Teater:

INGEBORGS MANIFEST

Teater Trixter, Göteborg

Nypremiär

Med: Gilda Stillbäck

Av: Petra Revenue och Gilda Stillbäck

Musik: Björn Knutsson

Scen: Ger Olde Monnikhof

Ljus: Miranda B Wikström

Dramatikern och regissören Petra Revenues och dansaren, koreografen samt skådespelaren Gilda Stillbäcks möte under en stipendiesession i Ingmar Bergmans hus på Fårö blev snart fruktsamt. Ur detta har ”Ingeborgs manifest” sprungit, en kraftfull, vig och omtumlande monolog där Gilda Stillbäck använder både ordens kraft, ansiktets mimiska förmåga och kroppens kreativitet i sin gestaltning av regissören Ingeborg, geniet som låter konsten och vägen till verket gå före allt annat.

Ja, det är omvända perspektiv. Ingeborg är i ord och handling Ingmar Bergman. Det är närmast hela den dryga timmen en monolog byggd på citat av den kände svenske regissören. Han blir hon, hon som lätt blir förälskad, som skaffar barn med samma lätthet som han lämnat sina relation för en annan. Men kanske främst för skapandet, som alltså är höjt över allt annat.

Tilltalet är direkt. Gilda Stillbäck håller en föreläsning som introduktion till en pjäs/film som ska göras. Namndroppandet med Krook (Margaretha), von Sydow (Max) och Ahlstedt (Börje) ger autenticiteten extra kraft. Själv blir jag Josephson (Erland) där Ingeborg ser mig i ögonen flera gånger under föreställningen, bedyrar sin uppskattning, som hennes Stradivarius, miljoninstrumentet som bara en ytterst skicklig instrumentalist kan traktera. Men uppskattningen kan snabbt bli falsk, som när Josephson vill göra en omtagning av en scen som Ingeborg menar är perfekt.

Laddningen är rummet är total.

Gilda Stillbäck har från start publiken i sin hand, uppmärksamheten är given oavsett om det är i det direkta tilltalet, eller när hennes ”dämonerna” möter upp under de ständigt återkommande envigerna.

Ingeborg är hela spannet från tillitsfull och förskräcklig, ödmjukt kärleksfull och uppfodrande till fåfängt krävande och extremt självupptagen.

Så blir en diabolisk kreatör och geni bättre som kvinna än som man…? Nej, självklart inte. Men det är uppfriskande med perspektivskiftet där en kvinna använder sig av patriarkaliska grepp och ogenerat lämnar sina barnkullar hos de respektive män hon skaffat dem med; allt för konsten och kärleken till den.

Med ”Ingeborgs manifest” gör Petra Revenu storstilad sorti från sitt Teater Trixter, den teater hon själv var med om att starta för 30 år sedan. Pjäsen har däremot bara sett sin början, även om premiären i mitten av mars hamnade i skymundan på grund av pandemin. Trots svårigheterna för teater att nå ut just nu och med en ytterst begränsad publikkapacitet hoppas jag ”Ingeborgs manifest” får vingar. Gilda Stillbäck och Petra Revenues pjäs och uppsättning är värd det.