Sämst: Tomas von Brömssen kunde gärna ha varit mer påläst.
Fråga: 20 på scen, 50 i salongen. Är det ok…?
Detta märkliga år, 2020, har ju konserter blivit satt på undantag. Men just undantagen får man ju vårda. Så när chansen öppnas för en konsert med stadens nya utmanare i storbandsskrået, Göteborg Jazz Orchestra, tar jag plats på första parkett bland de glest utspridda stolarna vid de lika glest utställda borden i Brewhouse.
Det är en förväntansfull publik, som suktar efter att få höra livemusik. Men frågan är om inte storbandet är precis lika förväntansfullt. Det här är inte bara ett möte mellan det och publiken utan också en radioinspelning med P2:s Jazzradion i Göteborg som ansvarig (konserten kommer sändas med premiär 18 oktober och med jämna repriseringar under en månads tid).
Den 20 medlemmar starka bandet öppnar starkt i dubbel bemärkelse denna afton, som går under rubriken ”Svenska jazzhjältar”. Med Göteborgsjazz i fokus och, kanske, mest Bengt Hallbergs musik och arrangemang blir det en kraftfull inledning med hans ”Schoolways” där trumpet- och trombonsektionerna blåser liv i örongångarna.
Musiken sätter accenten för kvällen, visar från start orkesterns mångfacetterade kunnande. Pianisten Tommy Kotter, framstående improvisatör, får visa framfötterna och gör så. Men hans scatsång haltar en del i mina öron, något han senare tonar ned.
Storbandsjazz är ju en sinnrik orkesterformation med förmåga att blåsa allt av stolen och samtidigt kunna frammana det mest intima toner. Högt och lågt, svagt och starkt. Här får varje medlem sitt utrymme att visa sitt kunnande och spännvidden är stor, från alt- och tenorsaxofoner till trumpeter, tromboner, gitarr, trummor och slagverk samt då klaviatur.
Göteborg Jazz Orchestra visar på spelglädje och spännvidd. Bland numren signerade Erik Nordström, Arne Domnérus, Georg Riedel och nämnde Bengt Hallberg smyger sig stycken av Bellman, Wiehe, Pugh och Thore Skogman in. Inte alls som några katter bland hermeliner, utan i både nya arrangemang eller framgrävda ur arkiven, ofta gjorda av Bengt Hallberg och snyggt klädda för storbandet.
Här hamnar musiken i den nordiska, finstämda tonen; den som kan ackompanjera en sommardag med samma lätta anslag som en vinterdags lite mer gråmurriga frusenhet. ”Fjäril vingad syns på Haga” går från just skir försiktighet till närmast hurtighet, men behåller hela tiden balansen.
Gitarristen Erik Weissglas finns med i orkestern och presenterar sin distanskomponerade (innan coronan) ”By the way”, gjord tillsammans med cellisten och kompositören Svante Henryson, här i Axel Mårdsjös arrangemang. En komposition i växande, från försiktig till att mer och mer ta plats med orkesterns växande. Fin.
Härlig är också Bengt Hallbergs ”My guide to the big band”, som påhejad av Arne Domnérus blivit något av storbandens version av Povel Ramels ”Birth of the gammeldans”, det vill säga både pedagogisk, underhållande och musikaliskt stringent. Men… Tomas von Brömssen (konferencier för kvällen) tajmar lite dåligt med sina inlägg och han visar sig heller inte helt ha sin bästa kväll. Missar att komma in rätt i versionen av Pugh Rogefeldts ”Jag är en liten gosse” och verkar tagit uppgift lite för mycket på volley.
Fast hans improviserade säljföjtspel där delar av storbandet lekande hänger in är fint. Det i sin tur blir ett slags introduktion till Georg Riedels ”Gubben och kallingen”.
Göteborg Jazz Orchestra har ambitionen att både bredda jazzen och att göra den mer tillgänglig. Så görs utmärkt, även om 2020 kanske inte det bästa av år att göra det på. En fin utmanare till Bohuslän Big Band och andra storband i staden är bandet hur som.
De flitiga resorna till Danmark har av förklarliga skäl lyst med sin frånvaro under våren och sommaren. Borta har loppisbesöken varit och så också tittinnen till genbrugsbutiker. Jo, jag har saknat det. Saknat att hitta udda saker, känna fingrarnas känsliga beröring över tyg och material, hitta fynd som är unika och som ger mig ett uttryck jag gillar, som adderas till min personlighet.
Men när soliga septemer går mot sitt slut öppnas också fönstret för grannlandet. Z:s yngsta systrar fyller 50, oavsett hur coronastatusen är ska vi dit, om så bara för att sitta i en bil och vinka. Lyckligtvis slipper vi det, men om det senare.
Lördag
Vi startar tidigt, hämtat upp Z:s dotter S med pojkvän M på vägen. Kör dem till McDonalds för en närande och stärkande frukost för de unga tu. I väntan i bilen ser jag på mina fingrar och utbrister ett ”Nej” följt av ett ”Fan!”, varpå Z undrar, förstås, vad som står på.
Jag har ju inte ringarna på. De som deklarera förlovning och äktenskap, det senare som vi firar tisdag den 22 september och vi bestämt ska uppmärksammas under helgen då vi ändå är i Köpenhamn.
Vi ringer ungdomarna och meddelar att vi snabbt åker hem igen för att fiska upp ringarna, gör så och återvänder. Nu för definitiv avfärd söderut.
Tiggan, bilen vi köpte i somras, är törstig, men trivs bättre när det handlar om långturer än stadskörning. Vi tuffar på, Halland sveper förbi, Skåne breder ut sig och i Helsingborg gör vi en snabbt avstickare för födelsedagspresent till en av jubilarerna. Så mot färjan, där vi väljer att sitta kvar för att undvika trängsel och kontakt, trots att S varit duktig och köpt munskydd till familjen.
I tullen inga problem, vi viftas förbi, åker till Prøvestenen i Helsingør, pantar gamla danska burkar, handlar lite frukostmat samt några flaskor vin för någon kvällssittning. Där passar vi också på att äta lunch för stället har en fantastisk kebab, som varmt rekommenderas.
Där finns också en gengrugsbutik som vi smiter in i, tittar på olika prylar utan att fastna för något. Plaggen är inte min stil, men Z hittar några jumpsuits från Monkl där hon provar två och köper en för 75 dkr. Som hittat.
Sjælland bjuder upp till solsken och vägen ned mot Köpenhamn går som en dans. Jag vet vägen mot Nordhavn, där vi har hyrt ett rum i ett lägenhetshotell. Hundra kvadratmeter, tre rum och kök, allt tipptopp med fönster ut mot både hamnbassängen och byggplatsen som ska resa nya byggnader i det intensivt förtätade området som sett Metron invigas med en ny sträckning så sent som i mars.
Vi parkerar i ett häftigt p-hus, med motionsmöjligheter: trappor, närmast lejdare, på utsidan leder upp till taket där en stadspark och motionscentral finns för rekreation, gym och lek.
Lägenheten är verkligen spatiös. Men också könlöst modern och utan charm. Vi installerar oss och Z och jag tar naturligtvis det bästa rummet, som föräldrar plägar göra.
Så väntar dagen. Men jag inleder med att softa, ser Frölunda dominera mot HV71 i SHL-premiären, innan Z börjar skruva på sig och jag får finna mig att vi bör börja röra på oss. Ungdomarna beger sig på sitt äventyr.
Jag skiftar kläder. Tar på mig den plommonröda Selectkostymen som jag reafyndade i Bodø förra sommaren, till den en matchande Disguelskjorta, som Z gav mig när hon inte hittade något till sig för den julklappen jag gett henne, som inte passade. Skorna ett par svarta Sneaky Steve inhandlade i början av året som ett secondhandfynd, fast de var obegnade. Lila strumpor från Next, London, samt den nyligen införskaffade luvan, en Stetson, som jag köpte på Ragtime i Göteborg. Z bär med stolthet sin Monkl-jumpsuit. Vi är redo för København.
Klädd för Byen. Foto: ZEBA BJÖRN PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Vi går upp mot Østerbro, Z:s gamla barndomskvarter, kikar i butiker, tar en sväng in i idylliska Brumleby med radhus enligt engelsk villastad, Z pratar med de inneboende som lapar sol på utsidan och vi får en bild av ett lätt boehemiskt storstadsliv.
Idyll i Byen. Foto: KAI MARTIN
Vi går nedför Østerbrogade mot Trianglen, kikar in i fler butiker, fortsätter nedför Østerbrogade innan vi korsar densamma och tar oss mot norra delen av Sortedamssøen, sätter oss i solen och njuter av stillheten samtidigt som hungern börjar smyga sig på.
Mitt förslag är Les Trois Cochon på Værnedamsvej, men dit är det en bit och dessutom vill Z pröva något annat. Vi har passerat italienaren L’imperatore på Olufsvej, en tvärgata till Østerbrogade, som berömmer sig för sin fisk- och skaldjur; det kommer bli en upplevelse.
På vägen dit möter vi en välbyggd man med hund som stirrar ilsket på mig och när vi passerar skäller han, men hunden tiger; kanske fick jag inte se ut om jag gjorde; oavhängigt detta var jag storstilad nog att låta honom göra det.
Vi får bord, men hamnar i stimmet mellan toalett och rusande servitörer från en den ena bordet till en det andra. Men vi har inte bokat, tar pliktskyldigt munskydden när vi går in och sätter oss där vi blir placerade. Menyn kommer, vi bestämmer oss för Kejsarens signatur, som är en skalddjurspelare med det hela: hummer, kräftor, insjökräftor, krabba, räkor. Till detta kan man ta en antipasto misto, som vi nappar på. Rödvin, chianti, till förrätten för mig och ett chardonnay till skaldjuren.
Showtime, men smaklös. Foto: KAI MARTIN
Vi får vänta på vår beställning. Ja, upp mot en halvtimme, trots Z:s gester om uppmärksamhet och en ström av serveringspersonal som cirkulerar utan att göra något. En melodi som restaurangen behåller under aftonen. Men när väl maten kommer utan större ursäkter är den superb, så vi låter det passera. Så kommer tornet med havets läckerheter, som en fyr tänds det ett litet bål högst upp och nedanför gör kolsyreis att allt effektfullt sveps in i en dimma. Showtime! Men inte för en romantisk middag och det borde vi ju ha begripit, att skaldjur utgör ett energiskt arbete med att krossa skal, pilla bort och slafsa med skvätt och sölighet som ackompanjemang. Men vad värre är: skaldjuren smakar ingenting. Det finns ingen sälta, ingen arom, ingenting! Z ger upp då jag kämpar vidare. Men till slut påkallar hon kyparens uppmärksamhet och ber att få menyn, för hon är hungrig. Maten hon/vi har fått går inte att äta, dessutom var jätteräkan rå. Det blir en fettuccine alla norma, toma, aubergine, ricottaost med basilika, och samtidigt som vi beställer den säger Z: efteråt vill vi ha tre ostar och därefter tiramisu och espresso. Klart och tydligt.
