Om man ponerar att veckan börjar på en söndag, så som den plägade göra då jag var väsentligt yngre än jag nu är, så har jag varit en flitig kille på isen.

För en vecka sedan spelade jag match med Kungälv Oldtimers mot Hovås Coaches och förutom en darrig inledning som renderade 1–0 till Hovås så spelade jag anständigt, på gränsen till bra. Vinsten för del skrevs till 6–3 och borde ha varit större. Men tre perioder (3×15) och match istället för lite mer gamängartad tvåmål ger andra förutsättningar och nog var det lite enskridskoåkning i den tredje, då Hovås också lyckades peppra på bra mot mig, göra två mål och dessutom ha två stolpträffar.

Redo för match. Foto: SELFIE

Så blir det då måndag och morgonen är arla och yr efter att sommartiden trätt i kraft. Uppgång klockan fem är egentligen klockan fyra normaltid. Det känns i kroppen plus att det var svårt att slockna, som alltid med en match eller fyspass i kroppen.

Men måndag morgon kräver sitt. Som morgonhockeyn i Marconihallen med Uppbackarna, kompisgänget som lirat favoritsporten sedan 1969 och som jag tillhört i 19 år med tillhörande samkväm som herrmiddagar, midsommarsittningar och julbord.

Det är ett darrigt gäng jag har framför mig och röda, som är mitt lag, råkar ut för en utspelning inledningsvis, som dock hämtas upp och efter en timmes fart och fläng har vi, om inte kommit ikapp, så hyfsat siffrorna något. Jag har en tidig intervju, så ombyte, dusch och uppfräschning får göras i hast. Jag hinner ned till Ullevi där jag ska träffa Lotta Nibell, Got Events vd, gör mitt jobb, hon gör sitt, och jag hem för att skriva, för texten ska ut pronto.

Jag hinner inte besöka redaktionen denna dag. Jag får en kort vila, äta min lunch och sticker iväg till Hisingen via färjan från Stenpiren till Lindholmen för nästa intervju på Aftonstjärnan. Hem och jobba samt fuska med tv-serien, den gastkramande franska ”Falsk identitet” som vännen J lurat på mig och som jag har smugit med på udda tider på dygnet. Jag somnar i ordentlig tid och har för nu mer sovmorgon på tisdagar, då lilla rinken i Frölundaborg är stängd för säsongen. Det gör att jag slipper två pass på en dag, för sedan ett drygt år spelar jag med Kungälv Oldtimers sent på tisdagskvällar, ett kul uppdrag med snabb, oftast, disciplinerad hockey.

Jag betar av min arbetsdag med två intervjuer, varav den med Jaqee om hennes medverkan i ”Little Shop of Horrors” kan läsas här.

Sedan någon timme vardagsliv innan bilen styr kosan norrut. Nu handlar det om en och en halv timme mot normalt en, röda mot svarta, i hockeyn. Jag i rött och vi håller jämnt skägg med de yngre i svart till en halvtimme har gått. Då dyker plötsligt tre spelare upp i svart, varav en precis slutat sin elitsatsning. Från 6–6 sticker det slutligen iväg till 7–19 och jag är helt slut, kräver syrgas och hemkörning, men utan någon annan respons än flin. Jag somnar tungt och kroppen ömmar, men känslan är ändå skön. I måndags hade jag pratat med min vän och målvaktskollega S, han och jag som länge kamperade i IK Raid som, förmodligen, världens äldsta målvaktspar i seriesystem. Han hade fått ett skott på adamsäpplet på uppvärmingen på söndagen och fått åka akut till Sahlgrenska. Med andra ord var han inte i form och skick för att träna med Frölunda Oldtimers. Jag tog hans plats och stod alltså på is även torsdag kväll, också det en och en halv timme. Onsdagar är den stadiga tiden som Frölundas gamla hockeyhjältar har, men denna veckan är det torsdag. Jag tar onsdag som en vilodag, trots att jag har mängder med intervjuer att skriva ut. Behöver det, skriver en låt, konstaterar att min överklagan om en p-bot inte bifallits, skriver ett upprört inlägg på Facebook för p-bolaget far med osanning, lämnar tillbaka lånade kläder från Tenson, som vi hade under vårt Islandsäventyr. Dagen går åt.

