Sommaren har stramat upp sig, klätt sig fint i blå himmel, måttliga vindar i håret och solsken i blick. Vi tar sikte mot Falkenberg för det är så traditionen bjuder; fantastiska Strandbaden väntar, där vi fick ett rum på återbud (i och för sig inte med havsutsikt, men gott nog ändå) och premiären på Vallarna. Vi tar två nätter, för mat, avkoppling och fotboll. Sverige ska försöka slå Tyskland, en bedrift som inte skett sedan 1995 och utsikterna var både de bästa på länge och samtidigt, med något slags vett i balans, en tuff uppgift. Men Peter Gerhardsson, som aldrig påstår sig kika på statistik, ser nuet, möjligheterna och har en rävfarm bakom öronen, som gör utsikterna ljusa.

Vi är sena ur startblocken när vi lämnar vårt hemman för färden söderut. Det har å andra sidan gjort det möjligt för mig att rensa mitt skrivbord; jag är på semester, har skrivit klart mina artiklar och tar mått på ledigheten som ska räcka juli ut.

E6:an är böljande, insmickrande och lagom trafiktät där den ringlar sig nedåt mot kontinenten. Nu ska vi inte mer än en timmes färd från Göteborg och resan går snabbt. Vi cruisar in mot vårt resmål, glider förbi Falkenbergs FF:s fina fotbollsarena, där jag fortfarande inte har varit, ser strålkastarna på och förstår av den ännu glesa tillströmningen av folk att det vankas match.

Vi checkar in, får ett rum som är behagligt och vätter mot spaavdelningen. Jag kikar inte bara ned i de olika bassängerna utan också ned i olika dekoltage, ser tatueringar som gud glömde och människor av olika sorter och slag, något som borde vara tankeväckande för den som tror att vi alla är lika som har bott lite längre i Sverige än somliga.

I fönstret står prosecco i en hink och två glas. En gåva från en vän och vi skålar uppskattande.

Matchstarten närmar sig, vi är samtidigt sultna, går till restaurangen, men ångrar oss halv. Z går för att se om det finns plats i bistron, dröjer sig borta en stund för att komma åter och berätta att receptionen har rekommenderat Ocean hotell, en bit bort på stranden, som inte bara har mat utan också visar matchen på storbildsskärm. Vi knallar dit och inser att vi inte är ensamma om idén. Det är kanske inte smockfullt, men tillräckligt för att det ska vara trångt. Z hittar en plats längst ned mot storbildsskärmen, jag ställer mig i kön för att beställa mat och dryck. Lagom till matchstart får jag fram min beställning och dramat kan börja.

Sällskapet bredvid, en ensam man, har plötsligt utökats med tre kvinnor som är ljuvt påstrukna, flörtiga mot mannen och mer intresserade av alkohol än av matchen. Kvinnan närmast mig sitter tätt, pratar högt och jag försöker stint fokusera på matchen som är spännande. Jag ser ett Sverige som är bestämt i sitt spel, som går tufft in i närkamperna och som vet vad det vill. Men det är Tyskland som gör första målet när ett misstag blir till en dominoeffekt som styggt straffar sig med en kvart spelad. Då har ändå tjejerna haft möjligheter till ledingsmål via Sara Jakobsson. Men Tyskland har Almut Schultz, som är både vig, placeringssäker och definitiv i sitt målvaktsspel.

Men efter Tysklands ledning viker inte laget ned sig och i takt med att alkoholdebatten blandas med tillfälliga ”kom igen tjejer!”, så visar det sig att svenskorna ger blanka fan i att känna sig besegrade. De fortsätter distinkt och tufft, tyskorna far som vilsna vantar i midvinterblåsten och ser häpna ut när svenskorna står och de faller.

Vinnare.

Så hittar Linda Sembrant en djupledsboll som skär effektivt hela vägen fram till Sofia Jakobsson som skjuter fart, viker in och placerar via Almut Schultz höger tå bollen i mål. Kvitterat och hopp.

Sverige visar ett förtroendeingivande spel som jag sällan har sett och plockar spelpoäng efter spelpoäng. Det glöder om tjejernas spel, i den olidliga hettan är det svenskorna som är kallast och skapar flest chanser. Som när Stina Blackstenius tvingar Schultz att tippa en målchans till hörna.

Det är fotbollskonst i den högre skolan och Peter Gerardsson har ingjutit ett självförtroende och ett jävlar anamma i laget, som nu bär frukt.