Kyparen förbereder för den nya rätten. Lägger besticken på det efter skaldjursattacken väldigt söliga bordet. Jag lyfter demonstrativt bort mina bestick och efter en stund får vi kyparen att förstå att bordet måste göras rent. Han tar då min använda servett och torkar bristfälligt rent bordet till vår häpnande förvåning.
Pastan kommer och återigen succé. Z delar med mig och vi kan se varandra i ögonen. För detta är ju kvällen vi firar vår åttaåriga bröllopsdag (några dagar tidigt). Tallrikarna slickas rena, vinet töms och vi väntar på ostarna som inte kommer. Inte heller en förfrågan om påfyllning av de tomma vinglasen.
Väntan passerar 30 minuter och när den tickar mot 35 så säger jag, som har haft störst tålamod under kvällen, att jag har fått nog. Jag reser mig och går ut. Z som står för ekonomin konfronterar först kyparen ”Hur svårt kan det vara att servera ost? Ska ni mjölka korna och ysta innan ni får fram dem…?”… ungefär. Han skyller ifrån sig, men hovmästaren kommer fram, tar över och säger att han inte vill att vi ska gå härifrån med en dålig känsla. Bjuder på en limoncello samtidigt som han ivrigt stryker i notan.
Vi landar slutligen på en kostnad på vad endast skaldjuren skulle ha kostat, snyggt, förvisso, men vi fick oss också en stukad kväll fylld av besvikelser.
På vägen hem jagar Z en specialglass, eskimois, som är på väg ut ur sortimentet. Först på fjärde försöket lyckas vi; det blir vår efterrätt. Hemma väntar vin, ost och kex. Vi reder oss och famnar sömnen.
Söndag
Söndagen är den stora dagen då tvillingarna fyller år. Jag vaknar tidigt. Möts av dimma och gråväder. Gör morgonmad och väcker min hustru försiktigt. Vi äter, hör hur ungdomarna vaknar som ungdomar brukar vakna. Jag klär mig i min van Gilskostym, som jag köpte förra sommaren för 30 dkr på loppisen i Frederiksberg. Där lät jag min skräddare göra shorts av de vida byxorna och fixa längd på ärmarna på kavajen. Till det en dito van Gilsskjorta, inhandlad i favoritbutiken Herrernas Magasin by David K, en klassisk herrbutik med det bästa, på Nørregade, för några år sedan. Sneaky Steveboots till det och en hatt inhandlad i Spitafields market för två år sedan.
Vi kör västerut, mot Frederiksund, där den tidiga eftermiddagens festligheter ska hållas; utomhus, förstås och när vi efter en vådlig ballonguppblåsning med förbipasserande bilar och iordningställande av presenter anländer spricker gråvädret upp och himlen blir vackert blå och solen ler inställsamt.
Det blir en fin hyllning på systrarna. Mat à la 70-talet serveras enligt alla konstens regler, till det sodavatten eller läskedryck. Ingen øl, inget vin; passar mig fint. Jag kör. Det serveras kaffe och kaka. Presentöppning, förstås och timmarna rullar iväg och i skyn segelflygplan som tar himlen i besiktning.
Jubilarer. Foto: KAI MARTIN
Vi tar farväl. Åker mot huvudstaden, skjutsar ungdomarna till Rådhusplatsen för att de ska gå på bio. Vi parkerar utanför Tivoli på HC Andersens Boulevard för Z vill äta aftonmad på Byens bästa shawarma, som ligger sedan 40 år i Strøgets öppning från Rådhusplatsen. Vi äter på plats, munskydd på för att komma in, förstås. Z får idén att köpa med sig ett kilo kött med hem, som ska skrapas loss från det väldiga köttspettet och förpackas. Det tar lite tid. Jag står utanför och betraktar det stilla folklivet en söndagkväll.
Vi tar hem. Parkerar bilen. Bestämmer oss för att besöka den närliggande bion, som precis ska starta sin sista föreställning av actionrullen ”Tenet”, som vi bestämmer oss för att sitta in på. Biografen visar sig ha Imax, det som ungdomarna hade efterfrågat och därför valt en bio i centrum. Vi tar plats, förvandlar stolarna till snudd på liggande och låter den öronbedövande volymen tävla med det intensiva tempot i en andefattig film som mest snurrade runt sina olika tidsaxlar. Inte min kopp té, men 1,90 långa Elizabeth Debicki var spännande att se. Så hem och invänta ungdomarna som kom senare än oss, men började se filmen tidigare.
Måndag
Måndag morgon är än dimmigare än söndagen. Vi har ärenden, pass för unga fröken, bankärenden för gamle herrn, gravbestyr för söta frun. Det blev passärendet först och via lite missförstånd kom vi rätt till Strandboulevarden för att åka vidare till Jagtvej och Ørbro Jagtvej Bibliotek där borgarservicen finns. Jag släpper av sällskapet, hinner knappt parkera, betala och komma in i byggnaden förrän ärendet är avklarat; det som tagit månadsvis av byråkrati att bestyra. Ungdomarna åker med Metron till stan. Z och jag åker till Lyngby. Jag vill till Röda Korsbutiken för att se om jag hittar något, enligt tesen att då inga loppisar finns skänker folk till välgörenhet. Men jag får inget napp.
Väl där går vi in på Danske Bank för mitt ärende, får hjälp och ett telefonummer som ska ringas. Vi sätter oss i bilen och gör så, löser ärendet, går in till banken igen för verifiering för att sedan åka till Z:s mors – och morföräldrars – grav i Sorgenfri för lite aktning och med en idé om att äntligen låta henne få en sten med inskrift.
Det är en vacker höstdag, klar luft, solen skiner, vinden är mild och kyrkogården vacker. Vi har, efter irrande vandringar på i gångarna efter rätt grav.
Z kommer i samspråk med en kyrkogårdsvaktmästare som rekommenderar en stenhuggare. Vi åker dit, en sten väljs ut och vi – eller Z och hennes systrar – ska återkomma gällande vad det ska stå. Betalat och klart levererar han stenen i god närtid, framför allt innan den 80-årsdag som moderns skulle ha firat i slutet av oktober.
Så vidare till Bagsværd där vi hade hoppats på en fika med Z:s storasyster T, men hon är på arbetet. Vi tittar in på ortens Röda Kors, men inte heller där med någon utdelning. Så vi åker tillbaka till Nordhavn, ställer bilen och tar Metron in till byn. Köpenhamn sträcker på sig denna vackra dag och den nya linjen från Orientkaj in till stan är snabb, effektiv och tom. Mask på, ändå, förstås. Jag ska fixa armbandet till min klocka, den danska, som jag ärvt av min far. Vi går av vid Nørreport, grälar om vart vi ska; jag har förklarat, men Z har en annan plan och det blir som hon bestämmer. Urmakaren vid Kultorvet har armbandet och skiftar samtidigt batteri. Vi äter en pølse och ler mot varandra igen, går ned mot Strøget via Herrarnas Magasin som lockar men, tack, nej tack. Ned till Röda Korsbutiken vid Vestergade/Gammeltorv där jag hittar en vacker höstrock för 450 dkr. Den passar, kanske lite trång runt midjan, men perfekt i ärmarna. Midjemåttet kan jag påverka, inte längden på mina armar. Men jag avstår.
Nick Cave och ”Stranger than kindnesss”
Vi går ned mot Den Sorte Diamant där vi ska se Nick Cave-utställningen ”Stranger than kindness”, irrar lite med bestämda steg och kommer fram. Men när vi ska köpa biljett bestämmer sig Z för att inte följa med. Hon skapar sig egentid i kaféet med utsikt mot Inderhavnen och det milda septembervädret som sträcker ut sig med solsken och de människor som valt att samlas i solgasset.
Jag…? Går ned i mörkret. Eller åtminstone försöker. Efter att ha scannat biljetten med visst bekymmer åker jag nedför en rulltrappa, hamnar i ett slags cylinder med olika dörrar, men ingen där det står entré. Jag ser en skylt vid en hiss och tänker att vägen till utställningen går via den, trycker på knappar utan att ha behörighet att åka till något etage utom, skulle det visa sig, entrévåningen. Jag kliver ut, går till kassan och ber om hjälp. Kvinnan i receptionen följer mig, vi åker rulltrappan ned och hon öppnar dörren rakt fram. En av dem utan skyltning om att det är här utställningen tar sin början; kanske hade den upplysningen varit klok för en inte fullt så anarkistisk, äldre svensk man som gärna vill gå rätt.
Jag hamnar i ett mörker med skavande, gnisslande musik; Nick Caves värld från barndom fram till konstskola, Melbourne, musik, sturm und drang, flytt till London, flytt till Berlin, samlande av brev, tavlor, hårtestar (!) och ett av Nina Simones tuggat tugggummi. Hör finns sovrum, sängar, skrivbord, böcker, skrivmaskiner, manus, fragment, utkast… Och jag tänker att det är inte helt olikt Freddie Wadling-utställningen på Göteborgs konstmuseum 2017. Samma slags samlarmani för inspiration, en irrationell för en kaotisk, men ändå begriplig konstnärsgärning.
Hörlurar och tv-skärmar gör det möjligt att lyssna på den konstnärliga, musikaliska utveckling från The Boys Next Door över Birthday Party till Nick Cave and the Bad Seeds.
I ett rum görs intervjuer med samtliga medlemmar ut Bad Seeds, där skärmen släcks alternativt tänds ut efter hur musikerna kommit och gått i den expansiva orkestern.
Jag är helt ensam i den cirkelformade lokalen där rum för rum tar mig djupare in i Nick Caves-värld. Det är fascinerande och uppslukande, som om jag ser något farligt, rör vid något orörbart, samtidigt som varje dokument, bild, skapade scenbild av det kreativa kaos han befunnit sig i med något slags nit och drivenhet också skapar en förståelse för detta mörkrets rike som blivit hans.
