Fråga mig, jag vet. Att skaka liv i en gammal orkester är ingen enkel sak. Ja, jo, att spela de gamla låtarna kan låta sig göras. Att hitta tempo och stämningar likaså.

Men då man väl gjort det. När känslan av att det gamla inte är nog. Då man tar klivet över stupet för att kolla bärigheten i galenskapen att skapa något nytt. Ja, det är då det blir riktigt spännande.

Kai Martin & Stick! startade resan tillbaka för tre år sedan, där planerna att börja igen egentligen tog sin start redan 2007 för att göra comeback 2008 – det vill säga 30 år efter att vi startade.

Ja, vi har gjort fläckvisa framträdanden. Men aldrig som hel grupp. När Svensk Punk 25 höll fest på Vågen i Göteborg, då Gomer Explensch och jag framträdde tillsammans med husbandet och spelade fyra låtar från Kai Martin & Stick!:s repertoar. Eller 2005 då Ronny Rock, Gomer Explensch och jag körde ”Man ska vara som ett vilddjur i år” tillsammans med husbandet på Debaser Medis i Stockholm. Eller när Georg Cremonese och jag framförde ”Rör, rör, rör dig nu” tillsammans med Augustifamiljen då Pustervik invigdes 2012.

Brända Barn glöder. Foto: KAI MARTIN

Brända Barn gjorde ett försök på den där punkgalan i Göteborg 2003. Det lät ärligt talat inget vidare, som om bandet inte riktigt visste vad de ville, gjorde eller varför det var där.

Jag blev förvånad. För Brända Barn 1983 var hetast av band i Sverige. Albumet ”Allt står i lågor” glödde; jag var förtjust, lät mig slickas av Sundsvallsgruppen frenesi, den flammande elden av Joy Division och Psychedelic Furs med lika delar new wavefunkbas och syntkaskader. På Vågen spelade sångaren Brodde förvisso percussion, men inte rototoms som på 80-talet, utan några slags synttrummor. Fjärran från de laddade utbrott som då det begav sig.

Brodde med sina rototoms. Foto: KAI MARTIN

2013 kom samlingen ”Konfrontationer” med nyskrivna ”Kåt på exponering” och versioner av bandets klassiker framförda av bland andra Mattias Alkberg.

Det blev någon spelning i samband med det och, tror jag, det triggade igång systemet.

I våras kom albumet ”Över bron” producerat av Martin Rössell. Några spelningar gav ytterligare spelningar. Nu var det dags för Taubescenen, Lisebergs lilla scen, blott timmar innan Deep Purples extrainsatta gig på Stora scenen.

Lolita Pops Sten Booberg förstärker. Foto: KAI MARTIN

Det har hänt en del sedan jag såg killarna för 13 år sedan. Nu har de, förstärkta av Lolita Pops Sten Booberg på gitarr, kopplat samman glöden från förr, blåst fart på elden och redan från start kickar Brodde som om tiden inte runnit under några som helst broar.

Bra, så ska det vara.

Henrik Brodin ger bandet stabilitet. Foto: KAI MARTIN

Bandet flörtar heller inte speciellt med dåtiden, när man ogenerat och stolt frontar sitt nya album. Och det är ju det det handlar om. Att spela för sig själv och samtidigt, med uppriktighet, bjuda publiken på det som man själv önskar dela. Det blir bäst så.

Nu har ju bandet bara två album att krama timmens konsert ur. Det blir alltså en balans mellan debutalbumet och den 33 år äldre plattan.

Mikael Svensk får utlopp för sin heavy metalbakgrund. Foto: KAI MARTIN

Det nya albumet är mer riffbaserat, där gitarristen Mikael Svensk får utlopp för sina heavy metalrötter. Musikaliskt hittar bandet till sina referenser och i ”Finast” – Broddes kärlekshyllning till sin hustru – är det klockrent Psychedelic Furs. Henrik Brodin piskar rytmerna stabilt och bygger fundamentet tillsammans med basisten Mikael Salin, ex-Distinct.

Mikael Selin med funk, punk och new wave. Foto: KAI MARTIN

Rätt placerad låter det utmärkt (ljudbilen var lite ojämn).

Tillsammans med Sten Booberg får Brända Barn tyngd och Brodde är rastlös och explosiv på scen, som om han vill spränga sin eleganta, kritstrecksrandiga kostym. Och ja, han har hittat sina rototoms, vilket ger framträdandet extra sprängkraft.

2016 brinner Brända Barn fortfarande.

Claes Malmberg har under sina åtta somrar blivit teaterföreställningarnas primus motor. Kring honom spinner allt och med honom inspirerad räddas det mesta.

