Tidsdokument och nutid. Pontus Hjorténs film om Nationalteatern är viktig – ur många synvinklar. Foto: LARS JACOB
”Vi är barn av vår tid” – regi Pontus Hjortén, Sverige
!!!!
Att Pontus Hjortén är en strong dokumentärfilmare/-regissör visade han med ”Fotbollens sista proletärer” (2011) – där han effektivt skapade än mer drama kring IFK Göteborgs sensationella Europaäventyr på 80-talet. När han nu tar sig an Nationalteatern är det med en fix idé om att samla styrkorna från förr för att fira 50 år. Det är lättare sagt än gjort. Medlemmarna, innovativa och expressiva då, ligger och jäser i ett antal surdegar. Konstellationer inom gruppen kan umgås. Andra inte. Kameran följer allt skoningslöst, men med ödmjukhet och, märkligt nog, stor respekt.
Pontus Hjortén ger inte upp och gräver samtidigt djupare och djupare i Nationalteaterns gärningar. Det som från början var en teatergrupp i Lund och som sedan hamnade i Göteborgs förorter. Där kom de snabbt att skriva för människorna, främst ungdomarna, där. Pjäser i tiden som fortfarande är skrämmande aktuella med sin ämnen om utanförskap, missbruk och kriminalitet. In kom musiken som fick förtydliga pjäserna och som senare gav två falanger: teatern Nationalteatern och Nationalteaterns rockorkester.
Filmen är uppdelad i två akter och Pontus Hjortén låter tittarna följa med på en svindlande och intensiv färd från dåtid och nutid, snyggt klippt i eleganta skiftningar och tillbakablickar. Researchen har varit föredömlig, foton, filmer, tv-inslag och dåtida intervjuer växlas med nya. Någon lite onödigt miss stör, som stavningen av Bernt Andersson och uppgifterna om Pär-Arne Jigenius, som var redaktionschef och ansvarig utgivare på GT (inte GP) när texten som det refereras till skrevs. Men det är randanmärkningar. Om det blir en återförening av Nationalteatern…? Se filmen.
”Flee” – Jonas Poher Rasmussen
!!!!
På samma sätt som Jasmila Zvanics ”Quo vadis, Aida?” blottar den fruktansvärda bakgrunden till massakern på över 8000 bosniaker i Srebrenica kläder dansken Jonas Poher Rasmussen av flyktingars dilemma in till bara benet. Den animerade filmen om Amins flykt med sin familj från Kabul för över 20 år sedan är smärtsam, klaustrofobisk, insiktsfull och en dramatiskt komponerad dokumentär. Det är svårt att föreställa sig att leva ett gott liv i sitt hemland där allt plötsligt ställs på ända och flykt är den enda möjligheten; Jonas Poher Rasmussen lyckas med empati och en stark berättelse, som nystas fram.
””Molecules” – Andrea Segre, Italien
!!
Filmaren Andrea Segre är i Venedig för att söka sina faders rötter. Slumpen gör att han filmar en stad som samtidigt stängs ned på grund av pandemin och töms på turister. En märklig tomhet och stillhet inträder. Filmen fångar detta, vi får möte gondolierer som vrickar fram sina farkoster i öde kanaler, gatuförsäljare som står med sina stånd utan att ha några kunder. Växelvis väver Andrea Segre snyggt in smalfilmer han hittat från faderns kvarlåtenskap, filmer från Venedig, raspiga, stumma, som effektivt talar från andra decennier.
”La Veronica” – Leonardo Medel, Chile
!!!
Leonardo Medels film utgår från influencervärlden och är filmad stramt, som i en ram, kring Veronica, fotbollshustruns, och hennes Instagraminlägg. Det är effektivt, snabba klipp från olika situationer där framgång och yta också visar på det motsatta. Stämingen i ”La Veronica” skruvas sakta åt mot det otäcka, drama blir till något thrillerartat med ett slut som ger en fadd smak i munnen.
”Knackningar” – regi Frida Kempff
!!
Stämningarna i ”Knackningar”, baserad på Göteborgsdramatikern Johan Theorins novell, sätter snabbt tonen. Molly, som lider av mental ohälsa, är utskriven från sjukhuset, flyttar in i en ny lägenhet, men börjar snabbt höra ljud som skoningslöst fortsätter och pockar på uppmärksamheten. Hon misstänker granne efter granne, som hon också konfronterar. Men hennes sjukdomsbild ställer också till det; är det trots allt inne i hennes eget huvud som allt utspelar sig…? ”Knackningar” är inte dum som idé, men blir en smula för förutsägbar. Däremot spelar Cecilia Milocco övertygande och med stor närvaro och medverkar till att skapa den klaustrofobi som hudlös möter tittarna.
Lockdown cinema – en samling kortfilmer
Filmfestivalen har också bjudit på ett tiotal kortfilmer där ett gäng autörer skapat fritt under pandemin. Korta reflektioner med mer eller mindre ambition, men där resultatet väldigt lite har lockat till eftertanke och intresse för min del.
Stark och sorglig. Sofia Kappel gör en djärv långfilmsdebut som Bella i Ninja Thyberg ”Pleasure”.
”The salt in our waters” – regi Rezwan Shahriar Sumit, Bangladesh
!!!!
Konstnären, den fria tänkaren, reser med en träcontainer med arbetsredskap och -material till en fiskeby för att skapa. Fiskarna med sina familjer, som lever av vad havet ger, är under byn starke mans, imamen, strikt religiösa förhållningsorder. Klart att det blir konflikt. Klart att en ung kvinna visar sitt, förbjudna, intresse för den unge konstnären; tradition möter modernt, vidskepelse möter vetenskap. Rezwan Shahriar Sumits debut är ingen sensation i sitt berättande, men är en ömsint historia som öppnar för förståelse för de tuffa villkoren som fiskarna lever under. Ständigt med havet som som skoningslös motståndare tillsammans med vädrets nycker, men också ett liv under imamens tuffa regim och egensinne.
”Sanna mödrar” – regi Naomi Kawase, Japan
!!!!
Ett ungt par kämpar för att bli föräldrar, men där mannen spermier inte når sin rätta destination. Skamligt, förstås. Men genom adaption skapas familjelyckan; två blir tre och inledningsvis får vi följa familjens vardag med förskoleincidenter. Så telefonsignalen, samtalet som ekar med ett tomt svar. Så nystar Naomi Kawase i sin berättelse med återberättande klipp och scener, syr ihop sin berättelse om den unga mamman, som av sin familj tvingas lämna bort ett barn hon själv vill behålla. Filmen vrider och vänder på perspektiven och sympatierna, för att mycket snyggt gå i mål med den sorgsna tonen klingande i dur.
”Pleasure” – regi Ninja Thyberg, Sverige
!!!
Göteborgsfödda filmaren Ninja Thyberg har spenderat åtskilligt av sitt känslomässiga kapital i både research och skapande för sin långfilmsdebut. Med en djupdykning i porrbranschens epicentrum i Los Angeles vill hon skaka om och gör det till viss del. 19-åriga Bella (starkt och modigt spelad av Sofia Kappel i sin filmskådespelarpremiär) åker till LA för att inte bli porrskådis utan också dito stjärna. Ninja Thyberg har skoningslöst valt porrskådisar, antingen agerande som sig själva eller i en roll, för filmen och landar i en lika skoningslös och tuff miljö. Bella vill ta kontrollen över sin karriär, men omfamnas snabbt av en cynisk bransch där bara de starkaste överlever, men där förlorarna inte är så få; snarare i legio.
Nej, jag är ingen vän av porr. Tycker att det kapar min hjärna och ger mig intryck jag inte kommer undan. Därför var jag också tveksam och på spänn inför visningen av ”Pleasure”. Men Ninja Thyberg väjer skickligt från närgångna, traditionella sexscener men utlämnar samtidigt ingenting, oavsett om det handlar om våldsam sex, bondage eller vad som nu krävs för att Bellas karriär ska stegras i ambitionen att nå porrfilmstoppen.
Det är en sorglig och plågsam film i en solkig värld. Det är svårt att komma undan lidandet som har gjort att människorna hamnat i den branschen. Varför Bella hamnat där…? Svaret får vi aldrig, mer än kanske i en scen som hastigt skrattas bort. Personligen hade jag nog behövt det för att bli klok på varför filmen är gjord.
”Sweat” – regi Magnus von Horn, Sverige/Polen
!!!
Svenske filmskaparen Magnus von Horn är utbildad i Polen och det är också där som han verkar. ”Sweat” gör en djupdykning i influencervärlden, fitnesskvinnan, unga Sylwia Zajac (Magdalena Kolesnik gör rollen skickligt) driver på hårt med sina gympass, piskar både sig själv och sina följare, både med gympass irl och via sitt Instagramkonto. Hon är charmig, leende och tillmötesgående mot sina följare och supportrar. Men väl hemma faller glorian och in träder ensamheten och kärlekslösheten. Hon utsätts för en stalkare, som öppnar för henne både fysiskt och via Instagram; en kärlekstörstande ensling som hon. Magnus von Horn driver på sin story effektivt och med fingertoppskänsla. Överraskar ibland, men allt för sällan. Ändå är ”Sweat” inkännande om en ung kvinna som gradvis är på väg ur sin narcissism.
