Strålande ”Jersey boys” men utan svärta

JERSEY BOYS

!!!!

Musikal

Medverkande: Bruno Mitsogiannis, Peter Johansson, David Lindgren, Robert Ryberg med flera.

Plats: The Theatre, Göteborg

 

Skärmavbild 2016-04-23 kl. 11.31.57Bra stämning, strålande sång när ”Jersey boys”görs på svenska. Foto: MATS BÄCKER

Tillfället gjorde att jag fick se den brittiska uppsättningen av musikalen ”Jersey boys” i London i somras. Jag blev knockad. Svärtan, sången, humorn, drivet, berättelsen, musiken och stämsången. Det var ett musikalpaket som skakade om, där de fyra huvudrollerna gjordes med emfas av, framför allt, Sandy Moffats Frankie Valli och John Boydons hårda Tommy Devito.

Där och då skrev jag om min tvekan inför om den här musikalen skulle kunna landa på en svensk scen (läs här) och vem som skulle klara de stentuffa, rent tekniskt, sångproven med mycket falsett och sånger över fyra oktaver…?

Lite senare såg jag på ”Allsång på Skansen” hur allt redan var klart; att Bruno Mitsogiannis, David Lindgren, Peter Johansson och Robert Rydberg skulle göra rollerna som de fyra Four Seasonskillarna och de framförde några låtar från showen.

Jag var inte nöjd med vad jag hörde. Då.

”Jersey boys” har gått en vända i Stockholm. Nu dags för en Göteborgssejour är det alltså ett intrimmat gäng. Miljöerna är ju i sådana här konceptshower desamma. Jag känner alltså igen mig oavsett teater och det var igenkännandets glädje och glädjande nog kom också min tvekan på skam.

Den svenska uppsättningen är stark, rörande, intensiv, driven och väl agerad från största roll till minsta.

Bruno Mitsogiannis och Peter Johansson är sött och salt, mjukt mot hårt; de klarar båda det med glans. Men samtidigt kan jag sakna den svärta, som jag upplevde i den brittiska uppsättningen. Som om det som gestaltades på scen var självupplevt, som om det var på liv och död. Emellanåt dyker den upp, men alltför sällan dröjer sig den kvar.

Sången då…?

Ja, man ska ha klart för sig att det definitivt inte är någon lek att sjunga som Frankie Valli. Det finns något i klangbilden, en renhet parat med styrka som med en bedräglig lätthet rör sig mellan oktaverna, som sirligt hittar melodin och gör den till något större och högre.

För varje gång i världen som något lands musikalstjärna  ska försöka erhålla rollen ställs denne inför en tuff utmaning, där det optimala testet är i Nashville inför Bob Gaudio, Four Seasonsmedlemmen som skrev det flesta av kvartettens hitlåtar, och han lägger inte fingrarna emellan för att det ska bli rätt.

Bruno Mitsogiannis är en lysande sångare. Han bestod provet och rör sig lätt och ledigt mellan oktaverna för det mesta. Han leker sig genom svåra ”Moodys for love”, men kämpar i andra låtar. Saknar kanske den egg som Sandy Moffats hade i Londonuppsättningen och Robert Rydbergs bas är heller inte alltid klockren.

Peter Johansson är en passionerad musikalartist med ett brett register. Han bär fram sin roll som Tommy Devito och David Lindgren likaså.

Men att sjunga fyrastämmigt, sockersött men med svärta, soul och vassa kanter, som ju var Four Seasons signum, kräver sina män. För det här är tufft. Över en hel show gör den svenska kvartetten det, alltså med få undantag, på ett fantastiskt sätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s