Men det krävs mer än så; en bra fars har en driven, hett glödgad röd tråd som löper genom dörrspring. Ja, det kan med förlov sagt bli virrigt, men alla lösa ändar knyts ihop mot en, mestadels, raskt accelererande final.

 Frida Hallgren, Christopher Wollter och Claes Malmberg sliter med ett tunt manus i Gunnebos sommarunderhållning.

”Jobba för två” har sin bakgrund i Carlo Goldonis ”Två herrars tjänare” från 1700-talet. I senare upplagor har den satts upp på New Yorks Broadway och i London West End som ”One man, two guvnors” skriven av Richard Bean. Förvecklingar, illa dolda, skumma avsikter, kärlek, pengar… ja, ingredienser som kan koka ihop en mättande fars. Men här blir det dessvärre en tunn soppa.

Ja, Claes Malmberg sliter med sin Hilmer Holmberg, den arbetslöse skifflemusikanten som får sparken vid Beatlesgenombrott. Vi skriver alltså 1963, handlingen som i England utspelar sig i Brighton, får i Gunnebouppsättningen Långedrag som spelplats, något som inte märks något speciellt.

Beatles har precis spelat på Cirkus, Hilmer har varit där och lagt sig i. Men i röran i manus får John Lennon runda glasögon och ”Yesterday” påstås ha spelats från scen. Petimätern i mig skruvar besvärat på sig, eftersom svårt närsynte Lennon officiellt inte skyltade med sina glasögon då utan först till rollen i ”How I won the war” 1967, och ”Yesterday” kom först två år efter beatlarnas framträdande i Göteborg. Men låt gå…

Trygga scenrävar som Frida Hallgren (debut som farsskådis) och Christopher Wollter balanserar sina turturduvor Gittan Stark och Ernst-Hugo ”Allan” Dahlberg. De som i all hast ska gifta sig av kärlek efter att Gittans tilltänkte i ett arrangerat äktenskap mördats i en gangsteruppgörelse.

Nå, låt mig inte i detalj gå in på händelserna, som rör sig i röran som en irrande mal i strålkastarljuset. Och jag ska heller inte avslöja mer än så här att Mölndalsrevyn är på ett välförtjänt hörn. Men det är ett sjå för ensemblen att baxa historien rätt.

Interfolierade sånginsatser till den tryggt ackompanjerande orkester, ledd av Thomas Darelid, tjänar som andhämtning och möjlighet till omdisposition av kulisser. Ibland riktar skådespelarna sina repliker direkt till publiken, för att föra handlingen förklarande vidare (bara det gör mig tveksam). Emellanåt får Claes Malmberg sina berömda frispel (lite för sällan) och improviserar.

Och ja, utan Claes Malmberg och Katrin Sundberg – hennes Doris är sparsmakat vass – skulle mycket välta över ända. Det skapar en stabilitet i uppsättningen. Men Claes Malmberg i all ära, det är Lars Bethke som jobbar mer än dubbelt i den här föreställningen och som också är kvällens behållning.

Med dans, sång, mun- och turspelande, djärva stunt och dråplig slapstick får han mig inte bara att tappa hakan utan också kikna av skratt. Där kommer överraskningarna i slag, som bara i sig ger anledning att ta sig till Gunnebo i sommar.

Jobba för två:

Manus: Richard Bean.

Musik: Grant Olding.

Regi: Leif Lindblom.

Bearbetning: Anders Aldgård, Leif Lindblom och ensemblen.

Sångtexter: Anders Aldgård och Thomas Darelid.

I rollerna: Claes Malmberg, Frida Hallgren, Christopher Wollter, Anders Hatlo, Lisa Larsson, Katrin Sundberg, Daniel Träff, Andreas Andersson och Lars Bethke.

Orkester: kapellmästare och arrangör Thomas Darelid, piano, Max Schultz/Olle Junholm, gitarr, Jenny Kristoffersson, bas, Magnus Boqvist, trummor.

Man kan snacka. Låte det bero. Skratta åt tanken.

Så kan man göra så mycket mer.

Som Bättre Än Beatles. Som i Majorna. Som den legendariska korvkiosken med den enda skylten i hela Sverige som kommer undan med sin särskrivning Korv Kiosk.

Som tillsammans blir en korv med bröd med extra allt och ändå så fundamentalt.

Bättre Än Beatles takspelning i Majorna. Foto: KAI MARTIN

Nej, jag vet inte hur snacket gick när den här idén väcktes. Men jag kan höra ekot från det.

Lite gôtt tjôt, kanske några pilsner och minnet av Beatles sista konsert, ni vet den där på taket till byggnaden på 3 Saville Road, London den 30 januari 1969. Då, då bandet vädrade sina låtar under ”Let it be”-sejouren.

”Ah, men va’ fan, varför inte göra den bagen på hemmaplan…?”

