Det är ju hög tid att summera ett gånget år. Jag har i och för sig lagt jobbet på hyllan rent löneyrkesmässigt (i stort sett). Men är ju runt på mycket, lyssnar på mycket, läser en försvarlig del och har dessutom haft förmånen att delta röstmässigt. Så här en lista på favoriter under året plus några som hamnade på minussidan.
Ja, jag kommer att ha ett Göteborgsperspektiv – i stort sett. Världen är så stor ändå och bevakas säkerligen bättre av andra som kan famna den.
Dubbelt starkt. Paperwing gjorde inte bara årets album utan också årets föreställning. Foto: KAI MARTIN
Favoritalbum:
Paperwing: String fling. Excentrisk, vacker, levande och stark.
Daniel Lemma: Addis. Få kan som Daniel Lemma förmedla glädje i sin musik. Här än lite mer med musik inspelad från Addis Abeba, Etiopiens huvudstad.
Exit North: Anyway, still. Konstfärdigt, pretentiöst och alldeles outgrundligt vackert.
Anders Boson Jazz Ensemble: Blåa dar. Håller den göteborgska jazztradionens fana högt.
Slob78: Helvetes förbannad jävla skit. Avknoppningen från Slobobans Undergång är jag delvis själv delaktig i (två spår). Det gör inte detta friska punkpopalbum sämre. Herregud vilken energi och vilka melodier. Tack.
Favoritkonsert:
Paperwing på Stora Teatern. Något av det bästa jag har sett. Hennes release av albumet ”String fling” blev en föreställning som helt tog andan ur mig. Magnifikt.
Exit North på Stora Teatern. Med starka två album i ryggen visade detta Göteborgsbaserade band med Japantrummisen Steve Jansen att det finns en extra dimension i musik från scen.
Håkan Hellström, Razzmatazz, Barcelona. Det var inte den bästa av Håkan-konserter, men stort nog att få höra och se honom på klubb igen. Hoppas det gav mersmak.
Ossler, Skeppet. Pelle Ossler och hans manskap gjorde albumet ”Ett brus” i legendariska Hansa Tonstudio i Berlin 2008. Med vinylen väl ute 2023 gjordes en konsertturné som var bländande svart och tung.
Rasmus Blomgren, Café Hängmatta. Med ”River’s call” gjorde han 2021 års album. Att äntligen få ta del av musiken live var en stark upplevelse.
Favoritföreställning:
Stadsteatern: Caligula. En föreställning som spänner musklerna och visar att stor teater kan imponera.
Hagateatern: Jag ser allt du gör. Annika Norlins noveller blir starkt berörande scenkonst med små gester.
Göteborgs Dramatiska Teater: Den sårande divan. På scen förenas Agnes von Krusenstjernas (1884–1940), konstnären Sigrid Hjerténs (1885-1948) och poeten, tysksvenska Nelly Sachs (1891–1970) levnadsöden i denna drabbande pjäs.
Folkteatern: Ett drömspel. En fascinerande och fantasifull tolkning av Strindbergs absurda klassiker.
Favoritmusikal/-operett/-dans/-magi:
Göteborgsoperans Danskompani: 12 song och Saaba. Med ”Hammer” 2022 satte Danskompaniet ribban högt. 2023 fortsatte man med högkvalitativa föreställningar med samarbetet med sångerskan och låtskrivaren One Brun som en favorit.
Folketeateret, Oslo: Miss Saigon. Fin och berörande uppsättning i anrik lokal.
Park Avenue: Get ready for my close up. Stefan Odelberg trollade bort mig fullkomligt under en helt magisk kväll.
Favoritläst:
Jo Nesbø: Blodmåne. Mästaren i genren är still going strong.
Tony Fischier: Ett stråk av karma. Flitige Tony Fischiers hittills bästa.
Mohlin Nyström: Den tysta fågeln. Åmålsduon fortsätter med framgång spinna intriger om förre FBI-agenten John Adderly i värmländsk miljö.
Grzegorz Flakierski: Familjeminnen. Min gymnasiekamrat, nu i Kramforsboende, vädrar flitigt sorgkantade minnen från en familjs judiska historia i Östeuropa. Denna hans senaste samling texter är vackert mollstämt och samtidigt inte utan humor.
Arnaldur Indriðason: Tyst som muren. Stillsamt och listigt berättande. Stor dramatik.
Dessutom: Knut och Eric Carlson. Berättelsen om guldvarufabriken Cesons 1918–1980. Boken om min morfars och hans brors fascinerande klassresa till framgång och välstånd.
Favoritmat:
Baccalá, Hauganes, Island. Tork så enkel, men välsmakande att allt stannar för en stund.
Santamadre Restaurant de tapes, Barcelona. En sjurätter tapaskväll blev mer. Magiskt.
Korvkiosken i Hørsholm midtpunkt. Mannen gjorde flæskestegsandwich som vore det fine dining.
Brasseri Draken. Stans utsikt kunde ha räckt. Men även köket bjuder högt, generöst och smakligt.
Japadog, McArthur Glen Outlet Mall, Richmond, Kanada. Mixen av hotdogkulturen och det japanska köket var speciellt – och gott.
Favoritfynd:
Ett par blå Barker Baileys, 5000-kronors skor för 149 kronor på Myrornas.
Ett par helt nya mysbyxor från Oscar Jacobson för 30 danska kronor på loppisen i Charlottenlund.
Ett par Bally-skor, brogues. 225 danska kronor för ett par 5000-kronors skor. Hittad hos Blå kors i Ølstykke.
En blå Boss-kavaj i manchester. Dyr men snygg och originell. Hittad hos Extraloppan i Reykjavik.
Ett par guldskimrande Dockersbyxor. 59 kronor på Myrornas.
Favoritresa:
Island. 28 grader plus i Akureyri säger det mesta. Lägg till Húsavik i strålande sol och ett regnigt Reyjakicv plus de bästa av vänner.
Barcelona. Håkan väntade i skiftet maj/juni. Där öppnade sig en hel stad som fått oss att längta dit igen… och igen.
Bled. Hockeyn tog mig till denna vackra slovenska by för ett minne för livet.
Vancouver. Hockeyturnering i landet där alla spela ishockey. Kom hem med en silvermedalj.
Krakow, Auschwitz. En resa jag länge velat göra som blev mer drabbande än vad jag trodde.
Favoritsett på tv:
Babylon Berlin, SVT. Senast säsongen är kanske den starkaste i denna favoritserie.
Slow horses, Apple TV. Vasst manus, bländande intrig och strålande skådespeleri.
Lessons in Chemistry, Apple TV. Stramt spelad med underfundig humor och snyggt underliggande budskap i 50-talsmiljö.
Berlin, Netflix. Spinoff på ”Las casa de papel”. Inte lika stark som denna spanska ursprungsserie. Men vass nog ändå.
If these walls could sing, Disney. Dokumentären om Abbey Road, EMI:s studio, innehöll allt. Tänk att jag har varit där!
Favoritsett på bio:
Hammarskjöld. Per Fly har gjort en grandios film med Mikael Persbrandt i en strålande huvudroll som den svenska FN-ordföranden.
Munch. Inspirerade av ”I’m not there”, där flera skådespelare spelar Bob Dylan skildrar norske regissören Henrik Martin Dahlsbakken konstnären Munchs liv på ett utmärkt sätt.
Volaða land. Islänningen Hlynur Pálmassons film med fantastiskt foto av Maria von Hausswolff är kärvt dramatisk.
Ustyrlig. I regi Malou Reymann, manus Malou Reymann och Sara Isabella Jønsson Vedde, om en ung kvinna som hamnar på tukthus i 30-talets Danmark.
Tillsammans 99. Lukas Moodysson låter skådespelarna från succéfilmen ”Tillsammans” mötas i sina roller 25 år senare. Kittlande och underhållande.
Bottennapp:
IFK Göteborgs säsong.
JVM i Frölundaborg. Toppenhockey inför nära nog tomma läktare. Vilken arrangörsmiss.
Lyckades missa Coldplay på Ullevi.
Sjukdom gjorde att jag inte bara missade Publik Image Ltd på Pustervik i oktober utan också Tills Lindemann i Malmö i december.
Diggiloo i Skatås. Regn, regntung mark och dåligt upplyst var inte den bästa finalen på detta turnépaket.
Det fladdrade förbi. 2023. Hann knappt starta förrän det nu skälver i sina sista timmar för att tyna bort och skugglikt glida över till ett nytt år. Ett 2024 med förhoppningar, löften och motsägelser.
Mitt 2023 startade drastiskt. Från att ha varit anställd 2022 fram till midnatt 31 december var jag nu ställd utan jobb. Efter drygt fem fantastiska år på GöteborgDirekt med likaledes fantastiska arbetskamrater var jag, efter uppsägningen i november, utan jobb.
Jo, jag ska erkänna att jag då beskedet kom darrade till. En besvikelse som inledningsvis var svår att svälja, men rätt snart efter att den första känslosamma stunden ebbat ut och klingat ut i sans blev ett fait accompli. Väl på den här sidan det nya året var det med ett stort lugn. Jag hade en deadline kvar, skönt, och den har jag inte för avsikt att jaga.
Bokjobb. Foto: KAI MARTIN
Januari:
Nå, jag inledde det nya året i stillhet. Z och jag kom iväg på Falkenbergsrevyn, som höll sedvanlig hög nivå (läs recension här!). Därefter vankades Mölndalsrevyn, den revy jag varit mest trogen och följt i nära 25 år (läs recension här!). Och det blev ett besök på Aftonstjärnan och revyn ”Nyårsbubbel”, som roade.
Arbetet med boken om Cesons, min morfars och hans brors företag, fortgick i något som skulle kallas en slutspurt. Tillsammans med min kusin Leif – den sista i raden av guldsmeder i familjen –, hans syssling och min vän och kollega Peter Birgerstam var den en ambitiös coffetablebok i förstone tänkt för familjen. En summering av bröderna nit, som i slutändan har gett ett välstånd som de nya ledande ätteläggarna vilar på.
Jag gick efter knappt två veckor ett telefonsamtal från en arrangör i Göteborg, som ville ha med mig på tåget gällande Unplugged live. Konserter varje lördag efter löning där det var tänkt att jag skulle intervjua från scen. Något extra förutom den musik som artisterna/banden skulle framför.
Jag tackade ja och såg mig själv framträda med artister som Ebbot, Mikkey Dee (allt annat än unplugged då han dônade på med sin Motörheadhyllning), Noices Peo Thyrén, Lustans Lakejers Johan Kinde och senare Kikki Danielsson. Det blev en succé och ett fungerande koncept, som ser ut att fortsätta nu i vår.
Stefan Andersson underhåll på Kajskjul 8 med en föreställning som förenade ”Skeppsråttan” med ”Made in China” på ett underhållande vis (recension här!). Han kan det där med historieundervisning till musik.
Filmfestivalen kom, som jag skrev om på i denna min blogg (läs om den bland annat här!).
Självklart spelade jag ishockey. Morgon som kväll. Allt som en förberedelse för det stora äventyret i Richmond, Vancouver i slutet av mars, då jag skulle spela med Soha Team Sweden, som hade två lag representerade i den stora hockeyturneringen Carha Hockey World Cup.
Jag umgicks förstås med min älskade hustru. Bland annat åkte vi till Mexiko för en kväll. Åtminstone för restaurangen Tizne på Fjärde Långgatan, där vi fick god mat och spritiga drinkar (skrev om det här!).
Självklart blev det häng med mitt älskade barnbarn. Torsdagarna med honom vill jag/vi inte gärna missa. Även om det nu är hämtning från förskolan och inte hela dagar av umgänge.
Jag om också iväg på Tommy Körbergs ”Grand finale”, som imponerade. Filmen show, vilken sångare (läs om det här!).
Om jag någon gång pratat om köpstopp gällande kläder, så är det ett löfte som på något vis har preskriberats. Ja, första månaden på året gav fynd, som under året skulle följas av fler.
Jag blev också kontaktad av Staffan Hassling, sångare i Slobobans Undergång, legendariskt punkband från Partille och generationskamrater med oss i Kai Martin & Stick!. Han ville ha med mig på en låt med sitt nya band Slob78. Smickrande, förstås, så det tackade ja jag till. Väl på plats i studion i slutet av månaden kändes det inte som om jag bidrog till mycket. Låten ”nittonhundrasjuttiofem” lät helt enkelt komplett. Men han och medmusikern/producenten/inspelningsteknikern Björn Holmudd (en gång gitarrist i förstaupplagan av Slobobans Undergång) var väldigt nöjda. Jag har sedan inte kunnat få låten hur skallen. Pur poppunk med härlig energi. Låten finns på utmärkta albumet ”helvets förbannade jävla skit”, där jag även gästar på Grisen Skrikers låt ”sextiofem”, som bandet med hjälp av gamla Göteborgspunkare plus Brodde från Brända Barn gör en version av. Lyssna på albumet här!
