Alltså. Det är svårt att kliva ur musiklyssnandet.

Jag är inte längre recensent (oj, länge sedan) och är knappast någon skivsamlare av rang. Men jag föredrar fortfarande musik i fysisk form (kan man skriva så?), det vill säga men en skiva och tillhörande omslag; det blir så mycket bättre, helt enkelt, än att bara lyssna.

Och nej, jag är inte större skvallyssnare. Jag vill inte ha musik i öronen jämnt, vill inte ha musik då jag är ute och rör på mig. I mitt huvud finns för mycket egna idéer som måste ha utrymme.

Men musik… Ja, tack, gärna och ofta.

Under första delen av 2016 har jag tagit in en del. Kanske borde det ha varit mer, men det har blivit som det blivit.

Här är ett urval av de senaste:

!!!!

Weeping Willows: Tomorrow became today (Razzia 2016)

Herregud, det är nästan 20 år sedan som Weeping Willows albumdebuterade. Då med osvikliga referenser till musik från sent 50- och tidigt 60-tal. Grandios musik för ömma hjärtan, stora, smäktande arrangemang och böljande, känslomättade melodier.

Bandet har gått vidare sedan dess, men har lyckats vårda sin ådra oavsett vilken ålder musiken har har gällande komponerandet.

Nya albumet är underbart från start till mål. Här förenar bandet sina influenser och sin personlighet. Det är rörande vackert med arrangemang just så stora och smäktande som bara blivit Weeping Willows eget. Addera då Depeche Mode-influenser, lite Northern soul (för första gången som sångaren Magnus Carlsons favoritgenre vävs in i bandets musik, tror jag mig ana) och Style Council. Magnus Carlson sjunger säkert och vemodigt; inte ett öga torrt, inte ett hjärta ömt.

!!!

Freddie Wadling: Efter regnet (Parlaphone 2016)

Håkan Hellström är kanske lite fåfäng när han för varje gång han ska släppa nytt, tror att det här blir det sista, nu är det över.

För Freddie Wadling är det kanske likadant. När jag träffade honom för första gången 1978 trodde han inte att han skulle bli 30 år. I sommar blir han 65 år och är kanske inte precis alive and kicking, men rösten hittar alltid ut.

I tryggt sällskap av Fläskkvartettens Sebastian Öberg (cello, bas, gitarr och produktion), Örjan Högberg (viola) och Christian Olsson (slagverk och gitarr), Per ”Ruskträsk” Johansson (saxofon, klarinett och flöjt) och Amanda Werne (sång) samt Håkan Hellström (sång) blir det en avskalad platta, men inte utan nerv.

Ingen kan som Freddie Wadling bära fram en sång. Hans intonering och hans intuition för melodi är enastående och stark.

Samarbetet med Stina Nordenstam passar honom också väl (totalt sex kompositioner); musik som Freddie Wadling kan andas och som andas honom.

Här finns Towa Carsonsfavoriten ”Alla har glömt”, Peter Himmelstrands 60-talsschlager, som Freddie Wadling sedan länge haft som en livefavorit och som får ett vidare perspektiv i hans tolkning. ”Här slutar kartan” gjorde han på ”The dark flower” 2009 och får ett omtag här med vibrerande känslig sång av Amanda Werne, som skör kontrast till Freddie Wadling.

2013 gästade Freddie Wadling Rickards Olssons ”Sommarkväll” och satt nere på piren vid Eriksberg och sjöng ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”. Det var en trasig och sorglig version; här reciterar han texten och ger låten en ny dimension, som inte är så dumt. Långsamt och eftertänksamt.

”Efter regnet” är finstämd, känslosam och vemodig, som om även denna röst snart ska slockna.

!!

Amanda Bergman: Docks (Ingrid 2016)

Åh, hon är min favoritsångerska… eller, ja, i alla fall en av dem. Sedan Hajen, framöver… En röst som kommer från själen, oförställd, trovärdig och stark.

Men detta hennes debutalbum i eget namn är i avsaknad av glöden och desperationen. Det är snyggt och lågmält, men det är musik som inte drabbar mig. Tyvärr.

!!

Ebbot & the Indigo Children: For the ages to come (Akashic records 2016)

Soundtrack Of Our Lives frontman har hunnit bli 50 och lite otippat blivit folklig, gör reklam och dyker upp i familjeprogram. Nej, det är inget jag har något emot. Så länge han har sin konstnärliga integritet får han tjäna pengar, nästan, hur han vill. Det är hans business.

Efter nedläggandet av bandet har Ebbot satsats på en solokarriär, på senare år med the Indigo Children, en ung orkester förstärkta Daniel Gilbert, Håkan Hellströms förre vapendragare. Ett sätt att skapa energi, klokt och det ger resultat.

