Få kan väl som islänningen Arnaldur Indriðason långsamt väva en väv av intriger som tätnar allt eftersom. Han behöver inte 500 sidor för att skapa läsvärd stämning. Han balanserar ord och meningar med försiktighet. Binder samman dåtid med nutid, personliga intriger med utredningsarbete. Sedan några romaner tillbaka är det pensionerande kriminalaren Konráð Arnaldur Indriðason har som huvudperson. Nu hamnar denne i händelsernas centrum när ett skelett kommer upp i dagens ljus då en vägg i ett hus rivs. Med tålamod driver han fallet, som han inte alls har att göra med egentligen, framåt och finner kopplingarna bakåt för att hitta lösningen. Jag vet inte om det hjälper att jag har varit på Island, men med kartan i hand förhöjs läsvärdet och syn- och luktintrycken spetsas. ”Tyst som muren” är en utmärkt, lågt drivande kriminalroman, som behåller greppet från start till mål.
Randi Olausson: Jag glömmer att glömma Alltet
Martin Stenmarck gjorde 2017 en gripande musikalisk föreställning om hur det var att växa upp som en i en diger barnaskara. Hur det var att följa en nyckfull mor, som rev upp bopålarna för nästa plats.”Syskonkärlek – räkna med bråk” var långt från ”Ladies night” och ”Las Vegas”. Randi Olausson är Martin Stenmarcks storasyster., mammans förstfödda, och ”Jag glömmer att glömma Alltet” är hennes debut som författare. Det är en lätt klädd självbiografi där syskonens (och andras) namn blivit utbytta. Kanske är också vissa händelser omskrivna. Men… hennes partsinlaga är viktigt för att göra ett krossat krus helt. Randi Olaussons version av sin uppväxt är intakt ur hennes synvinkel – och gripande. Det här är en bok som var tvungen att skrivas. Hon är i symbios med sin mamma, som hela tiden utmanar barnet, ungdomen, den unga kvinnan Randi. Växelvis kärlek och ratande. Randi Olausson i sin tur följer sin mor i hennes fotspår för att övertyga henne om att hon duger. Precis som hon försöker med sin pappa. Ja, de män som kliver in i faderns ställe när mamma byter partner eller de män som en ung vuxen Randi Olausson möter. Ett soundtrack följer denna hennes väg, låtarna finns beskrivna i boken precis som alla de adresser hon levet på. Det är en på samma gång plågsamt uppriktig bok, som en förfärande livsskildring. Den är inte i alla delar välkomponerad, men desto mer drabbande. Ett livsöde där övergrepp, misshandel och missbruk följer i kärlekens spår. Vad jag förstår är Randi Olausson på gång med en uppföljare. Den om livet efter mammans allt för tidiga död. Jag misstänker att jag kommer läsa den med samma fascination, som ”Jag glömmer att glömma Alltet”.
Klas Ekman: Kusinen (Bookmark)
Journalistkollegan Klas Ekman har gått en lång väg från juvenil praktikant på GT över till arbetet som respekterad reporter på Svenska Dagbladet och Café. Med sin debutroman ”De kapabla” (2020) bjöd han på en spänningsroman av rang och fick välförtjänt priset som ”Årets deckardebut” 2021. Någon egentlig deckarförfattare skulle jag inte säga att Klas Ekman är. Men spänning kan han och skriva en bra story är han definitivt kapabel till. Med ”Kusinen” låter han handlingen återigen utspela sig i något man skulle kunna definiera som en normal miljö. Med olika skeende drivs intrigen snabbt vidare. Från att ha haft Stockholm med omnejd som spelplan i debuten är det nu Göteborg och Onsalahalvön, som kulisser. Fanny, blir både arbetslös och dumpad på en gång. Hennes rika mamma ser på henne som helt misslyckad. Kusinen, den framgångsrika Ulrika, blir räddningen. Klas Ekmans ironiska och dämpade humor slår snyggt igenom utan att bli gäll. Hans öga för miljöer skapar bilder, som vore allt möjligt. Till detta har han sinne för dramatik. Även i ”Kusinen” blir huvudrollsinnehavaren kapabel i en serie förvecklingar, som inte ska avslöjas, men som under gång kan anas.
Kire Nilsson: Naturens drottning (Lava förlag)
Ja, jag vet. Kire Nilssons debut ”Naturens drottning” kom för ett år sedan. Jag läste den då, men fick aldrig tid att skriva om den. Hög tid nu, alltså. För den forne Ladomir- och Mazola Party-sångaren, nu mer delägare i Musikens hus i Göteborg, har länge drömt om att skriva. Plitat ned, förkastat. Börjat om. Ratat. Med ”Naturens drottning” blev det måhända en sen debut (han var 56 år då den publicerades), men inte desto mindre en alldeles fantastisk roman. Det är en hissnande resa genom tid och rum med emancipation och kvinnor i centrum samt mäns tillkortakommande med våld och sprit som lösning. Från ett trolskt 1800-tal till ett nu med the Cure som musikaliskt soundtrack. Kire Nilsson sparar inte på fantasin, spänner bågen i denna väl författade – och spännande – bok. I min värld är ”Naturens drottning” i paritet med Carl-Johan Vallgrens fantastiska ”Den vidunderliga kärlekens historia”. Gränslös, lekande, dramatisk och driven. En bok att läsa med iver. Igen och igen.
Z har sin favoritplats på Charlottenlund fort camping. Den lilla campingplatsen inte bara belägen vid Strandvejen ned mot Øresund någon mil norr om Köpenhamn, utan också placerat i det gamla fortet, byggt 1883–1886 och ombyggt 1910–1912 och ombeväpnades då bland annat med tolv stycken 29 centimeters haubitsar, som fortfarande finns bevarade. Det är historisk mark, med andra ord. Men också historisk mark för Z, som bott där tidigare och som har plats 16, uppe på fästningsvallarna, som sin (hon fyller år 16 februari, därav vurmandet för den siffran).
Jag är ingen campingkille. Min tvekan har varit så stor att Z inte ens har betalat för min plats på campingen. Hon är envis och stark i sin övertygelse om att göra detta, att min medverkan får ses som en bonus. Tälta ska hon göra i vilket fall. Med eller utan mig. Först när vi åker ner säger jag ja, men smyger med nyckeln hem om jag skulle få fnatt och hade som extra nödutgång också vidtalat T, Z:s storasyster, om evakueringsmöjlighet till henne i Bagsværd. Hängslen och livrem, alltså.
Z fjäskar ändå för mig. Köper en uppblåsbar madrass på Jysk. Ett rejält liggunderlag som ska rymma oss båda. Bilen är packad från golv till tak. Här ska campas. Men vi gjorde ju en första vända på annat håll. (Allt om detta finns att läsa här.)
Totalt ska vi vara i Danmark 16 dagar. Längre än vad jag någonsin varit i mitt kära grannland, vad jag minns. Trots att vi försökt hålla kostnaderna nere, kostar det ändå på. Svenska kronans anseende står lågt och sedan 2008 har den danska kronan skenat om den svenska. Det känns.
Vi checkar in, åker in genom bommarna och tar oss fram till vår plats. Lastar ut. Vädret är med oss och Z reser med van hand sitt ståtliga tält, som rymmer tre rum, men inget kök. Det blir en sovalkov, en walk in closet och ett vardagsrum med dagbädd och två stolar samt ett kylskåp, det vill säga en kylbox som går på den el som är framdragen från en stolpe nedanför fästningsvallen. Vi har utsikt över inte bara campingområdet med sina husvagnar, husbilar och tält i olika storlek och ordning, utan också utsikt över Øresund.
Kopplingen till elstolpen kräver en adapter, som vi inte har. Men den danska grannen med fru, de ska se Springsteen på Parken senare i veckan, har en extra och lånar ut den, eller… visar det sig, han ger den till oss. Camping förbrödrar.
Hundra meter från oss finns faciliteterna som kök, tvättstuga, toaletter och duschar (man betalar per dusch via en kod man fått). Modernt så att det förslår. För att komma in där krävs den kod som vi personligen har fått, men Z har bara gett mig sifforna. Glömt att de ska föregås och eftergås av en fyrkant. Inte optimalt för en trängd man, som dessutom surar för det som surrar. (Se nedan.) Området har till och med wifi.
När tältet är rest och uppkopplat tvekar kylboxen. Är den för gammal, eller är i sin tur dess adapter trasig…? Det visar sig också att vi har fått sällskap. Trots mina år på Expressen har jag aldrig varit särskilt förtjust i getingar. Nu finns de irriterande insekterna överallt surrande. Jag blir grinig. Ska jag bo med giftiga insekter under min camping…? Nej tack.
Z tar det med ro. Tjasar ut dem, men de kommer förstås tillbaka och då har vi inte börjat dinera än.
Kylboxdilemmat måste åtgärdas. Vi saknar också ett campingbord och ett förvaringssystem, något mellanting mellan skafferi och garderob. Någon gång har det funnits i Z:s campingrepertoar, men det är oklart var de finns nu. Kanske försvann de någon gång i flytten då vi hamnade under gemensamt tak 2012.
Vi tar iväg efter GPS och eventuella ställen som eventuellt kan tänkas ha det vi eventuellt söker. Det blir några modiga timmar där vi börjar med Gentofte med Elgiganten (har inget), Jysk (köpte ett lakanset, en kudde och ett täcke – det sistnämnda till Z – på rea för jag har missat i packningen) och Ikea (har inget av det vi söker). Vi forskar vidare och kör mot Herlev via krångliga omvägar grund av arbetet med spårvagnslinjen Ishøj–Lyngby som grävt upp sträckan, ut på motorvägen, ned mot Hem & Fix, som har kylboxen men inte adapter till densamma, ut mot Big Shopping Center (låter lika vulgärt som det är), in på stora Føtex. Där finns både kylbox och adapter (den unge mannen i kassan missar att ta betalt för adaptern). Utanför kassan finns ett bageri (som brukligt i Danmark). vi ska ju ha bröd, men de stora påsarna som står uppe på glasdisken lockar vår nyfikenhet. Z frågar. Det är bröd. Bröd av olika modegenrer. Påsarna ingår i en app där man kan köpa uttjänt, men ätbart. Z har appen och plötsligt står vi med en stor kasse bröd för en ytterst ringa peng. Ute på parkering ser vi en sorgligt sliten figur, som går från en bil till en annan. Tiggandes. Han kommer till oss och pratar ett språk vi inte riktigt får ihop. Han försöker på tyska. Z kan en smula. Men de pengar han önskar blir till tre stycken frallor, som han tacksamt tar emot. Det var det lilla. Hur hamnade han här. På en p-plats vid ett köpcenter långt utanför Köpenhamns centrum? Vi far vidare. Mot Bauhaus, där vi hittar adaptern till elstolpen. Nu kan vi få ordning på kylvarorna och kan ladda mobilerna.
Vi kontaktar T i Bagsværd, för vi har ju bröd långt över vårt behov. Hon får hälften, vi får frysa ned mycket av det vi själva inte kan härbärgera. Så tar vi adjö, åker till tältplatsen för första natten. Plötsligt kommer T på besök med Max, som ska rastas. Vi går ned mot stranden, flitigt frekventerat av utrikesfödda danskar (varför får männen bada iklädda endast shorts och kvinnorna står invirade i sina klädesplagg på stranden och titta på…?). Z och jag passar på att bada. Härligt, friskt och kallt.
Kvällen mörknar på, T och Max lämnar och vi gör oss redo för första natten. Madrassen är bristfälligt uppumpad, men vi är trötta. Jag lägger mig först medan Z tar farväl av T och Max. Vi har pratat om att ligga med huvudet västerut, jag somnar åt ”fel” håll. På morgonen hittar jag Z skavfötters och nedhalkad i ena hörnet, som en ostbåge. Obekvämt. Platsen vi valt för tältet är ojämnt. Framför allt där madrassen placerats. Det är något vi måste åtgärda denna vår andra dag i campingen.
Jag har förstås varit uppe för ett toabesök mitt i natten. Gått med sömndrucken blick nedför den lilla backen mot toaletterna, klickat in koden och gått in i de upplysta environgerna för att få uträttat mina behov. Hemma reser jag mig upp i ett mörkt rum, går någon meter till toan, som förblir släckt, sätter mig ned och återvänder till en fortfarande varmt omfamnade säng.
Med andra ord vaknar jag och väl tillbaka till tältet har jag svårt satt somna om. Inte optimalt. Sitter en stund med den uppstigande solen innan jag återvänder till en orolig sömn på ojämnt underlag.
Denna måndag ska det regna. Vi har planer för dagen. Men först morgonsången klockan nio. Vid campingens reception finns också ett kafé. Där är det varje morgon möjlighet för allsång. Z vill inte missa detta. Hennes trogne man följer med för att stämma in i sånger han aldrig har sjungit. Hon bjuder på en dyr kaffe och folk, främst utanför campingen, samlas med sina hundar. Det är en försvarlig mängd av både Charlottenlundbor och deras husdjur. Stämningen är gemytlig och två sånger sjungs. Dagens allsång är avklarad.
I april ropade Z in en Ægget, Arne Jacobsens berömda fåtölj. Den var i rätt slitet skick då vi i hast åkte till Stockholm hämta den och för ett dygn på Långholmen hotell och en cellsam upplevelse. Z har under våren och försommaren haft ivriga planer på hur den ska kläs: får-, original-, zebraskinn. Under tidens gång fick hon kontakt med en tapetsör i Roskilde som var specialiserad på just Arne Jacobsen och danska, klassiska designmöbler generellt. Vi ställde in kompassen och for dit när det ändå vankades gråväder, låga temperaturer och hotande regn. Kanske, tänkte Kai, kunde det finnas ett och annat genbrug att besöka också.
Z har jobbat på festivalen i några år, den Kai Martin & Stick! spelade på 1984. Men jag har inte gästat den sedan 2009, då Z ordnade in mig och vi bland annat åkte pariserhjul, fick se Coldplay (bara bilderna nedan får mig att minnas att vi såg dem), käkade smørrebrød, drack Tuborg Classic (då jag på allvar blev förtjust i drycken) och åt wienerbrød.
Minnen från 2009.
Nu ska vi passera festivalområdet, där årets festival sedan någon vecka tillbaka avslutats. Via gps har Z tagit ut rutten och guidar sin chaufför. Vi passerar det fantastiska Energitårnet, arkitekten Erick van Egeraats skapelse klar för invigning 2013. Så in mot Møbelpolstren, där vi kommer att stanna ett tag när både mannen i butiken försöker snärja Z som samtidigt snärjer honom i idé efter idé. Jag tar en paus. Går till byggnaden bredvid, som är ett genbrug. Tar en lov, återvänder. Z, med rosor på kinderna, har fått reda på att ute på verkstaden i Osted, en bit utanför Roskilde, har en stol med just zebraskinn. Z:s stora vision.. Mannen på verkstaden är kvar en timme till, det tar en kvart, tjugo minuter dit. Vi hinner.
Men först en kik i Igen, genbrugsbutiken. Jag pekar. Där står det vi eftersökt. Ett skafferi/garderob för campingen. Jag har hamnat i nöd och när jag lättad kommer tillbaka är ett campingbord lutat mot skafferiet/garderoben. Z såg det bredvid det jag såg och tillsammans blev campingmöblerna nu våra. Så sydväst Roskilde i ett tilltagande regn.
