mackor är galet dyrt.
Bättre upp:
Jacob Banks hade en gospel/soulröst som slog knock. Men uppbackad av en gitarrist/keyboardist och en trummis plus förinspelat gjorde ändå spelningen blek.
Kelela kan sin r’n’b. Men untan band och med ett USB-minne som ackompanjemang blev det torftigt. Än värre då hon spelade framför Viagra Boys nödtorftigt övertäckta instrument och utan backdrop som skapade någon en identitet.
Sam Fender, som saknade DNA.
Fråga:
Vem var det som spelade Siouxsie & the Banshees ”Hong Kong garden” på VIP-området.
Vem tror att den egentliga festen är på just VIP-området?
Vad blir 2024 års stora dragplåster?
Vimmel:
Torsdag – Cain & Abels/Dunderhoneys/Kingstone Air Forces sångare, creative directorns, författaren Marc Eastmond, min älskade hustru, mästerfotograf och galleriägare Oscar Mattsson, läkaren och William-keyboardisten Linda Lindmark, journalisten och författaren, ärkeängeln, Martin Röshammar, mästerfotografen, layoutaren, journalisten Peter Birgerstam, journalisten och författaren Klas Ekman samt mästersångaren, musikalartisten och skådespelaren Timo Nieminen.
Fredag – Red Top Larsson, eventarrangör och delägare av Pustervik, aktiv med nya projekt på Ringön. Webstrarna – Ola Jameson, Petter Eklund och Sten Tjäder – som nyligen kom med en sommarlåt och som under ett år mellan 2021 och 2022 gav ut en låt per månad. Min älskade fru. Journalisten, författaren, föreläsaren och researrangören, ägaren av Afrikakompaniet och VD för Nestius kommunikation, Tina Sayed Nestius.
Lördag – Aftonbladets fotograf Anders Deros tillhör en av de flitigaste i diket under Way out West. Hustrun med före detta läraren, min vän sedan gymnasietiden, Eva Gometz. Musikälskande politikern Leif Pagrotsky missar sällan ett Way out West. Håkan Hellström-gitarristen Simon Ljungman hann med ett peace and love innan konserten. Indiemästaren och oklanderligt klädde (alltid kostym på Way out West) Terry Ericsson höll fanan högt. Elsa Gometz (ja, dotter till Eva och som av en slump gymnasiekamrat med min ena son, då det begav sig), nyexaminerad sjuksköterska. Musikälskaren, fotografen och förre TV4-medarbetaren Michael Kleber missade inte mycket på Way out West. Förre ad:n, musikkonnässören Håkan Sandsjö tar tillfället i akt att både lyssna på favoriter, njuta av nytt och träffa vänner. Efter 23 år har Stefan Sporsén hoppat av Håkan Hellströms band för egna projekt. På Way out West gästade han José González på scen. Timmar innan finalspelningen lyckades Labbe Grimelund, Håkan Hellströms och Bongo Riots trummis, stanna för en kort pratstund. Mästerfotograf Johan Bergmark älskar rock’n’roll. Här flankerad av Håkan Sandsjön, Brian Fuller från Austin, Texas, och undertecknad.
Fredag – Boss-kavaj, sammet (Holte loppmarknad), Adventure Bound Originals Since 1899-väst (Röda korset, Reykjavik), Day Birger Mikkelsen-skjorta (Holte loppmarknad), These Glory Days-slips (Myrorna). Junk de Luxe-byxor (Kirppu, Hillerød), Nudie-mössa (Ragtime) samt Tretorn-stövlar (Afound).
Lördag – Oscar Jacobson-kavaj (Erikshjälpen), Nudie-tischa (Erikshjälpen), Dockersbyxor (KFUM), Nudie-mössa (Ragtime herr) samt Tretorn-stövlar (Afound). Senare på kvällen regnjackan Regatta (inhandlad i Reykjavik, nyköp).
Z har sin favoritplats på Charlottenlund fort camping. Den lilla campingplatsen inte bara belägen vid Strandvejen ned mot Øresund någon mil norr om Köpenhamn, utan också placerat i det gamla fortet, byggt 1883–1886 och ombyggt 1910–1912 och ombeväpnades då bland annat med tolv stycken 29 centimeters haubitsar, som fortfarande finns bevarade. Det är historisk mark, med andra ord. Men också historisk mark för Z, som bott där tidigare och som har plats 16, uppe på fästningsvallarna, som sin (hon fyller år 16 februari, därav vurmandet för den siffran).
Jag är ingen campingkille. Min tvekan har varit så stor att Z inte ens har betalat för min plats på campingen. Hon är envis och stark i sin övertygelse om att göra detta, att min medverkan får ses som en bonus. Tälta ska hon göra i vilket fall. Med eller utan mig. Först när vi åker ner säger jag ja, men smyger med nyckeln hem om jag skulle få fnatt och hade som extra nödutgång också vidtalat T, Z:s storasyster, om evakueringsmöjlighet till henne i Bagsværd. Hängslen och livrem, alltså.
Z fjäskar ändå för mig. Köper en uppblåsbar madrass på Jysk. Ett rejält liggunderlag som ska rymma oss båda. Bilen är packad från golv till tak. Här ska campas. Men vi gjorde ju en första vända på annat håll. (Allt om detta finns att läsa här.)
Totalt ska vi vara i Danmark 16 dagar. Längre än vad jag någonsin varit i mitt kära grannland, vad jag minns. Trots att vi försökt hålla kostnaderna nere, kostar det ändå på. Svenska kronans anseende står lågt och sedan 2008 har den danska kronan skenat om den svenska. Det känns.
Vi checkar in, åker in genom bommarna och tar oss fram till vår plats. Lastar ut. Vädret är med oss och Z reser med van hand sitt ståtliga tält, som rymmer tre rum, men inget kök. Det blir en sovalkov, en walk in closet och ett vardagsrum med dagbädd och två stolar samt ett kylskåp, det vill säga en kylbox som går på den el som är framdragen från en stolpe nedanför fästningsvallen. Vi har utsikt över inte bara campingområdet med sina husvagnar, husbilar och tält i olika storlek och ordning, utan också utsikt över Øresund.
Kopplingen till elstolpen kräver en adapter, som vi inte har. Men den danska grannen med fru, de ska se Springsteen på Parken senare i veckan, har en extra och lånar ut den, eller… visar det sig, han ger den till oss. Camping förbrödrar.
Hundra meter från oss finns faciliteterna som kök, tvättstuga, toaletter och duschar (man betalar per dusch via en kod man fått). Modernt så att det förslår. För att komma in där krävs den kod som vi personligen har fått, men Z har bara gett mig sifforna. Glömt att de ska föregås och eftergås av en fyrkant. Inte optimalt för en trängd man, som dessutom surar för det som surrar. (Se nedan.) Området har till och med wifi.
När tältet är rest och uppkopplat tvekar kylboxen. Är den för gammal, eller är i sin tur dess adapter trasig…? Det visar sig också att vi har fått sällskap. Trots mina år på Expressen har jag aldrig varit särskilt förtjust i getingar. Nu finns de irriterande insekterna överallt surrande. Jag blir grinig. Ska jag bo med giftiga insekter under min camping…? Nej tack.
Z tar det med ro. Tjasar ut dem, men de kommer förstås tillbaka och då har vi inte börjat dinera än.
Kylboxdilemmat måste åtgärdas. Vi saknar också ett campingbord och ett förvaringssystem, något mellanting mellan skafferi och garderob. Någon gång har det funnits i Z:s campingrepertoar, men det är oklart var de finns nu. Kanske försvann de någon gång i flytten då vi hamnade under gemensamt tak 2012.
Vi tar iväg efter GPS och eventuella ställen som eventuellt kan tänkas ha det vi eventuellt söker. Det blir några modiga timmar där vi börjar med Gentofte med Elgiganten (har inget), Jysk (köpte ett lakanset, en kudde och ett täcke – det sistnämnda till Z – på rea för jag har missat i packningen) och Ikea (har inget av det vi söker). Vi forskar vidare och kör mot Herlev via krångliga omvägar grund av arbetet med spårvagnslinjen Ishøj–Lyngby som grävt upp sträckan, ut på motorvägen, ned mot Hem & Fix, som har kylboxen men inte adapter till densamma, ut mot Big Shopping Center (låter lika vulgärt som det är), in på stora Føtex. Där finns både kylbox och adapter (den unge mannen i kassan missar att ta betalt för adaptern). Utanför kassan finns ett bageri (som brukligt i Danmark). vi ska ju ha bröd, men de stora påsarna som står uppe på glasdisken lockar vår nyfikenhet. Z frågar. Det är bröd. Bröd av olika modegenrer. Påsarna ingår i en app där man kan köpa uttjänt, men ätbart. Z har appen och plötsligt står vi med en stor kasse bröd för en ytterst ringa peng. Ute på parkering ser vi en sorgligt sliten figur, som går från en bil till en annan. Tiggandes. Han kommer till oss och pratar ett språk vi inte riktigt får ihop. Han försöker på tyska. Z kan en smula. Men de pengar han önskar blir till tre stycken frallor, som han tacksamt tar emot. Det var det lilla. Hur hamnade han här. På en p-plats vid ett köpcenter långt utanför Köpenhamns centrum? Vi far vidare. Mot Bauhaus, där vi hittar adaptern till elstolpen. Nu kan vi få ordning på kylvarorna och kan ladda mobilerna.
