Kalasturnén

Markus Krunegård, Johnossi, David Ritschard, Cherrie, Grant och Love Antell

!!!

Var? Bananpiren, Göteborg.

Publik: officiellt 1500, men troligen några hundra färre.

Bäst: Cherrie är i en klass för sig.

Sämst: Att Bob Hund sjukskrev sig.

Fråga: Orkar Kalasturnén köra 2023…?

Kalasturnén flaggade tidigare i våras sin återuppståndelse. Den som från 1997 underhöll i Sverige med sitt ambulerande turnésällskap. Flera dragplåster som Markus Krunegård, David Ritschard, Johnossi, Cherrie och Bob Hund. En sådan där spretig artistuppställning som kan locka supportrar till varandras favoritakter.

Kalasturnén har rullat på i några veckor när det nu var dags för Göteborg och Bananpiren. Men några problem uppstod på vägen. Dels kom den förhoppningsfulla ambitionen att ställa upp två scener på själva Bananpiren på skam. Biljettförsäljningen var helt enkelt för klen. Dels som drabbades Gina Dirawi och Bob Hund av sjukdom. Trist.

Ryktet om covid gick, förstås i dessa tider. Men promotorn Pange Öberg bedyrade att så inte vara fallet. Oaktat vilket, så kom Sveriges främsta band inte till Malmö kvällen innan Göteborg och ej heller till rikets andra stad. Gina Dirawi bar ju också ett nyfikenhetens skimmer över sig; skulle denna komiker och programpresentatör hålla för utmaningen som sångerska på Kalasturnén divergerande scen. Det blev alltså ett svar jag blev utan.

Istället extrainkallades Love Antell, som klev ner från stegen för att lämna målningsuppdraget vid sommarhuset utanför Hallsberg för iltransport till nya hemstaden Göteborg och uppdraget att inleda Kalasturnén i Göteborg.

Ensam på scen gjorde han ambition av den otacksamma utmaningen, bjöd på ett pärlband av sina främsta låtar och lyckades helt ok. Men samtidigt: Love Antell och hans musik gör sig bäst till orkester.

Istället för det förhållandevis stora, asfalterade pirområdet höll nu arrangörerna till i de två paviljongerna som finns där. Mer intimt. Väderbeständigt. Men med en temperatur som för ett akvarium. Ändå är uppläget positivt i mina ögon. Det är lätt att röra sig mellan scenerna, en akt spelar sitt set på scen Galej. Väl färdig öppnar nästa artist på scen Baluns. Fiffigt.

Love Antell följdes således av David Ritschard, han som gjort Söders och Stockholms förorter till Nashville. Skapar diskbänksrelalism av sina texter, målar ett Sverige trasigt och vackert med en doft av både rödvinssocialism och romantik. Hans musik bottnar i countryn, men flörtar också ogenerat med den svenska frikyrkans sånger, om än i ett profant sammanhang. Det är kitschigt, men också klatschigt. Men 45 minuter är på tok för kort tid för yvige, och spontante David Ritschard med band. Jag får känslan av att han i ett givet klubbsammanhang (ja, jag missade Pustervik i våras) kan sträcka ut och bli både episk och underhållande under en kväll utan slut. Dessutom vet jag inte om dagsljus är hans starkaste gren. Inramningen av mörker, svarta väggar och en publik som villigt låter sig frestas till allsång, svettiga och rusiga gynnar helt enkelt David Ritschard.

Kitschig och klatschig country från Stockholms Söder. Foto: KAI MARTIN

Markus Krunegårds musikkarriär är nu svindlande över 20 år. Solokarriären lite mindre. Han är med andra ord en rutinerad artist som vet att underhålla, roa och engagera. Precis som med David Ritschard är det inte så länge sedan han gästade Göteborg, men han drar sin publik och han piskar på den under en spelning som snyggt stegrar för varje låt. Han kan sin sak, har en rejäl låtskatt att plocka av och gör en godkänd spelning. Men jag är övertygad om att både publiken och han vet att det går att göra det mycket bättre.

Rutinerad. Markus Krunegård vet hur man underhåller en publik. Foto: KAI MARTIN

Cherrie gjorde 2019 en märklig spelning på Way out West. Hon inledde för att avbrytas av ett fundamentalt syndafall. Trots det stod den månghövdade publiken kvar och väntade in att hon skulle återuppta konserten. Hon har byggt upp sin publik, främst unga kvinnor, med sin soulfyllda r’nb med texter på svenska som är kapitel ur hennes, eller hennes vänners, liv. Det är uppriktig, på riktigt med en närvaro som är berörande, precis som hennes sång som är magnifik; smeksam, intensiv, kraftfull, försiktig, lekfull… Trots att hennes publik inte hittat till Kalasturnén i Göteborg tvekar hon inte en sekund på sitt uppdrag. Står hon på scen levererar hon. Med stil. Med klass.

Stil och klass. Cherrie är på riktigt och hennes r’n’b och sång berör. Foto: KAI MARTIN

28-åriga Alma Caroline Cederlöf gör sig en musikkarriär under namnet Grant. Skir, poetisk musik med stark sång. På scen är hon ackompanjerad av elgitarr och cello, enkelt, avskalat med samtidigt med lyhördhet och kraft. Hon är en fantastisk sångerska och är tillsammans med Cherrie kvällens starkaste nummer. Hon sjunger hjärtat ur kroppen och med en övertygelse som är svår att ducka för.