”Dating Amber” – redo David Freyne, Irland
!!!
Irländsk komedi som bjuder på stor värmen och lika varma skratt. De två gymnasisterna Eddie och Amber förenas i sin homosexualitet. Men för att tvingas ut ur garderoben bestämmer de sig för att spela spelet som ett par, allt för att undvika trakasserande skolkamrater. David Freynes film är delvis baserad på hans egna erfarenheter, men där allt är snyggt tillrättalagt för att skapa en feelgoodfilm med mysfaktor. Något han lyckats med.
Bländande. Olivia Coleman och Anthony Hopkins gör en imponerande skådespelarinsats i ”The father”.
Rosa’s wedding – regi Icíar Bollain, Spanien
!!!
Skådespelaren Candela Peña (bland annat ”Allt om min mamma” vittnar om kvalitet och gör knappast någon besviken i komedin ”Rosa’s wedding”. Den ständigt påpassade Rosa tröttnar på att vara allas avlastare, bryter upp, växlar spår och vill vara trogen sig själv och sina drömmar. Varför då inte gifta sig – med sig själv…? Det är en rappt berättad story med stort underhållningsvärd, lättsam men med en väl förankrat djup och en rejäl portion feel good-känsla.
Startsladden – svenska kortfilmstävlingenmed sex filmer
Nattåget – regi Jery Carlsson
!!!
Kärlek på tåg. Blickar som utväxlas och som utvecklas till hångel i tågtoaletten. Fint fångat av Jerry Carlsson, som också finns med under rubriken ”2121” med sin ”Lyckad upptining av herr Moro”. ”Nattåget” laddar ungdomlig, hastigt uppblossande passion med homoerotisk touch.
”En lång utdragen olyckshändelse” – regi Lisa Rydberg och Lars Henrik Andersson
!!!!
En animation som är en tillbaka blick på en regissören Lars Henrik Anderssons barndom. En smärtsam sådan, med dova klanger som ekar från en missbrukande mamma med skenande mental ohälsa och en pappa som inte landar i problematiken. Filmen är skickligt berättande, i färg men med en känsla av svartvitt, ångestladdad, men samtidigt med en befriande humor som gör andningen lite lättare.
”Först här” – Clara Bodén
!!
En film som vill utforska den tilltagande skillnaden mellan stad och landsbygd. Men filmen går vilse på kalhyggen och når inte riktigt fram till mig.
”Förhör” – Jakob Márky
!!!
En kvinna har uppbådat all sin kraft att gå till polisen för att anmäla sin man för ett grovt brott. Men hon möts med skepsis och en undvikande – kvinnlig – polis. Via telefonsamtal får man höra kvinnans mans förklaring till polisen. Vem bär på sanningen? ”Förhör” är en film som mycket väl skulle kunna bli en gastkramande thriller i större format och med rätt manus.
”Du är alltid 20” – regi Christer Wallgren
!!!!
Christer Wallgrens film är både en uppgörelse och en dokumentär om tonårstiden, festandet och drömmarna. Barndomsvännen som han är oskiljaktig från ska göra filmen ”Knark”, samtidigt som de som 19-åringar jagar kickar med GHB, den förrädiska drogen. ”Du är alltid 20” skakar om och griper tag. Är naket och uppriktigt berättad med scener hur filmen som aldrig blev av parat med klipp där tittaren får kliva rätt in i en vilsen, men engagerad tonårstid.
”The expected” – regi Carolina Sandvik
!!!!
Absurt komisk och med väl valda skräckinslag. Det är regissör Carolina Sandviks recept i denna animation, gjord med stop motion-teknik om en gravid kvinna och hennes man där utvecklingen är allt annan än den förväntade.
”Punami steam” – regi Emma Pål Brunzell
!!!
Filmen om influenser Isabell bjuder på Startsladdens största garv i en scen som egentligen är smärtsam. Regissör Emma På Brunzell lyckas skickligt på kort tid skapa stämningar, bjuda på mental ohälsa, glorifiera influencers och nogsamt klä av desamma.
”Det bäst med Corona” – Roozbeh Behtaji och Astrid Söderberg
!!
Det regisserande Göteborgsparet har coronaåret som utgångspunkt i sin film. Inte dumt tema. Men metafilm, en film om en film, landar aldrig riktigt i de dramatisk och dynamiska förhoppningar som det känns som filmen önskar.
Uppgörelse. Rosalinde Mynster gör som Laura/Irina upp med mycket i långfilmen ”Persona non grata”.
”Persona non grata” – regi Lisa Jespersen (Danmark)
!!!
Irina har inte bara bytt namn från barndomens Laura, hon har också skapat sig en ny identitet som författare inne i den hippa, köpenhamnska kultureliten. Självklart blir det en bjärt kontrast när hon kommer hem till föräldrarnas gård på Jylland för att närvara vid sin brors bröllop. Ett bröllop som dessutom ska ske med den som mobbade henne som värst i tonåren. Öppet för förvecklingar och med en kärv humor gör så Irina upp med både mobbare, föräldrar, sig själv och den krets hon spunnit kring i den danska huvudstaden. Där finns vissa moment som bjuder upp till likheter med Thomas Vinterbergs ”Festen”. Men ”Har kragerne vender”, som är den danska titeln inte helt lätt att översätta men tänk ”långt bort i Hälsingland”, står definitivt på egna ben.
”Mama” – regi Li Dongmei, Kina
!
Li Dongmeis regidebut arbetar med ett tålamod som inte jag har. ”Mama” är en film i ultrarapid, som utspelar sig i långa scener växelvis på den kinesiska landsbygden och i en mindre stad. Allt för lite händer, allt för lite fascinerar, allt för lite lockar… mer än sömn.
”Never gonna snow again” – regi Malgorzata Szumowska, Polen
!!!!
Filmen om den frilansande massören Zhenia (Alec Utgoff), med sin barndom i Tjernobyl, är poetisk, vacker, dramatisk och mollstämt humoristisk. Han har fått hugg i den fina gated communityn utanför Warszawa där varje villa är den andre lik. Innanför möter vi olika människoöden, som möter Zhenias mjuka händer och besynnerliga krafter. Lite som temat under festivalen har givit är också detta en film berättad med lågt tempo. Men den har en närhet och innerlighet som berör och som lever kvar.
”Slalom” – regi – Charlène Favier, Frankrike
!!!
Charlène Faviers debutfilm tangerar Ronnie Sandahls ”Tiger”. Men istället för tuff fotbollsmiljö handlar om det om det lovande alpina löftet, 15-åriga Lyz, som lämnas av sin mor för att träna för att tävla i något slags skidgymnasium. Miljöerna är bekanta från Ruben Östlunds ”Turist”, inspelad på samma plats Les Arcs. Lyz (fantastiskt spelad av Noée Abita) utmanas av sin lärare/tränare Fred (intensivt spelad av Jérémie Renier), som snabbt kliver över alla gränser. Först verbalt senare sexuellt.
Filmen tar avstamp från Charlène Faviers egna erfarenhet som inom alpin skidåkning. Den är obehagligt närgången med svindlande skidscener, tonårsförtvivlan som glider över till mental ohälsa och övergrepp utan skyddsnät. Obehagligt bra.
”Night of the kings” – regi Philippe Lacôte, Elfenbenskusten
!!!
Jag tänker ibland på vad det är som lockar med gangsterdrama, eller kriminalitet i verkliga livet? Baksidan ser man ju sällan, även om det finns dramatiseringar från fängelsen. Jag har ju haft vinstlotten att inte behöva dras in någon brottslig verksamhet. Skattar min lycka än högre när jag ser ”Night of the kings”, som är ett episkt drama i fängelsemiljö i Elfenbenskusten. Där finns en förhärskande hierarki, som ständigt utmanas. Det är dit en ung ficktjuv skickas för att snabbt bli berättaren ”Roman”, ofrivilligt satt att underhålla. Afrikansk berättartradition är stark, så det är upp till bevis för den kräsna, och brutala, publiken. Motvilligt, och med livet som insats, antar han utmaningen, som när det är som bäst ackompanjeras av sång och dans. Det är en mörk film men paradoxalt vackert berättad i en miljö jag alltså är tacksam att möta endast på film.
”Quo vadis, Aida?” – regi Jasmila Zbanic, Bosnien-Herçegovina
!!!!
Så här långt Filmfestivalens starkaste film med en smärtsam påminnelse om inbördeskriget i forna Jugoslavien och den etniska resning som de bosnien-serbiska styrkorna stod för. Tolken Aida (spelad med nerv och intensitet av suveräna Jasna Duricic) verkar i ett hårt ansatt Srebrenica, som 1995 skulle skyddas av FN:s styrkor. Men de bosnien-serbiska intar staden och invånarna flyr till platsen där FN har sin lokala förläggning. 30000 bosniaker söker skydd när fienden utmanar FN, som lokalt helt saknar stöd från EU, Nato och högsta ansvariga inom FN. Bland dem Aidas man och två söner, som hon desperat försöker skydda. Vi kan historiens utveckling; hur bosnien-serberna under ledning av general Mladic separerar män och kvinnor, för att frakta bort dem och i lönndom avrätta 8383 bosniaker av manligt kön. Filmen är gastkramande och omskakande från start till mål. Men sannningen tätt inpå, oundvikligen, är det obegripligt att västvärlden kunde titta på med armarna i kors i detta som hände för blott 25 år sedan. Och att vi i förlängningen kunde ha den inhumana flyktingretorik då, något som blivit än värre nu. ”Quo vadis, Aida?” är smärtsamt stark.