Men… på ”For the ages to come” må det finns energi och kraft, men lika lite som Ebbot kliver ur sin kaftan så förändrar han sina musikaliska preferenser; det här låter bra, men helt enkelt för mycket Soundtrack Of Our Lives.

!!!!

Lars H.U.G: 10 sekunders stilhed (Genlyd 2016)

62-årige Lars Hug är en av några få sångare som jag skattar högt. Från hans artistiska debut med Århusbandet Kliché i slutet på 70-talet fram genom hans solokarriär.

Han är en Bowieskolad vokalist, men med en egen ton, ett eget uttryck och en ljuv lekfullhet i både röst och komposition.

Det är ett tag sedan han skrev texter på danska och han fick tigga ihop pengar för att göra detta hans album, men resultatet har blivit alldeles strålande.

Bättre än så här blir inte dansk musik, som jag många gånger kan tycka är för konform och traditionsbunden. Med ”10 sekunders stilhed” skapas melodier och rytm som är både lekfull och allvarlig, låtar som lockar och kittlar, som tjusar och dröjer sig kvar.

!!!!

Kristina Anttila: Rum 4 avd 81 (Birds records 2016)

Det som en gång var en skör talang har det nu blivit en etablerad artist av. Jag ser bilden från mitt första möte med Kristian Anttila, på en parkbänk i Slottsskogen, avskilt från det mesta, för att han ville det när vi skulle prata om första albumet. Det är 13 år sedan.

Så har jag kikat till honom under gång. Sett hans karriär stiga, hans artisteri mogna. Vi har sprungit på varandra under åren och jag har försökt läsa av honom utan att lyckas.

Så kommer det här, en rapport om en människa i mental kollaps och det är så starkt, så skirt och så bräckligt.

Bara hans röst, några få instrument, oftast en akustisk gitarr, och en knippe låtar med hudlösa texter. Jag är berörd, känner hettan, den febriga närvaron i varje centimeter av det här albumet.

Fantastiskt och vågad och samtidigt, för hans del, helt nödvändig.

!!!!

Faktum presenterar: Det ordnar sig volym tre (Faktum Sverige 2016)

Egentligen är det ju bara en skiva som man ska köpa i årets inledande månader. Faktums samlingsskiva med diverse olika artister som sjunger hemlösas önskelåtar är behjärtansvärd, men det räcker inte så. Den är så mycket mer.

I år medverkar Linnea Henriksson, Joel Alme, Kikki Danielsson och Richard Söderberg med flera.

Musik av Björk, Depeche Mode, Weeping Willows, Orup och Avicii, bland andra får tolkningar som lyfter och förändrar. Det här är helt enkelt mycket, mycket bra.

Allt från Linnéa Henriksson fina version av Di Levas ”Vad är frihet” över Joel Almes känsliga ”The moon is my witness” till makalösa ”Hidden place”, underbart pretentiös och stark, av Rickard Söderberg.

Det är med andra ord inga dussinversioner av gamla låtar i år heller. Istället är det musik som i dessa artister versioner får en ny och viktig betydelse, både reellt för den goda sakens skull och för rent konstnärligt. Det är en ljuv förening väl värd att lyssna på.

Som Kikki Danielsson vibrerande ”Hey brother”, avklädd och brutalt naken. Vackert.

 

 

FILM

The revenant

Regi: Alejandro González Iñárritu

I rollerna: Leonardo DiCaprio, Tom Hardy, Domhnall Gleeson, Will Poulter, Forrest Goodluck  med flera.

Musik: Ryuichi Sakamoto och Alva Noto

Foto: Emmanuel Lubezki

Längd: 156 minuter

 Storslagen och flerfaldigt nominerad.

Regissören Ajeandro González IIñárritu gör det inte lätt för sig. ”The revenant” (ungefär återuppstånden) är en episk film gjord med långa, sugande tagningar i den kanadensiska vildmarken. Allt filmat i naturligt ljus och oavsett väder. Naturen är en extra och viktig ingrediens, som läggs till filmen baserad på Michael Punkes roman med samma titel.

Det är vilda västern kramad till själva essensen av ondska och kärvhet. Män som strider, män som lurar, som bedrar, berusar sig, hämnas och överlever, mot all förmodan.

Leonardo DiCaprio sliter med sin vildman, en spejare som kan naturens nycker bättre än de flesta. Han som ska guida skinnjägarna till trakter som kan omsätta den dyrbara lasten till pengar.

Det går förstås honom allt emot. Amerikansk urbefolkning kommer emellan och ställer inte de till trubbel med ond bråd död, så är det hans lierade som bedrar, om inte en björn försöker sätta tänderna i honom.

Ja, ja, lite raljant. Men i denna brutalt närgångna, på samma gång vackra som våldsamma film blir emellanåt händelserna snudd på komiska.