Verkstaden är lite märklig med en liten bassäng med fiskar i mitten. Väl på plats får Z se sin uppenbarelse, diskuterar pris och vrider och vänder på möjligheterna, men inser att priset är för högt. Det får bli skinn av nordiskt snitt, men vilket…? Ett zebraskinn blir det ändå. Men mannen i verkstaden tar inte kort. Det får ombesörjas i butiken, dit vi alltså ska återvända.
Slumpen ger att Danmission genbrug ligger tio meter från verkstaden. Ett besök hinner vi med och där hittar jag ett par Zegna chinos, som sitter perfekt. 50 dkr. Ett par vinglas inhandlas för tio dkr. Vi far åter. Passerar Kirkens korshær genbrug. Jag kör in. Kommer efter en stund ut med en brödkniv (Fiskars) och två par brungula skosnören för totalt 45 dkr. Nu väntar åter Møbelpolstren. Regnet är ihärdigt. Vi snirklar oss in samma snirkliga väg som vi tog ut från Roskilde. Medan Z gör upp affärerna går jag tillbaka till Igen för en ny lov. Köper en fin datorväska, en Piquadro i utmärkt skick, för 59 dkr (en ny kostar mellan 3000 och 5000 kronor).
Väl tillbaka i Møbelpolstren hittar jag inte Z, men försäljaren säger ”Hon har inte lämnat mig” och pekar mot skyltfönstret där hon sitter. Men vi är inte klara med Roskilde. Domkyrkan måste ju besökas. Men först stadens Røde kors butik, som ligger i centrum. Vi parkerar nära den, som bara är något kvarter från både domkyrkan och Stændertorvet, det senare ska vi återkomma till.
Genbrugsbutiken var skrutt, det brukar inte Röda korsets butiker vara i Danmark. Solen skiner från en orolig när vi går upp mot domkyrkan, ställer oss i kö för att komma in, betalar vår entré (en vuxen och en senior) och kommer in i den praktfulla byggnaden med tusenåriga anor. Det är en byggnad som farit genom historien med händelser och människor, levnadsöden, liv och död och det är lätt att dröja sig kvar under vandring i den väldiga domen.
Vi är kvar en dryg timme. Matas med intryck. Men hungern gör sig påmind. Z vill ha en bøfsandwich, finner en pølsevogn på just Stændertorvet. Den är rejäl och mättande och god.
Nu mot bilen och hem. På vägen ska vi hämta upp vår mat, återigen hämtad via appen Togoodtogo. Nu mot Ryparken och Wasai Asian, granne med Folkekirkens Nødhjelp Genbrug, stängt för dagen.
Vi är nu nära Charlottenlund, regnet har vräkt ned, men hämtar andan. Vi parkerar bilen, tar vår varor, packar ur bilen, ställer saker till rätta i vår trea och går ned till köket för middag. Asiatisk, vegetarisk, med vårrullar och vin. Vi smälter maten till den spännande matchen i Wimbledon mellan Holger Rune och Grigor Dimitrov, som tar dansken till kvartsfinal.
Vi hygger oss.
T kommer förbi med Max. Vi tar en en promenad. Sätter oss utanför vårt tält för samtal och vin, campingbordet kommer omedelbart till nytta. En intensiv dag närmar sig sitt slut. Men först flyttar vi tältet för att sovalkoven ska få jämnare underlag och vi därmed en bättre sömn.
Ny dag. Nya möjligheter. En ny natt som varit bättre än den förra. Jag har bestämt mig för att en smula anarkistiskt pissa i buskarna, med vetskapen om att området är kameraövervakat, på natten. Madrassen är bättre placerad. Därmed sover vi bättre. Jag börjar dagen med en promenad. Norröver på Strandvejen, längs stråket som slickar kusten, upp mot Skovshoved havn, där jag går ut på piren, kollar in några yachter som är försvarligt stora, men ingenting mot dem på rivieran. Tillbaka. Passerar ett yogagäng med tjejer som gör sin morgonritual. Smyger förbi. Drar upp tempot på återvägen. Även här hälsar de flesta ett godmorgon. Åter till fortet. Uppför 45 trappsteg gånger fyra, gymnastik och på det ett morgondopp med en nyvaken Z samtidigt som vi i fjärran ser Köpenhamn svepas in i en mäktig, hastig dimma. Passerande på Øresund far kanotister, roddare och sup-paddlare.
Promenerandet är inte slut. Efter frukost och morgontoalett samt en utsträckt förmiddag som gått över till eftermiddag bestämmer vi oss för att gå Strandvejen söderut in mot Köpenhamn. Butiker besöks, Røde kors båda affärer. I Hellerup hittar Z äntligen en hatt, som hon letat efter. Vid St Peders värdshus, stället hennes mamma gick till, stannar vi till för kartoffelmad og en øl. Vidare in mot Dronningens By, ned mot Svanemøllen strandpark. På vägen passerar vi några mäklares fönster och konstaterar att inte bara är priserna på lägenheter nere i Tuborg havn hiskeliga utan också månadskonstnaderna inklusive lån och amorteringar hissnande. 23 miljoner dkr för en lägenhet, plus det andra. Hur har folk råd…?
Vi går ned mot Svanemøllen havn där ett stort byggnadsarbete är igång. En tunnel från just Svanemøllen ska skapa en väg ut till Nordhavn och senare mot Refshaleøen. En av många badplatser finns där, på det som under vinterhalvåret är plats för upplagda båtar är nu praktiskt nog camping. Kanske för arbetarna av tunneln. Vi fortsätter förbi Svanemølleverket, det kombinerade gas- och oljekraftverket, som minner om Pink Floyds albumomslag till ”Animal”.
Z tittar med häpen blick på all nybyggnation. Här där hon som flicka lekt, där hon lärt sig cykla utan att hålla händerna på styret, är allt förändrat och mer förändringar ska det bli. Vi går ut mot Orientkaj för att ta Metron in till stan, men upptäcker Havnebussen som snart ska gå. Via DOT-appen får vi en sightseeing in i Köpenhamns hamn, som heter duga: vi passerar Trekronerfortet, Refshaleøen, Operaen, Nordre Tolbod, förbi Amalienborg, in i Indrehav, Nyhavn, Islands brygge… äldre byggnader samsas med nya. Många av de senare med arkitektonisk finess, men många för trångt placerade med bara förmånlig utsikt för dem närmast vattnet. Det blir kallare. Vi har stått på fördäck, men jag fryser och går in. Z fortsätter förtjust sin kamp mot kvällskylan. Så når vi ändhamen, Teglholmen. Söker oss mot en buss in mot stan. Vi är båda frusna och jag nödig. En ung fyr på Netto räddar min situation och släpper in mig på personaltoan. Tack, unge man. Så tar vi bussen för en skumpig färd genom detta helt nybyggda område (Köpenhamn växer så det knakar). Ombord står luftkonditionering på max. Det är iskallt, chauffören är snuvig (tack för det), men uppenbarligen är något fel. Z ber honom stänga av systemet. Han gör det och isvindarna stillnar utan att det blir speciellt mycket mer behagligt.
Vi kliver av vid Hovedbanegården, promenerar förbi Tivoli och den nya Rådhuspladsen för Strøget och en shawarma på Shawarma Grill House, Z:s favorit, ja, många artister och konstnärers favorit (vi har sett både Thomas Helmig och Paprika Steen där, och den bästa i staden. Mätta fortsätter vi strövtåget nedför ett allt mer glesnande Strøget för Metron vid Kongens Nytorv, men istället fortsätter vi över torget mot en busshållplats som inte längre finns. Z vill ta bussen norrut mot Charlottenlund. Vi fortsätter Bredgade utan napp på någon hållplats. I höjd med Amalienborg och Frederiks kirke blir det så Metron mot Poul Henningens Plads där vi kan ta bussen mot Klampenborg, som passerar vårt tältläger. Frusna och trötta, Z med ömma fötter, ser vi hållplats efter hållplats passera förbi på färden. Vi ser Constantia dyka upp som nästa hållplats. Skrattar åt namnet, som vi raljerar över är någon rik Strandvejenbos hund. Skrattet fastnar då vi inser att det var där vi skulle ha gått av. Nästa hållplats är Jægersborgs Allé och först nästa är Charlottenlund Fort. Fel, menar Z, som påpekar detta för busschauffören. Han rycker på axlarna. Men… även Z kan ha fel.
Det blir en kortare promenad hem. Vi hinner inte säga godnatt, väl i tältet, förrän vi somnar.
Vi vaknar till rytmen av ett regn. Vi håller oss inomtälts, om uttrycket tillåts. Äter frukost. Dukar upp till ljudet av smattrande regndroppar mot tältduken och vinden som rister och sliter, som för att få tältet att lossna och flyga iväg. Den vane camparen Z har gjort extra förstärkningar. Lallaren har inte bidragit till så mycket, men sköter det mesta av markservicen. En nyckelpiga, den fina insekten som jag saknat i Göteborg denna bladlössrika sommar, sätter sig på mina gröna Anerkjendtshorts, de jag köpte i Barcelona. Z vill ta en dag med ro. Rastlösheten vill ta mig iväg. Jag vill norrut, mot Røde kors i Hørsholm, vidare till Birkerød och Lyngby. Loppisnerven kliar. Z säger nej. Nej. Nej. Ja. Ok, då.
Klockan har slagit en bit efter lunchtid då vi kommer iväg. Regnet gör uppehåll, men inte gråvädret. Vi passerar Klampenborg, Taarbæk, Skodsborg, där vi viker av invid det luxuösa hotellet efter en hint om någon vintagebutik som vi inte hittar, mot Vedbæk och vidare till Rungested där vi kör västerut mot Hørsholm. Z har tagit ut kursen till Kirkens korshær, där allt är till halva priset. Hittar ett par supersköna Henri Lloyd-seglarskor, som blir mina för 114 dkr. Tror inte de är använda. Förmodligen från någon yachtsailor som dött med seglarskorna på.
Vi, eller jag, nöjer oss/mig. Ut på gågatan. Jag börjar leta efter en toalett, som vi hittar in i köpcentrat Hørsholm midtpunkt. Ut igen efter några butiksbesök för att hitta en pølservogn, som ska rädda hungern. Men mer än så. Vi beställer var sin flæskestegsandwich och mannen i korvkiosken hanterar det snabbmatsmål med ackuratess. Han är en konstnär. Adderar en äppleskiva och fläsksvålar. Anrättningen smakar ljuvligt. Han är populär. Folk kommer i en stilla, strid ström. En kvinna säger ”tillykke” och mannen tackar. För vad är du till att bli gratulerad? undrar Z.
Det visar sig att han efter 20, 25 år i ett restaurangkök valt att bli sin egen. Vi har återigen haft tur på vår resa och omständigheterna fortsätter gå oss väl.
Tillbaka mot bilen och parkeringen sneglar Z till höger och upptäcker en butik som jobbar med retro. In på gården och i skyltfönstret står en elegant Ægget i gammalrosa. Z vilar inte på hanen, pratar med kvinnan i butiken och snabbt står det klart för min hustru att hon är får ett billigare alternativ till omklädning än i Roskilde. Det handlar om rejält mycket mindre pengar. Vi dröjer kvar en stund, saker och ting reds ut, när Z kan komma ned med stolen, när det är semesterstängt, etc, etc… Jo, ibland är det bra att åka med sin shopaholicsjuke man på en tur.
Men färdiga…? Nej, vi har ju Hørsholms Røde kors, som jag i princip hittar till utan GPS. Där blir det ett par snygga, turkosa NN07-ökenkängor i sal 45 (95dkr) till en vän, en Lyngbyvas (80 dkr) till Z och en weekendbag (250 dkr) som visade sig vara i fuskskinn, som jag borde stått över. Men allt för välgörenheten. Vi drar vidare någon mil västerut till Birkerød. Går in Kræftens Bekæmpdelse genbrug, men kommer ut tomhänta. Fortsätter på gågatan till Røde kors, där jag hittar två par Converse i sal 9, helt nya!, som inhandlas på chans till sonen (de passade som hand i handske 29-åringen). Jag behöver gå på toa (ett upprepande tema), så vi smiter in på Farumhus bager & café för det nöden kräver samt en kaffe med wienerbröd. En stunds kontemplation – och förundran över hur Conversskorna oanvända hamnade i Røde kors butik – innan vi går till Føtex bredvid och handlar kvällsmat.
Kvällen har kommit, under dagen har regnandet upphört. Vi tar ett bad när vi kommer hem, dukar så upp kvällsmålet – egengjorda smørrebrød inte alls i paritet med slaktaren i Hundesteds –, tar en øl och har det gôtt. Holger Rune möter banrdomsvännen och konkurrenten Carlos Alcarz, blir utslagen av han som senare ska vinna hela Wimbledon. Kvällen sänker sig över den stilla campingplatsen.
Vi bor inte ensamma i vår trea. Som jag tidigare beskrev har vi flitigt besök av getingar, men deras mest intensiva närvaro har klingat av sedan vi flyttade tältet någon halvmeter. Inneboende är också nyckelpigor, myror och skalbaggar. Framför allt någon form av långhorningar, orange och svart. Utanför, en natt, väcktes vi i mörkret av ett inferno av fågelsång, eller… nja, mer larm. Ljudet var intensivt och ihärdigt, men jag tror att det kan ha varit svalor. Ja, ni förstår, den kunskap som min pappa hade om naturen, flora och fauna, som min syster sög i sig, har gått mig förbi. Jag kan sakna den ibland.
När jag så smyger ut ur vår sovalkov, drar ned dragkedjan till först myggnätet och sedan ”väggen” är det för att inte väcka Z (vi har, eller hon har, bestämt att hon ska sköta väckandet själv). Jag tar på mig träningskläderna – shorts och t-shirt – och skor för en promenad. I höjd med Café Jorden Runt delar sig Strandvejen, som fortsätter som ett slags inre väg genom villakvarteren; kustvägen blir just Kustvejen, som kantas av cykelbana, löpbana, rullskridskobana och trottoar längs med vattnet. Jag väljer Strandvejen, möter tidiga sopgubbar ute på jobb, en och annan löpare på morgonjoggingturen, kvinnor med hund som försiktigt nickar ett ”godmorgon”. Vidare förbi grandiosa villor granne med mer modesta fram till Hvidøvej, ned mot Kustvej lite norr om Skovshoved havn. Så tillbaka via Skovshoved havsbad, som lockar. Men dit vill jag ha Z. Förbi Arne Jacobsen fina bensinstation, regnbåge spänner upp sitt vackra valv, en skur ackompanjerar hemvägen och när jag tar mina trappsteg har solen kommit fram igen. Z sover när jag plockar med mig badbyxor och handduk för morgonbadet.
Vi har en dejt. Ett möte som jag länge funderat på, men som nu blev i högsta grad spontant, efter att en förfrågan skickades ut kvällen innan. Mark Isitt – journalist, författare, moderator, tv-personlighet –bor sedan några år i den indre by, det vill säga i absolut centrala Köpenhamn sedan några år. Han skriver bra, är engagerad och utmanar i sitt tyckande om arkitektur i Göteborg. Han har stil och är underhållande, men träffat honom har jag bara gjort en gång. Jag vet emellertid att han gillar (eller gillade) Kai Martin & Stick! och det är ju smickrande.