”Limbo” – regi Ben Sharrock, Storbritannien
!!!
Apropå flyktingproblematik… brittiska regissören Ben Sharrock förlägger sin film på blåsiga Yttre Hebriderna. Ett gäng manliga flyktingar placerade på de vindpinade öarna för att lära sig engelska och hur man förväntas agera i det brittiska samhället. Det är lågmäld humor med den syriske flyktingen Omar i centrum. Han som i hemlandet tjänade som uppskattad musiker med oud, som sitt huvudinstrument. Det är en film om utanförskap, om längtan, drömmar och otillräcklighet. Men Omar slits också mellan förpliktelser till sin familj, som strandat i Istanbul och sin bror som strider i Syrien. Det skapar en oförmåga att spela på det instrument som han ständigt går och bär på i något slags väntan. Telefonsamtalen är återkommande från den ensligt placerade telefonkiosken, som väcker minnen om ”Local hero”, men med helt andra stämningar.
Gritt – regi Itonje Søimer Guttormsen, Norge
!
Norsk film har tagit stormsteg de senaste 10–15 åren med spännande produktioner från storslagenhet till mindre draman. Men med ”Gritt” tappar jag tålamodet i den segt berättade historien om den misslyckade performancekonstnären Gritt. Hon som på något märkligt vis nästlar sig in överallt och i de mest märkliga sammanhang. Det kunde ha blivit en humoristisk betraktelse av kulturen, men blir en sorgligt saktfärdigt redogörelse som börjar i källaren för att aldrig komma upp i ljuset.
”The father” – regi Florian Zeller, Storbritannien
!!!!!
Florian Zellers framgångsrika pjäs blir också hans mästerliga film. Anthony Hopkins spelar med intensiv bravur den demente Anthony (ja, Florian Zeller har tagit namnet på sin huvudkaraktär från sin favoritskådespelare) i detta kammardrama. Här kämpar Anthonys dotter (strålande insats av Oliva Colman) för sin fars välmående. I hastiga scenväxlingar och intensiva svängningar i både repliker och humör bjuds man in i den senildemente Anthonys värld. Det märks, men stör inte alls, att det är en film baserad på en pjäs. Dialogen är utsökt, väl balanserad och både varm, dramatisk och sorgligt igenkännande och inkännande. Bättre än så kan det inte bli och frågan är om Anthony Hopkins någonsin gjort en starkare roll…
”En runda till” – regi Thomas Vinterberg, Danmark
!!
Gud vad trött jag är på män som gör som pojkar alltid har gjort. Som spelar ut sina tillkortakommande med utmaningar som ska stärka bristande självförtroende och krydda liv som går på tomgång. Thomas Vinterbergs film, som heter ”Druk” på danska (återigen svåröversatt) möts man av fyra lärare som var och en för sig hamnat på tomgång i både karriär och familjeliv. Varför då inte utmana livet enligt norske psykologen Finn Skårderuds tes om att människan fötts med 0.5 för lite promille i blodet. Så med salongsberusning på jobbet och fram till klockan åtta på kvällen höjer de fyra kvaliteten på sina liv och sin undervisning. Men varför nöja sig…? Med danskt gemyt ökas intaget och blir till holmgångar som utsätter både arbete och familjelivet för påfrestningar utanför rimlighetens gränser. Roligt…? Nej. Jag tycker, måhända prudentligt, inte det. Ser man dessutom i perspektivet att Thomas Vinterbergs 19-åriga dotter Ida omkom i en bilolycka bara dagar in på inspelningen, tycker man kanske att filmen kunde utvecklats till ett mer ödmjukt förhållningssätt till livet. Men, nejdå, dansk machomanér och skål hela vägen in i slutet. Men, med detta sagt, så gör skådespelarna Mads Mikkelsen, Thomas Bo Larsen (förfärligt bra i sin accelererande alkoholism), Lars Ranthe och Magnus Millang stronga insatser. Dock i en genre som känns så daterad.
”Beginning” – regi Dea Kulumbegashvili, Georgien
!!
Georgiska regissören Dea Kulumbegashvilis debutfilm har utmålats som en festivalsensation och har prisats i såväl Toronto och San Sebastián. Men hos mig lämnar den frågetecken med sina vaga ramar, långa, på gränsen till uttråkande, scener och en berättelse som jag inte blir klok på. Det börjar intensivt med ett attentat med molotovcocktails mot Rikets sal på den georgiska landsbygden där en församling har samlats för gudstjänst. Yana är gift med ledaren för församlingen, har en son med honom, men där hon nu börjar ifrågasätta hur hon lever. Fint så. På andra sidan står inte bara en oförstående man utan också en polis som vill tona ned händelsen. En påstådd polis söker upp Yana när hennes man inte är hemma och utsätter henne för övergrepp. Men ramarna i berättelsen är så vaga att allting bågnar i takt med att alla frågetecken i filmen behöver rätas ut. Det långsamma tempot i filmen gör heller inte mycket till.
Att matas med filmer i massor är också att matas av intryck och känslor. Här följer ett koppel kortrecensioner av filmer som passerat revy sedan i torsdags för en vecka sedan.
Gripande. Tyska filmen ”Udine” – en av flera starka filmer från Göteborgs filmfestival.
”Gagarine” – regi Jéremy Trouilh och Fanny Liatard, Frankrike
!!!!
En film som på samma gång är poetisk, smeksamt dramatisk och långsamt berättande utan att tappa fokus. Gagarine är bostadsområdet utanför Paris, uppkallat efter den ryske kosmonauten. Miljonprogramsområdet är illa underhållit och ska nu, trots hyresgästernas protester, rivas. Youri (underbart namn på ) är en 16-årig grabb med austronatdrömmar i en tuffa förortsmiljön. Tillsammans med några vänner försöker han hindra områdets utplånande. ”Gagarine” är en skön motklang mot gängse bilder av förorten med ungdomar som hittar en väg utanför utanförskap, kriminalitet, drogmissbruk och våld för något högre och vackrare. Filmen är inspelade på plats med de boende innan rivningen 2019.
”Tove” – regi Zaida Bergroth, Finland
!!!
Norden vårdar sin historia i en trend där allt från kungligheter, motståndsmän- och kvinnor till artister och författare. 2017 års filmfestival inleddes med finska ”Tom av Finland”, bögikonen, med världsrykte, med samma artistnamn som titeln. Nu, 2021, är det dags för den finska tittarsuccén ”Tove” om Tove Jansson, konstnären som också hon blev ett världsnamn i än högre grad med sina berättelser och teckningar om Mumintrollen.
”Tove” är ett rakt berättar historia baserad på den finska konstnärens och författarens liv från tonåren fram till 50-talet. Den är skickligt gjord, ger en varm och inkännande inblick i Tove Janssons liv med Helsingfors inre kulturkrets innan, under och efter andra världskriget.
Alma Pöysti – dotterdotter till Lasse Pöysti och Birgitta Ulfsson som ju spelat muminpappa och -mamma i tv-serien – gör ett fin porträtt av Tove Jansson, som rymmer både envetenhet, självförtroende och tvivel.
”The killing of two lovers” – regi Robert Machoian, USA
!!
En separation som tär, precis som den påvra tillvaron i en slättstad i Utah i skuggan av Klippiga Bergen. Det är kargt, kallt, blåsigt, torrt, brunt, trist… som för att förstärka känslorna mellan David (Clayne Crawford) och Niki (Sepideh Moafi). Han, som pendlar mellan den varmt omtänksamma pappa och de oventilerade vrede han känner inför separationen. Hon som skaffat sig en älskare, som de tre barnen skyr.
Filmen skildrar tröstlösheten, men tragglar på i ett lunkande tempo, som inte ett försök till crescendo i finalen kan ändra på.
”Conference” – regi Ivan I Tverdovskij, Ryssland
!!!
Ryske regissören Ivan I Tverdovskij skapar en långsamt, försiktigt berättade film på reminiscenserna av terrorhandlingen då 50 tjetjenska terrorister belägrade en fullsatt Dubrovkateatern i Moskva 2002.
När en nunna vill ordna en minnesstund i teatern 17 år senare spänns bågen vibrerande till det olidliga. Efterlevande och de som förlorat anhöriga möts för att prata om vad som hände. Minnesbild för minnesbild skapar en sällsam dramatik med sorgkantad inramning.
”Aalto” – regi Vipa Suutari, Finland
!!!
Dokumentär som innehållsrikt berättar om aktade, finske arkitekten Alvar Aalto, hans drivkraft, han visioner och skapande. Men som utan skrupler också visar upp honom som kvinnokarl, som alltid höll sin hustru Aina närmast hjärtat. Ett geni, men som också lever ett liv på dåtidens geniers (kanske gäller även nu) villkor. Mycket resor, långt från familjen, arbete före samvaro med barnen vars bristande närvaro dessvärre också präglar filmen; jag saknar deras röst.
”2121” (fem svenska kortfilmer)
!!!
