Film:

ARE WE LOST FOREVER

!!!

Regi och manus: David Färdmar.

I rollerna: Björn Elgerd, Jonathan Andersson, Micki Stoltt, Nemana Stojanovic, Lisbeth Johansson, Maria Hedborg med flera.

Hagabion

Att två Göteborgsregissörer, oberoende av varandra, har premiär samma år (2020) måste ses som unikt. Nyligen gick Maria Bäcks tunga ”Psykos i Stockholm” (som jag skrev om här) efter att ha inlett Göteborgs filmfestival. Under samma festival premiärvisades också David Färdmars ”Are we lost forever”. Fantastiskt i sig, dessutom två regissörer med Majorna som ytterligare gemensam nämnare.

Coronoavåren har gett förseningar för bägge deras filmer på biorepertoaren. För David Färdmar kanske lite tuffare ändå, då han som independentfilmare riskerar och satsar sitt eget kapital, förutom själ, hjärta och hjärna.

”Are we lost forever” har tagit sin modiga tid, men har slutligen hittat sitt fullängdsformat efter att först frestat med kortfilmen ”Vi finns inte längre” (2018). Det är just den som inleder ”Are we lost forever”, uppbrottet mellan Adrian (Björn Elgerd) och Hampus (Jonathan Andersson) är ett faktum i scener som skaver, smärtar och andas. Som spruckna relationer gör. David Färdmar vågar vara närgången, låter parets tystnad skrika, tveksamheter klampa in och emellanåt är spelet starkt autentiskt; det här händer, det känns, som svider.

Fortsättningen är elegant med utveckling för Hampus och inveckling av Adrian, som inte kommer vidare och inte förmår se sitt tillkortakommande. Han är machomannen, söker sig till snabba knull, vill dominera, men inte låta sig domineras.

För göteborgaren är Majornamiljön central, olika stamlokus sveper förbi i scener, som för tittaren kan vara spännande att pinpointa. Men det är förstås intensiteten i detta relationsdrama som är det väsentliga. Hur David Färdmar ogenerat väljer utdragna sexscener, där tittaren ofrivilligt förvandlas till en voyeur och jag generat vänder bort blicken. Något som inte har med den homoerotiska tematiken att gör. Sexscener är helt enkelt sällan min kopp te.

Men jag förstår David Färdmars intentioner. Filmen blir hudnära och skoningslös, med Adrian som allt mer ställs utanför i sin oförmåga att förändras, men som vill förändra dem han blir tillsammans med. Där skapas ett drama inom dramat, som smärtar, känns och får mig att skruva på mig av obehag över hur blind han är i sitt handlande. Men också med frågan till sig själv ”Hur lätt är det att förändra sitt eget, av arv och miljö, präglade beteende”…?

”Are we lost forever” är nu äntligen upp på biorepertoaren och är flygfärdig för diverse filmfestivaler runt om i världen. Det är den värd.