Oslo mon amour

Det sägs att tågsträckan mellan Bodø–Trondheim och Trondheim–Oslo är världens vackraste. Jag vet inte hur man mäter och nog fick jag förtjusande och förföriska glimtar på den första sträckan innan natten dunklade min blick och sömnen försökte ta över.

Vi hade ju gjort Lofoten (om den resan kan ni läsa här!) och Trondheim (här!).

Nu var det dags att säga farväl av den vackra staden som hade gett oss mersmak, men också lite frågor; som varför väg och järnväg skiljer staden från fjorden. Men vi kommer tillbaka, rätar ut frågetecken och kanske får tid att bada i den vindlande djupa Trondheimsfjorden.

Vi har köpt lite mat, men inget som vi tänkt äta på tåget. En flaska vatten och två öl ska släcka vår törst. Restaurangvagnen får förse oss med resten. Tåget kommer och går på utsatt tid. Vi har bra platser, hamnar mitt emot en stickande ung norska som vi konverserar lite med innan utsikt och böcker fördriver de sju timmarna mot den norska huvudstaden.

Det är inte lätt att hålla koncentrationen. Utanför skriker panoraman ”Titta hit! Titta hit!” och vi ropar med i kören, för landskapet är både hissnande och fantastiskt.

 

Vacker vy. Foto: KAI MARTIN

Tåget går parallellt med E6, som ringlar sig i sakta mak. För i Norge är vägarna fortfarande smala. Sträckan mellan städerna om 500 kilometer tar sex och en halv timme med bil, ungefär samma med tåget, som villigt stannar vid varje, om inte mjölkpall, fjällstation. Folk går av. Folk går på. Stora packningar ska in och ut. Men allt går smidigt. Konduktören har att göra. En kvinna blir bortkörd från sin plats. En man med två yngre barn försöker hålla ordning utan större entusiasm, framför allt är dottern plågad av rastlöshet och det är timmar kvar innan slutstationen.

En ung, mycket vacker kvinna med mycket svallande hår kommer in med sin väldresserade hund. Z och jag tjuvkikar på henne; jag kanske mer. Hon är fängslande vacker, men är verkligen läpparna på riktigt…? Hon är helt osminkad, kommer med en försvarligt stor ryggsäck med ryggsäck. Hon har varit till fjälls och fått vad naturen ger.

Stationerna passerar revy vid snabb stopp. Vi fnissar vi Lillehammer och tänker på tv-serien ”Lillyhammer”, tar några misslyckade bilder, har bara kort tid kvar till Oslo, men Z hinner somna.

Resan som tar. Foto: KAI MARTIN

Det grånar på. Den vackra kvinnan pratar i mobilen och styr upp ett möte. Tar hunden och kommer tillbaka utan den. Vi får förklarat att den var bara till låns. Hon är verkligen slående vacker, lång, slank och med en naturlighet i det rena ansiktet som är fint och rent. Men är verkligen läpparna på riktigt…?  Oslo närmare sig, folk samlar ihop sitt pick och pack, så också vi. Vi kliver av när tåget med en suck öppnat stannat och öppnat dörrarna för samtliga passagerare att gå ut. Det regnar, vi söker oss med hjälp av den beredvilliga vackra kvinnan, som snabbt fixat sin Oslolook med smink, till taxistationen, tar en taxi till Aker brygge där vi ska bo hos älskade vännerna P&G.

Taxichauffören har inte koll på adressen, men jag styr honom nära nog mot målet. Han stannar mitt i spårvagnsspåren och naturligtvis kommer det en ringande vagn bakom, så han får göra en undanmanöver och ställa sig mer korrekt. Z, som har reskassan, betalar. Jag tar våra väskor och vi går in i de moderna kvarteren, så fjärran från Lofotens fiskesamhällen.

IMG_6766

Regn över Oslo. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

P&G, eller kanske mest G, har fixat indiskt att äta från en restaurang bredvid. Vi har mycket att prata om. De ska lämna Oslo för Vietnam, P har blivit VD för ett norskt företag i Nha Trang på ostkusten, 50 mil från Ho Chi Minh-staden. Det är med skräckblandad förtjusning som utmaning har antagits. Men Z och jag är de första att applådera. P&G har gjort en fantastisk resa i livet, de är de bästa av vänner och, ja, vi kommer packa vår väskor för att hälsa på.

P&G är också ett fantastiskt värdpar. På morgonen bjuds vi på närmast hotellfrukost med det hela. Utanför har Oslo sträckt upp sig, lämnat regnvädret på tork och bjuder upp till ett gassande leende som bara inbjuder till bad. Lyckligtvis är det bara promenadavstånd till Tjuvholmen och badet i Oslofjorden där. Förvisso inte lika salt som uppe i Lofoten, men gott nog och att bada med lyxkryssare och färjor som tillsammans med motor- och segelbåtar pilar förbi är något av magiskt.

Sommar i Oslo. Foto: GUNILLA EKLUND WITTING/KAI MARTIN

P och jag tar en promenad på byn. Kikar in i Steen & Strøm, det fina varuhuset, och känner och provar kläder, går upp på Karl Johan och tittar i ytterligare någon butik innan vi går tillbaka. Det är varmt, Oslo lockar till sig turister, Z och jag är en av dem. Vi tar lite till lunch, badar lite till, men nu med utsikt mot Rådhuset. Passande. För det var ju där, i februari 2018, som K&M gifte sig och dem ska vi ju nu hälsa på.

