Det var någon gång i flödet i en Facebookgrupp för försäljning eller köp av målvaktsprylar, som bilden dök upp. SM-mästaren Cristopher Nilstorp hade en i princip ny plock till försäljning. En CCM (det märket jag premierar), svart (går ihop med mina nya benskydd) och förstås en högerplock ety Nilstorp precis som undertecknad håller hårt på att greppa klubban med vänster hand och plocken, följaktligen, i höger.
Priset var hanterbart. Jag skrev att jag var intresserad. Inget svar. Ett meddelande på iMessage gjorde däremot susen. Kontakt etablerades och jag skissade på en plan att åka söderut, till Malmö där han bor, för att hämta hem fyndet. För att förgylla resan villa jag ha med Z, om inte på tåget så åtminstone i bilen. Jag lockade dessutom med att vi, äntligen, skulle få möjlighet att fira min producent, arrangör, mæstro Mattias Bylund, som nyligen fyllde 50. Han har, med sin hustru, författaren Helena Stjernström, ett sommarhus i Jonstorp. Vi hade ju haft för avsikt att åka förbi när vi var nere i Malmö i slutet av maj, men omständigheterna gav något annat istället (om det kan man läsa här, bland annat). Kanske kunde vi också åka lite planlöst och ta in på något hotell på vägen, bada, äta gott…
Jo, möjligheterna öppnade sig. Men Z var tvär. Eller åtminstone inte spontant öppen för förslaget. Hockey är mina business. Gör din resa själv. Typ.
Men… jag är lierad med den här fantastiska kvinnan sedan 13 fina, starka, underbara år. Det fanns liksom inte att jag skulle resa Malmö t/r via Jonstorp själv. Hon skulle med. Basta.
Övertalningen, en mjuk sådan, lyckades och efter att vi lämnat den duktigt Volvoarbetande sonen klockan kvart över sex vid Tuvefabriken styrde vi kosan söderut. Badkläder var med, en lättare packning likaså samt matsäck, ur vilken Z serverade mig frukost under färdens gång genom den böljande, vackra E6:an.
Trafiken var måttlig. Ja, till och med gles. Nilstorp (som alltså knep SM-guld efter strålande spel för sitt Färjestad 2011 och därefter gjorde ett äventyr i Dallas med några NHL-matcher men främst i AHL) ville att jag skulle höra av mig då vi närmade oss. Men resan gick så raskt att när vi var i höjd med Landskrona var jag en timme före utsatt tid.
Jag ringde, men möttes av upptaget. Jag skickade ett SMS som förblev obesvarat. Vi hade en knapp halv timme till vårt mål strax utanför Malmö där han bor. Hm, hur fördriva tiden…? Så slog det mig. Den där nybyggda, medeltida staden… låg inte den i trakterna? Jag googlade fram, fann Jakriborg, denna sent byggda hansastad och mycket riktigt, den låg på vägen om man tog en mindre alternativ tur. Sagt och gjort. Z rådfrågade kartan i mobilen, tog ut kursen och jag lystrade, höll händerna på ratten och blev guidad in på småvägar med de mest fantastiska, blommande, vackra fält som kantade. Fyllda av andakt inför naturens under tog vi ett kort stopp för beundran innan färden fortsatte på smala, kringelikrokvägar fram till vårt delmål.
Skånsk prakt. Foto: KAI MARTIN
Jakriborg vid niotiden en fredag morgon är en stilla plats, närmast spöklik. Husen står som kulisser när vi, efter att ha parkerat, promenerar in. Enstaka boende möter, på de bilfria gatorna smiter en cyklist förbi, i en nära fjärran slår en pålkran sina taktfasta slag i enveten rytm; morgonfriden är brutalt bruten. Vi gillar tanken med Jakriborg, byggt kring millennieskiftet, men blir inte riktigt klok på hur det är att bo där. Trånga gränder, kullerstenstorg och -gator. Husen som om det vore någon av Hansastäderna Lübeck eller Visby, men på något vis utan själ. Utanför ”stadsmuren” väntar stationen som kan ta dig till de kringliggande städerna eller stränderna. Ja, ända till kontinenten, om man så önskar. Nya spår byggs, därav pålkranens intensiva dunkande.
