När jag hade lyckan att träffa Freddie Wadling var han redan mytomspunnen.

En lite äldre, väldigt mycket märkligare, visare, mer spirituell och hängiven människa än jag och dem jag då kände.

Han bodde i en liten etta vid Kaggeledstorget i Göteborgs östra stadsdelar.

Att komma in i hans lägenhet var som att kliva in i en annan värld, en mild häxdoktor med voodoo som kraft, som kunde tända själar med sin röst, med sina berättelser och med sina sånger.

Då var han sångare i Straitjackets, ett av Göteborgs allra första punkband. Jag hade några år tidigare sett en kaotisk musiktillställning med Freddie i något band, när GT höll en musiktävling i Lisebergsteatern.

Men det var 1978 jag lärde känna honom. Han sångare. Jag sångare. Två olika skolor. Men förenade i rocken, i uppsåtet och i punken.

Våren 1979 körade jag med Liket Lever på en Garageliganspelning vid Bjurslätts torg. Nej, jag var inte inbjuden, men den tiden gav möjligheter och det slutade med att jag under kraftig berusning, naken sjöng med i ”Levande begravd” (Straitjacketslåten ”I hate skateboards” i nytolkning), Liket Levers paradnummer och avslutade med ett desperat rop ”Mitt kön! Mitt kön!”.

Freddie hade redan då avverkat en mängd band i ett slags brinnande iver. Då, 1978, i den där lägenheten vid Kaggeledstorget sa han, 27 år gammal, att han inte skulle bli 30.

Kanske var det därför som han aldrig sa nej: Perverts, Lädernunnan, Rukorna… många band blev det.

30 år fyllde han, med råge. Han fick nära 40 år till med men allt bräckligare hälsa.

När Cortex bildades spelades så småningom albumet ”Spinal injuries” in 1981 i Lund med Henrik Venant som producent.

Jag hängde rätt mycket där och kom också att bli involverad i inspelning som körsångare. Fullt påklädd den här gången.

Min bild på omslaget till Musik Journalen i en längre intervju med Blue for Two.

Därefter tog våra karriärer mer separata vägar; jag med Kai Martin & Stick!; han med Cortex, Blue For Two och Fläskkvartetten. Jag med en växande civil karriär; han med det som han var predestinerad att göra: sjunga, musicera, göra musik, skapa konst…

Jag har kommit att möta Freddie Wadling i tjänsten och privat många, oändliga gånger.

Aldrig har det varit tråkigt, kanske undantaget då han inte varit så frisk. Men hos Freddie Wadling fanns alltid en historia, alltid en stor mängd kunskap och alltid en rävfarm bakom öronen.

Det har varit en ära att följa honom, få höra honom på scener i punkens begynnelse i Göteborg, på Roskilde, på Ullevi som gästartist med Håkan, i små och stora sammanhang.

Men bäst, de måste vara så, var ändå när han ensam tillsammans med gitarristen Henrik Cederblom spelade på Storan för knappt tio år sedan.

Då kom hans röst så väl till pass, den gränslösa, tillsammans med Cederbloms lyhördhet, hans förmåga att fånga upp Freddies nyanser, kraft och känsla för melodier; jag var stum av beundran.

Jag skrev om hans senaste album ”Efter regnet” (läs här), var inte helt översvallande, men gillade den nedtonade rösten, de finstämda arrangemangen och i skuggan av hans bortgång kommer den skivan att spelas om och om igen.

Freddie Wadling var så mycket mer än bara sin expanderande, känslostarka stämma; hans röst innehöll mer än livet, mer än glädje och sorg. Det fanns alltid en magnetism i hans stämma, något som lockade långt utanför låtens egen kraft.

En stark röst har tystnat. Foto: KAI MARTIN

Nu har rösten tystnat, men Freddie Wadlings mystik, unika röst, musik, konst och historier kommer eka länge, länge, länge…

Tack för allt och vila i frid.

Joshua Michael Tillman, J Tillam, Father John Misty…

Kärt barn har många namn och kärt barn har många talanger.

Förre Fleet Foxestrummisen spänner över mycket i sin musik och är med sina framträdanden både förtjusande och arrogant, men en sarkasm som emellanåt inte står Howlin’ Pelle i Hives långt efter – fast svensken är nog en bättre humorist än amerikanen.

