Utsikt från ett hotellfönster i Örebro. Foto: KAI MARTIN

Yngste grabben har varit flitig. Kört med sin pappa under sen höst, vinter och vår och är nu nära examen. Men coronavåren har gjort uppkörningsmöjligheterna svåra samtidigt som rådet att gå i något slags trafikskola hörsammats. Tillsamman med sin mamma, Z, har T hittat en körskola i Kumla (!), som med hyfsat kort varsel tagit honom under sina vingars beskydd, ordnat med ett gäng lektioner, teoriprov i Karlstad (!) och uppkörningstid i Örebro. Z åker med honom omgång ett och fördriver dagarna i en slocknad småstad och lämmar förströdda rapporter om dagar som släpar sig mot kväll. T är mer aktiv, kör sina lektioner med flit och nit. En vecka passerar, en veckas vila väntar, därefter Karlstad för första provet, sedan åter till Kumla för finalen i Örebro.

Z kör Tiggan, vår nyinförskaffad VW Tiguan, E45 norrut, tar två nätter i Karlstad för att konstatera att T klarar provet med glans. Örebro väntar. Hotell där och kvalitetstid. Jag fixar hemma, tvättar, klipper gräset, bakar, gör äppelmust, bäddar rent. Men då en vän skvallrar om en Marilyn Monroeutställning i Örebros konserthus skickar jag rastlösheten ur kroppen, bestämmer mig för att ansluta till familjen i Närkes största stad, anrika Örebro. Meddelar mitt beslut, men där Z vill att jag ska komma en dag tidigare. Så… det blir avfärd onsdag istället för torsdag.

Jag bokar en förstaklassbiljett, dyr, med avstigning Hallsberg enär Z är med T i Kumla, där han gör några av sina sista lektioner. Knappt tio mindre från Kumla ligger järnvägsmetropolen. Några minuter efter utsatt tid rullar tåget från Göteborg C, men det där med förstaklass vet jag inte. En våning upp sitter jag förvisso med utsikt, ensam vid fönstret där tre säten ekar tomma. Positivt, tänker jag, som vill hålla avstånd och har gått ned till stationen under regntunga skyar. Biljetterna har granskats innan ombordstigningen och det finns ett respektfullt dröjande hos de flesta av passagerarna. Skönt, tänker jag.

Mobilen behöver laddas, men det finns inga uttag i denna förstaklassalong.

Någon rad bakom mig sitter en kvinna som andas tungt och hostar med ett rosslande. Avståndet till henne gör mig en smula lugnare, men i Falköping kommer fler mänskor ombord, tomma platser fylls och platsen bredvid damen krävs av en man, vilket gör att kvinnan flyttar snett emot mig. Jag vrider på mig mot fönstret, läser min sedan länge olästa Uncut, om Beatles ”Let it be”, om den arrogante excentrikern Robert Fripp som i intervjun pratar om sig själv i tredje person, om Siouxsie and the Banshees. Håller tidningen i en ansträngd sköld mot omvärlden och den tungt andandes kvinnan, som rosslande skvallrar om ett liv med cigaretter. Jag andas genom näsan, ser landskapet passera förbi och räknar mjölkpallarna som passerar innan jag kan kliva av i friheten i Hallsberg.

Nöden tränger. Med mobilens dränerade batteri fylls urinblåsan på. Jag ser en restaurang, men tänker att stationen måste ha toaletter. Kommer in i vänthallen, finner faciliteterna som kräver betalning; inte mynt, men kort. Halar fram mitt, men får inget positivt svar. Vrider mig som en agnad mask. Gör nya försök. Misslyckas. Igen. Succé. In. Snabbt. Står länge. Slappnar av. Tvättar mig noga. Använder torrt papper för dörrvreden och går ut för att vänta på Z.