För Z kommer mötet överraskande, men det får gå. (Jag vet ju att det gör det, för hon är ett socialt geni som snabbt knyter band i positiv anda.). Men först Statens museum for kunst (SMK) vid hörnet Sølvgade/Østre Voldgade. Bussen tar oss dit och där väntar främst fascinerande ”Barok – ud af mørkret”, tavlor hämtade ur museets rika samlingar. Det är en snyggt hängd, mörk och dramatisk utställning, som i all väsentlighet visar på både prakt och konstnärerna skicklighet. Vi tar också del av det stora museets övriga konst – modern som äldre. Kittlas av somt, funderar över annat.En installation med en höbale och kläder på tork suckar vi åt. Men… det visar sig vara en stark historia, som kräver sin förklaring. ”Cleaning Times” , jugoslavienfödde konstnären, dansken Ismar Čirkanagić skildrar helt enkelt en vardag som krossas av en massaker, ett folkmord under inbördeskriget. Oerhört drabbande.
Vi fortsätter vår vandring i environgerna, hamnar slutligen i souvernirshopen, tar oss slutligen ut i det vackra sommarvädret med en stekande sol. Vi korsar Kongens have och är tidiga då vi kommer till anrika, klassiska Palæ bar, som är paret Isitts favoritställe. Vi slår en lov runt kvarteret, utanför D’Angleterre skockas Springsteens fan i hopp om att få se sin idol inför kvällens konsert på Parken. Vi sätter oss på en bänk och ser folket gå förbi, kikar in i legendariske Tage Andersens blomateljé, men går inte in. Häpnar över uniformsprakten som skymtar i skyltfönstren hos hattmakaren CL Seifert, som haft bråda tider inför studenten. Vänder in i Luxury Vintage och häpnar mer över butikens svindlande priser än över plaggen i sig. Så står vi utanför Palæ bar, fotar varandra i väntan på att tiden ska gå då den har gått och jag anar en vit skjorta som smiter in i lokalen. Jag följer efter. I baren står Mark och vi hälsar hjärtligt. Han har gett oss två timmar. Inte av oförskämdhet utan för att han och hans vackra hustru, som sitter i hörnet vid ett bord för fyra, ska iväg på något redan bestämt. Vi får en fin stund av flödande samtal. Mark och jag är båda gifta med svensktalande danskor. Vi delar med oss av varandras liv och livshistorier, dricker någon øl (vitt vin för Marks hustru S), Z och jag släcker hungern med två smørrebrød – den uppenbarligen huvudsakliga kosten under den här resan. När Mark försvinner för att beställa några øl till frågar jag S var det ska efteråt, vad överraskningen är…?
I hemlighet gör vi upp om att följa med. Men på skilda håll. Ja, vi känner att vi tränger oss på. Men får samtidigt ett ok från S via sms.
Hon har bokat in sin man och deras äldsta son för ett besök i Brønshøjs vandtårn, ett vattentorn i – om jag nu fattat rätt – brutalistisk stil. Kvällen ska också omfamnas av en elektronisk konsert där. De har biljetter. Inte vi. På vägen, när vi tar oss dit via Metro och buss, försöker Z köpa biljetter, men hemsidan är nedslående informativ. Vi chansar. Kommer fram och utanför är det lite folk. Än har stället inte öppnat. Z pratar med mannen vid insläppet och vi får besked om att det ska ske ett visst efterinsläpp. Vi är först av dem som vill in, men som saknar biljett. Trion Isitt kommer och Mark ser förtjust ut när han noterar vår närvaro.
Så in i den spännande byggnaden, några øl köps och elektronisk musik surrar som något slags introduktion. Vertigo, Ekkoflok, AK 89, Fatäk, Lucie Cure, och Prix de Pain ska framför musik. Okända namn för mig. Vi cirklar runt i tornets innandöme. Försöker utreda om tornet är aktivt och hur det fungerar eller har fungerat. En spiraltrappa leder upp och Z frågar om det möjligt att gå upp. Vi får tummen upp, har Issits i släptåg. Men stoppas hastigt. Nej, nej. Det går inte. Där finns sladdar och lampor. Allt för kvällens musik. Ah, dubbla besked. Men vi nöjer oss och sveps in i konströken som tätnar. Z och jag letar uttag för att ladda våra mobiler, hittar några. Står och väntar på kvällens begivenheter, som förmodligen redan har startat. Ser på folk, tar bilder… flyttar och hittar nya uttag samt stolar. Musiken intensifieras, några trumpetare blåser ackompanjerande till musiken från spiraltrappan. Jag sjunger tyst med som vore det något från Bowies ”‘Heroes'”-album. Men tiden går och inte mycket förändras. Issits bestämmer sig för att lämna. Vi gör likadant. Tar farväl. Z och jag går till busshållplatsen, åker till Grøndals station för tåget mot Hellerup. Kliver av samtidigt som en regnskur vräker ner. T kommer och hämtar oss. Vi hygger oss.
En eftermiddag. En kväll. Foto: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG/MARK ISITT
Morgonen börjar med morgonsången, där jag konstaterar att att den danska ”Der bor en bager på Nørregade” påminner om svenska ”En sockerbagare här bor i staden”, men inte till melodin. Senare morgonbad. Vi slapper av. Men kommer så iväg på en kvällspromenad. Vi har med badkläderna. Får ett fint, uppfriskande dopp i Skovshoved havbad innan vi torkar oss torra och fortsätter längs kusten, förbi Knud Rasmussenmonumentet till Klampenborg och in i skogen fram till Bakken, det åldriga tivolit. ”Världens äldste forlystelsepark”, som det står. Vi ska inte åka något, men ta en bit kvällsmat. Det kostar mer än det smakar, grillbuffén, där Z skulle få äta stegt flæsk i persillesovs i oändliga mängder. Som hon längtat, men det smakade inte gott. Det grillade köttet höll ok standard, Tuborg Classic definitivt. Vi tittar på folk, fascineras av vimlet, människor från så olika klasser och bakgrunder, skilda kroppar och utseende.
Vi går genom skogen i dunklet och tar näst sista bussen hem. Mörkret sluter om oss.
Vi har kollat väderleksrapporterna. Z inser att lördagsnattens eventuella regnväder kan göra att ihoppackandet av tältet kan bli trixigt på söndagen. Vi går ner till morgonsången och hon bestämmer att vi tar natten i Bagsværd med vetskapen om att vi inte får sista dygnets campingboende tillbaka. Vi tar ett morgondopp. T kommer på besök med Max några timmar senare. Vi tar en bøfsandwish hos Emil’s, korvkiosken mittemot campingen och återvänder senare för att börja packa ihop. Det sker inte i harmoni, men allt är i alla fall torrt när vi åker mot Bagsværd via Føtex i Lyngby. Kylboxen vi köpte behövdes inte. Det var bara adaptern som var trasig. Så pengarna tillbaka där.
Vi installeras oss i T:s lägenhet, det gemytliga, en kort stund. Vi ska ju iväg till Refshaleøn för konserten med Fat Freddy’s Drop. Vi tar ut vägen dit efter ett tag och får en märklig tur genom centrala Köpenhamn förbi Christianshavn, Christiania och ut mot Holmen och Refshaleøen. Parker bilen vid Stagebox och promenerar mot Reffen, matmarknaden med möjlighet till både middag och dryck. på en parkering står en fotograf och plåtar en ung kvinna poserande iklädd väldigt lite läderkläder och jag tänker på att hon en gång var en liten flicka. När började hon drömma om det här?
Vi kommer till det stimmiga, populära matområdet, hittar ett stånd med inte så lång kö. Z beställer medan jag går och köper öl. Vi äter vår mat, lyckligtvis sittande, kikar på klockan och går tillbaka till Stagebox. På vägen dunkar musiken starkt, men det är från en mindre hangar där techno står på menyn. Utanför Stagebox har kön vuxit sig lång och slingrande. Vi ställer oss tålmodigt och efter ett tag är vi inne.
Lokalen är het som en bastu, rymmer 2000 personer och konserten är helt utsåld (mer om den här!) Vi har knôtt oss långt fram till höger, har bra utsikt och utrymme för dans. Det behövs. Bredvid står någon ur bandets crew. Jag frågar mot slutet om det händelsevis finns en låtlista över. Dels för min recension. Dels för att senare kunna ge den till min vän, som älskar bandet. Svaret? No! Charmigt. Pluspoäng där.
Vi har parkerat listigt, så att vi är först ut. Vi kör nu på instinkt. Ut mot Amager och sedan HC Andersen Boulevard mot Nørrebro, Bellahøj, Brønshøj… ja, raka vägen mot Bagsværd. Vi får sällskap av en diskobuss. Några ungdomar tutar och viftar åt oss. Vi bryr oss inte. Kör stadigt i Köpenhamnsnatten mot en säng.
Vi avslutar i stor stil. Efter morgonmad i T:s bil till Holte, där det handlas, för vidare transport till Charlottenlund loppemarked. Resultatet? Läs nedanstående bildtext. Så åter till Bagsværd, inpackning av det hela och avfärd. Vi stannar som hastigast i Prøvestenen för proviantering, så färjan för vidare färd hem. Pengapungen är tom, sinnet rikt, kläder svämmar över och den egna sängen väntar. Härligt.
Så… vill jag campa ingen? Nja. Men samtidigt: med Z går ju allt an. I nöd och lust.
Nej. Det är inte bara jag som köper kläder.
Mads Nørgaard, den randiga (nyskick), som är märkets klassiska, 30 dkr på Holte. Den svarta i linne, 100 dkr, Holte, tredje söndagen. Väskan, 150 dkr, från loppisen på Kulhuse i slutet av vår första vecka. Där, på Fantastiske Fund, fann jag också målmandsdrengen för 50 dkr. Andra vändan på Holte bjöd på yllepolon från Tiger of Sweden, 100 dkr. Chinos från Zegna, 50 dkr, Danmissions genbrug i Osted. Armanishortsen, 110 dkr, Røde kors Lyngby. Hackett-pikén, 75 dkr, Holte, tredje söndagen. Strandkostymen, NN07, 100 dkr (nyskick med etiketterna kvar, förmodat stöldgods), Charlottenlunds loppis. Oscar Jacobson-kavaj, Bagsværd Røde kors, 125 dkr, och Boss-tröjan (som ny) i kashmir, 50 dkr, Holte, tredje söndagen. Skor och väskor, den svarta ett felköp i fuskskinn 250 dkr, Røde kors, Hørsholm, där Lyngbyvasen, 80 dkr, köptes till Zeba. Nya Converse, 125 dkr paret, Røde kors Birkerød. Stl 9, så till en av sönerna. Ökenkängor NN07, 95 dkr. Stl 45. Till en vän. Stövlar till barnbarnet. 25 dkr Holte tredje söndagen. Ett par Montnapoleon, italiensksydda skor (nyskick). 105 dkr Røde kors Bagsværd. Henri Lloyd, seglarskor (nyskick), 114,50 dkr. Kirkens korshær Hørsholm. Italiensk yllekostym (Zegna? Provkollektion). 500 dkr med Paul Smith-galge och Zegna kostympåse. Charlottenlunds loppis. Stl 48. Till någon av sönerna. Så datorväskan: Piquadro (nyskick), 59 dkr Igen genbrug i Roskilde.
Leker. Tillsammans med basisten Sven Lindvall och keyboardisten Daniel Fridell bjuder Eric Gadd på avslappnad underhållning. Foto: KAI MARTIN
Villa Belparc, Göteborg.
Publik: 411.
Bäst: Eric Gadds chosefria förhållningssätt till publiken.
Sämst: Den avmätta responsen på delar av publiken låtönskemål.
Fråga: Vad hade hänt om även en trummis fått vara med och leka…?
Han har ju haft en svindlande karriär, Eric Gadd. Sedan 1987 med den smittande, vibrerande ”Ett ensamt hjerta”, där han landade Prince-funk i folkhemmet med en kaxig ton och svängig attityd. Han har sedan dess växlat språk några gången, men osvikligt bjudit på en uppsjö hits genom karriären.
Han fick tidigt titeln svensk soulkung. Men speciellt ensam på sin tron är han inte längre. Efter millennieskiftet har han utmanats rejält, men också inspirerats. Så kan man, exempelvis, i hans nya material höra hur han plockat upp Kaahs lekfulla funk och soul tillsammans med både amerikansk och svensk r’n’b.
Att han vill vara uppdaterad och göra music med cred är tydligt i den musik han presenterat på senaste albumet ”Vykort från 2000-talet”, en samling låtar både präglade och skrivna på den här sidan millenniet.
Eric Gadd söker utmaningar, men är samtidigt tillbakalutad i det han gör. Visst, 2018 slog han på stort med showen ”OMG med Eric Gadd” på Hamburger Börs i Stockholm (recension från den här). Och, ja, hans musik klarade snygg att växa med större musikaliska muskler och med showens inramning i form av storband och dans. Men Eric Gadd har under karriären visat att hans scenkonst kan spänna från det lilla till det stora formatet – utan att han för en sekund förlorar det funkiga svänget som blivit synonymt med hans musik precis som hans falsettsång.
På Villa Belparc är det avklätt på scen. Ja, jo, Eric Gadd sviker inte med sin extravaganta utstyrsel. En mönsterexotisk mjukdräkt. Men arrangemangsmässigt är det han på elgitarr, akustisk gitarr och sång tillsammans med Sven Lindvall, bas, och Daniel Fridell, keyboard. Lite rytmer och möjlighet till autotune från den bredvidstående datorn adderar soundet. Men också låtlistan, som Eric Gadd påstår sig hämta lite spontant.
Hur som med det. Det blir en lekfull afton med en Eric Gadd som är snabb att bjuda in publiken till sång, berömma den för det och sedan spela gammalt och nytt. Det är avslappnat, stjärtdansandet får bänkraderna att vibrera och med givna favoriter är det också lätt att utmana publiken med nyskrivet material, som fina ”Stay away från mig”.
Eric Gadd är trygg i sin roll som funkcroonande entertainer. Berättar stories om låtarnas uppkomst, blir personlig utan att bli allt för personlig. Men… så uppstår en märklig stund när han bjuder in Cornelia Sojdelius för en duett, en låt ur det gemensamma projektet Moonlet – sprunget ur ledan under pandemin –, men utan att med ett ord berätta att det är hans hustru. Ingen snabb kyss på scen. Ingenting. Hmm…
Gäst. Cornelia Sojdelius, Eric Gadds hustru, dök plötsligt upp som duettpartner. Foto: KAI MARTIN
Men det är parentesen i en konsert som fortsatt lattjar sig fram. Falsettallsång, tonarts- och taktbyten, snabba instruktioner till medmusikerna. Allt gjort med en förtjusande lätthet. Men det ger eller inte intryck av en i minnet bestående konsert.
Sommarens skratt. ”Skrot, hopp och kärlek” på Vallarna i Falkenberg bjuder på trams, skratt och galenskap i en aldrig sinande ström. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET
Vallarna, Falkenberg.
Publik: Utsålt.
Bäst: Jämnt skägg mellan buttra Annika Anderssons och pilska Jeanette Capoccis rollfigurer.
Sämst: Manus kan tappa i tempo emellanåt.
Fråga: Går det att ha tråkigt på Vallarna…?
Vädret må vara nyckfullt i sommar. Men en sak är säker. På Vallarnas friluftsteater i Falkenberg vankas det varje år garanterat god underhållning juni, juli, augusti. I år gör man sin 27:e säsong med fars. Den tradition som Stefan & Krister med vänner cementerade och som lockat en publik till Falkenberg lika säkert som köpare till Ullared.