Jobb. Foto: EVA MARTHA LARSSON
Februari:
Ja, det blev ju en intensiv start på det år som skulle bli början på något mer stillsamt. Årets andra månad fylldes av mer hockey, som ett förberedande läger i mitten av månaden för Kanadaresan. Jag fick äntligen se Göeborgsbandet the Halo Effect, som spelade på Pustervik. Med en mix av medlemmar från Dark Tranquillity, In Flames och Haunted är de ju en essens av the Gothenburg Sound, metalgenren som med framgång spritts över jorden i 30 år. (Jag skrev om spelningen här!)
Filmfestivalen fick sitt slut med vinnare i olika kategorier och filmupplevelser för den enskilde. Vilken ynnest att få uppleva detta år efter år. Göteborg är en rik kulturstad, högt och lågt; ett smörgåsbord som man ständigt kan gå och smaka av.
Så fick jag möjligheten att se Ane Brun med dansare från Göteborgsoperans Danskompani i den fascinerande föreställningen ”12 songs”. Det blev några föreställningar/pjäser till som ”Tusen år hos gud” på kreativa, intima Göteborgs dramatiska teater och ”Lyckliga i alla våra dagar” på Backa teater, som kan sin konst att nå unga.
Jag tog en ensamtur till Louisiana, tåg och färja tur och retur, för att få uppleva ”Det kolde øje – Tyskland i 1920’erne”, en utställning som kittlade om en epok som har greppet om mig. Det blev en fin resa, men trots att jag inte har något problem med att resa ensam vet jag att det är så oerhört mycket rikare med Z. Så som det varit från dag ett i vår relation.
Jag hade satsat stort på att vara fin inför Kanadaresan och hade därför köpt en ny målvaktsutrustning. En bländande vit CCM-rustning, som förmodligen blir den sista som jag köper.
Jag umgicks med min familj, vi åt våra semlor, firade Z som fyller år i februari precis som min yngste son. Självklart firade vi fastelavn, den danska fastlagstraditionen som mer liknar den på kontinenten med utklädning. Några timmar i Danska kyrkan, som ligger på vår gata, blev det i den danska traditionens tjänst.
Månaden slutade med Mikkey Dee och hans två musiker som larmade loss med sin Motörheadhyllning. En ynnest att på nära håll få ta del av denne skicklige musikers rytmkonster.
Möte på is, oh Canada. Foto: WILLY BJÖRKBACKA
Mars
Från hård rock till jazz. Ja, allt ryms för den som är hågad. Jag hamnade på Westman Boson Standard Quartet på Wauxhall i Linnéstaden. Jag har följt Anders Boson genom åren och han har en cool stil, som trumpetare och sångare. Under året kom han med sin jazzensemble med albumet ”Blåa dar”. Strålande svensk jazz.
På Stadsteatern sång jag ”Caligula”, en stark uppsättning med Andrea Edwards i huvudrollen. Det blev också några pjäser till, som Hagateaterns pjäs ”Jag ser allt du gör” baserad på Annika Norlins noveller och Gothenburg English Studio Theatres ””Fair play”, som båda visar kvalitet utanför institutionsteatrarna.
Jag kom också iväg till Västerås för att se ”En folkefiende” på Västmanlands teater. En spännande uppsättning på en teater som bjuder på mycket kvalitet.
På hemresan tog jag en sväng om Katrineholm för att kika på en fotoutställning med Lars Johanssons bilder från rocklivet i järnvägsknuten. Bland annat fanns det bilder från Kai Martin & Stick!-turnén våren 1982, som landade där. Spännande.
Jag umgås med vänner. Hämtar hem min kära Z, som varit hos sin bror utanför Nice. Snön ligger kall och vintern dröjer sig kvar.
Cesonsboken går i tryck. Vi har gått i mål med ett projekt som tagit styvt två år. Men resultatet blir fantastiskt.
18 mars är trunken packad. Vi är ett gäng från Göteborg som reser mot Kanada för att förenas med resterande lagkamrater på Schiphol för vidare transport till Vancouver. Det blir en resa i hockeyns tjänst och ett minne för livet. Båda lagen Soha Team Sweden – +65 och +70 – kniper en silvermedalj. Jag skrev om resan bland annat här.
Inför resan hade jag upptäckt att Hålan Hellström skulle spela på klubb i Barcelona senare under våren. Jag lyckade genom omvägar fixa biljetter. Tillsammans med Z ordnades på boende och resa. Men mer om det senare.
Om jag köpte några kläder i Vancouver…? Jodå. Och en hatt.
Jag hinner knappt skaka av mig jetlagen förrän jag blir sjuk. Flera av lagkamraterna likaså. En del i covid. Men den är jag förskonad ifrån.
Skor med mera. Foto: KAI MARTIN
April
Månaden inleds med jobbet för Unplugged live på Lindholmen event. Ja, där jag en gång hade min 60-årsfest. nu ska jag intervjua Peo Thyrén från bland annat Noice. Månaden fortsätter med umgänge med Z och min kära familj. Kläder köps med stor regelbundenhet och emellanåt hamnar jag hos min skräddare Samuel vid Mölndals torg. För mina armar är oftast för korta för kavajernas ärmar.
Hockeyn har ju inte tagit slut bara för att jag har landat efter hockeyresan i Kanada. Nej då, säsongen är lång.
Z och jag firar att den tjeckiska restaurangen Gyllen Prag fyller 50 år, äter mat, dricker öl och lyssnar på musik.
Påsken är sen och firas med familjen.
Min vän Lasse kommer hem för en paus från tränaruppdraget i Bled, Slovenien. Knappt har jag hämtat honom från Landvetter förrän vi styr kosan på Oves gatukök i Sävedalen. Halvspecial inmundigas med god aptit.
Jag kommer i väg på föreställningen ”Gotta serve somebody” på Stadsteatern. En hyllning till Bob Dylan med bandet Valdemar som levande orkester. Jag hinner också med Marika Carlssons skickliga enmansshow ”Smalast när man dör vinner” och den roande tvåmansfarsen ”Sådan far” med Ola Hedén och Claes Månsson.
En god vän avlider efter en tids sjukdom. Han och jag bildade Viva la Stick! där banden Viva! och Kai Martin & Stick! gjorde en gemensam sak med singeln ”Regnperioden” 1983, som också gav en medverkan i tv-programmet ”Guldslipsen”. Han var också redaktör för musiktidningar där han gav mig lite uppdrag. En fin man på många sätt.
Z har raggat på en Ægget, den danska designstolen, på auktion. Nu måste vi åka till Stockholm för att hämta hem den. Vi bokar in oss på Långholmen och får en cell som sovrum. En sällsam men positiv upplevelse. Vi hinner träffa vänner, hälsa på min faster och gå på utställning på Nordiska museet. Snabbt upp. Snabbt ner.
Så hinner vi fira vår jubileumsdag, Z och jag. Synd att missa.
”Grand hotel” på Göteborgsoperan är en barnsligt underhållande musikal/operett, som även den är synd att missa.
Jag tar också del av Göteborgsbandet Rödtjuts spelning på Bengans. Stadig rock’n’roll med hårdrockska förtecken.
Slutspel i ishockey startar i SHL och NHL samt en spännande kvalserie där Djurgården gör upp med Modo om en SHL-plats. Stor hockeyunderhållning.
Månaden avslutas med intervju på scen då Johan Kinde gästar Unplugged live. Då har jag precis blivit frisk efter en ny vecka av sängliggande.
Kläder? Jovars. Det blir under månaden sin beskärda del. Men kapet på Myrornas när jag hittar ett par nya (åtminstone knappt använda blå Barker Baileys i min storlek för 149 kronor gör mig euforisk. Ja, jag vet att det är belöningssystemet som klickar in. Men nypris på dessa par exklusiva brittiska herrskor är 5000 kronor.
Möte. Foto: ANDERS WESTIN
Maj:
Våren kommer och rasar ut den bistra vintern, som dröjde sig kvar. Det knoppas i rabatterna, tulpanerna spirar och träden brister i lövsång. Vädret tillåter till och med utomhuslunch på altanen på baksidan av vårt hus.
Det Göteborgsbaserade bandet Exit North, som ju har förre Japantrummisen Steve Jansen på trummor/slagverk, kommer med sitt nya album ”Anyway, still”, som förstås är lysande. Men än mer kittlande är att bandet ska spela på Stora Teatern och jag har köpt biljetter till Z och mig. Det blir förstås en bländande konsert (läs om den här!)
Jag ser föreställningen ”Mama Zoya, Belarus” på Konstepidemin, en pjäs som tar andan ur mig.
Jag får möjligheten att träffa Björn Skifs vars show ska komma till Rondo 1 februari 2024. Det blir en intervju för bloggen, men hastigt och lustigt också en för Hemmets Journal. För att hämta hem material till intervjun åker jag till Varberg över dagen (Skifs presskille bor där och det är han som arrangerat allt för mig, tacknämligt nog). Jag begår där min badsäsongsdebut och hälsar dessutom på en underbar kollega, unga Alice, som förgyllde tiden på GöteborgDirekt.
Slutspelen i ishockey håller i och VM kommer också in och underhåller, även om Sveriges insats ska glömmas. Och apropå hockey har jag förmånen att få spela med NHL-proffs och ett gäng rutinerade spelare när Kings and Queens – rekreationslaget jag spelar i serie med – förlänger säsongen.
Z studerar och naturligtvis har Barcelonaresan hamnat mitt i en tentaperiod. Men vi far och får en resa vi sent ska glömma som inte bara handlar om Håkan Hellströms konsert utan om så oändligt mycket mer. Läs om det här och här!
Delikatesser. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Juni:
Maj går hastigt över i juni under tiden vi är i Barcelona och njuter vårt otium. Men vi hinner knappt komma hem förrän vi både firar Göteborgs 400-årsjubileum på Bananpiren och nationaldag med barnbarnet i Slottsskogen och lyssna på Göteborgs symfoniker ledda av favoriten Barbara Hannigan.
Firar gör ju vi också yngste sonen, som tagit examen och kliver rätt in i programmeringsvärlden med ett jobb på firman där han praktiserat.
Knappt hinner jag andas ut förrän jag sitter på Stenafärjan till Frederikshavn med mina älskade, forna, kollegor från GöteborgDirekt. En dagstur i strålande väder gör susen och jag får tanka lite Danmark, köpa rådbröd, ymer och øl.
Z och jag passar också på att se Carl-Einar Häckner som gör comeback på Lisebergs stora scen med sin älskade – och saknade – varieté. Mystiska brittiska konstnären Banksy hyllas med en utställing på Eriksberg, som jag kollar in (läs om den här!).
Men först får jag ett telefonsamtal från min vän i Bled… ja, Lasse som är ungdomscoach där. Han säger frankt ”Nu är det klart!”. Jag undrar förstås vad det handlar om. Men han vill ha ner mig som assisterande målvaktscoach under ett hockeyläger i den idylliska slovenska bergsbyn i början av augusti. Jag var påtänkt redan sommaren 2022, men kunde inte. Nu var det alltså dags. Smickrande. Men var jag rätt man på rätt plats…?
Jag ser Vegas Knights vinna finalen i Stanley Cup och min hockeysäsong är därmed över en smula tidigare än vad den brukar. Ja, jag brukar ju ha förmånen att få spela en bit in i juni och till och med kunna idka denna min favoritsport även i juli.
Vi har knappt hunnit komma till rätta efter Barcelonaresan förrän det är dags för nästa. I januari ringer vår älskade vän på Island (ja, hennes man är lika älskad, men nu var det hon som ringde) och undrade var vi skulle göra i juni. Jag vet ju att hon fyller år på landets nationaldag, men trodde att hon fyllde 60 först nästa år. Jag fann mig emellertid snabbt och undrade om hon skulle ha fest? (Maken hade en hejdundrande 50-årsfest som vi gästade i mars 2009.) Nej, blev svaret. Jag vill bara vara med er. Sa jag att vi bokade biljetter snabbare än en inandning…?
Så vi tog åter flyget från Landvetter för att landa på ett grått och regntungt, men aldrig trist, Island. Återigen fick vi en resa vi sent ska glömma. Bland annat tog oss våra vänner upp till Akureyri och vidare till Húsavik. Bländande vackra dagar, som kröntes ju på national/födelsedagen med hisnande 28 grader och strålande sol. Läs om resan här.
Väl hemma får vi en solig midsommar och vänners lag. Men
Bruce Springsteen gästade Ullevi i tre dagar för vad som jag tror är hans sista besök i Göteborg. Jag fixade biljetter till den sista och fick hjälp av vännen, förre GT-kollegan och gymnasiekamraten Tommy Holl med bilder. Se dem här där det också går att läsa om konserten.
