De flitiga resorna till Danmark har av förklarliga skäl lyst med sin frånvaro under våren och sommaren. Borta har loppisbesöken varit och så också tittinnen till genbrugsbutiker. Jo, jag har saknat det. Saknat att hitta udda saker, känna fingrarnas känsliga beröring över tyg och material, hitta fynd som är unika och som ger mig ett uttryck jag gillar, som adderas till min personlighet.

Men när soliga septemer går mot sitt slut öppnas också fönstret för grannlandet. Z:s yngsta systrar fyller 50, oavsett hur coronastatusen är ska vi dit, om så bara för att sitta i en bil och vinka. Lyckligtvis slipper vi det, men om det senare.

Lördag

Vi startar tidigt, hämtat upp Z:s dotter S med pojkvän M på vägen. Kör dem till McDonalds för en närande och stärkande frukost för de unga tu. I väntan i bilen ser jag på mina fingrar och utbrister ett ”Nej” följt av ett ”Fan!”, varpå Z undrar, förstås, vad som står på.

Jag har ju inte ringarna på. De som deklarera förlovning och äktenskap, det senare som vi firar tisdag den 22 september och vi bestämt ska uppmärksammas under helgen då vi ändå är i Köpenhamn.

Vi ringer ungdomarna och meddelar att vi snabbt åker hem igen för att fiska upp ringarna, gör så och återvänder. Nu för definitiv avfärd söderut.

Tiggan, bilen vi köpte i somras, är törstig, men trivs bättre när det handlar om långturer än stadskörning. Vi tuffar på, Halland sveper förbi, Skåne breder ut sig och i Helsingborg gör vi en snabbt avstickare för födelsedagspresent till en av jubilarerna. Så mot färjan, där vi väljer att sitta kvar för att undvika trängsel och kontakt, trots att S varit duktig och köpt munskydd till familjen.

I tullen inga problem, vi viftas förbi, åker till Prøvestenen i Helsingør, pantar gamla danska burkar, handlar lite frukostmat samt några flaskor vin för någon kvällssittning. Där passar vi också på att äta lunch för stället har en fantastisk kebab, som varmt rekommenderas.

Där finns också en gengrugsbutik som vi smiter in i, tittar på olika prylar utan att fastna för något. Plaggen är inte min stil, men Z hittar några jumpsuits från Monkl där hon provar två och köper en för 75 dkr. Som hittat.

Sjælland bjuder upp till solsken och vägen ned mot Köpenhamn går som en dans. Jag vet vägen mot Nordhavn, där vi har hyrt ett rum i ett lägenhetshotell. Hundra kvadratmeter, tre rum och kök, allt tipptopp med fönster ut mot både hamnbassängen och byggplatsen som ska resa nya byggnader i det intensivt förtätade området som sett Metron invigas med en ny sträckning så sent som i mars.

Vi parkerar i ett häftigt p-hus, med motionsmöjligheter: trappor, närmast lejdare, på utsidan leder upp till taket där en stadspark och motionscentral finns för rekreation, gym och lek.

Lägenheten är verkligen spatiös. Men också könlöst modern och utan charm. Vi installerar oss och Z och jag tar naturligtvis det bästa rummet, som föräldrar plägar göra.

Så väntar dagen. Men jag inleder med att softa, ser Frölunda dominera mot HV71 i SHL-premiären, innan Z börjar skruva på sig och jag får finna mig att vi bör börja röra på oss. Ungdomarna beger sig på sitt äventyr.

Jag skiftar kläder. Tar på mig den plommonröda Selectkostymen som jag reafyndade i Bodø förra sommaren, till den en matchande Disguelskjorta, som Z gav mig när hon inte hittade något till sig för den julklappen jag gett henne, som inte passade. Skorna ett par svarta Sneaky Steve inhandlade i början av året som ett secondhandfynd, fast de var obegnade. Lila strumpor från Next, London, samt den nyligen införskaffade luvan, en Stetson, som jag köpte på Ragtime i Göteborg. Z bär med stolthet sin Monkl-jumpsuit. Vi är redo för København.

Vi går upp mot Østerbro, Z:s gamla barndomskvarter, kikar i butiker, tar en sväng in i idylliska Brumleby med radhus enligt engelsk villastad, Z pratar med de inneboende som lapar sol på utsidan och vi får en bild av ett lätt boehemiskt storstadsliv.