”Jordbundna” (regi Baker Karim), ”Skönheten” (Beata Gårdeler), ”Finito” (Patrik Eklund), ”Folly (regi Hugo Lilja) och ”Lyckad upptining av herr Moro” är fem filmer som i samarbete med Svenska filminstitutet och SVT:s kortfilmssatsning fått uppdraget att skildra världen om hundra år. Filmskaparna har gjort ett strongt arbete med vitt skilda infallsvinklar, men samtidigt under frågeställningarna ”Hur ser livet ut, hur mår jorden och vilken nya dilemman, främmande i dag, upptar våra tankar och känslor?”
Mest eftertänksam är ”Skönheten” om just skönhetsideal i en fjärran framtid som gränsar till vår. Mest humoristisk är ”Finito” med jorden på väg till undergång. Samtliga filmer bär på embryon till större och längre produktioner.
”Tigrar” – regi Ronni Sandahl, Sverige
!!!
”Sen om du ska vara på den här nivån – du måste vara stark mentalt. Är du svag, då ska du inte vara på den här nivån. Då ska du spela i Allsvenskan, i Superettan, vakna varje dag och käka kanelbulle och bara gå ut för att ha kul.” Orden är Zlatan Ibrahimovic i Erik Nivas utmärkta intervju i Aftonbladet när Sveriges främste fotbollsspelare som 39-åring vunnit ytterligare Guldbollen.
Journalisten och författaren Ronnie Sandahl är en förkärlek för sport och de mekanismer som leder till framgång, som i filmen om Björn Borg. Då stod han för ett dramatiskt manus. Nu är han regissör och har baserat sin film på Martin Bengtsson självbiografi ”I skuggan av San Siro”. 16-årige fotbollstalangen Martin Bengtsson får chansen att förverkliga sin dröm, skriver på ett kontrakt med italienska storklubben Inter. Han är tekniskt förberedd, men mentalt…? ”Tigrar” gör utan omsvep upp med en brutalt tuff miljö, som knappast kan ha gagnat spelutveckling och som än mindre har sett till de unga spelarnas mentala hälsa. Om och om igen ger den juvenile svensken sig själv övningar utanför träningarna för att bli bäst. Om och om igen skalar han sina två ägg, det han äter till frukost. Om och om igen tar han klivet mot det oundvikliga. ”Tigrar” är brutal, men inte omskakande. Den har kraft, men saknar full karisma. Men mest nödvändig är den kanske ändå, precis som boken, för debatten om att synliggöra den mentala ohälsa som finns i sportvärlden.
”Udine” – Christian Petzold, Tyskland
!!!!
En kärleksfilm som är udda och gripande. Udine, som blir lämnade och djupt sårad, träffar dykaren Christophe. Hon, historiker som föreläser om Berlins historia, blir upphöjd och bekräftad. Hon i sin tur bekräftar honom. Vackert, så långt. Men regissör Christian Petzold vill mer. Blandar in mysticism, leker med fantasin och trollar därmed ett sorgligt drama som med lågmält skådespel etsar sig kvar.
Det är ju på den här tiden av året som det sedan 1979 har skapats en flärdfull intensitet i Göteborg. Allt tack vare Göteborgs filmfestival, som höjt den kulturella pulsen rejält för cineaster i allmänhet och för nöjes- och kulturjournalister i synnerhet. Ja, förstås också för alla inblandade i Filmfestivalen, dit också inräknat regissör, produktionsteam, producenten och självklart skådespelare.
Men 2020 har gett 2021. Vi har under ett knappt år lärt oss huka under den väldiga pandeminäve som oberäkneligt slår till utan pardon. För att skydda oss från ondo har vissa näringar, som restaurangbranschen, sport-, kultur- och nöjesnäring fått klä skott för statens välvilja. På sätt och vis rimligt. Men smärtsamt.
Så när Göteborgs filmfestival håller sin 44:e festival är det med temat ”Social distansering” och med streamade visning, förutom några få lyckligt (ut-)lottade som får en visning i enskilda rum som Scandinavium och festivalbiograf Draken eller, finast av allt, en vecka i ensamt majestät vid fyren Pater Noster norr om Marstrand.
Filmveckan har startat.
Z och jag gillar Filmfestivalen och jag försöker förena nytta med nöje, arbetar en del, men går också på film för att dela mina upplevelser med den jag håller kär. Så när Filmfestivalen i samarbete med vissa hotell i Västra Götalandsregion bjuder på hotellnätter med filmfestivalflärd… ja, vilka är inte vi då att hoppa på ett sådant erbjudande. Vi valde bort Scandic i Göteborg och flärdfulla Lundsbrunn mellan Vara och Skara för Le Mat i Jonsered. Konceptet kändes ok, dessutom ett hotell som är inhyst i Jonsereds fabriker. Anrik mark sedan några hundra år, som senare förvandlats till film- och tv-centrum, bryggeri (Poppels) med mera. Vi ska alltså husera i vårt hotellrum, se på film och servas med helpension med möjlighet till snacks; allt levererat till rummet.
Men vi börjar redan på torsdagen med franska ”Gagarine”, som är själva försmaken av allt filmtittande som ska pressa in under dessa dagar. (Filmerna recenseras i enskilda blogginlägg.)
Vi kommer i galastass till hotellet en aningen för sent för att det ska vara bekvämt för vår egen skulle. Missar entrén, som är ytterst blygsamt skyltad och som saknar Filmfestivalens standarer utanför. Men vi parkerar, Z frågar på råd hos Poppels restaurang bredvid bryggeriet och vi kommer rätt. Möts av en värdinna i en entrén, men ingen röd matta och knappast med premiärkänslan vibrerandes i hotellets kalla insides väggar. Går ekande trappor uppför för att checka in (vi missade hissen, men det är ju bara nyttigt), blir visade vårt rum och ska försöka snabbt komma in på Filmfestivalen invigning (som vi är sena till) och därefter premiärfilmen, finska ”Tove”. Det går så där. Trots hjälp från hotellets sida tar det evinnerlig tid. Kanske inte så konstigt. Erbjudandet om Filmfestivalkonceptet rasslade till hos hotellet, som inte hade tv-apparater i alla rum, men snabbt skaffade. Därför var alla inte installerad, däribland vår. Men efter lite krångel löste det sig och vi kunde, med alkoholfritt bubbel och popcorn ta oss an invigningen. Maten knackade på dörren, vi fick en Poppels till och tog oss an filmen om Tove Jansson, som gått svindlande bra i hemlandet, trots coronaåret. En Plantation Barbadosrom, en 60-årspresent där dyra droppar sparats, förgyller kaffe och efterrätten.
Ja, vi missar den dramatiska handbollsmatchen Sverige–Frankrike i handbolls-VM. Men landar i en paus i filmtittandet i Danmark–Spanien, där Sveriges finalmotståndare ska koras. Med resultatet klart står det alltså mellan Sverige och Danmark, de sistnämnda som favoriter mot överraskningarna Sverige. Drama i Egypten och drama hemma, där Z:s hemland ställs mot mitt.
Då har vi genom Z:s försorg fått cola och kaffe att dricka till Fazers goda salmiakglass, godis och Hantverkspraliner från Jonsereds trädgårdar (kostade mer än de smakade), för festens skull.
Rummets väggar är kala, akustiken är en mardröm för en ljudtekniker men till glädje för en Tom Waits med sitt märkliga reverb. De två stolar som finns att sitta på är placerad med ett bord in i en vrå vid sidan om tv-skärmen. Alltså får vi möblera om och sitter vid varsin sida om de parallellt placerade 90-sängarna med nattduksborden som matbord. En bit i från, men ändå tillsammans och definitivt socialt distanserade enligt Filmfestivalens tema.
Vi avrundar dagen med dystra ”The killing of two lovers” (USA), som utspelar sig ett kargt, öde Utah som inte lockar.
Jag vaknar sju. Då sover Z snusande tyst. Utanför virvlar Säveåns strida strömmar under den kalla, frostbitna gryningen där en klart lysande måne håller på att fasa ut från himlapällen. Så ringer klockan på mobilen för Z, efter lite snooze öppnar hon sina ögon och vi gör oss redo för den frukost som Z, via ett omsorgsfullt formulär, beställt kvällen innan. Klockan visar 08.30, men inga knackningar på dörren. Inte heller 09.00 eller 09.15. Första en dryg timme senare, efter påstötningar, kommer våra frukostbrickor med ursäkten om att alla boende önskat frukost vid samma tid. Frukosten ser inte riktigt ut som den som Z beställt (ljust bröd i stället för mörkt bland annat), men efter att nogsamt skrapat bort detta överflöd av smör som generöst bretts på smörgåsarna äter vi vår frukost till den första filmen: ryska ”Conference” för satt under dagen följa av dokumentären ”Aalto” om finske arkitekten Alvar Aalto, ett gäng kortfilmer och sedan Ronnie Sandahls ”Tigrar” för att runda av aftonen med ”Udine”.
Vi bokar om vår lunch till senare än sagt för att få utrymme för lite energi, friskt väder och vintersol. Tar en promenad i det vackra kulturområdet. Går upp mot Jonsereds herrgård med ett protokoll för en tipspromenad i vår hand, men först en snabb inflikning runt hörnet där några scener i ”Vår tid är nu” spelades in (inne i byggnaden som hyser hotellet spelades för övrigt mängder med interiörscener in). Vädret är strålande, januari får vara januari, några minusgrader och friskt.
