Det hände sig vid den här tiden. När november gått över till årets sista månad. Året var 2013 och jag hade nästa exakt två år tidigare definitivt klivit över från år som nöjesreporter till att, motvilligt, bli sportreporter. Nu hade ledningen, återigen, omplacerat mig, en trogen och hårt arbetande reporter, på en ny tjänst. Nu som webbreporter, alltså en som skulle publicera 20–25 artiklar på en dag i stort och smått (om det berättades ingenting, men det var planen i den textproducerande nyhetsfabriken). Jag skulle alltså flyttas från ett schema, som trots att det var intensivt ändå medgav ledig tid att andas, till ett som innebar måndag till fredag. Inget märkvärdigt med det, men definitivt ovant för någon som jobbat annorlunda hela livet.

Under hösten hade jag tilldelats en chef som jag från start visste inte gillade mig, vad jag inte visste var att hans uppdrag var att köra slut på mig och mina kollegor. Anledningen? Jo, i strategin att rensa ut äldre medarbetare skruvades tempot upp väsentligt. Oavsett om du jobbat intensivt genom åren och legat bland de, textproduktionsmässigt, högpresterande skulle du producera mer. Men med elakt chefskap skulle vi också krokna. Anfall från två håll, alltså.

Bränd. En sista bylinebild efter 35 år på GT. Foto: ROBIN ARON

Jag hade i oktober varit på läkarkontroll hos en läkare som mer pratade om sig själv än var intresserad av mig. Men där fyllde jag i en enkät om hur jag mådde, plus att jag vädrade min oro för en krånglande prostata. Jag fick en ny tid i början på december och när jag kom dit var det alltså klart att jag skulle börja min tjänst som webbreporter. Jag som under mina två år börjat jobba upp min sportjournalistskap, blivit en omtyckt och läst bandyreporter och -krönikör, börjat hitta min profil och kontaktnät.

Hos doktorn blev jag remitterad till en urolog för bättre koll på mina värden, men läkaren som inte lyssnat frågade också hur jag det stod till. Jag ryckte till, för den självupptagne läkaren lyssnade plötsligt. Mitt svar var att jag var väldigt trött, för hösten hade verkligen kramat musten ur mig. Hans replik kom oväntat snabbt. Han förstod det och tyckte att jag borde bli sjukskriven. Två månader blev det, som senare, av en annan läkare, förlängdes till tre. Jag gick hem, som om min vandring gick bakåtlutad i slowmotion. Senare blev ytterligare två av mina tre kollegor på sportredaktionen sjukskrivna. Jo, ledningen hade jobbat på bra och om ni undrar varför facket inte gjorde något berodde det på att ordförande var satt i limbo på samma vis. Skickligt och utstuderat.

Jag kom tillbaka i början på mars 2014, välkomnad med ett slappt handslag. Under min sjukskrivning uppmärksammade facket mig i mellandagarna 2013, redaktionschefen en bit in på det nya året och chefredaktören mer än en månad efter min sjukskrivning. Kärlek på det.

Min återkomst premierade ytterligare när en fotograf kom tillbaka efter en kortare tids sjukskrivning på grund av en operation. Chefredaktörens respons vid dennes återkomst var ”Nu köper vi bullar för att fira XX:s återkomst!”. Min…? Ingen alls.

Kort därefter fick vi ett erbjudande avgångsvederlag. Jo, företagsledningen hade lyckats med sitt uppdrag. Av 19 anställda journalister var vi elva som äskade om det, tio som så småningom gick. Min sista dag, efter 35 år på tidningen, var 30 april. Det var vår. Det var ljust. Jag gick med högt buret huvud och hopp om jobb. Det gick så där. Jag sov mig igenom de första månaderna innan jag darrigt sökte alla de jobb jag aldrig gick. Inte förrän 1 september 2017 klev jag in på en redaktion igen. Tacksam för min tjänst som nöjesreporter på Göteborg Direkt.

Nå, jag upptäckte december 2014 att jag drabbades av en snudd på okontrollerbar irritation. Blev arg för lite, var vred under ishockeyn och tappade humöret för minsta lilla.

Efter nyår tog jag ett snack med mig själv. Vad ville jag med livet? Hur skulle jag förhålla mig till det som hände? Jag förstod långt senare att det var min utbrändhet som knackade på och invaderade skallen. Jag råkade ut för samma fenomen i maj. Det har fortsatt så, men jag har blivit bättre på att hantera det.

Skoven kommer, ibland när jag minst anar det.

Men nu är det december och hjärnan lyser rött. Jag försöker att ta det lugnt. Med bibehållna rutiner är ambitionen att hålla mig på banan. Det går bra. Jag andas ut. Jag andas in.

Z tycker att jag jobbar för mycket. av min 50 procentiga tjänst bjuder jag kanske på 100 procent till. Nå, det är inte riktigt sant.

Iskall. Nydressad och redo för att göra nya räddningar. Foto: ANDREAS THENG

Men jag njuter samtidigt av mitt liv, av mitt uppdrag. Ishockeyn levandegör mig, musiken likaså. Men sporten tär också. Så emellanåt är jag (ursäkta) under isen och nu har jag återigen glömt av vad det är som sker i mitt inre system. Jag kom på det efter morgonens övning i tisdag, där jag inte räckte till. (Som om det skulle spela någon roll, jag är ju 62!) Men så åker jag trött och sliten till Kungälv för spel med oldtimers. Tiden 22–23 är ju väldigt sent för någon som gärna går och lägger sig då. Men spelet är fartfyllt och intelligent, flera har spelat på hög nivå och utmaningarna är sporrande.

Jag har ju haft förmånen att få nya handskar och håller på att spela in dem. Den här gången går det över förväntan. Ben och armar är i harmoni, jag läser spelet och räddar. Pucken stannar snyggt i plockhandsken. Till och med höga skott som tar på bröst eller skuldra landar tryggt i plocken.

Efteråt är jag genomsvett och helt slut, men fysiskt. Jag har liksom fördrivit trötthetssyndromet, lurat hjärnan och åker hem för kontemplation med en öl och mackor framför teven innan sömnen gör sig på mind. Jag sover länge, för en gångs skull, och vaknar utvilad och otrött. En kort respit i min kamp mot hjärnan som gärna vill krama om mig till trötthet i årets sista månad. Jag ger inte upp.