Tonen har i stort varit densamma. Lättsam underhållning framförd av en ensemble som vet att roa en publik som vet att roas.
För väl på plats gäller det att koppla loss säkerhetsbältet, släppa handbromsen, lossa livremmen och hasa ned hängslena. För här finns inga skrupler. Häng med och ha en kul kväll.
För det har man. ”Skrot, hopp och kärlek” är snabb till att locka till skratt. Ja, det är trams, sedvanligt underbälteshumor blixtsnabbt skjutet från höfterna. Annika Anderssons buttra brunett Rut Berglund levererar med sedvanlig tajming sina repliker med sylvass egg. Elak mot sin mamma Agnes Berglund (Jeanette Capocci), som inte är sen att ge igen.
Här är en av farsens dynamor med Jeanette Capocci som briljant som den pilska tanten, som definitivt inte har utseendet för sig. Men varför skulle det hindra någons lust…? Ruts son Affe Berglund är den ekonomiskt drabbade verkstadens allt i allo. Hunsad, vek, osäker och drömmande. En roll som ingen kan göra som Mikael Riesebeck.
Vi har hamnat i en halländskt rockabillyland i något slags tidlöst 50-tal. Det är oklar nostalgi och det är tid för förvecklingar när Rut Berglund ekonomiskt ska sätta företaget på fötter.
Förra året gjorde Pär Nymark och Annika Andersson ”Alla tiders Åsa-Nisse” (en föreställning som jag recenserade här). Uppsättningen kan mycket väl kan vara det bästa som gjorts på Vallarna. I år har regissör Pär Nymark fått sällskap av Mikael Riesebeck i manusförfattande. En sann utmaning, med andra ord.
I snillrikhet når ”Skrot, hopp och kärlek” inte upp till förra årets succé. Manuset sviktar emellanåt. Men med den här rutinerade ensemblen sätts det mesta i humoristisk brand. Och vilken ensemble!
Skicklig ensemble. Var och en av skådespelarna i ”Skrot, hopp och kärlek” gör pjäsen till ett sant nöje. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET
Förutom de ovan nämnda, Claes Månsson som den lika långa som livsfarliga landsortsgangstern Slaktar-Lasse. Tvär, tjurig och med en missnöjd svordom i varje replik. Jojje Jönsson som den ettrige paragrafryttaren till skattmas, som råkar ut för den ena olyckan efter den andra (härlig slapstick) och som ju längre pjäsen pågår blir allt mer avklädd. Mathias Sundén som toffelhjälten Harry Svensson vars vackra gula Ford Anglia har behov av verkstadsvård. Karin Bergquist som hans stränga och chica hustru Bittan och Linnéa Lexfors (hämtad från Falkenbergsrevyn), som dottern Kakan, en flicka med skinn på näsan och romantik i blick och som väl på skroten/verkstaden får en fling med Affe.
Ja, ni hör. Allt är i sedvanlig oordning, allt kaos ökar och i ett väl balanserat tempo med spring i dörrar spinner storyn mot ett lyckligt slut. Det är ingen spoiler. Det är bara så det är för 27:e säsongen.
Vill man inte vill ha en tråkig sommar ska man söka sig till Vallarna. Man vet vad man får. Ibland bättre. Ibland mindre bra. Men alltid folkligt, festligt och mer än fnissigt.
”Skrot, hopp och kärlek”, Vallarna, Falkenberg. Premiär: 2 juli. Spelas till och med 13 augusti. Åker senare på turné mellan 29/9 och 2/12. Denna föreställning sågs 19/7.
Regi: Pär Nymark.
Manus: Mikael Riesebeck, Pär Nymark. Regi: Pär Nymark.
Peruk/mask: Tiina Bengtson.
Kostym: Marianne Lunderquist.
Scenografi: Arduino Punzo och Fredrik Dillberg.
Med: Mikael Riesebeck, Annika Andersson, Jeanette Capocci, Claes Månsson (som under turnén ersätts av Bertram Heribertsson) , Jojje Jönsson, Karin Bergqvist, Linnéa Lexfors och Mathias Sundén.
Ständigt sväng. Fat Freddy’s Drop bjuder upp till två heta timmar. Foto: KAI MARTIN
Stagebox, Refshalveøen, Köpenhamn
Publik: 2000, utsålt.
Bäst: Det är svårt att stå stilla till svänget.
Sämst: Musiken kan bli väl sterotyp.
Fråga: Kommer bandet någonsin till Göteborg…?
Jag har en vän som triumfatoriskt konstaterar att han sett Fat Freddy’s Drop ett tiotal gånger. Bandet från Wellington, Nya Zeeland, är ett av hans absoluta favoritband. Min hustru såg gruppen 2006, året innan vi träffades, på Roskilde. Mindes inte namnet. Men pratade om gruppen med förtjusning. Hur den hade, inledningsvis, mött ett folktomt tält, som efter en kort stund var tokfyllt och fyllt av extas. Vi pusslade ihop hennes upplevelser av musiken och den konserten med min väns och hustrun fick ett namn på bandet. Nu var det dags för henne igen och hög tid för mig.
Det går att i hyfsat korta ordalag beskriva musiken som Fat Freddy’s Drop gör; reggaeinfluerad soul med ingredienser av rhythm’n’blues, blues, dub, hiphop, funk, jazz och techno.
Låter det som ett hopkok…? Det är det. Men med reggaen i botten hålls allt samman av sjumannabandet, som just nu är på en Europaturné varav Stagebox på trendiga Refshalveøen är ett stopp.
Köpenhamn är i regel så högt upp som bandet regelbundet har nått på norra halvklotet. Stockholm och Oslo för någon enskild spelning, som undantag. Göteborg…? Glöm det. Men väl på Pustervik tror jag mig veta att gruppen skulle gjort stor succé. Men kanske är klubben vid Järntorget för litet.
Spelningen innan Stagebox spelade Fat Freddy’s Drop i Berlin på Wahlbühne, utomhusarenan nära den olympiska stadion, med en kapacitet på 22000. På Stagebox är det en tiondel av det, en tätt sammanpressad publik i en lokal helt utan någon form av luftkonditionering och med en stigande hetta mer minnande om en bastu.
För mig som förstagångare är det ingen omedelbar energi som drabbar mig från scen. Publikens respons är modest i värmen. Men samtidigt så formas bums danssteg hos alla. En rörelse som intensifieras ju längre den drygt två timmar långa spelningen pågår. För så är det: Fat Freddy’s Drops musik skapar osvikligt ett dansbehov.
Bandet, som startade för snart 25 år sedan, har sakta på hemmaplan byggt upp sitt rykte som framför allt ett liveband av rang. Ett rykte som spridit sig från andra sidan jordklotet till Europa där gruppen fått ytterligare en bas att stå på, framför allt på kontinenten.
Fat Freddy’s Drop – DJ Fitchie (Chris Faiumu), MPC, livemixare och producent, Joe Dukie (Dallas Tamaira), sång, synt och gitarr, Chopper Reeds (Scott Towers) saxofone och sång, Tony Chang (Toby Laing), trumpet och sång, Kuki Blaze (Iain Gordon), keyboards, Hopepa (Joe Lindsay), trombone, tuba och munspel samt sång, och Ned Ngatae (ManRaro), gitarr, samt allestädes medresande gästen MC Slave (Mark Williams – kan varandra innan- och utantill. Musiken vibrerar i sin egen loop, där bandmedlemmarna kan luta sig tillbaka i trygg försäkring om att svänget finns där. Precis som underhållningen.
Hopepa är gruppens centralfigur med sin färgstarka overall, som senare kläs av för enbart linne, glittriga kallingar och dito skor. Med trombon och tuba är det kanske inte den mest givna rollen. Men han sliter för sin plats i centrum, låter inte sin väldiga kroppshydda vila en sekund. Scenpersonal har oroligt ett välfyllt glas vatten redo att räcka över. För för Hopepa är publiken hans fokus, även en så het kväll som i Stagebox.
Han delar på rollen som en av tre blåsare, som musikaliskt får stort utrymme. Deras blåsriff håller musiken samman med rytmerna och basgångarna, som är förinspelat och som – vad jag förstår – DJ Fitchie ansvarar för. Joe Dukie står för sången med drag av Bill Withers, lätt tillbakalutad, rytmiskt elegant och utan excesser. Han litar på sitt omfång. Spränger inga gränser. Tillsammans med Ned Ngate skapas en funkighet av de bådas gitarrspel, som adderar rytmer till musiken.
Det handlar alltså om musik som ständigt är i rörelse. Men som också hindras av konformitet. Låtarna löper in och ut, hakar tag i varandra och blir en helhet utan större nyanser och skillnader i tempo. På gott och ont.
Musikerna är stabila. Vare sig mer eller mindre. I detta Fat Freddy’s Drops sammanhang funkar det oftast, men det begränsande kunnandet på sina respektive instrument avslöjas obarmhärtigt när det är dags för soloutflykter. Tony Changs stötvisa trumpetande utan någon större melodi imponerar inte på mig. Lika lite som Chopper Reeds lättjefulla soloutflykter.
Men samtidigt; Fat Freddy’s Drop är så mycket mer. Sammanlänkade i sitt skapade lever dessa äldre gentlemäns musik på scen som ett levande väsen. Musiken får via DJ Fitchie ett eget, ständigt uppdaterat sound och låtarna prövas i remixer live. Speciellt. Precis som det faktum att keyboardisten Kuki Blaze är roande lik Pettson, men utan Findus.
Punkikoner. Som Generation Sex förenas Billy Idol och Tony James (ej på bild) från Generation X med Sex Pistols-medlemmarna Paul Cooks och Steve Jones. Foto: FOTOSCENEN/JOHNNY KÄÄPÄ
Lisebergs stora scen.
Publik: 6000.
Bäst: Steve Jones gitarrsound har inte förlorat sin skärpa en sekund.
Sämst: ”Dancing with myself” var en skräckupplevelse.
Fråga: Blir bandet inspirerat att göra eget material nu…?
“Ever Get the Feeling You’ve Been Cheated?” Citatet från John Lydon, då Johnny Rotten, vid hans sista Sex Pistols-framträdande 14 januari 1978. Jo. Men det kan ändå så här 45 år senare vara underhållning och kanske finalnumret från herrarna i Generation Sex, ”The great rock’n’roll swindle” manifesterar både frågan och det.
Japp. Punklegendarerna Billy Idol och Tony James från Generation X har skickat iväg solokarriär och Sigue Sigue Sputnik ut i rymden för att förenas med Sex Pistols-medlemmarna Steve Jones och Paul Cook. Ett slags klassåterträff mellan de som var lite snällare och årskursens värstingar.
Ja, varför inte…?
I demokratiskt ordning har bandet delat upp sina respektive bands låtar i en hyfsat jämn fördelning. Att Paul Cook fortfarande är en stadig trummis vet vi. Steve Jones gitarrspel och -sound skär fortfarande frenetiskt effektivt. Tony James visar upp ett säreget basspel med att slå uppåt på strängarna, men har framför allt ett basljud som bär tungt och rent.
Så Billy Idols röst då…?
Inget att blunda för. Billy Idol kan om han vill. Foto: FOTOSCENEN/JOHNNY KÄÄPÄ
Jag ska erkänna att jag var orolig för hur han skulle klara av Pistols-låtar. Ingen sjunger som John Lydon, beat that Idol! Men, det skulle visa sig att jag borde oroat mig för det omvända. Det står ju klart att Generations X var ett popband med punkattityd då det begav sig. Bra låtar, men aldrig farliga. Aldrig hotande. Billy Idol fick ju en försvarlig solokarriär på 80-talet som han kraschade i den drogrelaterade MC-olyckan i LA i 90-talets början. Han kom på benen långt senare, på scenen ytterligare en tid efter det och jag såg honom i Austin under South By Southwest 2005 utan att imponeras.
Nu nykter, omgiven av vänner, årsgammal med mig, är han förtjusande charmerande. Har ett lyckligt leende och full respekt för Sex Pistols musik. Nej, han kommer aldrig få John Lydons välsignelse gällande sin insats. Men vem får det…?
Nu, med klassens värstingar bredvid och bakom sig på scen vågar han inte annat än ge sången egg.
Värre är det med Generation X-låtarna, som blir för lättviktiga. Och när han tar ton i ”Dancing with myself” (som blev efterföljande bandet Gen X stor hit och även hans solokarriärs mest populära låt) sjunger han inte bara surt och illa utan också totalt oinspirerat plus att han verkar förirra sig i texten.
När man nu tror att man bör kontakta haverikommisionen för en omedelbar utredning, så kvicknar han till och sjunger förträffligt spelningen ut.
Ja, ja. Det här är glada gamänger som tar tillfället i akt att umgås på scen, spela sina gamla favoriter och dessutom få betalt för det. De lockar dessutom 6000 till Liseberg för en kul kväll och utan att det blir en freak show eller att något ballar ur. Men visst märks det att det är punkens åldermän som står på scen.
Sprudlande. Sator bjöd upp till en energifylld glädjestund som förband till Generation Sex. Foto: FOTOSCENEN/JOHNNY KÄÄPÄ
Sator är generationen yngre (gitarristen och sångaren Chips Kiesbye fylld nyligen 60). Deras musik är smittsamt effektiv och larmande charmant. De kan sin punkhistoria och är dessutom i all sin prydno en del av dem. Det är tajt och underhållande. Blåsarna Viktor Brobacke (trombon) och Gustav Bendt (saxofon) – den sistnämnde i Attentat-tischa – förstärker. (Båda ser ut som om de hämtats direkt från en nyinspelning av ”The wild one”.) Hultsfredsfestivalens mesta band gör ingen besviken. Perfekt uppvärmning för de äldre legendarerna.
Varmt farväl. Bruce Springsteen bjöd på en känslosam konsert den sista av tre på Ullevi. Foto TOMMY HOLL/STELLA PICTURES
Ullevi, Göteborg.
Publik: 65158.
Bäst: Fullständig magi med rockeposet ”Kitty’s back”.
Sämst: En falskt sjungen ”Beacause the night” gör ingen lycklig.
Fråga: Kunde han verkligen inte ha bjudit på ”Jungleland”, som ju gjordes så magiskt 2012 på Ullevi…?
Intuitionen gav hela ”The River” när jag 2016 valde bland vilka konserter jag skulle gå på (läs recension här). Jag går den sista av den här gången. Kanske med vetskapen om det kan bli Bruce Springsteens och hans E Street Bands definitiva final på den arena som han så många gånger satt i brand och som han höll på att rasera för 38 år sedan.
Jag var inte där då. Var i ett annat skede i livet och valde helt enkelt bort den legendariska konserten. Jag har varit på desto fler Springsteenkonserter sedan dess. Några förvånansvärt mediokra (Stockholms stadion juni 1999). Andra mer euforiska med den den 28 juli 2012 som absoluta favorit. Då då han för första gången sedan compañeron Clarence Clemmons död 2011 spelade ”Jungleland” med saxofonistens brorson Jake Clemmons som ersättare. Det var ett elddop för den då drygt 30-årige Jake Clemmons, som med stort mod spelade ut fullständigt och satte både bandets, Springsteens och publikens hjärtan i brand. En känslostorm av rang.
Så… ja, det fanns en förhoppning om att han skulle bjuda upp till detta även nu, den gode Bossen.