Så nära döden lyckas ändå DiCaprios figur komma tillbaka, bli helad från ruttnande sår, ur sten och damm, ur vildmark och vilda forsar återvänder han för hämnd.

Ja, det är en klassisk western, men med ny teknik, med ett panorama som är hisnande, med filmade vinklar och vrår och immig lins när kylan kliver in i handlingen.

Till detta Ryuichi Nakamotos och Alva Notos (Carsten Nicolai) makalösa musik som utgör ett soundtrack utöver det vanliga.

I denna storslagna berättelse är ingen vinnare, men som skapelse är den flitigt nominerad (tolv stycken) i olika Oscarkategorier. Kanske kan Leonardo DiCaprio då få sin efterlängtade första Oscar för sin huvudroll, om än hans repliker mest är grymtande.

 

Jag har hört om historien så länge.

Min vän Håkan Sandsjö, som tillsammans med två vänner gjorde en roadtrip 1976; från USA:s ostkust mot västkusten, från Patti Smith och Television till The Bands grand final med ”The last waltz” i San Francisco. En berättelse som har vuxit i styrkan, där pusselbitar har adderats med minnets hågkomster, där myten fått kött och blod.

När så en grupp musiker från Skellefteå sedan några år tillbaka har försökt återskapa just ”The last waltz”, att med musik och sång bjuda på en känslomässig historielektion kittlar det ju lite extra hos oss som aldrig var med på den där roadtrippen och än mindre var på plats den 26 november 1976.

Gänget med gästartister har varit på lite olika städer i över Norrland. Gjorde ett bejublat gästspel i Stockholm i höstas och har nu gästat Göteborg med två uppskattade kvällar på Stora Teatern.

På plats är också Håkan Sandsjös bilder, de han tog där och då utan restriktioner. Nu digitaliserade, förfinade i photoshop och nu unika dokument från den där spelningen.

Norrländskt guld. Foto: KAI MARTIN

På Storan är det rena sponsorfesten. Skellefteå vill verkligen göra av- och intryck med den här uppsättningen. Är nere med stora styrkan, lockar med jobb på Chalmers och det bland annat med ljuv musik.

På scen är det stor orkester, grundsättningen med blås räknar in tio personer (om jag räknade rätt), med gästartister blir det många, många fler.

Det är en musikalisk bragd, en utmaning som jag gillar. Med konferencier Mikael Leijnegard som guide till historia och nutid, som binder band mellan Sverige och USA, mellan egen barndom och amerikansk musikhistoria blir det en snygg förankring som ger den här föreställningen en extra skjuts.

Volym och omfång – Ebbot tar plats. Foto: KAI MARTIN

Skellefteå vill visa sig på starka sidan. Totalen är imponerande, men det kanske inte alltid är just sångarna därifrån som är aftonens starkaste kort.

Imponerande är Annika Karlsson, som har fått axla Joni Mitchells roll. Hon har utstrålning, når över scenkanten och hennes version av Mitchells svåra ”Coyote” är utmärkt.

Annika Karlsson skapar en stund magi. Foto: KAI MARTIN

En annan som fullständigt knockar mig är gitarristen Elin Lindström. Hon kliver på med Mats Ronander och Bengan Blomgren samt Nikke Ström, ärrade rockhjältar, och visar innan första ackordet att hon vill så mycket mer än stå bakom dem.

Hon har en attack i sitt spel, som om varje anslag på strängarna är en kärlek och hatrelation. Hon spelar på en Telecasterkopia, som hon byggt om, och hon hanterar instrumentet med både respekt och fullständig brist på hänsyn. Jag har aldrig hört en bluesgitarrist med så vässade punkattityd; det ska bli spännande att följa henne.

Tuffast på scen – Elin Lindström. Foto: KAI MARTIN

Skellefteåbon Petter Sandström, som annars blandar sina musikaliska intressen med symfonirock i Moon Safari och souluppdrag, sjunger Van Morrison med den äran. En ljus, pressad röst som klarar Van Morrisons inte helt lätta passager.

Stark duo – Pär Wiksten och Kent Norberg. Foto: KAI MARTIN

Men det är, förstås, gästerna som sätter starkast signatur på kvällen. Ebbot, rumlaren, kanske inte har örnkoll på texterna, men sätter alltid av- och intryck i det han gör.

Wannadiessångaren Pär Wiksten har tagit ett kliv tillbaka, trivs inte på scen i den utsträckning han tidigare har gjort. Men herre min je vad han sjunger, vad han tar plats och vilken formidabel duett han gör med Cardigans Nina Persson när de gör Emmylou Harris ”Evangeline”. Hon som vuxit som sångerska och förfinat sin särart ytterligare är fullständigt briljant!