Folksångaren Father John Misty. Foto: KAI MARTIN

Nå, han har visat på sin begåvning och sina tillkortakommande några gånger i Sverige tidigare. Way Out West i somras, exempelvis.

Men när jag, på grund av oförutsedda händelser, ramlar in i den sedan länge utsålda konserten (flyttad från Pustervik till Trädgår’n) en kvart sen är jag tämligen nollställd både beträffande musiken och hans raljans.

Skönt på många sätt och vis, för det skärper mina sinnen. Jag måste kasta mig in i musiken ärta upp och ner. Diss eller hiss…

Predikant Father John Misty. Foto: KAI MARTIN

När jag kommer är det en period som påminner om the Band. Amerikansk rock baserad på folk och traditioner, men adderat med ett nytt uttryck. Och på samma vis som då jag för någon månad sedan såg ”The last waltz” på bio Roy, så är det märkliga att så många människor på något vis klivit ut ur filmduken, ställt sig nedanför och agerar stilsäker 1976 så här 40 år senare, som om ingenting har hänt.

Så kan det också vara med Father John Misty. Den 35-årige amerikanen kan sin historia, kan sitt uttryck, har inte alltid de starkaste sångerna, men har texter som vill berätta och han vinner i längden.

Sexy mother fucker Father John Misty. Foto: KAI MARTIN

Dessutom är han furiös på scen. Han går från enkelt fingerplockande på gitarren och lägereldsvarning till storm på gränsen till kuling. Bandet larmar, tjuter och piper, Father John Misty ålar och prålar, skriker och kvider för att i nästa ögonblick gå över från något slags electronicaparty till en gospelafton.

Vitt ljus, vit hetta med Father John Misty. Foto: KAI MARTIN

Jag gillar det. Det han inte alltid vinner på i sina låtar tar han med råge igen på sitt uppträdande. Och ja, han är arrogant. Ja, han är raljant. En person i publiken som gastar om en låt hen vill höra klär han verbalt på old school hip hopkläder och feta guldlänkar… exempelvis.

Det är vitt ljus och vit hetta, americana parat med psykedelisk trans, det är mycket på en gång och emellanåt alldeles fantastiskt.

Ikonen Father John Misty. Foto: KAI MARTIN

Så blev det klart.

Jag är redan klar för att delta i ”Så mycket bättre” 2017, TV4:s familjeprogram som engagerar, roar och bjuder på tolkningar av de olika artisternas låtar.

Det är naturligtvis en ära och extra roligt eftersom jag också fått möjlighet att bjuda in de övriga gästerna.

Jag vet ärligt talat inte varför det blev jag, men jag har tagit uppgiften på största allvar och kan redan nu avslöja vilka artister jag vill ha med.

1. Jocke Berg, Kent. Nästa sommar är hans första utan sitt band. Dags då för honom att fokusera på något annat. Få kan som han sätta identitet på musik, oavsett om det handlar om Kent eller musik till Lisa Miskovsky. Ska bli oerhört spännande att se om han sätter händerna i något från min soloplatta eller någon av Kai Martin & Stick!:s fem album.
2. Pernilla Andersson. Jag var oerhört förtjust i hennes första album, som kom 1999. Men gillar henne nog mer som den avskalade artist hon blivit sedan hon började sjunga på svenska. Dessutom är hon en rolig fan som inte backar att ta bladet från mun när så krävs. Till yttermera visso är hon en ytterst skarp producent.
3. Svante Thuresson. Min sångidol. Fortfarande på ålderns höst presterar han högkvalitativ sång och när dessutom min soloplatta fick sin allra första inspiration av hans comeback 1993 med ”En salig man”, så är han ju klippt och skuren för en version från någon av de låtarna. (Ja, jag har en favorit som jag länge önskat att han skulle sjunga, men ödmjukt låter jag det bli hans val).
4. Amanda Bergman. Oj, ung, bäst och med en röst som knäcker det mesta. Herregud, hon fångar uppmärksamheten och kan omtolka vilken sång som helst till hennes egen. Är också oerhört nyfiken på hennes story, en artist som valt att gå sin egen väg på mer än ett sätt.
5. Thomas Öberg. Klarar han sig utan Bob Hund? Ja. Karismatisk, en av Sveriges främsta underhållare, som sällan om någonsin gjort mig besviken och med en förmåga att välta scenen och ändå stå upp.
6. Jenny Silver. Har en artistisk bredd som är fantastisk. Ja, jag var skeptisk i inledningen av hennes solokarriär buren av mina egna fördomar. Men hon är en fantastisk sångerska, som klarar rock, ballader, schlager, musikal… ja, det mest som hon väljer att göra.