Grandios Grant. Foto: KAI MARTIN

Våren 2020 satt Johnossi i princip i turnébussen för en omfattande Tysklandsturné. Så kom dråpslaget. Covid ställde in allt. Stockholmsduon fick plattpunka, men slickade såren och kom i våras med nya albumet ”Mad gone wild” som visar att gitarristen/sångaren John Engelbert och trummis Oskar ”Ossi” Bonde fortfarande var i gott slag. Duon, som på scen är förstärkta med en keyboardist, presenterar sedvanligt rastlöst larm, rock med kraft och med inkilade fina melodier. Bandet spelar i motljus, men också i något slags motvind. Trots entusiastisk publik lyckas Johnossi inte få upp energin och farten.

Larmar och stökar. Johnossi är tillbaka i sedvanlig stil. Foto: KAI MARTIN

Kalasturnén i Göteborg är måhända lite stukad, drabbad av sjukdom och tung konkurrens från Rammstein. Men formatet är ändå i gott slag där man får möta artister i ett litet mindre sammanhang än brukligt på olika ställen i landet. Jag hoppas att arrangörerna har kraft och tålamod att återkomma sommaren 2023.

Show

RAMMSTEIN

!!!!

Ullevi, Göteborg

Publik: 58372.

Bäst: Den magiska acapellaallsången på ”Du hast”. Mäktig!

Sämst: Den tröga starten.

Fråga: Hur mycket mer show än konsert är egentligen en Rammsteinspelning…?

Det är på något sätt logiskt. När Rammsteins konsert avslutas med att bandet vinkandes åker i den väldiga hissen för ett explosivt farväl följs det av eftertexter. Bandet presenteras: Till Lindemann, Paul Landers, Christoph Schneider, Christian ”Flake” Lorenz, Richard Z Kruspe och Oliver Riedel följt av produktionsteamet. Som en film. Som en show.

För så är det. En Rammsteinspelning är så mycket mer än en konsert. Det är en genomregisserad föreställning med bandets musik som en metalgjuten botten där man byggt på diverse olika ramverk för att krama ur så mycket som möjligt av både musik, texter och underhållning.

Det är brinnande barnvagnar, sångaren Till Lindemanns stångandes blodig mot en stolpe för att i nästa moment försöka elda upp bandets driftkucku, keyboardisten ”Flake” Lorenz i en gryta. Det är stora gester, stark volym och bomber och granater på ett så eldfängt vis att kapten Haddocks samlade svordomar mest platsar i en psalmbok.

Var och en av de sex bandmedlemmarna låter sig introduceras i showens inledning en och en, som vore det några slags seriefigurer. Lite sanning ligger det kanske i det, för var och en drar sin lott i detta tunga maskineri som Rammsteins scenkonstverk utgör. Till Lindemann, förstås, i centrum, men inte utan ”Flake” Lorenz, som går mil på sitt av Robin Bengtsson utlånade gåband. Gitarristerna Richard Z Kruspe och Paul Landers flätar samman sina riff, jobbandes mer på ackord än flinka soloutflykter. Basisten Oliver Riedel är tillsammans med trummisen Christoph Schneider den grund som bandets musik stadigt står på. Det är mäktigt att höra. Men kanske än mer mäktigt att bevittna.

Dramakungar. Rammstein vet hur man bygger en show. Foto: KAI MARTIN

Rammstein har ju besökt Göteborg tidigare, redan 1997, och jag har haft förmånen att se gruppen vid de två tillfällen som Metaltown höll hov med tyskarna i centrum. Första gången 2005 var vädrets makter obevekliga ute på Bananpiren. Regnet stod som spön i backen. Ovädret gjorde att scenen blev blöt. Det fick Rammsteins sångare Till Lindemann erfara när keyboardisten Christian ”Flake” Lorenz kraschade in i honom efter den sedvanliga gummibåtssurfningen i publikhavet. Skadan var så allvarlig att banden tvingades avbryta den fortsatta turnén. Andra gången, 2011, hade gruppens popularitet växt väsentligt. Frihamnen var knôkad, men då hade också bandet börjat visa på en ängslighet gällande mobilfilmade fans. En, eller kanske några, stränga, välväxta tyskar var ute i publiken och pekade strängt på de som försökte höja sina mobiler för att fota eller filma.

Nu på Ullevi samlar bandet över 160000 på tre dagar. Även nu med förmaningen om att Rammstein önskar att publiken ägnar uppmärksamheten på showen och inte att fotografera eller filma. Något som publiken tar lätt på i Göteborg och över allt annars där denna återupptagna turné från 2019 stannar. Det är bara att kolla sociala medier; alla har varit där.

Rammstein klarar sina stora arenor. Bandet har så att säga vuxit in uppgiften med sin eldfängda och pyroteknikstinna show. Scenbygget är gigantiskt, futuristiskt på ett sätt som påminner om Fritz Langs film ”Metropolis” från 1927. Med Göteborgshimlen som fond skapas ytterligare en dramatiskt effekt. Men man använder sig också, och har väl alltid gjort det, av symboler som utmanar Tredje rikets propagandacentral i estetik. Det är en allvarsam och vågad lek. Lyckligtvis är Rammstein ett band som uttrycker annat än den tidens tyska strömningar.

Gruppens musik förenar på ett fascinerande sätt hårdrockens riffskola, industrirock och Kraftwerks elektroniska pionjäranda. Till bandet hittar med andra ord både hårdrockare och syntare. Fråga 80-talisterna om den möjliga ekvationen. Med Richard Z Kruspes remix av ”Deutchland” äntrar bandet också EDM-landet där han åker hissen upp för att likt en Summerburst-dj elda på publikmassorna.