Nick Caves rum i Berlin. Foto: KAI MARTIN
En vagn knirrar med gummiskor gnidande mot golvet. Först tror jag att det tillhör denna väldiga installation, som man på något vis ändå får kalla utställningen, men det är en anställd som går med en vagn lastad, som en Karon i dödsriket; kanske var det trots allt en del av ”Stranger than kindness”. Det är dagen för Nick Caves 63-årsdag, vi är nästan jämngamla och har levt våra liv parallellt; jag välkammad, han vild. Ändå med musikaliska karriärer och uttryck. Fantastiskt ändå och när jag går ut i ljuset för att lämna mörkret tänker jag på det väckelsemöte som Nick Cave and the Bad Seeds hade i Dalhalla i juni 2018. Vilken konsert!
Z sitter och väntar, har fikat och fördrivit den tid som jag har spenderat (oklart hur länge jag var där ner, kanske en dryg timme), går på toaletten som jag redan frekventerat. Vi diskuterar om vi ska gå på Strøget dit Z vill gå, men inte jag och en liten storm rusar upp till en krusning på ytan, för jag tycker att hon kunde utnyttjat sin tid bättre än att vänta på mig. Men vi skakar av oss det, går ut i solen, går upp därifrån vi kom i avsikt om att jag trots allt ska köpa den där rocken. Men när vi väl kommer dit är butiken stängd, strax efter klockan fem, mitt i storstaden Köpenhamn!
Diskussionsklubben vid Den Sorte Diamant sinkas oss/mig. Men så kan det gå.
Vi tar bakvägarna mot Kongens Nytorv, insuper staden, den vackra med en arkitektur, gammal som ny, att häpna över. Kliver ned i Metron för att ta den mot Nordhavn, men hamnar på M3 istället för M4 och tvingas gå av vid Trianglen, som ju är Z:s barndomskvarter, och vi går nedför Nordre Frihavnsgade där Z, återigen, får peka ut var hon bodde och öppna minnesluckorna på vid gavel för historier från en tid för länge sedan.
Hör bodde jag. Foto: KAI MARTIN
Vi fortsätter hela vägen ned till Nordhavn där nya kvarter byggs med frenesi, tar oss ”bakvägen” upp mot vårt boende, passerar Göteborg plads där Tysklands ambassad tornar upp sig, ja, verkligen, med sina imponerande cylinderbyggnader.
Ambassad. Foto: KAI MARTIN
Ungdomarna är hemma och vill ha glass. Inte vilken glass som helst. Nej, vi ska till Lydolph’s isbar på Strandvejen, som bjuder på glass i stora lass ungefär som Triumglass hemma på Bruksgatan i Sandarna.
Men först bad. Både Z och jag har tagit med badkläder. Badplatsen i Hellerup, där de rika bor, är ofta välbesökt. Så också denna tidiga septemberkväll. Roddbåtar, långa, smäckra scullers bryter den den stilla havsytan av sin knusende roende besättning, ett gäng tävlar i paddel, alltså inte racketsporten, några badar ute på piren och det är alltså dit vi beger oss.
Ikapp med båtarna vid Hellerup strand. Foto: ZEBA BJÖRN PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Jag har badbyxorna under, tar av mig, samtidigt som Z tackar nej. Det är för kallt i luften. Jag går i, känner Öresunds klara, friska vatten omsvepa mig, tar några simtag, och vi är där där askan av Z:s far spreds för några år sedan med familjen och några svanpar som enda vittnen.
Så tar jag mig upp ett det uppfriskande badet. Torkar av mig, tar på mig glasögonen, inser att handduken jag har med mig inte är den badhandduk jag trodde att det var och får hjälp av Z att hålla den om livet. Samtidigt kommer ett vackert par ned, obekymrad klär den vackra, gracila kvinnan av sig in på underkläderna. Tar av sig bh:n, låter spetstrosorna skyla bak och fram och klivet sedan i. Så så mycket för min diskretion.
Klassiskt coolt ställe. Foto: KAI MARTIN
Vi lämnar Hellerup strand när solen blekar ut för kvällen. Låter bilen stå på Onsgårdsvej upp mot glassbaren, maskklädd beställer Z min is och sin plus kaffe, hon är också ungdomarna behjälplig. Med strutar fyllda av olika smaker går vi sakta ned mot bilen igen, njuter av utsikten över Öresund och får en stilla stund på jorden innan bilen styr oss mot Nordhavn igen.
När vi kommer till p-huset släpper jag inte av ungdomarna längst ned. Istället gör jag den snurriga cirkeln upp, upp, upp för att finna en p-plats på femte våningen, närmast högst upp. Gärningen uppskattas inte, men avsikten var att ge dem nya insiktet och utsikter. För när de surt stolpar iväg för att ta hissen (ja, varför använda trapporna…) går Z och jag upp på taket och upptäcker den där stadsparken med träningsmöjligheter. Det är så sinnrikt, rekreation för den målmedvetna eller lekfulle. Träningsredskap samsas med gungor och studsmattor. Över cylindern som leder bilvägen in, upp, ut och nedför p-huset är det spänt ett nät som den djärve kan gå över. Min svindel sätter stopp, men jag gör det. Två gånger.
Svindlande utsikter. Foto: KAI MARTIN
Så går vi nedför den utomliggande trappan, som några använder som träning.
Ordningen har inte varit klockren under dagen. Åtminstone inte beträffande matintag, så jag är middagshungrig. Vi går in på Netto och jag hittar lite kött att steka plus sallad. Z har mat hemma, så en stund senare sitter vi till bords. Tv:n står på, flimrar förbi med något program, kvällen blir sen och jag trött.
Tisdag
Jag väcker Z försiktigt. Det är tisdag den 22 september. Vår bröllopsdag. Framför hennes ögon, som hon har svårt att öppna, fortfarande kvar i drömriket, ligger ett litet paket, omsorgsfullt inslaget med rött band knutet i en rosett. Hon vaknar genast till, öppnar och blir förtjust över ringen hon får. Trär den på sitt finger, där den genast klär henne. Det är åtta år sedan vi förenades genom vårt giftermål. Åtta år som dansat iväg, men ändå innehållit så mycket glädje och sorg på vägen. Då hade både hon och jag våra fäder i livet, hon också sin mor samt väninnan B med sin särbo K. Nu är de borta för ett fortsatt levende i en annan dimension.
Morgonstämning i Nordhavn. Foto: ZEBA BJÖRN PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Vi packar ihop efter morgonmaden. Plockar ut kylskåp, frys, garderober. Samlar våra pinaler och tar farväl av vårt spatiösa boende. Kliver ut i den täta dimman, som omsluter Nordhavn. Jag ser motivet. Tar en bild över hamnen med kranarna, ber Z ta bild på mig i motljuset. Hon tar flera. Vi kommer ur dimman, kör in mot Byen, parkera i ett p-hus vid Tivoli där en entrévärd är oss behjälplig med en p-plats som gjord för Tiggan.
Ungdomarna har vi släppt för några timmar på Glyptoteket. Z och jag tar sikte mot Strøget, som denna förmiddag inte har sitt turistiska stim, om ens någonsin under dessa coronatider. Vi konstaterar att Röda kortbutiken med den eftertraktade rocken inte öppnar förrän klockan ett (!) och meddelar ungdomarna att nu samlingstid är just det klockslaget, sedan ska vi åka hem med omväg runt stenhuggaren i Sorgenfri för betalning.
Vi knallar återigen runt, hamnar på Illum för toabesök, sedan vid ett kafé med utsikt vid Amagertorv och samlingspunkten Stork Fountain. Vi sitter på första rad, Z med kortet beställer och vi blir serverade, sitter en bra stund och bara kontemplerar, insuper atmosfär, tittar på gatumodet som passerar förbi, rika, mindre bemedlade, konstnärer, wannabes, unga, gamla, tjocka, smala… ingen den andre lik och jag tänker, som alltid, hur kan kan kategorisera människor…?
I gatuvimlet. Foto: ZEBA BJÖRN PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/KAI MARTIN
Vi besöker butiker, fastnar i några, nyper i kläder och i en stannar tiden, Z provar plagg och köper senare ett av dem, en beige klänning i manchester.
Det är dags för Röda korset och öppningsdags. Vi är några minuter i, jag ser hur de öppnar, kliver in i butiken, lyfter ned rocken, som är kvar, betalar, lägger den över armen och är ett fint plagg, helt nytt, men secondhand, i ylle och kashmir rikare, men några hundra kronor fattigare.
Rockrik. Foto: KAI MARTIN
Så mot p-platsen där inga ungdomar står. Vi söker dem. Får svar om att de är på väg. Ser dem efter en kvart på andra sidan Rådhusplatsen för att plötsligen går in i en Sevenelevenbutik. Det ringer. Vill vi ha glass? Jag säger nej, surt, Z säger ja, glatt. Det dröjer ytterligare och saktfärdigt kommer paret gående medan jag äts av tiden eftersom jag har tid att passa hemma senare i kväll.
Tjurigt styr jag mot Lyngby och Sorgenfri. Tankar så vi är redo för hemfärden. Stannar i bilen under tiden som affärerna hos stenhuggaren i Sorgenfri görs. Så ut mot motorvägen och mot Helsingør och för ett stopp, åter, i Prøvestenen. Kvickly har mat, mejerier, smørrebrød, rågbröd och vin, som vi köper. Under protest, men efter viss ekonomisk övertalning, åker vi till Føtex för inhandling av öl som är billigare där. Så till färjan där vi återigen väljer att stanna kvar. Z köpte kebab i Prøvestenen, som jag inmundigar för att stilla hungern samtidigt som irritationen börjar lägga sig, trots att min tid kommer bli knapp när jag väl kommer hem.
Resan hem går geschwint, vi lämnar ungdomarna och kommer hem för att packa upp efter ett hastigt besök hos apoteket. Den planerad middagen med smørrebrød hinns inte med. Men kebaben täcker fortfarande kostintaget. Jag beger mig efter den korta mellanlandningen iväg. Mot Kungälv. Mot hockey och av bara farten spelar jag som i trans. En halvtimme. Sedan rasar lagets spel och mitt som ett korthus. Trött slutet jag dagen väl hemma och somnar efter några intensiva dagar och smak på Danmark med längtan tillbaka; till loppisar, till secondhandäventyr, till umgänge, spel, middagar, dryck och skratt. Snart, så… snart.
Strålande musikal. Stefan Clarin och Åsa Fång gör finfina insatser i nya svenska musikalen ”Camera” med fokus på Ingrid Bergman. Foto: LARS KROON
Kulturhuset Spira, Smålands musik & teater, Jönköping
Av: Jan-Erik Sääf och Staffan Aspegren.
Dirigent: Nils-Petter Ankarblom. Orkesterarrangemang: Kalla Ankarbom. Koreograf: Karl Dyall. Scenograf: Bengt Fröderberg. Kostym: Camilla Thulin. Ljusdesign: Anna Wemmert. Videodesign/bildteknik: Fredrik Egerstrand.
