Ängeln, polisen och skotten som ekar 15 år senare

Det stod en spröd liten ängel och pratade med en till tänderna rustad polis. Ängeln vingar fladdrade lite i den försiktiga vinden, hennes fötter vara bara, hennes varelse skir. Polisen stod med en sköld, som ett led i en avspärrning av Berzeliigatan, strax nedanför Götaplatsen. Ängeln gick i fredens tecken, polisen andades lugnt, samtalet dem emellan var förtroende ingivande, världen var sams.

Någon sekund senare är det kaos.

Krav1

En guidad tur tillbaka 15 år i tiden. Foto: KAI MARTIN

Med en dryg timmes guidande teaterföreställning genom Göteborgs gator, några av dem där allt utspelade sig, skjutsar Stadsteaterns buss passagerarna tillbaka till då då det hände, det som fått namnet Göteborgskravallerna, men som ju var så mycket mer.

Skådespelare Ulf Rönnestrand, som själv var en av deltagarna i den fredliga demonstration  under perioden, berättar, frågar, visar och tar hjälp av bilder, filmsekvenser och en megafon för att förstärka minnet, förtydliga, andas in historien, belysa frågor, söka svar…

Det är inte lätt. Men är tyngre än den gatsten som går från hand till hand i bussen.

Krav2

I bakgrunden Ulf Rönnerstrand då, redo för demonstration. Foto: KAI MARTIN

Det är alltså 15 år sedan EU-toppmötet var i Göteborg. Det som inte bara samlade europeiska toppolitiker utan också då sittande, nytillträdde amerikanske presidenten George W Bush, på exklusivt besök i Sverige.

Det var, som nu, strålande väder, en stad med förhoppningar om möten mellan åsikter, där alla skulle komma till tals, där inte bara politiker skulle göra sin röst hörd utan alla tiotusentals demonstranters som fanns i eller rest till Göteborg.

Som Ulf Rönnerstrand, Backa Teaterskådisen, säger ”Göteborgs kommun var rustat. De hade erfarenhet. Från Gothia cup.”…

Så staden inkvarterade demonstranterna runt om i skolor, som Schillerska och Hvitfeldtska.

Allt gjort i bästa avsikt, med en förhoppning om fred och förståelse. Så gott. Som krossades.

Vår färd startar vid Götaplatsen, i sluttningen av Berzeliigatan ned mot Södra Vägen, ett stenkast från Korsvägen, där EU-toppmötet hölls strängt bevakat nere i Svenska mässans lokaler.

Det här är en tur som biter sig fast, som väcker minnen, som ställer frågor som skaver fortfarande så här långt efter.

Göteborgs stadsteater har arbetat ihop ett program som den 14 juni tar ett omfattande grepp om dagarna då allt hände mellan 14 och 16 juni 2001. (Ni kan se det nedan och även i bifogad länk här.)

Krav3

Slagord – 15 år senare. Foto: KAI MARTIN

Jag inbillar mig att greppet är viktigt. Så mycket är skrivet, så mycket är skildrat, så mycket är vinklat. Domar har fällts, andra har friats. Skuld och ansvar. Anklagelser och händer som tvås…

I Göteborg då var det så mycket som hände utanför topparnas träff i Svenska mässan: konserter, samtal, demonstrationer, spoken words, seminarier.

Det är lätt att glömma av dem i blänket av allt krossat glas och i skenet av bränderna på Avenyn på dagen den 15 juni 2001. Resultatet av några hundratals framfart. Det som främst kommit att illustrera Göteborgs kravallerna.

Eller i ekot av skotten mot då 19-årige Hannes Westberg, som var första gången sedan Ådalen 1931, som skott avlossats mot demonstranter från myndigheters håll. Eller de överpolisiära ingripande som gjordes mot boende på Schillerska eller demonstranter på Järntorget.

Frågor. Svar. Frågor. Svar. Frågor. Svar.

Färden nedför Avenyn med en version av Freddie Wadling sjungandes ”Over the rainbow” till de stumma reportagefilmerna från kaoset på Avenyn 2001 samtidigt som regnbågsflaggorna denna dag fladdrar i vinden i ett stilla Göteborg, är bedövande…

Och bilden av fredens ängeln som förtvivlat klänger på polisens sköld för att undkomma våldet hänger kvar, solkig över det som vackert kunnat bli.

