En resa mödan värd. Foto: KAI MARTIN

I mars blev jag glädjande nog gudfarfar. Min käre gudson med flickvän fick Sonja precis i dagarna innan Coronan släckte ned samhället. Gudsonens mamma, min vän A, har längtat sig trasig efter sitt barn och barnbarn. Jag har varit henne hack i häl. Men av den planerade resan till Malmö efter påsk blev intet av skäl som ni redan vet. Vi har bidat vår tid. Till nu. Hon från Umeå till Göteborg, jag med biltransport söderut där Z kom att bli sällskap med kort varsel, ja, en halvtimma när.

Vi kände oss olydiga, för resan skulle utgöra mer än två timmar från våra respektive hem. Men…

Så for vi i ilfart ner genom ett försommar-Sverige som sträcker upp sig i blomstrande prakt med grönska, blommande, böljande gula rapsfält och blå himmel med en leende sol. Kan det finns något ont i världen då…?

Vid Rasta på Hallandsås tar vi just rast vila för kisspaus och lite mat. På lastbilsparkeringen står Leif Manneström, ja, inte han i egen person men spårvagnen med hans namn. Lastad för transport. Men vart? Jag tar bild, skickar till redaktionen och kommenterar senare, väl framme i Malmö, att vi passerade ekipaget i höjd med Ängelholm och se, det blev till den här artikeln.

A och jag scannade matsedeln. Hon tog klokt nog dagens och fick därmed dryck. Jag frestades av raggmunk, fläsk och rårörda lingon, tog vatten och lingondricka (väldigt utspädd) där priset för maten – 119 kronor – slutade på 30 kronor till för drycken. Hmm.

Blek och dyr lingonsaft. Foto: KAI MARTIN

Z håller sig till sin diet, valde att sitta i bilen och äta det medhavda. Efter ett snabbt besök i kiosken for vi vidare söderut, passerade alltså Leif Mannerström på väg till Tjeckien och angjorde snart Malmö city. Men först till Babyringen för inköp av en present till Sonja.

Jag hade för hennes farmor berättat att jag skulle köpa en mobil, men det tog någon dröjande stund innan den ömma farmodern förstod att det inte handlade om en smartphone av något märke utan något som ska hänga ovanför den lilla säng att spana in till rofylld sömn deller spädbarnskontemplation.

Vi åker fel i Jägersros alla köpcenter, men guidar oss så småningom rätt, handlar det som planerats och vidare till lägenheten där A ska bo, ett stenkast från de unga tus hem i Sofielund. Z och jag tar oss vidare ned mot Centralen där vi ska bo på Moment hotell på Norra Vallgatan med utsikt över centralstationsområdet. Vi parkerar bilen i hotellets garage, trångt, efter att vi checkat in och blir gående till och från dit vi ska under vår vistelse. Malmö är bra på det viset, både promenad- och cykelvänligt.

Vi pausar en stund i det mycket lilla, men också smart inredda hotellrummet. Men ger oss sedan av för promenad i motsatt riktning som vi kom, det vill säga uppför Amiralsgatan mot Sofielund med beryktade Rosengård i fjärran.

Det är lite som Hamburg eller Berlin, på en kort sträcka förvandlas området från svenskt cityliv till en mix av Sverige och Fjärran Östern både gällande matställe och klientel.

Vi kommer på klockslaget när fram till vår adress och lyckas nästla oss in på gården, där vi tror att vi ska ses. Men efter lite kommunikationsutredande och vinkande från fönstret kommer gudsonen ner för att hämta oss. Lägenheten är en förtjusande trea, öppen, ljus och från 1950-talet mest smarta, funktionalistiska era. Men mest förtjusande är förstås Sonja, som sover sin tidiga kvällssömn omedveten om gästerna som kommit och farmor som sedan tidigare anlänt.

Det blir mat och prat, Sonja vaknar, kräver uppfodrande mat och äter med god aptit för att sedan charma oss med ett så världsvant leende som bara en ung flicka på två och en halv månad kan ge. Bedövande.