Utanför stationen står en Volvo, med NCC stolt markerat på bakre sidorna, på tomgång. Föraren läser tidningen. Det är svensk högsommar, i och för sig inte väldigt varmt… men tomgång? För vad? En liten park med en staty gästas av två kvinnor som äter glass. Bilar pilar förbi, in mot stationsparkeringen för att lämna eller hämta. Mitt emot stationen ligger Fonus begravningsbyrå, bredvid Sverigedemokraterna; ett Sverige sorgligt nu.

Z låter mig dröja en halvtimme innan hon svänger in med vår nya bil. Hon kliver ut, ger mig en kyss. Jag tar bilnycklarna.

Mot Kumla för att hämta T, som snart kört klart. Innan han kommer tar vi en kort promenad för att skaka rastlösheten ur min kropp, men vi möts efter några hundra meter av ett skyfall, tar skydd och går sedan tillbaka till bilen ungefär samtidigt som T är klar med körlektionen.

Vi tar sikte mot Örebro, staden jag inte har varit i sedan våren 1983, då Kai Martin & Stick! gjorde sin Tour de Machine med spelstopp där. Det var vår andra spelning, vi hade startat i Göteborg där jag på Kårens scen hoppat lyckligt för att landa olyckligt, ett snedsteg som smärtade så mycket vid ankomsten till Örebro att jag fick ta mig till sjukhuset. Där hittade man en spricka i foten, samma fot där man också konstaterade att min synål fanns kvar, den som smitit in då barn jag var. Kanske dold i mammas ryamatta, för att sedan inkapslas, förhoppningsvis, för livet. Vi spelade senare på kvällen på ett diskotek, som jag inte minns namnet på. Men utan den publik som skämt bort oss på Rockmagasinet, där vi gästat flitigt tidigare. En konstig turné.

Z har bokat in sig på hotell Hjalmar – ”mitt i smeten”, som hon säger, men inte mycket är långt ifrån i Örebro. Det är något av de tristaste hotellrummen i mannaminne. Grått cellikt kalt, utsikt ut mot Polisen, ingen trivsel, sängar som har har olika höjd och som inte bjuder in till en bekväm natt. Men vi har tak över huvudet.

Bilen ställer vi i ett intilliggande garage, trångt, men jag smiter smidigt in bilen med snudd på marginal att komma ut.

Örebro väntar. Middagen också. Z har tagit ut siktet mot en syrian, eller libanes. Men väl framme är det stängt då vi kommer och vi vill äta nu! Det blir greken som Z & T frekventerat kvällen innan och det är ok, mycket mat och mättnad faller som en kloss.

T går till hotellrummet för att kolla Yotubeklipp inför uppkörning. Z och jag vandrar lite planlöst kring, tar en kaffe på Espresso house vid Våghustorget, slottet passeras, lockar, Stora hotellet likaså, där Thåström såg Clash och det blev aldrig större än så. Men för oss väntar den aldrig sinade förtjusningen och fascinationen över Marilyn Monroe.

Den exklusiva världsutställning Marilyn Monroe – The untold story presenterar 1900-talets mest fotograferade kvinna – skådespelerskan, sångerskan och stilikonen Marilyn Monroe. Utställningen, ”The Untold Story”, visar en hittills outforskad privat sida av Monroe, lika fascinerande och inflytelserik även 58 år efter hennes död 1962.

Så står det. Men utställningen är knappast någon ”untold story”. Den tyske samlaren Ted Stampfers objekt är både nördiga och intressanta, allt från räkningar till kläder, skor och, förstås, bilder. Bilder jag aldrig kan sluta titta på.

Vi är indelade i grupper för att hålla ned trängseln, men en kvinna med barnvagn vill inte, vägrar, kan inte förstå hur man håller avstånd. Hon skapar mer än en irriterande situation för mer än mig. Jag kan heller inte riktigt förstå hur den gruppen som kom in innan oss kan dröja sig kvar så att det uppstår kö vid montrarna…

Nå. Fascinationen över ikonen dröjer sig kvar, sina aldrig. Så vacker. Så olycklig. Så stark. Så skör.