På scen har han inte bara ställt sitt E Street Band utan också förstärkt med både E Street Choir och E Street Horns. Det blir med andra ord arrangemang som tänjs och ger klassiska låtar ut låtlistan nya, snygga kläder.
När Springsteen bjuder upp till ”Kitty’s back” är det så här långt en habil konsert. Plötsligt glöder det till, en brand tänds. Springsteen lirar det inledande gitarrsolot som vore det hans sista chans att visa något. Låten växer, lindas in och lindas om. Vi slungas tillbaka till hans andra album ”The wild, the innocent and the E Street Shuffle”. Bluesen, blåset, allvaret från konstnären som ung artist. Den juvenila lågan. Allt. Ja, egentligen hamnar vi längre tillbaka än dessa 50 år. För plötsligt hittar jag kopplingar till Bernsteins/Sondheims ”A West Side Story” från 1957 i laddningen, i dramatiken, i de musikaliska skiftningar och gränsövergångarna genremässigt. Precis som i senare framförda ”E Street shuffle” från samma album, med samma smittande entusiasm plus det skeva blåsinfernot som inleder.
Det är pur musikalisk glädje. Ett stycke episk musik där inte bara Springsteen själv får spänna musklerna och det musikaliska intellektet. Här är samtliga – 18 personer – involverade med själ och hjärta.
Jag nyper mig i armen och undrar om inte detta är något av det starkaste jag upplever på Ullevi. Men sansar mig en smula när jag tänker på ”Jungleland” för elva år sedan. Ändå skrattar och gråter jag i samma förtjusta känslouttryck. Så bra! 15 minuters spel- och upplevelseglädje.
Extra allt. Springsteen med band bjuder på det mesta. Foto: TOMMY HOLL/STELLA PICTURES
Nu famnar han publiken i känslostämningar. Allt blir som en kram, en omfamning som håller konserten ut. Han tar upp en skylt från publiken om att riva arenan, som han ju nära nog gjorde 1985. ”The river” tar tag i mig. ”Last man standing” är gripande, men den svenska översättningen på textremsan på skärmen irriterar, även om den är i all välmening, då den bitvis är slarvigt gjord och där tekniken laggar. ”Backstreets” eldar på. Men det falskt sjungna slutet besvärar en smula. Värre blir det i ”Because the night”, som ju är en darling normalt sett, där Bruce inte orkar hålla tonen och som dessutom har en tonartshöjning.
Nej, han är inte 65 längre. Han går med stela ben nedför trapporna för att möta publiken. E Street Band är åldriga, men alive and kicking. Det är vackert och om allt i Bruce Springsteens röst inte alltid låter som i hans krafts dagar är det förlåtet. Eller kanske än mer imponerande. Hans sångteknik bygger ju på något slags muskelpaket, som spänns och tänjs till bristningsgränsen. Att röstmässigt klarar det under intensivt turnerande är bara att bocka och buga för. Han sliter upp sin svarta skjorta så att pärlemorknapparna rister. Det är en bar bringa som blottas, med ett hjärta som slår hårt för den musik han gör, för publiken, för dessa möten mellan dem och honom. Det är vackert.
Publiken stegrar sin entusiasm till antikrigslåten ”Born in the USA”, som till och med får VIP-läktaren på fötter. Känns lovvärt för framtiden. ”Born to run” är episk, men inte episkt episk. ”Dancing in the dark” får fortfarande unga kvinnor att trånande hoppas på att bli uppbjudna på scen för en öm sväng om med Bossen. Det blir inte så. ”Tenth Avenue Freeze Out” är stabilt som ett stålverk.
Han har skiftat i låtlistan, kör kortare än lördagens konsert men fler låtar än i måndags (källa http://www.setlist.fm). ”Twist and scout” körs som extranummer på publikens begäran. Det blir en kramgo version, som en dans till de sista ljuva åren. Fint så. Sista låten ut, ”I’ll see yo in my dream”, ensam på scen väcker förhoppningar för fansen med ett ”We’ll be back”. Men fan tro’t.
Jag gör inga jämförelser, av förklarliga skäl, mellan de här Ullevikonsterna. Denna hans förmodat sista Ullevikonsert river inga arenor, slår inga publikrekord gällande en enskild dag. Men totalt är han den artist som dragit flest till Ullevi under sina 14 konserter på Nordens största arena. (Totalt 875439, om jag räknat rätt. Med ett snitt på drygt 62500.)
Han har dessutom en unik förmåga att fånga publiken till både glädje och sorg. Tystnaden under hans tal i ”Last man standing” var monumental.
Nu är det över. Åtminstone känns det så för mig, beträffande Bruce Springsteen och hans Ulleviaffär. Men kommer han till Pustervik ska jag tänka över en eventuell biljettaffär.
Tack för allt. Over and out.
Låtlista,Bruce Springsteen and the E Street Band, Ullevi, 28 juni 2023
Night
No Surrender
Ghosts
Prove It All Night
Darkness on the edge of town
The Promised Land
Out in the Street
Kitty’s Back
Nightshift
Trapped
Johnny 99
E Street Shuffle
The River
Last Man Standing
Backstreets
Because the Night
She’s the One
Wrecking Ball
The Rising
Badlands
Born in the U.S.A
Born to Run
Bobby Jean
Glory Days
Dancing in the Dark
Tenth Avenue Freeze-Out
Twist and shout
I’ll See You in My Dream
E Street Band: Steve Van Zandt, gitarr och sång, Garry Tallant, bas och sång, Roy Bittan, keyboard, Nils Lofgren, gitarr, steelguitar och sång, Max Weinberg, trummor, Jake Clemmons, sax och sång, Charles Giardano, orgel, dragspel och keyboard, Soozie Tyrell, fiol, sång och akustiskt gitarr, samt Anthony Almonte, slagverk.
The E Street Choir: Lisa Lowell, Michelle Moore, Curtis King och Ada Dyer.
The E Street Horns: Eddie Manion, tenor- och barytonsax, Curt Ramm, trumpet, Barry Danielian, trumpet, och Ozzie Melandez, trombon.
Inflygningen över Göteborg är verkligen magnifik. Under oss breder skärgården ut sig, sedan Göta älvs mynning, Långedrag, Frölunda och som bonus våra hemmakvarter och mina söners. Det är ett panorama sett ur ett von oben-perspektiv och jag älskar min fönsterplats. Snart landar vi för att i nästa ögonblick bli upphämtad av T, yngste sonen, som lånat bilen under vår bortavaro.
Jo, vi har rest. Och allt är Håkans fel.
Bara dagar innan den svindlande hockeyresan till Richmond/Vancouver (som finns att läsa om här, här, här, här,här,här, här och här) får jag via en nyhetsartikel i musiktidningen Gaffa nys på att Håkan Hellström ska spela i Barcelona. Han som i augusti sålde ut fyra gånger Ullevi (läs recensionerna här, här, här och här) ska nu spela på en klubb inför några tusen. Jag vill vara där. Han som jag nog tveklöst sett flest gånger av alla artist och band som jag haft förmånen att se. Från just klubbar till större lokaler och senare arenor. Alltid förtjust i stegrande grader av eufori. Fascinerad hur han kan ta sin publik, oavsett storlek, och hur han osvikligt bjuder på både sig själv och sitt innehåll.
Jag drar i lite trådar, får på vägen reda på att Stefan Sporsén inte längre ska ingå i det band som han har haft en självklar plats i sedan 23 år tillbaka. Jag väljer att låta det bero. Andra får ta nyhetsrapporteringen i nöjesvärlden nu mer. Lyckas få biljetter för Z och mig. Men bekymren hopar sig. När ska vi flyga? Var ska vi bo? Går det här att sy ihop med Z:s påbörjade studier, som kommer ta en ansenlig tid…? Hon får i uppdrag att fixa flyg och hotell. Min hockeytrunk är packad och jag sitter på flyget till Schipold för vidare transport över till Kanada. Väl framme vid mellanlandningen pratar jag med en uppgiven Z, som säger att det hart när är omöjligt att fixa boende i Barcelona. Hon skickar över bollen till mig och säger dessutom att hon är osäker på om hon kan följa med.
Jag kollar hotell utan att ha en susning om var i Barcelona man ska bo. Hittar ett. Bokar in mig från 31 maj till lördagen 3 juni, så att vi får lite tid över i den stora katalanska staden. Det är ett hotell, som jag upplever som centralt – vad nu det är i en miljonstad av Barcelonas dignitet – och av någon anledning har hotellet varslat om att inga barn är välkomna; detta är en boende för vuxna.
Z bestämmer sig i alla fall för att följa med, men är i sedvanligt nyktert analyserande tveksam till att vi ska landa i denna storstad blott några timmar innan Håkans konsert ska börja. Hon ordnar ett annat boende från måndag 29 maj till onsdagen då vi ska flytta till det av mig bokade hotellet. Av bara farten fixar hon flyg – från Landvetter till Barcelona – med avgångstid strax efter lunch. Hon är fantastik. Allt har gått med en svindlande fart. Så gäller också biljettförsäljningen till konserten där den första omgången biljetter säljer slut inom 15 sekunder (!), enligt uppgifter till TT. Vi sitter alltså säkert när vi efteråt kan konstatera att priserna på flygbiljetter och boende skenar betydligt efter att vi fått vår resa i hamn. Det visar sig senare att, förutom den blygsamma men ack så haussade Håkankonserten, är Prima Vera Sound – en ambulerande musikfestival – med Roskildekapacitet arrangerar under tiden vi är där. Dessutom är det något slags formula-race, som lockar sin publik. Det kostar med andra ord att ordna resa och logi.
Dag ett
Z och jag är dåligt pålästa om Barcelona. Det kan ha sina fördelar. Vi är som en öppen bok med oskrivna sidor. Det är bara att fylla på. Vi tar, efter en magnifik inflygningen längs Rivieran från sydöstra Frankrike över den spanska gränsen, Pyrenéerna och det kulliga, dramatiska landskapet som omger Barcelona, flygbussen in till Urgell, strax efter den enorma Plaza de Espanya.
Vi tittar storögt ut genom bussens rutor. Ser de hårt trafikerade lederna med lastbilar, bussar, bilar och scotrar, moppar och mc. Motortrafiklederna blir till breda boulevarder kantade av trän innan vi går av.
Z lotsar oss på okända gator mot lägenheten som hon/vi hyrt. Vi är turister på främmande ort. Håller hårt i bagage och plånbok i den virvlande storstadens brus. Vi fascineras över att det på smågator är lindrigt med trafik och få bilar parkerade. I kvarteren där vi ska bo är det endast lindrigt med ljud från fordon. Fjärran den intensitet vi mötte på vår färd in mot stadens hjärta.
Carrer del Comte Borrell är en lång, smal gata som sträcker sig från norr till söder (eller om det är tvärtom). Några kvarter ner ska vår bostad finnas. Vi passerar butiker, kaféer, restauranger, bagerier och den märkliga Mercant de sant Antoni, en marknad byggd som ett kors, och konstaterar att det finns väldigt mycket underjordiska garage, vilket förklarar frånvaron av parkerade bilar.
Vi passerar några mindre torg och har plötsligt passerat numret där vi ska hämta nycklarna till boendet. Vi går tillbaka, men vi får ingen kontakt med hyresvärden, frågar en granne som är artigt behjälplig, men utan framgång. Så vi slår oss ned på det trevliga kaféet/restaurangen Sucursal Aceteira för en kopp kaffe. Då ringer det till Z. Hyresvärden är vid bostaden och jag säger bestämt att numret till adressen är på andra sidan gatan, snett över torget. Vårat kaffe kommer medan Z är iväg för att hämta nyckeln och få direktiv. Jag lägger fatet över hennes cappuccino, dricker min espresso med ett uns av råsocker som jag nogsamt rör ned i kaffet. Försöker kontemplera samtidigt som jag övervakar vårt bagage; det vet man ju hur lätt det är att bli rånad i Barcelona.
Z dröjer och dröjer igen. Kommer så småningom. Jag, hennes ledsagare genom livet, hade pekat ut fel nummer och riktning; adressen till vårt boende var tvärs över gatan. Blott tio meter från där vi satt.
Trapphuset är trångt, hissen upp likaså, precis som farstun. Men även om lägenheten är detsamma är den spatiös. Vi ska ensamma bo i där det finns plats för ytterligare fyra… ja, kanske fler. Det finns två badrum med toaletter och ytterligare en toalett vid köket, dit man når efter en svindlande lång korridor. Vårt sovrum vätter mot gatan. Vi har en smal balkong med balkongmöbler för frukost eller kvällsmat, om man så vill. Det blir bra.
Staden väntar.
Vi är hungriga. Men vill också utforska kvarteren. Går tillbaka till Mercant de sant Antoni, marknaden för fisk, kött, råvaror och grönsaker samt kläder i den jättelika stålskelettbyggnaden från 1882. Flera stånd är stängda och vi irrar omkring innan vi kommer ut, går en trappa ned och kommer upp förvirrade. Vi vet inte var ifrån vi kom, var vi bor och vart vi ska. Irrfärden fortsätter, men slutligen hittar vi en restaurang där vi pausar för tapas och dryck. Jag vet inte var jag är, men jag vet att jag trivs.
Vi kommer genom outgrundliga vägar tillbaka till Plaza de Espanya och min yrsel, som jag kan drabbas av vid tillfällen då jag förlorar orienteringen, försvinner. Vi tar sikte mot Arenas des Barcelona, den före detta tjurfäktningsarena rest 1900 (men där det inte mördats tjurar sedan 1977), som nu är ett kombinerat köpcentrum, nöjespalats och restaurangställe. Hissen tar oss upp till toppen av arenan där också alla restaurangerna finns som i en cirkel, var och en med sina kulinariska inriktningar. Vi beundrar utsikten, går varvet runt, undrar vilken grandios byggnad det upp på berget, men antar att det är ett museum och förstår senare att det är Museu Nacional d’Art de Catalunya. Att de minaretliknande tornen som öppnar upp mot museet på berget är de venetianska tornen. Kanske en plats att besöka senare.
Men klockan är slagen, så vi väljer att ta hissen ner innan hissen går ned för oss båda.
Resan nedför.
Men vi nöjer oss inte. Tar en buss från den väldiga trafikkarusellen och ned mot ”hamnen”, en plats vi bara kan ana. Z vill komma till de trånga gränderna, möta atmosfären där; jag håller mest i kreditkorten som finns tillsammans med mobiltelefonen. Vi kliver av vid Pla de Palau, orienterar oss ned mot hamnen, trots att Z vill åt ett annat håll. Hamnar i folkliv. Röster från andra länder hörs blandat med katalanska och spanska. Strandpromenaden vid Plaça de Pau Vila huserar också en försvarlig mängd restauranger. Vi sätter oss vid ett bord nära vattnet. En bit bort sitter några män och pratar. Vi beställer var sin öl och jag sitter med en stol emellan Z och mig med min väska käckt slängd över ryggen. Mobilen i den. Plötsligt märker jag hur en av männen i närheten börjar prata i telefon samtidigt som han kommer närmare mig. Diskret kastar jag väskan fram samtidigt som jag mitt i samtalet med Z flyttar till stolen bredvid henne. Mannen försvinner tillbaka till sin kompis.