Någon dag efter spelar Generation Sex, det vill säga valda delar av Generation X och Sex Pistols, på Lisebergs stora scen. Förbandet Sator snor delvis showen, men samtidigt var punklegendarernas konsert kul och de är ju i min generation, har haft sin betydelse, så. Tack vara Johnny Käpääs fina bilder blev det inte bättre fräs än vanligt på bloggen.
Det blev en rastlös start på sommaren. Helgen efter midsommar väntade studentfirande i Danmark. Z:s näst äldsta systers äldsta dotter gick ut gymnasiet. Det får man inte missa. Vi hyrde hus via air b’n’b ett fint hus i Virum utanför Köpenhamn och det blev sedan starten på en dryg två veckors resa i Z:s hemland, som kom att innehålla lån av sommarhus på halvön som skiljer Ise- och Roskildefjordarna och tältning i Charlottenlund. Jag skrev om denna vår resa här och där är vi redan över i…
Bad. Foto: KAI MARTIN
Juli:
Ja, det blev en omfattande resa. Med Z blir det alltid bra och äventyrligt. Vi avslutade resan med att se det nyzeeländcskabandet Fat Freddy’s Drop, en favorit hos en god vän till mig och ett band som Z såg på Roskildefestivalen 2006 och velat se igen. Den spelningen på Stagebox gav i sin tur och förmånen att besöka Refshalveøen på Amager.
Väl hemma reser vi till Falkenberg för att se, som traditionen bjuder, fars på Vallarna. I år ”Skrot, hopp och kärlek”. Premiären missade vi på grund av studentfirandet, ovan nämnt, så det fick bli nu. Resan från fars i Falkenberg till seriös teater på Tofta utanför Kungälv kan tyckas lång. Men det är likväl scenunderhållning och sommarteater som jag sällan vill missa. Inte nu heller, även om Danmarksresan gjorde att jag inte prickade in premiären på ”Arkivet”.
Det blev en kort dagstur norröver till Lilla Askerön där äldste sonen bor med sin familj, så det blev bad med barnbarnen en vacker dag.
Jag hade under Danmarksresan bestämt mig för att komma igång med träning. Gick tidigt på morgonen och gjorde sedan lite work out. En hint till mig om att detta skulle bli en melodi för inte bara sommaren utan en rutin att vila på framgent. Bra jobbat, Kai. Men skulle det hålla…?
Resorna till Barcelona, Island och Danmark hade fyllt på garderoben rejält. Vem vill missa ett loppisfynd? Inte jag.
Villa Belparc har kanske Göteborgs bästa sommarscen med ett starkt startfält av artister. Jag hann med Eric Gadd, som kan konsten att få det att svänga.
Kring 24 juli har vi som tradition att hålla Jul i juli, något som ingen i familjen vill missa. Dansk julmat och -dryck tillsammans med presentlek för dagen till en höjdpunkt under året.
Det blev en rask tur- och returresa till Malmö för att hälsa på gudsonen med familj och hans mamma, en av mina allra bästa vänner, som var på besök från Umeå.
Då har jag också hunnit med ett besök hos urologen. Efter en hälsoundersökning (ja, man får bekosta den själv, men det är det värt), visa PSA-provet på en smula för höga värden. Min läkare skickade en remiss, som snabbt blev till en tid. Urologen på Carlanderska gjorde en grundlig undersökning, tyckte att det verkade bra. Men han ville för säkerhets skull skicka mig på magnetröntgen. Eller som han sa ”Det ser bra ut, men jag ville utesluta så mycket som möjligt. Å andra sidan dör alla män av prostatacancer för eller senare. Ja, om man inte dör av något annat.”.
Framtiden är ljus, med andra ord.
Men jag hann knappt pusta ut förrän det var dags för resan till Slovenien och hockeylägret i Bled.
Jag är på gång att skriva om detta, men hösten har slukat tid och energi för annat. Men ett work in progress, alltså. Det blev hur som en intervju med Lasse om hans jobb där nere, som jag sålde till GP.
Notera att det inte blev något endaste klädköp under min tio dagar långa Slovenienresa. Å andra sidan blev det rejält av den varan i både Barcelona, Reykjavik och den drygt två veckor långa semestern i dyra, men dejliga Danmark.
Resa. Foto: KAI MARTIN
Augusti:
Det blir inte bara hockey i Bled utan också umgänge, promenader och mat med dryck. När jag rullar av planet är det dags att ta hand om den digra äppelskörden. Våra transparent blanche ska bli äppelmos. Jag tror att det i år gav knappt 30 liter.
Jag hann med min magnetröntgen, men fick bida min tid gällande resultatet.
Istället startade Way out West, där jag – och Z – har varit på samtliga förutom en. Det blev omtumlande dagar med en final med Håkan Hellström i ösregn. Läs den recensionen här och övriga way out West-texter här (torsdag), här (fredag), här (lördag) och här (summering).
Vi lagar mat, dricker drycker, umgås med familjen, hyllar äldsta sonen som fyller svindlande 33 och pappa i graven som firade 99 år.
På Kafé Hängmatta får jag äntligen höra Rasmus Blomgren, han som med gjorde årets album 2021 med ”River’s call”. Hur han lät live kan ni läsa här.
Vi kollar fotboll. Damlandslagets äventyr i VM i Australien och Blåvitts hisnande fiaskosäsong i Allsvenskan.
Jag får äntligen gå på is igen och gör mina första räddningar denna mina sjuttielfte säsong.
Daniel Ståhl klår i sitt sista kast i diskusfinalen slovenen Kristjan Čeh i VM. En storartad bragd. Precis som Armand Duplantis svindlande stavhopp.
Vi gör tillsammans med son och dotter en rask resa till Hebergs auktioner, strax söder om Falkenberg. Rekar för köp, äter en bit grillat inne i stan innan vi susar hem.
Hinner gå på Stadsteaterns peepshow av kommande säsongs program. Z följer med på premiären av årets Cabaret Lorensberg (recension här) och Diggiloos final i Skatås i allt annat än solsken.
Njuter av att Blåvitt slås BK Häcken i derbyt med 4–2. Men det blir efteråt något av en smolk i bägaren, då målkungen Marcus Berg aviserar att han slutat på grund av krånglande rygg.
Får istället trösta mig med lite punkenergi då Slog 78 samlar Brodde från Brända Barn, Jönsson från Attentat, Tobbe från Bruset, Per Hassling från Slobobans Undergång och undertecknad för sång på covern av Grisen Skrikers klassiker ”Sextiofem”.
Åker i ensamt mak till Stockholm för att se utställningarna med Laurie Anderson och David Bowie på Moderna Museet respektive Kulturhuset. Blir en konsert med Pernilla Andersson som bonus. (Läs om resan här!) Det var de sista skälvande dagarna för utställningarna och finalen på hennes sommarturné.
Men det mesta bleknar… ja, allt under året som jag sett och hört när jag kommer till Stora Teatern för att bevittna Paperwings föreställning och releasespelning av albumet ”String fling”.
Z och jag bevittnar Göteborg maraton, jubileumsloppet som går av stapeln två år försent, både vid start och mål. Tacksamma att vi slipper delta med än som åskådare.
Efter ett hockeypass en fredagsmorgon får den andra målvakten och jag förfrågan om vi vill träna vidare. Det är ett gäng rutinerade lirare. Eller vad sägs om Eric Hjort (Laval Rocket AHL), Filip Roos (Chicago Blackhawks NHL), David Gustafsson (Winnipeg Jets NHL), Viktor Svedberg (jagar kontrakt), Samuel Fagemo (Ontario Reign AHL) och Adam Brodecki ( jagade kontrakt, men kör nu på korttidskontrakt med Frölunda).
Ja, det blir klädköp, men också försäljning då vi deltar i Änggårdens promenadloppis.
Jag deltar i ett hockeyläger med Soha Team Sweden. Denna gång i Åkers styckebruk i Sörmland med övernattning i Mariefred. Där tar jag ett morgondopp i Mälaren alldeles näck. På kvällen blir det säsongens sista i västerhavet när jag sänker min lekamen i vattnet vid Hovåsbadet.
Låter mig underhållas av föreställningarna ”Kulturbärarna” på Lorensbergsteatern och ”Wicked” på Göteborgsoperan. Men också jubileumskonserten med Triple & Touch. Vilken rik kulturstad Göteborg är.
Lunchar med mina kära ex-kollegor på GöteborgDirekt, som i sin tur leder till att jag får följa med på pressvisningen av hotel Draken. En svindlande tur från källare till utsikt över hela Göteborg.
Månaden rasar på: familj, ishockey, nöjen, jobb (ja!).
Så hamnar Z och jag på Ola Salo på Kajskjul 8 där han tillsammans med pianisten Christopher Dominique. Jag går på teaterföreställningar, filmpremiärer (som ”Tillsammans 99” och reser till Malmö för att ånyo göra Mikkey Dee. Hinner senare med Kikki Dee, det vill säga Kikki Danielsson i Göteborg innan Unplugged är slut för säsongen. Malmöresan gör att jag missar mitt barnbarns treårskalas, men firar honom rejält både före och efter. Å andra sidan får jag träffa min gudson, om än väldigt kort, när jag är i Malmö.
Får återse Talking Heads-filmen ”Stop making sense” i en nyrestaurerad version och blir lycklig, även om det är en tillfällig paus från den sjukdom som rammat mig kring min 67-årsdag. Ser ”Den sårade divan” på Göteborgs dramatiska teater och imponeras åter av den lilla teaters scenkonst.
Hamnar på Banff filmfestival med extremsportare i fokus – en udda festival med lika udda filmer och tillika udda människor som utmanar sig själva.
Knarkar Beatles med dels en föreläsning om Beatles spelningar på Cirkus i Göteborg 27 oktober 1963 och dels Pepperland på Stadsteatern med ”Yeah! Yeah! Yeah! It was 60 years ago today”. Beatlesbandet från Göteborg kan sin sak på det mest skickliga vis.
Läser böcker och köper böcker, som Lars Sundestrands om Freddie Wadling. Men förstås en del deckare, som jag oftast skriver om på här på bloggen. Håller också på med praktverket om Galenskaparna och After Shave författad av Henrik Jutbring och Kalle Lind. Jag låter helt enkelt det ta sin modiga tid.
Resa. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
November:
Den mörka, gråa, våta månaden inleds med ovanligt mycket sol. Jag lunchdejtar med vänner, går mitt stråk från Brunnsparken in i Arkaden, tittar in på Stadsmissionen, vidare till NK och Vintagebutiken på tredje våningen, korsar Östra Hamngatan för att gå ned Kyrkogatan, spatserar vidare över Domkyrkoplan, in genom Åhlén, ut på Vallgatan in på den gård som ligger bredvid Victoriapassagen. Där finns Abiti, en secondhandbutik med inriktning på herrkläder. Lite dyrare, lite hippare, men det har hänt att jag vädrat plånboken där. Ut på Södra Larmgatan. Nedför – eller är det uppför – densamma och in till Akademibokhandeln, som jag fortfarande envisas med att kalla Wettergrens vid hörnet av Västra Hamngatan, öven den av bil-, cykel-, buss- och spårvagnstrafik strida gatan för att åter vika av mot Vallgatan och upp till Ragtime herr, butiken jag frekventerat i över 40 år. Kolla plagg för att gå vidare till Erikshjälpen vid Rosenlund, fortsätter till Myrornas vid Pustervik och sedan en fika vid Cigarren.
Jag kan sedan välja att ta en kik in hos Björkå frihet på Linnégatan och fortsätta denna paradgata ner till Nordenskiöldsgatan och KFUM-butiken där innan jag promenerar hem eller också tar jag vagnen från Järntorget.
Näst yngste sonen bjuder på ishockey – Frölunda–Modo – i födelsedagspresent där hans flickvän och min älskade hustru är med. Vi hamnar mitt i Modo-klacken, men det har den ingenting för. Frölunda vinner.
Mästerfotografen Anton Corbijn ställer ut på Göteborgsoperan och jag är där, tar en selfie och skriver sedan om en text med kopplingen mellan honom och Lars Sundestrand. Z och jag blir förtrollade av Stefan Odelbergs closeup-show, som är rent magisk.
Hamnar på punk och så mycket av det som jag tagit del av är det hisnande att det är 45 år sedan som jag var mitt i centrifugen av känslor och skapande. Kai Martin & Stick! har ju tackat för sig. Men Slobobans Undergång och Attentat är alive and kicking. För speciellt det sistnämnda bandet är det något av ett under med tanke på hur illa sångaren och energisprutan Jönsson var våren 2022. Spelningen…? Jag skrev om den här.
Jag får möjlighet att dagtid se Folkteaterns underhållande uppsättning av Strindbergs svåra och märkliga ”Ett drömspel”, Teater Trixters ”The art of being many Hannah Arendt”, som bjuder på kittlande perspektiv och Backa Teaters underhållande dockteater (!) i pjäsen ”Oxytocin”. Det blir också Gothenburg English Studio Theatres starka ”A hundred words for snow”. Mycket bra teater på några få dagar.