I rollerna: Åsa Fång (Ingrid Bergman), Glen Edell (Roberto Rossellini), Vera Veljovic (Anna Magnani), Kalle Malmberg (Aron Petter Lindström), Stefan Clarin (maskinisten, av Ingrid kallad Cameron) Vera-Lo Frid/Ellen Holmstedt ( Pia, 9 år).
Ensemble: Robert Sillberg, Karolina Krigsman, Oscar Sundling-Wallin, Jens Olsson, Karin Funk, Lisa Agby, Marie Gårseth-Gathe, Walfrid Lindsgård och Petter Andersson
Orkester: Jönköpings sinfonietta.
Nya musikaler är inte världen speciellt bortskämd med. I Sverige än mer sällan. Göteborgsduon Martin Schaub och Patrick Rydman sitter i skrivande stund och arbetar på en på uppdrag av Malmöoperan. Förra året hade duon premiär på sin utmärkta ”Närmare kanten”. I Stockholm ska något slags kombination av nyteater och musikal göras på Cirkus med Pippi Långstrump i fokus. Peter Jöbacks fantastiska show ”Med hjärtat som insats” var musikalnära. Men Staffan Aspegrens och Jan-Erik Sääfs ”Camera” är det definitivt.
Sprungen ur den senare längtan efter att skapa en Broadwaymusikal som i tanke, själ och hjärta av slumpen förenades med Staffan Aspegrens drömmar blev ”Camera” verklighet på Östgötateatern i samarbete med Högskolan för scen och musik i Göteborg . Ett starkt berättat kapitel ur Ingrid Bergmans liv från 1949 och några dramatiska år fram fick sin musikaliska dräkt, som nu åter får liv på fina Kulturhuset Spira i Jönköping.
För två år sedan var det Lerumstjejen Karin Oskarsson som spelade Ingrid Bergman. Nu är det rutinerade Åsa Fång. Mycket är, så vitt jag förstår, övertaget från uppsättningen på Östgötateatern. Tack för det. Vi pratar utsökt scenografi av Bengt Fröderberg, lättsam och smart koreografi signerad Karl Dyall, stiltrogna, tjusiga kreationer från Camilla Thulin, med mera.
Till detta alltså ny musik och sångtexter av Jan-Erik Sääf till manus av Staffan Aspegren. Spänns bågen…? Ja, absolut och det är härligt, djärvt och helt rätt. För ”Camera” är en urtjusig uppsättning som lockar ögat, örat, hjärtat och intellektet. För cineasten och värnare av Ingrid Bergmans filmkonst bjuds det upp till dans. För här speglas en sorts biografi, hennes möte med Roberto Rossellini (efter förtjusningen av att ha sett hans ”Rom öppen stad”), krisen med maken Aron Petter Lindström, kärleken till dottern Pia, men också hängivenheten till konsten, till filmen, till kameran, strålkastarljuset.
Ingen är bättre än Åsa Fång att gripa sig an detta. Jag minns fortfarande starkt hur hon gav uppsättningen ”Edith Piaf – livet och kärleken” rysarkraft på Göteborgsoperans lilla scen för cirka 15 år sedan.
Hon är konstnärens tvivel och längtan. Hon är dess fokuserade drivenhet. Det skapas en nerv när hon får utrymme, som berör. Åsa Fång gör Ingrid Bergman till sin och släpper aldrig taget om sin roll för en sekund.
Som sidekick har hon utmärkte Stefan Clarin, det trogna bollplanket och konstnärliga tjänaren. Han snudd på stjäl showen med humoristiska ”Så skandalöst” i andra aktens mitt.
Men de sceniska mötena med Glenn Edells Roberto Rossellini och Kalle Malmbergs Aron Petter Lindström är även de utmärkta. Två män som var och en för sig tävlar om Ingrid Bergmans gunst, men som också vill förvandla henne till rollen som hemmafru och mamma; något hon snabbt kränger av sig. Även mot färgstarka Vera Veljovic’ Anna Magnani (huvudrollen i ”Rom öppen stad”) sprakar; två konstnärer i envig som slutligen förenas i något slags respekt.
Lägg till en hängiven ensemble som inte backar för att ta plats när utrymme gives. Mumma för en musikalentusiast, med andra ord.
Jo, ”Camera” har skärpan uppe från start till mål. Visst, de skaver någon gång i sånginsatserna. Framför allt i svårsjungna inledningen av andra akten där Glenn Edell, Åsa Fång och Vera Veljovic tävlar om uppmärksamheten, men bara Åsa Fång klara sig från dissonansen.
En randanmärkning, förstås. För ”Camera” är värd sin publik och sin uppmärksamhet. Så sorgligt därför att den spelas under detta på grund av corona så publikfattiga år.
Närgånget. Adrian (Björn Elgerd) och Hampus (Jonathan Andersson) är emellanåt plågsamt autentiska i David Färdmars film.
Regi och manus: David Färdmar.
I rollerna: Björn Elgerd, Jonathan Andersson, Micki Stoltt, Nemana Stojanovic, Lisbeth Johansson, Maria Hedborg med flera.
Hagabion
Att två Göteborgsregissörer, oberoende av varandra, har premiär samma år (2020) måste ses som unikt. Nyligen gick Maria Bäcks tunga ”Psykos i Stockholm” (som jag skrev om här) efter att ha inlett Göteborgs filmfestival. Under samma festival premiärvisades också David Färdmars ”Are we lost forever”. Fantastiskt i sig, dessutom två regissörer med Majorna som ytterligare gemensam nämnare.
Coronoavåren har gett förseningar för bägge deras filmer på biorepertoaren. För David Färdmar kanske lite tuffare ändå, då han som independentfilmare riskerar och satsar sitt eget kapital, förutom själ, hjärta och hjärna.
”Are we lost forever” har tagit sin modiga tid, men har slutligen hittat sitt fullängdsformat efter att först frestat med kortfilmen ”Vi finns inte längre” (2018). Det är just den som inleder ”Are we lost forever”, uppbrottet mellan Adrian (Björn Elgerd) och Hampus (Jonathan Andersson) är ett faktum i scener som skaver, smärtar och andas. Som spruckna relationer gör. David Färdmar vågar vara närgången, låter parets tystnad skrika, tveksamheter klampa in och emellanåt är spelet starkt autentiskt; det här händer, det känns, som svider.
Fortsättningen är elegant med utveckling för Hampus och inveckling av Adrian, som inte kommer vidare och inte förmår se sitt tillkortakommande. Han är machomannen, söker sig till snabba knull, vill dominera, men inte låta sig domineras.
För göteborgaren är Majornamiljön central, olika stamlokus sveper förbi i scener, som för tittaren kan vara spännande att pinpointa. Men det är förstås intensiteten i detta relationsdrama som är det väsentliga. Hur David Färdmar ogenerat väljer utdragna sexscener, där tittaren ofrivilligt förvandlas till en voyeur och jag generat vänder bort blicken. Något som inte har med den homoerotiska tematiken att gör. Sexscener är helt enkelt sällan min kopp te.
Men jag förstår David Färdmars intentioner. Filmen blir hudnära och skoningslös, med Adrian som allt mer ställs utanför i sin oförmåga att förändras, men som vill förändra dem han blir tillsammans med. Där skapas ett drama inom dramat, som smärtar, känns och får mig att skruva på mig av obehag över hur blind han är i sitt handlande. Men också med frågan till sig själv ”Hur lätt är det att förändra sitt eget, av arv och miljö, präglade beteende”…?
”Are we lost forever” är nu äntligen upp på biorepertoaren och är flygfärdig för diverse filmfestivaler runt om i världen. Det är den värd.
Skickligt. Gilda Stillbäck gör en fullödig gestaltning av sin Ingeborg. Foto: KAI MARTIN
Nypremiär
Med: Gilda Stillbäck
Av: Petra Revenue och Gilda Stillbäck
Musik: Björn Knutsson
Scen: Ger Olde Monnikhof
Ljus:Miranda B Wikström
Dramatikern och regissören Petra Revenues och dansaren, koreografen samt skådespelaren Gilda Stillbäcks möte under en stipendiesession i Ingmar Bergmans hus på Fårö blev snart fruktsamt. Ur detta har ”Ingeborgs manifest” sprungit, en kraftfull, vig och omtumlande monolog där Gilda Stillbäck använder både ordens kraft, ansiktets mimiska förmåga och kroppens kreativitet i sin gestaltning av regissören Ingeborg, geniet som låter konsten och vägen till verket gå före allt annat.
Ja, det är omvända perspektiv. Ingeborg är i ord och handling Ingmar Bergman. Det är närmast hela den dryga timmen en monolog byggd på citat av den kände svenske regissören. Han blir hon, hon som lätt blir förälskad, som skaffar barn med samma lätthet som han lämnat sina relation för en annan. Men kanske främst för skapandet, som alltså är höjt över allt annat.
Tilltalet är direkt. Gilda Stillbäck håller en föreläsning som introduktion till en pjäs/film som ska göras. Namndroppandet med Krook (Margaretha), von Sydow (Max) och Ahlstedt (Börje) ger autenticiteten extra kraft. Själv blir jag Josephson (Erland) där Ingeborg ser mig i ögonen flera gånger under föreställningen, bedyrar sin uppskattning, som hennes Stradivarius, miljoninstrumentet som bara en ytterst skicklig instrumentalist kan traktera. Men uppskattningen kan snabbt bli falsk, som när Josephson vill göra en omtagning av en scen som Ingeborg menar är perfekt.
Laddningen är rummet är total.
Gilda Stillbäck har från start publiken i sin hand, uppmärksamheten är given oavsett om det är i det direkta tilltalet, eller när hennes ”dämonerna” möter upp under de ständigt återkommande envigerna.
Ingeborg är hela spannet från tillitsfull och förskräcklig, ödmjukt kärleksfull och uppfodrande till fåfängt krävande och extremt självupptagen.
Så blir en diabolisk kreatör och geni bättre som kvinna än som man…? Nej, självklart inte. Men det är uppfriskande med perspektivskiftet där en kvinna använder sig av patriarkaliska grepp och ogenerat lämnar sina barnkullar hos de respektive män hon skaffat dem med; allt för konsten och kärleken till den.
Med ”Ingeborgs manifest” gör Petra Revenu storstilad sorti från sitt Teater Trixter, den teater hon själv var med om att starta för 30 år sedan. Pjäsen har däremot bara sett sin början, även om premiären i mitten av mars hamnade i skymundan på grund av pandemin. Trots svårigheterna för teater att nå ut just nu och med en ytterst begränsad publikkapacitet hoppas jag ”Ingeborgs manifest” får vingar. Gilda Stillbäck och Petra Revenues pjäs och uppsättning är värd det.