På vägen ut mot bilen går Z in på Tempo för att köpa handsprit och jag blir kvar utanför ReHifi:s fönster, Skandinaviens största butik för begagnad Hifi. Jag ser ett Yamaha kassettdäck, design av en japan som jag nu inte har namnet på. Men denna trekantiga bandspelare hade vi i hemmet på 70-talet, syrran köpte också en (har nog kvar den) och jag blir nyfiken, öppnar den halvöppna dörren och frågar om priset. Ägaren möter, svarar att det inte är öppet, men är inte ovänlig, meddelar att spelaren dessvärre inte är i skick och därför inte kan säljas, letar lite bland sina prylar och ger mig slutligen ett reklamblad för hemsida och Facebook innan jag hövligt tar farväl.
Mot plockhandsken.
Det är bara några minuter bort och innan vi åker ringer jag och får nu svar. Vi är på plats några tiotalet minuter innan det var sagt. Barn leker i trädgården med en vältränad, ung man som inte är Nilstorp. Men Cristopher öppnar dörren, kommer ut med den vackra handsken (jo, jag är nörd), som ser oanvänd ut. Han berättar att han haft den högst 20 minuter, men inte varför han inte vill ha kvar den och jag glömmer fråga. Han har efter 15 år i hockeyns tjänst bestämt sig för att rota sig utanför hemstaden. Förra säsongen gällde Österrike och Graz99ers. Nu väntar spel i danska ligan i Rungsted, en nätt resa över Sundet tillsammans med tre andra lagkamrater. Vi pratar lite om hockey, förstås, och han undrar om jag spelar själv. Berättigad fråga, jag kunde lika väl ha köpt till någon aspirerande son. Jag berätta om min karriär, om hur jag håller på, att det var synd att han inte kom till Frölunda, som det var tänkt till säsongen 2016/17 (läs här), för då hade jag kunnat få en och annan klubba för mitt spel i Frölunda Oldtimers. Så swish går både tiden och pengarna. Jag tackar för mig. Z tar en bild på oss och vi åker vidare och jag nämner i hasten att hon och han har något gemensamt; födelsedag 16 februari. Man har ju gjort lite research.
Lätt fångat, lätt förgånget. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Jo, jag erkänner. Jag hade också ett annat mål när vi ändå var nere i Malmötrakten. Den gigantiska hockeybutiken Monkeysports ligger i närheten. Jag/vi var där senast för en dryg månad sedan, men jag köpte aldrig den där hägrande målvaktsklubban. Den som så bedrägligt hade realapp, men som visade sig vara felmärkt. Det blev inget köp då, men…
Nu. Det blev en dyr historia och är förmodligen en klubba långt över min kompetens. Men jag vill inte gärna slå in en kil av förnuft bland drömmarna och den här ju så snygg med sin vinröda färg med det vita bokstäverna CCM.
Nå, nu då… mot Jonstorp med ballonger och paket.
Mattias Bylund spelade på, arrangerade och producerade ”Sol på svenska”, min solodebut som kom i slutet av 2004. Förra året började vi jobba på en uppföljare. Fas två i popmusik för fullvuxna. Grunderna lades i hans hem i januari, i mars var jag över i Los Angeles, där han också var, för sångpålägg. I sakta mak har arbetet sedan fortsatt, för detta är en strängt upptagen herre, som förutom kapellmästarskapet i ”Bingolotto” är hovarrangör för Max Martinteamet.
