Att följa svenska landslaget i fotboll under VM-veckorna har varit en fröjd. Oavsett om det varit hemma i tv-soffan eller framför en storbildsskärm vid Ocean vid Skrea strand.

Det är ett lag som på sedvanligt svenskt fotbollsvis startat på darrande ben för att sakta och smart ta sig vidare från gruppspel och sedan bjuda upp till dramatik, läcker fotboll, horribla misstag, vackra räddningar och snygga mål.

Kosovare Asllani har, 166 centimeter, vuxit till en gigant under turneringen. Tagit mer stryk än vad en spelare normalt klarar. Åker på en knock mot Nederländerna, reser sig i bronsmatch mot England, men efter sitt mål tackar välförtjänt för sig inför andra halvlek. Sofia Jakobsson som spring mil efter mil som om det inte finns någon ände på kraften och energin. Hittar möjligheter där ingen annan ser, finner den där fina luckan som gör 2–0 mot England möjligt. Poesi i rörelse och en rocker på plan.

Rockar. Sofia Jakobsson njöt av varje sekund vid hyllningen på Götaplatsen. Foto: JOACHIM NYWALL

Linda Sembrant, mittlåset och spelstrategen som sällan gick bort sig och som hittade djupledspass vackra som gryningsljuset i december – ni vet, ögonblicket som är så hastigt att det är lätt att missa det.

Nilla Fischer, dominanten, som inte vek en tum och som slog krampen ur vader och lår som en besvärjelse. Ge upp…? Aldrig! Och hennes pannan är nog nu den mest kända vi har i Sverige.

Hedvig Lindahl, som på Ravellivis varit ifrågasatt, men som till OS i Brasilien visade på harmoni och blev en straffmålvakt av rang. Återigen visade hon sin betydelse, även om jag tycker att hon var – förutom vid andra spelmoment – snett ute på båda Englands mål (ja, även det bortdömda, där hon stod för nära stolpen).

Bakom allt Peter Gerhardsson – mannen som gjorde BK Häcken till en stadig kandidat till SM-guld de senaste tio åren – och hans team.

Ja, det är ett lag som visat klass, som vuxit med ansvaret och som förlorade finalplatsen med minsta marginal. Det är ingenting annat än att jubla, applådera och göra vågen för.

Insatsen har varit fantastisk och den har gått rätt in i den svenska folksjälen, oavsett varifrån man kommer.

Folkets jubel. Svenska landslaget fick möta en publik på nära 30000 som ville hylla bronsmedaljörerna. Foto: TOMMMY HOLL

För detta ska laget prisas och det blev Götaplatsen av förklarliga skäl, då Gamla Ullevi är tjejerna i landslagets hemmaarena. Det sticker emellertid i ögonen på skribenten och krönikören Emanuel Karlsten, som normalt sett är en klok karl. I en krönika i GP, som nu har blivit två,  menar han att bronset borde ha firats i Stockholm, med skäl som att det är rikets huvudstad. Aftonbladets Robert Laul går till svars i en underhållande attack och vidgar VM-perspektivet till något globalt – helt rimligt.

Jag, för min del, tar hem resonemanget till nationell nivå och undrar: Varför ta bort glädjen med en hypotetisk diskussion?

Jag var på plats på Götaplatsen (var Karlsten det…?) och njöt av både uppslutningen och den oförställda glädje som landslaget och dess team erfor under sin resa i den öppna bussfärden mot Götaplatsen. Det gick ilningar genom kroppen, ögonen tårades när jag inser hur stort, starkt och vackert det är för dessa tjejer som jobbar stenhårt för den sport de älskar, men under helt andra premisser och inför andra åskådarantal än vad deras manliga kollegor gör. Den stolthet de känner delar jag. Här är ett gäng som får vända på sina kronor för att göra det som är deras självklara val, att spela fotboll för det är det bästa och finaste som finns. Alltså oceaner ifråga om ekonomi i jämförelse med männen.

Vinnare. Trea i VM – vinnare hos folket. Helt välförtjänt. Foto: TOMMY HOLL

Där och då på Götaplatsen är Karlstens diskussion en ickefråga. Mellan 25000 och 30000 åskådare kommer för att hylla ett landslag som är värt det flera gånger om. Svenska fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson lockas, kuppartat (?), fram till sång; Åby Ericsons VM-favorit från 1974 där ”Vi är svenska fotbollsgrabbar” blir ”Vi är svenska fotbollstjejer”. Det är glädje, stolthet och skönhet – samt fokus på damidrott på ett sätt som är värdigt, spontant och rörande stort. En kröning av sportslig idoghet som gett en VM-medalj. Bronsmedaljen – och VM över huvud taget – är en seger långt utanför fotbollsplanen. Då passar en krönikör på att pilla ut den söta karamellen för att plantera in en sur istället.

Så dumt.