Vi kontaktar T i Bagsværd, för vi har ju bröd långt över vårt behov. Hon får hälften, vi får frysa ned mycket av det vi själva inte kan härbärgera. Så tar vi adjö, åker till tältplatsen för första natten. Plötsligt kommer T på besök med Max, som ska rastas. Vi går ned mot stranden, flitigt frekventerat av utrikesfödda danskar (varför får männen bada iklädda endast shorts och kvinnorna står invirade i sina klädesplagg på stranden och titta på…?). Z och jag passar på att bada. Härligt, friskt och kallt.
Kvällen mörknar på, T och Max lämnar och vi gör oss redo för första natten. Madrassen är bristfälligt uppumpad, men vi är trötta. Jag lägger mig först medan Z tar farväl av T och Max. Vi har pratat om att ligga med huvudet västerut, jag somnar åt ”fel” håll. På morgonen hittar jag Z skavfötters och nedhalkad i ena hörnet, som en ostbåge. Obekvämt. Platsen vi valt för tältet är ojämnt. Framför allt där madrassen placerats. Det är något vi måste åtgärda denna vår andra dag i campingen.
Jag har förstås varit uppe för ett toabesök mitt i natten. Gått med sömndrucken blick nedför den lilla backen mot toaletterna, klickat in koden och gått in i de upplysta environgerna för att få uträttat mina behov. Hemma reser jag mig upp i ett mörkt rum, går någon meter till toan, som förblir släckt, sätter mig ned och återvänder till en fortfarande varmt omfamnade säng.
Med andra ord vaknar jag och väl tillbaka till tältet har jag svårt satt somna om. Inte optimalt. Sitter en stund med den uppstigande solen innan jag återvänder till en orolig sömn på ojämnt underlag.
Denna måndag ska det regna. Vi har planer för dagen. Men först morgonsången klockan nio. Vid campingens reception finns också ett kafé. Där är det varje morgon möjlighet för allsång. Z vill inte missa detta. Hennes trogne man följer med för att stämma in i sånger han aldrig har sjungit. Hon bjuder på en dyr kaffe och folk, främst utanför campingen, samlas med sina hundar. Det är en försvarlig mängd av både Charlottenlundbor och deras husdjur. Stämningen är gemytlig och två sånger sjungs. Dagens allsång är avklarad.
I april ropade Z in en Ægget, Arne Jacobsens berömda fåtölj. Den var i rätt slitet skick då vi i hast åkte till Stockholm hämta den och för ett dygn på Långholmen hotell och en cellsam upplevelse. Z har under våren och försommaren haft ivriga planer på hur den ska kläs: får-, original-, zebraskinn. Under tidens gång fick hon kontakt med en tapetsör i Roskilde som var specialiserad på just Arne Jacobsen och danska, klassiska designmöbler generellt. Vi ställde in kompassen och for dit när det ändå vankades gråväder, låga temperaturer och hotande regn. Kanske, tänkte Kai, kunde det finnas ett och annat genbrug att besöka också.
Z har jobbat på festivalen i några år, den Kai Martin & Stick! spelade på 1984. Men jag har inte gästat den sedan 2009, då Z ordnade in mig och vi bland annat åkte pariserhjul, fick se Coldplay (bara bilderna nedan får mig att minnas att vi såg dem), käkade smørrebrød, drack Tuborg Classic (då jag på allvar blev förtjust i drycken) och åt wienerbrød.
Minnen från 2009.
Nu ska vi passera festivalområdet, där årets festival sedan någon vecka tillbaka avslutats. Via gps har Z tagit ut rutten och guidar sin chaufför. Vi passerar det fantastiska Energitårnet, arkitekten Erick van Egeraats skapelse klar för invigning 2013. Så in mot Møbelpolstren, där vi kommer att stanna ett tag när både mannen i butiken försöker snärja Z som samtidigt snärjer honom i idé efter idé. Jag tar en paus. Går till byggnaden bredvid, som är ett genbrug. Tar en lov, återvänder. Z, med rosor på kinderna, har fått reda på att ute på verkstaden i Osted, en bit utanför Roskilde, har en stol med just zebraskinn. Z:s stora vision.. Mannen på verkstaden är kvar en timme till, det tar en kvart, tjugo minuter dit. Vi hinner.
Men först en kik i Igen, genbrugsbutiken. Jag pekar. Där står det vi eftersökt. Ett skafferi/garderob för campingen. Jag har hamnat i nöd och när jag lättad kommer tillbaka är ett campingbord lutat mot skafferiet/garderoben. Z såg det bredvid det jag såg och tillsammans blev campingmöblerna nu våra. Så sydväst Roskilde i ett tilltagande regn.
Verkstaden är lite märklig med en liten bassäng med fiskar i mitten. Väl på plats får Z se sin uppenbarelse, diskuterar pris och vrider och vänder på möjligheterna, men inser att priset är för högt. Det får bli skinn av nordiskt snitt, men vilket…? Ett zebraskinn blir det ändå. Men mannen i verkstaden tar inte kort. Det får ombesörjas i butiken, dit vi alltså ska återvända.
Slumpen ger att Danmission genbrug ligger tio meter från verkstaden. Ett besök hinner vi med och där hittar jag ett par Zegna chinos, som sitter perfekt. 50 dkr. Ett par vinglas inhandlas för tio dkr. Vi far åter. Passerar Kirkens korshær genbrug. Jag kör in. Kommer efter en stund ut med en brödkniv (Fiskars) och två par brungula skosnören för totalt 45 dkr. Nu väntar åter Møbelpolstren. Regnet är ihärdigt. Vi snirklar oss in samma snirkliga väg som vi tog ut från Roskilde. Medan Z gör upp affärerna går jag tillbaka till Igen för en ny lov. Köper en fin datorväska, en Piquadro i utmärkt skick, för 59 dkr (en ny kostar mellan 3000 och 5000 kronor).
Väl tillbaka i Møbelpolstren hittar jag inte Z, men försäljaren säger ”Hon har inte lämnat mig” och pekar mot skyltfönstret där hon sitter. Men vi är inte klara med Roskilde. Domkyrkan måste ju besökas. Men först stadens Røde kors butik, som ligger i centrum. Vi parkerar nära den, som bara är något kvarter från både domkyrkan och Stændertorvet, det senare ska vi återkomma till.
Genbrugsbutiken var skrutt, det brukar inte Röda korsets butiker vara i Danmark. Solen skiner från en orolig när vi går upp mot domkyrkan, ställer oss i kö för att komma in, betalar vår entré (en vuxen och en senior) och kommer in i den praktfulla byggnaden med tusenåriga anor. Det är en byggnad som farit genom historien med händelser och människor, levnadsöden, liv och död och det är lätt att dröja sig kvar under vandring i den väldiga domen.
Vi är kvar en dryg timme. Matas med intryck. Men hungern gör sig påmind. Z vill ha en bøfsandwich, finner en pølsevogn på just Stændertorvet. Den är rejäl och mättande och god.
Nu mot bilen och hem. På vägen ska vi hämta upp vår mat, återigen hämtad via appen Togoodtogo. Nu mot Ryparken och Wasai Asian, granne med Folkekirkens Nødhjelp Genbrug, stängt för dagen.
Vi är nu nära Charlottenlund, regnet har vräkt ned, men hämtar andan. Vi parkerar bilen, tar vår varor, packar ur bilen, ställer saker till rätta i vår trea och går ned till köket för middag. Asiatisk, vegetarisk, med vårrullar och vin. Vi smälter maten till den spännande matchen i Wimbledon mellan Holger Rune och Grigor Dimitrov, som tar dansken till kvartsfinal.
Vi hygger oss.
T kommer förbi med Max. Vi tar en en promenad. Sätter oss utanför vårt tält för samtal och vin, campingbordet kommer omedelbart till nytta. En intensiv dag närmar sig sitt slut. Men först flyttar vi tältet för att sovalkoven ska få jämnare underlag och vi därmed en bättre sömn.
Ny dag. Nya möjligheter. En ny natt som varit bättre än den förra. Jag har bestämt mig för att en smula anarkistiskt pissa i buskarna, med vetskapen om att området är kameraövervakat, på natten. Madrassen är bättre placerad. Därmed sover vi bättre. Jag börjar dagen med en promenad. Norröver på Strandvejen, längs stråket som slickar kusten, upp mot Skovshoved havn, där jag går ut på piren, kollar in några yachter som är försvarligt stora, men ingenting mot dem på rivieran. Tillbaka. Passerar ett yogagäng med tjejer som gör sin morgonritual. Smyger förbi. Drar upp tempot på återvägen. Även här hälsar de flesta ett godmorgon. Åter till fortet. Uppför 45 trappsteg gånger fyra, gymnastik och på det ett morgondopp med en nyvaken Z samtidigt som vi i fjärran ser Köpenhamn svepas in i en mäktig, hastig dimma. Passerande på Øresund far kanotister, roddare och sup-paddlare.
