Farbror Blå träffar Lisbeth Johansson

Ibland ser man en flammande låga, blir värmd av den utan att denna eld själv förstår sin lyskraft.

Men inombords flämtar denna inre gnista ändå till. Väcker något inre liv, skakar om det som måste ut, som andra ser, men som kanske är svårt att förstå, att sätta sin egen lit till.

1978. Det är länge sedan.

Lis3

En kvinnas eld. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Lisbeth Johansson var en kvinna i min närhet, en bästa vän till den kvinna jag då var kär i och blev tillsammans med.

Det blev umgänge, som det blir i livet. Ute på barer, på kaféer, det sprudlande livet för unga människor, ett flimmer av ljud, händelser, upptäckter, insikter…

Hon var en av de där flammorna, en som kanske hukade för sin egen utstrålning, Kortedalatösen, uppvuxen med en far som var lokförare och mamma butiksbiträde, en bullmamma där på Tideräkningsgatan.

Då var hon dekoratör – Gillblads, Kapp-Ahl, Gulins. Framtiden i ett skyltfönster, men det skulle bli ett annat tittskåp som blev hennes karriär.

Det skulle dröja, men det där lågan tog fart, den som brände inne i bröstet, den som måste få brinna fritt och starkt.

– Jag hade dåligt självförtroende, men en allt större längtan till scen, berättar hon.

– Men jag såg aldrig teatern komma. Jag vågade inte. Vågade knappt säga vad jag drömde.

jante slog hårt hårt mot henne. ”Vem tror du att du är”, rösterna som ekade inne i själens skrymslen och vrår. ”Komma från Kortedala och spela teater. Ha!”

Så kom chansen. ”Färgarekriget”, sommarteater utomhus uppe i Angered i början på 80-talet. Amatörer mötte etablerade.

– Där kom de utbildade skådisarna. ”Klart vi ska ha med häst och vagn!” Där och då visade de att allt var möjligt och jag tänkte att en sån människa vill jag vara. Då var det mer kollektivt, nu är det mer var och en sin egen lyckas smed.

Så kom det fler chanser. Första proffsjobbet. Uppe i Gävle med Peter Oscarson, regissörsguden på 80-talet, som satte upp ”Mahagony” med Thomas DiLeva och Rolf Lassgård.

– Jag åkte upp på en audition och var livrädd. Så är det fortfarande.

Men hon fick jobbet.

Jag såg henne i ”Färgarekriget” och hon brann. Lisbeth Johansson var så självklar där på scenen. Klart att hon var. Inga konstigheter.

För mig som etablerade mig i punktider i Sverige och såg att allt var möjligt var det kanske inte så konstigt. Jag hade ju redan sett det där och inte bara hos Lisbeth Johansson, utan hos mängder med människor med sprudlande kreativitet som bara väntade på att förlösas, att frigöras, där själens atomer bara måste ut och krocka med andras själsliga atomer för en big bang!

Lis2

En karriär på scen i nära 30 år – tillvaron med hunden Signe är dock nära nog ny.

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

I mitten av 80-talet spelade hon i ”Svarta Mollys skatt”, bodde och spelade på en båt som gick längs Bohuskusten. Lisbeth Johansson på scen…? Dum fråga. Hon sprakade, det där självklara som vi andra såg.

– Fast där började jag faktiskt tro att jag kunde, erkänner hon.

Hon har passerat sina utbildningar. Larssons teater i Göteborg. Malmös teaterhögskola…

Det blev jobb på Bohusläns teater, som sedan blev Regionteatern.

Fast jobb och trygghet.

Men där inne värkte det för något annat och det handlade inte bara om de stora rollerna.

Jo, hon har flimrat förbi i lite filmer och tv-serier (nu senast ”Springfloden”) och kanske är det för att jag känner henne, jag tror det ändå inte, men visst hettar det till när hon gör sina insatser.

Jo, jag förlorade henne ur radarn beträffande scenspelandet. Men när jag fick möjlighet att se henne i Malin Lindroths nyskrivna ”Stalins mamma” i december 2014 var det magnetiskt. En monolog på en cirka timme som tog fullständigt andan ur mig (läs här).

Jag var inte mindre imponerad av henne i pjäsen om Moa Martinson med premiär i höstas (läs här). Lisbeth Johansson bästa tid är nu.

Då har jag ännu inte gett mig själv chansen att gå på någon av hennes stå upp-shower.

För  1999 gick hon en kurs med Adde Malmberg och Thomas Oredsson på Dramatiska institutet och hastigt och lyckligtvis lustigt stod hon på Norra Brunns scen, svensk stå uppkomikens Mekka.

– Ja, jag var livrädd, säger hon.

Men det gav mersmak.

Humorn och Lisbeth Johansson är förenat och hon kan sina kärringar – oavsett om det är Vetevan Geladze (Stalins mamma) eller Moa Martinson, någon av rollerna i den långa räcka av tv-serier, eller någon annan av de tusen och en möten hon gör på scen och framför kameran.

Och‚ ej att förglömma, kärringarna hon lockar till sig.

Ja, det är hennes ord, men hon försöker stryka bort det, men visar samtidigt en ömhet för sin kvinnliga publik. Klart. Kärringarna är ju hennes – både de hon gestaltar och de hon har som publik.

– Jag har kanske 90 procent av kvinnor i min publik.

Det fasta jobbet på Regionsteatern blev till en tjänstledighet som blev till en uppsägning som blev till en flackande frilansliv. Det är där hon är nu.

– Jag hade pendlat i 20 plus resor med turnéerna. Men det tog bort vuxenheten, säger hon om de barn- och ungdomspjäser hon främst spelade.

– Jag är medveten om lyxen med en fast anställning inom teatern. Jag tror det finns, kanske, 200 sådana i Sverige och 3000–4000 skådisar i landet. Jag hade ett behov att spela teater för vuxna. Och den lusten och nyfikenheten är mitt kapital.

Tillsammans med den brinnande lågan, som inte har slutat brinna, fortsätter Lisbeth Johansson sitt värv.

Tillsammans med sin egen scenaktivitet är hon också både föreläsare och utbildare.

För, som hon fick lära sig under ”Bärgarekriget”, allting är möjligt bara lågan flammar.

Lis1

Lisbeth Johansson, Signe och Farbror Blå. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s