Men är då Rammstein musikaliska innovatörer…? Nja. Kanske inte. Men de har sedan starten 1994 lyckats smälta samman musikstilar till något eget och kan nu, med bravur, göra både av- och intryck på stora arenor som Ullevi.

Låtlista, Ullevi 29 juli 2022

1. Armee der Tristen

2. Zick Zack

3. Links 2-3-4

4. Sehnsucht

5. Zeig dich

6. Mein Herz brennt

7. Puppe

8. Heirate mich

9. Zeit

10. Deutschland (Richard Z Kruspes remix)

11. Deutschland

12. Radio

13. Mein Teil

14. Du hast

15. Sonne

EXTRANUMMER:

16. Engel (med förbandet Duo Abélard)

17. Ausländer

18. Du riechst so gut

19. Pussy

EXTRA EXTRANUMMER: 

20. Rammstein

21. Ich will

22. Adieu

Varieté

CARL-EINAR HÄCKNER med VARIETÉORKESTERN samt SILEA och RICHARDO

!!!

Villa Belparc, Göteborg

Bäst: Bandananumret är fortfarande helt flängt underhållande.

Sämst: Lite mycket repriser.

Fråga: Visst är det trist att Häckner inte har en fast scen för sin sommarvarieté…?

För sex år sedan gjorde han sin sista, av 20 säsonger, varieté på Liseberg. Ett populärt nöje och en, för mig och min familj, kärt nöje som var lätt att återkomma. Inte bara varje år, utan också någon gång varje sommar.

Carl-Einar Häckner blev nog med sårad av denna hans sorti än vad han riktigt vill påskina. En fast arbetsplats kan ge den effekten. Men när han nu gör två kvällar av sin varieté på Göteborgs bästa sommarscen, Villa Belparc, är han tillbaka i go, underhållande form.

Nu iscensätter han denna sin varieté med underbara och lyhörda Varietéorkestern – Per Melin, trummor, Stefan Sandberg, saxofon och gitarr, Michael Krönlein, bas och kapellmästare Bernt Andersson, piano och dragspel. Tågvissla, rök och en magiker med resväskor kommer in, en tjurig fan med elaka miner. En sång förklarar den världsberömde trollkarlen som mottas som en president, men var skor är slitna och kläder nötter, precis som hans hatt. Jo, Carl-Einar Häckner gillar sin nostalgi, sitt vurmande för årtionden som passerat och klätts i sorgkantad, gyllene ram, ett skimmer av något som var och ändå inte var.

Det blir trick och skämt. Häckner fångar sin publik från första stund, charmar, trollar, trollbinder, slarvar, skojar, tramsar och förvånar. Jo, denna hans föreställning bjuder på repriser. Tricks och låtar som vi sett tidigare. Men älskar man Carl-Einar Häckner, så älskar man repriserna med. För så är det ju med hans scenpersonlighet och nummer, att allt verkar enkelt och samtidigt lite snubblande nervöst framfört. Men… ingen vet hur han löser sin magi. Den kan åtminstone få mig att häpna år från år.

Bara att han river tidningen jag jobbar för, GöteborgDirekt, i bitar där han tidigare hällt i ett glas cava för att i nästa ögonblick hålla upp en hel tidning och sedan lyckas hälla tillbaka det spanska mousserande vinet i sitt glas

Repris är också numren från varietéartisten Silea från Berlin. Hon som sväljer rakblad så blodet rinner och balanserar vigt på lina – från en ställning som i brist på utrymme placeras mitt i publikhavet blott meter från undertecknad – och som också tjänar som assistent åt Carl-Einar Häckner. Det är med andra med andra ord underhållning med nära nog närkontakt.

Även Göteborgsartisten jonglören Richardo har vi sett förut. Han som klarar att jonglera med sju bollar och i en balansakt som heter duga staplar glas på glas på en ballong balanserande på en värja. Skickligt. Men nog har han haft bättre dagar. Åtminstone beträffande jonglerandet.

Carl-Einar Häckner bjuder upp och bjuder till med sedvanlig generositet. Han vet hur man både utmanar och lockar sin publik. Så, det är en glädje att få se denna lättsamma sommarunderhållning och kanske kan Villa Belparc bjuda in honom och hans varieté för en bestående tradition på denna fina sommarscen.

Konsert

THE ARK

!!!!!

Trädgårdsföreningen, Göteborg

PUBLIK: 10000.

Bäst: Den fulländade showen – från start till mål.

Sämst: Inget dåligt en sådan här kväll.

Fråga: Betyder Ola Salos ”Vi ses igen.” att det blir en höstturné…?

Med Ola Salos show på Rondo stod det klart och tydligt: the Arks låtar levde ett starkt liv utanför bandet. Förvisso då med gruppens sångare i centrum, men också i sin egen kraft. Samtidigt med den showen gjorde Ola Salo inte bara en egen känsloresa genom livet med bandets musik som soundtrack. Han gav också gruppen en hyllning, som naturligtvis gav näring till den återförening som vi nu kan bevittna.

Ja, den skulle skett sommaren 2020. Ja, den skulle skett sommaren 2021. Men om medlemmarna i the Ark väntat i två och halvt år är det ju ingenting mot den väntans tider som gruppens hängivna fans haft. Sedan 16 september 2011 med finalspelningen på Gröna Lund har de väntat, längtat och trängtat efter en återförening. Länge fåfängt förgäves.