Jo, jag blir alltså en sjunde personen på den sjunde stolen. Jag tror att det blir ett spännande sällskap som vi utgör, som kan erbjuda varandra musikaliskt motstånd och med utmaningar, som tjusar och förskräcker, där ingenting blir givet.

Kommersiellt blir detta den största utmaningen för ”Så mycket bättre”, med kanske inte helt klockrena artister för försäljningen, Jocke Berg undantaget. Men just fokus på honom kan bära programmet i mål med succékantade ramar där vi andra blir så mycket mer än utfyllnad; överraskningar blir vi, med kvalitet som norm, oavsett om det handlar om musiken, vid sidan om sysslorna eller samtalen.

Ja, jag har frågat Thåström, men han vill behålla sin integritet och tackade nej. Stry Terrarie var också på gång, men fick nej av TV4. Rebecka Törnqvist fick stryka på foten för andra deltagare, precis som Johan Kinde (båda kan dock bli aktuella i en senare omgången). Dansbandskungen Bjarne Lundqvist (Flamingokvintetten, Streaplers) likaså. Kicki Danielsson fick inte ihop sitt schema, fullbokad redan nu.

Ja, så har det hållit på.

Men roligt ska det bli.

Hon sa ja! Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Fotnot: Ingenting av det ovan skrivna har någon som helst överensstämmelse med verkligheten, åtminstone inte beträffande medverkan i ett kommande ”Så mycket bättre”.

Ibland ser man en flammande låga, blir värmd av den utan att denna eld själv förstår sin lyskraft.

Men inombords flämtar denna inre gnista ändå till. Väcker något inre liv, skakar om det som måste ut, som andra ser, men som kanske är svårt att förstå, att sätta sin egen lit till.

1978. Det är länge sedan.

En kvinnas eld. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Lisbeth Johansson var en kvinna i min närhet, en bästa vän till den kvinna jag då var kär i och blev tillsammans med.

Det blev umgänge, som det blir i livet. Ute på barer, på kaféer, det sprudlande livet för unga människor, ett flimmer av ljud, händelser, upptäckter, insikter…

Hon var en av de där flammorna, en som kanske hukade för sin egen utstrålning, Kortedalatösen, uppvuxen med en far som var lokförare och mamma butiksbiträde, en bullmamma där på Tideräkningsgatan.

Då var hon dekoratör – Gillblads, Kapp-Ahl, Gulins. Framtiden i ett skyltfönster, men det skulle bli ett annat tittskåp som blev hennes karriär.

Det skulle dröja, men det där lågan tog fart, den som brände inne i bröstet, den som måste få brinna fritt och starkt.

– Jag hade dåligt självförtroende, men en allt större längtan till scen, berättar hon.

– Men jag såg aldrig teatern komma. Jag vågade inte. Vågade knappt säga vad jag drömde.

jante slog hårt hårt mot henne. ”Vem tror du att du är”, rösterna som ekade inne i själens skrymslen och vrår. ”Komma från Kortedala och spela teater. Ha!”

Så kom chansen. ”Färgarekriget”, sommarteater utomhus uppe i Angered i början på 80-talet. Amatörer mötte etablerade.

– Där kom de utbildade skådisarna. ”Klart vi ska ha med häst och vagn!” Där och då visade de att allt var möjligt och jag tänkte att en sån människa vill jag vara. Då var det mer kollektivt, nu är det mer var och en sin egen lyckas smed.

Så kom det fler chanser. Första proffsjobbet. Uppe i Gävle med Peter Oscarson, regissörsguden på 80-talet, som satte upp ”Mahagony” med Thomas DiLeva och Rolf Lassgård.

– Jag åkte upp på en audition och var livrädd. Så är det fortfarande.