Vi går nedför Østerbrogade mot Trianglen, kikar in i fler butiker, fortsätter nedför Østerbrogade innan vi korsar densamma och tar oss mot norra delen av Sortedamssøen, sätter oss i solen och njuter av stillheten samtidigt som hungern börjar smyga sig på.

Mitt förslag är Les Trois Cochon på Værnedamsvej, men dit är det en bit och dessutom vill Z pröva något annat. Vi har passerat italienaren L’imperatore på Olufsvej, en tvärgata till Østerbrogade, som berömmer sig för sin fisk- och skaldjur; det kommer bli en upplevelse.

På vägen dit möter vi en välbyggd man med hund som stirrar ilsket på mig och när vi passerar skäller han, men hunden tiger; kanske fick jag inte se ut om jag gjorde; oavhängigt detta var jag storstilad nog att låta honom göra det.

Vi får bord, men hamnar i stimmet mellan toalett och rusande servitörer från en den ena bordet till en det andra. Men vi har inte bokat, tar pliktskyldigt munskydden när vi går in och sätter oss där vi blir placerade. Menyn kommer, vi bestämmer oss för Kejsarens signatur, som är en skalddjurspelare med det hela: hummer, kräftor, insjökräftor, krabba, räkor. Till detta kan man ta en antipasto misto, som vi nappar på. Rödvin, chianti, till förrätten för mig och ett chardonnay till skaldjuren.

Vi får vänta på vår beställning. Ja, upp mot en halvtimme, trots Z:s gester om uppmärksamhet och en ström av serveringspersonal som cirkulerar utan att göra något. En melodi som restaurangen behåller under aftonen. Men när väl maten kommer utan större ursäkter är den superb, så vi låter det passera. Så kommer tornet med havets läckerheter, som en fyr tänds det ett litet bål högst upp och nedanför gör kolsyreis att allt effektfullt sveps in i en dimma. Showtime! Men inte för en romantisk middag och det borde vi ju ha begripit, att skaldjur utgör ett energiskt arbete med att krossa skal, pilla bort och slafsa med skvätt och sölighet som ackompanjemang. Men vad värre är: skaldjuren smakar ingenting. Det finns ingen sälta, ingen arom, ingenting! Z ger upp då jag kämpar vidare. Men till slut påkallar hon kyparens uppmärksamhet och ber att få menyn, för hon är hungrig. Maten hon/vi har fått går inte att äta, dessutom var jätteräkan rå. Det blir en fettuccine alla norma, toma, aubergine, ricottaost med basilika, och samtidigt som vi beställer den säger Z: efteråt vill vi ha tre ostar och därefter tiramisu och espresso. Klart och tydligt.

Kyparen förbereder för den nya rätten. Lägger besticken på det efter skaldjursattacken väldigt söliga bordet. Jag lyfter demonstrativt bort mina bestick och efter en stund får vi kyparen att förstå att bordet måste göras rent. Han tar då min använda servett och torkar bristfälligt rent bordet till vår häpnande förvåning.

Pastan kommer och återigen succé. Z delar med mig och vi kan se varandra i ögonen. För detta är ju kvällen vi firar vår åttaåriga bröllopsdag (några dagar tidigt). Tallrikarna slickas rena, vinet töms och vi väntar på ostarna som inte kommer. Inte heller en förfrågan om påfyllning av de tomma vinglasen.

Väntan passerar 30 minuter och när den tickar mot 35 så säger jag, som har haft störst tålamod under kvällen, att jag har fått nog. Jag reser mig och går ut. Z som står för ekonomin konfronterar först kyparen ”Hur svårt kan det vara att servera ost? Ska ni mjölka korna och ysta innan ni får fram dem…?”… ungefär. Han skyller ifrån sig, men hovmästaren kommer fram, tar över och säger att han inte vill att vi ska gå härifrån med en dålig känsla. Bjuder på en limoncello samtidigt som han ivrigt stryker i notan.

Vi landar slutligen på en kostnad på vad endast skaldjuren skulle ha kostat, snyggt, förvisso, men vi fick oss också en stukad kväll fylld av besvikelser.

På vägen hem jagar Z en specialglass, eskimois, som är på väg ut ur sortimentet. Först på fjärde försöket lyckas vi; det blir vår efterrätt. Hemma väntar vin, ost och kex. Vi reder oss och famnar sömnen.