Promenerandet är inte slut. Efter frukost och morgontoalett samt en utsträckt förmiddag som gått över till eftermiddag bestämmer vi oss för att gå Strandvejen söderut in mot Köpenhamn. Butiker besöks, Røde kors båda affärer. I Hellerup hittar Z äntligen en hatt, som hon letat efter. Vid St Peders värdshus, stället hennes mamma gick till, stannar vi till för kartoffelmad og en øl. Vidare in mot Dronningens By, ned mot Svanemøllen strandpark. På vägen passerar vi några mäklares fönster och konstaterar att inte bara är priserna på lägenheter nere i Tuborg havn hiskeliga utan också månadskonstnaderna inklusive lån och amorteringar hissnande. 23 miljoner dkr för en lägenhet, plus det andra. Hur har folk råd…?
Vi går ned mot Svanemøllen havn där ett stort byggnadsarbete är igång. En tunnel från just Svanemøllen ska skapa en väg ut till Nordhavn och senare mot Refshaleøen. En av många badplatser finns där, på det som under vinterhalvåret är plats för upplagda båtar är nu praktiskt nog camping. Kanske för arbetarna av tunneln. Vi fortsätter förbi Svanemølleverket, det kombinerade gas- och oljekraftverket, som minner om Pink Floyds albumomslag till ”Animal”.
Z tittar med häpen blick på all nybyggnation. Här där hon som flicka lekt, där hon lärt sig cykla utan att hålla händerna på styret, är allt förändrat och mer förändringar ska det bli. Vi går ut mot Orientkaj för att ta Metron in till stan, men upptäcker Havnebussen som snart ska gå. Via DOT-appen får vi en sightseeing in i Köpenhamns hamn, som heter duga: vi passerar Trekronerfortet, Refshaleøen, Operaen, Nordre Tolbod, förbi Amalienborg, in i Indrehav, Nyhavn, Islands brygge… äldre byggnader samsas med nya. Många av de senare med arkitektonisk finess, men många för trångt placerade med bara förmånlig utsikt för dem närmast vattnet. Det blir kallare. Vi har stått på fördäck, men jag fryser och går in. Z fortsätter förtjust sin kamp mot kvällskylan. Så når vi ändhamen, Teglholmen. Söker oss mot en buss in mot stan. Vi är båda frusna och jag nödig. En ung fyr på Netto räddar min situation och släpper in mig på personaltoan. Tack, unge man. Så tar vi bussen för en skumpig färd genom detta helt nybyggda område (Köpenhamn växer så det knakar). Ombord står luftkonditionering på max. Det är iskallt, chauffören är snuvig (tack för det), men uppenbarligen är något fel. Z ber honom stänga av systemet. Han gör det och isvindarna stillnar utan att det blir speciellt mycket mer behagligt.
Vi kliver av vid Hovedbanegården, promenerar förbi Tivoli och den nya Rådhuspladsen för Strøget och en shawarma på Shawarma Grill House, Z:s favorit, ja, många artister och konstnärers favorit (vi har sett både Thomas Helmig och Paprika Steen där, och den bästa i staden. Mätta fortsätter vi strövtåget nedför ett allt mer glesnande Strøget för Metron vid Kongens Nytorv, men istället fortsätter vi över torget mot en busshållplats som inte längre finns. Z vill ta bussen norrut mot Charlottenlund. Vi fortsätter Bredgade utan napp på någon hållplats. I höjd med Amalienborg och Frederiks kirke blir det så Metron mot Poul Henningens Plads där vi kan ta bussen mot Klampenborg, som passerar vårt tältläger. Frusna och trötta, Z med ömma fötter, ser vi hållplats efter hållplats passera förbi på färden. Vi ser Constantia dyka upp som nästa hållplats. Skrattar åt namnet, som vi raljerar över är någon rik Strandvejenbos hund. Skrattet fastnar då vi inser att det var där vi skulle ha gått av. Nästa hållplats är Jægersborgs Allé och först nästa är Charlottenlund Fort. Fel, menar Z, som påpekar detta för busschauffören. Han rycker på axlarna. Men… även Z kan ha fel.
Det blir en kortare promenad hem. Vi hinner inte säga godnatt, väl i tältet, förrän vi somnar.
Vi vaknar till rytmen av ett regn. Vi håller oss inomtälts, om uttrycket tillåts. Äter frukost. Dukar upp till ljudet av smattrande regndroppar mot tältduken och vinden som rister och sliter, som för att få tältet att lossna och flyga iväg. Den vane camparen Z har gjort extra förstärkningar. Lallaren har inte bidragit till så mycket, men sköter det mesta av markservicen. En nyckelpiga, den fina insekten som jag saknat i Göteborg denna bladlössrika sommar, sätter sig på mina gröna Anerkjendtshorts, de jag köpte i Barcelona. Z vill ta en dag med ro. Rastlösheten vill ta mig iväg. Jag vill norrut, mot Røde kors i Hørsholm, vidare till Birkerød och Lyngby. Loppisnerven kliar. Z säger nej. Nej. Nej. Ja. Ok, då.
Klockan har slagit en bit efter lunchtid då vi kommer iväg. Regnet gör uppehåll, men inte gråvädret. Vi passerar Klampenborg, Taarbæk, Skodsborg, där vi viker av invid det luxuösa hotellet efter en hint om någon vintagebutik som vi inte hittar, mot Vedbæk och vidare till Rungested där vi kör västerut mot Hørsholm. Z har tagit ut kursen till Kirkens korshær, där allt är till halva priset. Hittar ett par supersköna Henri Lloyd-seglarskor, som blir mina för 114 dkr. Tror inte de är använda. Förmodligen från någon yachtsailor som dött med seglarskorna på.
Vi, eller jag, nöjer oss/mig. Ut på gågatan. Jag börjar leta efter en toalett, som vi hittar in i köpcentrat Hørsholm midtpunkt. Ut igen efter några butiksbesök för att hitta en pølservogn, som ska rädda hungern. Men mer än så. Vi beställer var sin flæskestegsandwich och mannen i korvkiosken hanterar det snabbmatsmål med ackuratess. Han är en konstnär. Adderar en äppleskiva och fläsksvålar. Anrättningen smakar ljuvligt. Han är populär. Folk kommer i en stilla, strid ström. En kvinna säger ”tillykke” och mannen tackar. För vad är du till att bli gratulerad? undrar Z.
Det visar sig att han efter 20, 25 år i ett restaurangkök valt att bli sin egen. Vi har återigen haft tur på vår resa och omständigheterna fortsätter gå oss väl.
Tillbaka mot bilen och parkeringen sneglar Z till höger och upptäcker en butik som jobbar med retro. In på gården och i skyltfönstret står en elegant Ægget i gammalrosa. Z vilar inte på hanen, pratar med kvinnan i butiken och snabbt står det klart för min hustru att hon är får ett billigare alternativ till omklädning än i Roskilde. Det handlar om rejält mycket mindre pengar. Vi dröjer kvar en stund, saker och ting reds ut, när Z kan komma ned med stolen, när det är semesterstängt, etc, etc… Jo, ibland är det bra att åka med sin shopaholicsjuke man på en tur.
Men färdiga…? Nej, vi har ju Hørsholms Røde kors, som jag i princip hittar till utan GPS. Där blir det ett par snygga, turkosa NN07-ökenkängor i sal 45 (95dkr) till en vän, en Lyngbyvas (80 dkr) till Z och en weekendbag (250 dkr) som visade sig vara i fuskskinn, som jag borde stått över. Men allt för välgörenheten. Vi drar vidare någon mil västerut till Birkerød. Går in Kræftens Bekæmpdelse genbrug, men kommer ut tomhänta. Fortsätter på gågatan till Røde kors, där jag hittar två par Converse i sal 9, helt nya!, som inhandlas på chans till sonen (de passade som hand i handske 29-åringen). Jag behöver gå på toa (ett upprepande tema), så vi smiter in på Farumhus bager & café för det nöden kräver samt en kaffe med wienerbröd. En stunds kontemplation – och förundran över hur Conversskorna oanvända hamnade i Røde kors butik – innan vi går till Føtex bredvid och handlar kvällsmat.
Kvällen har kommit, under dagen har regnandet upphört. Vi tar ett bad när vi kommer hem, dukar så upp kvällsmålet – egengjorda smørrebrød inte alls i paritet med slaktaren i Hundesteds –, tar en øl och har det gôtt. Holger Rune möter banrdomsvännen och konkurrenten Carlos Alcarz, blir utslagen av han som senare ska vinna hela Wimbledon. Kvällen sänker sig över den stilla campingplatsen.
Vi bor inte ensamma i vår trea. Som jag tidigare beskrev har vi flitigt besök av getingar, men deras mest intensiva närvaro har klingat av sedan vi flyttade tältet någon halvmeter. Inneboende är också nyckelpigor, myror och skalbaggar. Framför allt någon form av långhorningar, orange och svart. Utanför, en natt, väcktes vi i mörkret av ett inferno av fågelsång, eller… nja, mer larm. Ljudet var intensivt och ihärdigt, men jag tror att det kan ha varit svalor. Ja, ni förstår, den kunskap som min pappa hade om naturen, flora och fauna, som min syster sög i sig, har gått mig förbi. Jag kan sakna den ibland.