Men hon fick jobbet.

Jag såg henne i ”Färgarekriget” och hon brann. Lisbeth Johansson var så självklar där på scenen. Klart att hon var. Inga konstigheter.

För mig som etablerade mig i punktider i Sverige och såg att allt var möjligt var det kanske inte så konstigt. Jag hade ju redan sett det där och inte bara hos Lisbeth Johansson, utan hos mängder med människor med sprudlande kreativitet som bara väntade på att förlösas, att frigöras, där själens atomer bara måste ut och krocka med andras själsliga atomer för en big bang!

En karriär på scen i nära 30 år – tillvaron med hunden Signe är dock nära nog ny.

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

I mitten av 80-talet spelade hon i ”Svarta Mollys skatt”, bodde och spelade på en båt som gick längs Bohuskusten. Lisbeth Johansson på scen…? Dum fråga. Hon sprakade, det där självklara som vi andra såg.

– Fast där började jag faktiskt tro att jag kunde, erkänner hon.

Hon har passerat sina utbildningar. Larssons teater i Göteborg. Malmös teaterhögskola…

Det blev jobb på Bohusläns teater, som sedan blev Regionteatern.

Fast jobb och trygghet.

Men där inne värkte det för något annat och det handlade inte bara om de stora rollerna.

Jo, hon har flimrat förbi i lite filmer och tv-serier (nu senast ”Springfloden”) och kanske är det för att jag känner henne, jag tror det ändå inte, men visst hettar det till när hon gör sina insatser.

Jo, jag förlorade henne ur radarn beträffande scenspelandet. Men när jag fick möjlighet att se henne i Malin Lindroths nyskrivna ”Stalins mamma” i december 2014 var det magnetiskt. En monolog på en cirka timme som tog fullständigt andan ur mig (läs här).

Jag var inte mindre imponerad av henne i pjäsen om Moa Martinson med premiär i höstas (läs här). Lisbeth Johansson bästa tid är nu.

Då har jag ännu inte gett mig själv chansen att gå på någon av hennes stå upp-shower.

För  1999 gick hon en kurs med Adde Malmberg och Thomas Oredsson på Dramatiska institutet och hastigt och lyckligtvis lustigt stod hon på Norra Brunns scen, svensk stå uppkomikens Mekka.

– Ja, jag var livrädd, säger hon.

Men det gav mersmak.

Humorn och Lisbeth Johansson är förenat och hon kan sina kärringar – oavsett om det är Vetevan Geladze (Stalins mamma) eller Moa Martinson, någon av rollerna i den långa räcka av tv-serier, eller någon annan av de tusen och en möten hon gör på scen och framför kameran.

Och‚ ej att förglömma, kärringarna hon lockar till sig.

Ja, det är hennes ord, men hon försöker stryka bort det, men visar samtidigt en ömhet för sin kvinnliga publik. Klart. Kärringarna är ju hennes – både de hon gestaltar och de hon har som publik.

– Jag har kanske 90 procent av kvinnor i min publik.

Det fasta jobbet på Regionsteatern blev till en tjänstledighet som blev till en uppsägning som blev till en flackande frilansliv. Det är där hon är nu.

– Jag hade pendlat i 20 plus resor med turnéerna. Men det tog bort vuxenheten, säger hon om de barn- och ungdomspjäser hon främst spelade.

– Jag är medveten om lyxen med en fast anställning inom teatern. Jag tror det finns, kanske, 200 sådana i Sverige och 3000–4000 skådisar i landet. Jag hade ett behov att spela teater för vuxna. Och den lusten och nyfikenheten är mitt kapital.

Tillsammans med den brinnande lågan, som inte har slutat brinna, fortsätter Lisbeth Johansson sitt värv.

Tillsammans med sin egen scenaktivitet är hon också både föreläsare och utbildare.

För, som hon fick lära sig under ”Bärgarekriget”, allting är möjligt bara lågan flammar.

Lisbeth Johansson, Signe och Farbror Blå. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Herregud! Vi har slitit för det här. Lagt ner tid och pengar, skapandekraft, nött och blött idéer, blivit besviken, gjort andra besvikna, haft tunnelseende, har vidgat perspektiv, blivit förvånade, var slitna, sjuka, vissna, starka, stolta och hela, för att krokna igen.