Z och jag dricker vår öl. Jag är sugen på glass och vi letar efter någon glasskiosk utan framgång. Som vanligt är Z:s ögon och öron öppna för något nytt när jag vill gå hem. Vi promenerar, efter toalettbestyr, genom gränden där Museum of the History of Catalonia ligger. Kanske värt ett besök senare. Efter att ha spatserat en kortare bit, väjt för cyklister, fotgängare och en och annan brädåkare samt avvärjt erbjudande om skjuts med trehjulig cykel tar vi oss till en busshållplats för återfärden.
Vi hittar hem, stänger dörren om oss och lyssnar på nattlivet utanför innan sömnen famnar oss i den hyfsat svala Barcelonanatten.
Dag två
Den första natten är alltid orolig. Som om sinnet och kroppen inte vant sig; vid ljuden i lägenheten, vid gatans puls och liv och tjiv, vid den nya sängen, vid nattens temperatur, det nya ljuset, det nya mörkret. Utanför har en bil med pulserande musik dunkat förbi och väckt mig. Jag har somnat, men vaknat upp för att höra sopbilen som tömmer återvinningens glascontrainrar. Så kommer morgonens varutransporter. Vi går upp. Gör morgontoalett och går ned på gatan och in till ett hål i väggen som serverar en välsmakande, lätt frukost.
Z har att göra. Studier på distans där balkongen blir hennes lässal. Utanför går skolbarn sjungandes. Bordet med bänkarna har matätande gäster för att senare på kvällen se de kortspelande männen, som tålmodigt spelar fram till midnatt. Jag har siktat in mig på nattens Stanley Cup och får en portion god underhållning av favoritsporten parallellt med hustruns studier.
Vi pausar för lunch. Går bara runt hörnet för något fräscht och mättande. Tar en promenad till en livsmedelsbutik och handlar kvällsmat, ost, vin, bröd. Tänkt för balkongen. Vi återvänder till lägenheten. Z behöver plugga. Jag tar en siesta, läser Randi Olaussons ”Jag glömmer att glömma – Alltet” – Martin Stenmarcks storasysters självbiografiska roman.
Dag tre
Vi gör tabberas på resterna från gårdagens balkongmiddag. Plockar ihop pryttlar och pinaler, tar med soppåsar och flaskor; det är dags att lämna ett boende för nästa. Precis när vi är på väg att stänga dörren undrar Z om glassen, den exklusiva vi köpte i butiken mitt emot; fick vi med den? Svar nej. Den är för hård att äta bums, så den blir vår färdkost på promenaden de få kvarteren upp mot foten av berget. Det berg där inte bara Museu Nacional d’Art de Catalunya ligger utan också Mirómuseet, botaniska trädgården, de olympiska sim- och friidrottsanläggningarna för OS -92 med mera. Vi kommer fram, efter att på vägen i den stigande hettan ätit upp glassen, till La França Travellers lite för tidigt för att få checka in. Men planen är att lämna bagaget och få våra rum senare. Men receptionisten är en vänlig man, fixar ett rum på studs och vi blir, förmodligen, uppgraderade och får ett spatiöst rum med hög (och hård) säng, ett rejält badrum med badkar och ett fönster som vetter mot gatan. Ett jalusi hindrar emellertid fönstret att öppnas helt, så vi kikar ut mot byggnaden mitt emot och kontoret med den hårt arbetande kvinnan framför sin datorskärm och ned mot gatans liv.
Vi dröjer oss inte kvar. Tar sikte mot någon hop on hop off-buss vid Plaza de Espanya bara någon kilometers promenad från vårt boende. Irrar runt denna gigantiska trafikplats samtidigt som hungern slår till. Vi knatar nedför Gran Via de les Corts Catalanes med en strid ström av fordon som ackompanjemang. Vi hittar en restaurang, placerar oss vid ett bord för två på trottoaren, beställer in varsin svalkande öl och stirrar oss blinda på menyn innan vi fattar ett beslut och får vår mat, som väl på bordet äts med god aptit. Efter en kaffe är vi redo och stärkta. Mot turistbussen!
Det blir en tur som tar oss förbi Estació de Sants, Camp Nou, Plaça Pius XII, nedför den väldiga Avinguda Diagonal ned mot Plaça de Catalunya, där vi strax innan får syn på ”Anna” – Jaume Plensas verk som ju står i Pilane på Tjörn –, men här under titeln ”Poesía del silencio” och vidare ned mot Arc de Triomf, stadens zoo för att småningom klättra uppför berget med fort, museer och idrottsanläggningar samt en utsikt som häpnar. I höjd med Museu Nacional d’Art de Catalunya kliver vi av enligt konstens alla regler och med vetskapen att vi har tid nästa dag att fortsätta vår färd genom denna gigantiska storstad.
Z är nyfiken på museets butik och smiter in. Jag stannar utanför och beundrar utsikten. Tar lite bilder, som aldrig ger ögat rättvisa. Så kommer nöden och jag försöker även jag att komma in i museet, men stoppas av vakter. Jag vänder ut igen, får kontakt med Z som kommer ut och vi börjar vår promenad nedför berget och vårt hotell.
På vägen ned hör vi fåglar i buskar och trän. Ett speciellt tjatter fångar vår uppmärksamhet. Är det papegojor…? Ja, de är väl kamouflerade i grenverket, men snart får vi se dem flyga. Munkparakiten är en invasiv art, importerad från Sydafrika som burfågeln som fick vingar och skapade sitt eget liv i ny miljö.
Vi inser att vi inte kan äta hela Barcelonakakan i ett nafs. Att åka turistbuss ger oss en överblick och vi kan senare ta för oss, bit för bit, av det som lockar. Men nu börjar klockan ringa. Konserten med Håkan på spelstället Razzamatazz har insläpp från sju. Planen är att vara på plats tidigt, sondera terräng och få i sig lite mat i någon av de intilliggande restaurangerna. Jag dressar om. Har valt min röda Bosskostym inhandlad på Ragtime herr för några somrar sedan, till den hawaii-skjortan Ralph Lauren inhandlad på Erikshjälpen, en sommarkeps, Stetson , även den från Ragtime herr, och ett par Tiger of Sweden-loafers. Allt secondhand, förstås. Vi tar tunnelbanan, guidad av Z som vet var vi ska gå på och av. Vi vill utnyttja vårt kort för kommunala trafikmedel som vi köpt för att det ska räcka tiden ut. På tåget är det en rapduo som underhåller och får spridda applåder som belöning.
Rött för Razzamatzz. Foto: ZEBA BJÖRN PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Vi är på plats i god tid före utsatt tid. Men det finns de som är tidigare än vi. Kön ringlar redan runt kvarteret. Hellstrom Street Art har varit på plats och målat ett Banksy-liknande verk på väggen mot spellokalens entré. Det ligger förväntan i luften.
Vi konstaterade på vår promenad från tunnelbanestationen Marina att det var klent beställt med restauranger. Ju närmare Razzmatazz vi kommer desto mer kändes det som ett ännu inte gentrifierat småindustriområde. Vi viker av hörnet där kön löper lång, promenerar något kvartet bort och hittar folk på en uteservering. Svenskar, förstås. Går in i restaurangen där ett par sitter vid ett bord för fyra i den annars överfulla lokalen. Z frågar, på svenska, om det är ledigt och vi får en synnerligen trevlig kväll med detta Göteborgspar. Hon före detta elitseglare och han handlare för en livsmedelskedja. De har precis ätit, men dröjer sig kvar. Vi beställer vår mat, dricker, äter, umgås och märker knappt att tiden går och det är tid att bryta upp. Håkan kallar.
Vi ställer oss i den ålande kön, som vore vi åter på väg i säkerhetskontrollen på någon flygplats. Alla är uppspelta, några sjunger Håkans låtar, andra har köpt ny mersch, en del envisas med sailorkostymer och hattar; en ung kvinna kommenterar uppskattande min klädsel, vilket glädjer farbror. Så kollar vakterna att vi inte har något vi inte bör ha med oss in (drycker, flaskor), biljetten scannas av och vi är inne. Äventyret kan börja. Våra nyfunna vänner placerar sig nära scenen, men på balkongen. Vi ställer oss nere vid mixerbordet där Gert ska sköta ljudet. Han som jag har en 45-årig relation med sedan punktiden.
Konserten larmar igång – och om den kan ni läsa här!
Före, under och efter konserten träffar jag fler vänner från Göteborg än jag brukar göra hemma. Det är uppsluppet, lyckligt. Efter konserten står folk entusiastiskt utanför och pratar. Z träffar en arbetskamrat. I ögonvrån ser jag en låghalt kvinna som förlorar balansen. Hon lyfts upp av två vänner, män, varav den ene är höggradigt berusad. Kvinnan är inte alls handikappad utan tokfull och med rullande ögon som ett tecken på att hon är på väg in medvetslöshet, kraftigt alkoholförgiftad. Så sorgligt. Av våra nyfunna vänner får vi höra om de har pratat med två unga tjejer, som är påtagligt höga. En av dem frågar om våra vänner bor i Barcelona och han svarar skämtsamt ja. Den andra tjejen kommer tillbaka och frågar våra vänner om de har ”ladd”. Nej, det har de inte och får till svar ”Då bor ni inte i Barcelona”. Så kan man också avslöjas.
Men… allvarligt. Jag förstår inte poängen med att först köpa en konsertbiljett, sedan boka resa och hotell för dyra pengar för att supa sig redlös till eller/och vara fjuttad på den efterlängtade spelningen.
Vi tappar bort våra vänner efter konserten och väljer att gå tillbaka varifrån vi kom. Z vill chilla, titta på folk, så vi sätter oss vid ett kafés uteservering i den ljumma katalanska natten. Beställer en cola med något tilltugg, hör ungdomsgänget vid bordet bredvid prata om konserten samtidigt som, framför allt en kvinna, cigarett efter cigarett tänds, röks och släcks. Så omodernt.
Vi bryter upp. Tar oss ned till tunnelbaneperrongen och väntar in nästa tåg. Det är puls, det är hett, det är Barcelona under jord. Vi kliver upp vid Poble Sec och möter natten ovan jord med en kort promenad till vårt hotell.
Dag fyra
När vi checkade in visade det sig att min i all hast bokade vistelse inte inbegrep frukost. Vi fick därför ett erbjudande om 10 euro per person till hotellets frukostbuffé. Något vi sa ja till och kunde därför hugga in i den katalanska kulinariska världen med ostar, lufttorkad skinka, syrade ägg, bröd, yogurth, flingor, te/kaffe med mera. En bra start på dagen utan jäkt. Vi skulle starta dagen med vår andra rund med turistbussen, hinna med den för att i god tid komma tillbaka till hotellet där Z – som den businesswoman hon är – skulle ha ett telefonmöte. Under förmiddagen fick vi också iväg ett meddelande till våra nyfunna vänner med en fråga om vi inte skulle ses på en paella. Z hade läst i GP om att Håkan Hellströms basist Oscar Wallblom menat att paellan på Amar hos Hotell Palace ska vara den bästa i Barcelona. Dit gick Springsteen när han senast var i stan och då i sällskap med paret Obama. Vi får ett positivt svar från våra vänner, men inte från restaurangen som inte har plats förrän vid lunchtid dagen därpå. Livsmedelshandlaren har ett alternativ. Mannen som de hyr sin fina vindslägenhet av med utsikt från terrass rekommenderar en annan restaurang med gott renommé gällande paella. Vi gör upp om att vi ska ses hos våra vänner för ett glas innan avfärd till det bokade bordet på Can Solé. Men det är långt till dess. Först turistbuss.
Vi tar oss ned till Poble Sec för tunnelbanefärd till Plaça de Catalunya för att där hoppa på för vår nya vända. Nu den östra slingan.
Till skillnad mot gårdagens tur, då det regnade lite lätt så bussens jalusitak hade dragits över, var det nu gassande sol. Z har känslig hud och får efter ett tag låna min Moods of Norway-kavaj för att skydda sig. Men efter en stund väljer vi att gå in i skuggan längre bak i bussen. Vi tangerar delvis den rutt som vi gjorde igår och kommer åter ned i hamnen, men på tillbakavägen blir det Torre Glòries, den gamla tjurfäktningsarenan La Monumental, eller Plaza de Toros Monumental de Barcelona, där Beatles gjorde sin sista spelning 3 juli på Europaturnén 1965. Vidare till spektakulära men ärligt talat väldigt kitchiga evighetsbygget Sagrada Familia, där bussresan liksom hämtar andan innan fordonet tuffar upp för branta gator innan den vänder åter mot Plaça de Catalunya och avstigning.
Tiden har hunnit bli knapp. Samtidigt som vi behöver äta något lätt innan kvällens förmodat mer bastanta måltid. Vi tar oss tillbaka till hotellet. Z ratar restauranger på vägen, trots att hennes möte är inom en tajt tidsgräns. Mitt emot vårt boende ligger en restaurang som känns rimlig. Vi tar plats och servitören kommer bärandes på den griffeltavla där dagens meny står. Z förklarar att hon är i tidsnöd, men han väljer omsorgsfullt, inte alls ovänligt, att gå igenom rätt för rätt. Jag beställer en potatissallad och en öl. Z något annat, men inser i samma stund att hon måste rusa för att få möjlighet att förbereda sig för det viktiga mötet. Hon går in på restaurangen, förklarar och får sin mat med sig, betalar för oss båda, försvinner med en förflugen kyss på min kind och jag blir ensam kvar. Jag tar tid på mig när maten väl serveras. Rätten är himmelsk. Av en bedrägligt liten portion blir jag rätt mätt. Jag ägnar mig åt kontemplation. Låter stillheten på denna bakgatan, som blott är lindrigt trafikerad, smeka själ och sinne. Tystnaden bryts när två munkparakiter flyger lågt i hög fart förföljda av en tredje och försvinner vidare ut på Carrer de la França Xica.
Jag tackar för mig med en önskan om att komma åter. Jag tror att bakom griffeltavlans alla rätter väntar en måltidsstund av rang. Går den korta promenaden över gatan och upp till Z som håller hov i sitt möte. Att tjuvlyssna på henne i ett jobbrelaterat ärende är en fröjd. Hon imponerar där också; trevlig, saklig, metodisk, charmig och snar till skratt.
Det har varit en intensiv dag för framför allt henne. Men än är dagen inte över. Vi ska ta oss till våra vänner som bor centralt, det vill säga något stenkast från Plaça de Catalunya. Hon skiftar kläder. Jag likaså. Tar på mig Nigel Cabourn-kavajen funnen på Ragtime herr, NN07-skjortan och blå Tiger of Sweden-chinos (båda plaggen från Myrornas) kompletterat med Stetson-hatt och Mats Theselius-designade broguestofflorna. Vi är redo att gå ut i Barcelona. Åter guidar Z oss från a till ö medelst tunnelbana och buss. Vi ringer från gatan och snart öppnas dörren för vidare färd några våningar upp… ja, högst upp. Lägenheten vänparet hyr är kanske inte så stor (två rum och kök), men har en terrass som heter duga med utsikt över taken och Barcelona.
Vi samtalar, skrattar, stämmer av våra liv. Så som man gör när man är nya med varandra. Så är det dags att ta en Uber till restaurangen. Men väl nere på gatan bokar Uberföraren av. Vi börjar få knappt med tid, men lyckas fånga en taxi som precis släpper av där vi vill gå på. Snart är vi nere i kvarteren dit Z ville gå den första kvällen. Taxichauffören kör inte ända fram, men förklarar hastigt vara vårt mål ligger. Vi flackar med blicken, men finner rätt snart Can Solé, kliver in och möts av en sober miljö med bord dukade med linnedukar, stärka servetter och ett överdåd av konst på väggarna.