Z och jag har inte varit i Oslo på gud vet hur många år. Det var hög tid nu. Det blev en fin resa över helgen med besök på Munchmuseet, sista föreställningen av ”Miss Saigon” på vackra på Folketeateret och dessutom äntligen få träffa våra kära vänner som bor där sedan tio år.
Per Fritzell och Jan Rippe från After Shave öppnar minnesluckorna på vid gavel i en generös och roande show på Kajskjul 8, där jag får mig med min gamla GT-kollega och vän Tore Lund.
På Skeppet, förra Sjömanskyrkan vid Stigberget, får jag en dos musik två helger å rad. Först the Mannequins of Death och Then Comes Silence i en postpunktriumf och därefter Ossler, gitarristen Pelle Ossler med band, som manglade ljuvt. Förband var Paperwing, nu i helt annan dräkt. En fin och berusande kväll.
Jag träffar Orup för en intervju inför hans soloshow som har premiär i dagarna på Rival i Stockholm, men som i höst kommer till Draken live. Det blir en bråd dag, då jag hastar från att ha hämtat mitt barnbarn på förskolan, hinna fika med honom och sedan lämna honom i tryggheten hos hans föräldrar.
Kläder? Jo, den här månaden med.
Underhållning. Foto: KAI MARTIN
December:
Vi har hastat genom året. Plötsligt är sista månaden här. Vi klär huset i ljus som en besvärjelse mot det omslutande mörkret. Snön faller, temperaturen. Vi får besök från Frankrike till första advent. Z:s brorson är på besök. Jag blir sjuk och ligger i sängen medan Z fyller huset för traditionellt adventsfirande och dito -stök. Vi skulle gemensamt åka ner till Malmö för att se Till Lindemann, Rammsteinsångaren, och den spektakulära showen. Sedan skulle vi ta några dagar i Köpenhamn. Det blir inte så. Men Z åker med dotter och brorson. Han fortsätter över Sundet efter konserten. De åker i snöyran en långsam väg hem längs E6. Sjukdom har nu gjort att jag missat två konserter som jag velat se; Public Image på Pustervik i oktober och nu denna. Trist.
Innan sjukdomen slår mig hinner jag komma iväg på premiären av ”Monica Z”, den fina hyllningen av Monica Zetterlund på Stadsteatern med musik – och handling – som mycket spinner kring det klassiska albumet med Bill Evans från 1964.
Efter en dryg vecka reser jag mig för att åka på vintriga vägar till Jönköping med en vän för att se HV71 mot Frölunda – vi håller på varsitt av lagen – där hemmalaget drar det längsta strået.
Dagen efter ger Bröderna Brothers oss värme och kärlek med sin ”Bröderna Brothers i mysrörsbelysning”. Förra året blev det inget av denna deras tradition, så behovet var uppdämt från både scenpersonligheterna och oss i publiken.
Z och jag kom också iväg på Göteborgsoperans danskompanis ”In a heartbeat”. Vilken rikedom att få se dessa skickliga dansare i sina omtumlande uppsättningar.
Franska Trion brukar fira in julen med sin udda musik på Pustervik. Smet iväg på den konserten och senare samma kväll på Dogsmiles releasespelning i Matsalen hos Pustervik. En helkväll.
Z och jag kommer iväg på Göteborgspremiären av ”Hammarskjöld” regisserad av dansken Per Fly, som Z förstås tar ett snack med.
Sedan tog förberedelserna över för julen. Klappar skulle handlas, mat skulle lagas. Jag lyckas baka surdegsbröd för första gången på 20 år efter att ha fått en surdegskultur av äldste sonen, som är en fena på att baka. Just det var inte julbröd, men det bakades också och den godaste sillsalladen jag har gjort, precis som med köttbullarna. Vi fick en välsignad jul och ett fint nyår.
Jo, jag spelade ishockey. Bland annat i ett kompisgäng som traditionellt höll sitt Winter classic. Tillsammans med en annan målvakt blev jag inbjuden att delta, för det saknade sista utposter. Det föll väl ut för min del, som blev MVP och därmed vann två biljetter till tisdagen den 2 januaris kvartsfinaler i JVM, som ju spelas i stan.
Tack vare mitt möte i Bled i somras med managern för det slovakiska laget blev jag också tilldelad biljetter till två kamper i Frölundaborg. Kvalitetshockey i närliggande Frölundaborg på annandagen och en av mellandagarna, men bara ett pass för mig på is. Nå man kan ha det sämre. 2023 ringde ut fint.
Äventyrsnerven finns i människans DNA. För en del mer. För andra mindre. Likaså att utmana sig själv och vad som verkar möjligt. Det pratas – och skrivs böcker – om att 70 är det nya 50 (Ingmar Skoog), att människan (åtminstone i den priviligierade västvärlden) är i bättre form än någonsin, både fysiskt och mentalt.
Så varför ska man stanna av när man kan fortsätta.
Någonstans i detta myller av kategorier kanske man kan hitta sitt lystmäte i att åka skidor fort utför, eller vara en plus 70-kvinna som älskar att köra mountainbike balanserande på smala klippor och fort utför i trånga och snäva passager. Eller kanske det lockar att åka kanot utför 30 meter höga vattenfall. Och om inte det räcker balansera på lina mellan två luftballonger. Eller döva pandemistiljten med att klättra under en motorvägsviadukt…
Låter det märkligt. Jo, men ändå inte. Allt finns dokumenterat och finns nu att se på Banff Mountain Film Festival, som landat i Göteborg för visningar med start 23 oktober och till och med 28 oktober på Chalmers.
Det är växelverkan mellan två program – röda respektive blå – som visar åtta filmer vardera. Det var alltså den röda jag hade förmånen att se.
Jag tillhör ju den där äldre gruppen, som nybliven 67-åring, som utmanar mig själv. Kanske inte till den där extrema graden, men idogt ishockeyspelande med mellan fyra till fem pass i veckan mellan stolparna kan bjuda på både fartfylld och intensiv hockey. Emellanåt med nuvarande NHL-aspiranter eller före detta SHL-spelare, men oftast med spelare som hållit på från lägre divisioner upp till högsta elit. Det är förstås kittlande, om inte annat för fantasin, men främst något gott då man lurar kroppen att tro att den besitter (nåja) en (åtminstone) 30-årings spänst och reaktionsförmåga.
Banff Mountain Film Festival är världens största med kategorierna bergssport och bergsupplevelser. Den har sin ursprung i den lillan kanadensiska orten Benff, där den första festivalen hölls 1976. Idogt har man fortsatt, men inte låtit filmerna stanna där. Ett urval av de filmer som visas vid varje festival åker på turné runt världen. Nu är det alltså dags för Skandinavien där den landat i Göteborg genom reseorganisationen Pathfinder Travels försorg.
Jag är ingen äventyrare. Snarare en som söker charterturismens trygghet. Jag utmanar mig sällan på hisnade vis mer än något enstaka åk i Balder på Liseberg. Genom Banff Mountain Film Festival får jag emellertid åka med på bitvis rent svindlande resor, som de ovannämnda.
Det är en portion filmer på olika längd och uttryck. Extremt friluftsliv med kittlande utmaningar.
Som ungdomarna i ”Alta” (regi: Etienne Mérel), som i skidorten Alta, Utah, USA, i en kortfilm visar skidkonstens trick, speed och glädje.
Eller Betty Birrell, kanadensiskan som vid 45 års ålder fastande för mountainbike och som nu knappt 30 år senare är en legendar inom sporten inte bara i trakterna kring norra Vancouver. ”North Shore Betty” (regi: Travis Rummel och Darcy Hennessey Turenne) visar en kvinna som inte bara håller sig i trim, utan också en människa som inspirerar andra. Under tolv underhållande minuter får man ett svep genom hennes liv, från surfare till mountainbikefantast. Det är ett ömsint porträtt om en fartfylld kvinna som hoppas få fortsätta med sin sport till hon åtminstone är 90. Och, ja, varför inte.
”Nuicance bear” (regi: Jack Weisman och Gabriela Osio Vanden) fångar inte några idrottsprestationer på hög nivå. Inga alls, faktiskt. Om man inte räknar en isbjörns spänst och motorik dit. Nej, istället är det en 14 minuter lång dokumentär om samhället Churchill, Manetoba, som inte bara lockar till sig isbjörnar utan också nyfikna människor, som på nära håll vill ta bilder på det vilda djuret. Samhället försöker skapa avstånd mellan människor och björnar, något som inte alltid går som man önskar. Filmen är fascinerande i sitt betraktande av isbjörnen på jakt efter den mat som oftast är inlåst.
Någon gång varit sugen på att i en kajak kasta dig utför ett 30 meter högt vattenfall? Inte jag, i alla fall (!). Men det är fransyskan Nouria Newmans stora utmaning. Ett jättelöfte inom kanotslalom, men som med allt högre krav på sig själv – med idrottsliga misslyckande som påföljd – tog sig an forsar och strömmande älvar i jakt på både kickar och en tillfredställande ro. Hon anses som en av världens främsta, oavsett kön, och filmen ”Wild waters” (regi: David Arnaud) är prisad. Det är lätt att förstå. Inte bara för dramaturgin där man steg för steg får följa Nouria Newmans kittlande utmaningar, utan också får förklarat vad det är som driver henne. Den är både snygg filmad med hisnande scener där vi som åskådare får följa med på hennes kajakfärder, som att höra vad som ligger bakom denna hennes passion. Det är bitvis 45 minuter av anspänning som bjuds.
Utför. Fransyskan Nouria Newman tillhör en av de främsta inom kajakpaddling. Foto: CARL ZOCH
Ultralöparen, kanadensiskan Stephanie Case tar sig inte bara an galet långa lopp. Hon har också, via ett uppdrag sanktionerat av FN, skapat organisationen Free to run. I Afghanistan jobbar hon med kvinnors rättigheter att få idrotta genom löpning, startar under tuffa omständigheter en dedicerad grupp. Men talibanernas maktövertagande förändrar situationen totalt. På detta pandemin. Men springa kan hon. I ”Free to run” (regi: Carrie Highman och Tim Highman) får man inte bara följa Stephanie Case utmaningar tillsammans med de afghanska kvinnorna utan också då springer det 450 kilometer långa Tor des Glaciers race i Italien. Ett lopp som inte bara är fysiskt utan också mentalt utmanande, men som hon klarar på totalt den tredje bästa tiden (155 timmar och sex minuter). Något som också gör att hon slår det tidigare rekordet av en kvinna med 30 timmar!. Filmen, 31 minuter lång, är utmattande, men fascinerande. Vilken kvinna!
Alla har sina drömmar. En del mer högtflygande än andra. Som Rafael Bridi , som gillar att gå på lina, men inte var som helst. Gärna ska det vara med riktigt långt ned till marken. I ”Walking on clouds” (regi: Renan Kamizi) ska han bokstavligen gå på moln, eller i alla fall väldigt nära. Mellan två luftballonger är en lina fäst, som han ska gå på. Filmen på sex minuter är evighetslång och gör mig sjuk av svindel. Ja, jo, jag ser att han är fastspänd med en säkerhetslina. Men det hjälps inte. Vilken – om än fascinerande – galenskap och vilken balansakt. Inte bara av Rafael Bridi utan också hela projektet, där luftballongerna var tvungen att kalibreras i vikt in på minsta milligram.
Alpernas utmaningar lockar många. I ”Flow with Sam Favret” (regi: Maxime Moulin) följer man Chamonix-födde Sam Favret på utförslöpor under pandemitiden, där han tvingas gå uppför bergen då liftarna är stängda. Allt för att få de optimala och ultimata åkningarna. Att se honom åka nedför en närmast lodrätt alpvägg lockar inte, men är onekligen beundransvärt.
Britterna Tom Randell och Pete Wittaker är klättrare med faiblesse för det annorlunda. Ju galnare desto bättre. Men pandemin sätter käppar i hjulen för deras utmaningar. I källaren i en av deras boende får de möjlighet att hålla träningen igång, men det räcker förstås inte. De spanar efter möjligheter i närmiljö och kommer på att betongbroar och att klättra under dem kan vara en god idé. Men först när de upptäcker en lång motorvägsviadukt som leder M5 över floden Clysts träskmarker och Exeter ship canal är den definitiva utmaningen antagen. Med en god portion av noggrannhet, galenskap, förberedelser och träning tar de sig under fyra dygn an sitt uppdrag. Detta – och lite till – får vi följa i ”The bridge boys” (Nick Rosen, Peter Mortimer) under 28 minuter. Mer underhållande än spännande och jag är tacksam att slippa följa detta deras äventyr på annat vis än i biosalongen.