The Ark hade sina skäl att komma till vägs ände, då 2011. De har sina skäl att nu återförenas.

Det är uppenbart att denna deras återförening och längtan till den har spetsat medlemmarna sinnen. Det är en fulländad show vi ser, med klädbyten, poser, publikfrierier, solon, platsbyten och en formidabel hitkavalkad. Men framför allt är det kärlek till scenen, publiken och musiken som slår från the Arks varmt pulserande hjärta från inledande ”Absolutely no dekorum” till världens bästa finallåt ”Calleth you, commeth I”.

Ola Salo med mannar har från starten publiken i sin hand. De 10000 som snabbt köpte biljetter när de kom till försäljning våren 2020 och sedan troget och tålmodigt hållit i dem sedan dess. Ja, det är en konsert i längtans tider och det är en fullödig förlösning vi bevittnar från både scen och publik. Pur kärlek.

Gillar att synas. Oavsett vem – Martin Axén, Mikael Jepson, Leari, Sylvester Schlegel, Jens Andersson eller Ola Salo – så vill medlemmarna i the Ark synas, inte bara höras.

Foto: MIKAEL ALMSE

Det är ju ingen nyhet att the Ark kan det här med show. Det finns liksom i gruppens DNA. Inte bara Ola Salo vill vara spektakulär. Samtliga fem andra medlemmar – Mikael Jepson, gitarr, Martin Axén, gitarr, Jens Andersson, keyboard, Sylvester Schleger, trummor, och Lasse Leari Ljungberg, bas – är ju inte precis blyga på scen. Det är en snyggt förpackad show, otaliga klädbyten (en eloge till kostymören), en läcker scen för bandmedlemmarna att röra sig på, läckert ljussatt och med projektioner som heter duga. Det är underhållning i toppklass.

Det skapar en härlig inramning till den glammiga musiken, som tagit sitt avstamp i glamrocken på 70-talet. Eran med Roxy Music, Sweet, Queen, Slade, Jobriath, Marc Bolan, David Bowie och, i Sverige, Tears… en inte alltid förenlig musikgenre, men med en gemensam längtan om att vara gränsöverskridande inte bara musikaliskt och samtidigt vara popen och rocken trogen. Gärna med extravaganta kläder, glamour, stora gester och smink.

Den tiden som gick i träda för att på något märkligt sätt slå rot i småländska Rottne och börja gro med the Arks tillblivelse 1991.

2000 var Sverige redo för the Arks extravaganza. Debutalbum, första stora turnén (jag var på turnépremiären på Trädgårdsföreningen och var modest i mitt beröm, tyckte att bandet kunde mer) och en accelererande karriär med en allt större popularitet.

Jag har haft glädjen att få följa bandet och har sett gruppen flertalet gånger – både i Sverige och i USA – mellan 2000 och 2011. Nu 22 år senare är the Ark tillbaka. Bättre än någonsin. Med en mer kraftfull show än vad de tidigare haft resurser att göra. Bandet är bländade bra. Learis punkiga bas i botten, gitarristerna Martin Axens och Mikael Jepsons glammiga duellerande, Sylvester Schlegels väl sammanhållna spel, Jens Anderssons Giorgio Moroder-excesser och Ola Salo…! Oj, vad han sjunger bra. Han kommer alltså från en tuff turné med ”Jesus Christ Superstar”. Har haft den svårsjungna, utmanande – röstmässigt – rollen som Judas och kliver direkt in i the Arks värld. Han gör det superbt och sjunger enastående bra med en större bredd, mer botten, mer svindlande topp och med ett riv i rösten som ger en vässad klang.

The Ark återförening är storartad underhållning både för ögat och för öronen. Det är fulländat. Tack.

Resterande spelningar för the Ark i sommar: Åbo 10/7, Stockholm 14/7, Linköping 15/7, Borgholm 16-17/7, Docksta 21/7, Rättvik 22/7, Sundsvall 23/7, Halmstad 27/7, Helsingborg 28/7, Karlskrona 29/7, Östersund 30/7, Halmstad 3/8, Hamburgsund 4/8, Arvika 5/8, Gävle 6/8, Stenungsund 12/8, Ystad 13/8, Umeå 19/8, Örebro 20/8, Borås 26/8, Malmö 2/9, Huskvarna 3/9 

The Ark – låtlista, Trädgårdsföreningen, Göteborg 9 juli 2022:

1. You who stole my solitude (intro)
2. Absolutely no decorum
3. Clamour for glamour
4. Breaking up with God
5. One of us is gonna die young
6. Joy surrender
7. Have you ever heard a song
8. Prayer for the weekend
9. Let your body decide
10. Superstar
11. Deliver us from free will
12. Tell me the night is over
13. It takes a fool to remain sane
14. Father of a son (extranummer)
15. Hey modern days (extranummer)
16. Echo chamber (extranummer)
17. The worrying kind (extranummer)
18. Calleth you, cometh I (finalnummer)

Konsert

DAVID URWITZ med PÄR ÖJEROT

Villavallekulla, Kungsladugård

Man kan följa en artist mer eller mindre sporadiskt. Gå på konserter genom åren. Göra en och annan intervju. Notera uppdateringar på Facebook eller Instagram. Så är det med David Urwitz. En lågmält envis artist som för många kanske flugit under radarn, men som ändå har sina modiga nära 40000 följare på Spotify och en lika hängivna konsertbesökarskara – oavsett om det handlar om Stenhammarsalen, Taubescenen (salig i åminnelse) eller en trädgård nära dig.