Krav4

Ett stilla Göteborg försöker minnas – 15 år senare. Foto: KAI MARTIN

Göteborgskravallerna på Göteborgs stadsteater 14 juni:

Bussturen: 11.00, 12.30 och 14.00.

15.00, Studion ”Tre dagar i juni – om ett EU-toppmöte”, radiodokumentär av Frida Johanson

15.45, efterföljande samtal med Frida Johanson, Jonas Ransgård (gruppledare för moderaterna i Göteborg) och America Vera-Zavala (dramatiker och före detta aktiv inom proteströrelsen Attac). Samtalsledare dramaturg Sisela Lindblom

16.30, Studion ”Låt staden brinna!” (Del 1, 28 min) Radioteater av Åsa Melldahl (manus) och Magnus Berg (regi)

Cirka kl 17.00, Studion, efterföljande samtal med Magnus Berg och Birte Niederhaus (regissör för När himlen blev svart). Samtalsledare dramaturg Joel Nordström.

17.30, Foajébaren, Göteborgstoppmötet-15 år senare. Seminarium.
Olav Fumarola Unsgaard, frilansjournalist och redaktör på Leopard förlag, är samtalsledare och håller en inledande föreläsning om de politiska rörelserna runt 2001 och framåt. Gäster är America Vera-Zavala, dramatiker och f.d. aktiv inom proteströrelsen Attac, och Håkan Thörn, professor i sociologi vid Göteborgs Universitet

18.00, Studion ”Göteborgskravallerna – ett år efter skotten” filmvisning, Uppdrag gransknings dokumentär.

Cirka 19.00, efterföljande samtal med bland andra Janne Josefsson

19:30, Foajébaren ”Förutsättningar för försoning” miniföreläsning av Jonas Gåde, som bland annat synts som medlare i TV3:s ”Grannfejden” med Robert Aschberg, talar om konflikter och konfliktlösning

20.00, Studion ”När himlen blev svart” nyskapad scenisk gestaltning med skådespelarna Gizem Erdogan, Eric Ericson, Christer Fjällström, Jarle Hammer, Mia Höglund-Melin, Carina M Johansson. Regi och dramatisering av Birte Niederhaus, som genom intervjuer av personer som deltog i händelserna försöker förstå vad de tänkte och kände, och hur de ser på de kaotiska dagarna idag.

21.00, Studion Ordverkstan Motståndets poesi. Av och med Henric Holmberg, skådespelareleverna Maria Pontén och Emil Roos Lindberg samt gäst Olivia Bergdahl, författare och poet

21.30, Foajébaren Open Memory Barhäng och eftersnack, DJ:s

 

Göteborgs spårvägar + evenemang = inte sant

Obs! Nedanstående text ska naturligtvis riktas mot den som det gäller, det vill säga Västtrafik, som har huvudansvaret för transporterna. Korrigering skriven 9 juni 2016.

Så händer det igen.

På Ullevi har en stor konsert lockat mängder med åskådare.

Alla vet om det. Utom Göteborgs spårvägar.

På två dagar har mer än 140000 kommit för att njuta av musikfesten.

Många utifrån stan, andra som kan Göteborg; några promenerar, andra tar bilen, de förnuftiga tar transportmedel som spårvagnar och bussar.

Bra så. På ditvägen är det inga problem. Men hem… herregud, hur tänker Göteborgs spårvägar?

Ja, jag är medveten om dödsolyckan som inträffade innan konserten på lördagskvällen på sträckan mellan Scandinavium och Ullevi. Jag förstår att Spårvägens ledning stängde av den sträckan innan och efter evenemanget på söndagskvällen, för att undvika ytterligare olyckor.

Men när mitt sällskap och jag kommer till Ullevi norra står ettan på hållplatsen. Folk strömmar till, vagnens dörrar stängs, mindre än halvfull far vagnen därifrån.

På displayen med tidsangivelser står att nästa Etta kommer om lite mer än en kvart.Vagn

Transporter direkt efter att Håkan Hellströms andra konsert har slutat inför 70144 åskådare.