Vi låter kvällen bli kort och promenerar hem när dagen börjar skymma. När vi är nära centrum försvinner jag. Jag har råkat trappa på ett brunnslock vid Amiralsgatan 18. Det är en ren fälla då det vippar, fäst bara vid två ställen. Det blir totalstopp och hade olyckan varit värre hade jag kunnat slagit av smalbenet och än värre även skadat knät. Jag står handfallen på alla fyra, känner efter om jag är okej. Har klarat mig utan värre blessyrer än smuts på byxor, skarpmärke på högerskon och, visar det sig senare, en lättare smäll på höger knä.

Fällan. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Efter eder värdiga kapten Haddock promenerar vi vidare, kommer till vårt hotell, gör ordning oss för natten och somnar för nästa dag.

Jag har på morgon bokat ett möte med en Göteborgsprofil som nu mer har en uppsatt position i Skåne med bas i Malmö. Lite jobb på fredagsmorgonen, som ni kommer att få läsa om senare. Så jag är uppe med tuppen, äter min frukost och gör min morgontoalett innan den korta promenaden mot mötesplatsen.

Malmö är både anrikt och modernt, har lite av Köpenhamn över sig där de moderna byggnaderna i Västra Hamnen möter citykärnans väsentligt äldre byggnader.

Passage med anor. Foto: KAI MARTIN

Jag blir klar med mitt jobb och hämtar Z, som efter en orolig natt vill ha en kort vila, så jag gör henne sällskap, vaknar efter en halvtimme och fångar, som det så vackert heter, vidare dagen. Upp igen mot Sofielund och lunch på gården med samma fina sällskap som från kvällen innan.

Det blir någon timme där innan det är dags att ge sig av ned mot centrum igen. Jag har en dejt. En ung kvinna som jag lärde känna 2015 då hon hade en secondhandbutik i Vasastan i Göteborg, där jag hittade den ormskinnskostym som blev min scendräkt bland annat vid Kai Martin & Stick!-spelningen på Gröna Lund i augusti samma år.

Klar för dejt. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Vi ska träffas på Lilla Kafferosteriet på Baltzarsgatan och hon kommer, om än lite sent. Vi har mycket att prata om, bland annat om hennes flytt ned till Malmö sedan ett år och om livet i smått och om livet i stort. Tiden svindlar iväg och plötsligt står en väninna till henne vid bordet. Det är dags. Jag ska tjäna som reklammodell för något slags deodorant.  Jag är klädd i Van Gilkostymen jag köpte på Frederiksbergs loppis i augusti för 20 kronor, som jag låtit skrädda om och där de vida byxorna blivit till chica shorts. Till det ett par blå strumpor, nedrullade, från Next, ett par svarta Sneaky Steveskor, den vit- och svartrandiga skjorta från H&M köpt på rea när vi var i Bodö i somras samt sommarhatten, Stetson, som jag reafyndade i Stockholm i september. Filmandet går på ett kick. Ett klipp som är tänkt för sociala medier. Jobbet sätts igång och är färdigt ungefär samtidigt som Z kommer från sitt besök hos en håranalyserare. Vi bryter upp efter till mer småsnack och Z har fått sitt kaffe och jag mitt toabesök.

Tillbaka till hotellet efter ett besök i en herrbutik som slängde kläder och skor på mig, men jag tackade artigt nej efter att ha provat en del. På med långbyxor för den planerade grillning i Sofielund och det var dags för det tredje besöket hos Sonja med familj.

Jag smet in på systemet för några flaskor vin och sedan promenad vi över Kaptensbron och uppför Kaptensgatan för att vidga våra vyer. Men den gatan går ju inte parallellt med Amiralsgatan, som vi blir varse och vi genar små småningom genom Folkets park och kommer lite sent till middagen, där grillningen ställts in på grund av blåst.

Det förlovade paret. Foto: KAI MARTIN

Vi får en fin kväll, som svindlar iväg i samtal och babygull. Värdparet bekräftar sin förlovning och kvällens första tårar kommer från undertecknad. Jag har ju hållit mitt avstånd till alla, inklusive den alldeles bedårande Sonja. Men då jag blir erbjuden, strax innan vi ska gå, att med spritade händer få röra hennes små fötter… ja, då faller jag till föga och då faller jag i gråt. Så fint. Så vackert. Lilla liv.