Jo, det är en lång väg att gå, med många krokiga vägar föröver där det sällan är givet vilket stråk som är det rätta, där fingret sätts upp i luften för att ana hur vinden blåser, stoppa ner handen i fickan och gå utanför allfarvägarna.

Vi börjar kommer till vägs ände, det vill säga inom några veckor kommer Kai Martin & Stick!:s comebackalbum [utan titel], nio nyskrivna spår, 31 år efter att senaste albumet ”Uppståndelse!” kom våren 1985.

Ambitionen var att knyta an till det gamla, men vara här och nu 2016 och in i något slags framtid.

Ambitionen var att vara angelägna i text och musik, visa på närvaro och kraft.

Ambitionen innebar att bara det bästa var gott nog – från var och ens insats över produktion, mixning, mastring och press.

I slutet av månaden maj kommer albumet, eller kanske då dagarna spiller över i juni.

Ja, vi flörtar med Public Image Ltd, Comsat Angels, Siouxsie & the Banshees, Associates, Simple Minds, Ultravox, Roxy Music och Magazine – förebilder för oss i bandet. Men vi flörtar också med oss själva, med både musik vi skapat och med det som vi då gjorde.

Med Charles Storms och Georg Cremoneses hjälp har det gått. Med var och en av bandmedlemmarnas hjälp har det gått.

Tack Gomer Explensch, det finns ingen saxofonist som du. Oh, Ronny Svensson, vilken driven och tung batterist du är. Mark Larsen, dina keyboardinsatser svävar mellan tidsepoker, ogenerat och härskande. Alex Gaby, ditt öra för Kai Martin & Stick!:s komplexitet är osvikligt och vidöppet – ock vilken låt du har gjort! Sist men inte minst, Georg Cremonese, dina idéer, ditt driv och hängivenhet, ditt sällsynta, egensinniga gitarrspel har gjort den här skivan. Samt, tack, Charles Storm, för ditt enastående bidrag, för din passion i uppdraget, för att du tagit Kai Martin & Stick! till en ny nivå utan att tappa vår historia.

I dag, på P4 Göteborg premiärspelas musik från albumet då Alex Gaby, Gomer Explensch och jag gästar Stefan Livhs förmiddagsshow för att prata om inspelningen, om spelningen den 28 maj och om orkestern.

Ja, detta band som skapades den förste april 1978 i punkens vilda virvlar, men för att snart kliva ur den som vi upplevde för trånga kostymen och vidga våra vyer och mål.

Det blev ett gäng singlar, det blev fyra album, det blev radio- och tv-framträdande, turnéer, stödgalor, dåliga gig och alldeles fantastiska innan den, som vi trodde, sista spelningen den 10 augusti 1985.

2007 fanns det idéer om att dra igång bandet igen inför 30-årsjubileet, en låt skrevs och gjorde demo på (”Kom över mig”, som nu finns med på [utan titel]). Men logistiken var inte med oss.

Återuppståndelsen fick ligga i träda.

2012 ryckte det i bandet igen. Med planer på att spela hela ”Röd plåt” 30 år efter releasen iscensattes repetitioner med tre nya medlemmar. Gitarristen och kreaturen Georg Cremonese och Kai Martin gästade Augustifamiljen, som tjänade som husband, när Pustervik återinvigdes och där och då blev Göteborg, kanske Sveriges fräckaste rockklubb.

Succén när Kai Martin & Stick!-duon uppträdde med ”Rör, rör, rör dig nu” blev omedelbar och intensiv. Men lyckan stod inte bandet bi.

Två av medlemmarna hoppade av innan första spelningen och sommaren och hösten gick.

Men…

I november 2012 tillkom begåvade, lyhörde och mångfacetterade basisten Alex Gabay. I december återkom den kanske viktigaste pusselbiten för den definitiva återkomsten, Gomer Explensch till Sverige efter en längre tids utlandsvistelse.

Plötsligt var allt i hamn.

Påskhelgen 2013 gick i återuppståndelsens tecken, repetitioner och förberedelser inför de två comebackspelningarna på Scandic Grand Central i Stockholm 6 april och på Pustervik dagen efter gjordes.