Foto: KAI MARTIN

Vids busshållplatsen har precis en 60-buss lämnat knökad.

Det är även där mer än en kvart innan nästa kommer.

Nej, det här beror inte på inställda turer. Inte på dödsolyckan. Det här beror på ren och skär logistisk inkompetens från Göteborgs spårvägars sida.

Så har det sett ut år efter år när det är matcher, konserter eller andra publikdragande evenemang vid evenemangsstråket.

Arenorna Ullevi, Gamla Ullevi och Scandinavium ligger ett stenkast från vagnhallarna. Det vore en smal sak att ha vagnset och bussar standby i väntan på att matcher och konserter är slut för att snabbt frakta bort publiken åt de olika destinationer som så önskas.

Helt obegripligt att det inte ses över. I London och Berlin, exempelvis, väntar tågen på att köra iväg med publiken från arenorna. Visserligen med ett annat transportsystem, men med ett tänk som borde kunna appliceras även i Göteborg, staden som vinnlägger sig om att vara en evenemangsstad.

Det nedlagda varvet

Det pratas om varvsdöden i Göteborg.

Och det är sant.

Nyligen transporterades gamla Götaverkens docka iväg för att tjäna i annat land, i annan stad. En profil mindre i den gamla sjöstaden.

Men Varvet med stort V håller stången, växer och frodas.

Samtidigt har det blivit den enes död den andres bröd.

Om man ser det så här:

GT var med sedan starten, sponsrade evenemanget som växt från några tusen deltagare vid premiären 1980 till tiotusentals de senaste åren. Tillsammans med New York Marathon är det världens största långlopp.

Det känner väldigt många till. Dock inte alla.

Varv1

Stilrapport från ett lopp 2006.

I den kungliga huvudstaden var länge Göteborgsvarvet ett okänt fenomen, inte värt att rapportera om, trots att det drog mängder med löpare och tillika stor publik.

GT var ambitiös i sin satsning på Varvet, med bilagor före, under och efter. Ett bra sätt för marknadsföring som storebror GP suktade efter och försökte sno åt sig av.

GT:s ägare Expressen var aldrig riktigt på banan vad det gällde Göteborgsvarvet. I rent oförstånd och okunnighet om Varvets dignitet.

Visst, det gjordes sina satsningar, men oftast fick GT-folket stå med marknadsföringen utan Expressens muskler. Märkligt och onödigt.

Så förra året blev det klart. GT (läs Expressen) släpper Göteborgsvarvet till GP. Efter 35 år försvinner alltså en fantastisk marknadsföringsplats till konkurrenterna.

Ja, man kan ha invändningar om att GT inte längre har resurser. Tidningen har ju kraftigt åderlåtits på personal de senaste åren och tjänstgör helst via telefon än ute i verkligheten, hellre på redaktionen än där det händer. Så det är förståligt.

Men, om Expressen hade önskat och förstått styrkan i att låta GT synas vid Göteborgsvarvet hade resursfrågan naturligtvis ordnats.

Nu är ansvaret för  rapporterna gällande Göteborgsvarvet, spännande vinklar, roliga nedslag, dramatik, vimmel, vimmel, vimmel upp till en annan tidning att göra.

Synd, tycker jag, som gjort mina Varv, men med glädje står över.

Senast var för fyra år sedan, då jag stod i målfållan som reporter.

Året innan sprang jag 2.00.51. Vaderna kraschade på Hisingen och krampade på väg upp för Avenyn, men jag trotsade smärtorna och kom i mål, men med fortfarande taskiga vader vid längre distanser.

KaiVarv1

Trött kille med såriga bröstvårtor och ömma vader 20111. Foto: ANDERS YLANDER

Dessförinnan var det 2006 och 1.48.27.

2004, sämsta tiden, gick och sprang jag om vart annat in på en tid strax över två timmar (2.02.47), där vaderna krånglade i höjd med Eriksberg och då jag promenerade runt hörnet vid Handelshögskolan fick höra av ett litet barn, att ”det är faktiskt meningen att man ska springa Göteborgsvarvet”.