Tillsammans. Gilda Stillbäck och Petra Revenue har gjort något stor tillsammans. Foto: KAI MARTIN
Utmanar. Teater Hybrid skapar underhållande teater på Barken Vikings däck. Foto: KAI MARTIN
Teater Hybrid, Barken Viking
Regiöga: Hanna Holmqvist.
I rollerna: Lava Lidén, Sophia Lücke, Brinde Karlsvärd och Bjarki Ardenheim.
Musik: Bjarki Ardenheim.
Manusbearbetning tillsammans med ensemblen: John Thomsen.
Den från Wendelsbergs folkhögskola avknoppade teatergruppen Teater Hybrid hann knappt starta förrän Strindbergs ”Fröken Julie” förtjänstfullt iscensattes förra sommaren. Ett hett drama i karg miljö i en av Gamlestans nedlagda kylrum.
Med denna uppsättning kom ensemblen att turnera runt om i Sverige samtidigt som man låg i startgroparna för nästa uppsättning.
Förhoppningarna med polske pjäsförfattaren Sławomir Mrożeks pjäs ”På villande hav” från tidigt 60-tal var stora. Platsen spännande; Barken Viking. En möjlighet att inför öppen himmel möta sin publik med en stramt brutalt komisk enaktare.
Men så kom den där pandemin som fångat kulturvärlden i ett skamgrepp. Men Teater Hybrid fann på råd, startade en blygsam smygpremiär i slutet av juni med en publik placerad enligt alla FHM:s restriktioner och råd för att lite slokörat pausa under sommaren och nu komma igen med ytterligare några föreställningar i augustis slut och septembers början.
Sławomir Mrożek utmanade stalinismen, ja, gjorde upp med den stränga sovjetiska regimen med sin absurda pjäs. Något som då inte sågs med blida ögon; kommunistisk politik är inget att skämta om.
De tre skeppsbrutna – Den lille, Den medelstore och Den tjocke – ansätts av hunger och inser att en av dem måste offras. Men vem…? Det blir ett maktspel långt mycket mer galet än det som iscensattes med ”Fröken Julie”.
Teater Hybrid definierar inte rollkaraktärerna som författaren gjort. Istället tänjer de på dem, gör dem till sina egna. Sophia Lücke är den som tar kommandot, driver på processen, allt i ett elegant försök att komma undan. Lava Lidén är den lismande, som snabbt bildar pakt, och därmed ställer Brinde Karlsvärds blida karaktär i ett omedelbart underläge.
Håller kursen. Brinde Karlsvärd styr pjäsen i hamn. Foto: KAI MARTIN
Trion utgör en fascinerande tajt och underhållande ensemble med stöd av Bjarke Ardenheim, som ackompanjerar, och inte mindre än vid två tillfälle gör ett inbrott i pjäsen som ett slags deus ex machina, men utan gudens förlösande kraft.
”På villande hav” är effektivt gjord med små medel under tuffa omständigheter. På Barken Vikings däck är man inte bara utsatt för vädrets makter utan också stadens larm och kiv. På kajen mitt emot spelar ett coverband Creedensfavoriter samtidigt som en ångare högt visslande lämnar kaj.
Det bekymrar inte Sophia Lücke, Lava Lidén, Brinde Karlsvärd eller Bjarke Ardenheim, som med friskt humör ror denna sin pjäs i hamn.
Utsikt från ett hotellfönster i Örebro. Foto: KAI MARTIN
Yngste grabben har varit flitig. Kört med sin pappa under sen höst, vinter och vår och är nu nära examen. Men coronavåren har gjort uppkörningsmöjligheterna svåra samtidigt som rådet att gå i något slags trafikskola hörsammats. Tillsamman med sin mamma, Z, har T hittat en körskola i Kumla (!), som med hyfsat kort varsel tagit honom under sina vingars beskydd, ordnat med ett gäng lektioner, teoriprov i Karlstad (!) och uppkörningstid i Örebro. Z åker med honom omgång ett och fördriver dagarna i en slocknad småstad och lämmar förströdda rapporter om dagar som släpar sig mot kväll. T är mer aktiv, kör sina lektioner med flit och nit. En vecka passerar, en veckas vila väntar, därefter Karlstad för första provet, sedan åter till Kumla för finalen i Örebro.
Z kör Tiggan, vår nyinförskaffad VW Tiguan, E45 norrut, tar två nätter i Karlstad för att konstatera att T klarar provet med glans. Örebro väntar. Hotell där och kvalitetstid. Jag fixar hemma, tvättar, klipper gräset, bakar, gör äppelmust, bäddar rent. Men då en vän skvallrar om en Marilyn Monroeutställning i Örebros konserthus skickar jag rastlösheten ur kroppen, bestämmer mig för att ansluta till familjen i Närkes största stad, anrika Örebro. Meddelar mitt beslut, men där Z vill att jag ska komma en dag tidigare. Så… det blir avfärd onsdag istället för torsdag.
Jag bokar en förstaklassbiljett, dyr, med avstigning Hallsberg enär Z är med T i Kumla, där han gör några av sina sista lektioner. Knappt tio mindre från Kumla ligger järnvägsmetropolen. Några minuter efter utsatt tid rullar tåget från Göteborg C, men det där med förstaklass vet jag inte. En våning upp sitter jag förvisso med utsikt, ensam vid fönstret där tre säten ekar tomma. Positivt, tänker jag, som vill hålla avstånd och har gått ned till stationen under regntunga skyar. Biljetterna har granskats innan ombordstigningen och det finns ett respektfullt dröjande hos de flesta av passagerarna. Skönt, tänker jag.
Mobilen behöver laddas, men det finns inga uttag i denna förstaklassalong.
Någon rad bakom mig sitter en kvinna som andas tungt och hostar med ett rosslande. Avståndet till henne gör mig en smula lugnare, men i Falköping kommer fler mänskor ombord, tomma platser fylls och platsen bredvid damen krävs av en man, vilket gör att kvinnan flyttar snett emot mig. Jag vrider på mig mot fönstret, läser min sedan länge olästa Uncut, om Beatles ”Let it be”, om den arrogante excentrikern Robert Fripp som i intervjun pratar om sig själv i tredje person, om Siouxsie and the Banshees. Håller tidningen i en ansträngd sköld mot omvärlden och den tungt andandes kvinnan, som rosslande skvallrar om ett liv med cigaretter. Jag andas genom näsan, ser landskapet passera förbi och räknar mjölkpallarna som passerar innan jag kan kliva av i friheten i Hallsberg.
Nöden tränger. Med mobilens dränerade batteri fylls urinblåsan på. Jag ser en restaurang, men tänker att stationen måste ha toaletter. Kommer in i vänthallen, finner faciliteterna som kräver betalning; inte mynt, men kort. Halar fram mitt, men får inget positivt svar. Vrider mig som en agnad mask. Gör nya försök. Misslyckas. Igen. Succé. In. Snabbt. Står länge. Slappnar av. Tvättar mig noga. Använder torrt papper för dörrvreden och går ut för att vänta på Z.
Utanför stationen står en Volvo, med NCC stolt markerat på bakre sidorna, på tomgång. Föraren läser tidningen. Det är svensk högsommar, i och för sig inte väldigt varmt… men tomgång? För vad? En liten park med en staty gästas av två kvinnor som äter glass. Bilar pilar förbi, in mot stationsparkeringen för att lämna eller hämta. Mitt emot stationen ligger Fonus begravningsbyrå, bredvid Sverigedemokraterna; ett Sverige sorgligt nu.
Z låter mig dröja en halvtimme innan hon svänger in med vår nya bil. Hon kliver ut, ger mig en kyss. Jag tar bilnycklarna.
Mot Kumla för att hämta T, som snart kört klart. Innan han kommer tar vi en kort promenad för att skaka rastlösheten ur min kropp, men vi möts efter några hundra meter av ett skyfall, tar skydd och går sedan tillbaka till bilen ungefär samtidigt som T är klar med körlektionen.
Vi tar sikte mot Örebro, staden jag inte har varit i sedan våren 1983, då Kai Martin & Stick! gjorde sin Tour de Machine med spelstopp där. Det var vår andra spelning, vi hade startat i Göteborg där jag på Kårens scen hoppat lyckligt för att landa olyckligt, ett snedsteg som smärtade så mycket vid ankomsten till Örebro att jag fick ta mig till sjukhuset. Där hittade man en spricka i foten, samma fot där man också konstaterade att min synål fanns kvar, den som smitit in då barn jag var. Kanske dold i mammas ryamatta, för att sedan inkapslas, förhoppningsvis, för livet. Vi spelade senare på kvällen på ett diskotek, som jag inte minns namnet på. Men utan den publik som skämt bort oss på Rockmagasinet, där vi gästat flitigt tidigare. En konstig turné.
Z har bokat in sig på hotell Hjalmar – ”mitt i smeten”, som hon säger, men inte mycket är långt ifrån i Örebro. Det är något av de tristaste hotellrummen i mannaminne. Grått cellikt kalt, utsikt ut mot Polisen, ingen trivsel, sängar som har har olika höjd och som inte bjuder in till en bekväm natt. Men vi har tak över huvudet.
Bilen ställer vi i ett intilliggande garage, trångt, men jag smiter smidigt in bilen med snudd på marginal att komma ut.
Örebro väntar. Middagen också. Z har tagit ut siktet mot en syrian, eller libanes. Men väl framme är det stängt då vi kommer och vi vill äta nu! Det blir greken som Z & T frekventerat kvällen innan och det är ok, mycket mat och mättnad faller som en kloss.
T går till hotellrummet för att kolla Yotubeklipp inför uppkörning. Z och jag vandrar lite planlöst kring, tar en kaffe på Espresso house vid Våghustorget, slottet passeras, lockar, Stora hotellet likaså, där Thåström såg Clash och det blev aldrig större än så. Men för oss väntar den aldrig sinade förtjusningen och fascinationen över Marilyn Monroe.
Den exklusiva världsutställning Marilyn Monroe – The untold story presenterar 1900-talets mest fotograferade kvinna – skådespelerskan, sångerskan och stilikonen Marilyn Monroe. Utställningen, ”The Untold Story”, visar en hittills outforskad privat sida av Monroe, lika fascinerande och inflytelserik även 58 år efter hennes död 1962.
Så står det. Men utställningen är knappast någon ”untold story”. Den tyske samlaren Ted Stampfers objekt är både nördiga och intressanta, allt från räkningar till kläder, skor och, förstås, bilder. Bilder jag aldrig kan sluta titta på.