”Hur tänkte du nu…?”

”Ja men, vi kör på Korv Kiosks tak. Inte januari då, men då det är varmt och gôtt.”

”Haha, ja, men va fan… klart vi kör!”

Ja, typ så.

Det blev en vinn-vinn-situation i Majornas hjärta. Korvkiosken fick uppmärksamhet och sålde metervis med korv, Red Lion, puben, mittemot, fick uteserveringen att svämma över och ölkranarna ställdes på fullt ös. Kioskerna i trakten fylldes, fönstren öppnades för korsdrag av toner och rock’n’roll.

Publikt och kö till både spelning och kiosk. Foto: KAI MARTIN

Spårvägen kom och höll vakt vid spårvagnshållplatsen, folk löpte ifrån Gröna Vallen, ifrån Sandarna, från Kungsladugård, ja, hela vägen på Änggården och Linnéstaden. Från Masthugget hade en del smitit ifrån sina göromål.

Majorna är lite eljest. En stadsdel med ett uns av göteborgsk bohemkultur där konstnärssjälar får härja, där entusiaster provar alternativ. Det är där megaloppisen, som sträcker sig kilometervis, kvarter efter kvarter, i slutet av maj lockar tusentals människor. Ett sätt att levandegöra stadsdelen.

Så detta…

Regnet hängde lite mer än så från luften. Plastpåsar försökte skyla högtalare och mikrofoner. Låtlistan klarade inte våttestet och texternas piktur höll inte färgen.

Bluesjam – med munspelaren Magnus Eriksson – på menyn. Foto: KAI MARTIN

Men… klockan fyra var det sagt och himlen höll sig i schack. Bandet, fyra man på taket, två vid kiosken på markplan, kickade igång just Beatles ”Come together”. En knapp timme av underhållning, låtar av lättare karaktär – ”Varmkorv boogie”, ”Smoke on the water” med en svensk text fylld med bratwurst, ”Hey Jude”, blues- och funkjam samt avslutningen med Jokkmokks-Jockes paradnummer ”Gulligullan” med allsång stöttat av en hund på kör. Ja, allt detta i Majorna.

Bara i Majorna. Foto: KAI MARTIN

Självklart kom polisen. Men inte som den 30 januari 1969 för att stoppa spelningen; istället stannade patrullen trafiken för att främja en annorlunda timme i Göteborg.

I 14 år har Diggiloo förgyllt somrarna för svenskarna. Land och rike har artisterna farit, bjudit på glamour i landsorten, humor i minsta håla, i största stad, lockat stort som smått.

Det är ett väl inarbetat koncept som Lasse Holm, schlagerveteranen, den outslitlige, har knopat ihop och det håller än.

Holm, som gör comeback efter tre års frånvaro, är alltså still going strong, 72 år gammal, doppad i evighetens källa. Sprudlande och med fast hand leder han som kapten sitt underhållningsskepp från start från kaj till land över ett hav som bjuder på mycket av det mesta, men utan att drabbas av några större känslostormar eller blindskär.

Rutinerade Jessica Andersson kan sitt Diggiloo. Foto: KAI MARTIN

Besättningen består av rutinerade showproffs, många hämtade från melodifestivalen; Oscar Zia, Linda Bengtzing, Jessica Andersson, Per Andersson, Thomas Di Leva, Linda Pritchard, Magnus Carlsson, Ace Wilder och Medina… Samt, förstås, mästertrumpetaren Magnus Johansson, som kliver ner från brassektionen för att få lite välförtjänst strålkastarljus.

Det blir, denna inomhuspremiär i The Theatre i Göteborg, en uppvisning av dessa artisters främsta hitlåtar blandat med hyllningar till andra som inte längre finns ibland oss.

Så får vi höra en fin hyllning till Robert Broberg av hela ensemblen. En lysande ”Life on Mars?” av, förstås, Thomas Di Leva och en ”Purple Rain” av Linda Pritchard, där det tog mer än hälften av låten innan det brann och glödde om denna magnifika powerballad.

Robert Broberg, en av många artister som hyllades. Foto: KAI MARTIN

Lasse Holm lyckades också hylla sig själv uppbackad av hela artistgalleriet och helt rätt, han är en strålande låtskrivare i schlagergenren. Dessutom med en fin koppling från hans ”Miss Decibel” till Medinas.

Kapellmästare Emanuel Norrby har fått ett knippe låtar att bita i och har gjort det bra. Många pluspoäng med både djup och humor i arrangemangen, där croonerpartiet med bland andra Van Halens ”Jump” är coolt svängig och Jessica Anderssons version av the Arks ”Calleth you, cometh I” som en växande anthem.

