Tung start på Filmfestivalen

Film

PSYKOS I STOCKHOLM

Unknown Utmärkt skådespeleri. Foto: PRESSBILD

Regi: Maria Bäck.

Kamera: Nadim Carlsen.

Klipp: Julius Krebs Damsbo.

Huvudrollerna: Josefin Neldén och Josefine Stofkoper.

Invigningsfilmerna på Göteborgs filmfestival är sällan insmickrande. Men kanske minst av allt i år, som ju också titeln utlovar. Majornauppvuxna Maria Bäcks första spelfilm – det är väl första gången som en Göteborgsfödd regissör inviger festivalen – är ett drama mellan mor och dotter, som speglar sig i regissörens egen historia. Hon kan den alltså utan och innan, har dessutom vidrört ämnet i sin dokumentär ”Mamma är gud” (2014).

Det märks. Det här är ett drama som svider, som är outsläckligt sorgligt och som griper tag i hjärna och hjärta. 14-åriga dottern, som sätter sin förhoppning till Stockholmsresan och firandet av födelsedagen, ser istället alla signaler på ett nytt skov hos sin psykotiska mamma. Det blir dottern som ska försöka vara den vuxna, som ska ta ansvar när mamma allt mer går in i sina mönster, hyperaktiv, gränslös och med bilder som hon är bra på att förklara, men som bara hon ser.

Nu 17-åriga Josefine Stofkoper är mästerlig som den starka och sköra dottern, som lämnas skriande ensam i storstaden. Ansvarstagande och samtidigt beskyddande, utlevande men också försiktig, storögt iakttagande och reflekterande.

Josefin Neldéns (genombrottsfilm ”Tjenare Kungen” 2005 och folklig som Maggan i tv-serien ”Vår tid är nu”) mimik har alltid varit en stor tillgång på film/tv. Med den kan hon spänna känslobågen från sorg och smärta till pur glädje och förälskelse. Här är hela kroppen med. Hon gör mamman med plågsam styrka. Här glöms skådespeleriet bort. Kvar lämnas en människa som kliver ur euforin och in till det förlorade greppet om verkligheten in i psykosen.

Jo, Maria Bäck kan sin smärtsamma historia, men gör den inte kall eller avståndstagande. Som den dokumentärfilmare hon är får vi följa med in i galenskapen, in på läkarrummet, in på institutioner, som vore det verklighet, ett här och nu… Här får vi se också se scener som i förstone verkar komiska, men som är plågsamma och ur dotterns perspektiv pinsamma.

Det gäller att, som tittare, andas ut och andas in. För i det psykotiska finns där också en kärlekshistoria mellan mor och dotter, som Maria Bäck så här 20 år senare skildrar med känsla och närvaro.