Så upptäcker man att det plötsligt har svindlat iväg sisådär 17 sedan den där debuten – albumet ”Det var väl inget mer med det” – som tokhyllade på sina håll. Han har varit modest flitig sedan det där album som han trodde skulle bli både det första och det sista (av ett tänkt sommarhus blev det en ”sista” satsning på musiken). Till dags dato handlar det om nio album (inklusive samlingsalbument för Norge 2010 och ”Ett försök till samling” 2015), singlar och samarbeten med förebilden Peter LeMarc och producenterna Andreas Dahlbäck och Charles Storm samt ett oändlig antal skrivna låtar. På vägen har det blivit podd (”Prata med hantverkare”) och sidekick till Morgan Larsson i ”SöndagsMorgan” i P4. På samma väg har han blivit familjefar, livets vindlande, äventyrsfyllda väg. Klart att det ska skrivas och sjungas om. Klart att det fyller anteckningshäftet och notboken.

David Urwitz är inte främmande att möta sin publik på speciella ställen. Tidigare har han gjort turnéer med trädgårdsspelningar. Dykt upp tillsammans med någon ackompanjatör i något villaområde för en stillsam konsert med hög närvaro och stor närhet.

Så när Valle Erling, som förra året färdigställde sin trädgårdsscen vid huset i Kungsladugård, kallade var svaret givet. De har mycket gemensamt. Båda är förtjusta i Eldkvarn. Valle är också han låtskrivare och sångare för sitt band Valdemar. En berättelses väsentlighet förenar även det, gärna tonsatt.

Jag har inte varit på någon konsert med David Urwitz på många år. Men det intima formatet som den här konserten bjuder lockar. Det blir avslappnat, häng med människor som man inte känner och det öppnar upp möjligheter om man orkar vara nyfiken. I trädgården är det ordnat med bar och en disk med Foodtruck Babembas västafrikanska mat. Kvällen hukar under gråa moln, filtar och jackor tas på hos publiken, som ännu inte fått någon musik att värmas av. Himlens oro gör att spelningen kommer igång en smula tidigare än det var tänkt. Men med alla på plats var just det egalt.

David Urwitz har med sig sin kompanjon Pär Öjerot, gitarrer, sång och munspel, som adderar David Urwitz trakterande av elpiano och gitarr.

Han är en singersongwriter i svensk dräkt med sin egen ton och personlighet. Han behöver sällan ta i för att göra sina berättelser hörda och arrangemangen, som många gånger kläs på på albumen med både band, blås och stråk, är här lätt avklädda. Ja, ibland in på huden.

Det var som sagt ett tag sedan jag såg honom. Jag famlar i minnet, men tror att det var just nämnda Taubescenen och kanske tio år sedan. Han hade ju då haft några år på sig på scen och som artist. Men rekapitulerar jag spelningen så var det präglat av nervositet, som om det saknades självtillit. Av det finns det inte ett spår nu. Han är avslappnad. Är en utmärkt berättare som vecklar ut historierna både i och mellan låtarna, som en solfjäder, rik på både färg och händelser och inte sällan humor.

Nej, jag följer inte med i hågkomst av samtliga låtar – min närvaro med trollhättesonen har som sagt varit lite på och av – men gillar stunden som bjuds på scen. Efteråt ber jag att få kika på låtlistan, men David Urwitz ursäktar sig med att den nog inte stämmer. Det var någon som åkte ut för en annan som kom in.

Precis så i stunden av ett här och nu som konserten var – före regnet som höll sig precis till det sista ackordet klingat ut.

Och kvällen fortsätter inomhus när regnet piskar på. Möten med människor jag inte träffat och någon jag inte sett på år. Livsöden utväxlas, samtal, förtroligheter. Ungefär som någon David Urwitz-låt.

David Urwitz och Pär Öjerot, Villavallekulla 1 juli 2022 – den tänkta låtlistan:

1. Tror du det blir bättre då
2. Ta mig över dom ängar
3. Allt jag sa
4. Jag kunde inte sagt det bättre
5. Bara stanna en stund
6. Brevlåt till Isabella
7. Och sedan modet
8. 10 år
9. Fråga nån som vet
10. Öppna ögonen
11. Enkelt
12. Tills allt blir bra
13. Lycklig
14. Nån annan ska sjunga sången jag sjöng
15. Hej då

Teater

HUNDRAÅRINGEN SOM KLEV UT GENOM FÖNSTRET OCH FÖRSVANN

Magasinet, Tjolöholms slott

Publik: Snudd på utsålt.

Bäst: De intensiva rollskiftena.

Sämst: Pjäsen står och stampar emellanåt.

Fråga: Hur mår Claes Malmberg efter föreställningen och hittar han till sig själv…?

Att iscensätta Jonas Jonassons roman ”Hundraåringen som klev ut genomfönstret och försvann” är måhända ren och skär galenskap. Att göra den som en monolog med Claes Malmberg där han gör samtliga sjuttielva rollerna…? Ja, det är än värre. Så varför inte.

Claes Malmberg är en estradör som älskar att fylla en scen. Han tar plats även med andra aktörer där och gillar att improvisera och därmed utmana ensemblen i en lustiger dans, som oftast kommer publiken till gagn. Man har med andra ord sälla tråkigt i Claes Malmbergs sällskap.

