Klassiskt drama i mollstämd dräkt

Teater

ANTIGONE

Ola Kjelbye

Tung. ”Antiogne” är mollstämd klassisk grekiskt drama. Foto: OLA KJELBYE

Göteborgs stadsteater, premiär 27 september 2019.

Av: Sofokles. 
Nyöversättning: Anne Carson.
Svensk översättning: Kristina Hagström-Ståhl.
Regi: Kristina Hagström-Ståhl.
Musik: Mikael Sundin.
Med: Karin de Frumerie, Carina M Johansson, Johan Karlberg, Mia Höglund-Melin, Ramtin Parvaneh.

Kanadensiskan Anne Carsons nytolkning av Sofokles klassiska, grekiska drama ”Antigone” ges på Stadsteatern inte bara en ny språklig dräkt. I detta samarbete med Högskolan för Scen och Musik i Göteborg har även musiken, komponerad av Mikael Sundin, fått ta plats. Keyboard, varav två förklädda till pianon, elgitarrer och slagverk användas som ackompanjemang av ensemblen, som emellanåt förstärker sina röster med mikrofoner.

Det blir ett bitvis svindlande möte mellan det antika Grekland och detta vårt nu. Den text som färdats 2500 år och här möter en klang som ljuder dov, tung och uppfodrande. Men detta släktdrama kan knappast iscensättas till musik på något annat sätt.

I fonden en bildskärm som, som vore det en talk show, braskande talar om att det är just ”‘Antigone’ i Anne Carsons version!”, för att sedan långsamt bli en förstärkande följeslagare i svartvit, som för att ytterligare förstärka den mollstrukna tonen.

Det behövs inte. ”Antigone” driver långsamt sin färd mot allas död utan många revor till ljus där hoppet släpps in. I Anne Carsons version öppnas det för Antigones syster Ismene, som enda kvarvarande vittne. Men hoppfullt… nej, alls inte.

Antigone (Mia Höglund-Melin) trotsar sin farbror Kreon (Johan Carlberg) och begraver sin bror och får därmed plikta med sitt liv. Allt som siarna förutspått i pjäsen i en scen som något slags, halvt komisk, kråksång med spretande armar som vingar.

Komiken finns som en andfådd räddning för denna tätt sammanpackade uppsättning som sveper över cirka en timme och 40 minuter. Som Ramtin Parvanehs budbärare, som närmast blir en narr.

Men skratt är något som snabbt fastnar i halsen i ”Antigone”, där kvinnor inte ska sticka upp, där kärleken är kvävd och där prestigen i fattade beslut är fatala. För alla. Diplomati, empati, öppet sinne… Glöm det. Och just där blir i den stund av oresonlighet blir ”Antigone” en spegel av 2019 års polarisering där prestige är viktigare än en förening mot ett gemensamt mål. Som om prestige någonsin varit vinnande.

Just nu är Stadsteatern fylld av släktfejder; ”Lång dags färd mot natt” på Stora scenen; ”Antigone” på Studion. Båda tunga, mollstrukna uppsättningar, men inte desto mindre sevärda.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s