Den 5 april gästade bandet P4 Göteborg och programmet ”Luften är fri” för att spela ”Rör, rör, rör dig nu” och ”Du gick igenom mig” halvakustiskt, direkt i studion.

Dagen efter packades turnéfordonet. Spelningarna i Stockholm och Göteborg blev furstligt bemötta. Kai Martin & Stick! var ett angeläget band även på 2000-talet.

Vi kände, att ska vi fortsätta måste det bli till ny musik.

Året efter, när vi spelade på Liseberg (16 juli) inför nära 800 i publiken, framfördes två nya låtar (”Skriet” och ”Fattar (ingenting)”. En och en halv månad senare uppträdde bandet vid en gemensam spelning med Attentat på ett utsålt Henriksberg.

2015, i slutet av maj, visade en repsejour att de ny låtarna höll för planen att göra skivcomeback. Vid spelningen på Gröna Lund (17 augusti), återigen välbesökt, framfördes ytterligare en ny låt (”Strändernas svall”) och bara dagar efter klev bandet in i Cloudchamber, Charles Storms studio. Han var satt att producera det nya albumet och grundinspelningarna gick stabilt och effektivt och över förväntan; det var trots allt mer än 30 år sedan bandmedlemmarna senaste gästade en studio tillsammans.

Ös på Gröna Lund. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Under hösten har inspelningarna fortsatt. Produktionen har stegrats, prestation har lagts vid prestation. Under hösten påbörjade regissör och fotograf Johan Carlén och jag projektet med att göra en video till ”Strändernas svall”, en dramatisk film om drygt fem minuter som engagerar, men som också inbjuder till engagemang. I efter texten finns det rekommenderat olika hjälporganisationer för att hjälpa människor på flykt och i nöd.

På en strand någonstans en blåsig höst 2015. Foto: KAI MARTIN

Nu ska alltså allt paketeras och säljas; vi står utan promotionbolag, har inget skivbolag i ryggen; vi är oberoende, vi är stark, vi är stolta.

Detta är [utan titel] och Kai Martin & Stick! 2016.

KONSERT

EBBOT & INDIGO CHILDREN

!!!

Kom bar, Göteborg

Bäst: ”Riders on the storm” var episk.

Sämst: Äsch, det här var charmigt och intimt, inget att klaga på.

Undran: Hur bra får unga människor vara på att spela musik… egentligen!?

Intimt och röjigt med Ebbot och Indigo Children. Foto: KAI MARTIN

Jag vet, han har spelat med Indigo Children ett tag, bandet Side Effects som understundom förstärkts av Daniel Gilbert, förre Broder Daniel gitarristen/basisten och Håkan Hellströms sidekick, nu av Rebecka Rolfart.

Det är ett juvelnit band – Billy Cervin, gitarr och kör, Elias Jungqvist, klaviatur och kör, Hugo Mårtensson, trummor, och Joacim Nilsson, bas tillsammans men nämnda Rebecka Rolfart –  spelar med lyhördhet och som antar Ebbots lätt lynniga dans med känsliga steg och ivrig följsamhet. Detta oavsett om bandet spelar den musik de bäst känner som ackompanjatörer till Ebbots soloalbum ”For the ages to come”.

Konstellationen spelar på, en som jag upplever det, hastigt inbokad spelning på intima Kom Bar i Majorna, Göteborg.

Det blir en konsert med både replokalskänsla för något större och vardagsrumsnära. Ebbot står lika gärna på parketten i matsalen, som på den trånga scenen. Snacket mellan bandet och den voluminöse vokalisten är retsam, respektfull och utmanade på samma gång.

Precis som med albumet, som jag skrev om här, är klivet från Soundtrack of Our Lives knappt något kliv alls. Det handlar om musik som spinner kring tidiga Pink Floyd (vars ”Arnold Layne” framförs med förtjusning), Led Zeppelins mindre hårdrockiga eskapader och Who kring skiftet 60-/70-tal. Melodiöst, dramatiskt, suggestivt och dynamiskt.

Bandet antar den här utmaningen med bravur. Det är inte utan att dessa 20-någonting kids vet hur musiken ska spelas och med Ebbot som något slags Albus Dumbledore, en rektor över musikalisk magi, klarar de sin examen gång efter annan, även då tröttheten slår in med kraft i slutet av den långa spelningen över två set.