Jo, han har ju ensamföreställningar tidigare. Är trygg på scen, rapp i munnen och med en svada som aldrig sviker. Men det här är ändå något annat. Här ska han för det första gestalta en hundraåring, vilket sker helt utan överdrivet smink eller klädsel, men dessutom karaktärisera en rad andra personer ur boken.

Med genialt enkel men fantasifull scenografi (Niklas Holtne) och smart kostym (Ulrika Wassén) går det vägen i hart när varje scen. Med en inspirerad, och vilt transpirerande, Claes Malmberg går det också. Han nöjer sig inte med rollskiften utan gör dem med olika röster, rappt och roligt. Så bland karaktärer som Julius Jonsson, Benny, Bulten, Hinken och kommissarie Göran Aronsson får vi – i den ordningen – höra röster som tangerar Sten-Åke Cederhök, Robert Gustafssons dansbandsprofil Roland Järverup, Kalle Moræus, Ronny Jönsson och Leif GW Persson. Totalt gör Claes Malmberg 24 roller (!) och röster.

Jo, han är på hugget och om jag någon gång var orolig för att han inte skulle falla utanför manus, så försvann det snabbt. Han missar inte denna sin paradgren och har sedvanlig och omedelbar kontakt med publiken, bjuder in den och avbryter sin monolog för någon extra utvikning. Allt går i en rasande fart och med en händelseutveckling som vill famna Jonas Jonassons skröna utan att utelämna något. Men ibland står föreställningen och stampar. Repliker tas onödigt om för att skapa en komisk poäng som aldrig kommer.

Jo, det är en grannlaga uppgift att ensam dra den här uppsättningen igenom sina 90 minuter. Claes Malmberg har förvisso till sin hjälp sonen Nicholas Malmberg på scen för scen- och klädbyten, men kapellmästare Benneth Fagerlunds orkester hörs bara som inspelad. Det är en tuff uppgift som nära nog går i mål, men ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” har, som sagt, några ältande passager och lite för mycket rapsodiskt berättande för att hålla ihop historien för att bli helt hundra.

Underhållande…? Jo, det är svårt att undvika med Claes Malmberg på scen.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, Magasinet, Tjolöholms slott, premiär 30 juni

En pjäs baserad på Jonas Jonassons succéroman från 2009.

Regi, manus och scenografi: Niklas Holtne.

På scen: Claes Malmberg.

Kompositör: Benneth Fagerlund.

Musiker: Benneth Fagerlund, piano och kör, Martin Tallström, gitarr, Kalle Moræus, fiol, Hanna Lindblad, sång, och Clara Fagerlund, kör.

Kostym och rekvisita: Ulrika Wassén.

Mask och rekvisita: Tiina Bengtsson.

Specialrekvisita: Lars Carlsson.

Dekorbygge: Hede ateljé, Emanuel Petersson och Adam Roos.

Ljusdesign: Palle Palmé.

Ljuddesign/ljudtekniker: Thommy Eggers.

Scenchef: Nicholas Malmberg.

Sufflör: Nelson Malmberg.

Dockmakare: Steve Axtell.

Konsert:

STING

!!!

Trädgårdsföreningen, Göteborg.

Publik: Slutsålt.

Bäst: Otippat men ”Seven days”.

Sämst: Han såg ut att ha lite bråttom hem.

Fråga: Hur många i publiken vet vad ”Every breath you take” handlar om…?

Jag har haft mina ups and downs med Sting. Från 70-talets vurm för the Police, den synnerligen effektiva trion med Sting, bas och sång, gitarristen Andy Summers och trummisen Stewart Copeland, genom hans tidiga solokarriär över någon Scandinaviumkonsert (20 år sen? 30 år sen?) då han fick klockorna att stanna till den rätt förtjusande duetten ”Little something” med Melody Gardot förra året.

I stort är jag inte avog mot hans musik. Ibland till och med tvärt om. Hans ”If you love somebody set them free” är, förutom en svängig och catchy låt, ett riktmärke för mig. Man äger ingen: älskar, men ge frihet. Men det kan också smyga in sig ett slags självgodhet i hans musicerande och en arrogans från scen (de gånger jag har sett honom). Samtidigt var han tidigt ute att stötta Amnesty och jobba för regnskogens bevarande. Jo, komplext ur min synvinkel beträffande den Polarprisade (2017) artisten.

När han med band kommer till Trädgårdsföreningen är det inte bara en konsert som är två år försenad. Det är också Europapremiär efter en serie konserter i Las Vegas. Senaste 18 juni, så han har väl inte helt lyckats landat i Greenwich Mean Time. Å andra sidan, ska han starta sin Europaturné så är det väl i det mest engelska som Lilla London har att erbjuda: Trädgårdsföreningen. Det var snudd på tweedtvång, men mer avslappnad klädsel bjöds i parken.

Trots förmodad jetlag startade Sting med öppna famnen. ”Message in a bottle”, ”Englishman in New York” och ”If you love somebody set them free” samlar liksom både the Police och den tidiga solokarriären. Det i sin tur öppnar upp publiken, som genast låter sig slutas i brittens famntag. Det är ett grepp han inte släpper under den 20 låtar långa konserten.

Tillsammans med bandet – Dominic Miller (gitarr), Zach Jones (trummor), Rufus Miller (gitarr), Kevon Webster (keyboards) and Shane Sager (munspel) plus sångarna Melissa Musique och Gene Noble – blir det en konsert med både spänn- och svängvidd.