Söndag

Söndagen är den stora dagen då tvillingarna fyller år. Jag vaknar tidigt. Möts av dimma och gråväder. Gör morgonmad och väcker min hustru försiktigt. Vi äter, hör hur ungdomarna vaknar som ungdomar brukar vakna. Jag klär mig i min van Gilskostym, som jag köpte förra sommaren för 30 dkr på loppisen i Frederiksberg. Där lät jag min skräddare göra shorts av de vida byxorna och fixa längd på ärmarna på kavajen. Till det en dito van Gilsskjorta, inhandlad i favoritbutiken Herrernas Magasin by David K, en klassisk herrbutik med det bästa, på Nørregade, för några år sedan. Sneaky Steveboots till det och en hatt inhandlad i Spitafields market för två år sedan.

Vi kör västerut, mot Frederiksund, där den tidiga eftermiddagens festligheter ska hållas; utomhus, förstås och när vi efter en vådlig ballonguppblåsning med förbipasserande bilar och iordningställande av presenter anländer spricker gråvädret upp och himlen blir vackert blå och solen ler inställsamt.

Det blir en fin hyllning på systrarna. Mat à la 70-talet serveras enligt alla konstens regler, till det sodavatten eller läskedryck. Ingen øl, inget vin; passar mig fint. Jag kör. Det serveras kaffe och kaka. Presentöppning, förstås och timmarna rullar iväg och i skyn segelflygplan som tar himlen i besiktning.

Vi tar farväl. Åker mot huvudstaden, skjutsar ungdomarna till Rådhusplatsen för att de ska gå på bio. Vi parkerar utanför Tivoli på HC Andersens Boulevard för Z vill äta aftonmad på Byens bästa shawarma, som ligger sedan 40 år i Strøgets öppning från Rådhusplatsen. Vi äter på plats, munskydd på för att komma in, förstås. Z får idén att köpa med sig ett kilo kött med hem, som ska skrapas loss från det väldiga köttspettet och förpackas. Det tar lite tid. Jag står utanför och betraktar det stilla folklivet en söndagkväll.

Vi tar hem. Parkerar bilen. Bestämmer oss för att besöka den närliggande bion, som precis ska starta sin sista föreställning av actionrullen ”Tenet”, som vi bestämmer oss för att sitta in på. Biografen visar sig ha Imax, det som ungdomarna hade efterfrågat och därför valt en bio i centrum. Vi tar plats, förvandlar stolarna till snudd på liggande och låter den öronbedövande volymen tävla med det intensiva tempot i en andefattig film som mest snurrade runt sina olika tidsaxlar. Inte min kopp té, men 1,90 långa Elizabeth Debicki var spännande att se. Så hem och invänta ungdomarna som kom senare än oss, men började se filmen tidigare.

Måndag

Måndag morgon är än dimmigare än söndagen. Vi har ärenden, pass för unga fröken, bankärenden för gamle herrn, gravbestyr för söta frun. Det blev passärendet först och via lite missförstånd kom vi rätt till Strandboulevarden för att åka vidare till Jagtvej och Ørbro Jagtvej Bibliotek där borgarservicen finns. Jag släpper av sällskapet, hinner knappt parkera, betala och komma in i byggnaden förrän ärendet är avklarat; det som tagit månadsvis av byråkrati att bestyra. Ungdomarna åker med Metron till stan. Z och jag åker till Lyngby. Jag vill till Röda Korsbutiken för att se om jag hittar något, enligt tesen att då inga loppisar finns skänker folk till välgörenhet. Men jag får inget napp.

Väl där går vi in på Danske Bank för mitt ärende, får hjälp och ett telefonummer som ska ringas. Vi sätter oss i bilen och gör så, löser ärendet, går in till banken igen för verifiering för att sedan åka till Z:s mors – och morföräldrars – grav i Sorgenfri för lite aktning och med en idé om att äntligen låta henne få en sten med inskrift.

Det är en vacker höstdag, klar luft, solen skiner, vinden är mild och kyrkogården vacker. Vi har, efter irrande vandringar på i gångarna efter rätt grav.

Z kommer i samspråk med en kyrkogårdsvaktmästare som rekommenderar en stenhuggare. Vi åker dit, en sten väljs ut och vi – eller Z och hennes systrar – ska återkomma gällande vad det ska stå. Betalat och klart levererar han stenen i god närtid, framför allt innan den 80-årsdag som moderns skulle ha firat i slutet av oktober.