Ja, det är hyllning i musik och humor, men också med svensk humors primus motor, Per Andersson som skrattfest.

Humorkungen från Balltorp. Foto: KAI MARTIN

Denne galenpanna från Balltorp bryter in, tar över, roar och oroar, men vinner alltid med sin ordrikedom, underfundighet och stollighet. Ja, vissa av numren gick att se i vinterns serie tillsammans med Lotta Engberg i TV4. Men repriserna håller…

Det gör också Diggiloo 2016. Det är en välpacketerad underhållningsklapp som levereras, men kanske inte riktigt med den definitiva pricken över i:et som jag sett andra år.

Thomas Di Levas ”Life on Mars?” blev en av höjdpunkterna på Diggiloo. Foto: KAI MARTIN

Att plötsligt få en inbjudan till hårdrockfesten på Ullevi är både smickrande och lockande.

Dels för att jag får möjlighet att träffa folk, dels för att det är ett tag sedan jag senast såg Iron Maiden. 2011 begav det sig och om den spelningen kan man läsa här.

Vädret är åter på arrangörernas sida och metalheads befolkar tidigt Göteborgs gator och torg samt frekventerar alla dess vattenhål, för det är en törstig hjord suktande efter upplevelser.

Iron Maiden 2016 är, förstås, samma sak, men annorlunda.

Scenbygget går i liknande stil sen förra gången, men med viss tematisk skillnad; från riddarborg till Mayatempel, på skärmarna ett av lianer och djungelväxter inväxt jumbojet, Iron Maidens eget, som med gnissel och kärvande, envisa motorer slitet sig loss med ett vrål och stiger mot himlen.

Samtidigt kommer Ed Force One med Bruce Dickinson vid spakarna inflygande, lågt över Ullevi. En dörr öppnas och bandmedlemmarna kommer en och en, elegant nedseglande med fallskärmar och showen kan börja.

Nej, det där flygplan över Ullevi och fallskärmar var inte sant. Men, ja, showen drog igång och det är inte utan att en film och kärleksfull hårdrocksparodi som ”Spinal tap” kunnat göras. För det är något på samma gång komiskt och beundransvärt över Iron Maiden.

Ja, de är fast i klichéerna, men dessa går å andra sidan hem och lycklig gör en hord människor om över 50000 och jag respekterar det.

Lägg där till bandet enastående historia från 1975, basisten Steve Harris vision, som grundarna av the new wave of British heavy metal och förvaltare av hårdrocken, de ständiga medlemsbytena, slitet, framgångarna och motgångarna…

Och dramatiken har hållit i sig, trots Iron Maidens nu stadigt placerat sig på toppen av hårdrockspyramien med en bred fanbase. För fantastiske sångaren Bruce Dickinson drabbade ju av cancer på tungan inför releasen av nya albumet ”The book of souls”, som fick skjutas på då Dickinson behandlades, lyckligtvis framgångsrikt.

För det är han som är underhållningen. Det är hans enastående starka och omfångsrika röst som ger kvällen när ljudet är svajigt och lynnigt.

Ja, gruppen väljer att spela mycket från sitt nya album, men det är också ett riskspel. ja, en entusiastisk publik, men den där definitiva kontakten uppstår aldrig.

Och ja, jag tappar fokus efter ett tag. Jag, som aldrig någonsin går innan det är slut, går in i baren och blir hängande där med olika slags umgänge, tjôt, brôt, skratt och storys.

Tiden rinner, plötsligt ser jag hur folk reser sig upp, arenan tänds upp, konserten är slut.

Men kvällen blev underhållande, fast från ett annat perspektiv.

 

Så vaknar jag på natten med en känsla av uppkastning, en sur uppstötning som är lite för mycket. Jag går upp och sätter mig på toaletten och allt kommer, en total tömning som jag ska bespara alla.

Min vidare natt blir rastlöst i den heta sommarmorgonen. När jag vaknar är jag drabbad av feber, min älskade hustru rostar två skivor bröd som jag äter utan något på och tar en kopp te utan mjölk att dricka innan jag somnar i feberns oroliga sömn.

Jag har köpt biljetter till innerplan, vill vara där det händer, vill vara närmare än lördagens läktareufori. Men det här går inte. Jag är för trött; ska jag ens klara att gå överhuvudtaget…?

Jag sover bort min dag, men bestämmer mig ändå för att försöka. Lyckas byta mina ståplatsbiljetter via en god vän till sittplatser lite mer mot mitten än där hustrun och jag satt på lördagen.

Hon ordnar något lättare att äta och vännen kommer så att skiften av biljetter kan göras. Jag äter, sover lite till, dricker vatten, tar en dusch, borstar tänder och får två Panodil, sköljer ner dem och tar på mig mina kläder.

