Konsert:

NICK CAVE AND THE BAD SEEDS

!!!!!

Väckelsemöte. Nick Cave med sitt Bad Seeds slog allt och allt. Foto: IA HAMMAR

Dalhalla, Rättvik.

Publik: cirka 5000.

Bäst: Av manliga rockmusiker finns det just nu ingenting bättre.

Sämst: Dramatiskt trist med pedalhaveriet.

Fråga: Har Nick Cave nått höjdpunkten på sin karriär…?

Det fanns en krypande känsla gällande Nick Cave, att det är nu han peakar sin karriär. Att denna turnén är ett slags katarsis efter den 15-årige tvillingsonen Arthurs död 2015, efter ett fall orsakat av ett LSD-rus. Ett stålbad, en intensiv reningskur som ingen, allra minst Nick Cave själv, ska komma undan.

Ändå tvekade jag länge innan jag bestämde mig för att åka. Men efter att ha läst Aftonbladets Markus Larssons upphaussning tidigare i veckan fanns det inga tvivel. Boende och biljett införskaffades. Jag var inte ensam om det. I kalkbrottet utanför Rättvik var det fullt och knotten hade kalas på rusiga Nick Cave-fans.

Den australiske rockikonen tvekade väl på scen inte en sekund. Han fångar upp publiken omedelbart, bjuder upp till kaos och kraft för att i fjärde låten ”From her to eternity” – från första albumet med the Bad Seeds 1984 och också en central låt i Wim Wenders film ”Himmel över Berlin” 1988 – välta allt över ända. Detta mästerstycke slits itu brutal som om den är utsatt för exorcism och Nick Cave är prästen att att driva ut allt ont ur låten.

För när manliga artister och band ängsligt håller på traditionerna (ja, det är främst kvinnliga artister som i mina öron står djärvhet) är Nick Cave och hans mannar ute efter att utmana sig själva, musiken och sin publik. Det är ömsint som möter våldsamhet, det är kaos och tordönsvrål, skevhet och pur skönhet. Allt nedstuvat i detta kalkbrott utanför Dalhalla i något som aldrig någonsin kommer låta sig höras därifrån annat än i minnen om detta märkliga drama som utspelades sig på scen.

Visst, den tänka låtlistan fick stuvas om när ”Red right hand” ska börja. Men problem med gitarristen/violinisten Warren Ellis pedaler skapar en 20 minuter oreda där Nick Cave, lite väl ofokuserat, försöker rädda sittandes vid flygeln för improviserade versioner av ”Into my arms” och ”God is in the house” innan bandet kan återinträda den tänkta låtlinjen med ”Red right hand” och den fortsatta, intensiva resan mot finalen som kryddades extra med ”Ring of Saturn”.

Nick Cave 2018 är en väckelsepredikant från dödsskuggans dal, en svartrock som inte släpper sin publik och som fåfängt och lidelsefullt kräver den på sin uppmärksamhet. Folket håller hans händer, slickar hans fötter (nja) och sitter ned på hans kommando, reser sig när så krävs, klappar händerna såriga när det är tid. Han lockar upp delar av publiken på scen, vandrar ut i bänkraderna, är nära och märkvärdig på samma gång. Det är rörande och starkt.

Jag var förvisso frälst tidigare. Men det här var större, märkvärdigare och mer enastående än det mesta jag har varit med om i konsertupplevelse.

Efter detta är jag än mer övertygad om att detta är Nick Caves reningsprocess, som vi är en del av. En sorglig orsak, men samtidigt är jag ett tacksamt vittne, och med en lustfylld, energistinn, 60-årig Nick Cave på scen som kramar ur allt ur sig, sitt band och publiken finns det bara ett avslutande ord: Amen!

Låtlista Nick Cave and the Bad Seeds, Dalhalla 15 juni 2018:

1. Jesus alone
2. Magneto
3. Do you love me?
4. From her to eternity
5. Loverman
6. Into my arms
7. God is in the house
8. Red right hand
9. The ship song
10. Love letter
11. Girl in Amber
12. Tupelo
13. Jubilee street
14. The weeping song
15. Stagger Lee
16. Push the sky away
17. City of refuge
18. Rings of Saturn

Den planerade låtlistan såg ut så här:

Jesus alone, Magneto, Do you love me?, From her to eternity, Red right hand, The ship song, Into my arms, Girl in Amber, Distant sky, Tupelo, Jubilee street, The weeping song, Stager Lee, Push the sky away.