Nära herrgården står några hästar som jag i ett försök av världsvant manér försöker klappa till den ena bruntens förtjusning: ”Mera, mera!” gnäggar den tyst.
Vi tar lite bilder i den sobra miljön med den vackra utsikten över Aspen, dividerar en smula om den bifogade kartan och hur vi ska gå, innan Z får rätt och vi knallar ned mot stranden, betar av några frågor på vägen, går ned i en grafittimålad tunnel under järnvägen och mot Sävenåns strida strömmar. Det är en kort promenad, men den andas historia och tack och lov att området med Jonsereds fabriker inte har rivits; här är vackert.
Det vankas lunch och film. Vi får carbonara till farfalle, jag korkar upp vårt medhavda vin, betar av en av alla filmer, blir trötta av vinet och slumrar en stund efter visningen innan det är dags för nästa. En ström av kortfilmer under rubriken ”2021”, där några av Sveriges filmskapare i samarbete med SVT fått möjlighet att skilda ett framtida Sverige om 100 år. Middagen, en gryta med mineralvatten som dryck, kommer under gång.
Vi avrundar med ”På spåret” innan vi checkar ut en lång kväll.
Söndag morgon är som en repris på lördagens, förutom att den snusande hustrun nu har bokat väckning via sin mobil till klockan åtta då frukosten ska komma. Innan klockan är slagen knackar det på dörren, jag öppnar, tar emot brickorna och vi konstaterar att den frukosten vi får är den vi beställde dagen innan. Inte hela världen, men ändå lite märkligt. Så vi skrapar smöret från det nu ännu vitare bröder, fel… jag gör det. Z vägrar äta mackorna. Så ser vi ett sjok kortfilmer under rubriken ”Lockdown Cinema”, för att konstatera att ibland är det inte svårt att göra film. Där och då väcks också tanken, med det gnistrande vackra vintervädret på utsidan, att vi kanske ska avbryta vår vistelse och tacka för oss. Ja, vi har en film till att se och därefter lunch. Men vi bryter tagningen, checkar ut och tar bilen med insikten att vi hade kunnat göra det bättre hemma, med hämtmat framkörd till dörren hade vi kunnat frossa med närhet till våra egna faciliteter.
Vi passade på att passera äldste sonen, hans fästmö och framför allt sonsonen; ett möte bättre än den bästa film.
Favorit. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Ps. Har blivit uppringda av hotellet, som generöst kompenserar oss för att inte ha levt upp till förväntningarna.
Ibland är det som om allt håller andan. Som om tiden står still och världen stannar av.
Så var det när beskedet om David Bowie hade gått bort i sviterna av cancer bara dagarna efter att han fyllt 69 år 2016. Visst hade bilder skvallrat om att hans hälsa inte var bra, samtidigt hade han ju besökt repetitionsarbetet av Broadwayuppsättningen ”Lazarus”. Och visst hade han på sitt sista album ”Blackstar”, som ju kom på hans födelsedag 8 januari 2016, gett tecken på att han visste att jordelivet var över. Johan Rencks videor ”Blackstar” och ”Lazarus” gav hintar om det.
Men dö blott 69 år gammal…? Nej! Nej!
Sina sista album ”The next day” (2013) och ”Blackstar” var konstnärligt vitala och visade på en aldrig sinande inspirerad konstnär. Singeln ”Where are we now”, som även den kom på hans födelsedag (8 januari 2013) var visserligen en överraskande nostalgisk tillbakablick av denne ikon som så sällan ville titta tillbaka. Men jag såg den då som en äldre mans (han var då ungefär som jag är nu) reflektioner av en tid som flytt och det iklätt i vacker musikalisk dräkt. Låten blev Z:s och mitt soundtrack på vår bröllopsresa Berlin–Paris–London där det blev ett slags final på resan med besök på den imponerande Bowieutställningen på Victoria & Albert Museum i London.
Nej, det gick liksom aldrig att tröttna på David Bowie. Han var så mycket: musiker, konstnär, visionär, estet, pionjär, kompositör…
Han, som var musikalisk ledstjärna för mig från sommaren 1973 och framåt, fanns inte mer, men hans musik, hans skapelser, ja, hans universum, gjorde det förstås.
Jag har sett på honom på scen några gånger (allt för få): båda Scandinaviumkonserterna på 70-talet och Ullevikonserten 1983. Bannar att jag var så dåligt på tårna då jag hade chansen att se honom sommaren 1974 i Birmingham, när jag var i krokarna på språkresa. Men så är det…
Men 13 september 2002 fick jag en kvarts audiens med honom på Elite Plaza på Västra Hamngatan i Göteborg. Jag har för mig att det var för ett Bingolottobesök hos Lasse Kronér, som förenades med en signeringsvända för albumet ”Heathen” på Bengans denna varma, sköna septemberfredag. Köerna ringlade ned förbi Sjöfartsmuseet och David Bowie satt plikttroget och betade av alla som ville ha hans autograf på albumet.
Bowieintervju och -reportage i GT 20020914
Jag satt alltså i 15 minuter med en person som jag beundrade. Ja, det fanns nerver med. Men kanske mer respekt. Men jag minns att precis då dörren in till sviten på hotellet öppnades infann sig ett lugn. Vi hade ett trevligt samtal, som spann på till det knackade på dörren och mina 15 minuter var över.
Han var full av inspiration. Ville fortsätta skapa. Hade turnéer på gång. Året efter startade ”A reality tour” i Köpenhamn (7 oktober 2003). Det som kom att bli hans mest omfattande turné i karriären. Han kom inte, som utlovat, till Göteborg, men spelade i Globen dagen efter. I slutet av juni var det över. Det blev inte fler turnéer efter det. Det satte en hjärtattack på scen under spelningen i tyska Scheeßel stopp för 25 juni 2004.
Idag skulle David Bowi ha fyllt 74 år. Ingen ålder, nu för tiden. Men för en man, en artist, av hans rang kanske tiden ändå var utmätt till 69 människoår. I verkligheten vet vi ju alla att han levde så mycket mer än vad vi andra gör och skapade så oändligt mycket mer samtidigt som vi vet att han fortfarande lever på ett sätt som vi andra dödliga aldrig kommer komma i närheten av.
Ute blåser allt annat än sommarvind. Redan tidigt vaknar jag av hur rutorna rister i den starka blåsten, där det intensiva regnet piskar på dramatiken; jag klarar inte att somna om. Går upp. Tar Ragnar Jónassons ”Vit död” i handen, smyger ut ur sovrummet där Z snusar sött och tassar in i arbetsrummet för att tända en lampa vid soffan, lägga mig i den och läsa en stund. Vinden blåser envetet i takt med regnet och de sidor jag avverkar i den skickligt komponerade boken som spänner över 50-, 80- och 2010-tal. Som alltid med romaner som fängslar sitter jag med kartan bredvid för att fånga stämningen ytterligare. Jag vill in i den världen. Boken nu är en gåva från yngste sonen. Jag såg den i bokhandeln och fångades av omslaget: Akureyri! Där, där Z och jag var med goda vänner i mars 2019; en annan tid, en annan plats.
Ja, 2020 har ju varit eljest. En utmaning för alla, i synnerhet för de som insjuknat och för alla som tvingats jobba med dem. 2021 knackar snart på dörren. Jag har så här långt hållit mig frisk. Familjen i stort sett också. Vi har varit försiktiga, tvätta händerna torrt fnöskiga, hållit av varandra men på avstånd. Trist, krasst. Men viktigt. Men det är klart. När ett barnbarn kommer i oktobers början förvandlas mycket. Jag erkänner att jag föll till föga med det lilla livet framför mig och med sin son som nu blivit efterlängtad pappa. Det blev kramar.
Det lilla gossebarnet har passerat elva veckor, snart tolv. Växer och mår bra, charmar oss alla, så länge han får den omvårdnad han behöver och den mat att suktar efter. Det är ju på samma gång livets under och dess självklarhet, men som jag aldrig upphör att förundras över. Dessutom förvånar jag mig själv över att ha glömt mina söners litenhet och vad deras behov en gång var.
Juldagarna har tickat ut i stillhet. Maten som lagades och bröden som bakades har börjat ta slut, men räcker ett tag till. Julaftonsmorgon blev i familjens hägn, en sparsmakad skara för julgröt, så som traditionen bjuder. Vi höll distansen med något slags närhet i känslorna. Det gick bra. Sedan julstöket inför samlingen med en än mindre skara, Kalle Anka, förberedelser för det digra julbordet, sedan sittning och samkväm. det blev en fin stund, som bröts för Karl-Bertil Jonsson och sedan julklappar, sötsaker, frukter och senare paketleken plus spel.
I sin vrå glittrade den av Z inköpta och även klädda granen. Den som vi varje år dividerar om när den ska in. Jag förespråkar dan för dan. Z, med sin danska tradition, vill ha in den till första advent och ut på annandagen. Jag slänger ut julen tjugondag Knut. Nu kom granen från den fuktiga parkeringen vid Ica Maxi i Högsbo in i värmen någon dag innan dan före dan; det fick gå.