P tar oss till busshållplatsen för bussen vi ska ta. Z ordnar med en app så att vi kan åka och vi far iväg på en svindlande tur upp mot vårt mål förbi centrala Oslo och backarna upp mot Arkitekt Rivertz Plass. Vi handlar lite på vägen, pratar om busschauffören som stannade mellan två hållplatser utanför ett hotell för att släppa av två vilsna turister som vill komma rätt.

K&M har köpt nytt, en trivsam lägenhet med uteplats. Hunden, en entusiastisk sak med valpkänsla, hälsar och är nyfiken. Vi får mat och efterrätt, stämmer av våra respektive liv, K är ju min yngsta systerdotter, och vi har en trevlig stund i trevliga kvarter där jag anar att delar av tv-serien ”Halvbrodern”, som vi såg med förtjusning för några år sedan. Nej, jag snöt inte titeln ur näsan bara så där. Jag värkte fram den under kvällen och kom på den först innan jag skulle gå och lägga mig. Nu ser jag att den är baserad på en bok av Lars Saabye Christensen, som också ligger bakom ”Beatles”, som även den blivit utmärkt filmatiserad.

Vi lämnar paret K&M och tar bussen åter ned mot byn. Hoppar av lite tidigare och promenerar genom ett folktätt Oslo.

Ny dag. Mörka mål täcker staden. Z och jag går iväg för en promenad denna dag som blir vår sista i Oslo. Vi går mot 22 juli-senteret. Den tillfälliga, men nödvändiga, utställning om Breviks skoningslösa och grymma terrorhandling som döda 77 människor och skadade långt mycket fler 22 juli 2011. Det är åtta år sedan, men närvaron av dådet är tätt på. På Akers gata, när det bombade regeringskansliet på Grubbegata, ligger VG:s redaktion, på väg in mot finns ett tittskåp med krackelerade fönster, innanför den tidning som utgavs just den 22 juli 2011; oskuldsfulla nyheter den dag som ruvade på de brutala.

Sedan tavlan med alla dödades namn – från unga tonåringar till 50-åringar som tjänade i regeringskansliet eller på Utøya. Det är drabbande redan nu. Än mer inne i lokalen där tystnaden slår emot mig. I ett första rum ansikten på alla som dog, en kort beskrivning, namn. Jag börjar gråta. Tänker. Han var ingen galning, han var inte sjuk; jag skriver och citerar nu något som inte är redigerat utan bara författat i stunden: ”Hon var 14 år/hade ljuset i sitt hår/Och ljuset i sina ögon//Han var 17 år/Var bara ett barn/Såg solen vid första kyssen//Han sa sig vara utsänd av gud/Men var inte ens jävulen själv/Bara djävulskt ond/Utan religion//Hon hade blod på sina händer/Hon var polis/Hade försökt att hjälpa//Ur rök och damm/Ur kaos och skrik/Skulle Oslo aldrig mer bli sig likt”.

Jag andas genom munnen. I den stora salen visas en tidslinje, skoningslöst mot dådet, en video när han anländer med den bombbestyckade skåpbilen, alla misstag som begicks på vägen, hur han lyckades komma till Utøya, hur ondskan kom till ön. Jag är stum. Tittar under andlös tystnad på en film med intervjuer med de drabbade, de som blev vittnen…

En tyst betraktelse. Foto: KAI MARTIN

Utanför larmar staden, som om ingenting har hänt. Jag står och tittar mot den lokal på Teatergata där Sex Pistols spelade under Nordenturnén sommaren 1977. Anarki och kaos. En västanfläkt mot terrordådet.

Vi går ned mot Grubbegatan, där regeringskansliet är under byggnation. Gatorna kring är under rigoröst säkerhetspådrag. Youngstorget, där Sentrumscenen ligger där jag såg Coldplay november 2011 som ett helande plåster på ett varigt sår, vidare ned mot Storgata, in på en secondhandbutik på Dronningens gate, ut igen och Tollbugate, in och ut ur butiker, men vi bärs av något slags brist på tålamod, är irriterade och rastlöst griniga, förstås påverkade av grymheterna som vi bara anat på 22 juli-senteret.

P ringer och undrar var vi är. Z hittar en sybehörsaffär. Jag får till Steen & Strøm för ett akut behov, kommer lättad tillbaka och vi går för att göra P sällskap till bassängen i huskomplexet där han bor.

Men först lunch. Vi går till Oliva, den norska restaurangen med italiensk mat på menyn som i början öppnade på Avenyn (läs om den här!). Men nu blir det den på Tjuvholmen och en pizza som är ljuvlig, en för oss var. P gör oss sällskap, men snart blir det bad.

Det hjälper för att skingra tankarna.

Ett sista dopp. Foto: PATRIC WITTING/KAI MARTIN

Jag är ändå inte nöjd. Jag vill ner till fjorden för ett sista dopp. Får det och går till P&G:s hem för att packa. han har försett mig med en skjorta, Orian, och en skinnjacka, Julian Reed, exklusiva plagg som han tillsammans med de röda mockabootsen (Roberto Durville), som han ger till Z (storleken för stora för mig), med motiveringen att han inte behöver dem i Vietnam.

IMG_6826

Sverige. Foto: KAI MARTIN

Vår väskor är nu sprängfyllda av gåvor och shoppinggalenskap (i Bodø), vi tar dem, säger farväl för att ta bussen till bussen som tar oss till Göteborg. Några timmar senare är vi i vår hemstad för att försöka ta in vardagen; det klarar vi dåligt. Lofoten är med oss, Trondheim likaså och Oslo är mon amour.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s