Premiären gjorde jag sent, som knappt 41-åring. Skulle egentligen inte ha sprungit, men var otroligt vältränad efter flera duster i terräng om åtta kilometer med en vän i Änggårdsbergen. Jag tog över en kvinnas startplats, hon som hade behandlats för cancer, men kommit tillbaka, men inte i tillräckligt god form för att springa.

När jag kom i mål på 1.44-någonting var jag så endorfinkickad att jag ville springa ett varv till. Hon jag sprang för var besviken, hon hade stått och väntat på mig några hundra meter före mål, men inte sett mig komma och trott att hennes tidigare goda tider nu hade förpassat henne till en sämre startgrupp. Men jag sprang alltså fortare än vad hon trodde och med väl den vetskapen var hon mer än nöjd.

1999 var kondisen fortfarande på topp, men tjusningen och kicken fanns där inte, trots 1.39.19. Året efter, 1.39.40, var mest en formsak.

Göteborgsvarvet är inte min grej.

Tydligen inte Expressens heller.

Jakten på Håkan

Så har den börjat.

Genom smart marknadsföring. Eller bara genom musikgudens försyn.

Jag vet inte.

Men…

Svensk media springer nu benen av sig för att publicera nyheten om att en fransk sajt ”råkat” publicera delar av texten till en eventuell ny Håkanlåt (”Din tid kommer”).

Samtidigt så publicerar Håkans egen sajt ett slags nedräkning till det som komma skall.

Vad jag inte förvånas över är att plattan kommer då. Men vad många verkar missa, förmodligen inte Håkans fans, är att han fyller år då. 42 år blir ju Håkan Georg Hellström denna dag och det är klart att han går i David Bowies fotspår, som ju mycket elegant publicerade sitt sista album på sin födelsedag 8 januari

Håkankillen

Så nu blir det ny musik på hans födelsedag och sämre kan man ju ha det.

Men… vad jag förstår handlar det bara om att det blir fyra låtar som kommer innan Håkans Ullevispelningar. (Åtminstone enligt låtskrivarpartnern Björn Olsson, som han förklarar i den här intervjun.)

Jag hade ju hoppats på ett album och jag hade ju innerligt hoppats att jag skulle ha kammat hem några biljetter till New York-spelningarna, men där gick jag bet, mest på grund av slarv och allmän lättja.

Nu blir det inte så. Och kanske kan jag då spara pengarna, för jag hade önskat mig en räcka nya låtar. För, ja senaste Ullevi var fantastisk, men baserad på Scandinaviumspelningen ett halvår tidigare. Jag vill ha nytt! Nytt! Nytt!

(Fotot är från Scandinavium, december 2013, Kai Martin©)

 

Att klä sig – oavsett väder och ålder

Ikväll, på SVT Opinion, ska kläder debatteras.

Det handlar om naturligtvis om Åhléns reklam där äldre människor klär sig hippt och snyggt.

Det är delvis reklam baserad på en undersökning om ålder, identitet och klädstil av Philip Warkander, modeforskare vid Lunds Universitet. Jag skriver delvis, för reklam handlar ju också om att söka nya målgrupper.

Har mode en åldersgräns…?

Ja, en relevant fråga. Men samtidigt fel ställd, om ni frågar mig.

För mig har lusten till kläder varit lika naturlig som det bara skinnet.

Det är spännande med kläder, det är ett sätt att uttrycka sig och känna sig fin, eller helt enkelt en möjlighet att rädda en usel dag från katastrof; depp…? Klä upp dig!

För mig fungerar det. Känslomässiga svackor planar ut när jag ger mig förtroende genom att klä mig snyggt.

Ni som följer min blogg vet att kläder är ett flitigt ämne. Mitt köpstopp 2015 fick katastrofala och närmast humoristiska former. 2016, när jag inte avkrävt mig något löfte alls, har det gått bättre.

Men har kläder åldersgränser? Ja, så tillvida att kläder inte, hur ömt de än vårdas, klarar ett evigt liv. Men, som det handlar om här, att någon inte får klä sig hur och som de vill bara på grund av ålder… nej.

Jag har haft perioder av egensinne. Kanske är det förenat med hela mitt liv, men det har, åtminstone gällande kläder, kommit till uttryck inte ständigt och frekvent.

