Grym mamma

STALINS MAMMA

!!!!

Teater Uno, Göteborg

I rollen som Stalins mamma: Lisbeth Johansson

Regi: Carl Harlén

Stalins mamma

Ensam är stark – Lisbeth Johansson i rollen som Stalins mamma i pjäsen med samma namn, är långt ifrån ett sömnpiller.

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det är naturligtvis på tok för länge sedan som jag såg Lisbeth Johansson på scen. ”Färgarekriget” på 80-talet i Angered eller kanske något sjörövardrama på en båt i Göteborgs skärgård. Jag vet, dåligt, framför allt för att denna underskattade skådespelare är strålande, stark och värd att ses flera gånger om – inte bara i förbiilande roller i tv-serier som i ”Gynekologen i Askim”.

Malin Lindroths nyskrivna pjäs ”Stalins mamma” är ett exempel på det. En pjäs som i all anspråkslöshet satts upp på lilla Teater Uno, men som snabbt kontrasterar allt vad anspråkslöst heter, blir till sprängkraft och från några tänkta föreställningar blir till en publiksuccé som nu kommer rulla in över nya året.

Det handlar alltså om Stalins mamma, den sovjetiske diktatorn som rensat och rensar ut det år 1936, som pjäsen utgår från.

Lisbeth Johansson är ensam på scen, men ensam – betonar och visar hon med emfas – är stark. Från den snarkande inledningen till en laddad dryg timme som dansar i väg i dramatik, historik och dynamisk sprängkraft.

Hon tar Malin Lindroths manus i sin mun, tuggar, sväljer, smälter och spottar sedan ur sig en så furiöst laddad text att det är svårt att inte låta sig gripas.

Teater Unos lokal vid Esperantoplatsen blir verkligen det förseglade rum där Stalins mamma, Ketevan Geladze (1858–1937), levde i det kaukasiska palatset efter att hennes son, Josef Stalin (1978–1953), blivit ledare för Sovjetunionen.

Det vankas middag med klaustrofobiska förtecken. Fönstren är isolerade mot kylan såväl som mot insyn. På bordet står porslin, bestick och glas för endast en person; en mor väntar på sin hyllade, älskade, hatade och fruktade son.

Men känslan är att fler än en är bjuden och väntan på Josef Stalin blir en ensam kvinnas väntan på en Godot; en absurd väntan, ett lidande, ett rannsakande med en rejäl dos av förföljelsemani och rädsla samt någon dos ömsinthet interfolierad.

Historien sveper som en stark vind över pjäsen och den ger luft och kraft åt Lisbeth Johanssons begåvning. Rummet blir hennes, hon berättar sitt liv, sin stolthet, sin svaghet, sin kärlek, sin strid för livet och för sitt barn – det av tre födda som hon fick behålla och som blev en despot.

Jo, pjäsen inleds och avslutas med en snarkning. Men innehållet däremellan är ingen parentes och så långt ifrån ett sömnpiller som tänkas kan. Malin Lindroths starka kvinnoporträtt har med Lisbeth Johanssons grymma och inkännande roll blivit än starkare.

Fotnot: Pjäsen spelas på Teater Uno 17, 18, 19, 20 och 21 januari 2015.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s