Så vidare till Bagsværd där vi hade hoppats på en fika med Z:s storasyster T, men hon är på arbetet. Vi tittar in på ortens Röda Kors, men inte heller där med någon utdelning. Så vi åker tillbaka till Nordhavn, ställer bilen och tar Metron in till byn. Köpenhamn sträcker på sig denna vackra dag och den nya linjen från Orientkaj in till stan är snabb, effektiv och tom. Mask på, ändå, förstås. Jag ska fixa armbandet till min klocka, den danska, som jag ärvt av min far. Vi går av vid Nørreport, grälar om vart vi ska; jag har förklarat, men Z har en annan plan och det blir som hon bestämmer. Urmakaren vid Kultorvet har armbandet och skiftar samtidigt batteri. Vi äter en pølse och ler mot varandra igen, går ned mot Strøget via Herrarnas Magasin som lockar men, tack, nej tack. Ned till Röda Korsbutiken vid Vestergade/Gammeltorv där jag hittar en vacker höstrock för 450 dkr. Den passar, kanske lite trång runt midjan, men perfekt i ärmarna. Midjemåttet kan jag påverka, inte längden på mina armar. Men jag avstår.

Nick Cave och ”Stranger than kindnesss”

Vi går ned mot Den Sorte Diamant där vi ska se Nick Cave-utställningen ”Stranger than kindness”, irrar lite med bestämda steg och kommer fram. Men när vi ska köpa biljett bestämmer sig Z för att inte följa med. Hon skapar sig egentid i kaféet med utsikt mot Inderhavnen och det milda septembervädret som sträcker ut sig med solsken och de människor som valt att samlas i solgasset.

Jag…? Går ned i mörkret. Eller åtminstone försöker. Efter att ha scannat biljetten med visst bekymmer åker jag nedför en rulltrappa, hamnar i ett slags cylinder med olika dörrar, men ingen där det står entré. Jag ser en skylt vid en hiss och tänker att vägen till utställningen går via den, trycker på knappar utan att ha behörighet att åka till något etage utom, skulle det visa sig, entrévåningen. Jag kliver ut, går till kassan och ber om hjälp. Kvinnan i receptionen följer mig, vi åker rulltrappan ned och hon öppnar dörren rakt fram. En av dem utan skyltning om att det är här utställningen tar sin början; kanske hade den upplysningen varit klok för en inte fullt så anarkistisk, äldre svensk man som gärna vill gå rätt.

Jag hamnar i ett mörker med skavande, gnisslande musik; Nick Caves värld från barndom fram till konstskola, Melbourne, musik, sturm und drang, flytt till London, flytt till Berlin, samlande av brev, tavlor, hårtestar (!) och ett av Nina Simones tuggat tugggummi. Hör finns sovrum, sängar, skrivbord, böcker, skrivmaskiner, manus, fragment, utkast… Och jag tänker att det är inte helt olikt Freddie Wadling-utställningen på Göteborgs konstmuseum 2017. Samma slags samlarmani för inspiration, en irrationell för en kaotisk, men ändå begriplig konstnärsgärning.

Hörlurar och tv-skärmar gör det möjligt att lyssna på den konstnärliga, musikaliska utveckling från The Boys Next Door över Birthday Party till Nick Cave and the Bad Seeds.

I ett rum görs intervjuer med samtliga medlemmar ut Bad Seeds, där skärmen släcks alternativt tänds ut efter hur musikerna kommit och gått i den expansiva orkestern.

Jag är helt ensam i den cirkelformade lokalen där rum för rum tar mig djupare in i Nick Caves-värld. Det är fascinerande och uppslukande, som om jag ser något farligt, rör vid något orörbart, samtidigt som varje dokument, bild, skapade scenbild av det kreativa kaos han befunnit sig i med något slags nit och drivenhet också skapar en förståelse för detta mörkrets rike som blivit hans.

En vagn knirrar med gummiskor gnidande mot golvet. Först tror jag att det tillhör denna väldiga installation, som man på något vis ändå får kalla utställningen, men det är en anställd som går med en vagn lastad, som en Karon i dödsriket; kanske var det trots allt en del av ”Stranger than kindness”. Det är dagen för Nick Caves 63-årsdag, vi är nästan jämngamla och har levt våra liv parallellt; jag välkammad, han vild. Ändå med musikaliska karriärer och uttryck. Fantastiskt ändå och när jag går ut i ljuset för att lämna mörkret tänker jag på det väckelsemöte som Nick Cave and the Bad Seeds hade i Dalhalla i juni 2018. Vilken konsert!