Temperaturen i pannan är fortfarande hög, men utomhus har det blivit svalare.

Vi tar vagnen ner och kommer ut i folkmängden nere vid Ullevi.

Kön in till arenan är massiv. Vi missar Sven-Bertil Taube åter igen och söndagens start är inte samma hyllning musikmässigt till Freddie Wadling, utan mer en härtappning från Håkans blandband av favoriter.

Så spelas ”Over the rainbow”, som inledde lördagens konsert och bandet kliver på scen. Precis som vid spelningen i Scandinavium 6 november 2010 när musikerna äntrade scenen till tonerna av Alf Robertsons Göteborgshållande, svenska version av ”I left my heart in San Francisco” – ”Jag lämna mitt hjärta i Göteborg” – står de bara där och insuper atmosfären, möter hyllningarna, men ger också Freddie Wadling en tyst stund av andakt där på scengolvets yttersta kant innan ”2 steg från Paradise” inleder, växer, ökande extatisk.

Med hjärtat, hela hjärtat och ingenting annat än hjärtat. Foto: PETER BIRGERSTAM

Jo, det här är en annan kväll. Panodilen har börjat ta, men röriga bänkgrannar som finner det viktigare att springa för att köpa öl en, två, tre, fyra, fem gånger gör att vi tröttnar. Lyckligtvis finns det några tomma platser längre bort, närmare scenen där vi kan sitta utan att störas lika mycket.

Håkan Hellström hade, som jag skrev om lördagskonserten (här), problem med rösten (senare bekräftat i en GT-intervju, men bortgömd i denna artikel). Det är tydligt även på söndagen. I andra låten ”Mitt Gullbergs kaj paradis” sänker han rösten en oktav, istället för att pressa den och riskera att tappa den i de högre registren.

Men, och det är kanske det mest enastående, han agerar som om detta inte är ett bekymmer. Kören stöttar honom elegant, tar över partier som han normalt sett sjunger själv. Och gör inte den det så är det publiken, som han snyggt engagerar då han behöver vila sin röst (och det är ofta). Det blir mäktigt och det är oerhört skickligt skött.

Ja, det är kärlek inför en ny rekordpublik (70144 är mäktigt och imponerande) med en glödgad respons och en febrig närvaro av Håkan Hellström på scen tillsammans med sina kumpaner.

Det har ändrats i låtlistan, det är ett bättre flyt, ljudet landar den här gången, men är inte tipptopp och ingredienserna är känsloladdade.

Visst, fortfarande är jag fundersam över LaGaylia Frazers roll i sammanhanget och vad värre är, jag är orolig över att hon är bekymrad över vad hon har där att göra.

Nej, jag tycker hon är en fantastisk sångerska, svårt att tycka annat. Men är är hon dessvärre mal placé.

Det blir så tydligt då gästsångarna kommer in, som bidrar, gör det exklusivt. Som elegante Sven-Bertil Taube, åter i ”För sent för edelweiss”, vördnadsfullt och tjusigt eller Daniel Gilbert i vänskaplig återförening, som är så rörande.

Oväntat möte. Foto: PETER BIRGERSTAM

Men starkast är det, med respekt för det otippade mötet mellan Thåström och Hellström i Ulf Dagebys svenska tolkning ”Bara min älskade väntar” av Dylans ”Tomorrow is a long time”, när kvinnorna tar plats; Miriam Bryant och Seinabo Sey.

Där uppstår en ömhet, en kärleksrelation som spinner av vördnad och åtrå, som förstärker låtarna.

Håkan Hellström är, oavsett gäst, oerhört noga med att låta dem ta plats. Han tar ett kliv tillbaka för att smyga in, sno åt sig lite av utrymmet, men aldrig för mycket. Det är vackrast så.

Med damerna blir det alltså så mycket mer och så mycket mer gripande.

Så nära det någonsin går att gå utan att få… Foto: PETER BIRGERSTAM

I ”Det är så jag säger det” utspelar sig ett drama mellan Miriam Bryant och Håkan Hellström, en kärleksakt, en omfamning, en trasig relation, famlande fingrar som vill nå, förstå och kyssar som vibrerar utan att förlösas mer än i en omfamning. Det är vackert, så vackert med kärleksdramer fladdrande förbi på bildskärmen från ”Sommar med Monika”, ”En kärlekshistoria”, ”Love story”, ”Rocky” med flera.

Det är svårt att inte bli tagen, det är svårt att inte bli rörd. Igen. Miriam Bryant sjunger Håkan Hellströms text som gällde det livet, men så är det ju också en talang hon visat att hon har i så mycket hon tar i, denna själfulla, unga kvinna.