Bistert utanför, alltså. Men både julafton och juldagen bjöd på fint, insmickrande och friskt kyligt väder. Så det får gå. I skortstenspipan viner blåsten, det drar kallt in i köket, där jag plockar undan efter kvällen före, fyller hart när diskmaskinen, går ned i källaren med burkar, flaskor och sådant som ska återvinnas.
Det är tyst i huset, bara jag är vaken. Utanför ligger gatan stilla och reflekterar gatans ljus allt blekare ju mer gryningen tar över.
Vi har haft en fin jul med våra närmaste. Har delat julklappar försiktigtvis, men där Z skämde bort mig med en tredelad tweedkostym, måttbeställd från Tweedmaker, där uppgifterna sändes i sent november och en färdig kostym anlände, skräddad och klar från Singapore en vecka innan jul. Av dottern och hennes sambo fick jag ett par sockor i gult och rött med surströmmingsmotiv, surheten i sockarna får jag själv stå för, men underbar humor är det i gåvan. Z hade ju hörsammat min fåfänga jakt efter stickade slipsar och hittat på Nätet. Yngste sonen kom med Paul McCartneys senaste, den som jag oaktsamt innan jul köpt. Dessutom alltså den bok jag nu läser. Av Z fick jag dessutom en delikatesspåse med italienskt gottgott, som vi ska spisa på när julmaten tagit slut.
Bortskämd igen, ja vet. Jag är tacksam för det. Tacksam för hur jag har det och det som livet gett. Ingen självklarhet alls och något att vara ödmjuk inför varje dag. Ett år där jag förmodligen handlat fler kläder och skor än någonsin. Förvisso second hand, men inte desto mindre och de som minns minns mitt löfte – var det i 2015 års inledning? – om köpstopp. Nå, det har ju gått sisådär med det. Men kanske dags att infria 2021.
Jo, det är klart att jag saknar min hockey. Jag har inte spelat, än mindre rört mig, sedan hallarna stängde där i november. Ibland går jag ned i garaget och plockar med prylarna och luktar på dem som tjuren Ferdinand på blommorna. Ändå lyckades jag spela mig genom våren och till och med sommaren med mitt första sommarläger någonsin.
Årets dagar är räknad, inte många dagar är kvar. 2020 har varit utmanande, men ändå gett så mycket. Först ut med välsignelse var gudsonen förstfödda som kom mitt i det inledande coronakaoset, en frisk och vacker dotter bland ond död och pandemi; livets paradox.
Vi fick gjort några resor, trots allt. Så även om Tanzania, Spanien, Roskildefestivalen och Vietnam sattes på väntan har vi berikat oss en smula med det lilla. Jag vårdar fortfarande Västmanlands teaters uppsättning av ”Bellman 2.0” i ljuvt minne, den jag skrev om här. Tänk att få gå på premiär lördag 29 februari. Tror bara det kommer hända en gång i livet. Vi gjorde Västerås för en helg, bodde på fantastiska Steam hotel, som vi gärna återvänder till. ESS Group, som driver det, kan sina saker och vi har som en ambition att beta av kedjan samtliga hotell, även om det i Hemsedal (Fýri) och det utanför Helsingör (Marienlyst) av förklarliga skäl får vänta. Vi skulle checkat in på Ellery på Lidingö i skiftet november/december och passat på att se Vivienne Westwood-utställningen på Millesgården. Men den andra vågen av coronan kom ivägen för det äventyret.
Vårt ständiga resmål Köpenhamn blev av under tre av våra fyra Danmarksresor under året. Den första räknas inte; den var i januari för att uppmärksamma en ung släktings födelsedag och då var ju allt som vanligt i reatid.
Andra gången smet vi in några timmar för utomhusmöten med Z:s systrar, men var då aldrig i den danska huvudstaden. I september, då pandemin höll sig i schack, åkte vi ner för att fira Z:s tvillingsystrars 50-årsdag där en härlig brittsommardag medgav distanserat umgänge på en väldig altan under bar himmel. Det var då vi bodde nere i en hotelllägenhet i Nordhavn, den kreativa byggarbetsplats som allt mer visar på hur man skapar smarta, snygga och praktiska nya kvarter. Vi vågade oss till och med på att åka en folktom Metro och jag fick se Nick Cave-utställningen ”Stranger than kindness” i Den Sorte Diamant, den nya biblioteksbyggnaden. Jo, vi hann med en och annan secondhand också; jag kom hem med en snygg yllerock inhandlad på Røde kors för 350 dkr.
I oktober hinner jag celebrera 40 år sedan Kai Martin & Stick!:s debutalbum ”Biomusik” kom. Blir inviterad till målvaktsträning med en av Sveriges ledande målvaktstränare och får en timmes gnuggning som gör mig både trött och salig. Zeba har hunnit bli klar med sommarens projekt att rädda mormors och morfars trädgårdsmöbler. Men viktigast, förstås, mitt barnbarn Ivar, som föds kring lunchtid den 6 oktober.
Det blev en resa till precis när allt darrade till. En magisk resa till ett gråtrött Köpenhamn som ändå var blixtrande vackert. Jag hade tidigt på året, var det i januari…?, köpt biljetter till Suedekonserten på Falconerteatret 26 oktober. Jag närde en plan om att vi skulle kosta på oss att bo på anrika SAS-hotellet, det som nu ingår i Radisson Blu-kedjan, som stod färdigt i sina ståtliga skepnad med design av Arne Jacobsen 1960. Kanske kunde vi göra det inför vår take off till Vietnam, exklusivt, once in a liftetime… Det blev ju inte så, men ändå blev det. Den 29 oktober skulle Z:s mor ha fyllt 80 år. Hon som äntligen hade fått en gravsten vid platsen för sin sista vila skulle ägnas en minneshögtid, välförtjänt, med øl och smørrebrød bagefter på hennes favoritkro Sant Peders i Hellerup.
Z bokade hotellet, vi åkte onsdagen 28 oktober, smet åter in i Danmark i skydd av hennes danska pass, tog oss in till centrala Köpenhamn, fick beskrivet hur vi kunde parkera bilen i garaget under det väldiga hotellet, snirklande ner bilen via den smala passagen och parkera. Tog den slitna hissen en våning upp till lobbyn som prålade i dansk designpark. Jag skulle få bo där för första gången sedan juni 1964, då vi bara veckorna efter att Beatles bott där gjorde den sista resan med morfar. Vi – mamma, pappa, min syster och jag – reste med två bilar tillsammans med morfar och mormor till Österlen, Malmö och Köpenhamn där vi alltså fick en natt i det flotta och nybyggda hotellet. Jag drev min morfar till galenskap genom att snurra i Arne Jacobsenfåtöljen i rummet, nära den väldiga fönsterrutan; jag har sedan dess velat återvända.
Z är driftig. Frågar i receptionen vad det kostar att komma högre upp för bättre utsikt från rummet. Det slutar med att vi får en svit på artonde våningen med milsvid utsikt och detta för bara 200 kronor extra per natt. Det var ett erbjudande svårt att tacka nej till.
Precis som vid vår första vistelse tillsammans i Köpenhamn, midsommar 2007, så valde vi att sova utan persienner eller gardiner för fönstren. Stadens och dygnets skiften skulle bara komma till oss. Från toaletten/badrummet svindlade utsikten västerut, varje sittning tog därför sin tid. Vi hade Köpenhamns norra och västra kvarter och förorter framför våra fötter. Fantastiskt.
Första kvällen tog vi en middag i restaurangen på bottenvåning. Njöt bland få gäster i ett hotell som knappast skulle haft plats för oss under normala omständigheter. Vi går lite husesyn, kikar in i konferenslokaler, den för tillfället stängda skybarrestaurangen och smyger där i mörkret och tjusas. Vår svit är fantastisk med sin walk in closet där min lilla resegarderob med råge får plats.
Vi åker vår färd upp till vårt gentila boende, försöker se favoritserien ”Babylon Berlin” som före Sverige bjuder på nästa säsong. Men sömnen slutet oss för att timmar senare låta morgonen väcka oss till en disig utsikt. Frukosten intas nere i restaurangen där buffén plockas med munskydd och plasthandskar på. Vi har att göra innan ceremonin på kyrkogården i Sorgenfri och betar av våra ärenden.
Vi går västerut, Gl Kongevej, in i Frederiksberg, besöker en och annan secondhand utan att nappa, ned mot Frederiksbergs allé, in i någon blomsterbutik, in i ett konditori; gatorna är som en catwalk med människor, mest kvinnor, i spännande kreationer.
Jag har försökt klä mig diskret chict i fynd från både loppisar i Danmark som secondhand i Göteborg/Mölndal.
Vi hämtar ut bilen, snirklar den branta passagen uppför och ut för att sedan stäva via Vesterport norröver, Vestre och Nørre och Øster Farimagsgade, till vänster vid Botanisk have, över Fredensbro, förbi Rigshospitalet och ut ur Köpenhamn mot Lyngby och Sorgenfri. Regnet strilar oresonligt ned när vi parkerar bilen i väntan på de övriga sällskapet som ska närvara vid kyrkogården.
