Musik för våren

Alltså. Det är svårt att kliva ur musiklyssnandet.

Jag är inte längre recensent (oj, länge sedan) och är knappast någon skivsamlare av rang. Men jag föredrar fortfarande musik i fysisk form (kan man skriva så?), det vill säga men en skiva och tillhörande omslag; det blir så mycket bättre, helt enkelt, än att bara lyssna.

Och nej, jag är inte större skvallyssnare. Jag vill inte ha musik i öronen jämnt, vill inte ha musik då jag är ute och rör på mig. I mitt huvud finns för mycket egna idéer som måste ha utrymme.

Men musik… Ja, tack, gärna och ofta.

Under första delen av 2016 har jag tagit in en del. Kanske borde det ha varit mer, men det har blivit som det blivit.

Här är ett urval av de senaste:

Music!.jpg.exporting

!!!!

Weeping Willows: Tomorrow became today (Razzia 2016)

Herregud, det är nästan 20 år sedan som Weeping Willows albumdebuterade. Då med osvikliga referenser till musik från sent 50- och tidigt 60-tal. Grandios musik för ömma hjärtan, stora, smäktande arrangemang och böljande, känslomättade melodier.

Bandet har gått vidare sedan dess, men har lyckats vårda sin ådra oavsett vilken ålder musiken har har gällande komponerandet.

Nya albumet är underbart från start till mål. Här förenar bandet sina influenser och sin personlighet. Det är rörande vackert med arrangemang just så stora och smäktande som bara blivit Weeping Willows eget. Addera då Depeche Mode-influenser, lite Northern soul (för första gången som sångaren Magnus Carlsons favoritgenre vävs in i bandets musik, tror jag mig ana) och Style Council. Magnus Carlson sjunger säkert och vemodigt; inte ett öga torrt, inte ett hjärta ömt.

!!!

Freddie Wadling: Efter regnet (Parlaphone 2016)

Håkan Hellström är kanske lite fåfäng när han för varje gång han ska släppa nytt, tror att det här blir det sista, nu är det över.

För Freddie Wadling är det kanske likadant. När jag träffade honom för första gången 1978 trodde han inte att han skulle bli 30 år. I sommar blir han 65 år och är kanske inte precis alive and kicking, men rösten hittar alltid ut.

I tryggt sällskap av Fläskkvartettens Sebastian Öberg (cello, bas, gitarr och produktion), Örjan Högberg (viola) och Christian Olsson (slagverk och gitarr), Per ”Ruskträsk” Johansson (saxofon, klarinett och flöjt) och Amanda Werne (sång) samt Håkan Hellström (sång) blir det en avskalad platta, men inte utan nerv.

Ingen kan som Freddie Wadling bära fram en sång. Hans intonering och hans intuition för melodi är enastående och stark.

Samarbetet med Stina Nordenstam passar honom också väl (totalt sex kompositioner); musik som Freddie Wadling kan andas och som andas honom.

Här finns Towa Carsonsfavoriten ”Alla har glömt”, Peter Himmelstrands 60-talsschlager, som Freddie Wadling sedan länge haft som en livefavorit och som får ett vidare perspektiv i hans tolkning. ”Här slutar kartan” gjorde han på ”The dark flower” 2009 och får ett omtag här med vibrerande känslig sång av Amanda Werne, som skör kontrast till Freddie Wadling.

2013 gästade Freddie Wadling Rickards Olssons ”Sommarkväll” och satt nere på piren vid Eriksberg och sjöng ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”. Det var en trasig och sorglig version; här reciterar han texten och ger låten en ny dimension, som inte är så dumt. Långsamt och eftertänksamt.

”Efter regnet” är finstämd, känslosam och vemodig, som om även denna röst snart ska slockna.

!!

Amanda Bergman: Docks (Ingrid 2016)

Åh, hon är min favoritsångerska… eller, ja, i alla fall en av dem. Sedan Hajen, framöver… En röst som kommer från själen, oförställd, trovärdig och stark.

