Det är en bakfull, slagen hockeyhjälte som vaknar till ett Richmond i gråväder och ruggighet. Jag äter frukost ensam. Går tillbaka till hotellrummet, packar min trunk, min resväska och ställer i ordning mina klubbor, som sedan vi anlände blivit tre istället för två. Ute vid Richmond Ice Center finns en lite hockeybutik med det nödvändigaste, men väldigt lite för en målvakt. Det fanns emellertid en Sheer-Wood-klubba i trä som lockade mitt nostalgiska sinne och den var dessutom på rean. Cirka 400 svenska kronor avgjorde det hela tidigare i veckan.

Finansmannen har gjort samma sak som jag. Det vill säga packat ihop. Tillsammans går vi ner i foajén för att checka ut och samtidigt lämna vårt gepäck för förvaring. Bussen till flygplatsen ska inte gå förrän vid tre och klockan är ännu inte tio. Det tajta schemat har gjort att vi inte haft mycket möjlighet till sightseeing, men finansmannen slår följe när jag far för att utforska två sportbutiker på West Broadway, i södra Vancouver. När vi kliver av högbanan som nu blivit tunnelbana och kommer upp i gråvädret har staden inte vaknat denna söndag morgon. Trafiken är gles, få är ute och rör på sig och vi orienterar oss mot Max-Performance Sports & More. Det är en kort promenad för en butik som andas och luktar hockey. Det finns mycket att kika på, butiken är trång, men dessvärre väldigt lite för en målvakt. Finansmannen frågar om en Vancouvertröja som kostar för mycket och hör sig för om skridskor, bara för att han är social och tränad av sina fyra år i amerikanskt college då han spelade hockey där.

Det blir ingen business och vi går vidare, passerar en Fjällräven-butik och lite andra kuriosa affärer för att gå över gatan till secondhandbutiken Sport’s Junkies & Clearance Center, men väl där förfäras jag mest över hur dyra begagnade skydd är. Visserligen lockar ett par urgulliga målvaktshandskar – plock och stöt – av CCM, som barnbarnet skulle få. Men, nej, jag avstår.

Sakta går vi längt Broadway. Foto: KAI MARTIN

Vi går vidare mot Sports Check med mycket idrottsplagg typ Intersport eller Stadium. Men det finns lite hockeyprylar. När jag var i Windsor 2016 för Carha Hockey World Cup var vi en dels en butik i Detroit dels en i just Windsor som var stora som varuhus fyllt av ishockeyskydd. Det är inget jag finner här, tyvärr. Finansmannen hittar en Vancouver Canucks-tröja med Elias Petterssons namn på ryggen till ett facilt pris och perfekt för äldsta barnbarnet. Det blir en deal. Mina trötta falkögon hittar en liten målvaktsklubba (CCM, perfekt!) som jag prutar på då den är lite skavd. Tillsammans med en puck i mjukt gummi som jag snodde från bordet vid banketten blir det en present till min sonson. Vi snicksnackar lite med personalen, eller framför allt finansmannen gör det. Jag är medtagen efter backanalen i går och håller tand för tung och ska inte dricka alkohol på en månad.

Vi går vidare ut och tillbaka mot Broadway City Hall Station för vidare transport norrut och down town Vancouver, där vi knappt har varit. Men en westernbutik på vägen lockar, vi kliver in och möts av westernkläder, boots och cowboyhattar högt och lågt. Bakom disken en vältatuerad herre i keps, som genast kommer i samspråk med finansmannen och berättar att han har varit journalist med flera uppdrag i afrikanska länder. Nu står han och säljer vintage i butiken Rockin’ cowboy. Jag smyger runt med min ryggsäck i butiken och försöker undvika för yviga rörelser av rädsla för att i mitt obalanserade tillstånd riva ned något. Långt in i butikens trånga vrår når jag och, tada!, en hatt som inte är en cowboyhatt. Jag provar den, en Conner, ett australiskt märke som jag inte känner till. Den sitter, om uttrycket tillåts, som en smäck. Kostar knappt 600 sekiner. Jag tar den till kassan och på vägen hittar jag en färgglad westernskjorta, där jag läser medium och måttar mig till att den passar. Betalar knappt tusen totalt för kalaset och känner mig nöjd. Låter hatten och skjortan tillsammans med klubban smita ned i en medhavd shoppingbag modell rymlig, som jag en gång fick vid en modevisning på NK i Göteborg. (Skjortan skulle, när jag väl kom hem, visa sig vara small och för kvinnor, det vill säga med knapparna på vänster sida. Bakrus kan göra många felbedömningar.)

Finansmannen och jag fortsätter ut och tillbaka till högbanestationen för vidare färd norrut. Går av vid Vancouver City Center med tänkt promenad mot Waterfront och något att äta. Jag tar ut färdriktning på en karta och vi spatserar några kvarter när inte bara fikasuget utan även andra behov hemsöker oss. Jag inser då också, efter finansmannens påpekande om att vi nu vara nära arenorna BC Place och Rogers arena, att jag har gått mig helt vill. Vi har gått sydost. Lita aldrig på en bakfull man.