Vårt bord ligger en trappa upp och vi är snabba att beställa paellan och de drycker vi vill ha (vitt vin för de flesta). Den stora pannan med maten kommer in och vi förser oss, äter med god aptit (men jag har ätit godare paella) och har en trevlig kväll. Vid ett fönsterbord sitter en ung, vacker kvinna med ett manligt sällskap som hon inte ägnar speciellt mycket uppmärksamhet. Istället är mobilen hennes ständiga spegel för fotograferande och gud vet vad. Mellan oss och dem sitt ett annat par, som är väsentligt mer interaktiva.
Vi betalar och bryter upp med idén om en glass och en kopp kaffe någon annanstans. Vi går ned mot kajen där Z och jag promenerade vår första kväll, men får ingen riktig feeling för något av ställena. Istället rör vi oss mot de långa, trånga gränderna som löper in från Passeig de Colom, som ju löper längs med vattnet, och smiter in på Carrer d’Avinyó. Berusningen på folk runt omkring oss ökar i takt med mängderna av barer och coffeshops. Det är lite stimmigare, mer högljutt, men inte stökigt. Vi anar en glassbar i en intilliggande gränd, men mannen som säljer italienska delikatesser gör oss besvikna, men förklarar att runt hörnet, längre upp mot gatan vi kom ifrån… där finns glass. Rätt hade han. Topping Cirkus fixar gelato båda högt och lågt samt kaffe. Där finns även choklad i alla möjliga, obscena varianter. Men det var något vi avstod.
Höggradigt mätta går vi åter mot Passeig de Colom. Där går bussen som ska ta oss hem. Våra vänner ska åt ett annat håll. Vi skiljs åt med löfte om att återses. Bussen tar oss förbi Monument a Colom och Plaça de les Drassanes innan den viker av uppför Avinguda del Parallell, den forna teater- och musikaltäta gatan. Bussen tar oss inte hela vägen upp mot Plaza de Espanya, utan viker av några kilometer från där vi bor. Så vi går i maklig takt och når så vårt tillfälliga hem för åter en natts sömn i staden vi mer och mer får kläm på.
Dag 5
Vi hade en idé om att gå på Prima Vera Sound denna fredag för att se Depeche Mode. Det finns biljetter, men 1600/1700 kronor känns för mycket. Vi avstår. Däremot berättade vi för våra vänner om festivalen och han, som är stor DM-fan, blev entusiastisk. Senare under dagen får vi meddelande om att de införskaffat biljetter dit.
Vi siktar mot annat. I skuggan av den märkliga 144 meter höga Torre Glòries ligger Mercat dels Encants de Barcelona, ett nybyggt månglarnas tempel, en loppmarknad i flera våningar. Vi kommer dit tidigt, kring halv tio, men det är redan mängder med folk på plats villiga att köpa av ivriga säljare. Z trivs som fisken i vattnet, uppfödd på loppisar och antikhandlare som hon är. Snart finner hon en bonad på nära en gånger en och en halv meter. Den är fin, men kostar 400 euro. På tok för mycket, förstås. Vad vill du ge? frågar säljaren. Jag har bara 50, är hennes svar. Ok, blir responsen och jag som är på väg bort får vända åter eftersom jag sitter på cashen. Det väldiga tygstycket stoppas nogsamt ned i en påse och vi fortsätter strövtåget bland lump och fynd.
Z hittar en skjorta som hon vill köpa till mig, men jag är tveksam. Dels är behovet inte så stort. Dels kostar den 10 euro utan prutmån. Vi går vidare utan att fastna för något. Så går vi längre in, eller ut, hittar en skoförsäljare där det sannerligen är rusch. Jag spanar in ett par gröna mockaloafers, men orkar inte riktigt ge mig in i högen av potentiella köpare. Men där är ju ett par röda, säger Z och pekar mot högen. Jag nyper dem. Mäter skosulan mot mina sneakers och är övertygad om att de passar. 25 euro åter utan prutmån för ett par illröda OnFoot i mocka, ett spanskt märke som normalt tingar ett väsentligt högre pris. Ny påse att bära. Z hittar spännande knappar som hon köper. Vi går trappan upp för fler stånd och butiker, in och ut ur dem, kikar på mat som serveras utan att riktigt nappa. hittar kläder som inte landar rätt. Men plötsligt hänger ett par snygga gröna manchestershorts framför ögonen. Jag provar dem. Konstaterar att de möjligen sitter tajt, men priset är hanterbart, precis som för den intillhängande kortärmade tröjan i frotté. Där finns också ett bar beige byxor i stretch med intressant mönster. Z prutar till 50 euro, men vi hamnar på kompromissen 55 euro. Nya kassar att bära som blir fler då Z köper några längder tyg. Så går vi åter ned. Z köper den där skjortan till mig och en exklusiv ask med slips, matchande snusnäsduk, manschettknappar och slipsnål. Märket är okänt för mig, Fly Fish, och svårgooglat.Men den brandgula färgen i mönstret lockar, även om det senare visar sig vara polyester och inte siden som de andra liknande askarna från Boss och Paul Smith, som jag har hemma. Men. Totalt 15 euro. Vi är överlastade, men nöjda och lite loppisrusiga när vi går därifrån och tar sikte mot Torre Glòries, för vi ska till toppen.
Denna den väldiga staden breder ut sig vindlande, svindlande mellan berg och hav, kan vi konstatera av den hänförande utsikten från denna höga byggnad. Vi går varvet runt och banne mig om jag inte hittar Razzamatazz som bara ligger några kvarter från vår utkikspunkt. Denna knappt 20 år gamla byggnad imponerar med sin utsikt men också med sin arkitektur. Vi har kanske inte riktigt 144 meter under oss, men måhända 130 och det räcker gott nog. Hissturen upp går svindlande fort. Z vill knata ned för alla trapporna, men blir hindrad. Tur är väl det eftersom hennes vänsterfot krånglar, men sådant är lätt att glömma i ivern. Vi åker ned lika snabbt som vi åkte upp och landar i souvernirshopen där vi köper vykort till våra barn med respektive samt barnbarnen, förstås. Någon kylskåpsmagnet ingår i köpet och när vi är på väg ut är det en kvinna, som förirrat sig in ”bakvägen”. Inte så konstigt. Själva entrén till Torre Glòries ligger bredvid själva byggnaden och vi gick in i det som var kontorsentrén (knappast första gången det händer med förvirrade turister). Jag berättar för henne om hur man tar sig till den kubformade entrén och Z förklarar att det också går att få seniorbiljetter, men att det knappast skulle gälla henne. ”Du har gjort min dag”, skrockar hon förtjust och försvinner ut. Z och jag lämnar byggnaden, men hon dröjer sig kvar i något ärende jag inte riktigt vet. Jag går mot entrén, för vi ska åt det hållet, och ser kvinnan vi tidigare tipsat slå följe med sin man. Men… de går fel. Jag ropar, skyndar på stegen och ropar igen utan resultat. Jag får öka farten och når dem slutligen precis innan de ska in i kontorsentrén. De tackar uppskattande för hjälpen och jag vänder åter till Z, som undrat var jag tog vägen.
Vi har ett mål. Egentligen två. Men först: bada! Vi tar alltså sikte mot stranden, som dit vi ska ligger nära Prima Vera Sounds väldiga festivalområde. Det blir spårvagn längsmed Avinguda del Diagonal ned till El Maresme, där vi kliver av för en kort promenad ned mot havet. Det är ju tidigt juni och kanske en aning svalt för spanjorer och katalaner, men vädret är utmärkt och Medelhavet lockar med sin sälta, även om jag alltid, sedan de senaste 15 år, badar med ett slags skamlig medvetenhet om att många hamnar i vattnet för ett helt annat öde på grund av den intensiva flyktingströmmen (Kai Martin & Stick!-låten ”Strändernas svall”, från 2016, handlar om det). Märkligt nog drabbas jag inte av samma skuldkänslor över min hunger, men så är människan sällan helt känslomässigt rationell.
Vi ser en strandbar en bit bort, får ett bord med omedelbar utsikt över stranden och havet. Det är som scener ur en film. Två unga, vackra kvinnor i strandkläder, en väsentligt yngre flicka (en dotter?) under ett parasoll. De är som klippta ur ett modemagasin och rör sig elegant och sitter ned med grace. En kvinna bredvid knäpper upp bikinitoppen och släpper ut sina väldiga bröst. Vänder sig njutningsfullt solen. En vacker gänglig och mörk man med solhatt kommer med en bunt strandfiltar som han försöker kränga. Några unga människor springer under skrik ned till vattnet. Vi beställer vår mat – grekisk sallad till mig, hamburgare till Z, öl till oss båda. En servitör kommer med en back rendiskade glad, hivar upp backen på disken och välter i samma ögonblick ett gäng glas, som krossas mot golvet inne i baren. I samma ögonblick bryter en servitris ihop, gråter hejdlöst och famlar desperat efter sitt astmasprej, som hon girigt suger på samtidigt som hon hulkar och blir ompysslad av en kollega. De vackra kvinnorna med barnet packar omsorgsfullt och elegant ihop sina prylar, väl ihop parasollet, stoppar det i sitt fodral som flickan är behjälplig att hålla opp. I nästa ögonblick lämnar de stranden för att passera vårt bord på väg till ett eget för dagens lunch. Gängligheten och längden jag trodde de båda hade visade sig vara mer modest i närbild. Men gracen var stor.
Vi betalar och bryter upp, går ned mot stranden och skapar vårt strandläger i skuggan, där Z:s bonad kommer till nytta. Jag får börja badet, skiftar snabbt till badkläder eftersom de togs på redan på hotellet med min GAP-kortbyxor från Londonresan sommaren 2015 över. Badskammen försvinner när jag väl är i. Jag låter vattnet smeka min kropp. Flyter, simmar, tar några meter under vattnet med öppna ögon. Det är underbart. Så är det Z:s tur. Hon tar sin tid. Kommer upp. Vi skiftar igen. Att bada är härligt.
Vi bryter upp. Går upp mot spårvagnen och tar den tillbaka samma väg som vi kom. Kliver ned i underjorden för en färd till t-banestationen Parallell där vi i underjorden hastar mot bergbanan som förbinder Parallell med Montjuicberget, som ju hyser allt från fort, slott till oympiska arenor och Fundació Joan Miró. Väl av bergbanan, som är en brant stigande upplevelse, är det mot just mot Mirómuseet vi tar sikte – Joan Miró är en favorit och vi blir förtjusta redan innan vi går in när vi utanför möter en lustig staty signerad konstnären.
Vi betalar vår entré, packar in ryggsäckar i ett skåp som kräver en euro, som vi saknar. Z tar initiativet , går upp till kassan medan jag vaktar skåpet, det olåsta. Hon kommer tillbaka med ett plastmynt, vi kan låsa och gör entré i Mirós underbara värld.
Redan i första salen blir jag alldeles sprallig. Vilken ljuvlig fantasi, vilken lekfullhet, vilken gränslöshet och nyfikenhet – oavsett material och storlek. Detta parat med skicklighet och fingerfärdighet. Omtumlad går jag sal ut och sal in med en lika förtjust Z. Det är ett omfattande museum, en resa i Mirós värld och liv. Museets placering med utsikt över staden han föddes och växte upp i ger liksom en extra dimension. Vi är där till stängningsdags efter en dag som tagit oss från loppis till höga höjder och utsikter, till strandliv och underjordsfärder som jag, hennes ledsagare genom livet, hade pekat ut fel nummer och riktning också tagit oss uppför berg och in i ett livfullt museum. Men än är det inte slut på sensationer.
Vi lämnar museet lyckliga efter en omtumlande tid bland Mirós konst. Går nedför berget och Escales del Generalife, trapporna som tar oss mot hotellet nedanför. Ser några yngre män träna kickboxning. Vi passerar den grekiska teatern, La Terrassa del Lliure, de arkeologiska museet, Teatre Lliure och vidare ned på gator som leder hem.
Jag föreslår att vi ska gå till restaurangen tvärs över gatan för middag, men Z säger nej. Vi kikar in på någon restaurang på vägen, men frestas inte. Så kommer mitt trumkort. Trots att hon är stoisk, min kära hustru, vet jag att hennes vänsterfot smärtar. Så… jag föreslår det rimliga i att sitta vid en restaurang med bara tio meter till hotellet. Trots hennes invändningar om avgaser, vilket hon inte haft då vi har suttit vid betydligt mer trafikerade leder, faller hon till föga.
Det finns plats på uteserveringen och servitören ler igenkännande och välkomnande, greppar griffeltavlan med alla rätter. Vi hindrar honom vid hälften och ber honom välja sina favoriter. Vi får en kväll som vi sent ska glömma med mat från havet i fem rätter där den ena bräcker den andra i välsmakning med en makrill på toppen av allt som smakar som ingenting annat. Men också tonfisk, bläckfisk, räkor, haj… Vi plussar på med ytterligare två rätter samt dessert och kaffe, fyller på våra vinglas. Mitt i ätandet utbrister Z ”Det här är det godaste jag har ätit”. Jag kan bara instämma.
Santamadre Restaurant de tapes är en sensation – från vänlig service till klassen i köket och behandlingen av råvaror. När vi kikar på notan tappar vi hakan. 138,25 euro! Z lägger till dricks. Men fortfarande knappt tusen kronor per person för en kulinarisk upplevelse som sent ska glömmas. Hit vill jag igen.
Dag 6
Det är dags att säga farväl. Vi börjar packa våra väskor, går ned för frukost. Tar den skrangliga hissen upp igen. Packar färdigt. Säger tack, checkar ut och lämnar hotellet för en promenad ned till Placa de Espanya där bussen till flygplatsen går. Vi kommer när bussen precis lämnar hållplatsen, men förstår på gesterna av kvinnan som kör bussen att påstigning är vid hållplatsen på andra sidan gatan. Vi hastar med bagaget som är större än då vi kom, kliver på och finner platser på den nära nog fulla bussen. Det är en regional färd med stopp vid varje gathörn, så det tar sin modiga tid att komma fram, men vi har utnyttjat kollektivtrafikkortet.
Väl framme vid flygplatsen letar vi efter någonstans att köpa porto till vykortet vi inhandlat, och som jag har skrivit. Vi blir anvisade en kiosk utanför terminalen. Jo, de har porto, men bara mot kontant betalning. Z får skynda iväg till en bankomat och hämta ut tio euro, komma tillbaka, betala och sedan ger vi oss iväg på jakt efter en brevlåda. Vi hittar en ungefär där vi ska in i säkerhetskontrollen. Lägger på vår post och ställer oss i kö för att komma genom säkerhetskontrollen, passerar och går långsamt förbi alla butiker efter att ha lättat på trycket. Z letar en sommarhatt; jag ingenting. I Mango hittar jag en tegelfärgad linnekostym, som väcker mina sinnen. Jag provar. Jag köper. Jag är inte klok.
Så äter vi lite mat innan vi går ombord. Jag somnar snabbt. Vaknar över Nederländerna, försöker orientera mig, passerar Tyskland och Danmark…
Inflygningen över Göteborg är verkligen magnifik. Under oss breder skärgården ut sig, sedan Göta älvs mynning, Långedrag, Frölunda och som bonus våra hemmakvarter och mina söners. Det är ett panorama sett ur ett von oben-perspektiv och jag älskar min fönsterplats. Snart landar vi för att i nästa ögonblick bli upphämtad av T, yngste sonen, som lånat bilen under vår bortavaro.