Z sitter och väntar, har fikat och fördrivit den tid som jag har spenderat (oklart hur länge jag var där ner, kanske en dryg timme), går på toaletten som jag redan frekventerat. Vi diskuterar om vi ska gå på Strøget dit Z vill gå, men inte jag och en liten storm rusar upp till en krusning på ytan, för jag tycker att hon kunde utnyttjat sin tid bättre än att vänta på mig. Men vi skakar av oss det, går ut i solen, går upp därifrån vi kom i avsikt om att jag trots allt ska köpa den där rocken. Men när vi väl kommer dit är butiken stängd, strax efter klockan fem, mitt i storstaden Köpenhamn!

Diskussionsklubben vid Den Sorte Diamant sinkas oss/mig. Men så kan det gå.

Vi tar bakvägarna mot Kongens Nytorv, insuper staden, den vackra med en arkitektur, gammal som ny, att häpna över. Kliver ned i Metron för att ta den mot Nordhavn, men hamnar på M3 istället för M4 och tvingas gå av vid Trianglen, som ju är Z:s barndomskvarter, och vi går nedför Nordre Frihavnsgade där Z, återigen, får peka ut var hon bodde och öppna minnesluckorna på vid gavel för historier från en tid för länge sedan.

Vi fortsätter hela vägen ned till Nordhavn där nya kvarter byggs med frenesi, tar oss ”bakvägen” upp mot vårt boende, passerar Göteborg plads där Tysklands ambassad tornar upp sig, ja, verkligen, med sina imponerande cylinderbyggnader.

Ungdomarna är hemma och vill ha glass. Inte vilken glass som helst. Nej, vi ska till Lydolph’s isbar på Strandvejen, som bjuder på glass i stora lass ungefär som Triumglass hemma på Bruksgatan i Sandarna.

Men först bad. Både Z och jag har tagit med badkläder. Badplatsen i Hellerup, där de rika bor, är ofta välbesökt. Så också denna tidiga septemberkväll. Roddbåtar, långa, smäckra scullers bryter den den stilla havsytan av sin knusende roende besättning, ett gäng tävlar i paddel, alltså inte racketsporten, några badar ute på piren och det är alltså dit vi beger oss.

Jag har badbyxorna under, tar av mig, samtidigt som Z tackar nej. Det är för kallt i luften. Jag går i, känner Öresunds klara, friska vatten omsvepa mig, tar några simtag, och vi är där där askan av Z:s far spreds för några år sedan med familjen och några svanpar som enda vittnen.

Så tar jag mig upp ett det uppfriskande badet. Torkar av mig, tar på mig glasögonen, inser att handduken jag har med mig inte är den badhandduk jag trodde att det var och får hjälp av Z att hålla den om livet. Samtidigt kommer ett vackert par ned, obekymrad klär den vackra, gracila kvinnan av sig in på underkläderna. Tar av sig bh:n, låter spetstrosorna skyla bak och fram och klivet sedan i. Så så mycket för min diskretion.

Vi lämnar Hellerup strand när solen blekar ut för kvällen. Låter bilen stå på Onsgårdsvej upp mot glassbaren, maskklädd beställer Z min is och sin plus kaffe, hon är också ungdomarna behjälplig. Med strutar fyllda av olika smaker går vi sakta ned mot bilen igen, njuter av utsikten över Öresund och får en stilla stund på jorden innan bilen styr oss mot Nordhavn igen.

När vi kommer till p-huset släpper jag inte av ungdomarna längst ned. Istället gör jag den snurriga cirkeln upp, upp, upp för att finna en p-plats på femte våningen, närmast högst upp. Gärningen uppskattas inte, men avsikten var att ge dem nya insiktet och utsikter. För när de surt stolpar iväg för att ta hissen (ja, varför använda trapporna…) går Z och jag upp på taket och upptäcker den där stadsparken med träningsmöjligheter. Det är så sinnrikt, rekreation för den målmedvetna eller lekfulle. Träningsredskap samsas med gungor och studsmattor. Över cylindern som leder bilvägen in, upp, ut och nedför p-huset är det spänt ett nät som den djärve kan gå över. Min svindel sätter stopp, men jag gör det. Två gånger.

Så går vi nedför den utomliggande trappan, som några använder som träning.

Ordningen har inte varit klockren under dagen. Åtminstone inte beträffande matintag, så jag är middagshungrig. Vi går in på Netto och jag hittar lite kött att steka plus sallad. Z har mat hemma, så en stund senare sitter vi till bords. Tv:n står på, flimrar förbi med något program, kvällen blir sen och jag trött.