I barndomen var med mamma som styrde. Det gjorde hon väldigt länge och hon låg, som den ömma – och modeintresserade – moder hon var, bakom mycket, allt från vad jag skulle ha på mig till hur min frisyr skulle te sig.

Jag var ett kortklippt barn. Mamma sa till frisören ”kort, men inte snagg”, sedan var det bara att kliva upp i frisörstolen, hasa sig upp på den lilla kudden, som gjorde att frisören fick en angenäm arbetsställning och sedan låtas sig ansas.

Gossen

Sommarmode i början på 1960-talet. Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Fram till 1963.

Då kom Beatles.

Min klasskamrat Mikael hade tre äldre systrar, modemedvetna och hippa. De tre gjorde om sin lillebror till en beatle, vilket inte bara fick till följd att han skapade upplopp på skolgården, då flickorna skrikande jagade honom, utan också att jag fick ha längre hår.

Det blev också moderiktigt en skepparkavaj, jeans, senare – 1967 – en manchesterkostym och ökenkängor. Rena himmelriket för en tio-, elvaårig grabb. Men när jag önskade ett par brallor från Åhléns med revärer, nästan som Beatles hade på ”Sgt Pepper…”, blev det stopp. Och väl i London samma år, då det revolutionerande albumet kom, blev det aldrig någon Sgt Pepper-kostym, men väl ett par runda solglasögon. Nästan som Lennon.

Jo, mamma präglade min klädstil. Men var också ödmjuk i hur sonen skulle framställas.

När Roy Anderssons film ”En kärlekshistoria” kom 1970 med Rolf Sohlman i en av huvudrollerna hade, tror jag, tidningen Femina, som mamma prenumererade på, en tävling om Sveriges vackraste pojke. Som en ömma mor hon var trodde hon att jag skulle vinna om hon skickade in den här bilden…

Gossen2

Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Det blev inte så. Tur var väl det. Det fanns ju mängder med mammor med lika hös tankar om sina söner och varför tävla om det…?

Men hon månade om mitt utseende och det är klart att jag präglades av det. Hon köpte skjortor, kallingar, strumpor, byxor, kostymer, rakvatten och rakapparat (då hon tyckte att det var dags), glasögon och kontaktlinser.

Hon utmanade mig också. När en kostym jag fick 1972/73 blev opassande på grund av att jag stuckit iväg i längd, gick hon till en skräddare som gjorde äppelknyckarbyxor av dem! 1974!

Jag antog utmaningen, tog på mig kostymen med de nyskräddare byxorna där jag fått ett par långa, klädsamma strumpor till och gick till skolan. Jag tog blickarna, tog kommentarerna om Tintin. Det var mitt val.

Trenchcoat och hatt på gymnasiet…? Inga problem. Jag klädde mig som jag önskade, även om det fanns drömmar om annat. (När jag började Hvitfeldtska hösten 1972 gjorde en jämnårig kille en av de snyggaste entréer jag sett; i glamkläder i satin, en frackjacka som stulen av Uncle Sam, platådojjor med stjärnor och ett slags pre hockeyfrilla klev han in första dagen vid uppropet i aulan och satte sig längst fram!)

Med punken kom uppbrottet för vad mamma bestämde.

Jag välte mycket över ända, färgade håret och satte etiketter på en mockajacka, skaffade hål i örat och öronring.

En taxichaufför höll på att köra på mig då jag korsade det övergångsställe vid Valand som inte längre finns, trots att han såg mig på långt håll. Då jag skäller på honom säger han ”du får la skylla dig själv med dom byxorna”.

När jag blev misshandlad i Lund, pingstafton 1980, var en omedelbara reaktionen att jag skulle klä mig grått för att inte synas. Men lika snabbt insåg jag att jag skulle förtvina och dö själsligt om jag gjorde så.

Nej, det finns ingen åldersgräns beträffande kläder.

Kläder ska vara frihet och inte tvång, men kläder kan också signalera respekt. Jag har varit på begravningar där släktingar kommit i trasiga kläder, t-shirtar med gapande hål och jag tror inte det beror på fattigdom, men på ett fattigt tänkt.