Underhållande nörderi. Ett gäng biografier med tonvikt på musik presenteras i bloggen.
Sture Karlsson och PO Almqvist: The Beatles i Göteborg (eget förlag)
Sverige hade ju förmånen att som första land kunna bjuda in the Beatles på en turné (bandets Hamburgsejourer var ju ingen turné). En räcka spelningar gjordes i oktober 1963, som också inkluderade det klassiska tv-programmet ”Drop in”. En av platserna som bandet från Liverpool var på var Cirkus i Göteborg. 27 oktober står bandet på scen vid tre tillfällen med 1700 i publiken på samtliga. En av konserterna hade Sture Carlsson som ung, ivrig entusiast som dessutom stod med filmkameran i högsta hugg. De rörliga, men stumma, bilderna har visats förut. Men nu har stillbilder gjorts från filmerna och tillsammans med PO Almqvist, journalist, har Sture Karlsson nördat ned sig i 27 oktober 1963. Framlidne arrangören Bengt-Åke Bengtsson får utrymme via sin minnesbok ”Så gick det till när the Beatles kom till Sverige”. Trio me’ Bumbas Jan-Åke Lindqvist intervjuas, för bandet var ju med på turnén som var formade till popgalor med flera andra artister och band. Vart och ett av banden på Cirkus får sin rättmätiga plats. Fler journalister som Håkan Sandblad, Hans Sidén och Viveca Lärn, alla på plats, intervjuas tillsammans med bland andra dåvarande sångaren i Streaplers, Gert Lengstrand. Detta, som författarna kallar det, minnesalbum är måhända blott på 44 sidor, men sprängfullt av fakta, unika bilder och fina hågkomster om ett speciellt datum i Göteborgs musikhistoria . 31 oktober 1963 lämnar the Beatles Sverige och när bandet landar på Heathrow, London, möts de av beatlemania. Resten är historia.
Troublemakers från staden Göteborg (redaktör Roine Lundström, skribent Erik Jullander – Dunderförlaget)
När Troublemakers startade som en fågel Fenix ur askan från banden Perverts och Göteborg Sound var det för att under gamängartade former dricka pilsner och spela rak, enkel rock’n’roll med punkstuk. Precis som från de band medlemmarna kom ifrån. ”Troublemakers från staden Göteborg” är en charmig, välskriven, initierad och underhållande bok om ett band som aldrig lagt av. Men från gamängerna har bandet blir mer noggranna och professionella, utan att för en sekund bli förmer eller förlora sitt ursprung. Troublemakers 2023 är strålande punkunderhållning med bandets enda kvarvarande originalmedlem, sångaren Christer Blomgren i spetsen. Boken har vinnlagt sig om bjuda in varje medlem som passerat revy i bandet sedan starten och alla ger sitt speciella perspektiv till gruppens resa. Mest underhållande är Lars-Olof ”Lob” Bengtsson, vass frontman i Göteborg Sound, som tar heder och vanära av sig själv som sångare. Så blev han också gitarrist i Troublemakers. Rörande, förstås, är att läsa Dennis Johansson, gitarristen från Göteborg Sound, som under en period på 80-talet var basist i Troublemakers. Kort efter intervjun avled han efter en tids sjukdom. Det här är en bok som utan författaren Erik Jullanders nit och Roine Lundströms foton inte alls hade blivit lika bra. ”Troublemakers från staden Göteborg” är en utmärkt biografi om ett band som vägrar att dö.
Ramones i Sverige – världens första punkband skruvar upp tempot i folkhemmet (författare Sven Lindström, Jan Lagerström, Petter Lönegård och Kjell Magnusson – Premium Publishing)
Få band har väl blivit så ikoniska som Ramones. Punkbandet från New York har med sin energistinna och effektfulla musik skapat efterföljare än in i våra dagar samtidigt som bandets egen musik spelas med självklarhet högt och lågt. Det var ju inte alltid så. Ramones sågs länge som icke rumsrena, men fick i Europa en kommersiell bas att stå på som inte var fallet i USA. ”Ramones i Sverige” fokuserar på bandets första Sverigespelning på Jarlteatern 15 maj 1977 och vidare på deras övriga spelningar i landet samt även Oslo och Roskilde genom åren. Ribban är högt lagd, men ambitionen håller. Här lämnas inget åt slumpen vare sig det gäller texter, hågkomster, intervjuobjekt eller bilder. Allt är tipptopp. Noterbart är att Kortedalagrabben, fotografen Roine Lundström (som ju också förestår Ramonesmuseet i Kållered) är orsaken till boken. När han samlat sina bilder, tidningsurklipp och kuriosa för en egenproducerad bok fick Jan Lagerström se den och tände på alla cylindrar. Det blev startskottet till ”Ramones i Sverige”. Nu är detta praktexemplar till biografi över svensk musikhistoria något som borde finnas i var seriöst musikintresserads hem.
Eldkvarn – dö med stövlarna på (författare Håkan Lahger – Mondial)
I sommar gör Eldkvarn den comeback som länge aviserats. När de står på scen 25 och 26 juli i hemstaden Norrköping, där allt en gång startade, är det en emotsedd återförening för publiken. Men för bandet…? Det har gått cirka åtta år sedan Sveriges mest hårt turnerande band ställde in verksamheten. Sångaren och låtskrivaren Plura Jonsson hade tröttnat. Försök har gjorts att hitta tillbaka men det mesta har gått i träda, allt från rep till samtal. Ovissheten har gnagt i bandmedlemmarna. Om detta har journalisten Håkan Lahger velat berätta, han som följt bandet sedan 70-talet och som kan gruppen utan och innan. Var och en får sitt utrymme. Var och en får sätt sin prägel på historien utefter den synvinkel som finns. Det är intressant, rimligt, men visar också upp ett vemod över ett band som tröskade på, spelade mer än andra, men som egentligen sällan pratade med varandra. De kunde inte vara med varandra, men heller inte utan. På scen uppstod magin, framför allt då bandet de senaste åren valt att vara nyktert. Mötet med publiken, lekfullheten i musiken, i sättet att skapa energi och glädje var en dynamo. Men i ”Eldkvarn – dö med stövlarna på” visar på bandet utanför scenen. Hur svårt det är att hitta tillbaka till varandra. Boken är dessutom en utmärkt vandring i minnenas korridorer, som ger en bakgrund som bas för det som är nu.
Lasse Brandeby – vad gör jag nu då? (författare Anna Brandeby Harström och Lasse Råde – Lindelöws förlag)
Det är egentligen rätt givet att biografin om Lasse Brandeby hamnar bland musiklitteraturen. Han var ju inte i förstone journalist, radioprofil och skådespelare. Nej, grunden till att han kom upp på scenen var musiken. Den som sedan med emfas blev en bidragande orsak till framgången med Kurt Olsson och Damorkestern. Dottern Anna Brandeby Harström har, förstås, blivit impregnerad av historier från sin far. För en berättare var han av rang, ofta spunna ur en galen, händelserik vardag och verklighet. Planerna har länge funnits på en biografi för att hedra fadern som gick bort i november 2011, inte bara sörjd av sina nära och kära utan av kollegor och en stor publik. Men först i mötet med journalisten, min före detta kollega på GT, Lasse Råde blev det slag i saken. Han som också länge spunnit på idén om en biografi om sagde Lasse Brandeby. Med hennes personligt hållna texter och Lasse Rådes intervjuer med allt från radiokollegor som Janne Josefsson till kollegor som Maria Lundqvist och vänner som Lasse Kronér blir det en biografi som famnar mycket. Tonen är varm och inte utan humor. Lasse Brandebys liv var fyllt av hyss och upptåg samt dråpliga händelser som roar att läsa om så här tolv år efter hans bortgång. Fram tonar en person som var varm, omtänksam och innerlig, men samtidigt med en sviktande tilltro till sig själv. ”Lasse Brandeby – Vad gör jag nu då?” är en initierad och rörande läsning, som bjuder på både allvar och skratt i en fin mix.
Det är sannerligen inte lätt att fira jubileum i dessa pandemitider. När man nu kan andas ut står jubilarerna från 2020, 2021 och, ja, till och med de från 2022 på kö och trängs med de verkliga jubilarerna 2023. Sångensemblen Amanda bildades annandagen 1981 och har med andra ord med råge fyllt 40. Men tillfälle till firande för kören har inte funnits.
För min del firar jag, om jag räknar rätt, 35 år med kören. Det var då jag såg ”Läckage” på saliga lokalen Teaterkompaniet i Haga 1988. En sällsam upplevelse, som dröjt sig kvar. Inledningen var sensuell, som ofta Sångensemblen Amanda var/är. Rummet var helt nedsläckt. Publiken satt på golvet eller tätt inpå den tänkta scenen. Så rörelser i mörkret och andningar, som blir så intima att jag plötsligt upplever mig vara mitt i en sexakt. Det är kittlande, men helt utan beröring. Fantasin sätts i sken. Så tänds ljuset. Gunilla Johansson Gyllenspetz (nu på Backa teater som skådespelare och regissör) står vacker framför mig och presenterar sig. Jag ler generat, vet inte om jag vågar säga mitt namn och det skulle dröja år innan jag vågade prata med henne, som om vi delat en one night stand. Året efter var det ”Baron lördag” på Arbetarkompaniet och sedan har scenerna följt: Angereds nya teater, Trädgår’n, Folkteatern, Artisten, Annedalskyrkan, Musikens hus. Ja, jag har till och med sett kören på Risö, öster om Stora Dyrön i Bohuslän. Där på båten ut denna stormpiskade och regniga dag var sången ackompanjemang när vi delas farkost till den lilla musikfestivalen.Häftigt, förstås, att vara nära musiken. Men en del av kören blev jag ju inte och i något trots skrevs där och då ”Dans på Risö” (lyssna här), som kom på mitt soloalbum ”Sol på svenska” (2004).
Nå, nu är det ju så att Sångensemblen Amanda under framför allt 80- och 90-talen tjusade och förförde med sina musikaliskt eklektiska föreställningar. De kunde sjunga, de kunde föra sig, de hittade in- och utgångar till låtar som klädde musiken i ny dräkt. De var sexiga, sensuella, allvarliga, lekfulla och inbjudande i samma andetag. De hade ett gäng försvarligt goda solister, där kanske Niklas Hjulström var den med störst driv i rösten och ett scenuttryck som fäste. Hans dåvarande hustru Anci Hjulström var också en solist med en personlighet som stack ut.
Jubilar. Sångensemblen Amanda firar plus 40. Foto: KAI MARTIN
Nu firar kören sina plus 40 på Stora Teaterns scen inför en utsåld salong med texterna sista föreställning. En helaftonskväll med extra allt. Förut de 30-tal i kören (med medlemmar som varit trogen sedan starten, men också några som blott medverkar i ensemblen sedan några månader tillbaka) före detta medlemmar och gäster som just Niklas Hjulström, Karin Inde, Per Störby Jutbring och före detta körledaren Lasse Smedlund. En förtjusande, varm och innerlig kväll ledd av konferencier Francis Shaughnessy.
Man ledsagas genom Sångensemblen Amandas historia med, förstås, sången i centrum. Möter musik och texter från allt från lokala profiler som Lasse Dahlquist, Jorge Alcaide, Henrik Wallgren, Tomas Jönsson till Kent, Sting, Prince, Povel Ramel, Beatles, Björk, Jimi Hendrix, Titiyo, Mozart och Beach Boys tillsammans med haitisk och keltisk folkmusik. Sångensemblen Amanda spänner vitt och brett när det kommer till urvalet av musik.
Arrangemangen leker sig från solo, till kvartett till doo wop för hel kör (!). Allt till koreograferad rörelse, det där som då fick kören att sticka ut och som fortfarande är dess signum. Det blir tonsatt dikter av Werner Aspenström och Tomas Tranströmer, texten ”Bilflyg” av och med Niklas Hjulström, Mozarts ”Lacrimosa” som Per Störby Jutbring sjunger. Med mera, med mera.
Det blir en kärleksfull jubileumsföreställning med mersmak, som avrundas med extranumret ”With a little help from my friends”, en gång Niklas Hjulströms paradnummer i kören. Där han återigen får visa vilken skicklig sångare han är. Kanske sätter det också fingret på Amanda 2023, för bland de solister under kvällen sjöngs det väl, men utan egg och kraft. Som körsångare plägar göra.
Sångensemblen Amanda 40 plus, Stora Teatern, Göteborg, 10 juni 2023
Manus och regi: Robert Pukitis och Amandas konstnärliga råd: Anci Hjulström, Åsa Johansson, Sanna Källman, Angelina Mangs, Karin Marmander och Madeleine Stenmark).
Medverkande:
Sopraner: Maja Berndes, Åsa Johansson (även violin), Sanna Källman, Maja Lindgren, Anna Nilsson, Andressa Queiroz, Therese Lindgren och Madeleine Stenmark (även violin). Altar: Carina Borgström Källén, Anci Hjulström, Angelina Mangs (även slagverk), Melinda Mangs, Karin Marmander (även slagverk), Carolina Mörck och Annika Olsson. Tenorer: Tobias Edvardson (även viola), Johan Hogenäs (även gitarr och slagverk), Jonathan Kara, Torbjörn Nyberg (även kontrabas och ukulele), Sebastian Olsson, Jonathan Ronneheden, Robin Sjösvärd (även sopransax), och André Sveningzon. Basar: Marint Linderå Nordström, Stefan Malmeström, Magnus Markling, Johan Mörck, Patrick Rydman (även slagverk), Per Wiklund och Lars-Magnus Österberg.
Gästartister: Niklas Hjulström, Karin Inde, Tomas Jönsson, Brita Lindgren, Lasse Smedlund och Per Störby Jutbring.
Musik:
Morfar har berättat (Lasse Dahlquist, arr Tomas Jönsson)
Good vibrations (Brian Wilson/Mike Love, Lasse Smedlund)
Brahms (av och med Tomas Jönsson)
Sign O’ the times (Prince, svensk text Niklas Hjulström, arr Lasse Smedlund)
Frysdisken (av och med Tomas Jönsson)
Gede nabo (Ludovic Lamothe, arr Sten Källman)
Hack (Werner Aspenström)
Ingenstans (Werner Aspenström, musik Lasse Smedlund)
Fragile (Sting, svensk text Tobias Edvardson, arr Åsa Johansson)
Sueño de mar (Jorge Alcaide)
Om du var här (Jocke Berg, arr Patrick Rydman)
Längre in (Tomas Tranströmer)
En fot i jorden (text Henrik Wallgren, musik Ingrid Brännström och Jonas Simonson)
Stämning (Wilhelm Peterson-Berger)
Fre o (traditionell Haiti, arr Sten Källman)
Across the universe (Lennon/McCartney)
Bilflyg (av och med Niklas Hjulström)
Come along (Jocke Berg/Peter Svensson, arr Ingrid Bergström)
Paus:
19. Buona sera (Carl Sigman/Pet de Rose, arr Cajsa Roman)
20. Flygtext (Staffan Löwenadler)
21. Human behaviour (Björk/Nellee Hooper, svensk text Karin inde, arr Patrick Rydman och Tobias Edvardson)
22. Lacrimosa (WA Mozart)
23. Slagverk
24. Mwen sot anba (traditionell Haiti, arr Sten Källman)
kaimartinblog 