Men vi hittar till Browns social house, en restaurang vid Queen Elizabeth Theatre där finansmannen först lättar på trycket för att sedan beställa en lätt ceasarsallad och vatten där jag nöjer mig med en Cola. Där finns också wi-fi och när jag loggat in exploderar telefonen av meddelanden.

Hockeygänget har hört av sig en efter en med samtal och meddelanden i Messenger. Jag ringer tillbaka till en av dem, som undrar var vi är. De ska borda bussen som går tolv… Hm, tre timmar innan avtalad tid. Nja, det är inte finansmannen och jag speciellt lockade av. Sitta på flygplatsen i sex timmar innan take off. Nej, tack. Men jag lyckas styra upp det så att mina tre klubbor, som nu står i bagageförvaringen, kommer med i klubbbagen. Därefter tar vi vår varliga tid tillbaka. Orienterar oss på villovägar mot Waterfront, passerar en av Vancouvers många utslagna, en narkoman som sover djupt med en spruta i armvecket, långt från själens och kanske kroppens alla smärtor. Några andra slitna individer söker en toalett för vad nu än deras behov månde vara. Finansmannen och jag är båda glada att vi inte är en del av den misären.

Downtown Vancouver. Foto: KAI MARTIN

Waterfront hägrar. Utsikten likaså. Jag smiter snabbt från finansmannen för en lite stund. Vill fånga panoramat. Men det mitt öga ser är inte det som kameran ger. Närheten till de vilda, snöklädda och dimhöljda bergen, havet, de stora floderna… Det blir en påver bild.

Vi förenas utanför Waterfront, söker oss tåget som ska ta oss söderut och till hotellet. Vi är hungriga, gör ett nytt försök hos the Story Café, men förgäves. Finansmannen föreslår en pizza inne på kasinot. Ok, det får duga. Kvinnan i securityn undrar vad jag har i min ryggsäck respektive påse, får kontrollera dem och släpper in mig. Maskinerna för spelmissbrukarna och de kanske mer oskyldiga brukarna sprakar och låter, lyser och lockar; jag är förfärad, tänker på mamma som gillade Sessanlinjens enarmade banditer och vi går förbi till snabbmatsköket, beställer vår pizza, får den efter en kort stund och äter den försiktigt för den är het. Spelet för människorna med slocknade blickar fortsätter och fortsätter.

Mat och spel. Foto: KAI MARTIN

En buss står och väntar när vi är klara. Klockan är två, vi hämtar ut vårt bagage, men det dröjer innan det kommer. Finansmannen pratar med busschauffören, som på bristfällig engelska förklarar att han väntar på oss. Så flygplatsen, incheckning och betalning för min monstruösa bag, betalning för den och därefter i kö för säkerhetskontrollen. I kön börjar en ung, blond, vacker kanadensiska prata med oss. Säger att ni som är så snyggt klädda kan inte vara från Kanada, nickar när hon får höra att vi är från Sverige. Men säger sedan, när den socialt kompetente finansmannen berättat om vårt hockeyäventyr, att hon nog är den ende i hennes hemland som inte är intresserad av ishockey, själv är hon på väg till Mexiko och har en hatt på huvudet. Hatten fastnar sedan på bandet genom säkerhetskontrollen och håller på att haverera. Min hatt ligger skyddad i påsen och jag säger, förnumstigt men i ett försök att vara vänlig att jag vis av erfarenhet alltid gör så för att skydda huvudbonaden. Hon tackar för rådet, räddar hatten och vi skiljs åt.

Finansmannen fixar in oss i loungen, för han har de möjligheterna, ordnar med dryck, fika och lite smått och gott. Jag är bortskämd av hans generositet. Det närmar sig takeoff, jag köper en liter kanadensisk whisky till yngste grabben som precis har fyllt år. Så är det dags. Vi reser hem.

Jag hamnar bredvid en vacker holländska och en, förmodar jag, kanadensisk man som har sin storväxta hustru i sätet på andra sidan gången. Vid sidan om henne sitter Benke, min hockeykompis, inklämd. Lyckligtvis liten toch späd, så han klarar resan bra. Längre fram sitter Mats T som har haft med sig silverbucklan, något som inte gått kabinpersonalen obemärkt förbi. När planet lyfter är kaptenen, eller om det är styrmannen, svensk. Efter alla ritualer på engelska och holländska talar han svenska och sedan gratulerar han SOHA Team Sweden +65 till silvret med applåder som följd.

Resan är lång. Vi är många som är förkylda. Min hosta har börjat reta mig. Jag hostar i armvecken för att lindra spridning. Ser film, äter, dricker och tar en liten flaska vin (så gick det med de löftet om att inte dricka på en månad), somnar, vaknar, tänker, läser, somnar, ser film, kollar något tv-program (”Saturday night live”), kollar flygkartan, går på toan, gymnastiserar, somnar… timmarna går. Vid lunchtid på måndagen landar vi och jag skyndar av planet…