Hockeykrigare. Foto: KAI MARTIN

Torsdag. Jag inser att jag har åtta oskrivna intervjuer att få ur händerna. Börjar jobba och är fläckvis effektiv. Hamnar i källaren, plockar bland gamla band – tvåtums och kvartstum med outgivet från både solokarriär och Kai Martin & Stick! – och hittar gamla brev och vykort, som jag förlorar mig i. Iväg till kvällspasset och får mig en omgång av hockey, där inledning är svajig från min sida, men fortsättning helt ok. Helt slut. Helt underbart.

Tung sömn, återigen, och uppstigande tidigt på fredagen för morgonhockey med Uppbackarna. Jämna lag på papperet, som det heter, men Röda blir utspelat och jag får slita ont. Hem för mat och vila, iväg till en intervju och sedan dags för ”Little Shop of Horrors”-premiären på Göteborgs stadsteater.

Hemma landar jag framför teven med vin och ost, slocknar strax efter midnatt för att ta en lång morgon, fixar tvätten, stryker och viker, sätter på två maskiner, gör frukost till min älskade Z, väcker henne, äter frukosten, diskar, går ut med komposten, gör rent slaskhinken, läser GP, åtminstone kultur- och sportdelen samt Tvådagar där Martin Röshammar skrivit om Liverpool på ett sätt som gör mig akut sugen på att åka dit, typ nu.

Skriver recension på ”Little Shop of Horrors” (läs här). Hänger upp tvätten, bäddar rent och packar sedan trunken för den årliga kampen mellan Chalmers Blue McRangers slocknade och de nu spelande ”juniorerna”. Vi ska mötas i Angereds ishall, som är fantastisk på alla sätt och vis. Bra faciliteter, helt ok omklädningsrum, men inga hängare för handdukarna i duschrummen. Men placeringen. Det är ju en kilometer att få från parkeringen till entrén, där man dessutom ska forcera något slags grind för att komma in och sedan ta sig en våning ner. Spelar inte de som planerar idrottshallar de sporter som planerar för? Eller, åtminstone, tar man inte reda på idrottarnas behov? Pinsamt.

Det blir mycket hockey under de två timmarna som är till förfogande. Två jämnstarka lag, mycket beroende på att några av de slocknade är nysstillkomna, det vill säga de har nyligen lagt av. Jag får jobba för pengen och armar och ben far som skottspolar. Borde tagit det första, men sedan dröjer det rejält innan jag räknar in ett eget misstag. Tröttheten gör att jag glömmer hybridicing och inte sticker ut på en sådan situation, något som straffar sig, på slutet kommer ett isskott som jag inte orkar bry mig om. En nätt förlust, men så ska det väl vara då man möter blixtsnabba juniorer, eller åtminstone några och tjugo-spelare.

Gamla mot nya. Foto: EDVIN LIDHOLM

Tänker på min gamle tränare från 70-talet, som nyligen sa ”Är du fortfarande bra på närskott och usel på långskott?”, när jag släpper ett skott från blålinjen. Men å andra sidan har jag faktiskt blivit bättre på långskott och har bättre blick för spelet. Hur jag hinner med ibland är en gåta, men jag finns där och jag älskar att rädda på samma vis som jag hatar att släppa in puckar.

Tröttheten är påtaglig efteråt. Jag är helt genomsur, dricker mängder med vatten, men släcker inte min törst. Är hungrig, eftersom det logistiskt inte gått att stoppa i sig någon mat mellan frukost och match. Åker för McDonalds, beställer en plusmeny och äter och dricker girigt. Kommer hem för att dricka mer, öppnar den sista bag-in-boxen av vår äppelmust och sveper två stora glas innan det blir teve och te med Z med en maratonsittning av tv-serien ”Onda aningar”.

Så söndag igen, vilodag. Kroppen ömmar. Frukosten är uppäten, hustrun väckt, en tvättmaskin har snurrat färdigt sin tvätt, gårdagens är vikt och uppburen.

Om någon timme väntar Sjömagasinet och samkväm. En vecka går fort. Framför allt om man spelar hockey se gånger på sju dagar.