När jag så smyger ut ur vår sovalkov, drar ned dragkedjan till först myggnätet och sedan ”väggen” är det för att inte väcka Z (vi har, eller hon har, bestämt att hon ska sköta väckandet själv). Jag tar på mig träningskläderna – shorts och t-shirt – och skor för en promenad. I höjd med Café Jorden Runt delar sig Strandvejen, som fortsätter som ett slags inre väg genom villakvarteren; kustvägen blir just Kustvejen, som kantas av cykelbana, löpbana, rullskridskobana och trottoar längs med vattnet. Jag väljer Strandvejen, möter tidiga sopgubbar ute på jobb, en och annan löpare på morgonjoggingturen, kvinnor med hund som försiktigt nickar ett ”godmorgon”. Vidare förbi grandiosa villor granne med mer modesta fram till Hvidøvej, ned mot Kustvej lite norr om Skovshoved havn. Så tillbaka via Skovshoved havsbad, som lockar. Men dit vill jag ha Z. Förbi Arne Jacobsen fina bensinstation, regnbåge spänner upp sitt vackra valv, en skur ackompanjerar hemvägen och när jag tar mina trappsteg har solen kommit fram igen. Z sover när jag plockar med mig badbyxor och handduk för morgonbadet.
Vi har en dejt. Ett möte som jag länge funderat på, men som nu blev i högsta grad spontant, efter att en förfrågan skickades ut kvällen innan. Mark Isitt – journalist, författare, moderator, tv-personlighet –bor sedan några år i den indre by, det vill säga i absolut centrala Köpenhamn sedan några år. Han skriver bra, är engagerad och utmanar i sitt tyckande om arkitektur i Göteborg. Han har stil och är underhållande, men träffat honom har jag bara gjort en gång. Jag vet emellertid att han gillar (eller gillade) Kai Martin & Stick! och det är ju smickrande.
För Z kommer mötet överraskande, men det får gå. (Jag vet ju att det gör det, för hon är ett socialt geni som snabbt knyter band i positiv anda.). Men först Statens museum for kunst (SMK) vid hörnet Sølvgade/Østre Voldgade. Bussen tar oss dit och där väntar främst fascinerande ”Barok – ud af mørkret”, tavlor hämtade ur museets rika samlingar. Det är en snyggt hängd, mörk och dramatisk utställning, som i all väsentlighet visar på både prakt och konstnärerna skicklighet. Vi tar också del av det stora museets övriga konst – modern som äldre. Kittlas av somt, funderar över annat.En installation med en höbale och kläder på tork suckar vi åt. Men… det visar sig vara en stark historia, som kräver sin förklaring. ”Cleaning Times” , jugoslavienfödde konstnären, dansken Ismar Čirkanagić skildrar helt enkelt en vardag som krossas av en massaker, ett folkmord under inbördeskriget. Oerhört drabbande.
Vi fortsätter vår vandring i environgerna, hamnar slutligen i souvernirshopen, tar oss slutligen ut i det vackra sommarvädret med en stekande sol. Vi korsar Kongens have och är tidiga då vi kommer till anrika, klassiska Palæ bar, som är paret Isitts favoritställe. Vi slår en lov runt kvarteret, utanför D’Angleterre skockas Springsteens fan i hopp om att få se sin idol inför kvällens konsert på Parken. Vi sätter oss på en bänk och ser folket gå förbi, kikar in i legendariske Tage Andersens blomateljé, men går inte in. Häpnar över uniformsprakten som skymtar i skyltfönstren hos hattmakaren CL Seifert, som haft bråda tider inför studenten. Vänder in i Luxury Vintage och häpnar mer över butikens svindlande priser än över plaggen i sig. Så står vi utanför Palæ bar, fotar varandra i väntan på att tiden ska gå då den har gått och jag anar en vit skjorta som smiter in i lokalen. Jag följer efter. I baren står Mark och vi hälsar hjärtligt. Han har gett oss två timmar. Inte av oförskämdhet utan för att han och hans vackra hustru, som sitter i hörnet vid ett bord för fyra, ska iväg på något redan bestämt. Vi får en fin stund av flödande samtal. Mark och jag är båda gifta med svensktalande danskor. Vi delar med oss av varandras liv och livshistorier, dricker någon øl (vitt vin för Marks hustru S), Z och jag släcker hungern med två smørrebrød – den uppenbarligen huvudsakliga kosten under den här resan. När Mark försvinner för att beställa några øl till frågar jag S var det ska efteråt, vad överraskningen är…?
I hemlighet gör vi upp om att följa med. Men på skilda håll. Ja, vi känner att vi tränger oss på. Men får samtidigt ett ok från S via sms.
Hon har bokat in sin man och deras äldsta son för ett besök i Brønshøjs vandtårn, ett vattentorn i – om jag nu fattat rätt – brutalistisk stil. Kvällen ska också omfamnas av en elektronisk konsert där. De har biljetter. Inte vi. På vägen, när vi tar oss dit via Metro och buss, försöker Z köpa biljetter, men hemsidan är nedslående informativ. Vi chansar. Kommer fram och utanför är det lite folk. Än har stället inte öppnat. Z pratar med mannen vid insläppet och vi får besked om att det ska ske ett visst efterinsläpp. Vi är först av dem som vill in, men som saknar biljett. Trion Isitt kommer och Mark ser förtjust ut när han noterar vår närvaro.
Så in i den spännande byggnaden, några øl köps och elektronisk musik surrar som något slags introduktion. Vertigo, Ekkoflok, AK 89, Fatäk, Lucie Cure, och Prix de Pain ska framför musik. Okända namn för mig. Vi cirklar runt i tornets innandöme. Försöker utreda om tornet är aktivt och hur det fungerar eller har fungerat. En spiraltrappa leder upp och Z frågar om det möjligt att gå upp. Vi får tummen upp, har Issits i släptåg. Men stoppas hastigt. Nej, nej. Det går inte. Där finns sladdar och lampor. Allt för kvällens musik. Ah, dubbla besked. Men vi nöjer oss och sveps in i konströken som tätnar. Z och jag letar uttag för att ladda våra mobiler, hittar några. Står och väntar på kvällens begivenheter, som förmodligen redan har startat. Ser på folk, tar bilder… flyttar och hittar nya uttag samt stolar. Musiken intensifieras, några trumpetare blåser ackompanjerande till musiken från spiraltrappan. Jag sjunger tyst med som vore det något från Bowies ”‘Heroes'”-album. Men tiden går och inte mycket förändras. Issits bestämmer sig för att lämna. Vi gör likadant. Tar farväl. Z och jag går till busshållplatsen, åker till Grøndals station för tåget mot Hellerup. Kliver av samtidigt som en regnskur vräker ner. T kommer och hämtar oss. Vi hygger oss.
En eftermiddag. En kväll. Foto: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/MARK ISITT
Morgonen börjar med morgonsången, där jag konstaterar att att den danska ”Der bor en bager på Nørregade” påminner om svenska ”En sockerbagare här bor i staden”, men inte till melodin. Senare morgonbad. Vi slapper av. Men kommer så iväg på en kvällspromenad. Vi har med badkläderna. Får ett fint, uppfriskande dopp i Skovshoved havbad innan vi torkar oss torra och fortsätter längs kusten, förbi Knud Rasmussenmonumentet till Klampenborg och in i skogen fram till Bakken, det åldriga tivolit. ”Världens äldste forlystelsepark”, som det står. Vi ska inte åka något, men ta en bit kvällsmat. Det kostar mer än det smakar, grillbuffén, där Z skulle få äta stegt flæsk i persillesovs i oändliga mängder. Som hon längtat, men det smakade inte gott. Det grillade köttet höll ok standard, Tuborg Classic definitivt. Vi tittar på folk, fascineras av vimlet, människor från så olika klasser och bakgrunder, skilda kroppar och utseende.
Vi går genom skogen i dunklet och tar näst sista bussen hem. Mörkret sluter om oss.
Vi har kollat väderleksrapporterna. Z inser att lördagsnattens eventuella regnväder kan göra att ihoppackandet av tältet kan bli trixigt på söndagen. Vi går ner till morgonsången och hon bestämmer att vi tar natten i Bagsværd med vetskapen om att vi inte får sista dygnets campingboende tillbaka. Vi tar ett morgondopp. T kommer på besök med Max några timmar senare. Vi tar en bøfsandwish hos Emil’s, korvkiosken mittemot campingen och återvänder senare för att börja packa ihop. Det sker inte i harmoni, men allt är i alla fall torrt när vi åker mot Bagsværd via Føtex i Lyngby. Kylboxen vi köpte behövdes inte. Det var bara adaptern som var trasig. Så pengarna tillbaka där.
Vi installeras oss i T:s lägenhet, det gemytliga, en kort stund. Vi ska ju iväg till Refshaleøn för konserten med Fat Freddy’s Drop. Vi tar ut vägen dit efter ett tag och får en märklig tur genom centrala Köpenhamn förbi Christianshavn, Christiania och ut mot Holmen och Refshaleøen. Parker bilen vid Stagebox och promenerar mot Reffen, matmarknaden med möjlighet till både middag och dryck. på en parkering står en fotograf och plåtar en ung kvinna poserande iklädd väldigt lite läderkläder och jag tänker på att hon en gång var en liten flicka. När började hon drömma om det här?
Vi kommer till det stimmiga, populära matområdet, hittar ett stånd med inte så lång kö. Z beställer medan jag går och köper öl. Vi äter vår mat, lyckligtvis sittande, kikar på klockan och går tillbaka till Stagebox. På vägen dunkar musiken starkt, men det är från en mindre hangar där techno står på menyn. Utanför Stagebox har kön vuxit sig lång och slingrande. Vi ställer oss tålmodigt och efter ett tag är vi inne.