Sting är, sina 70 år till trots (det nya 50…?), fräsch och med en kroppsvikt och utseende som inte mycket har förändrats under de senaste 30 åren. Sak samma om hans röst. Visst, han kanske inte kan pressa sig lika högt som under the Polices glansdagar. Men han kan sjunga med emfas. Och spela! Med den fantastiskt slitna Fender Precisionsbasen från 1954 leker han fram sina låtar med lätthet, gung och effektivitet. Han släpper inte greppet om den (såg jag någonsin den stämmas om…?) förrän i avslutande ”Fragile” då han byter till akustisk gitarr.

Ja, spännvidd på konserten. Så the Polices reggaepop med rockjazzen från solokarriären. Ja, in i den arabiskt doftande ”Desert song”. Ibland blir det uppvisning, en lärare i jazzrock som vill briljera. Men oftast är det en konsert som underhållande – och smärtfritt – flyter på. När han bjuder in publiken till handklapp på polyrytmiska ”Seven days” blir det inget haveri, utan en skön förening av musikernas kunnande och publikens taktfasthet. Snyggt.

Sting 2022 känns oanfrätt av tidens tand. Men angelägen…? Nja. Jag kan sakna den vassa eggen. Som om musiken betydde något mer än bara underhållning. Nu blir det Sting utan sting. Helt ok, för all del.

Och kändes det inte som han hade bråttom därifrån…? Låtlistan – med några undantag i stort sett som under Las Vegas-showerna – blev en låt kort jämfört med tidigare konserter. Dessutom kom han snabbt in för extranummer. Så fort att publiken knappt hunnit applådera färdigt

Låtlista, Trädgårdsföreningen, Göteborg, 21 juni 2022

1. Message in a bottle
2. Englishman in New York
3. If you love somebody set them free
4. Every little thing she does is magic
5. If it’s love
6. Loving you
7. Rushing water
8. Seven days
9. Fields of gold
10. Brand new day
11. Shape of my heart (gästsång Gene Noble)
12. Wrapped around your finger
13. Walking on the moon
14. So lonely (med inslag av Bob Marleys ”No woman no cry”
15. Desert song
16. King of pain
17. Every breath you take
18. Roxanne (extranummer)
19. Driven to tears (extranummer med Joe Sumner – Stings son, som också värmde upp inför spelningen – på gästsång)
20. Fragile (extranummer – Sting på akustisk gitarr)

Konsert

LALEH

!!!

Ullevi, Göteborg

Publik: 35192.

Bäst: Lalehs musik gifter sig fantastiskt med Göteborgssymfonikerna.

Sämst: Att inte låta publiken sjunga ”Ja må hon leva”.

Fråga: Vem blir nästa svenska, kvinnliga artist att hålla konsert på Ullevi.

Ingen ska säga att det är lätt att dels fylla en arena av Ullevis storlek, dels engagera publiken. Det kräver sin artist och få är kallade, om än väldigt många har försökt.

Vi har tio konserter på UIlevi i sommar och jag tror mig redan veta vilka som skapar den där intima känslan, trots storleken på arenan.

Laleh…? Nja. Men låt mig återkomma till det.

Få artister i landet lockar en så bred publik som Laleh. Hon fångar upp hela åldersspektrat från yngre barn, ungdomar, unga vuxna, vuxna till äldre. Alla ska med och alla ska trivas. Kanske var det därför som konserter bjöd på en moderat, närmast samtalsvänlig volym.

Lalehs scen hade också placerats längs långlinjen, så som det var vid några andra tillfällen som Genesis (1992) och Elton John (1998). Det skapade en närhet, åtminstone för ståplatspubliken. Ullevikonserten är ett sätt för henne att fira sin 40-årsdag och det kan ju inte bli sämre förutsättningar. In på arena kommer över 35000 för att hylla henne. Även på scen är det fullt med hennes band – Gustaf Thörn, kapellmästare, gitarr, saxofon, Andreas Unge, bas, Nils Törnqvist, trummor, Charlotte Centerwall, gitarrer, Mikaela Hansson, keyboards tillsammans med Diana Ellman, Sara Scott och Emma Rickfjord med kör och dans – tillsammans med Göteborgssymfonikerna och Hvitfeldtskas Kammarkör.

Hon inleder med symfonikerna och bandet. Det är slående hur väl hennes popmusik, som inte är så beatbaserat, gifter sig med dessa stora arrangemang (bland annat signerat Martin Schaub). Hon har gjort det förut, som vid Göteborgskalaset 15 augusti 2014, i en magisk konsert med en fullt koncentrerad Laleh.

Skärpan finns förstås här nu också, men också ett slags uppsluppenhet, en känsla av ”äntligen” som smittar. För inte bara Lalehs musik är varm och innerlig, så är även hon.

Men i dessa starka arrangemang uppstår märkligt nog också en likhet från en låt till en annan. Sällan skapas en dynamik och med det uppstår också en brist på energi. Den där längtan efter eufori är en längtan som blir bestående. Det är förstås synd. Synd är det också att konserten är så mallad att det inte bjuds på några öppningar för att egentligen ta in publiken. Hur…? Jo, här har Laleh en uppskattande publik på 35000 huvuden, där några försöker dra igång ”Ja må hon leva”. Men istället för att pausa symfonikerna – ingen lätt sak, jag vet, men det går – så börjar nästa låt. Jag tror inte det hade hänt på en Håkan Hellström-konsert, utan vidare jämförelser.

Det går förstås att uppskatta Lalehs största konsert någonsin. Hon visar med emfas vilken mångfacetterad kompositör och tillika sångerska hon är. Popmusik, javisst. Men hon står helt fri i hur den ska skrivas och arrangeras. Till det med en röst som är lekfullt gränslös skapar det en fascination och njutning.

