90 shower har han hållit på Rondo i Göteborg. Det är aktningsvärt. Jag var på premiären (läs här!) och blev nu inbjuden till denna hans sista föreställning.

Orup är ju något av Huddinges svar på ett schweizerur, han jobbar med exakthet, precision, noggrannhet och lämnar sällan något åt slumpen. Det blir både snyggt och effektivt.

Så sålunda är det en repris på höstens show som jag ser och ändå inte.

När jag träffade honom efter premiären berättade han att han inte vill ändra på ett vinnande koncept. Låtlistan var huggen i sten. Så inte denna kväll.

Den stora finalen med flickorna på rad. Foto: KAI MARTIN

Varje premiär har ju sina skavanker, som snabbt slipas bort med ökad säkerhet. Å andra sidan är varje final en utmaning för artisten som är satt att stå i centrum.

Det kan bli ett och annat hyss, som väntande tonartshöjningar eller något annat överraskningsmoment. Görs det elakt blir det bara internt, görs det med omsorg får det effekt även för publiken.

Orups crew och band hölls sig till det senare.

Om jag så här efteråt rannsakar mitt minne gällande låtlistan hade nog trots allt en låt huggit ur stentavlan, Carolas ”Främling”, som jag då tyckte föll utanför ramen och kanske har jag fått medhåll från Orup själv. Men i övrigt var sig det mesta likt… inledningsvis.

Jag blev inbjuden till att sitta med ett sällskap som så när på en person var främlingar för mig. Trevliga människor i par, snudd på, som firade en 40-åring (som såg ut som 30) och alla rörde sig kring den åldern och jag därmed en bra bit därifrån.

Generöst bjöd sällskapet från Timmerviken in mig, om än att jag valde att sitt på min kant inledningsvis, och en av grabbarna stack åt mig en öl efter en kärvänlig armbåge i sidan i samband med frågan om jag ville ha.

Killarna försökte hålla machomasken med att Orup kanske egentligen var Europe och showen skulle inledas med ”Final countdown”. Men när allt rullade igång var det de som var snabbast på tårna i dans och allsång.

Men… när det gällde att ta klivet fram till scenkanten, ja, där låg de i lä.

Det dröjde kanske en bit in på halv showen, så plötsligt försvann de unga damerna. Inledningsvis för dans på avstånd, för att ju mer musiken greppade försvinna fram mot scenkanten. Förstås till Orups förtjusningen, för vem älskar inte flickor på rad…?

Med tio minuter kvar av setet drog det även i mina dansmuskler och jag enslät mig till sällskapet. Jag tror att det är 25 år sedan och Orups engelskspråkiga satsningen med ”Orupean songs” och turnén med stopp på Kåren i Göteborg, som jag senast stod längst fram. Det var en fröjd.

Smickrande också, förstås, att Orup upptäckte mannen i hatt och greppade min hand när han svepte förbi i farten under showen.

När extranumren började dra igång stod det rätt snart klart att det var här allt började. Stevie Wonder- och Tom Joneslåtar följdes av Orups version av Lena Philipsons schlagervinnare ”Det gör ont” (och jag bara väntade på att just hon skulle komma in som en surprise på scenen) och en räcka andra låtar som inte fått utrymme eller plats tidigare.

Och vad händer, plötsligt blir jag uppbjuden av en av de unga damerna och på ett minimalt dansgolv som vi skapar längst fram tar vi oss en svängom.

Det blev en fantastisk final, med bara ett men…

I det ordinarie setet har Orup en presentation av ”Såsom i himmelen”, där han ger cred till de svarta förebilderna i soulmusiken som gjorde låten möjlig. Han nämner Marvin Gaye, James Brown, Curtis Mayfield bland annat. Men han har inte med Prince.

Ja, jag vet, en fånig randanmärkning. Men Orups show hade inte sett ut som den gjort om det inte var för Prince, vissa arrangemang går direkt att härleda till Prince.

Nå… ingen stor sak, men det hade kunnat bli en fin, passande hyllningen till den store lille Prince.

Nu är det över med Orup i Göteborg. Till hösten väntar en turné med samma material, resten av Sverige ska få sin dos. Självklart.