Men regnet välsignar oss med uppehåll när vi väl samlas och kliver ut ur bilarna in på kyrkogården. Den sena oktobereftermiddagen mörknar, men vi får en stunds samlad respekt för 80-åringen innan vi i ett mindre sällskap tar oss till Hellerup för en bit mat vid de bokade borden. Restaurangen är full, både på utsidans serveringar och på första våningsplan. Vi hade beställt bord på andra våningen, blir visade dit. Men ryggar tillbaka inför att de andra borden står alldeles för tätt. Coronadistansen fanns inte. Jag känner mig obekväm, men Z finner på råd och övertygar hovmästaren om en annan disponering av borden, så kommer vi till ro och får får øl och våra smørrebrød. Tätheten i restaurangen avtar inte och om någon tror att munskydd vid in- och utpassering räddar allt så tror de fel.
Vi tar bilen till hotellet fyllda av upplevelser och intryck, men inget slår utsikten från artonde våningen.
Vi klär oss. Tar hissen ned till matsalen. Beställer från à la carten och tar med våra plasthandskar från menyn. Låter frukosten sträcka ut, utanför väntar ett regngrått Köpenhamn och vi låter staden vänta. Väl färdiga med både mat och morgontoaletten tar vi väster ut: Vesterbrogade och ned mot Istegade, in i butiker, ut ur desamma och när Z fastnar in en secondhand som börjar bli lite väl frekventerad går jag ut för att promenera, rastlöst, fram och tillbaka på trottoaren. Så fastnar jag vid ett skyltfönster och inser att den här butiken kommer Z att älska.
När hon väl kommer ut går jag lite nonchalant vid hennes sida innan jag riktar hennes uppmärksamhet mot King Louis-butiken, det holländska märket som Z gjort till sitt. Det blir en blus, ett par strumpbyxor och ett par handskar, när hon är inne och provar smyger jag iväg ett par strumpor till expediten, som jag snabbt betalar för och stoppar i väskan; första julklappen klar.
Vi åker mot Z:s gamla hoods, Nordre Frihavnsgade där Z fyndar elegant och exklusivt. Plagg som klär henne, som den svepande Bossklänningen. Vi har en tid att passa, för vi är bjudna på mat hos Z:s syster T med man, kommer dit där vi inte varit sedan januari. En lägenhet som har blivit mitt danska hem. Vi låter oss väl smaka, men tappar kanske lite aptit då hundvalpen kissar på golvet under vårt bord. Det blir ett kort besök, vi kroknar helt enkelt, och tar oss till vår svit. På vägen beställer Z upp minibaren, som inte är laddad under dessa coronatider. Det blir drinkar, öl och bubbel under samtal samtidigt som blickarna växlar mellan att titta på varandra och en kittlande utsikten.
Morgonen är vår sista dag och festen från igår ligger ostädad kvar. Jag provar min Bossväst och Etonskjorta som jag köpt på second hand. Men växlar till Burberryskjortan, Mulberryslipsen, den bruna Morriströjan och de bruna Oscar Jacobson byxorna i manchester – allt secondhand – innan jag tar på mig H&M-rocken jag tidigare köpt. Vid är redo för brunchen nere i restaurangen.
Vi är tidiga, men ändå inte först, och kommer i skarven mellan frukost och brunch. Men som hotellets gäster fattas oss ingenting och efter en stund sippar vi på morgonchapmagnen till den goda maten. Allt med måtta, förstås, för även om vi har sen utcheckning först vid två så ska ju bilen köras hem till Sverige.
Så upp till utsikten, borstar våra tänder och beger oss fotledes västerut i jakt på en spritbutik för Z ska köpa till den duktige sonen som klarat Volvosteget och som en av få lyckats få en tillsvidaretjänst på Volvo Lastvagnar; klart att det ska premieras.
Vi hamnar på vår favoritgata, Værnedamsvej, mellan Frederiksbergs allé och Gl Kongevej. Där finns butiker och restauranger, som Les Trois Cochons som vi inte hann med den här gången. Men spritbutiken och japansk whisky hanns med innan vi bröt för promenad åter till hotellet och utcheckning med mersmak i munnen, ja, hela själen, efter ett magiskt boende.
Det är en resa jag tar med mig, exklusiv på så många sätt. Som trots gråväder och regn blev ljus, en resa och ett boende som kläs i minnets skimmer länge och med längtan efter igen och mer. Alltid med Z. Det blir bäst så.
Trivs i strålkastarljuset. Carl-Ewerth gör med sin ”Den sista primadonnan” en odyssé genom sitt liv. Foto: KAI MARTIN
Maj12, Kungstens industriområde
Bäst: Lidelsen
Sämst: De tappade replikerna.
Fråga: Blev det inte en lite snöplig final…?
I den gamla orgelfabriken i Kungsten håller Maj12 en levande scen som, som så många andra, lever hukande under pandemin. Så fint då med framträdande lite så där i skymundan. För att på samma gång inte glömma bort en suktande publik och bjuda upp till musik och underhållning.
Så med Carl-Ewert i strålkastarljuset och den ivrige Lars Sundqvist som ackompanjetör blir det en föreställning om den förstnämndes liv berättat till musik.
Det är en fantastisk resa från den frireligösa uppväxten i Värmland till längtan efter glamour, spotlight och ett liv som en musikal. Han har stolt gjort denna resa, inpräntat sin Zarah Leander, sin Edith Piaf, kan sina chansoner och kabaretrullande r, är noga med diktionen och vibrator som tävlar med teatralisk mimik.
I ”Den sista primadonnan” öppnas ridån för en revy som tar åskådaren genom Carl-Ewerths sena 40-tal via 50- talet och det frigörande 60-talet fram till nu och en allt annat än grånande primadonna. En färd som gett skavsår tillsammans med insikter. Men där längtan efter att få vara den han vill vara har varit större än någon plågoande någonsin kunnat ge.
I all sin enkelhet är det en stor liten föreställning med klädbyten, anekdoter och ett pärlband av sånger. Men tempot är lite för rappt. Både sånger och repliker skyndas på i en fart som hade mått bra av att vara mer vilsam. Där varje story borde fått andas – både för eftertanke och skratt. I sin iver glöms repliker – och sånger – av.
Men samtidigt är scennärvaron, glädjen i att synas, förlåtande. Här finns en historia som måste berättas. Fint så.
Den sista primadonnan
Om och med Carl-Ewerth Piano: Lars Sundqvist Manus: Dan Ying/Carl Ewerth Regi: Sonja Gube
Starkt drama. Lucy Kirkwoods ”Barnen” görs intensiv och svidande nära i Göteborg Dramatiska Teaters uppsättning med Erik Åkerlind, Mia Eriksson och Hanna Ullerstam i huvudrollerna. Foto: PER LARSSON
Som ett eko av kärnkraftshaveriet i Fukushima 2011 när en tsunami fick all säkerhet att rämna drabbar ”Barnen”. Lucy Kirkwoods hyllade pjäs, som hade premiär 2016, landar i ett tiotal år efter en kärnkaftolycka vid den brittiska kusten. Paret Hazel och Robin lever ett stilla liv utan de utflugna barnen. En gång medarbetare på kärnkraftverket lever de i olyckans skugga, den ständigt närvarande, men som de två sällan talar om. Redan i pjäsens inledning rubbas den bedrägliga idyllen när Rose, en före detta kollega, kommer på ett oväntat besök.
Lucy Kirkwood vrider och vänder på relationerna, låter triangeldramat spela fullt ut i ett rappt manus (utmärkt översatt av Kerstin Gustafsson). Scenrummet – kök/vardagsrum/hall – med två ingångar bjuder på öppningar och scenvändningar. Ofta stilla, men emellanåt sker skiften med ett tungt artilleri. ”Barnen” är fulländad dramatik som bottnar i allvar, svärta, sorg, reflektion och humor. Texten är en spinnande motor som emellanåt gasar och far iväg, men aldrig på irrvägar, aldrig för att förlora kontrollen.
Skådespelarna Mia Eriksson (Hazel), Erik Åkerlind (Robin) och Hanna Ullerstam litar på texten, låter tystnaden tala och replikerna vila. Det skapar en dialog som är närvarande, intensiv och verklig. Som åskådare är man i rummet, bjuds in till sällskapet utan att störa, skakas om, berörs och roas, för att skakas om igen.
Regissör Mattias Nordkvist har förtroende för både manus och för sin ensemble. Det gör att ”Barnen” bottnar, att dynamiken i berättelsen får en puls och att historien aldrig blir given; till det har den alltför snygga vändningar.
I denna pandemins krampaktiga år fungerar pjäsen dessutom som en oväntad spegel av nuet. Hur vi isolerar oss från en pockande verklighet, som helst inte ska rubba ens det mest bedrägliga lugn. Som om det som händer egentligen inte sker.
Barnen, Göteborgs Dramatiska Teater, premiär 16 oktober. Spelas t o m 6 december
Manus: Lucy Kirkwood
Översättning: Kerstin Gustafsson
Regi: Mattias Nordkvist
På scen: Hanna Ullerstam, Erik Åkerlind, Mia Eriksson
1980 var ett omtumlande år. Kai Martin & Stick! sloknade inte i sin ambition att ut- och invecklas. Skakade av sig rådande trender, rastlöst, för att öppna hjärtat för nya intryck för att göra avtryck. Hösten 1979 hade hela bandet, omtumlat, sett Simple Minds på Errols. En spelning som öppnade sinnena på samma sätt som XTC, Pere Ubu, Devo och Ultravox gjort. Vi lyssnade på allt och alla, lät oss inte begränsas i vår vilja till att skapa.