Lokalen är het som en bastu, rymmer 2000 personer och konserten är helt utsåld (mer om den här!) Vi har knôtt oss långt fram till höger, har bra utsikt och utrymme för dans. Det behövs. Bredvid står någon ur bandets crew. Jag frågar mot slutet om det händelsevis finns en låtlista över. Dels för min recension. Dels för att senare kunna ge den till min vän, som älskar bandet. Svaret? No! Charmigt. Pluspoäng där.
Vi har parkerat listigt, så att vi är först ut. Vi kör nu på instinkt. Ut mot Amager och sedan HC Andersen Boulevard mot Nørrebro, Bellahøj, Brønshøj… ja, raka vägen mot Bagsværd. Vi får sällskap av en diskobuss. Några ungdomar tutar och viftar åt oss. Vi bryr oss inte. Kör stadigt i Köpenhamnsnatten mot en säng.
Vi avslutar i stor stil. Efter morgonmad i T:s bil till Holte, där det handlas, för vidare transport till Charlottenlund loppemarked. Resultatet? Läs nedanstående bildtext. Så åter till Bagsværd, inpackning av det hela och avfärd. Vi stannar som hastigast i Prøvestenen för proviantering, så färjan för vidare färd hem. Pengapungen är tom, sinnet rikt, kläder svämmar över och den egna sängen väntar. Härligt.
Så… vill jag campa ingen? Nja. Men samtidigt: med Z går ju allt an. I nöd och lust.
Nej. Det är inte bara jag som köper kläder.
Mads Nørgaard, den randiga (nyskick), som är märkets klassiska, 30 dkr på Holte. Den svarta i linne, 100 dkr, Holte, tredje söndagen. Väskan, 150 dkr, från loppisen på Kulhuse i slutet av vår första vecka. Där, på Fantastiske Fund, fann jag också målmandsdrengen för 50 dkr. Andra vändan på Holte bjöd på yllepolon från Tiger of Sweden, 100 dkr. Chinos från Zegna, 50 dkr, Danmissions genbrug i Osted. Armanishortsen, 110 dkr, Røde kors Lyngby. Hackett-pikén, 75 dkr, Holte, tredje söndagen. Strandkostymen, NN07, 100 dkr (nyskick med etiketterna kvar, förmodat stöldgods), Charlottenlunds loppis. Oscar Jacobson-kavaj, Bagsværd Røde kors, 125 dkr, och Boss-tröjan (som ny) i kashmir, 50 dkr, Holte, tredje söndagen. Skor och väskor, den svarta ett felköp i fuskskinn 250 dkr, Røde kors, Hørsholm, där Lyngbyvasen, 80 dkr, köptes till Zeba. Nya Converse, 125 dkr paret, Røde kors Birkerød. Stl 9, så till en av sönerna. Ökenkängor NN07, 95 dkr. Stl 45. Till en vän. Stövlar till barnbarnet. 25 dkr Holte tredje söndagen. Ett par Montnapoleon, italiensksydda skor (nyskick). 105 dkr Røde kors Bagsværd. Henri Lloyd, seglarskor (nyskick), 114,50 dkr. Kirkens korshær Hørsholm. Italiensk yllekostym (Zegna? Provkollektion). 500 dkr med Paul Smith-galge och Zegna kostympåse. Charlottenlunds loppis. Stl 48. Till någon av sönerna. Så datorväskan: Piquadro (nyskick), 59 dkr Igen genbrug i Roskilde.
Jag är den första på att skriva under på att första halvåret 2023 har fyllts av mycket resande; Vancouver, Barcelona, Island.
Inte så klimatsmart med flyget. När vi nu åker till Danmark är det för drygt två veckor. Närmare inpå. Men med bil.
Den inledande helgen för studentuppvaktning, den första resterande veckan för att låna ett sommarhus i Kulhuse på toppen av den halvö som sticker upp och skiljer Ise- och Roskildfjordarna, den sista veckan för camping i Charlottenlund fort, någon mil utanför Köpenhamn, med avslutningen på Refshaleøen och konserten med Fat Freddy’s Drop på Stagebox.
Jag tror aldrig att jag har varit i vårt grannland under en sådan här lång period. Men med Z blir det alltid bra, även om det emellanåt kan bli kontroverser.
Vi far ned sent fredag, stannar norr om Varberg för mat på ChopChop Asian Express, för ingen har riktigt fått ordning på det där med middag. Z:s dotter S är med, kommer direkt från jobbet. Z har haft fullt upp och jag har väl bara lallat med, men också varit med om att packa en gedigen packning som Z i huvudsak stått för.
Vi ska ju campa. Inte min favoritgren och jag har fortfarande en brasklapp inlagd. Eller två. Jag har tagit med mig en extra nyckel hem om jag skulle få tvärspjärn på tältlivet. Men också pratat med Z:s syster T om att få låna en säng i Bagsværd om det skulle kärva. Jag återkommer om det.
Stoppet i Varberg nord blir kort. Hilda vill, precis som vi, snabbt söderut, och i Helsingborg väntar färjan, där vi får dröja en stund innan vår tur kommer. Sedan iväg mot vårt air b’nb i Virum, som Z hittat för en hyfsat billig peng. (Vi ska ju snart bli varse, även om vi nog varit det länge, att den svenska kronan inte står sig så väl på den danska. 1,6, blir talet vi lär oss multiplicera med.)
Vi svänger av när kvällningen nått och de grå himlarna tjurar med vindarna som sliter. Något av resans vädermelodi där det mest växlar om: sol, regn, blåst, storm, grått, regn, hastiga skurar, sol, vind…
Vid Nærum tar vi av och kör på böljande, vackra vägar med bokskogar som lutar sig över vägen som om vi kör där på nåder. Z guidar mig till rätt adress och vi kommer in i ett hem som klippt och skuret ur en dansk heminredningstidning. Allt är prydligt, snyggt, rent med danska designmöbler och diskret, men inte så dum konst på väggarna. Vi anar oss husägaren till en ensamstående mamma till två söner, varav en är på väg in i tonåren; båda fotbollsintresserade.
Vi bäddar våra sängar efter att vi valt rum. S får mammans. Vi en av pojkarnas. Natten kommer och vi stänger för dagen, vaknar av regnet som driver in. Låter frukosten vara för studentuppvaktningen väntar med brunch (vi hade ju därför heller inte handlat något). Gör oss i ordning och tar mot Ølstykke, som ligger några mil väster om Köpenhamn.
Jag väljer vägen över Birkerød och Farum mot Slangerup och sedan väg 6 söderut mot Ølstykke. Vi behöver handla lite grand och dessutom ta ut kontanter. Jag parkerar vid ett mindre köpcentrum, där S och Z går på jakt. Jag strosar in i ett Blå kors och hittar ett par Bally, helt nya, för 225 dkr. Jag hittar priser på upp till 6000 kronor för det exklusiva schweiziska märket, men inte just de här brouguesparet med spänne. De sitter perfekt. Jag smyger in dem under förarsätet i bilen. Vill ju inte öppet stoltsera med mina loppismani och shopaholic och då en dag vi ska göra annat.
S och Z kommer ut ur butikerna utan att få lön för mödan. Jag föreslår att vi åker till intilliggande Stenløse, som har ett större köpcentrum och fler möjligheter. Sagt och gjort. Där får vi geld och möjlighet att köpa saker till studentskan. Vi är nu redo.
Väl på plats inser vi att alla redan är där. Men det är gående bord i snålblåsten med hotande regn. Vinden river i partytälten och jag är glad att jag valde långbyxor – ett par kakifärgade linnebyxor (EastWest) från Stadsmissionen i centrala Göteborg, kortärmad Oscar Jacobson-skjorta (Ragtime) och en dito utanpåkavaj, brun, från Hede outlet. Min sommarhatt från Stetson, inhandlad på Odengatan i Stockholm 2019, som kronan på verket.
Det blir mycket av släktträff. Samtliga Z:s systrar är på plats. Den ene av tvillingarna sitter flinkt och stickar ett par sockor och berättar att hon efter helgen ska resa till Brisbane, Australien för ett uppdrag (strumporna blir senare Z:s). Jo, det är mycket som ska stämmas av. Det är trevligt, maten är förträfflig, men jag får hålla mig till en øl, eftersom jag är chaufför. Tiden rinner iväg och efter kanske sex timmar bryter vi upp för ”hemfärd” till Virum och det fina danska hemmet. Men… Jag släpper S och Z vid tågstationen i Ballerup, för de ska in till Dronningens By, dit jag inte är så hågad plus att de vill ha mor och dotter-tid.
Jag väljer istället att åka till Bagsværd och en livsmedelsbutik för att köpa något att äta för kvällen och frukostmat.
Mot Virum där Anders Roslunds senaste samt Peter Englunds ”Onda nätters drömmar” och Klas Östergrens ”Renegater”, de sistnämnda omfångsrika böcker som länge varit work in progress beträffande mitt läsande, väntar. Med mat och vin och läsning fördriver jag kvällen innan sömnen famnar mig. Hinner några kapitel i Englunds tunga bok om vändningen i Andra världskriget november 1943. Det är dyster, om än fascinerande läsning. han kan sin sak, akademiledamoten.