Och när Seinabo Sey kommer in och avslutar grundsetet med ”Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar dig” så stannar allt. Hon är så cool, så innerlig, sjunger med ett leende, mjukt och inbjudande med ett pärlband av rosig kärlek över sin läppar.

Det är så vackert och så småningom kommer Håkan Hellström och famnar sången med respekt och försiktighet. Det kan inte bli skönare än så.

Romantik i sommarnatten. Foto: PETER BIRGERSTAM

Första extranummer – ”Fri till slut” – blir inte med Seinabo Sey, som i lördags. Därmed tappar den lite av magin, men fortsättningen, som är densamma som kvällen innan, är lika stark men kanske med lite större iver att nå slutet (eller var det överraskningseffekten som försvann för mig som sett lördagkvällen…?).

En starkare andra dag, ändå. Fortfarande med den envisa fascinationen över hur väl Håkan Hellström och hans orkester och kör skapar stämning och dynamik, extas och omfamning, galenskap och ömsinthet, hur låtarna väver samman till en levande väv, en hud med nervsystemet utanför, mottaglig för varje beröring.

Jag är tagen. Igen.

Ps. Varmt tack till Birgerstam media för foto. Ds.

Låtlistan från Ullevikonserten 5 juni 2016.

1. 2 steg från Paradise
2. Mitt Gullbergs kaj paradis
3. Brinner in the shit
4. Jag har varit i alla städer
5. Jag vet vilken dy hon varit i/2 steg från Paradise
6. Hurricane Gilbert (med Daniel Gilbert)
7. Tro och tvivel (med Daniel Gilbert)
8. En vän med en bil (med Daniel Gilbert)
9. För sent för edelweiss (med Sven-Bertil Taube)
10. Gårdakvarnar och skit
11. Shelley
12. Klubbland
13. Det är så jag säger det (med Miriam Bryant)
14. En midsommarnattsdröm
15. Aprilhimln
16. Ramlar
17. Kom igen Lena
18. Valborg
19. Bara om min älskade väntar (med Thåström)
20. När lyktorna tänds
21. Din tid kommer
22. För en lång, lång tid
23. Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig (med Seinabo Sey)

Extranummer

24. Fri till slut

25. Känn ingen sorg för mig Göteborg

26. Det kommer aldrig va över för mig

27. Du är snart där

28. Nu kan du få mig så lätt

Jag är lite sen att komma till känslor.

Nej, det är inte alltid sant. Men emellanåt finns där en fördröjning, som kräver att känslan ska mogna.

Som med Håkan Hellströms Ullevikonsert 7 juni 2014.

Jag var inte överraskad över att han rodde hela arenan i hamn till en gigantisk omfamning. Då med en vinterturné i ryggen och mycket av rekordspelningen baserad på just den. Men, förstås, så mycket mer.

Men musikaliskt var jag tveksam, det lät inte så bra som jag önskat och då ska ni veta att jag följt honom med band sedan den vingliga starten 2000 slätt och fram till nu sett och hört honom mer än någon annan artist.

När jag så var och såg filmen i december 2014 klack det till, den beryktade aha-reaktionen slog till och jag översköljdes av värmen och beundran inför det som bandet, alla gästerna och Håkan, förstås förmådde förmedla.

Finalens mäktiga makt. Foto: KAI MARTIN

Det här blev en lång kvälls färd mot natt, där jag kanske lite ofint börjar med slutet. För det var där den definitiva magin satte in, det var då, för de tålmodiga, som konserten blev en så speciell händelse att allt annat blev oviktigt.

Det började med ”Fri till slut”, som första extranummer med Seinabo Sey ensam, tryggt soulig med en gospelkänsla innan en omfamnande duell  i låten med Håkan Hellström inleddes. Så fint. Så starkt.

Och dessa så noga, känsligt utmejslade passager från en låt till en annan, som den här gången redan innan ”Fri till slut” är färdig indikerar tonerna till ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, Håkan Hellströms egen arenavältare med ett mäktigt konfettiregn.

Det följs av en tung ”Det kommer aldrig vara över för mig”, en paradoxal hyllning till Håkan Hellströms egen krokiga väg till framgång, som just nu körs på en fett asfalterad aveny i hemstaden.

Den traditonella avslutning med ”Du är snart där” tillsammans med finalen med den livsmodsingjutande slutscenen i Charlie Chaplins ”Moderna tider” där luffaren går mot solnedgången tillsammans med Paulette Goddard.

Men… det stannar inte vid det. Håkan Hellström dröjer sig kvar, precis som vid förra gången på Ullevi, för att andas in atomsfären, säga farväl till publiken. Fast nu drar han, efter att ha skickat bandet av scen, upp ett ess i rockärmen; ”Nu kan du få mig så lätt” där den lilla stråkorkestern som funnits från och till på scenen nu har fått förstärkning av en hel symfoniorkester med harpa och hela köret.