En aldrig sinande fascination.

Vi tar oss tillbaka till hotellet. Landar i sängen. Tittar på teve innan jag, som det senaste vaknar tidigt, slocknar för en rastlös sömn i ett alldeles för varmt rum.

Ja, men visst vaknar jag tidigt. Gör mina bestyr. Läser lite. Sätter mig vid det lilla bordet och fördriver min tid samtidigt som Z snusar sött. Så äntligen frukost, som i matsalen består av påsar när nu buffén är stängd. En god tanke för att slippa trängsel. Men den uppstår istället vid kaffet. Z har redan gjort dem uppmärksam på detta dagen innan och får en termos till bordet av den beredvilliga personalen. Vi äter, pratar, T kommer, äter, pratar. Det är en stor dag. Jag tvivlar inte på att han inte klarar det, men vad rör sig i hans till synes trygga, opåverkade sinne…?

Vi checkar ut. Hämtar bilen. Kör mot Kumla, som blir utgångspunkten för T:s sista körlektioner med sikte mot Örebro och uppkörningen.

Förra gången Z var i Kumla hade hon hittat Konst på hög, utställningen i det fria i Kvarntorp. Bilderna från hennes besök då lockade mig, så vi åker dit, tar alla 427 stegen uppför den 18-procentiga lutningen på den restavfallshög som skapades från tidigt 40-tal under utvinningen av olja – en fascinerande, för mig okänd, del av den svenska industrihistorien.

Utsikten är hänförande. Konsten många gånger likaså. Konst som utmanar och roar, som vågar och bjuder på tankar.

Peter Johansson låter sitt efternamn stråla milsvitt med bokstäver liknande de i Hollywood. Stor humor och genialt samtidigt som jag upplever ironin i konstnärskapets fåfänga strävan efter uppmärksamhet.

Serious Namazis balkong med parabol och Arijana Kajfes och Anders Boqvists besninpump är liknande installationer; vardag som hamnar i ett nytt förvirrande landskap; jag gillar det.

Mark Broos ”Var är konstverket?” är lockande komik, en plats för fotografering.

Precis som Torgny Larssons ”Koncentrator”.

Arken, som Olle Medin gjort, är på samma gång utställningshall för berättelsen om verksamheten i Kvarntorp och en utsikts plats där fönstren blir sitt eget konstverk.

Jo, det finns mycket att tjusas över på denna av mänskor skapade hög som doftar olja och svavel, med partier som ryker osläckta restprodukter. Lägg till att sporten här möter konsten. De alpint intresserade kan här få sitt lystmäte, precis som de som vilt vill kasta sig utför med sina cyklar. Om man nu inte nöjer sig med att springa uppför för att springa nedför.

Tiden rinner ut och vi rinner som en fjällbäck nedför den hundra meter höga höjden. Sätter oss i bilen mot Örebro med avsikten att besöka slottet. Men först Nehsports, hockeybutiken inhyst i Behrn arena. På Instagram har jag sett skydd till ”Sveriges bästa veteranmålis”, inser att de inte är till mig, men skönheterna vill jag beskåda och längta efter.

Skönheter. Snart på is.

H Svensson står det i skydden. H ska stå för Håkan, 54 år gammal satsar han rejält. Snyggt. Jag handlar lite av den trevlige ägaren, men CCM-skydden kan jag bara drömma om.

Så mot slottet. Men tiden rinner iväg och p-platsen vi får är för långt ifrån för en snabb in, snabb ut. Det får bli nästa gång. T väntar och vi vill inte vara sena. Z lotsar mig ut mot Trafiksäkerhetsverket precis norr om centrum och E18.

Efter en stund har tiden gått för långt, vi måste stå på fel plats och jo, precis då Z går i väg för att kolla kliver T ut. Självklart hade han klarat det. Ett nytt körkort till familjen.