Ebbot är en muskulös sångkraft, hans röst klarar mycket men inte allt. Men sina svagheter låter han passera med ett smil och en axelryckning, det bekommer honom inte nämnvärt.

I ett sådant här sammanhang kan det till och med räknas in under kategorin charm.

Här bjuds på Ebbots soloeskapader tillsammans med musiken från den digra Soundtrack Of Our Liveskatalogen  tillsammans med en otippad cover på Eddie & the Hot Rods klassiskes ”Do anything you wanna do” och en extatisk version av Doors ”Riders on the storm”… och förstås ”Så mycket bättre”-bidraget, Lill Lindfors ”Fri som en vind” i en yxig, vild och skamlöst brutal version.

90 shower har han hållit på Rondo i Göteborg. Det är aktningsvärt. Jag var på premiären (läs här!) och blev nu inbjuden till denna hans sista föreställning.

Orup är ju något av Huddinges svar på ett schweizerur, han jobbar med exakthet, precision, noggrannhet och lämnar sällan något åt slumpen. Det blir både snyggt och effektivt.

Så sålunda är det en repris på höstens show som jag ser och ändå inte.

När jag träffade honom efter premiären berättade han att han inte vill ändra på ett vinnande koncept. Låtlistan var huggen i sten. Så inte denna kväll.

Den stora finalen med flickorna på rad. Foto: KAI MARTIN

Varje premiär har ju sina skavanker, som snabbt slipas bort med ökad säkerhet. Å andra sidan är varje final en utmaning för artisten som är satt att stå i centrum.

Det kan bli ett och annat hyss, som väntande tonartshöjningar eller något annat överraskningsmoment. Görs det elakt blir det bara internt, görs det med omsorg får det effekt även för publiken.

Orups crew och band hölls sig till det senare.

Om jag så här efteråt rannsakar mitt minne gällande låtlistan hade nog trots allt en låt huggit ur stentavlan, Carolas ”Främling”, som jag då tyckte föll utanför ramen och kanske har jag fått medhåll från Orup själv. Men i övrigt var sig det mesta likt… inledningsvis.

Jag blev inbjuden till att sitta med ett sällskap som så när på en person var främlingar för mig. Trevliga människor i par, snudd på, som firade en 40-åring (som såg ut som 30) och alla rörde sig kring den åldern och jag därmed en bra bit därifrån.

Generöst bjöd sällskapet från Timmerviken in mig, om än att jag valde att sitt på min kant inledningsvis, och en av grabbarna stack åt mig en öl efter en kärvänlig armbåge i sidan i samband med frågan om jag ville ha.

Killarna försökte hålla machomasken med att Orup kanske egentligen var Europe och showen skulle inledas med ”Final countdown”. Men när allt rullade igång var det de som var snabbast på tårna i dans och allsång.

Men… när det gällde att ta klivet fram till scenkanten, ja, där låg de i lä.

Det dröjde kanske en bit in på halv showen, så plötsligt försvann de unga damerna. Inledningsvis för dans på avstånd, för att ju mer musiken greppade försvinna fram mot scenkanten. Förstås till Orups förtjusningen, för vem älskar inte flickor på rad…?

Med tio minuter kvar av setet drog det även i mina dansmuskler och jag enslät mig till sällskapet. Jag tror att det är 25 år sedan och Orups engelskspråkiga satsningen med ”Orupean songs” och turnén med stopp på Kåren i Göteborg, som jag senast stod längst fram. Det var en fröjd.

Smickrande också, förstås, att Orup upptäckte mannen i hatt och greppade min hand när han svepte förbi i farten under showen.

När extranumren började dra igång stod det rätt snart klart att det var här allt började. Stevie Wonder- och Tom Joneslåtar följdes av Orups version av Lena Philipsons schlagervinnare ”Det gör ont” (och jag bara väntade på att just hon skulle komma in som en surprise på scenen) och en räcka andra låtar som inte fått utrymme eller plats tidigare.

Och vad händer, plötsligt blir jag uppbjuden av en av de unga damerna och på ett minimalt dansgolv som vi skapar längst fram tar vi oss en svängom.

