Det var en händelserik vår, 1982, för Kai Martin & Stick! med avslutande skivinspelningar, medlemsbyten, tv-inspelningar, radiointervjuer, skivsläpp och en turné i Sverige.
I februari hade Rasta Kaj-Farais, bandet basist, kommit till vägs ände i gruppen. Orsakerna var många, men framför allt pockade arbetet med firman som gjorde flight cases på uppmärksamhet parat med att han blivit pappa för första gången.
En stark profil ut. En annan in. Henrik Cederberg, en gång medlem i Besökarna, tog en given plats, skapade snabbt sin profil och var med då vi gjorde de sista inspelningarna och slutmixen av ”Röd plåt” i mars. Lite baspålägg (”Swinging Moskva”) och lite syntar gjordes under de intensiva veckorna vi hade på oss, där jag inledde med att drabbas av öroninflammation och blev sängliggande inledningsvis.
Måndagen den 5 april hade bandet i sin nya sättning sitt elddop. Inspelningen av tv-programmet ”Chrome 22” med programledarna Carmilla Floyd och Thore Soneson, där låtarna ”Rör, rör, rör dig nu” och ”Hjärta av glas” spelades in under en späckad dag.
Studiomän. Kai Martin & Stick! fångade av fotograf Mats Bäcker för tidningen Schlager under inspelningen av ”Chrome 22”. Foto: MATS BÄCKER
22 april sänds programmet i SVT där producenten, utan vår vetskap, hade sprängt in grafiska bilder skapade av Totte Dellert. Vi hade dagen innan och samma kväll produktionsrepat på Sprängkullen för turnépremiären 24 april på Kåren.
I samma veva hade ”Röd plåt”, Kai Martin & Stick!:s andra album, precis givits ut med recensioner att vänta. Väldigt bra tajming för orkestern, med andra ord.
Turnépremiären går med glans. Inledningen med triggad synt som löper länge innan ”Rör, rör, rör dig nu” startar är ogenerat hämtad från Simple Minds spelning på samma scen i februari 1982. Vi överraskar publiken. Ljus och ljud är tipp topp. Backdroppen är ett par breda persienner, inspirerade av Roxy Music ”Manifesto”-turné några år tidigare. Trummor och keyboard är placerade på podier med basriggen emellan. Det är visuellt på ett sätt som inte gjordes av svenska band på den tiden.
Från ett utsålt Kåren med en publik på drygt 1000 pers åker vi senare vidare till Linköping och Katrineholm, den sistnämnda med Göteborgskollegorna Viva! som förband. Vi spelar i Solna, Örebro, Stockholm, på en rockgala på Gamla Ullevi med kravaller efteråt, Lund, Karlshamn, Ronneby, Errols (hur mycket hemmaplan klarade vi med publiken i behåll?), Borås, Uppsala och återigen Stockholm, där spelningen på Studion på pingstdagen vid St Eriksplan skulle bli finalen i Sverige.
Valborgsdansörer. Kai Martin & Stick! på Cosmos i Katrineholm. Foto: LASSE JOHANSSON
Men… efter spelningen inför en utsåld lokal på ett svettigt Studion får vi ett samtal. Jag menar att det var per telefon. Ronny Svensson hävdar att det var ett besök på plats. Frågan var hur som helst: Vill ni spela på Gärdet med Siouxsie and the Banshees som huvudband?
Vi hade ju värmt upp för det ikoniska, brittiska bandet i Uppsala. Där vi kom, genom vår övertygande spelning, att rädda hela festivalen då Siouxsie Siox med kort varsel tvingades ställa in spelning på grund av problem med stämbanden. Hennes crew hjälpte oss utan ersättning, deras ljudtekniker Tony Sellinger rattade vårt ljud till perfektion och deras roddare Jos Grain styrde och ställde på scen.
Klart att vi sa ja. Thåström i Ebba Grön, apropå att ställa in med kort varsel, hade somnat på sin arm så illa att gruppen inte kunde spela på festivalen; det blev Kai Martin & Stick! istället.
Med grupper som Brända Barn, Dom Dummaste, Docent Död, Gang Bang (Sveriges mest korkade bandnamn), Reeperbahn, Underjordiska Lyxorkestern (som följde Siouxsie and the Banshees runt Norden) och Kai Martin & Stick! blev det en fantastisk dag där denna annandag pingst strålade som allra vackrast.
Vi mötte en publik på 40000 och under turnén kunde vi konstatera att det var en bit ifrån de 25 som kom till Karlshamn för att se oss.
Kai Martin & Stick! jobbade hårt för att göra intryck och tror att vi gjorde det. Men finalen med Siouxsie and the Banshees var ohotad. Vacker, fulländad i försommarkvällningen. Så vacker postpunk bara kan bli.
Roadmanagern för britterna gjorde även han sitt bästa för att göra avtryck. Dessvärre negativt. Oavsett vad som hände och vad som var orsaken var den käftsmäll han gav Dom Dummaste sångare Lars Cleveman onödig. Blodflöde, sjuktransport och omplåstring blev följden för svensken. Britten fick besök av polisen och blev senare utvisad ur Sverige, men inte förrän bandet spelat i Göteborg några dagar senare.
kaimartinblog 