I februari 1980 var vi nere i Lundaton för att spela in vår andra singel – ”Måndag måndag”/”Slav i vår tid” – med Henrik Venant som producent. Det var också på hans skivbolag Heartwork som skivan skulle komma att släppas. Samtidigt låg Klas Lunding i startgroparna med sitt Stranded, dit vi blev inviterade för att medverka på samlingsalbumet ”Popjob”. Vi gjorde inspelningarna – ”Spel” och ”Telefon” – i Ljudspåret på Nobelgatan i Lunden i Göteborg under tidig sommar. Vi njöt av studions möjligheter. Hade på kort tid tagit steg framåt efter att först gjort ett snabbjobb med Bengan Blomgren som tekniker – sex och en halv timme inklusive mix – för debutsingeln ”Binder min tid”/”Jag dansar inte”/”(Försent) aldrig försent” i Nacksvings mobila studio nere i Västra Nordstan, mars 1979. Någon månad senare var vi inviterade till Sveriges radios studio 12 på Delsjövägen i Göteborg för liveinspelning till programmet ”Utspel” (sändes på Valborgsmässoafton 1979). Vi blev mer och mer bekväma på både scen och i studio.
1980 var alltså Heartwork intresserat av oss, precis som Stranded. Dessutom lockade Nacksving, där vi också satt i ett möte som gränsade till ett förhör. Men Silence records, Näved, Koppom visade också intresse.
En ruskvädersdag i april åker vi i två bilar upp till Arvika för en uppvisningsspelning. Rasta-Kaj, Gomer Explensch och Peter Bryx åker i VW-lastbilen som vi fått låna av Rangreklam. Ronny Jotten, Tony Vibrato och jag i en hyrbil, VW Polo, hyrd från Wagnefors. De drog in ett blötoväder med snöblandat regn och i Tingstadstunneln drog jag på mig bilbältet (det var inte lag på det då) där jag satt i baksätet. Tony Vibrato vid ratten. Ronny Jotten underhållande bredvid. E6 norröver mot Uddevalla för att sedan gena genom Dalsland upp mot Arvika via Årjäng.
Men strax efter Ucklum intensifieras ovädret. Den kurviga, gamla E6:an är plötsligen opålitlig. Sommardäcken tappar greppet kort efter att vi passerat en mindre slänt, bilen kränger vilt fram och tillbaka innan Tony Vibrato helt förlorar kontrollen över fordonet, som voltar ned i ett dike.
Tystnaden slår ekande mot oss. Vi hämtar andan. Frågar varandra om vi är ok. Tar oss ur bilen. Då ser jag två bilar i möte som, precis som vi, förlorar väggreppet i halkan. Frontalkollision mellan en mot norr åkande och en på väg söder ut. Min tanke är ”Åh, nej! Ska jag behöva slafsa med blod här…” med vetskapen om att en avgörande showcasespelning väntade i Arvika några timmar bort.
Lyckligtvis blev ingen skadad. Båda bilisterna, en handbollsspelare från Uddevalla, var förstås chockade. Köerna byggdes på. Genom ett trollslag kom polis, fackelbloss placerades varnande vid olycksplatsen. Bilarna kröp förbi olycksplatsen där bärgare kommit för att ta hand om vraken och vår plåtskadade bil i diket. När vi sitter i bärgningsbilen med Polon upplyft kommer en kvinna för snabbt in mot kön. Tvärbromsar. Gör en piruett med bilen och hamnar förvånad i färdriktningen utan att kollidera med någon. Försiktigt anpassar hon farten efter sin sena insikt. Vi åker mot Uddevalla. Hyr en ny bil. Kommer omtumlade till Arvika där den lätta lastbilen med utrustningen redan ankommit och de tre medlemmarna ur gruppen fått allt på plats.
Vi är förväntansfulla. Musikkaféet är inte stort. Men rymmer förstås fler än de fyra personerna från skivbolaget, de två anställda i kaféet och de tre betalande. Men vi bjuder upp som om det var utsålt inför en storpublik.
Så packar vi ihop. Åker mot studion i skogen och fascineras över faciliteterna, där mycket fortfarande inte var färdigt. Men studion redan i skick att användas. Vi får mat, samtalar med skivbolagets Anders Lind, Eva Wilke och Göran Andersson, den sistnämnda som fått korn på oss, och får på plats erbjudandet om att göra skivor hos dem. De står för kostnaderna. Vid break even delar vi på inkomsterna. Inga kontrakt. Bara hederliga löften. Vi älskade det.
I augusti skulle vi få lov att komma dit och spela in under fyra veckor.
Ystra la vi oss i våningssängarna, holkarna, i den stora sovsalen på andra våningen i det gamla skolhuset i Näved. Vi skulle spela in ett album! Detta knappt två år efter första spelningen. Dagen efter åkte vi mot Stenungsund för en spelning på en fritidsgård, som genomfördes pliktskyldigt inför en förvånad publik.
En månad senare blir jag misshandlad i Lund efter en spelning på pingstafton. Ett gäng raggare bryter sig in genom att slå sönder samtliga fönster i Henrik Venants hus, där vi övernattar, vid Bantorget. De flesta flyr. Jag blir kvar i soffan där jag ligger i min sovsäck, brutalt uppväckt av attacken. Två män slår mig, en av dem med en gummibatong, och tillfogar mig skador på huvud och höger arm, som jag förtvivlat håller upp för att skydda mig samtidigt som jag gråtande, skrikande undrar ”Vad har jag gjort? Vad har jag gjort?” med det iskalla svaret ”Håll käften din jävla punkare”.
Allt klingade plötsligt av. Jag gick med blodet pulserande ur mitt huvud och sprejade rummet rött, såg chockad hur personer gömt sig, en mor med sitt spädbarn… Det var kaos där och inne i mig. Lunds universitetssjukhus väntade, några stygn och en kommentar från läkaren som undrade varför vi var tvungna att se ut som vi gjorde‚ som om det var vårt fel att vi blev attackerade…
Jag hade förträngt det, men en dryg månad senare var jag nere i Lund, hos Henrik Venant och medverkade som gästmusiker och co-producent till Rädslas skivdebut. Övriga sommaren ägnade jag till att repa med bandet och jobba på GT, ett sommarvikariat som korrekturläsare.
Så är det dags. Vi packar, förväntansfulla, bilarna för avfärd mot Koppom och Silences studio. Kommer fram när Eldkvarn är på väg ut. Inspelningen av ”Musik för miljonärer” är klar. Bandets kulinariska äventyr har precis börjat, Plura har kockat med bravur och vi får höra av skivbolaget att vi har något att bevisa. Vi får förhandslyssna på slaskmixar från skivan, är fascinerat förtjusta; snart är det vår tur.
Sommaren lockar utanför. Inte långt från studion ligger badsjön dit vi går för att svalka oss mellan inspelningarna, som är intensiva och hängivna. Robert Broberg kommer förbi med sin dåvarande fru Anastasia. Gasleben och Jimmy Cyklon från vänbandet Cosmic Overdose hälsar på med syntar och taktmaskiner, som vi använder under en yster inspelning, det som kom att bli det hemliga avslutande spåret, av ”Jag dansar inte”. Ett slags hyllning till våra första fans.
Under ett avbrott i inspelningen åker vi in till Arvika för att gå på bio. Sommarkvällen är fortfarande ljus när vi kommer ut ur salongen. Bandkamraterna föreslår en fik, nickar nedåt backen och jag ser raggarna åka i karavan där nere och tappar det. Paniken slår till, jag storgråter och blir paralyserad. Istället för fika packar vännerna in mig i Toyotabussen och vi åker tillbaka till skogen, till studion och till lugnande sömn.
De fyra veckorna försvinner snabbt. Vi är klara. Albumet är mixat. Arbetet med omslaget påbörjas av Peter Bryx under överinseende av Gomer Explensch. Vi har under någon av middagarna kommit fram till titeln. ”Biomusik” och vill jobba på temat kring filmmusik, men också bio som i biologi. Idéer kastas fram och tillbaka, för att mer tangera just filmmusiktemat. Det blir en creditlista fullt av humor för de som så vill.
10 oktober kommer albumet. Musiktidningen Schlager startar denna dag, Vi stödspelar för dem i Göteborg, precis som andra stödgalor görs i Malmö/Lund, Stockholm och Sundsvall. Jag har precis fått uppdrag som stringer för dem och gör mitt första jobb som recensent samtidigt som jag debuterar som albumartist. ”Popjob” kommer ungefär samtidigt. I den vevan är vi också gäster i tv-programmet, det livesända ”AB Svensk Rock”, tillsammans med Cosmic Overdose.
Av den energistinna musiken som vi hade i början med låtar som gick i hundranittio hade vi komprimerat det mesta, sansat tempot efter att ha spelat på en modevisning och insett att modellerna inte hann ut på catwalken innan låtarna var färdiga och där, på plats, fick arrangera om musiken och dra ned på tempot. Vi upptäckte att det fanns en kraft och tilltro i det vi gjord där, förfinade det och öppnade för än mer influenser för att skapa vår egenhet.
kaimartinblog 