Leif ”Honken” Holmqvist, Andreas Slätt och Janis Petrov: Stolparna var min bästa vänner
Leif ”Honken” Holmqvist var svensk ishockeys första stora målvaktsidol. Visst. Thord Flodqvist regerade på 50-talet och kammade hem guld i VM både 1953 och 1957 för landslaget. Kjell Svensson och Klimpen Häggroth duellerade under 60-talets första hälft om förstaspaden i Tre Kronor och knep VM-guld 1962 följt av silver och bronsmedaljer i såväl VM, EM som OS. Men med hockeyn in i vardagsrummet på allvar, som vid VM 1969 i Stockholm… ja, då var det ”Honken” som vann svenska folkets hjärtan år framåt. Biografin ”Stolparna var mina bästa vänner” är förstås intressant. Hur han som utespelare blev målvakt, en position han senare inte släppte och som nära nog gav honom en plats i NHL då Boston visade intresse. Karriären blev lång för ”Honken”. Från Strömsbro till AIK till Tre Kronor och proffsspel i London Lions, Indianapolis Racers i WHA och slutade först som nära 40-åring då han stod några matcher för Hanhals 1981/82 . Det finns minnen och händelser att ösa ur och det är definitivt inget fel på historierna som berättas. De behövs. Men boken är lite slarvigt skriven och med korrekturfel samt bristande faktakontroll. Exempelvis kom inte regeln om mask för svenska målvakter 1972. Den infördes till säsongen 1971/72 efter att ”Honken” och Christer Abrahamsson båda skadats allvarligt i ansiktet under VM i Schweiz 1971. Hur som, Honken biografin bjuder på god underhållning från en tid då man inte gärna spelade med ansiktsmask och då målvakternas skydd var bristfälliga.
Tommy Salo i samarbete med Ronni Rönnkvist: Mitt liv bakom masken (Idrottsförlaget)
Att ett enda misstag i en match i OS kan definiera en spelares karriär är förskräckligt. Som om allt innan – och efter – inte gills. Jag förstår det inte. Tommy Salo var solidarisk svenska landslaget. Svenska folket, skulle det visa sig, var inte solidarisk med Tommy Salo. Han tvekade aldrig att ställa upp för Tre Kronor. Bidrog till framgångar och VM- och OS-guld. Men för debaclet mot Belarus i OS i Salt Lake City 2002 fick Tommy Salo ensam klä skott. Ett misslyckande som självklart hela det stjärnspäckade laget stod för. Nej, det är ensamt att vara målvakt. Gränsen mellan succé och fiasko är hårfin. Tommy Salo kan allt om detta, men just erfarenheten från 2002 kom att prägla hela hans fortsatta karriär. ”Mitt liv bakom masken” berättar hans historia, från passionen som ung målvakt vars talang blev allt mer omvittnad fram till spel i Västerås och vidare ut i världen. Det krävs ett psyke för att lyckas som målvakt på elitnivå. Det hade Tommy Salo, som trots bra spel i NHL inte alltid blev så bra behandlad. Det här är en bok om uppgång och fall. Inte bara på det idrottsliga planet utan även privat. Lite stolpigt berättat, men Tommy Salo duckar inte för sina tillkortakommanden och det i sin tur gör ”Mitt liv bakom masken” både trovärdig och läsvärd. Han har sedan rattfylledomen för några år sedan ordnat upp sitt liv. Han är åter i hockeyns tjänst. Kör både målvaktsskola i Stenungssund och ska den här säsongen basa för Kungälvs J20-lag. Bra. Tommy Salo ska hyllas för sin insats i den sporten han aldrig ger upp.
Erik Granqvist med Johan Esk: ”Inkilad – om dolda övergrepp i idrottens skugga”
Erik Granqvist är en favorit för mig. En kunnig, rapp, rolig och initierad kommentar för Viahockey. Han lever sig in i sin sport, läser av spelet, bjuder på oväntade grepp och har ett utmärkts språk. I tv är han alltid glad och ivrig. Men för något år sedan tog det slut. I samband med att NHL- spelaren Kyle Leach avslöjade de övergrepp som han utsattes för i Chicago Blackhawk, händelser som för alltid kom att prägla honom, brast det också för Erik Granqvist. Vägen till toppen är tuff. Det kan vilken elitidrottsman eller -kvinna som helst vittna om. Men inkilningssystemet inom lagidrotten har skördat sina offer. Det är både grymt och onödigt. Ingenting som behövs för att nå någonstans. Oavsett nivå. Erik Granqvist vet allt om detta. Inifrån. Hans passion för sporten blev också hans lidande. Övergreppen han var med om tonåring vid inkilningen till Luleås A-lag skapade ett trauma, som har följt honom sedan dess. Nej, han blev aldrig en av Sveriges främsta målvakter. Alla blir inte det. Men kanske hade hans tålamod med att spela varit större och karriären längre om han sluppit skiten. Nu blev han en självföraktande person ständigt på flykt, med ett osläckligt behov av tillfälliga förbindelser och alkohol. Det kunde ha gått illa. Men någonstans vann intelligensen. Erik Granqvist hamnade rätt i både kärleken och i sporten, där han varit en framgångsrik målvaktstränare. Han fick rätsida på sitt liv. ”Inkilad – om dolda övergrepp i idrotten skugga” är en självutlämnande självbiografi i förstone. Tillsammans med DN:s sportkrönikör Johan Esk bjuds läsarna på en rafflande och gripande historia, som bitvis tar andan ur mig och gör mig starkt känslomässigt berörd.
I dagarna har rapporter kommit från våra isländska vänner om jordskalv en masse, som förebud för det kommande vulkanutbrottet. Senare skedde det, med nya rapporter och bilder, från vännerna som bor bara några mil därifrån.
Enligt turistens fåfänga klagan är det ju det man vill se tillsammans med valar och norrsken. Vi blir utan den här resan, men får som alltid så mycket mer.
Knappt hinner vi landa och är välkomnade hem till familjen i Hafnarfjörður förrän jag hamnar i deras pool (39 grader varm) med en Egill i handen, det lokala ölet. Vi tar det lugnt denna vår första dag. Men vår värdinna har skapat ett späckat schema, som omfamnar firandet av henne 60-årsdag.
Det var så det började. Hon ringde i början på året och undrade vad vi skulle göra den 17 juni, som inte bara är Islands nationaldag utan också hennes bemärkelsedag. Jag trodde att hon fyllde jämt först nästa år, men insåg snabbt mitt fel. Vi blev glada. Det är klart att vi ville komma till hennes fest, precis som hon och hennes make kommit då jag jag har fyllt 50 och 60 och Z och jag var på plats när hennes älskade make fyllde 50 och 60. Vem tackar nej till en fest på Island…?
Men… det skulle inte bli någon fest. Det var ”bara” vi och de isländska parets dotter med man. Ett naggande gott sällskap. Firandet skulle ske i Akureyri, där vi ju var i samband med att maken firade sina 60 år. Vi hade hisnande dagar i 15 minusgrader och bländande solsken. En upplevelse jag skrev om här. Först när vi var på väg mot Keflavik och flygplatsen för hemresan kom snön och ovädret. Väl på Kastrup fick vi beskedet får Island: flygplatsen var stängd. Vindarna för starka. Snön för tät. Vi tajmade allt då i mars 2019.
Nu var vädret i Hafnarfjörður var grått och kallt, eller svalt. Vi kom ju trots att från högtrycket i Göteborg med bländande sol och höga temperaturer för att vara i juni.
Vi var förstås oerhört stolta att få bli inviterade till älskade S:s firande. Vi visste att vi var i de bästa av händer. Tidigt efter ankomstdagen stod vi redo för avfärden om 35 mil norrut på fem timmar. Vi slog följe med gråvädret och de storslagna vyerna, som man aldrig kan stirra sig mätt på.
På vägen berättar vännerna om norrskenet som de har haft och om valfamiljen som hälsade på i Hafnarfjörðurs hamnbassäng under våren som passerat. Så nära till det vi har på vår önskelista.
Vi reser i familjen nya Jaguar, som är det andra tillskottet i deras fordonspark efter E:s eleganta, mindre lastbil (han är hantverkare), och E kör säkert, tryggt och målmedvetet. När vi kör in i Hvalfjarðargöng, tunneln som går under Hvalfjörður, somnar jag för att vakna när vi kommer Borgarnes. Jag klipper med ögonen, noterar roat att vi passerar Bifröst och gör Z uppmärksam på det. Dottern bor i Bifrost Mölndal. Vi stävar vidare på väg 1 och passerar det svindlande fjällandskapet, men också Grábrók, den slocknade vulkanen som ligger vid vägen och som vi bestämmer att vi ska bestiga under hemfärden. Inte för att vädret är dåligt, men för att vi vill fram. Samtidigt, att det ska vara solsken och höga temperaturer vid ankomsten i Akureyri känns långsökt.
E tar sikte mot rastplatsen N1 vid Hrútafjörðurs slut. Det är dags för fika med den klassiska kärlekspungen, en donnautliknande frestelse, som vi äter med förtjusning till våra cappuccino. Men rasten är kort. Rastlösheten driver oss vidare.
När vi efter några kilometer kommer till Miðfjörður pekar S åt vänster och säger att dit ska vi på hemvägen. I Hvammstangi, en fiskeby, finns en restaurang med en fisksoppa som ska vara något extra. Men färden går vidare oförtrutet. När vi så angör p-platsen vid lägenheten som S:s och E:s vänner lånat ut är det snabb utpackning och bäddande av sängar i de rum vi disponerar som sovrum. Det är en modern lägenhet i två etage, en bit utanför Akureyri centrum, men på gångavstånd.
Molen har glesat upp, den blå himlen syns i gliporna, vädret är behagligt. I Eyjafjörður vid kajen till Akureyri ligger ett väldigt kryssningsfartyg, som senare ska få sällskap. Vi blir inte ensamma här, men så vankas ju också nationaldag med celebrerande, studentfirande och motorfest.
Vi är bjudna till det unga paret, S:s och E:s dotter med man, som bor i hans föräldrars lägenhet, ett punkthus med utsikt mot både Hlíðarfjall, som förlorat sin vinterprakt, och såväl staden längre ner som fjorden. Det vankas hemlagade hamburgare och öl, något som svärsonen kan. Ja, både matlagandet och ölen. Det kanske blir så då man är en långdistanscyklande motionär när både vätska och kost behövs för att balansera. Vi har en trevlig stund. Men bryter slutligen upp och promenerar hem genom ett Akureyri som inte vill lägga sig i midnattssolen. Barn är uppe och leker, ungdomar stojar på ungdomars vis, äldre tar en spatsertur i kvällningen; så som vi.
Morgonen därpå, efter frukost, går vi ned på stan för att scanna av butikerna som finns där. Z provar en kostym, är nära att köpa… men, nej, hon avstår. Vi tittar in lite här och lite där. Det är snart dags för avfärd. För programmet står Húsavik, mytomspunnet efter Will Ferrells ”Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga”, filmen som varmt humoristiskt hyllar Eurovision och har just det isländska fiskesamhället i centrum. Ja, det är tack vare filmen som vi fått span på byn och våra isländska vänner är inte sena att hörsamma vårt önskemål. Dotter och svärson hänger på, för det vankas bad i Geosea – sjóböð, ett utomhusbad som pumpar vatten från havet och blandar det från de omgivande varma källorna. Men först en rustik lunch på Leirunesti, ett slags akureyrisk halvspecial som slinker ned i all hast. Stället ligger precis vid flygplatsen och Þjóðvegur, vägbanken som leder över Eyjafjörður innersta vik och som i sin tur är den första etappen på vår väg till Húsavik. Vi är snart på väg genom Vaðlaheiðargöng, 7,4 km lång och ersätter en 21 km lång del av väg 1 inklusive Víkurskarð-passet, som ofta stängs under vintern.
Men vi har bländande väder och en temperatur som ligger kring 25 grader. Islänningarna häpnar. Vi med. Men åt utsikten. Med förtjusning kommer vi till Húsavik och parkerar snart vid det exklusiva badpalatset.
Vid en av bassängerna finns också en bar där öl säljs. Vi dricker något glas ur vår plastmugg, där Z lyckas få med sig två hem. Vi badar ångbastu, duschar iskallt och ned i det varma bassängvattnet med sälta från det vackra havet nedanför. Jag kan inte titta mig mätt på utsikten och njuter av stunden i fulla drag. Men allt har ett slut. Vi ska till det lokala bryggeriet och dessutom försöka hitta lite inspelningsplatser från ovan nämnda film.
Så in för ny dusch, rentvagning och på med kläder – endast shorts och kortärmad skjorta (Gap, London 2015, rea). Planen är att köpa med oss några Húsavik öl, men också smaka direkt från bryggeriet. Så vi beställer lite olika sorter, sätter oss på verandan i solen och njuter åter igen av stunden. Vi väntar med handlandet av ölen, för nu ska vi ta oss en kik i Húsavik hamn. Där finner vi busshållplatsen som har speciell del i filmen (vi ska senare, när vi ser filmen igen, inse att platsen inte riktigt överensstämmer med verkligheten). Z frågar efter andra inspelningsplatser och exteriören till den lokala puben pekas ut (de interiöra scenerna gjordes i studio).I en souvenishop köper jag en virkad fluga i den isländska flaggans färger. Vi är exalterade, men E tittar diskret på klockan. Det är dags att åka.