Lördagmorgonen rör dig långsamt. Av planerna på att besöka maestro B, min producent, utanför Höganäs blir det intet. Han har fått förhinder. Så Z smider en plan: Köpenhamn!

I hockeyparadis. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Under frukosten läser hon på om det går och vi bestämmer oss för att utmana reglerna och byråkratin. Men först Monkeysport, den ena av två riktiga hockeybutiken i landet. Alltså där det bara handlar om hockey. Jag måste dit. Z guidar mig ur det trånga garaget och sedan mot målet. Väl framme är jag i ett mindre paradis och hade nog kunnat stanna längre. Jag nyper ett par knäskydd och en undertröja, förstås av klassiska märket CCM, samt en otroligt cool, röd kompositklubba som är kraftigt nedsatt. Jag går till kassan, ställer lite frågor, men stannar vid det jag har med mig. Så slår expediten in klubban, som landar vid ett pris på cirka 2500 istället för de knappa 900 kronor som reaetiketten visar. Felmärkt, blir svaret, och snopet blev jag utan klubba. Men 2500 är för mycket för en recreationhockeykeeper av min valör. Hur fin på isen jag än vill vara.

Så mot Danmark!

På väg. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Motorvägen är inbjudande, men vi känner oss som illegala. Vi passerar tullarna, betalar och försvinner över bron och dess väldiga spann över Öresund. Trafiken är gles, men vid Peberholm är det stopp och polis slussar in oss för att fråga om våra göromål. Vi visar våra svenska körkort och den leende polisen säger vänligt: ”Jaha, nu har jag sett två svenska körkort. Nu vill jag höra anledning till att ni ska in i Danmark.”

Så jag låter Z:s danska modersmål fylla kupén och förklaringen hon ger ger oss i sin tur fri lejd in i det Danmark vi inte varit i sedan årets inledning.

Det blir ett besök i Z:s storasyster T:s koloniträdgård utanför Köpenhamn, där hennes man och hans dotter med pojkvän finns. Men framför allt Max, en Old English Bulldog, en valp på några månader. Det blir alltså ett nytt babybesök som senare förstärks av Z:s lillasyster I, som ansvarat för valperiet och där hennes tik gett tio valpar. Hon har med sig Max storebror Bøff, några kilo lättare.

Två sötnosar: Z och Bøff. Foto: KAI MARTIN

Avståndskramar, avståndssamtal och avståndsfarväl för vidare transport till nästa storasyster väster om Köpenhamn. Mer fika och mera avståndskramar, avståndssamtal och, senare, avståndsfarväl. Vi tar väg 6 norröver, men Z hittar en variant och vi snirklar oss snett upp via Lynge, Lillerød, Blovstrød och Hørsholm innan vi anslutet E47 mot Helsingør. Vi checkar in vid Prøvestenen och Coop för proviantering, handlar middagsmat – det danska köket – där dagens portioner går för en dansk tia. Det blir några stycken samt två förpackningar smørrebrød om sex i varje för reapriset 50 danska kronor. Lägg till øl, vin, rågbröd samt lite annat, så blev bilen fylld för hemresan.

Mat och dryck på aftonkvisten. Foto: KAI MARTIN

Väl på färjan satt vi kvar med tanken att avstånd är en dygd. Vi har iakttagit den under resan, även om det är smärtande att inte få ge en kram till nära och kära. Men vi har också konstaterat att människor många gånger saknar omdöme, går flera i bredd, trängs eller hostar ogenerat rätt ut. Eh, varför…?

Ja, jo, vi har utsatt oss för det. Dumt, kanske. Men Z har har varit i karantän sedan aprils början, har jobbat hemifrån från mars mitt och ska börja arbeta på måndag. Rastlösheten drog oss iväg. Vi vet inte förrän senare om det var ansvarslöst eller om vi lyckades med vår strategi.

Men en sak vet jag. Sonja gjorde mig kär.

Kärlek. Foto: KAI MARTIN