Vi är indelade i grupper för att hålla ned trängseln, men en kvinna med barnvagn vill inte, vägrar, kan inte förstå hur man håller avstånd. Hon skapar mer än en irriterande situation för mer än mig. Jag kan heller inte riktigt förstå hur den gruppen som kom in innan oss kan dröja sig kvar så att det uppstår kö vid montrarna…
Nå. Fascinationen över ikonen dröjer sig kvar, sina aldrig. Så vacker. Så olycklig. Så stark. Så skör.
En aldrig sinande fascination.
Vi tar oss tillbaka till hotellet. Landar i sängen. Tittar på teve innan jag, som det senaste vaknar tidigt, slocknar för en rastlös sömn i ett alldeles för varmt rum.
Ja, men visst vaknar jag tidigt. Gör mina bestyr. Läser lite. Sätter mig vid det lilla bordet och fördriver min tid samtidigt som Z snusar sött. Så äntligen frukost, som i matsalen består av påsar när nu buffén är stängd. En god tanke för att slippa trängsel. Men den uppstår istället vid kaffet. Z har redan gjort dem uppmärksam på detta dagen innan och får en termos till bordet av den beredvilliga personalen. Vi äter, pratar, T kommer, äter, pratar. Det är en stor dag. Jag tvivlar inte på att han inte klarar det, men vad rör sig i hans till synes trygga, opåverkade sinne…?
Vi checkar ut. Hämtar bilen. Kör mot Kumla, som blir utgångspunkten för T:s sista körlektioner med sikte mot Örebro och uppkörningen.
Förra gången Z var i Kumla hade hon hittat Konst på hög, utställningen i det fria i Kvarntorp. Bilderna från hennes besök då lockade mig, så vi åker dit, tar alla 427 stegen uppför den 18-procentiga lutningen på den restavfallshög som skapades från tidigt 40-tal under utvinningen av olja – en fascinerande, för mig okänd, del av den svenska industrihistorien.
Utsikten är hänförande. Konsten många gånger likaså. Konst som utmanar och roar, som vågar och bjuder på tankar.
Peter Johansson låter sitt efternamn stråla milsvitt med bokstäver liknande de i Hollywood. Stor humor och genialt samtidigt som jag upplever ironin i konstnärskapets fåfänga strävan efter uppmärksamhet.
Serious Namazis balkong med parabol och Arijana Kajfes och Anders Boqvists besninpump är liknande installationer; vardag som hamnar i ett nytt förvirrande landskap; jag gillar det.
Mark Broos ”Var är konstverket?” är lockande komik, en plats för fotografering.
Precis som Torgny Larssons ”Koncentrator”.
Arken, som Olle Medin gjort, är på samma gång utställningshall för berättelsen om verksamheten i Kvarntorp och en utsikts plats där fönstren blir sitt eget konstverk.
Jo, det finns mycket att tjusas över på denna av mänskor skapade hög som doftar olja och svavel, med partier som ryker osläckta restprodukter. Lägg till att sporten här möter konsten. De alpint intresserade kan här få sitt lystmäte, precis som de som vilt vill kasta sig utför med sina cyklar. Om man nu inte nöjer sig med att springa uppför för att springa nedför.
Tiden rinner ut och vi rinner som en fjällbäck nedför den hundra meter höga höjden. Sätter oss i bilen mot Örebro med avsikten att besöka slottet. Men först Nehsports, hockeybutiken inhyst i Behrn arena. På Instagram har jag sett skydd till ”Sveriges bästa veteranmålis”, inser att de inte är till mig, men skönheterna vill jag beskåda och längta efter.
Skönheter. Snart på is.
H Svensson står det i skydden. H ska stå för Håkan, 54 år gammal satsar han rejält. Snyggt. Jag handlar lite av den trevlige ägaren, men CCM-skydden kan jag bara drömma om.
Så mot slottet. Men tiden rinner iväg och p-platsen vi får är för långt ifrån för en snabb in, snabb ut. Det får bli nästa gång. T väntar och vi vill inte vara sena. Z lotsar mig ut mot Trafiksäkerhetsverket precis norr om centrum och E18.
Efter en stund har tiden gått för långt, vi måste stå på fel plats och jo, precis då Z går i väg för att kolla kliver T ut. Självklart hade han klarat det. Ett nytt körkort till familjen.
Det var någon gång i flödet i en Facebookgrupp för försäljning eller köp av målvaktsprylar, som bilden dök upp. SM-mästaren Cristopher Nilstorp hade en i princip ny plock till försäljning. En CCM (det märket jag premierar), svart (går ihop med mina nya benskydd) och förstås en högerplock ety Nilstorp precis som undertecknad håller hårt på att greppa klubban med vänster hand och plocken, följaktligen, i höger.
Priset var hanterbart. Jag skrev att jag var intresserad. Inget svar. Ett meddelande på iMessage gjorde däremot susen. Kontakt etablerades och jag skissade på en plan att åka söderut, till Malmö där han bor, för att hämta hem fyndet. För att förgylla resan villa jag ha med Z, om inte på tåget så åtminstone i bilen. Jag lockade dessutom med att vi, äntligen, skulle få möjlighet att fira min producent, arrangör, mæstro Mattias Bylund, som nyligen fyllde 50. Han har, med sin hustru, författaren Helena Stjernström, ett sommarhus i Jonstorp. Vi hade ju haft för avsikt att åka förbi när vi var nere i Malmö i slutet av maj, men omständigheterna gav något annat istället (om det kan man läsa här, bland annat). Kanske kunde vi också åka lite planlöst och ta in på något hotell på vägen, bada, äta gott…
Jo, möjligheterna öppnade sig. Men Z var tvär. Eller åtminstone inte spontant öppen för förslaget. Hockey är mina business. Gör din resa själv. Typ.
Men… jag är lierad med den här fantastiska kvinnan sedan 13 fina, starka, underbara år. Det fanns liksom inte att jag skulle resa Malmö t/r via Jonstorp själv. Hon skulle med. Basta.
Övertalningen, en mjuk sådan, lyckades och efter att vi lämnat den duktigt Volvoarbetande sonen klockan kvart över sex vid Tuvefabriken styrde vi kosan söderut. Badkläder var med, en lättare packning likaså samt matsäck, ur vilken Z serverade mig frukost under färdens gång genom den böljande, vackra E6:an.
Trafiken var måttlig. Ja, till och med gles. Nilstorp (som alltså knep SM-guld efter strålande spel för sitt Färjestad 2011 och därefter gjorde ett äventyr i Dallas med några NHL-matcher men främst i AHL) ville att jag skulle höra av mig då vi närmade oss. Men resan gick så raskt att när vi var i höjd med Landskrona var jag en timme före utsatt tid.
Jag ringde, men möttes av upptaget. Jag skickade ett SMS som förblev obesvarat. Vi hade en knapp halv timme till vårt mål strax utanför Malmö där han bor. Hm, hur fördriva tiden…? Så slog det mig. Den där nybyggda, medeltida staden… låg inte den i trakterna? Jag googlade fram, fann Jakriborg, denna sent byggda hansastad och mycket riktigt, den låg på vägen om man tog en mindre alternativ tur. Sagt och gjort. Z rådfrågade kartan i mobilen, tog ut kursen och jag lystrade, höll händerna på ratten och blev guidad in på småvägar med de mest fantastiska, blommande, vackra fält som kantade. Fyllda av andakt inför naturens under tog vi ett kort stopp för beundran innan färden fortsatte på smala, kringelikrokvägar fram till vårt delmål.
Skånsk prakt. Foto: KAI MARTIN
Jakriborg vid niotiden en fredag morgon är en stilla plats, närmast spöklik. Husen står som kulisser när vi, efter att ha parkerat, promenerar in. Enstaka boende möter, på de bilfria gatorna smiter en cyklist förbi, i en nära fjärran slår en pålkran sina taktfasta slag i enveten rytm; morgonfriden är brutalt bruten. Vi gillar tanken med Jakriborg, byggt kring millennieskiftet, men blir inte riktigt klok på hur det är att bo där. Trånga gränder, kullerstenstorg och -gator. Husen som om det vore någon av Hansastäderna Lübeck eller Visby, men på något vis utan själ. Utanför ”stadsmuren” väntar stationen som kan ta dig till de kringliggande städerna eller stränderna. Ja, ända till kontinenten, om man så önskar. Nya spår byggs, därav pålkranens intensiva dunkande.
Minner om fornstora dar. Foto: KAI MARTIN
På vägen ut mot bilen går Z in på Tempo för att köpa handsprit och jag blir kvar utanför ReHifi:s fönster, Skandinaviens största butik för begagnad Hifi. Jag ser ett Yamaha kassettdäck, design av en japan som jag nu inte har namnet på. Men denna trekantiga bandspelare hade vi i hemmet på 70-talet, syrran köpte också en (har nog kvar den) och jag blir nyfiken, öppnar den halvöppna dörren och frågar om priset. Ägaren möter, svarar att det inte är öppet, men är inte ovänlig, meddelar att spelaren dessvärre inte är i skick och därför inte kan säljas, letar lite bland sina prylar och ger mig slutligen ett reklamblad för hemsida och Facebook innan jag hövligt tar farväl.
Mot plockhandsken.
Det är bara några minuter bort och innan vi åker ringer jag och får nu svar. Vi är på plats några tiotalet minuter innan det var sagt. Barn leker i trädgården med en vältränad, ung man som inte är Nilstorp. Men Cristopher öppnar dörren, kommer ut med den vackra handsken (jo, jag är nörd), som ser oanvänd ut. Han berättar att han haft den högst 20 minuter, men inte varför han inte vill ha kvar den och jag glömmer fråga. Han har efter 15 år i hockeyns tjänst bestämt sig för att rota sig utanför hemstaden. Förra säsongen gällde Österrike och Graz99ers. Nu väntar spel i danska ligan i Rungsted, en nätt resa över Sundet tillsammans med tre andra lagkamrater. Vi pratar lite om hockey, förstås, och han undrar om jag spelar själv. Berättigad fråga, jag kunde lika väl ha köpt till någon aspirerande son. Jag berätta om min karriär, om hur jag håller på, att det var synd att han inte kom till Frölunda, som det var tänkt till säsongen 2016/17 (läs här), för då hade jag kunnat få en och annan klubba för mitt spel i Frölunda Oldtimers. Så swish går både tiden och pengarna. Jag tackar för mig. Z tar en bild på oss och vi åker vidare och jag nämner i hasten att hon och han har något gemensamt; födelsedag 16 februari. Man har ju gjort lite research.