Med Göteborgsymfonikerna – och Hvitfeldtskas Kammarkör – blir det storslaget men aldrig bombastiskt. När Darin kommer in och ensam inleder ”Bara få va mig själv” uppstår en unik stund som förstärks när han och Laleh förenas i sången. Men jag kommer på mig själv med att hon skulle kunna haft en eller två gäster till den här kvällen.

Laleh är en säregen artist som alltid velat gå sin egen väg. Så blev det också på hennes 40-årsdag med stans största fest med drag av ett sobert cocktailparty ackompanjerad av Symfonikerna för loungemusiken.

Låtlista, Laleh, Ullevi 10 juni 2022

1. Vattenlilja

2. Vatten

3. Behåll ditt huvud

4. Change

5. Ett slag

6. Snö

7. Kristaller

8. Live tomorrow

9. Some die young

10. Vårens första dag

11. Bjurö klubb

12. Sand över allt

13. Vänta!

14. Der yek gosche

15. Svenska 2

16. Elephant

17. Hallå vänta!

18. Ramla hela vägen hem

19. Socker och vatten

20. En stund på jorden med Hvitfeldtskas kammarkör

22. Tack förlåt

23. In the comet

24. Colors

25. Video med Mia Skäringer

26. Leopard

27. Bara få va mig själv tillsammans med Darin

28. Goliath

29. Minnet av ett hav

Extranummer: Det kommer bli bra med Hvitfeldtskas kammarkör

Konsert

MELODY GARDOT & PHILIPPE POWELL

!!!

Stora Teatern, Göteborg

Publik: Utsålt.

Bäst: Hennes osvikliga musikalitet.

Sämst: Någon av hennes evergreens hade varit klädsamt att få höra.

Fråga: Kommer den här låtlistan att hålla genom hela turnén…?

För två månader sedan kom beskedet om att Melody Gardot, den amerikanske storstjärnan, skulle komma till Stora Teatern i Göteborg. För knappt två veckor sedan kom hennes – och pianisten Philippe Powells – album ”Entre eux deux”. Det har gått fort och lika fort sålde salongen slut till det som visar sig vara Melody Gardots turnépremiär. Exklusivt? Javisst.

Följer man Melody Gardot, som jag har gjort både från skiva – sedan genombrottet med ”My one and only thrill” 2009 – eller via scenframträdanden (har sett en räcka konserter), så vet man att en konsert aldrig är den andra lik. Förväntar man sig klädsamma versioner av det man får från hennes färgstarka album kan man bli lätt besviken. Melody Gardot gillar helt enkelt att utmana, är jazzmusiker i grunden. Hennes låtar får helt enkelt på scen en helt annan språkdräkt, allt utifrån hennes humör, spelglädje och ambition. Det kan bli rasande vackert. Alltid med groove. Det kan bli en konsert markerad med ett frågetecken. Men alltid med en känsla av ett här och nu. Ett avtryck av en musiker som vill och vill lite mer ändå.

Samarbetet med franskbrasilianske pianisten Philippe Powell, son till brasilianske gitarristen Baden Powell, verkar – av förklaringen från scen – ha varit ett spontant uppstått möte som snabbt bar frukt. Ett kreativt samarbete av ge och ta. Uppmuntran och respekt från varandra.

Konserten i Göteborg inleds med just Philippe Powell och slagverkaren Jorge Bezerra, som kommer in spelandes på varsin kora – det västafrikanska stränginstrumentet – och sätter därmed tonen för en annorlunda kväll. För detta det färska albumet hamnar helt i fokus. Av Melody Gardots rika låtskatt i övrigt blir det inte. Ja, förvånande och – med erfarenhet från hennes musikaliska och sceniska integritet – samtidigt inte.

Melody Gardot har en faiblesse för melankoli, hon hittar blåtonen oavsett om det är jazz, blues, fado, bossa nova eller franska chansoner. Hennes röst är vemodigt vacker, följsam, lekfull och förförisk. Så också i detta knippe låtar, som rör sig kring brasiliansk och fransk musiktradition i ett slags utmaning av den amerikanske sångboken. Här finns en hommage till Bill Evans, om man vill, under hans prime time tidigt 60-tal.

Albumet är med henne i fokus såväl som Philippe Powell. Alltså blir det också så på scen. Växelvis sång, växelvis uppmärksamhet. En uppvisning i ett förtjust samarbete. Bakom dem står Melody Gardots kontrabasisten Christopher Thomas (Norah Jones, Joni Mitchell med flera) och den karismatiske slagverkaren Jorge Bezerra, en man som spelar på allt inklusive plastpåse och vatten (!). Det blir en livfull, expansiv konsert där tanken svävar att Melody Gardot 2022 med ”Entre eux deux” vill vara en i bandet. Ibland i ramljuset, ibland vid sidan av.

Jag får också en känsla av hur det kunde vara under jazzfestivalen i Montreux på det expansiva 60-talet. Man fick vara beredd på det mesta när man fick chans att se de bästa. Vi applåderar artigt och entusiastiskt, men vill egentligen något mer. Som att få höra någon av favoriterna från hennes tidigare produktion. Det blev vi lämnade förutan.

Det är alltså en konsert som utmanar, som emellanåt förför och tjusar. Men där jag också, som publik, kan känna mig en smula övergiven av att inte fått höra någon av den räcka favoriter från Melody Gardots tidigare produktion.