Konsert:

GÖTEBORG JAZZ ORCHESTRA

!!!

Brewhouse, Göteborg

Publik: Fullt.

Bäst: Finstämda ”By the way”.

Sämst: Tomas von Brömssen kunde gärna ha varit mer påläst.

Fråga: 20 på scen, 50 i salongen. Är det ok…?

Detta märkliga år, 2020, har ju konserter blivit satt på undantag. Men just undantagen får man ju vårda. Så när chansen öppnas för en konsert med stadens nya utmanare i storbandsskrået, Göteborg Jazz Orchestra, tar jag plats på första parkett bland de glest utspridda stolarna vid de lika glest utställda borden i Brewhouse.

Det är en förväntansfull publik, som suktar efter att få höra livemusik. Men frågan är om inte storbandet är precis lika förväntansfullt. Det här är inte bara ett möte mellan det och publiken utan också en radioinspelning med P2:s Jazzradion i Göteborg som ansvarig (konserten kommer sändas med premiär 18 oktober och med jämna repriseringar under en månads tid).

Den 20 medlemmar starka bandet öppnar starkt i dubbel bemärkelse denna afton, som går under rubriken ”Svenska jazzhjältar”. Med Göteborgsjazz i fokus och, kanske, mest Bengt Hallbergs musik och arrangemang blir det en kraftfull inledning med hans ”Schoolways” där trumpet- och trombonsektionerna blåser liv i örongångarna.

Musiken sätter accenten för kvällen, visar från start orkesterns mångfacetterade kunnande. Pianisten Tommy Kotter, framstående improvisatör, får visa framfötterna och gör så. Men hans scatsång haltar en del i mina öron, något han senare tonar ned.

Storbandsjazz är ju en sinnrik orkesterformation med förmåga att blåsa allt av stolen och samtidigt kunna frammana det mest intima toner. Högt och lågt, svagt och starkt. Här får varje medlem sitt utrymme att visa sitt kunnande och spännvidden är stor, från alt- och tenorsaxofoner till trumpeter, tromboner, gitarr, trummor och slagverk samt då klaviatur.

Göteborg Jazz Orchestra visar på spelglädje och spännvidd. Bland numren signerade Erik Nordström, Arne Domnérus, Georg Riedel och nämnde Bengt Hallberg smyger sig stycken av Bellman, Wiehe, Pugh och Thore Skogman in. Inte alls som några katter bland hermeliner, utan i både nya arrangemang eller framgrävda ur arkiven, ofta gjorda av Bengt Hallberg och snyggt klädda för storbandet.

Här hamnar musiken i den nordiska, finstämda tonen; den som kan ackompanjera en sommardag med samma lätta anslag som en vinterdags lite mer gråmurriga frusenhet. ”Fjäril vingad syns på Haga” går från just skir försiktighet till närmast hurtighet, men behåller hela tiden balansen.

Gitarristen Erik Weissglas finns med i orkestern och presenterar sin distanskomponerade (innan coronan) ”By the way”, gjord tillsammans med cellisten och kompositören Svante Henryson, här i Axel Mårdsjös arrangemang. En komposition i växande, från försiktig till att mer och mer ta plats med orkesterns växande. Fin.

Härlig är också Bengt Hallbergs ”My guide to the big band”, som påhejad av Arne Domnérus blivit något av storbandens version av Povel Ramels ”Birth of the gammeldans”, det vill säga både pedagogisk, underhållande och musikaliskt stringent. Men… Tomas von Brömssen (konferencier för kvällen) tajmar lite dåligt med sina inlägg och han visar sig heller inte helt ha sin bästa kväll. Missar att komma in rätt i versionen av Pugh Rogefeldts ”Jag är en liten gosse” och verkar tagit uppgift lite för mycket på volley.

Fast hans improviserade säljföjtspel där delar av storbandet lekande hänger in är fint. Det i sin tur blir ett slags introduktion till Georg Riedels ”Gubben och kallingen”.

Göteborg Jazz Orchestra har ambitionen att både bredda jazzen och att göra den mer tillgänglig. Så görs utmärkt, även om 2020 kanske inte det bästa av år att göra det på. En fin utmanare till Bohuslän Big Band och andra storband i staden är bandet hur som.