Är det en klädkod till en tillställning så tar jag den, men utmanar den gärna. För mode är föränderligt, kläder ger möjlighet och ska inte vara en begränsning, det som den ofta blir och då handlar det inte om kläder som äldre inte kan ha, eller som yngre inte borde bära.

Tidigare kanske jag dömde människor efter kläderna. Inte så längre.

Expressen införde klädkod på jobbet. Det skulle gärna vara kostym, trots att det kanske inte alltid var så passande för den som skulle ut på en leråker. När chefredaktör Thomas Mattsson, som var den som införde denna nya ordning, var nere på jobb bar han kostym.

Jag fällde kommentaren ”Snygg kostym! Har du kommit upp dig?”, lite göteborgskt tyket. Det föll inte i god jord. Synd att han inte införde skovård som krav på redaktionen också…

När jag slutade på GT hölls en stor avskedsfest för oss tio som tackade för oss.

GT:s dåvarande chefredaktör Frida Boisen undrade vid ett personligt riktad tacktal om inte jag kunde ge ett gott råd till de kvarvarande grabbarna på redaktionen, så att det skulle finnas en viss stil på klädnivån på tidningen.

Men jag gjorde henne besviken. Jag tycker att var och en ska lite på sig själv, klä sig som man vill, men kanske också våga utmana sig själv; men det är helt upp till  var och en.

Höst4

Brasseri Lipp spränger det franska köket

Plötsligt stängde man.

Brasseri Lipp, som sedan 30 år tillbaka och väldigt snabbt då jobbat upp sin publik, oavsett om det handlat om lunch, brunch, after work eller senare sittningar, tog en paus. Ett kort andetag, om man så vill.

Men redan innan etablissemanget höll andan, så hade man filurat och kuckilurat om hur framtiden skulle se ut.

Brasseri Lipp ville inte lämna sin historia, men önskade ta ett steg in i framtiden.

Lipp1.jpg.exporting

Gammalt och nytt när Lipp återinviger. Foto: KAI MARTIN

Det blev en renovering. En nätt ombyggnad som inte skrämmer iväg de vana gästerna, men som kanske lockar nya. Framför allt är bordplatserna annorlunda, fler bänkar i en kanske alltid så angenäm brun nyans, i matsalen och möjlighet till att variera placering av möblerna.

Baren är kvar, men det finns fler mindre platser kring den.

Fönstret mot Avenyn är öppningsbart och kommer bli en extra exklusiv faktor, när (om?) våren och sommaren kommer.

ESS group, den växande och unga hotellkedjan med rörelser i allt från Ystad, Falkenberg och Västerås, förutom hemstaden Göteborg, ligger bakom det hela.

Produktchef Jens Odén är mannen med idéerna. Han vill utmana, vill skapa visioner, utvidga verksamheten inom de fyra väggarna, samla människor från olika grupper, unga, smarta, coola, äldre, belevade, rockers med advokater…

Lipp2

Klassisk bardisk. När maten och drycken. Foto: KAI MARTIN

I köket har han köksmästare Ola Andersson (Hos Pelles, Park Avenue…), som har det franska köket som grund för att också kunna spränga det. In med influenser från det asiatiska köket, en kebab på eget vis, svensk husmanskost… Inget ska vara omöjligt, allt ska gå att göra.

Jag fick prova lite av menyn vid en presslunch; sotad tonfisk följt av den egna kebaben i egenhändigt bakat pitabröd. Ja, det kan bli ett nytt besök.

Till det samma rutiner men med nyfiken blick och iver. Ny after work-satsning, dj:s (Ebbot kommer) och luncher, bruncher, middagar…

Lipp3

Franskt med ett öra öppet för världen. Foto: KAI MARTIN

Där finns en ambition om att sticka ut på Avenyn, Göteborgs paradgata som tappat sin glans och blivit stökig – åtminstone vissa tider och dagar på dygnet.

Visst kan vissa av lokusets stamgäster komma att känna att ”va’ fan”, precis som fans till band inte vill se eller höra en förändring. Men, så är det. Man vinner några, förlorar andra. Till syvende og sidst måste man göra det som är bäst för själen, oavsett om det är en människa, en organisation eller ett företag.

