Musikal:

CAMERA

!!!!

• 

Kulturhuset Spira, Smålands musik & teater, Jönköping

Av: Jan-Erik Sääf och Staffan Aspegren.

Dirigent: Nils-Petter Ankarblom. Orkesterarrangemang: Kalla Ankarbom. Koreograf: Karl Dyall. Scenograf: Bengt Fröderberg. Kostym: Camilla Thulin. Ljusdesign: Anna Wemmert. Videodesign/bildteknik: Fredrik Egerstrand.

I rollerna: Åsa Fång (Ingrid Bergman), Glen Edell (Roberto Rossellini), Vera Veljovic (Anna Magnani), Kalle Malmberg (Aron Petter Lindström), Stefan Clarin (maskinisten, av Ingrid kallad Cameron) Vera-Lo Frid/Ellen Holmstedt ( Pia, 9 år).

Ensemble: Robert Sillberg, Karolina Krigsman, Oscar Sundling-Wallin, Jens Olsson, Karin Funk, Lisa Agby, Marie Gårseth-Gathe, Walfrid Lindsgård och Petter Andersson

Orkester: Jönköpings sinfonietta.

Nya musikaler är inte världen speciellt bortskämd med. I Sverige än mer sällan. Göteborgsduon Martin Schaub och Patrick Rydman sitter i skrivande stund och arbetar på en på uppdrag av Malmöoperan. Förra året hade duon premiär på sin utmärkta ”Närmare kanten”. I Stockholm ska något slags kombination av nyteater och musikal göras på Cirkus med Pippi Långstrump i fokus. Peter Jöbacks fantastiska show ”Med hjärtat som insats” var musikalnära. Men Staffan Aspegrens och Jan-Erik Sääfs ”Camera” är det definitivt.

Sprungen ur den senare längtan efter att skapa en Broadwaymusikal som i tanke, själ och hjärta av slumpen förenades med Staffan Aspegrens drömmar blev ”Camera” verklighet på Östgötateatern i samarbete med Högskolan för scen och musik i Göteborg . Ett starkt berättat kapitel ur Ingrid Bergmans liv från 1949 och några dramatiska år fram fick sin musikaliska dräkt, som nu åter får liv på fina Kulturhuset Spira i Jönköping.

För två år sedan var det Lerumstjejen Karin Oskarsson som spelade Ingrid Bergman. Nu är det rutinerade Åsa Fång. Mycket är, så vitt jag förstår, övertaget från uppsättningen på Östgötateatern. Tack för det. Vi pratar utsökt scenografi av Bengt Fröderberg, lättsam och smart koreografi signerad Karl Dyall, stiltrogna, tjusiga kreationer från Camilla Thulin, med mera.

Till detta alltså ny musik och sångtexter av Jan-Erik Sääf till manus av Staffan Aspegren. Spänns bågen…? Ja, absolut och det är härligt, djärvt och helt rätt. För ”Camera” är en urtjusig uppsättning som lockar ögat, örat, hjärtat och intellektet. För cineasten och värnare av Ingrid Bergmans filmkonst bjuds det upp till dans. För här speglas en sorts biografi, hennes möte med Roberto Rossellini (efter förtjusningen av att ha sett hans ”Rom öppen stad”), krisen med maken Aron Petter Lindström, kärleken till dottern Pia, men också hängivenheten till konsten, till filmen, till kameran, strålkastarljuset.

Ingen är bättre än Åsa Fång att gripa sig an detta. Jag minns fortfarande starkt hur hon gav uppsättningen ”Edith Piaf – livet och kärleken” rysarkraft på Göteborgsoperans lilla scen för cirka 15 år sedan.

Hon är konstnärens tvivel och längtan. Hon är dess fokuserade drivenhet. Det skapas en nerv när hon får utrymme, som berör. Åsa Fång gör Ingrid Bergman till sin och släpper aldrig taget om sin roll för en sekund.

Som sidekick har hon utmärkte Stefan Clarin, det trogna bollplanket och konstnärliga tjänaren. Han snudd på stjäl showen med humoristiska ”Så skandalöst” i andra aktens mitt.

Men de sceniska mötena med Glenn Edells Roberto Rossellini och Kalle Malmbergs Aron Petter Lindström är även de utmärkta. Två män som var och en för sig tävlar om Ingrid Bergmans gunst, men som också vill förvandla henne till rollen som hemmafru och mamma; något hon snabbt kränger av sig. Även mot färgstarka Vera Veljovic’ Anna Magnani (huvudrollen i ”Rom öppen stad”) sprakar; två konstnärer i envig som slutligen förenas i något slags respekt.

Lägg till en hängiven ensemble som inte backar för att ta plats när utrymme gives. Mumma för en musikalentusiast, med andra ord.

Jo, ”Camera” har skärpan uppe från start till mål. Visst, de skaver någon gång i sånginsatserna. Framför allt i svårsjungna inledningen av andra akten där Glenn Edell, Åsa Fång och Vera Veljovic tävlar om uppmärksamheten, men bara Åsa Fång klara sig från dissonansen.

En randanmärkning, förstås. För ”Camera” är värd sin publik och sin uppmärksamhet. Så sorgligt därför att den spelas under detta på grund av corona så publikfattiga år.