S och Z kommer sent. De har varit i Kødbyen, ätit och hängt, promenerat längs Istegade, besökt butiker som jag önskat frekventera. Men så är det; jag har gjort mitt val. De har haft en fin stund, mor och dotter. Det är dem väl unt. Tåget har tagit dem hem.
Efter frukosten på söndag morgon väntar Holte bara någon kilometer bort. Det är en av mina favoritloppisar där jag gjort mängder med fynd sedan jag för drygt 15 år sedan drogs in i secondhandvärlden av Z.
Jag har på mig Mango-setet som jag köpte på Barcelona flygplats, en matchande J Lindeberg t-shirt (KFUM secondhand i Gbg) samt mina Ballyskor, som får göra premiär.
Jag börjar med att överraskande köpa en attachéportfölj med grillbestick och en försvarlig mängd knivar. 250 dkr, prutat och klart. Springer, tysk kvalitet och ett stål som biter. Mycket prisvärt. Säljaren ställer undan den, så att vi slipper gå och bära på väskan. Lite längre ned plockar Z fram en brun manchesterkavaj. En Ralph Lauren. Nyskick. Den sitter utmärkt, även om min skräddare behöver korta ärmarna någon centimeter, som brukligt. Säljaren undrar vad jag vill ge och jag funderar att kanske 400 dkr är ok, men säger inget. Han förklarar att den är köpt för 5000 dkr, tar en konstpaus och fortsätter sedan: 150 dkr…? Taget.
Men det stannar förvånande där. S har en buss att passa nära Hovedbanegården, så vi styr in mot Köpenhamns hjärta. Det blir Kødbyen igen, lite snirklande och kartläggande av båda mina medpassagerare. Så en parkering på det hyfsat biltomma området, som heller inte är så livfullt som kvällen innan.
S vill till en butik för att köpa asiatiskt, där både mor och dotter dröjer kvar medan jag strosar utanför. Intill ligger en restaurang som serverar dumplings, som S vill ha innan resan hem. Jag tar ris de lux och en cola. Närande och gott. Så rinner tiden snabbt. S skjutsas till bussen och Z och jag styr mot Sorgenfri. Men först en avstickare till Hellerup, en parkering nere vid hamnen, promenad ut på piren där jag senast badade på min födelsedag i mitten av oktober. Vädret håller andan. Ute över Öresund mörkar det på, en vacker, dubbel regnbåge spänner över ett kryssningsfartyg, som nyss lämnat Köpenhamn. Senare en is på Lydolph’s isbar på Strandvejen. Vi hygger oss.
Måndagen säger vi farväl till Virum efter att ha plockat upp efter oss och lämnat det lånade hemmet fläckfritt (städning ingick i priset) inklusive den sopsortering som de senaste åren löper som en ansvarstagande skogsbrand genom danska villaägares hem.
Från Virum mot Lyngby och vidare mot den väldiga motorvägen som kraftigt skyltas ”Rødby”, men vi ska vidare västerut.
Jag tar sikte mot motorvägen till Frederikssund, men hamnar på Frederikssundsvejen och det är något helt annat. Jag muttrar över att danskarna inte är bra på att skylta. Rimligtvis ska det stå skyltat på motorvägen hur man kommer till nästa motorväg. Gärna då med marginaler. Så har vi förmiddagens första gräl, där Z är av en annan åsikt.
Jag får göra lite manövrar för att åter krångla mig upp på motorvägen för att senare finna rätt avfart och vi är på väg.
Vi ska handla lite och inbillar oss att en förrättning i Frederikssund är billigare än någon lanthandel i Kulhuse. Rema 1000 blir vårt mål, Z tar ut kursen och andra grälet uppstår då jag missförstår och tar en väg som jag känner istället för den nya som är byggd. Nå, vi kommer till utsatt mål, storhandlar och fyller den redan fyllda bilen med ytterligare ting. Vi glömmer toa- och hushållspapper, stannar vid Lidl där Z smiter in medan jag vaktar bilen. På p-platsen har jag sällskap av en kvinna som sitter i sin Audi med motorn på; jag irriteras av dels det, dels att jag inte säger till henne, men blir glad av en röd Citroën 2CV. Charmig och snygg. Så…
Mot Sherwoodskogen… eh, nej. Över den lilla bron över Roskildefjorden som förbinder Frederikssund med Jægerspris kommun och halvön vars spets vi ska nå.
Vi kommer till vår adress på tiden när där värdparet väntar för instruktioner. De är på håll släkt med Z och vi har fått ett fint pris på en knapp veckas boende. Huset ligger i lantlig idyll, är ett område med sommarbebyggelse, varav detta hus ingår i ett block om tre. Det är ett charmigt litet hus med allt vad man kan önska sig, men utan wifi och tv. Det förstnämnda kan ställa till det, för studier ligger i prio för Z som har en tenta på torsdag att göra.
Det är hennes plan. Min att komma igång med morgonpromenader för att bättra kondisen, men också hålla uppe benstyrka och den för bål och armar via efterföljande morgongymnastik.
Det blåser intensivt och rister i lövverken i träd och buskar utanför. Värden säger att här är normalt intensiv fågelsång, men den hörs inte nu. Men mojnar det blir ni varse. Vi får en introduktion i sopsorteringen där dessa sommarbostäder har fyra tunnor (!) att hålla koll på, plus en låda med farligt avfall.
Så säger vi farväl till dem och blir lämnade åt vårt öde.Vi tar en enklare lunch med knäckebröd och makrill i tomatsås, en Tuborg Classic till. Efteråt Z räcker över en lakritspipa och vår semester kan starta. Vi inleder med en kortare promenad i området, hittar förtjusta ett bokskåp längs vägen för möjlighet att låna eller lämna böcker. Det ska visa sig att området har mer av dessa.
Vi går ned mot Kulhuse havn, där en färja normalt går mot Sølager och tillbaka, men nu är blåsten för hård. På vägen har någon skrivit ”Fuck Rusland”. Bor vi i ett rebelland…? Promenaden blir kort och vi återvänder till vårt hus där jag ställer mig vid spisen, en antik sak, för att göra pasta och köttfärssås. Sallad och vin därtill. Samtal och solen har sin gång på den bleka, stormiga julihimlen. Vi njuter av lite ost och kex, som efterrätt. Livets goda stunder ska man inte förneka.
Tisdagen vaknar och jag med den. Jag tar på mig träningskläder – shorts, t-shirt, promenadskor – för att sondera den omgivande terrängen. Z sover sin skönhetssömn. Jag börjar med att ta mig ut på vägen in mot Frederikssund, men korsar den, går ned mot campingen och hittar en stig ned mot stranden. Planen är att följa strandlinjen bort mot hamnen, men det är lättare sagt än gjort. Stora klippblock blockerar min riktning och jag får balansera över dem för att ta mig norrut. Två trappor förbinder stranden med privata bostadshus; Danmark är inte Sverige med allemansrätt hur som helst. Men den tredje trappan är transportled från stranden till en liten parkering som är öppen för allmänheten. Jag går uppför den med snabba kliv, återvänder till den sovande hustrun, som bannar mig för att jag inte har väckt henne. Men hon tar tacksamt emot den frukost som hon bjuds.
Hon följer senare med för att jag ska få bada vid stranden där jag senast gick upp. Men först vill hon visa campingen där hon en gång bott (vilket senare inte visar sig stämma). Jag följer henne inte. Campingen har jag redan varit på; det är i vattnet som jag vill komma. Hon dyker upp efter en stund, kikar på mig från stranden, där hon kan notera att det stormiga havet bjuder på en långgrund strand; det tar sin modiga tid innan vattnet blir midjehögt.
Vi går på hamnen, tittar på båtar och kikar in hos restaurant Kulhuse kro, som säljer glass. Det blir en strut till oss var, som vi sätter oss i lä och äter.
Så tar jag sikte mot en stig in i vassen. En stig jag inbillar mig leder längs strandlinjen. Vi går som i blindo, men plötsligt är det en brygga till vänster och en spatiös gräsmatta till höger med en snyggt placerat hus högst upp. Ah, vi anar gräddhyllan på Kulhuse.
Vi fortsätter får djungelpromenad utan machete. Z river av ett vassblad och plötsligt hörs hur hon gör läten, som bara de tuffa killarna i min barndom kunde göra. Vi undrar om det någonsin kommer bli en öppning för att komma upp på vägen. Men plötsligt når vi en liten småbåtshamn där några fiskar krabbor. Där löper en större stig uppåt och vi är på rätt väg. Vi fortsätter i sommarstugeområdet. Konstaterar att det är högt och lågt; white trash, ofärdiga, illa skötta kåkar parat med lyxhus med ägare som har ekonomiska resurser.
Vi kommer tillbaka till huset lite klokare gällande omgivningarna, men vi är fortfarande nybörjare i området. Z slumrar till på soffan. Jag fixar mat. Ovädret har hållit andan och kvällen mojnar till och med vinden. Då hör vi fåglarna! En konsert att lovorda. Naturens enastående musik. Vi är hänförda.