Det gör Lipp.

Från en annan vinkel

Jag har ju haft förmånen att se sport från lite olika vinklar. När jag spelat själv med målet i ryggen som perspektiv över planen och spelet. När jag varit åskådare från någon då vald läktarplats. Som reporter från pressläktaren med lite faciliteter i paus och oftast med en smula regnskydd om det handlar om utomhusarenor.

En del platser ger omfattande kondition, som i Scandinavium och Frölundas matcher. Högst upp i arenan med ett fågelperspektiv, långt från spelet, långt från känslorna och spelarna, men nära till fikat i periodpauserna. Å andra sidan en herrans lång väg ned till intervjuer, omklädningsrum och presskonferenser.

Inget kunde stressa det stackars sportreporterhjärtat så mycket som att sitta och liverapportera matchen, författa en slutsignalstext, rusa nedför läktarnas branta trappor till strax nedanför rinkside för en tv-intervju, därefter hasta till presskonferens och därefter till omklädningsrum – helst båda – för spelarintervjuer. Väl kommen därifrån väntade telefonsamtal från redaktionen som sett matchen på tv och hade vinklar och förslag fjärran från det som man själv upplevt.

Mitt upp i allt detta ska man alltså vara kall, tro på sig själv, ställa smarta frågor och kräva alerta svar för att sedan författa en text som är spänstig och korrekt samt utmanande.

Hm, jag är glad att jag slipper. Det var redaktionell galenskap på hög nivå.

Bandy var ofta min räddning. Jag kunde sätta mig i bilen, tuffa på alla mil till Lidköping eller Vänersborg, emellanåt Kungälv. Lyssna på musik, finna en smula ro innan drabbningarna.

Vid de långa resorna krävdes lämnande av text på plats och många gånger blev det att jag lämnade ensam i Villa Villekullas pressrum, högst upp i arenan där mörkret slöt om mig.

Men jag hade och tog det förtroendet, var noga med att släcka och stänga dörrar om mig när jag gick.

Jag kan doften av arenan, känner kylan från isen, vet från mitt reportage om målvakter i de fem olika elitidrotterna fotboll, handboll, ishockey, innebandy och bandy hur stor en bandyplan är, har känt vidden med ryggen mot mål då jag var med på en målvaktsträningen med Villa, 55 år gammal.

Men jag har aldrig varit på åskådarplats i Lidköpings fina arena.

Nu kom erbjudandet. En vän, bördig från orten, har en bror som sponsrar laget och därför har en loge. Mitt emot reporterholkarna, lite längre ner, närmare isen och med sittplatser, kanske, tio rader upp.

Vi har pratat länge om att åka upp, nu blev det dags och dessutom på vännens födelsedag.

Villa mot Bollnäs. Semifinal tre efter 1–1 i matcher (kross i första 8–1 till Villa, förlust i returen på övertid med 7–8) och likadant i serien 4–2 hemma mot 4–5 borta.

Min kamrat är fritidsmusiker och före detta bandyspelare; han kan musikens passion med samma känslig hjärta och hjärna som idrottens. Det fanns med andra ord mycket att prata om på vägen upp – och på vägen ner.

Väl på plats går jag för att hälsa på Villas sportchef, möter spelare i korridoren. De hälsar artigt trots kort tid innan match, känner igen den gamle bandymurveln och -krönikören.

Jag går över till publikentréerna, vännens bror kommer med brickorna som bevärdigar oss entrén och vi kommer in i bandysalongerna, finrummet för sporten.

Det blir middag, lite att dricka, efterrätt och kaffe.

Det är trevligt, men jag kan inte låta bli att ställa mig utanför det lilla konferensrummet och andas in atmosfären. Redan långt innan timmen före match är det packat och det slutar på drygt 5000 åskådare. Jo, intresset är stort och jag njuter av uppvärmningen, målvakternas spänst och oräddhet, följsamhet och reaktionsförmåga när de peppras med skott för att få igång kroppens alla leder och lemmar.