Det blev en fantastisk final, med bara ett men…

I det ordinarie setet har Orup en presentation av ”Såsom i himmelen”, där han ger cred till de svarta förebilderna i soulmusiken som gjorde låten möjlig. Han nämner Marvin Gaye, James Brown, Curtis Mayfield bland annat. Men han har inte med Prince.

Ja, jag vet, en fånig randanmärkning. Men Orups show hade inte sett ut som den gjort om det inte var för Prince, vissa arrangemang går direkt att härleda till Prince.

Nå… ingen stor sak, men det hade kunnat bli en fin, passande hyllningen till den store lille Prince.

Nu är det över med Orup i Göteborg. Till hösten väntar en turné med samma material, resten av Sverige ska få sin dos. Självklart.

JERSEY BOYS

!!!!

Musikal

Medverkande: Bruno Mitsogiannis, Peter Johansson, David Lindgren, Robert Ryberg med flera.

Plats: The Theatre, Göteborg

Bra stämning, strålande sång när ”Jersey boys”görs på svenska. Foto: MATS BÄCKER

Tillfället gjorde att jag fick se den brittiska uppsättningen av musikalen ”Jersey boys” i London i somras. Jag blev knockad. Svärtan, sången, humorn, drivet, berättelsen, musiken och stämsången. Det var ett musikalpaket som skakade om, där de fyra huvudrollerna gjordes med emfas av, framför allt, Sandy Moffats Frankie Valli och John Boydons hårda Tommy Devito.

Där och då skrev jag om min tvekan inför om den här musikalen skulle kunna landa på en svensk scen (läs här) och vem som skulle klara de stentuffa, rent tekniskt, sångproven med mycket falsett och sånger över fyra oktaver…?

Lite senare såg jag på ”Allsång på Skansen” hur allt redan var klart; att Bruno Mitsogiannis, David Lindgren, Peter Johansson och Robert Rydberg skulle göra rollerna som de fyra Four Seasonskillarna och de framförde några låtar från showen.

Jag var inte nöjd med vad jag hörde. Då.

”Jersey boys” har gått en vända i Stockholm. Nu dags för en Göteborgssejour är det alltså ett intrimmat gäng. Miljöerna är ju i sådana här konceptshower desamma. Jag känner alltså igen mig oavsett teater och det var igenkännandets glädje och glädjande nog kom också min tvekan på skam.

Den svenska uppsättningen är stark, rörande, intensiv, driven och väl agerad från största roll till minsta.

Bruno Mitsogiannis och Peter Johansson är sött och salt, mjukt mot hårt; de klarar båda det med glans. Men samtidigt kan jag sakna den svärta, som jag upplevde i den brittiska uppsättningen. Som om det som gestaltades på scen var självupplevt, som om det var på liv och död. Emellanåt dyker den upp, men alltför sällan dröjer sig den kvar.

Sången då…?

Ja, man ska ha klart för sig att det definitivt inte är någon lek att sjunga som Frankie Valli. Det finns något i klangbilden, en renhet parat med styrka som med en bedräglig lätthet rör sig mellan oktaverna, som sirligt hittar melodin och gör den till något större och högre.

För varje gång i världen som något lands musikalstjärna  ska försöka erhålla rollen ställs denne inför en tuff utmaning, där det optimala testet är i Nashville inför Bob Gaudio, Four Seasonsmedlemmen som skrev det flesta av kvartettens hitlåtar, och han lägger inte fingrarna emellan för att det ska bli rätt.

Bruno Mitsogiannis är en lysande sångare. Han bestod provet och rör sig lätt och ledigt mellan oktaverna för det mesta. Han leker sig genom svåra ”Moodys for love”, men kämpar i andra låtar. Saknar kanske den egg som Sandy Moffats hade i Londonuppsättningen och Robert Rydbergs bas är heller inte alltid klockren.

Peter Johansson är en passionerad musikalartist med ett brett register. Han bär fram sin roll som Tommy Devito och David Lindgren likaså.

Men att sjunga fyrastämmigt, sockersött men med svärta, soul och vassa kanter, som ju var Four Seasons signum, kräver sina män. För det här är tufft. Över en hel show gör den svenska kvartetten det, alltså med få undantag, på ett fantastiskt sätt.