Det är onsdag. Nu ska fjorden korsas. Efter frukost styr vi ned mot hamnen. Är först av bilar som ska på (det blir ett fordon till) i regnet. Vi betalar matrosen med kort för bil, förare och passagerare, enkel tur. Planen är att åka över Frederikssund på hemvägen. Vi passerar Roskildefjorden i maklig takt, vädret är dystert, men vinden håller sig på rätt sida. Färjan är enkel, inga klaffar som fälls ned och en grind som matrosen själv sköter. Bumpelibump, så åker vi av. Kör sakta. Z refererar hela tiden. Här campade vi. Eller var det här. Minnets hågkomster kan vara dunkla emellanåt. Färden går, via en gir ned till Lynæs havn, till Hundested, där vi ju var för ett år sedan. Vi går in på stadens Kirkens korshær och jag kommer ut med en badhandduk för 25 dkr, enär jag bara fått med mig en; det blir för lite för bad och kvälls- och morgontoalett under två veckor. Kornborg, dansk kvalitet, från början från Jysk. Det blir bra.
Vi går snett över gatan till slaktaren, där vi förra året fick mästerliga smørrebrød. När vi kommer till förrättningen finns det inga där, men paret som står bakom disk är beredvilliga, gör allt på beställning och vi kommer ut med två lådor med fyra smørrrebrød var och en låda med frikadeller, dunser, eller frikadunser… kär maträtt har många namn. Netto ger oss øl och en avis. Z går tillbaka till genbruket för att köpa bestick; det har vi ju inte fått med oss på vår spontana tur. Under tiden smiter jag in på den intilliggande pizzeria för en lättande kisspaus.
Så far vi. Färden går makligt fort. Regnet gör sig påmint. Vi snirklar oss på omvägar ned mot Knud Rasmussens hus och Spodsbjergs fyr. Vi väljer emellertid bort ett besök hos den forne forsknings- och upptäcktsresande (Grönland), nöjer oss med den, trots vädret, vackra utsikten och jag tar trapporna ned mot den steniga stranden, hittar en vacker zebrarandig sten som Z får.
Upp igen och till den parkerade bilen för avfärd. Vi kör kustvägen, Nødebovejen, eller den väg som är närmast den dramatiska kusten. Villor skärmar i regel av, men vi hittar en p-plats med utsikt. Sitter inne och dukar upp i kupén, knäpper upp en pilsner och låter smörrebröden väl smaka tillsammans med dunserna. Fast… två av de matrika smørrebrøden räcker. Vi sparar dem till middag.
Ungefär där bestämmer sig Z för att inte göra tentan på torsdagen. Det får bli omtenta i augusti istället. Hon behöver koppla av, min älskade, ambitiösa hustru.
Vi åker mot Frederiksværk, som ju var vår bofasta plats förra året när vi spontanbokade hotell (läs om den resan här). Vi har innan dess dess hälsat på hos Oles genbrug og antikmarked, där allt finns. Jag hittar en varmvattenkokar med två koppar, perfekt i storlek för camping. Se där en positivt bidrag. Ett par brandgula tallrikar slår följe, för det är också något som saknas. Z hittar en reklamskylt, den tørstige mand. Den klassiska Tuborgreklamen. Den kostar… men Z prutar och bakar in både tallrikar och varmvattenkokare i det kraftigt reducerade priset. Kort? Nej, glöm det. Mobilpay har vi inte. Vi lägger undan varorna och styr mot Frederiksværk, som vi ändå skulle till, för kontantuttag. Vi passar på att gå till Røde kors, Loppehjørnet och Kirkens genbrug, där inte mycket finns. Men den sistnämnda har ett Eva Solo-set, som intresserar mig. En snygg kaffekokare med två glas/muggar. 175 dkr. Z behöver växla pengar och tar frankt notan och vi beger oss tillbaka till den fryntlige Ole, som berättade vid första vändan att han jobbat med film och varit i kontakt med Film i Väst.
Väl tillbaka betalar vi våra varor, packar in i bilen och fortsätter färden mot Kirppu i Hillerød.Där har vi varit förut, men den här gången var det nära att det blev en katastrof. I den danska trafiken är vänstersvängar ett kapitel för sig. På kraftigt trafikerade leder saknas reglerade ljus för den som har för avsikt att svänga vänster. Man får vänta på sin tur. Inte så trafiksäkert. När så bilarna i motsatta filen, beredda för en högersväng, står stilla. Ja, då kör jag. Problemet är att de förarna väntar in en cyklist som ska rakt fram. Marginalerna är på min – och med råge på cyklistens – sida. Men efterföljande bil tutar på den dåraktige svensken.
Vi får en p-plats utanför Kirppu, går in och ger stället en dryg timme av vår tid. Det blir lite köpt, ett par Junk de Luxe-byxor, nya, för 120 dkr. Vi far på väg 6 söderut och åker förbi Frederikssund och hemåt mot Kulhuse för resterande smørrebrød och øl.
Z läser sin avis och vi noterar förvånat att sidan 9-pigen hänger kvar och kan man tala om någon mer klichéartad donna. Stackars människa. Jag får ta ett nakenbad nere i hamnen för att lugna ner mig.
Onsdag blir torsdag. Den stora körsbärsplockningsdagen. En av Z:s storasystrar har en man, som har en gård lite utanför Frederikssund. Han har körsbärsträd, dignande av stenfrukten. Men först en vända i byns genbrugsförättningar. Z:s lillasyster följer med, där vi inleder med Røde kors, där lite plagg införskaffas. Men inte förrän vi utnyttjat lillasystern för att tvätta våra kläder.
Är jag galen? Förmodligen. Jag har absolut triggat i gång mitt belöningssystem. Shopaholicklockorna ringer illavarslande. Hemma har jag plagg, skor och grejer så att det räcker och blir över. Men samtidigt, till mitt försvar, så är det lite av en sport och det är harmlöst. Det skadar inte kroppen och det drabbar i ringa mängd plånboken.
Vi går vidare på gågatan, besöker nästa genbrugsbutik och nästa och nästa. Nä, jag nappar inte på allt. Kanske är jag kräsen, men det ska kännas rätt. På Kirkens genbrug hittar jag ett par Le Creuset-muggar, som jag tänker ge till dottern som tack för blomvattningen under vår frånvaro. 50 dkr blir hälften då etablissemanget halverat priset på allt.
Så iväg till Kirppu i Frederikssund, där jag fyndat dels miljardärens fina, italienska kostymer (inhandlade i april 2018 för 500 dkr per kostym, värderade till 15000–20000 i ”Antikrundan” 2022) och R.M. Williamsbootsen för 100 dkr från 2021. Boots som helt nya kostar 5000 kronor, de här var knappt använda och satt som vore de sydda för min fot.
Fynd av den digniteten blev det inte nu. Men en röd Carnet-kavaj, 29 dkr, och Zegna-skjorta, 35 dkr. Båda italiensk toppkvalitet.
Fynd. Bally herrskor, brougues med mässingsspänne, Blå kors, Ølstykke. Nyskick. 225 dkr. Brun Ralph Laurent-kavaj, manchester. 150 dkr, nyskick. Holte loppemarked. Junk de Luxe-, byxor, nya. 120 dkr, Kirppu, Hillerød. Shorts, Select, 45 dkr, + J Lindeberg-piké, 35 dkr + Samsøe Samsøe, rustik skjorta, 45 dkr, + Burburry-piké, 40 dkr. Samtliga nyskick undantaget Burburryn, från Røde kors, Frederikssund. Carnet-kavaj, 29 dkr, och Zegna-skjorta, 35 dkr. Båda italiensk toppkvalitet, från Kirppu, Frederikssund. Dessutom ett gediget knivset med grillbestick i attachéväska, 250 dkr, Holte loppemarked samt Eva Solo, fin kaffebryggare med koppar. 175 dkr, Kirkens genbrug, Frederiksværk. Den förstnämnda saknar en kniv. Den sistnämnda helt nytt.
Men nu… mot körsbärsplockningen, där vi först åker till hemmansägarens arbete. En verkstad som han förestår med finmekanik som profil. Det är en fascinerande firma han driver, J. Han är där själv med alla maskiner, sköter alla kundkontakter, fixar allt in i mikroskopisk detalj. Jag är djupt imponerad. Lite märkligt är det, att Z:s far också jobbade med detta, men inte av den här digniteten. Efter en snabb fika bär det iväg. Vi följer Z:s lillasyster I i släptåget och åker vägen mot Frederiksværk. Plötsligt kör hon in till väggrenen; hon har kört för långt, men guidar oss snabbt till nästa avfart och på vindlande vackra vägar kommer vi till gården.
Sällskapet samlas. Vi med I och hennes ena hund Body, storasyster T med sin hund Max (hundarna är bröder och stökar runt på bröders vis, vilket inkluderar vissa samlagsrörelser, som för att öva för framtiden och möten med det täcka könet). Långt senare kommer N, som är tillsammans med J.
Det blir fika och samtal i skuggan, för solen står högt och det är varmt. Några går huse- och områdessyn innan körsbärsplockningen. Redan vi infarten står ett träd som dignar, men det är inte där de verkliga goda bären finns. De som är stora, runda, saftiga och mörkt sensuellt röda. J visar oss och i en sluttning står ett antal träd som bär på en hisnande mängd bär. Vi plockar och plockar. Äter och plockar. Äter och plockar, plockar och plockar. Det blir några liter.