När matchen väl drar igång är det ett hemmalag vist av bortamatchens misstag. Då, då laget förvandlades till Vilda Villa, bandyentusiasm förvisso, men utan smartness, något som gjorde att det försvarsspel som laget odlat i säsonger och äntligen fått valuta för (minst insläppta i serien) for alla världens kos.

En bortaförlust är kanske inte hela världen, men med en ledning med 7–4, för att tappa den till övertidsförlust… nej, det var inte värdigt tränarnas idoga arbete och försvarstaktik.

Så nu väntade Villa, lät Bollnäs ha boll och bortalaget utmanade. Utan Jesper Thimfors solida målvaktsspel hade det mycket väl kunnat ha varit flermålsledning för Bollnäs.

Bollnäs har sina klasspelare – Andreas Westh, Per Hellmyrs och Daniel Berlin. De vet hur en bandysten ska dras och Bollnäs försvar är svårflörtat. Det vet var Villas farliga David Karlsson och Daniel Andersson är, de kan Johan Esplunds och Magnus Muhréns spelgenialitet.

Men Villa tar mer och mer över spelet, lirkar och lirkar och så spräcker Johan Esplund upp lagets försvar, serverar halven Lars Fall en boll som iskallt med en dragning och lyftning förpassas i mål med drygt sju minuter spelade.

Tålamodet ger ett starkare övertag och tio minuter senare är det Jesper Eriksson som bjuder Mattias Johansson ett snarlika läge som vid förstamålet och det står 2–0.

Två mål från kanske oväntat håll, men en styrka för Villa att ha den bredden och de essen i rockärmen.

Knappt tio minuter senare tar Johan Esplund fräckt hand om en hörnretur och trycker in 3–0 och taket på Villa Villekulla lyfter. Det är ett resolut spel från hemmalaget, som tjusar.

På läktarna, där bandykännarna sitter, smackas det med läpparna. Jo, säger de, Esplund har ju inte rosat spelet den här säsongen, så det är bra att han får den här starten.

Jag instämmer i tanken, har sett för lite av Villas matcher, men de jag sett har denne klasspelare inte visat på just klass.

Christian Mickelsson reducerar, onödigt, efter tafatt försvarspel med 33 minuter spelade.

David Karlsson replikerar och gör ett typiskt David Karlssonmål, är på rätt plats och är skoningslöst, explosivt effektiv.

Bollnäs reducerar igen, återigen håller inte Villa försvarsfokus, och klang- och jubelföreställningen tappar luft som en punkterad sufflé.

Men straffen som Villa får på tilläggstid ger 5–2, som om David Karlsson skulle missa den chansen…?! Lugn och ro för pausvila, alltså.

Det blir umgänge, bandysnack, kaffe och kaka. Jag lovar, mätt i magen kom jag hem, men inte mätt på bandy. Tror inte det går…

Andra halvlek inleds som den första. Bollnäs håller boll, spelar med tålamod, säker vägar och när Petter Björling åker ut för våldsamt slag utnyttjar gästerna tillfället och gör 5–3 tio minuter in.

Sedan följer ett avvaktande spel. Villa vill vist inte gå bort sig, försöker vara noga i försvarsspelet, inte jaga onödig i anfall, söka chansbollar mot mål. Det är taktiskt riktigt, men en smula trist att titta på. Fast nu handlar det om att vinna, att säkra segern och inte flörta med publiken. Klokt.

Så kommer 6–3. David Karlsson, denne ”vackre och genomkloke och lagom tjocke man i sina bästa år”, för att travestera Astrid Lindgrens Karlsson, får inte på världens hårdaste skott på hörna, men den tråcklar sig in med någon centimeter till godo.

Han hinner också missa en straff, eller var det Bollnäs keeper Niklas Prytz som förtjänstfull läste av den? Men ordnar sedan slutresultatet 7–3 med knappt tio minuter kvar av ordinarie tid och Villa kunde knyta ihop vinstsäcken på det vis laget glömde i lördags.

Vi masar oss hem, åker i mörkret, med radioreferatet Nederländerna–Sverige i OS-kvalet, drama där med, innan allt blir klart till Sveriges favör, mil läggs till mil, samtal till samtal och hemkosten.

Så fick jag bandy från ett annat perspektiv. Kanske dags att stå i klacken nästa gång…?