Tisdag

Jag väcker Z försiktigt. Det är tisdag den 22 september. Vår bröllopsdag. Framför hennes ögon, som hon har svårt att öppna, fortfarande kvar i drömriket, ligger ett litet paket, omsorgsfullt inslaget med rött band knutet i en rosett. Hon vaknar genast till, öppnar och blir förtjust över ringen hon får. Trär den på sitt finger, där den genast klär henne. Det är åtta år sedan vi förenades genom vårt giftermål. Åtta år som dansat iväg, men ändå innehållit så mycket glädje och sorg på vägen. Då hade både hon och jag våra fäder i livet, hon också sin mor samt väninnan B med sin särbo K. Nu är de borta för ett fortsatt levende i en annan dimension.

Vi packar ihop efter morgonmaden. Plockar ut kylskåp, frys, garderober. Samlar våra pinaler och tar farväl av vårt spatiösa boende. Kliver ut i den täta dimman, som omsluter Nordhavn. Jag ser motivet. Tar en bild över hamnen med kranarna, ber Z ta bild på mig i motljuset. Hon tar flera. Vi kommer ur dimman, kör in mot Byen, parkera i ett p-hus vid Tivoli där en entrévärd är oss behjälplig med en p-plats som gjord för Tiggan.

Ungdomarna har vi släppt för några timmar på Glyptoteket. Z och jag tar sikte mot Strøget, som denna förmiddag inte har sitt turistiska stim, om ens någonsin under dessa coronatider. Vi konstaterar att Röda kortbutiken med den eftertraktade rocken inte öppnar förrän klockan ett (!) och meddelar ungdomarna att nu samlingstid är just det klockslaget, sedan ska vi åka hem med omväg runt stenhuggaren i Sorgenfri för betalning.

Vi knallar återigen runt, hamnar på Illum för toabesök, sedan vid ett kafé med utsikt vid Amagertorv och samlingspunkten Stork Fountain. Vi sitter på första rad, Z med kortet beställer och vi blir serverade, sitter en bra stund och bara kontemplerar, insuper atmosfär, tittar på gatumodet som passerar förbi, rika, mindre bemedlade, konstnärer, wannabes, unga, gamla, tjocka, smala… ingen den andre lik och jag tänker, som alltid, hur kan kan kategorisera människor…?

• 

• 

Vi besöker butiker, fastnar i några, nyper i kläder och i en stannar tiden, Z provar plagg och köper senare ett av dem, en beige klänning i manchester.

Det är dags för Röda korset och öppningsdags. Vi är några minuter i, jag ser hur de öppnar, kliver in i butiken, lyfter ned rocken, som är kvar, betalar, lägger den över armen och är ett fint plagg, helt nytt, men secondhand, i ylle och kashmir rikare, men några hundra kronor fattigare.

Så mot p-platsen där inga ungdomar står. Vi söker dem. Får svar om att de är på väg. Ser dem efter en kvart på andra sidan Rådhusplatsen för att plötsligen går in i en Sevenelevenbutik. Det ringer. Vill vi ha glass? Jag säger nej, surt, Z säger ja, glatt. Det dröjer ytterligare och saktfärdigt kommer paret gående medan jag äts av tiden eftersom jag har tid att passa hemma senare i kväll.

Tjurigt styr jag mot Lyngby och Sorgenfri. Tankar så vi är redo för hemfärden. Stannar i bilen under tiden som affärerna hos stenhuggaren i Sorgenfri görs. Så ut mot motorvägen och mot Helsingør och för ett stopp, åter, i Prøvestenen. Kvickly har mat, mejerier, smørrebrød, rågbröd och vin, som vi köper. Under protest, men efter viss ekonomisk övertalning, åker vi till Føtex för inhandling av öl som är billigare där. Så till färjan där vi återigen väljer att stanna kvar. Z köpte kebab i Prøvestenen, som jag inmundigar för att stilla hungern samtidigt som irritationen börjar lägga sig, trots att min tid kommer bli knapp när jag väl kommer hem.

Resan hem går geschwint, vi lämnar ungdomarna och kommer hem för att packa upp efter ett hastigt besök hos apoteket. Den planerad middagen med smørrebrød hinns inte med. Men kebaben täcker fortfarande kostintaget. Jag beger mig efter den korta mellanlandningen iväg. Mot Kungälv. Mot hockey och av bara farten spelar jag som i trans. En halvtimme. Sedan rasar lagets spel och mitt som ett korthus. Trött slutet jag dagen väl hemma och somnar efter några intensiva dagar och smak på Danmark med längtan tillbaka; till loppisar, till secondhandäventyr, till umgänge, spel, middagar, dryck och skratt. Snart, så… snart.