Nina Persson – en sångerska vars röster blir finare för varje år. Foto: KAI MARTIN

Jo, det blir en fin hyllning till artisterna som en gång gjorde ”The last waltz” till en minnesvärd kväll. Och det blir också en hyllning till David Bowie, vars ”Heroes” spelas av hela gänget i en yster och känslosam final.

Öppnar för nytt. Foto: KAI MARTIN

Det är både omtumlad och förtjust som jag lämnar Göteborgs konserthus.

Det blir lätt så i kanadensiska operasångerskan och dirigenten Barbara Hannigan. Hon som vägrar etikettiseras, hon som vägrar begränsas, hon som ser varje utmaning som en möjlighet, hon som gör klassisk musik modern.

När hon åter gästar Göteborg för ett nytt möte med Göteborgs symfoniker visar hon på nya möjligheter, som solist och dirigent.

Hon inleder acappella, Luigi Nonos ”Djamila Boupacha”; ett musikdramatiskt verk om fem minuter som är hisnande.

Hon hämtar inte andan förrän Haydns symfoni nr 49 ”La Passione tar över. Utan partitur suger hon tag i musiken, får den att bölja intensivt.

Med partiers av Stravinskijs ”Annes aria” från ”Rucklarens väg” skapas nervkittlande klassisk musik, där ryssens känsla för spontanism paras med hans totala kontroll och förmåga att klyva takter, toner och melodier. Hannigan håller kompositionen och sången i strama tyglar, för här går det vilt till och allt kan lätt gå över styr. Men hon är alert, har allt beundransvärt i sin hand och stämband.

Paus och väl på scen igen är det både med pulpet och partitur samt en nu än större symfoniorkester. Nu vankas Alban Bergs ”Svit ur Lulu”, tolvton och Barbara Hannigan är disciplinerad i konsten, djärv och utmanande. Det är explosivt, aldrig snällt, men desto mer uppfordrande.

Det följs av mer Stravinskij. ”Symfoni i tre satser” får tuggmotstånd, där Hannigan är på samma gång vildsint i ditt dirigerande och ömsint kontrollerande.

En fantastisk upplevelse.

 

DRIVING MILES

Göteborgs stadsteater

Regi: Eva Bergman

Scenografi och kostym: Tofte Lamberg

På scen: Sven Wollter som Steinar samt musikerna Bernt Andersson, kapellmästare, piano och dragspel, Anders Blad, kontrabas, Bo Stenholm, kapellmästare, trombon, gitarr och tuba, Daniel Ekborg, trumpet, Per Melin, trummor, och Stefan Sandberg, tenorsaxofon.

Ett slut med mersmak. Foto: OLA KJELBYE

Henning Mankell tog farväl i höstas. Pjäsen ”Driving Miles”, monologen med jazzorkester,  var sedan tidigare skriven med en verklighet som bakgrund, om den norske chauffören som körde jazzlegenden Miles Davis. Förstås sattes den upp på Molde jazzfestival, där, där historien tog sin början.

Mankells hustru Eva Bergman hade som uppdrag att regissera, makens bortgång har inte hindrat henne; tvärt om har hon vårdat arvet väl och med Sven Wollter som chaufförens vän Steinar skapat en pjäs som är innerlig, kärleksfull, eftertänksam och humoristisk.

Ja, detta är alltså Sven Wollters sorti från scenen som han för över 60 år sedan för första gången beträdde.

Om man kan göra ett värdigt avsked så är det vad som sker på Göteborgs stadsteater.

Sven Wollter dominerar, men ändå inte. Ensam förvaltar han texten, som han låter dröja, tveka och reflektera. Minnenas korridorer ekar, han fångar fragmenten, håller dem i sin hand, låter reflektionerna från då bli här och nu; utan nostalgi, utan längtan; bara krass, klart och tydligt återberättande.

Men ”Driving Miles” skulle bara vara halv utan sin bättre hälft. Med musiken blir detta en pjäs som attraherar på flera plan.

Jazzkapellet inleder och avslutar. Väl intrimmade sitter däremellan Bernt Andersson, Per Melin, Anders Blad, Bo Stenholm, Daniel Ekborg och Stefan Sandberg och väntar på chansen att få spela sina tolkningar av den musik som Miles Davis en gång spelade.

Ibland får de vänta länge, när Sven Wollter suger på texten, smakar av orden, låter meningarna dröja, innan musiken får komma in och skapar energi och genklang till orden.

Där och då uppstår en sällsam stund av förtjusning som musikerna inte kan dölja. Lyckliga över sin stund i rampljuset, att få möjligheten att visa sina färdigheter, sprider sig ny dimension på scenen – och då är det inte några duvungar som sitter i orkestern. Häftigt!

Under en timme och trekvart bjuds teaterkonst utan stora gester, men med en intim känsla, en närvaro och inbjudan till deltagande. Ingen lätt konst, om det än så kan verka.

”Driving Miles” är en skön sorti  för Sven Wollter – till musik.