Vi går tillbaka, missar ”Eurovison”-museet (som jag senare får reda på att en entusiastisk italienare driver), handlar några burkar öl och sätter oss i bilen för en färd på samma väg som vi kom ifrån. Väl utanför tunneln stannar E på en utsiktsplats som heter duga.
Akureyri visar sig på andra sidan fjorden i alla sin lilla prakt. Vi är hänförda.
Efter middagen slår inte Z sig till ro. Strax innan midnatt vill hon gå på promenad, Ensam. Jag vet orsaken. Men S, som ju jubilerar i morgon, vet det inte och blir besviken när hon får ett nej om sällskap. Jag hinner gå och lägga mig och somna innan Z kommer åter.
Morgonen därpå vet vi svaret. E är uppe och kokar kaffe, vi hjälper honom med frukostförberedelserna. Z har blåst upp ballonger och köpt blommor. Jag har inhandlat ett par örhängen i min kusins forna butik i down town Mölndal, som ska bli gåvan från oss. Så går vi in till en (sju-?)sovande S, hon som inte vill ha några överraskningar. Ett ballonghav fyller sängen, som adderas med blommorna och presenten. Vi sjunger. En positiv start på dagen och efter frukost har vi redan klätt upp oss; det är alltså inte bara Islands nationaldag utan också S 60-årsdag. Det finns sämre dagar att stassa sig (jag i för dagen en Oscar Jacobson-kavaj, Acne-byxor och dito väst, en rutig Oscar Jacobson-skjorta, en Amanda Christensen-slips och Paul Smith-skor – allt secondhand). Solen lyser från en klar himmel. Det redan flera grader över 20. Akureyri är en dröm att stilla be om. Vädermässigt. Vi tar bilen till stadens botaniska trädgård, som sträcker ut sig i vårlik blomning (vi är ju en bit söder om Polcirkeln). Tjusas av trädgårdens prakt, Z och jag kysser varandra på kärleksbron (S tar bilden) hör några ungdomar soundchecka för en kommande utomhuskonsert, ser förberedelserna för nationaldagsfirande. Men vi ska vidare.
S har bokat bord för lunch på en fiskerestaurang norr om Akureyri, nära det kombinerade bryggeriet och spat som vi frekventerade i mars 2019. Landskapet är hisnande, höga berg och djup fjord. Islandshästar löper i sina stora hagar och E kör förtjänstfullt ned till en av dem för att vi ska få se de vackra djuren på närmare håll.
Vi viker av ned mot fjorden och det lilla fiskesamhället Hauganes som inte bara bjuder på valsafari och fiskeindustri utan också den vitt omtalade fiskerestaurangen Baccalá. Vi har en slottid, som vi måste passa. Det är begripligt. Stället är tokfullt med ett lass franska turister. Vi har vårt bord. Beställer något att dricka och Z och jag väljer torsken (festföremålet tar en fish’n’chips som heller inte går av för hackor), som då den serveras är så fint tillagad att den är som att bläddra i en bok (E:s fina beskrivning). Det är vidunderligt gott. Utanför ligger utomhuserveringen, också den full vid vår ankomst, formad som ett vikingaskepp. Men när vi är färdig med maten är det fritt att ta en sittning där. Plötsligt sitter vi med en bit rutten haj och isländskt brännvin. Restaurangens sätt att uppmärksamma jubilaren. Vi äter försiktigt. Smaken är skarp med viss smak av salmiak. Definitivt godare än surströmming. Men tack för brännvinet.
”Hemma” i Akureyri väntar efterrätten. Glass från hippa Brynja, glassbaren som lockar allt från barnfamiljer, ungdomar till poliser. Kön är lång till etablissemanget och vi får under vår tålmodiga väntan också en lektion hur glassen serveras här. Många väljer att låta glassorterna röras ihop med de tillbehör man nu väljer: kolor, lakrits, olika slags strössel med mera. Väl beställd och serverad blir det en annorlunda smak- och glassupplevelse. Kul att uppleva men kulglass i rån föredrar jag sex dagar i veckan.
Så går dagen som dagar plägar att göra och plötsligt står E vid grillen på balkongen i solsken och kraftigt blåst. Han är en fena på att grilla. Förvandlar det han lagar till utsökt mat. Nu ska vi fira S med en middag som heter duga. Vin och öl serveras. Cognac till kaffet. Läckra bakverk inhandlade i Hafnarfjörður. Vi mår förträffligt, men även sådan dagar ser sitt slut.
Det är hemresa. Efter morgonmaten och -toaletten städar vi ur huset från topp till tå. Viker ihop sängkläder, slänger sopor, packar in i bilen för resan söderut. Akureyri är grått. Temperaturen har sjunkit. Vi tackar för oss.
E kör målmedvetet. Utanför spelar naturen upp grandiosa scenerier med moln som dansar kring bergstoppar. Island är ständigt fascinerande. Så plötsligt gör han en vänstersväng och vi skumpar in på grusvägar i några kilometer innan en canyon öppnar sig med en vild fors och ett än mer vilt vattenfall. I det intensiva duggregnet möter vi Kolagljùfur. Isländsk natur och dramatik i sin prakt. Så vackert.
Vi njuter, trots det trista vädret, men packar in oss i bilen och kör mot väg 1 för vidare transport. Men bara någon kilometer. Nu viker E mot höger och in på vindlande vägar längs Húnafjörður. Målet, får vi senare resa på när vi parkerar, är Hvìtserkur. En drygt 15 meter hög basaltklippa som naturen skapat. Fascinerande från vårt håll på några hundra meter avstånd. Stoppet blir kort. Vi fortsätter längd med fjorden och kröner halvön på grusvägar med trånga passager, som emellanåt öppnar sig för möten. Omkörning? Nja, det är riskabelt och en kö bildas bakom en uppenbar turist som kör mitt i vägen. Men vi kommer fram till Hvammstangi för Sjávarborg, restaurangen med den berömda fisksoppan.
Stället är även det välbesökt av busslaster med turister. Men det glesar ut när vi väl får vårt bord, som nära nog har utsikt över Miðfjörður, som trots att det är en anspråkslös fjord med isländska mått mätt sträcker sig vid och bred. Vi beställer förstås soppan och vin därtill. Förväntningarna är höga, men ställs på skam när maten väl serveras. Mycket soppa, lite innehåll och till en dyr slant. Jag kan se hos mina vänner att det inte var det som de vill bjuda på; senast de var här var maten tipptopp. Men vi är i det bästa av sällskap och vi reser snart vidare, söderut, mot Reykjavik och Hafnarfjörður.
Vi närmar oss Grábrók, men regnet är hårt och inbjuder inte till den klättring som krävs för att njuta av den gamla vulkanen. Vi tar det vid nästa Islandsbesök. Landet är en aldrig sinande källa till upplevelser. Trafiken är intensiv denna söndag. Fler än vi har firat nationaldag och är på väg hem till storstadsregionen. Nära Reykjavik frågar jag efter ishallen, landets andra efter den i Akureyri, och E kör förbi för ett kort stopp.
Det finns en dröm om att få spela ishockey på Island, men jag tror knappast att den blir av. Men man kan ju alltid stå utanför den stängda, hyfsat nya ishallen.
Vi kommer hem. Packar ur och packar in. Vi äter lite lätt och Z och jag letar exalterat efter biljetter till Island–Portugal, en match som spelas i Reykjavik på tisdagen. Vi förstår att det blir svårt. Men det blir inte lättare med ett obegripligt biljettsystem på nätet. Det är en ny dag i morgon och nya försök.
S har vikt måndagen för oss i Reykjavik. Först ut är en tur med Flugferðin Okkar, en hisnande eskapad, virtutellt, över Island. S har åkt den förut och tänker inte åka den igen. Men ändrar sig i sista stund. Vi bjuds inledningsvis på en effektfull isländsk historik innan vi kliver in i salongen och selar fast oss i stolarna som ska bjuda oss på en resa vi sent ska glömma. Det är verkligen en flygtur där ögat helt går förlorad i kommunikationen med hjärnan; det är inte verklighet. Men när vi sveper över bergstopparna och vattendragen drar vi skrikande upp våra ben. Kaxigt håller jag S:s hand förctrygghet, men efter bara någon minut landar händerna krampaktigt runt stolarnas stolpar. Puh! Hu! Så effektivt.
Väl ute ur salongen pustar vi ut i souvenirshopen, köper bilder och tar sedan turen runt kvarteret till en outlet där vi köper varsitt regnställ (mitt från Kebnekajse för 20 år sedan har tjänat ut). Utanför, vid parkeringen, står en utbränd bil som en konstinstallation.
Så in mot centrum, p-plats vid Hallgrimskirkja. Promenad nedför, in mot stan, stopp i herrbutiken Kormákur & Skjöldur, elegant men dyrt och man kan ju alltid titta, nyöppnad på Skólavörðustíg.
S ska guida oss rätt till stans secondhandbutiker och vi hittar så småningom Rauði krossinn-búð på shoppingstråket Laugavegur. Det blir en väst till mig och ett par skor. (Återkommer om det.)
Vi promenerar ned mot Pönksafn Íslands, punkmuseet inhyst i en före detta pissoar. Tanken var att säga hej till innehavaren och be om den bild som aldrig togs förra gången. Men mannen på plats känner jag inte igen som den som jag då pratade med för drygt fyra år sedan.
Vi fortsätter över Lekjærgata och in på någon gränd för att titta på E:s konstfärdighet som hantverkare, tak och väggar som han fixat för uteserveringar till några restauranger. Vi fortsätter ut på gågatan Austurstræti, hamnar i en vintagebutik, går ut ur densamma och knallar tillbaka mot Bankstræti och fiket Baka Baka, där vi har en dejt. Dessutom är det dags för lunch. Z hade, vid tiden före vårt äktenskapet, inneboende under en period. En av dessa var isländskan E, som blivit kvar i Göteborg, men som nu var på besök i hemlandet med sin yngste son. Klart vi skulle träffa dem och E hade vi ju inte sett på hur länge sedan som helst.
Vi är lite tidiga, beställer in vår mat då plötsligt E är på plats med barnvagnen parkerad utanför; barnet sover. Det är mycket som ska avstämmas, så timmen till förfogande försvinner snabbt. Vi tar farväl och beger oss med S som ledsagare uppemot domkyrkan och parkeringen.
Nu styr vi mot köpcentret Smáralind i Kópavogur, förstaden till huvudstaden. Lämnar turisttätheten för mer gängse isländsk köppublik.
S ska till sin skräddare för hjälp med ett plagg, som hon trots sin fingerfärdighet inte klarar/hinner att fixa själva.
Plötsligt befinner vi oss i den exklusiva Herragarðurinn, herrkläder för en plånbok tjockare än min. Men S brukar köpa kläder till sin man där och det är något slags sommarrea. Så hamnar jag i provhytten provandes ett par grå och vit-randiga Les deux-byxor, som hastigt och lustigt dras från mitt konto. Nåja. Jag handlar inte bara secondhand. S hittar en snygg tröja till E, som hon klädsamt säger till expediten ”min man har samma storlek som han” – hon pekar på mig – ”men en storlek större”.
Hon går med bestämda steg med oss i följe mot Extraloppan, en sekundhandbutik ungefär som danska Kirppu, man hyr sig en plats för en tid och exponerar varorna man ska sälja. Vi blir kvar där en tid. Vi går alla för sig. Jag hittar en snygg, blå Boss-kavaj i manchester, som passar som vore den skräddad. En vit Paul Smith-skjorta och en blå Boss-väst, matchande kavajen. Jag blir 1900 kronor fattigare, men några plagg rikare. Tillsammans med västen (Adventure Bound Originals Since 1899) och skorna ( ett par F.Nebuloni i praktiskt taget nyskick med prislappen i skon är kvar: 360 dollar!) blev det en lyckad loppisdag. Helt otippat. S fyndade dessutom en ursnygg orange/svart-mönstrad Ilse Jacobsen klänning, som kom att bli ett med henne. Så snygg.
Vi hastar hemåt. Men först förbi en matbutik där vi handlar isländsk lakrits för ett gäng hundralappar och S tillbehör enär hon ska ha närmsta släkten på besök för ett hastigt firande av jubilaren.
De kommer. Och de går. S har vidare planer för kvällen. Vi ska på parmiddag nere i Hafnarfjörðurs centrum. Bord är bokat på eleganta Tilveran där vi serveras den mest ljuvliga torsk med något som kallas lobster, men smakar som pilgrimsmusslor. Bakpotatis och vitt vin, chardonnay, för mig.