Det är så rörande starkt, att det är bara att beklaga alla Håkan Haters som ägnar livsluft åt att häckla, men missar det här.

Kick off för en mastodontkonsert. Foto: KAI MARTIN

Så inledningen då…?

Jo, när jag lite sent kommer efter att ha missat Sven-Bertil Taubes uppvärmning i solgasset, är det till tonerna av ”Freaks”, det vill säga Freddie Wadlings Cortex’ låt där jag är med och körar. Onekligen känslosamt.

Övriga Freddielåtar spelas, från solo, band och Fläskkvartettens version av ”Over the rainbow”, Judy Garlands paradnummer från ”Trollkarlen från Oz”, som Freddie och bandet gjorde till sin egen.

Det blir Håkan Hellströms hyllning till denna store särling inom svenskt musikliv, som också blir övergång till konserten.

Och jag kan inte låta bli att le, att Freddies porträtt från ”License to kill”-albumet sitter ovanför en reklam för choklad.

Ja, Håkan Hellström stampar igång publiken i den stekande solen, får såväl planen som läktarna på fötter med ”Vi två 17 år”.

Men det låter förskräckligt, Håkan Hellström har inledningsvis bekymmer med sången, som om han tagit i för mycket under fredagens soundcheck. Bandet klickar inte, alla kämpar, men Håkan Hellström har ändå publiken i sin hand. Ogenerat en av hans starkaste grenar.

”River en vacker dröm” är otippad tvåa, låten han skrivit tillsammans med Johan Forsman, producenten som han sedan hamnat i fejd med och som blev extranummer vid tioårsjubileet på Way Out West 2010. Men som 2014 var allt för infekterade på grund av rättighetsbråket och den påföljande auktionen.

Och grundsetet avslutas lika otippat med samma kompositörspars ”För en lång, lång tid”; är de på väg att återförenas med nedgrävd stridsyxa…?

Det tar emellertid ett tag innan allt sätter sig. Den brinnande soulexplosionen från spelningarna i New York är på Ullevi behäftad med klumpfot. LaGaylia Frazer starka stämma låter mest som en missriktad mistlur.

Så kommer Daniel Gilbert som första gäst i paradnumret ”Hurricane Gilbert”, en vänförening som berör inte bara oss i publiken utan också på scen.

Hans gästspel följs av Sven-Bertil Taube i ”För sent för edelweiss” och sedan kommer kvällens clue, Miriam Bryant i ”Det är så jag säger det”, som interfolieras med mängder med låtar som ”Två solröda segel” och jag brister, ögonen vätskas. Det är rörande och vackert.

I ”Aprilhimlen” tar stråkarna plats och bjuder Bachs tema från ”Jesu är min fröjd och min glädje” från kantat 147, det gitarrparti som Timo Räisänen i början av Håkan Hellströms karriär spelade på gitarr (ett tema som inte var med senast på Ullevi) i låten.

Ja, det är en konsert som tar sig, som växer.

Och med ett levande backdrop, en skärm med ständiga temaändringar får vi Göteborgsnostalgi, drömmande miljöer från Håkans hemstad och hyllningar till Freddie Wadling, Olle Ljungström, Edith Piaf, Ted Gärdestad, Monica Zetterlund…

Ett Göteborg som finns och inte finns. Foto: KAI MARTIN

Och med HåkanHellströms tröja där ett Astrid Lindgrenfoto på ryggen skänker ytterligare hyllning till förebilder samtidigt som texten på framsidan avslöjar att den vita, t-tröjan tillhör Härlanda fängelse, nedlagt sedan länge.

Jo, Håkan Hellström berör. Men denna gång i konsert som är upp och ner, men där gästerna bidrar starkt och finalen är himmelsk.

Håkaneufori, men en inte helt given sådan. Foto: KAI MARTIN

LÅTAR Ullevi 4 JUNI 2016:

1. Vi två 17 år
2. River en vacker dröm
3. Brinner in the shit
4. 2 steg från Paradise
5. Mitt Gullbergs kaj paradis
6. Jag har varit i alla städer
7. Jag vet vilken dy hon varit i
8. Hurricane Gilbert (med Daniel Gilbert)
9. Tro och tvivel (med Daniel Gilbert)
10. En vän med en bil (med Daniel Gilbert)
11. För sent för edelweiss (med Sven-Bertil Taube)
12. Gårdakvarnar och skit
13. Shelley
14. Klubbland
15. Det är så jag säger det (med Miriam Bryant)
16. Hon är en runaway (med Miriam Bryant)
17. En midsommarnattsdröm
18. Aprilhimlen
19. Ramlar
20. Kom igen Lena
21. Valborg
22. När lyktorna tänds
23. Din tid kommer
24. För en lång, lång tid

extranummer

25. Fri till slut (med Seinabo Sey)

26. Känn ingen sorg för mig Göteborg

27. Det kommer aldrig va över för mig

28. Du är snart där

29. Nu kan du få mig så lätt (med Göteborgs symfoniker)

Får Bob Hund chansen tar de inte bara hela handen utan hela nöjesparken.