Jo, jag erkänner. Jag hade också ett annat mål när vi ändå var nere i Malmötrakten. Den gigantiska hockeybutiken Monkeysports ligger i närheten. Jag/vi var där senast för en dryg månad sedan, men jag köpte aldrig den där hägrande målvaktsklubban. Den som så bedrägligt hade realapp, men som visade sig vara felmärkt. Det blev inget köp då, men…
Nu. Det blev en dyr historia och är förmodligen en klubba långt över min kompetens. Men jag vill inte gärna slå in en kil av förnuft bland drömmarna och den här ju så snygg med sin vinröda färg med det vita bokstäverna CCM.
Nå, nu då… mot Jonstorp med ballonger och paket.
Mattias Bylund spelade på, arrangerade och producerade ”Sol på svenska”, min solodebut som kom i slutet av 2004. Förra året började vi jobba på en uppföljare. Fas två i popmusik för fullvuxna. Grunderna lades i hans hem i januari, i mars var jag över i Los Angeles, där han också var, för sångpålägg. I sakta mak har arbetet sedan fortsatt, för detta är en strängt upptagen herre, som förutom kapellmästarskapet i ”Bingolotto” är hovarrangör för Max Martinteamet.
Vi stävar norröver mot denne musikmagnat, som på fem år jobbat upp ett sanslöst cv. Vid Helsingborg sover Z och jag kör på känsla, som blir till ett misstag. Istället för den planerade vägen mot Höganäs tar jag första avfarten som leder mig mot Stockholm. Z vaknar av min tysta svordom, tar kommandot och via en omväg om Åstorp hamnar vi rätt.
När vi sakta cruisar in i Jonstorp för att komma rätt möter vi mæstro som är på väg till butiken. Vi är tidiga, igen!, och han skrockar att det kommer ställa till det för hans hustrus planering. Vi parkerar utanför det lilla torpet som är under en rejäl renovering. Tomten prunkar och i köket står Helena och förbereder lunchen. Hon fortsätter sitt arbete, men inte utan att berätta om jobbet med huset och tomten, som med åren växt sig så hög att dörrar till byggnader inte kunnat öppnas. På ett år har lager på lager tagit bort, jord fixats och en gräsmatta lagts ut. En bit kvar, förstås, innan allt är färdigt. Men det går redan nu att se att det här kommer bli fantastiskt.
Mæstro firas och jobbar. Foto: KAI MARTIN
Maten serveras på utsatt tid, vi får en fin stund för samtal, umgänge och avstämning. Mattias spelar upp ett fullfjädrat gospelarrangemang till en av mina låtar och jag låter mig både förtjusas och häpnas.
Så är det dags att bege sig. Vi är mätta, glada och har sluppit regn, men vinden har vält parasollet några gånger. Vi tar vägen mot Ängelholm, kör in på måfå innan vi hamnar på väg 105 mot Torekov/Båstad. Landskapet är betagande. Hallandsås reser sig och vi skymtar havet, åker förbi Birgit Nilssonland, Kvinnaböske och är plötsligt på väg ned mot Hovs Hallar, en plats jag inte har varit sedan liten grabb då pappa tog familjen dit.
Z guidar snyggt mig på rätt väg och vi kommer fram till parkering, ställer bilen och börjar promenaden ned mot klipporna. Naturen har slipat klipporna till fulländad konst. Platsen har tjänat i den berömda schackscenen i ”Sjunde inseglet”, men även ”Ingenjör Andrées luftfärd” har haft Hovs Hallar som kuliss för Svalbard. Bland annat.
Men då vi är där är filmteamen långt borta. Jo, några står med kameror, men de känns mer som fågelskådare.
Det är dramatiskt vackert, branterna ned mot klapperstensstranden, klipporna av den röda urbergsgnejsen lyser stark och reser sig emellanåt tio meter höga, havet slår envetet mot strand i eviga brott och stänk. Enbuskar och björnbärssnår dekorerar.
Vi tar oss långt ut, men klättrar försiktigt. Jag i Sneaky Steveskor gjorda för stadspromenad, ett par gråa Universal Worksbyxor i bomull och lin, en Ted Bakerskjorta gammelrosafärgad och lätt spräcklig samt min Paul Smithkavaj, fynd från Holte loppmarknad för en dansk hundring. På toppen min Stetson sommarkeps. allt inhandlat secondhand till en secondhandman.
Naturens kraft och skönhet. Foto: KAI MARTIN
Vi tar oss tillbaka till parkeringen, sätter oss i bilen. Funderar på om vi ska stanna på hotellet som ligger precis där vi är, men tar sikte mot Båstad via Kattvik på svindlande, slingrande, smala vägar. Här skulle man kunna bo, tänker vi i kör innan vi slår bort tanken när vi glider in i Båstad. Z är hungrig, har hittat ett ställe i Halmstad och varför inte också bo där…?
Vi åker dit. Kappkör (ja, jag erkänner) med en juvenil bildåre som efter påfart försöker köra om mig på insidan. Han ger sig vid 170 och kan sedan, för fort, köra om mig där han ska. Vi åker in i Halmstad, hittar stället som Z sett ut, men ångrar oss redan på utsidan. Jag säger: ”Ska vi åka hem”. Någon dryg timme senare äter jag pizza framför teven efter en resa på nära 15 timmar.
Det var en händelserik vår, 1982, för Kai Martin & Stick! med avslutande skivinspelningar, medlemsbyten, tv-inspelningar, radiointervjuer, skivsläpp och en turné i Sverige.
I februari hade Rasta Kaj-Farais, bandet basist, kommit till vägs ände i gruppen. Orsakerna var många, men framför allt pockade arbetet med firman som gjorde flight cases på uppmärksamhet parat med att han blivit pappa för första gången.
En stark profil ut. En annan in. Henrik Cederberg, en gång medlem i Besökarna, tog en given plats, skapade snabbt sin profil och var med då vi gjorde de sista inspelningarna och slutmixen av ”Röd plåt” i mars. Lite baspålägg (”Swinging Moskva”) och lite syntar gjordes under de intensiva veckorna vi hade på oss, där jag inledde med att drabbas av öroninflammation och blev sängliggande inledningsvis.
Måndagen den 5 april hade bandet i sin nya sättning sitt elddop. Inspelningen av tv-programmet ”Chrome 22” med programledarna Carmilla Floyd och Thore Soneson, där låtarna ”Rör, rör, rör dig nu” och ”Hjärta av glas” spelades in under en späckad dag.
Studiomän. Kai Martin & Stick! fångade av fotograf Mats Bäcker för tidningen Schlager under inspelningen av ”Chrome 22”. Foto: MATS BÄCKER
22 april sänds programmet i SVT där producenten, utan vår vetskap, hade sprängt in grafiska bilder skapade av Totte Dellert. Vi hade dagen innan och samma kväll produktionsrepat på Sprängkullen för turnépremiären 24 april på Kåren.
I samma veva hade ”Röd plåt”, Kai Martin & Stick!:s andra album, precis givits ut med recensioner att vänta. Väldigt bra tajming för orkestern, med andra ord.
Turnépremiären går med glans. Inledningen med triggad synt som löper länge innan ”Rör, rör, rör dig nu” startar är ogenerat hämtad från Simple Minds spelning på samma scen i februari 1982. Vi överraskar publiken. Ljus och ljud är tipp topp. Backdroppen är ett par breda persienner, inspirerade av Roxy Music ”Manifesto”-turné några år tidigare. Trummor och keyboard är placerade på podier med basriggen emellan. Det är visuellt på ett sätt som inte gjordes av svenska band på den tiden.
Premiärband. Första spelningen på ”Röd plåt”-turnén. Foto: LAURI DAMMERT
Från ett utsålt Kåren med en publik på drygt 1000 pers åker vi senare vidare till Linköping och Katrineholm, den sistnämnda med Göteborgskollegorna Viva! som förband. Vi spelar i Solna, Örebro, Stockholm, på en rockgala på Gamla Ullevi med kravaller efteråt, Lund, Karlshamn, Ronneby, Errols (hur mycket hemmaplan klarade vi med publiken i behåll?), Borås, Uppsala och återigen Stockholm, där spelningen på Studion på pingstdagen vid St Eriksplan skulle bli finalen i Sverige.
Valborgsdansörer. Kai Martin & Stick! på Cosmos i Katrineholm. Foto: LASSE JOHANSSON
Men… efter spelningen inför en utsåld lokal på ett svettigt Studion får vi ett samtal. Jag menar att det var per telefon. Ronny Svensson hävdar att det var ett besök på plats. Frågan var hur som helst: Vill ni spela på Gärdet med Siouxsie and the Banshees som huvudband?
Vi hade ju värmt upp för det ikoniska, brittiska bandet i Uppsala. Där vi kom, genom vår övertygande spelning, att rädda hela festivalen då Siouxsie Siox med kort varsel tvingades ställa in spelning på grund av problem med stämbanden. Hennes crew hjälpte oss utan ersättning, deras ljudtekniker Tony Sellinger rattade vårt ljud till perfektion och deras roddare Jos Grain styrde och ställde på scen.
Klart att vi sa ja. Thåström i Ebba Grön, apropå att ställa in med kort varsel, hade somnat på sin arm så illa att gruppen inte kunde spela på festivalen; det blev Kai Martin & Stick! istället.
Med grupper som Brända Barn, Dom Dummaste, Docent Död, Gang Bang (Sveriges mest korkade bandnamn), Reeperbahn, Underjordiska Lyxorkestern (som följde Siouxsie and the Banshees runt Norden) och Kai Martin & Stick! blev det en fantastisk dag där denna annandag pingst strålade som allra vackrast.
Vi mötte en publik på 40000 och under turnén kunde vi konstatera att det var en bit ifrån de 25 som kom till Karlshamn för att se oss.
Masspublik. Kai Martin & Stick! möter 40000 på Gärdet 31/5 1982. Foto: LARS LARSSON (färg)/LARS TORNDAHL (svartvitt)
Kai Martin & Stick! jobbade hårt för att göra intryck och tror att vi gjorde det. Men finalen med Siouxsie and the Banshees var ohotad. Vacker, fulländad i försommarkvällningen. Så vacker postpunk bara kan bli.
Roadmanagern för britterna gjorde även han sitt bästa för att göra avtryck. Dessvärre negativt. Oavsett vad som hände och vad som var orsaken var den käftsmäll han gav Dom Dummaste sångare Lars Cleveman onödig. Blodflöde, sjuktransport och omplåstring blev följden för svensken. Britten fick besök av polisen och blev senare utvisad ur Sverige, men inte förrän bandet spelat i Göteborg några dagar senare.