Vår fortsatt fantastiska stund tillsammans fortsätter. Sakta promenerar vi hem, ned mot hamnen där valfamiljen lekt för bara någon månad sedan, bredvid det franska parets båt. De som seglat till Hafnarfjörður för att vara nära deras barn som tillfälligt bor här. Kvällen är ljuvlig. Klar som en vårdag och träden är i skir blomning på sina håll. Korpen flyger, konkurrerar ut måsarna och kråkorna med sitt läte. När vi kommer hem gör E iordning ett bad, där alla eventuella bekymmer flyr. Duschade och frotterade hinner vi byta om. Några vänner hinner hälsa på en snabbis, vänner vi har träffat tidigare och trivs med.
Men E ska upp tidigt. Och var uppe tidigt efter att ha skjutsat sonen till flygplatsen och därefter till jobbet. Vi stänger för idag.
Tisdag är dagen då vi får klara oss själva. Snudd på. S lånar ut sitt och E:s busskort, så att vi kan ta oss till Reykjavik. Där tar vi oss ned mot konserthuset Harpa för en kik, fortsätter ut och mot Hverfisgata där Nationalteatern ligger, som farfar arbetade för som sceningenjör, och danska ambassaden (tryggt för Z). Jag tar med hustrun ytterligare kvarter för att visa ett arbete som E gjort; kakelsättning med blytunga, stora plattor gjort på två man. Skickligt. Vi kommer upp på Laugavegur, där vi springer in och ut ur butiker. Fastnar i en där jag provar en försvarlig mängd, bland annat en mossgrön Tiger-kostym för tvåtusen. Men jag backar. För långa ben och för långa ärmar bäddar för en för stor kostnad för efterföljande skräddning. Expediten är trevlig och skicklig i sin uppmuntran, men får istället napp hos Z, som köper en illgrön, häftig kavaj.
Vi smiter ut, går vidare på Laugavegur och hungern pockar på uppmärksamhet. En restaurang i närheten ger mig en fårsoppa, närande och god, och Z en fish and chips med isländsk touch. Vatten respektive öl till. Det blev en dyr lunch, så vi bröt upp och gick till intilliggande Hús máls og menningar, en kombinerad bar, kafé, bibliotek och jazzscen. Mycket trevligt.
Dagen försvinner intensivt fort. Det är dags att ta bussen hem, men tar vägen mot Smáralind efter lite bussbyten. S jobbar där och hämtar oss. På vägen hem köper vi garn till min sonhustru. Vi blir tungt packade på hemvägen. Det är vår sista dag.
Kvällen ägnas åt Island–Portugal på teven, en match som bortlaget vinner oförtjänt. Dessutom efter ett sent mål av Ronaldo, som i något slags jubileumsmatch tillåtits spela ett spel som inte borde ha godkänts.
Sista morgonen kliver vi upp klockan fyra. E kör oss för sista gången den här resan. Vi tar farväl till våra älskade vänner, till den fantasieggande ön, fyllda av nya intryck och med en ny längtan om att komma tillbaka.
Vi tar frukost på flygplatsen och går sedan mot gaten för flyget hem. Vi satt ju skilda åt på ditresan. Men nu har Z vaskat fram en plats vid mig. Att resa tillsammans är bäst med den man älskar.
Sista på planet kliver en svensk fotbollstränare, som landar i främsta raden och slocknar snabbt. Han har ett rejält plåster i pannan. Det hade han inte på teven igår, då han flimrade förbi i rutan.
Väl på Landvetter, väntan på bagaget, går jag fram till honom – vi har träffats tidigare – och pratar om matchen och jag frågar förstås hur skadan har uppstått. Han förklarar hur han skulle gå ned till receptionen för att beställa väckning, ser några portugiser han känner, men missar spaljén han kliver in i. Kraftigt blodvite, som stillas av receptionisten som inte bara är svenska, utan också sjuksköterska. Som av en händelse.
”Jag hade inte druckit en droppe. Bara en Cola Zero”, säger han innan vi fortsätter och pratar om Blåvitts katastrof.
”Allt börjar i toppen!”, blir hans snabba analys innan han förtjust berättar om att han ska se alla Springsteenkonserterna på Ullevi och Coldplays.
Vi skiljs. Bagaget har kommit. Flygbussen hem, där chauffören är intresserad av min isländska öl, som jag har under armen. Men den behåller jag. Så spårvagn och hem ljuva hem.
Det fanns de som trodde att Vegas Golden Knights skulle vika ned sig i Las Vegas. Men när laget nu hade chansen att avgöra på hemmaplan inför en utsåld arena med en entusiastisk publik i och utanför T-Mobile Arena… ja, då försatte man inte chansen. I sin blott sjätte säsong som lag, och i sin andra Stanley Cup-final (första säsongen 2017/18 tog laget sig hela vägen men föll mot Washington Capitals) stod laget sig nu starkt. Något det egentligen gjort under hela säsongen. Men det är under slutspelet Vegas har visat vägen med tålamod, ett starkt försvarsspel och ett anfallsspel med mer spetskompetens än vad motståndarna i slutändan kunnat visa upp. Vegas har helt enkelt spelat som ett lag, kuggat in i varandra, stått upp när de har blåst som värst, skakat av sig en förlust för att sikta mot nya segrar.
Vinnare i Vegas. Vegas Golden Knight vann storstilat femte matchen i finalen med 9–3 och blev därmed Stanley Cup-mästare.
Under säsongen har Vegas vädrat flera målvakter på grund av skada och sedan starten av serien stod det ju också klar att Robin Lehner, lagets förstemålvakt, inte var att räkna med på grund av skada. In med andra, som visat vägen. Men även dessa har råkat ut för skador som omöjliggjort fortsatt spel. Så när Adin Hill, femtemålvakt i laget, kom in i matchserien mot Edmonton Oilers var det väl egentligen ingen som trodde på fortsatt spel för Vegas mot Stanley Cup-finalen. Men han stod snabbt på huvudet. Gjorde omöjliga räddningar parat med ett tryggt och stabilt spel, som ingjöt förtroende i medspelarna. Med sin målvaktstränare Sean Burke och reservkeepern, meriterade Jonathan Quick (Stanley Cup-vinnare med Los Angeles) byggdes ett sällan skådat slutspelsspel för 27-årige Adin Hill. Han har inte bara överraskat med sitt spel. Under matcherna har man också kunnat se hur han skrattat åt både räddningar och insläppta mål, som slumpen skördat. Snacka om att njuta i stunden, vara fokuserad på rätt saker och ha kul i en omöjlig tid. Imponerande!
Omöjlig men möjlig. Adin Hill, Vegas målvakt, bidrog i hög grad till Stanley Cup-vinsten.
Imponerande var denna femte match, där alltså Vegas efter vinst kunde få lyfta Stanley Cup-bucklan. Inledningsvis såg det emellertid skakigt ut. Men Adin Hill stod för några högt kvalificerade räddningar och vid en kontring i boxplay hade kapten Mark Stone sinnesnärvaro när han iskallt höll i pucken för att med precision näta bakom Sergej Bobrovskij, Floridas så i slutspelets framgångsrika målvakt. 1–0 blev sedan 2–0 innan perioden var slut.
Laget hittade utrymme och lösningar på den minimal spelyta som gavs i detta täta slutspel. Med skicklighet och beundransvärt tålamod krånglade laget ur sig svåra, defensiva uppgifter. Med samma beundransvärda tålamod i anfallszon dyrkade spelarna upp motståndarnas försvar. Så vacker ishockey. Så genialt och effektivt.
Visserligen fick Florida känning med ett tidigt mål i andra perioden. Men det var något som Vegas skakade av sig. Med en förbluffande energi och dominans utökade laget till både 3–1 och 4–1 i rask följd för att göra ytterliga två i den av hävd alltid starka andra perioden för Vegas under såväl grundserien som slutspelet. Florida var förstås ett slaget lag. När sedan Vegas gör 7–1 var det över, trots två repliker från Florida som gav 7–3. Men roligare än så blev det inte. Mark Stone kunde, efter två försök, i öppen kasse göra sitt tredje mål. Ytterligare ett fastställde slutresultatet; Vegas Golden Knight blev välförtjänt NHL-mästare för säsongen 2022/23.
Det är nu det händer. Perioden som verkligen höjer pulsen. Från april till någon vecka in i juni. Ett stegrande av intensitet, av intresse, av kvalitet och spänning.
Jo, det är så med ishockey. För belackarna är sporten något som företrädesvis ska ske under vinterhalvåret. Trams, förstås. Ishockey spelas sällan, nu mer, under bar himmel. Det är en idrott som kräver förberedelser inför varje säsong och varje lag går allt tidigare på is.
Ja, grundserien kan, oavsett division och nivå ha drag av harvande. Men gillar man sporten är det en fröjd att se ishockey oavsett vilken rink det månde vara som kampen spelas i. Kan man dessutom, som jag, ha förmånen att utöva denna ädla, krävande och aldrig av fascination sinande sport är det förstås en fröjd.
För egen del är varje match (läs ispass, vilket det mer realistisk kan kallas) en slutspelsmatch. I höjd med att säsongen närmar sig sitt slut är det i mitt huvud vinna eller försvinna. Jag lever intensivt med det och vill vara den tungan på vågen som avgör för mitt lag på väg mot finalen.
I verkligheten är det inte jag som spelar de avgörande matcherna. Men från april till en bit in i juni har jag alltså glädjen att följa det svenska SM-slutspelet, vägen mot Stanley Cup och VM, denna gång i Finland och Lettland. Det är förstås mumma för den hockeyintresserade.
Favoritlaget Frölunda orkade inte mot Växjö i semifinalen. Men det gjorde sannerligen inte Skellefteå i finalen heller. Smålänningarna vara starkare och hade med sin målvakt Emil Larmi en keeper som gjorde det där osannolika räddningarna som avgjorde tillsammans med lagets i övrigt stabila, raka, effektiva spel. Kanske var det också logiskt, där Växjö över hela säsongen varit det starkaste laget och också fick bevisa det över hela finalspelet.
Men logik är inte alltid kopplat till ishockey. Inför Stanley Cup-slutspelet tippade jag Edmonton mot Boston. Två lag som bitvis spelat bländande hockey i grundserien och där de sistnämnda spelat med sådan klass att de ohotat borde knipa den åtråvärda bucklan. Utmanarna Edmonton har stjärnan Connor McDavid och ledsagaren tysken Leon Draisaitl, men eventuellt med ackilleshälen i målvaktspelet. Men där har hyfsat färske Stuart Skinner ändå visat på gott spel. Men förstås inte i klass med svenske Linus Ullmark, som varit outstanding i grundserien.
Jo, Toronto skulle kunna utmana. Carolina likaså.
Men mitt tips havererade tämligen snabbt. Boston åkte på stryk mot Florida, som kommit med tack vare ett så kallat wild card, sist in av lagen. Boston hade greppet, men björnarna förlorade det mot pantrarna som smidigt gled ur greppet. Där gjorde målvaktsskiftet från startade keepern i Alex Lyon till Sergej Bobrovskij sitt. Den senare har utvecklats till ett formidabelt monster i vägen mot den final laget nu ska spela. Florida har effektivt slagit ut först Boston, sedan Toronto för att därefter expediera Carolina.
Spegelvänt i slutspelsträdet är det Vegas Golden Knights som briljerat. Jo, ja, laget har under säsong varit starka. men att stå som finallag…? Nej, det var inte givet. Ledda av förre Bostoncoachen Bruce Cassidy har det emellertid hittat ett vinnande spel: rakt, stabilt och med en forechecking parat med tryggt försvarsspel som gjort att laget nu har gått långt. Inte ens det faktum att de med Adin Hill är inne på sin femte målvakt under säsongen har ställt till det. Tvärt om. I match tre mot Edmonton skadades storspelande Laurent Brossoit så illa att han var tvungen att kasta in handduken knappt tolv minuter in i första perioden. Hill kom in, spelade inte bara stabilt utan också briljant. Med hans lugna spel har laget tagit sig vidare och är med natten vinst mot Dallas (6–0, andra nolla i semifinalen för Hill) vidare till sin andra final (förlust mot Washington 2018) sedan laget kom in i ligan till säsongen 17/18. På bänken har han Jonathan Quick, förre Los Angeles Kings keepern, rutinerad och en mentor av rank tillsammans med målvaktstränaren, förre stormålvakten Sean Burke.
Det kommer, som alltid och till min stora glädje, förmodligen bli en målvaktskamp av rang mellan sagde Hill och Bobrovsky när finalserien startar på lördag. Här är spelet så utstuderat effektivt, snabbt och bländande att man tappar hakan. Den får man sedan hämta upp för att återigen tappa den när man ser de mästerliga räddningarna som målvakterna gör på omöjliga lägen. Det kommer att bli en fröjd, såsom Stanley Cupspelet hittills har varit. Det är också intressant att se hur klasspelare som O’Connor, när väl slutspelet inleds, får mindre och mindre manöverutrymme. Allt blir tajtare, svårare och kräver mer och mer av spelarna.