Vi pratar en blåsorkester som spelar Bob Hundlåtar. Vi pratar Popkollokören som kvinnogrant backar upp Bob Hund och därmed också stakar ut vägen mot framtiden.

Paradlåtar från Bob Hund med marschorkester. Foto: KAI MARTIN

Och, jo,  Bob Hund ledsagar oss genom och förbi den plötsliga vetskapen om Freddie Wadlings bortgång, som en hyllning till honom, till döden som ständigt närvarande och som livet som dess värsta konkurrent.

För så är det. Bob Hund väljer livet långt hellre än något annat. För detta fantastiska band finns det alltid en väg ut och banne mig om orkestern inte smakat ungdomens källa.

Men…

Det här var en gassande eftermiddag som gled över i kväll där kommunens nöjespark upplåtit två av sina scener för det relativt nystartade skivbolaget Woah Dad (Bob Hund ingår i deras stall), så därför fick Dolores Haze värma upp en publik som höll på att förgås i hettan. Detta hypade band har väl inte riktigt hittat rätt på scen och rent musikaliskt, med andra ord en bit kvar innan de kan charma och övertyga mig.

Soldränkta men utan rätta utstrålningen. Foto: KAI MARTIN

Senast jag såg Maria Andersson var med Sahara Hotnights, ett band som mindre och mindre har fångat min uppmärksamhet. Uppenbarligen också bandets frontfigur, som då gjort en blasé figur, som om hon tröttnat på sitt uppdrag.

Nu har hon kränkt av sig gruppens bojor och är sig själv. Låtarna på plattan är överraskande och visar en sida av henne som jag gillar.

På scen är det kort, intensivt fokus på detta material och Maria Andersson visar på attityd och scenkraft när hon kretsar kring mickstativet eller då hon sjunger. Hon är en cool, välklädd rockqueen och jag gillar låtarna jag hör, men undrar varför det är bandet som får hennes leenden och inte publiken.

Snygg posör med goda melodier. Foto: KAI MARTIN

Fast nu var det ju Bob Hunds kväll. På stora scen fick blåsorkestern avsluta sin långa arbetsdag med en fin hyllning till Freddie Wadling innan Bob Hund tog vid.

Och som bandet gjorde det.

Ja, det är kaos nära med lycksalighetens gud. Men inte utan allvar. Tvära kast mellan tokigheter, skratta och seriösa passager. I Bob Hunds sällskap viftar alla på svansen och skönt är det.

En orkester som svänger. Foto: KAI MARTIN

Det skäms inte för sig. Sångaren Thomas Öberg ger gärna allt ljus på sig, men  med Popkollokören på scen backar han undan och hyllar kvinnorna som vägen till framtiden.

Mycket mer än doaflickor. Foto: KAI MARTIN

Förvisso är Bob Hunds låtar själva essensen i denna fina konsert. Men också lika mycket Thomas Öbergs gycklande. Han står inte still en sekund, han nöjer sig inte med orden i texterna utan är dessutom, förmodligen, Sveriges mest underhållande sångare med prator som är roande och uppmanande.

Fåfängt kräver han publikens uppmärksamhet, men kanske mest faktiskt för att vi som står där ska ha riktigt kul.

Sveriges mest underhållande band. Foto: KAI MARTIN

Så när Rocksverige går i sorg håller Bob Hund hov utan att det skär sig ett dugg.

Ja, jag vet… Jag hade hoppats på Liket Levers ”Levande begravd” en dag som denna, så som de gjorde den nere vid Röda sten 1998 en alldeles fantastisk afton av galenskap och underhållning signerad Bob Hund. Men kanske tyckte herrarna att det blev en för morbid hyllning med tanke på titeln, eller också fanns inte tiden till att repa in den.

Istället tog Thomas Öberg allt större strid med sitt mikrofonstativ, som ett tag fick tjäna som motvillig hund med mikrofonsladden som koppel, för att senare bli en än mer trilsk klädhängare.

En sångares strid mot sitt eget mikrofonstativ. Foto: KAI MARTIN

Slutligen, efter en enastående fin hitparad från det 25-åriga bandets början till detta nu slutade allting i kaos, så nära gudomligheten man kan komma i Nöjessverige.

Försök att få Bob Hund att sitta vackert är en överloppsgärning. Foto: KAI MARTIN