Tiden går och jag känner hungern komma. Vi pratar om att bryta upp. Åka tillbaka till Kulhuse. Men det är i det ögonblicket som N kommer med förslaget att äta av den överblivna maten från studentkalaset. Samkvämet fortsätter. Möblerna har flyttats ut i solen, för med kvällen kommer kylan sakta smygande. Några øl kommer fram och återigen hygger vi oss. Systrarna pratar på systrars vis. Ett ständigt flöde. Jag promenerar runt, ser fler fruktträd och bärbuskar, ett lusthus, hör den stora vägen som ligger närmare än vad jag först trodde, går in i huset som är stort, tar kliv över ängarna med sin prunkande blomning. Det är vackert, om än slitet.
Kvällen kommer med sommarnattens bleka leende bara några timmar bort. Vi tackar för oss. Packar in körsbären i bilen och styr söderut, västerut och norrut.
Morgonen börjar tidigt. Z sover sin törnrosasömn. Jag smyger ut. Möter solen. Möter dagen. Sjunger tyst i kapp med fåglarna. Jag passerar sommarkåkarna, välskötta med utsikt över Roskildefjorden. Jag går förbi husen som gud glömde. De rika granne med de fattiga. Alla med drömmar, men olika resurser att fånga dem och förverkliga dem.
Jag tar en rejäl promenad i raskt tempo, en knapp timme, kommer hem gör lite gymnastik och stärkande rörelser. Har länge tänkt stärka både kondition och fysionomi för att på kuppen gå ned några kilo för att få isterbuken mer modest. Jag blir svettig, tar badbyxorna i handen och går ned till hamnpiren för ett morgondopp; det är härligt. Kommer hem, väcker Z som är grinig för att hon inte blev väckt. Hon har pratat om det, att hon vill med. Men jag har inte hjärta att väcka henne och när jag väl kommit upp vill jag hastigt iväg. Inte dröja med något. Hon blidkas av frukosten som inkluderar körsbär.
Sommaren strålar och ler. Danmark är ett yndigt land och jag vill ta mig till stranden för att bada. Z vill cykla. Värdparet har visat var nycklarna till cyklarna finns och vi är snart iväg. Jag tar täten och vi far söderut och efter en stund åker vi den gamla Kulhusevägen mot Jægerspris. Det gnisslar lite. Men inte från cykeln. Z vill cykla. Men till stranden. Hur skulle jag veta det? Det var ju punkt efter cykla, därför tog jag ut riktningen. Vi försöker efter fem kilometer att ta oss ned mot Isefjorden, men ett militärt övningsområde hindrar oss. Vi cyklar tillbaka och ned i höjd med Skoven kirke, passerar sommarhus efter sommarhus, kommer in på någon avsmalnad skogsväg innan landskapet öppnar sig och Isefjorden blottar sin väldiga bredd.
Z faller olyckligt med cykeln och slår i knä och ben. Hon får ont. Mulnar k solskenet. Vi parkerar cyklarna. På en bänk sitter de bofasta sommargästerna, nere på stranden finns barnfamiljerna, det långgrunda vattnet når ungarna knappt upp till vaderna. Det äldre gänget lättar och vi tar plats på bänken. Dividerar lite. Men jag är inte sugen på att bada. Här.
Z vill cykla längs med vattnet. Men kartan säger nej till det. Vi måste upp igen, lite längre norröver och ned senare. Så blir det Strandvejen en bra bit och vi är snudd på hemma. Vi tar oss till badplatsen norr om campingen och äntligen kommer jag i sjön. Ja, Z också som i sedvanlig ordning blir kvar längst och senare kommer upp i solgatan som Venus ur havet.
Väl hemma blir det rester. Vinden är helt stilla och fågellivet stämmer upp i en intensiv sång. Men så är det stora skogsområdet, som Kulhuse tangerar söderut, känt för sin artrikedom med allt från småfåglar till havsörn.
Lyssna!
Varje dag bjuder på sina möjligheter. Idag vankas marknad och loppis nere i det som kallas Hålet, platsen där livsmedelshandlaren finns tillsammans med lite andra förrättningar. Klart att vi ska vara på plats. Vi är lite sena ur startblocken. När vi kommer är det redan tjo och tjim. Permobilgänget har redan knäppt upp sina första øl och tänt dagens sjuttielfte cigg. En coverduo spelar och sjunger hellre än bra, ett linedancegäng från Frederikssund står för underhållning till musik som Sven Ingvars ”Sommar och sol” – fast i en dansk version. Väldigt lite country. Väldigt mycket glädje.
Loppisen innehåller högt och lågt. Intilliggande Fantastiske Fund, antikhandlaren, har öppet och där är det svalare än ute i den stekande solen. Ägarparet kan sina saker, vet att ta betalt, men har också prylar som man undrar hur de hamnade där: som sexserien ”Erotik till salg”, ”Vellyst utan partner”, ”Den erotiske trekant” och ”Lesbisk kærlighet” bredvid barnfavoriterna Kaj og Andrea.
Z hittar en affisch med Storm P:s klassiska ”Hvornår smager en tuborg bedst” och jag en söt tavla med en liten hockeymålvakt. De får följa med oss på resan. Z upptäcker en konstnärs var konst finns i legio, men som vi också har hemma. Arvegods från hennes far. Konstnären har också attackerat en stol, som för mig för tankarna till omslaget till XTC:s ”Drums and wires” från 1979.
Vi ställer oss i kön till den glada fiskhandlaren (han var en sur fan) och köpte himmelskt goda fiskfrikadeller med remoulade. Øl köpte vi från handlarens stånd utanför butiken. Plats fick vi i skuggan under partytältens tak. Tillsammans med fryntliga danskar fick vi en god stund. Vi går ett varv till på loppisen. Jag ser åter Mads Nørgaardväskan, som ser ut som en dunjacka. Z frågar om priset. Efter lite om och men blir den min för 150 dkr. Med den och tavlorna under armen går vi hem.
Det är en het dag. Solen står högt. Vi släcker vår törst med Ribena, förmodligen den bästa saften i världen. Går ned till piren för bad. Tar en is. Lagar middag, den kulinariska höjdpunkten korv med bröd. Vi ska rensa skafferiet. Vår vistelse närmare sig slutet. Vi har, förutom badandet, promenerandet och cyklandet, spelat spel. Z älskar strategispel; jag är inte så hågad; hon vinner förstås. Vi spelar skitgubbe. Utgången är given. Jag läser slut Anders Roslunds ”100 procent” och fortsätter med Peter Englunds dokumentära stridsdrama ”Onda nätters drömmar” med kriget och dess brutalitet som märklig vardag.
Jag vaknar denna den sista dagen i Kulhuse. Luften är klar, som himlen. Fåglarna sjunger sedan någon timme tillbaka intensivt sin morgonsång. Vinden har mojnat till stillhet. Allt andas ro, som Z som sover. Så smyger jag ut och tar ett rejält varv runt Kulhuse. Promenerar förbi husen jag delvis har lärt känna, men denna tidiga morgon är det ingen uppe. Farten är hög, men ändå i ett moderat tempo. Efter halv varvet känner jag att det trycker på. Jag tar en väg in på en skogsväg, smiter in i buskarna och lämnar ett visitkort stort nog att förbrylla danska forensiker i händelse av ett funnet, mördat lik i närheten. Lättad går jag därifrån och tänker samtidigt på det onaturliga att sitta på en toalett, att den peristaltiska rörelsen fullbordas då man sitter på huk. Tänker vidare på att det band som 1976 startades i lägenheten ovanför Viktoriapassagen i Göteborg fick bandet Den Peristaltiska Rörelsen, något slags proggmusik där jag var en av två sångare och Gomer Explensch saxofonist. Hur namnet valdes genom att var och en la sina förslag skrivna på lappar i en skål och Fulgörans vann; mitt förslag var Kai Martin & the Hot Camels (vilket i sin tur var första gången mina förnamn användes i en artistisk kontext). Men när blev det Den Peristaltiska Rörelsen…? Man hinner tänka så mycket då man promenerar.
Jag kommer upp vid Superbrugsen, livsmedelshandlaren, fortsätter upp mot stora vägen. En kvinna med två hundar gör en långsam lov. Var det inte hon som igår satt rökande i en permobil? Hon ser mig då jag korsas den tomma vägen och säger ett godmorgon, som jag replikerar. Så man plägar göra på landet. Fint.
Väl hemma är Z uppe. Hon följer mig ned för morgonbadet. Vattnet är klart och stilla. Efter frukost, sopsortering, inpackning och städning ska vi ge oss av. Vi sätter oss i bilen, kör söderut, innan Skove kirke tar vi av mot vänster för att stanna vid Mønster antik, en loppis på morgonen kan göra hela dagen. Gården är fylld av krimskrams och prylar, som i stort borde gått till tippen. Men inne i byggnaden är det en annan femma, en märklig kontrast. Möbler, vaser, lampor, porslin, mattor… mycket med klass i en trång ordning. Fascinerande.
Vi tackar för oss. Kör förbi Jægerspris slott en sista gång, vidare mot Frederikssund, där vi tankar, och mot Holte loppemarked. Nu hittar jag en Mads Nørgaard, klassisk t-shirt, den tvärrandiga för 50 dkr och en brun yllepolo, Tiger of Sweden, 100 dkr, men allt nedprutat till 130 dkr.
kaimartinblog 