Knappt har andra halvlek startat förrän där Sofia Jakobsson skickar in den boll som Frida Rolfö knickar, där Schultz gör en prakträddning, men bara för att se Stina Blackstenius raka in returen. 2–1, osannolika 2-1!

Salongen jublar, förutom Oliva Schougs pappa Bertil, som lapar sol på uteservering och bara fläckvis följer den match som hans dotter följer från bänken i den stekande värmen i Rennes.

Sällskapet bredvid har bekymmer med en väninna och en och en troppar de av. kvinnan bredvid mig är sällskapssjuk, frågar om vi är vegetarianer, men blir varse då jag vinkar min skål med skuret kött bland salladen och börjar då prata om djurhållning, eller bristen på den. Hon försvinner senare och vi kan fullt ut fokusera på matchen samtidigt som en skärm inne vid baren visar hur Falkenbergs FF vinner över Elfsborg med 2–1, en match som flera följer trots VM-dramatiken.

Men tjejerna klarar sig utan deras stöd och vinner även de med 2–1, skapar historia och jag är rusig, stolt och glad. Glad för Peter Gerhardssons skull, för hans lags och för hans ledarteams skull efter denna fantastiska insats.

Utsikt över västerhavet och Falkenberg. Foto: KAI MARTIN

Vi går tillbaka mot hotellet, tar en utkik över den vackra, vidsträckta stranden, ser måsarna glida majestätiskt i uppvindarna, människor som dröjer sig kvar på stranden i kvällningen, vågorna som envetet slår in mot strand i sin repetitiva rytm.

Badsuget slår till. Vi hämtar badrockar och badkläder på vårt rum och gör premiär för året i västanhavet, som är behagligt och bryggan är full av lyckliga människor som badar, hoppar, simmar och några coola som sitter på räcket längst ut och dricker öl som om tiden inte har sin gång.

Vi drar oss mot spaområdet, kryper ned i en het bubbelpool som gör mig rastlös, men Z behaglig. Vi får sällskap av några småflickor och tittalar dem samtidigt som deras övervakande pappa strängt tittar på oss med både uppfordran och nonchalans. Inomhusbassängen i det vackra atriumrummet lockar och vi går dit, rastlösheten slår till igen medan Z gör sin övningar och njuter av värmen i vattnet som är som balsam för hennes kropp, som inte alltid är med henne.

Badnymf. Foto: KAI MARTIN

Badandet skapar hunger, vi kommer – sent  till restaurangen. Försöker beställa, men trots att klockan är cirka tio har köket stängt denna lördagskväll fylld av möjligheter. Vi får trots det ett bord och vi får varsin räkmacka som inte går av för hackor, jag med en Chablis till, Z med en öl, där det i valet av ljus eller mörk (!) blir den ljusa. Vi njuter. Bryter upp, går till sängs fortfarande rusiga över Sveriges seger och, ja, det erkännes, av alkoholen. Jag läser lite ur Jo Nesbøs ”Kniv” (som jag ber att få återkomma till) innan tröttheten slår till.

Morgonen kommer tidigt. Men Z sover sin ljuva sömn, utsträckt som ett barn med händerna ovanför huvudet och med ett behagligt snusande som gör mig på samma gång rofylld som kär. Hon är fin, min hustru, även då hon sover.

Efter morgonbadet. Foto: KAI MARTIN

Så vaknar hon, vi bestämmer oss för ett morgondopp, går ut på piren i våra badrockar, möter lite badfolk och hälsar artigt godmorgon, finner ett yogagäng längst ut och tassar försiktigt ur våra badrockar och hoppar i det svalkande, friska havet med sina tunga vågor som slår och slår.

Upp för frukost, drar oss in mot Strandbadens väldiga byggnad, ser en kvinna som gör sin morgongymnastik efter badet, en äldre man som har placerat sina kläder och joggingskor på bryggan och nu med närmast en filosofisk hållning närmar sig vattnet, först fötterna, sedan en bit på vaderna för att andas in och ut, blicka över havet som för att blidka det, sedan en bit till, stanna… Jag vet fortfarande inte om han har kommit i.

Frukost med det hela. Foto: KAI MARTIN

Frukosten är grandios, ägg Benedict, äggröra, bacon, smörgåsar med diverse pålägg, filmjöl med frukt och müsli med nötter, kaffe, juice… Vi sträcker ut, samtalar, tittar på utsikt, kikar på folk. Jag har semester och äger nära nog min tid, Z är med mig. Livet kan inte bli vackrare och Sverige är klara för semifinal.