Men detta hennes debutalbum i eget namn är i avsaknad av glöden och desperationen. Det är snyggt och lågmält, men det är musik som inte drabbar mig. Tyvärr.

!!

Ebbot & the Indigo Children: For the ages to come (Akashic records 2016)

Soundtrack Of Our Lives frontman har hunnit bli 50 och lite otippat blivit folklig, gör reklam och dyker upp i familjeprogram. Nej, det är inget jag har något emot. Så länge han har sin konstnärliga integritet får han tjäna pengar, nästan, hur han vill. Det är hans business.

Efter nedläggandet av bandet har Ebbot satsats på en solokarriär, på senare år med the Indigo Children, en ung orkester förstärkta Daniel Gilbert, Håkan Hellströms förre vapendragare. Ett sätt att skapa energi, klokt och det ger resultat.

Men… på ”For the ages to come” må det finns energi och kraft, men lika lite som Ebbot kliver ur sin kaftan så förändrar han sina musikaliska preferenser; det här låter bra, men helt enkelt för mycket Soundtrack Of Our Lives.

!!!!

Lars H.U.G: 10 sekunders stilhed (Genlyd 2016)

62-årige Lars Hug är en av några få sångare som jag skattar högt. Från hans artistiska debut med Århusbandet Kliché i slutet på 70-talet fram genom hans solokarriär.

Han är en Bowieskolad vokalist, men med en egen ton, ett eget uttryck och en ljuv lekfullhet i både röst och komposition.

Det är ett tag sedan han skrev texter på danska och han fick tigga ihop pengar för att göra detta hans album, men resultatet har blivit alldeles strålande.

Bättre än så här blir inte dansk musik, som jag många gånger kan tycka är för konform och traditionsbunden. Med ”10 sekunders stilhed” skapas melodier och rytm som är både lekfull och allvarlig, låtar som lockar och kittlar, som tjusar och dröjer sig kvar.

!!!!

Kristina Anttila: Rum 4 avd 81 (Birds records 2016)

Det som en gång var en skör talang har det nu blivit en etablerad artist av. Jag ser bilden från mitt första möte med Kristian Anttila, på en parkbänk i Slottsskogen, avskilt från det mesta, för att han ville det när vi skulle prata om första albumet. Det är 13 år sedan.

Så har jag kikat till honom under gång. Sett hans karriär stiga, hans artisteri mogna. Vi har sprungit på varandra under åren och jag har försökt läsa av honom utan att lyckas.

Så kommer det här, en rapport om en människa i mental kollaps och det är så starkt, så skirt och så bräckligt.

Bara hans röst, några få instrument, oftast en akustisk gitarr, och en knippe låtar med hudlösa texter. Jag är berörd, känner hettan, den febriga närvaron i varje centimeter av det här albumet.

Fantastiskt och vågad och samtidigt, för hans del, helt nödvändig.

!!!!

Faktum presenterar: Det ordnar sig volym tre (Faktum Sverige 2016)

Egentligen är det ju bara en skiva som man ska köpa i årets inledande månader. Faktums samlingsskiva med diverse olika artister som sjunger hemlösas önskelåtar är behjärtansvärd, men det räcker inte så. Den är så mycket mer.

I år medverkar Linnea Henriksson, Joel Alme, Kikki Danielsson och Richard Söderberg med flera.

Musik av Björk, Depeche Mode, Weeping Willows, Orup och Avicii, bland andra får tolkningar som lyfter och förändrar. Det här är helt enkelt mycket, mycket bra.

Allt från Linnéa Henriksson fina version av Di Levas ”Vad är frihet” över Joel Almes känsliga ”The moon is my witness” till makalösa ”Hidden place”, underbart pretentiös och stark, av Rickard Söderberg.

Det är med andra ord inga dussinversioner av gamla låtar i år heller. Istället är det musik som i dessa artister versioner får en ny och viktig betydelse, både reellt för den goda sakens skull och för rent konstnärligt. Det är en ljuv förening väl värd att lyssna på.

Som Kikki Danielsson vibrerande ”Hey brother”, avklädd och brutalt naken. Vackert.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s