Vi stävar norröver mot denne musikmagnat, som på fem år jobbat upp ett sanslöst cv. Vid Helsingborg sover Z och jag kör på känsla, som blir till ett misstag. Istället för den planerade vägen mot Höganäs tar jag första avfarten som leder mig mot Stockholm. Z vaknar av min tysta svordom, tar kommandot och via en omväg om Åstorp hamnar vi rätt.
När vi sakta cruisar in i Jonstorp för att komma rätt möter vi mæstro som är på väg till butiken. Vi är tidiga, igen!, och han skrockar att det kommer ställa till det för hans hustrus planering. Vi parkerar utanför det lilla torpet som är under en rejäl renovering. Tomten prunkar och i köket står Helena och förbereder lunchen. Hon fortsätter sitt arbete, men inte utan att berätta om jobbet med huset och tomten, som med åren växt sig så hög att dörrar till byggnader inte kunnat öppnas. På ett år har lager på lager tagit bort, jord fixats och en gräsmatta lagts ut. En bit kvar, förstås, innan allt är färdigt. Men det går redan nu att se att det här kommer bli fantastiskt.
Maten serveras på utsatt tid, vi får en fin stund för samtal, umgänge och avstämning. Mattias spelar upp ett fullfjädrat gospelarrangemang till en av mina låtar och jag låter mig både förtjusas och häpnas.
Så är det dags att bege sig. Vi är mätta, glada och har sluppit regn, men vinden har vält parasollet några gånger. Vi tar vägen mot Ängelholm, kör in på måfå innan vi hamnar på väg 105 mot Torekov/Båstad. Landskapet är betagande. Hallandsås reser sig och vi skymtar havet, åker förbi Birgit Nilssonland, Kvinnaböske och är plötsligt på väg ned mot Hovs Hallar, en plats jag inte har varit sedan liten grabb då pappa tog familjen dit.
Z guidar snyggt mig på rätt väg och vi kommer fram till parkering, ställer bilen och börjar promenaden ned mot klipporna. Naturen har slipat klipporna till fulländad konst. Platsen har tjänat i den berömda schackscenen i ”Sjunde inseglet”, men även ”Ingenjör Andrées luftfärd” har haft Hovs Hallar som kuliss för Svalbard. Bland annat.
Men då vi är där är filmteamen långt borta. Jo, några står med kameror, men de känns mer som fågelskådare.
Det är dramatiskt vackert, branterna ned mot klapperstensstranden, klipporna av den röda urbergsgnejsen lyser stark och reser sig emellanåt tio meter höga, havet slår envetet mot strand i eviga brott och stänk. Enbuskar och björnbärssnår dekorerar.
Vi tar oss långt ut, men klättrar försiktigt. Jag i Sneaky Steveskor gjorda för stadspromenad, ett par gråa Universal Worksbyxor i bomull och lin, en Ted Bakerskjorta gammelrosafärgad och lätt spräcklig samt min Paul Smithkavaj, fynd från Holte loppmarknad för en dansk hundring. På toppen min Stetson sommarkeps. allt inhandlat secondhand till en secondhandman.
Naturens kraft och skönhet. Foto: KAI MARTIN
Vi tar oss tillbaka till parkeringen, sätter oss i bilen. Funderar på om vi ska stanna på hotellet som ligger precis där vi är, men tar sikte mot Båstad via Kattvik på svindlande, slingrande, smala vägar. Här skulle man kunna bo, tänker vi i kör innan vi slår bort tanken när vi glider in i Båstad. Z är hungrig, har hittat ett ställe i Halmstad och varför inte också bo där…?
Vi åker dit. Kappkör (ja, jag erkänner) med en juvenil bildåre som efter påfart försöker köra om mig på insidan. Han ger sig vid 170 och kan sedan, för fort, köra om mig där han ska. Vi åker in i Halmstad, hittar stället som Z sett ut, men ångrar oss redan på utsidan. Jag säger: ”Ska vi åka hem”. Någon dryg timme senare äter jag pizza framför teven efter en resa på nära 15 timmar.
kaimartinblog 