Det är i dagarna 38 år sedan Kai Martin & Stick!-albumet, vårt andra, ”Röd plåt” kom ut. Tillblivelsen hade sin historia, där vi efter att fått ett smärre genombrott med debuten ”Biomusik” hösten 1980 följde upp med singeln ”Man ska vara som ett vilddjur i år”/”Blått ljus” våren 1981. Singeln kom under brinnande turnén ”Far å flyg” med Cosmic Overdose. Den som tog oss på vårvintriga vägar i april från turnéstart i Karlstad till Oslo, Falun, Stockholm (Klubb Roxy på Atlantic), Jönköping, klassiska Dad’s Dancehall i Malmö, Karlskrona, Lund, Köpenhamn eller snarare Loppen i Christiania, Mora, Hedemora, dubbla spelningar i Stockholm (Mariahissen och Underground) för final med två spelningar på Errols på Valborg och Första maj.
Vi var inne i ett kreativt flow. Låtar flög vilt ur oss, hamnade i replokalen och bearbetades för att sedan visa sina konster på scen. Men under sommaren och tidig höst hände något.
Peter Bryx och jag hade slutat skriva låtar ihop (oklart varför). Så när vi närmade oss inspelningsdatum i Silences studio i Näved, Koppom, var vi snudd på renons på låtar.
Under hast och tidspress skrevs därför många av låtarna till albumet delvis var för sig.
Vi hade först en sejour klar helgen 23, 24 och 25 oktober för singelinspelning. Tanken var att ”Du gick igenom mig” skulle bli singeluppföljaren till ”Vilddjur”. B-sidan var låten ”Feber”, som jag skrivit och haft Psychedelic Furs i tankarna och framför allt sångaren Richard Butlers hesa röst i tankarna. Jag sjöng med andra ord ned mig för att skapa hesheten och tyckte att jag fick till det. En mix gjordes av låtarna. Jag var nöjd. Men vid ett möte, där Tony Vibrato var gruppens talesman, fick jag meddelandet att de andra inte tyckte att låten höll måttet. Inte ens som b-sida, alltså. Jag blev förbannad, men kanske mest sårad. Rusade in på mitt rum och stannade kränkt där. Det blev ingen singel. ”Du gick igenom mig” hamnade på albumet och ”Feber” i arkivet.
Vi spelade in under november, då vintern hade kommit till västra Värmland. Rasta-Kaj hade startat företaget Spectrum Case och for som en skottspole upp och ned mellan tagningarna. Ibland följde Ronny med för att få ett break. Vi andra knåpade och knepade med låtarna. Mot slutet av månaden var det bara Peter och jag kvar för mixning av albumet. Under ett avbrott for vi med delproducenten och teknikern Göran Andersson till Oslo för att se ett band, som jag just nu inte kommer ihåg. Snöklädda, vindlande vägar tog oss dit i hans lilla, ilande snabba, svarta Renault och senare tillbaka.
Vi hade insett att vi inte skulle hinna mixa plattan till fullo och med tillräckligt gott resultat. Vi behövde mer inspelningstid och tid för mixning.
I mars 1982 fick vi två veckor att slutföra albumet. I februari hade Rasta-Kaj hoppat av. Henrik Cederberg, med meriter från Besökarna, hade kommit med och satt snabbt sitt intryck med syntpålägg och vissa basinslag. Jag inledde med att drabbas av akut öroninflammation. Tiden blev knapp. Men vi hann.
En dryg månad senare fanns alltså skivan till försäljning.
Den 22 april spelades ”Rör, rör, rör dig nu” och ”Hjärta av glas” i TV-programmet SVT-sända ”Chrome 22” med Thore Sonesson och Carmilla Floyd som programledare. Två dagar efteråt hade vi turnépremiär på Kåren i Göteborg, en manifestation för Kai Martin & Stick!, som med ljud, ljus och scenografi gjorde något som få, om ens något, band mäktade med på den tiden.
SAMSUNG DIGITAL CAMERA
24 april 1982. Kai Martin & Stick! – turnépremiär på ”Röd plåt”-turnén.
Foto: LAURI DAMMERT
Inledningen med den triggade Jupiter 7:an var direkt snodd av Simple Minds intro från spelningen på just Kåren i februari samma år. Med den smattrande startade vi med ”Rör, rör, rör dig nu” för att fortsätta kvällen med väldigt mycket ”Röd plåt”-material. Utmanande, javisst, men så jobbade vi mot vår publik. Kulisserna var persienner, en idé taget av Roxy Music, som hade detta under sin ”Manifesto”-turné några år tidigare.
Det blev starten på en turné där vi mötte allt från 25 personer i publiken till 40000.
Fyra av sex. Bilder som finns på innerpåsen. Foto: LAURI DAMMERT
Albumet sålde bra och kom snabbt upp i cirka 6000 exemplar. Men… när nya skulle tryckas fanns det inte plats för oss. Björn Afzelius nya album kom emellan och presseriet hade bara kapacitet för denna storsäljare. Så… ”Röd plåt” lyckades väl komma upp till 7000 exemplar den våren.
Första upplagan, 500 exemplar, är förresten med baksidan på konvolutet som framsida. Ett misstag som tryckeriet stod för eftersom det inte fanns någon text på framsidan.
Innerpåsen, med texter och foto samt upplysningar, beskostade vi själva.
Här följer en historik kring låtarna – så vitt jag minns:
”Passerade dagar från igår” – en låt som Tony Vibrato och jag skrev vid hans piano när han bodde uppe vid Sjömansgatan, Masthugget. Låten måste ha skrivits i maj 1981, eventuellt tidigt juni. Premiärspelningen av låten gjordes vid en musikgala i Frölundaborg 13 juni. Låten visar med sin komplexitet hur många influenser Kai Martin & Stick! använde sig av. Tony Vibratos syntsolo är en magnifik Spitfireattack mot det drivna kompet där Rasta-Kaj och Ronny är i ljuv symbios. Samplingar av repliker från François Truffauts ”Fahrenheit 451”, baserad på Ray Bradburys roman, finns med i de stillsamma partierna. Silences Eva Wilke viskar några fraser. Henrik Cederberg spelar här Prophet 5, programmerad av legendariske Mikael Fölsch.
”Hjärta av glas”. Peter Bryx fina ballad om ett kärleksrelationsuppbrott. Rasta-Kaj spelar bandlös bas här, inspirerad av Mick Karn, Japans eminente basist. Jag hade precis blivit frisk från öroninflammationen när jag la sången här, men var inte helt kurrant. En hel skolklass var på studiebesök och stod i kontrollrummet när jag sjöng. Slutet med visslingen improviserade jag efter ett inte så lyckat försök med att sjunga en hög stämma. Jag tror att låten skrevs kort innan vi skulle upp för att spela in hösten 1981.
”Du gick igenom mig” var alltså tänkt som singelspår. En låt delvis inspirerad av Joy Division och Spandau Ballet (försök förena dem om ni kan). Gomer Explensch och Tony Vibrato står för de ”ryska” manskörerna som kommer in. Låten spelades live i september när vi spelade i Oslo och Drammen med Sveriges Radio och producenten/programledaren Lars Aldman som följeslagare i kanalens inspelningsbuss.
”Rör, rör, rör dig nu” skrevs i september, kanske i oktobers inledning. I hela Europa spreds som en löpeld gigantiska demonstrationer mot den accelererande kärnvapenrustningen under det kalla kriget. I Amsterdam möttes en halv miljon i en sådan demonstation. Efter inspelningen av den tänkta singeln stötte den sovjetiska, kärnvapenbestyckade ubåten 137 på grund i Karlskronas skärgård och därmed fick ”Rör, rör, rör dig nu” ytterligare en relevans. Rasta-Kaj vägrade inledningsvis att spela in basen utan tyckte att vi skulle loopa, men vi lyckades lyckligtvis övertala honom. Tony Vibrato spelar ödesmättat och mästerligt. Ronny drivet till den Simple Mindsinspirerade takten. Ja, hela låten är ju en hommage till skottarna. Även här spelar Henrik Cederberg Prophet 5.
”Det här är krig” kommer från en grafitti med texten ”Det är krig” sprejat på en vägg vid Skanstorget, Göteborg. Ord som alltså gav en hel text och en låt som är tydligt påverkad av Magazines andra album ”Secondhand daylight” men genom Kai Martin & Stick!:s kreativa filter. En taktmaskin, kan ha varit Cosmic Overdoses, hjälpte oss i början och slutet. Gomer Explensch spelar fräsande och inspirerat, som hela bandet. Låten gjordes också kort tid innan inspelning av albumet.
”Mosquiter” av Peter Bryx om att leva under (krigshot) och hur långt det är till moderna (fredliga) tider. En väl sammansatt låt med tajt beat och komp där allt förstärks med blåset där Ulf Sjölander på altsax och trumpet ingår. Skrevs troligen också tidig höst 1981.
”Vi kunde vara allt” är tydligt präglad Magazine och musiken på deras tredje album ”The correct use of soap” (1980). Pianodriven och statisk. Just pianoattacken kom att saknas under turnén, då Tony Vibrato inte hade något sådant instrument. Texten blev publicerad i Vecko-Revyn under 1982. Låten gjorde jag i min lägenhet på Nordhemsgatan 60, precis som ”Du gick igenom mig”, ”Rör, rör, rör dig nu” och ”Det här är krig”, inför inspelningen av ”Röd plåt” tidig höst 1981.
”Swinging Moskva” började jag skriva i Silences studio redan under ”Biomusik”-sejouren i augusti 1980. Det var inte en låt som lät sig göras i replokalen. Istället mejslades den fram i studion i Näved steg för steg hösten -81 för att få sin slutliga form i mars -82. Fragmenten till texten fanns på manuslappar från mitt jobb på GT och blev som korta brev från okänd avsändare. Frasen ”Moskva tror inte på tårar” kom från Oscarsvinnande filmen med den titeln. Vladimir Menshov var regissör. Bröderna Gregor och Wojciec Wybraniec, som spelar cello respektive fiol, gjorde här sin första instats för bandet. Man hör Gregor ta ton precis efter att jag viskat ut mitt sista ”Swinging Moskva”. Brödernas vemodiga och delvis improviserade arrangemang ger låten ytterligare karaktär. Producenten Anders Lind var här i sitt tekniska esse. På låten gör Henrik Cederberg sin debut som basist på skiva med Kai Martin & Stick!, han spelar också Prophet 5. Först vid återföreningen 2013 kom låten att spelas live.
Ur Vecko-Revyn. En inte helt korrekt återgiven text.