Tröttheten är dessutom en bedräglig faktor. När Dallas i match fyra mot Vegas vann skönjde jag ett trötthetstecken hos det senare laget. När Dallas sedan reducerade till 2–3 var jag övertygad om att laget skulle kvittera och sedan vinna i match sju. Där fanns en energi och kraft som saknades hos Golden Knights. Fel hade jag. Nattens match dominerade Vegas från start. Dallas, oljestaten till trots, hade slut på bensin.
Nu är det några dagars matchvila – fler för Florida som vann tämligen enkelt mot Carolina – innan dramat får sin upplösning med start lördag natt.
VM…? Ja, det blir lite som att jämföra äpplen och päron. Men… här hade ju USA grundseriens mest frejdiga spel, men klarade inte att ta med det in i slutspelet på vägen mot finalen. Kanada spelade mediokert, men man ska aldrig räkna ut kanadickerna. Sverige hade en övertro på sin egen kapacitet, men saknade spets. Lasse Johansson visade återigen, som i OS, att han inte klarade att briljera på det viset som krävs för en medalj i sådana här mästerskap. Finlands uttåg i kvartsfinalen måste ju vara ett än större debacle, som det talats väldigt lite om. Desto roligare att Tyskland överraskande igen (minns OS 2018) och tog sig till final och att Lettland knep bronset i den spännande matchen mot USA. Men överlag spelas VM-hockeyn med ett slags slocknad entusiasm. Närkamperna är för få, känslan av att matcherna betyder något saknas och den definitiva stoltheten över att spela för sitt land är inte helt lätt att finna.
Ja, jo, jag vet. Mängder med spelare från NHL har tackat nej med tusen och en skäl till att delta. Men samtidigt kan ett lag trimmas samman till stordåd. Det handlar om ledarskap och om spelarnas egna övertygelse. Finland har genom de senaste åren varit ett gott bevis på detta.
Så… ja, säsongen är på väg att klinga av och för egen del famlar jag i blindo efter nästa ispass. Men längtar desto mer till nästa säsong någon gång i augusti drar igång igen.
När planet töms är jag bland de första att komma av. Ryggsäcken i fast hand, kavajen på, kränger ryggsäcken upp på sin plats och ilar iväg för att passera genom passkontrollen, som går utan problem. Skyndar vidare till toaletten, gör det jag ska göra, borstar tänderna och en smula sömndrucken, jetlaggad men hyfsat fräsch kan jag ta mig an de timmar vi har att invänta innan det är dags att borda flyget till vår slutdestination Göteborg.
Så… men…
I min hand har jag ingenting. Jag saknar någonting. Min sömndruckna hjärna famlar i minnet. Så slår det mig. Påsen med hatten! Den la jag ju i bagageutrymmet ovanför min sittplats. Nej. Den måste gå att rädda. Jag tittar stressat efter någonstans där jag kan få hjälp, men av tusen skyltar på Schiphol finns det ingenstans där man kan få information om var jag kan få information för att rädda min hatt.
Man med bekymmer. Foto: KAI MARTIN
Så ser jag något slags incheckningsdisk och förklarar för flygpersonalen där mitt problem. Jag håller upp mitt boardingkort, där även flygresan hem till Göteborg finns med. Berättar om den vita påsen och om hatten som finns däri. En flygvärdinna tar mitt boardingkort, säger att hon ska lösa det, ber mig sitta ner, men att det kan ta en stund.
Det gör så. Kanske tjugo minuter, en halvtimme. Men plötsligt har jag min påse med hatten åter i min hand. Jag tackar så mycket, uppskattar deras hjälp och är på väg därifrån. Men inser i mitt fortfarande uppstressade tillstånd att jag inte har fått tillbaka mitt boardingkort. Påkallar personalens uppmärksamhet ytterligare en gång, får vänta en smula, men begåvas åter med resebeviset som gör min hemresa möjlig.
Man i hatten. Foto: KAI MARTIN
Sedan promenerar jag Schiphols eviga korridorer kors och tvärs. Möter på någon hockeykompis som gör ungefär som jag. Andra tar sig en öl, kanske något att äta. Men jag avstår. Jag ska inte dricka på en månad. Ryggsäcken på ryggen, påsen med hatten i fast hand.
Äntligen dags för sista flyget hem. Z ska hämta mig. Längtar. Vi lämnar Nederländerna och i samma stund somnar jag djupt för att vakna någonstans ovanför Danmark. Mellan molnen ser jag Limfjorden och Ålborg, så ut över Kattegatt och närmare Landvetter.
Vid sextiden på kvällen är vi åter på fast, svensk mark. Sommartiden har gett aftonen ljus, men snön yr i ett allt intensivare snöfall. Bagaget kommer med förbluffande snabbhet, så jag rumlar ut med bagagevagnen till bredden fylld av bag megagrande, resväska, ryggsäck, påse med hatt och tre målvaktsklubbor, förbi tullen och ut i ankomsthallen där ingen möter mig.
Min längtan som är så stor efter Z, så ingen famn att famnas av. Jag ringer. Hon är på väg i det ihållande ovädret. Jag har inget tålamod. Går ut och sveps in av yrande snö. Välkommen hem.
Det är en bakfull, slagen hockeyhjälte som vaknar till ett Richmond i gråväder och ruggighet. Jag äter frukost ensam. Går tillbaka till hotellrummet, packar min trunk, min resväska och ställer i ordning mina klubbor, som sedan vi anlände blivit tre istället för två. Ute vid Richmond Ice Center finns en lite hockeybutik med det nödvändigaste, men väldigt lite för en målvakt. Det fanns emellertid en Sheer-Wood-klubba i trä som lockade mitt nostalgiska sinne och den var dessutom på rean. Cirka 400 svenska kronor avgjorde det hela tidigare i veckan.
Finansmannen har gjort samma sak som jag. Det vill säga packat ihop. Tillsammans går vi ner i foajén för att checka ut och samtidigt lämna vårt gepäck för förvaring. Bussen till flygplatsen ska inte gå förrän vid tre och klockan är ännu inte tio. Det tajta schemat har gjort att vi inte haft mycket möjlighet till sightseeing, men finansmannen slår följe när jag far för att utforska två sportbutiker på West Broadway, i södra Vancouver. När vi kliver av högbanan som nu blivit tunnelbana och kommer upp i gråvädret har staden inte vaknat denna söndag morgon. Trafiken är gles, få är ute och rör på sig och vi orienterar oss mot Max-Performance Sports & More. Det är en kort promenad för en butik som andas och luktar hockey. Det finns mycket att kika på, butiken är trång, men dessvärre väldigt lite för en målvakt. Finansmannen frågar om en Vancouvertröja som kostar för mycket och hör sig för om skridskor, bara för att han är social och tränad av sina fyra år i amerikanskt college då han spelade hockey där.
Det blir ingen business och vi går vidare, passerar en Fjällräven-butik och lite andra kuriosa affärer för att gå över gatan till secondhandbutiken Sport’s Junkies & Clearance Center, men väl där förfäras jag mest över hur dyra begagnade skydd är. Visserligen lockar ett par urgulliga målvaktshandskar – plock och stöt – av CCM, som barnbarnet skulle få. Men, nej, jag avstår.
Sakta går vi längt Broadway. Foto: KAI MARTIN
Vi går vidare mot Sports Check med mycket idrottsplagg typ Intersport eller Stadium. Men det finns lite hockeyprylar. När jag var i Windsor 2016 för Carha Hockey World Cup var vi en dels en butik i Detroit dels en i just Windsor som var stora som varuhus fyllt av ishockeyskydd. Det är inget jag finner här, tyvärr. Finansmannen hittar en Vancouver Canucks-tröja med Elias Petterssons namn på ryggen till ett facilt pris och perfekt för äldsta barnbarnet. Det blir en deal. Mina trötta falkögon hittar en liten målvaktsklubba (CCM, perfekt!) som jag prutar på då den är lite skavd. Tillsammans med en puck i mjukt gummi som jag snodde från bordet vid banketten blir det en present till min sonson. Vi snicksnackar lite med personalen, eller framför allt finansmannen gör det. Jag är medtagen efter backanalen i går och håller tand för tunga och ska inte dricka alkohol på en månad.
Vi går vidare ut och tillbaka mot Broadway City Hall Station för vidare transport norrut och down town Vancouver, där vi knappt har varit. Men en westernbutik på vägen lockar, vi kliver in och möts av westernkläder, boots och cowboyhattar högt och lågt. Bakom disken en vältatuerad herre i keps, som genast kommer i samspråk med finansmannen och berättar att han har varit journalist med flera uppdrag i afrikanska länder. Nu står han och säljer vintage i butiken Rockin’ cowboy. Jag smyger runt med min ryggsäck i butiken och försöker undvika för yviga rörelser av rädsla för att i mitt obalanserade tillstånd riva ned något. Långt in i butikens trånga vrår når jag och, tada!, en hatt som inte är en cowboyhatt. Jag provar den, en Conner, ett australiskt märke som jag inte känner till. Den sitter, om uttrycket tillåts, som en smäck. Kostar knappt 600 sekiner. Jag tar den till kassan och på vägen hittar jag en färgglad westernskjorta, där jag läser medium och måttar mig till att den passar. Betalar knappt tusen totalt för kalaset och känner mig nöjd. Låter hatten och skjortan tillsammans med klubban smita ned i en medhavd shoppingbag modell rymlig, som jag en gång fick vid en modevisning på NK i Göteborg. (Skjortan skulle, när jag väl kom hem, visa sig vara small och för kvinnor, det vill säga med knapparna på vänster sida. Bakrus kan göra många felbedömningar.)
Finansmannen och jag fortsätter ut och tillbaka till högbanestationen för vidare färd norrut. Går av vid Vancouver City Center med tänkt promenad mot Waterfront och något att äta. Jag tar ut färdriktning på en karta och vi spatserar några kvarter när inte bara fikasuget utan även andra behov hemsöker oss. Jag inser då också, efter finansmannens påpekande om att vi nu vara nära arenorna BC Place och Rogers arena, att jag har gått mig helt vill. Vi har gått sydost. Lita aldrig på en bakfull man.
Men vi hittar till Browns social house, en restaurang vid Queen Elizabeth Theatre där finansmannen först lättar på trycket för att sedan beställa en lätt ceasarsallad och vatten där jag nöjer mig med en Cola. Där finns också wi-fi och när jag loggat in exploderar telefonen av meddelanden.
Hockeygänget har hört av sig en efter en med samtal och meddelanden i Messenger. Jag ringer tillbaka till en av dem, som undrar var vi är. De ska borda bussen som går tolv… Hm, tre timmar innan avtalad tid. Nja, det är inte finansmannen och jag speciellt lockade av. Sitta på flygplatsen i sex timmar innan take off. Nej, tack. Men jag lyckas styra upp det så att mina tre klubbor, som nu står i bagageförvaringen, kommer med i klubbbagen. Därefter tar vi vår varliga tid tillbaka. Orienterar oss på villovägar mot Waterfront, passerar en av Vancouvers många utslagna, en narkoman som sover djupt med en spruta i armvecket, långt från själens och kanske kroppens alla smärtor. Några andra slitna individer söker en toalett för vad nu än deras behov månde vara. Finansmannen och jag är båda glada att vi inte är en del av den misären.
Downtown Vancouver. Foto: KAI MARTIN
Waterfront hägrar. Utsikten likaså. Jag smiter snabbt från finansmannen för en lite stund. Vill fånga panoramat. Men det mitt öga ser är inte det som kameran ger. Närheten till de vilda, snöklädda och dimhöljda bergen, havet, de stora floderna… Det blir en påver bild.
Vi förenas utanför Waterfront, söker oss tåget som ska ta oss söderut och till hotellet. Vi är hungriga, gör ett nytt försök hos the Story Café, men förgäves. Finansmannen föreslår en pizza inne på kasinot. Ok, det får duga. Kvinnan i securityn undrar vad jag har i min ryggsäck respektive påse, får kontrollera dem och släpper in mig. Maskinerna för spelmissbrukarna och de kanske mer oskyldiga brukarna sprakar och låter, lyser och lockar; jag är förfärad, tänker på mamma som gillade Sessanlinjens enarmade banditer och vi går förbi till snabbmatsköket, beställer vår pizza, får den efter en kort stund och äter den försiktigt för den är het. Spelet för människorna med slocknade blickar fortsätter och fortsätter.
Mat och spel. Foto: KAI MARTIN
En buss står och väntar när vi är klara. Klockan är två, vi hämtar ut vårt bagage, men det dröjer innan det kommer. Finansmannen pratar med busschauffören, som på bristfällig engelska förklarar att han väntar på oss. Så flygplatsen, incheckning och betalning för min monstruösa bag, betalning för den och därefter i kö för säkerhetskontrollen. I kön börjar en ung, blond, vacker kanadensiska prata med oss. Säger att ni som är så snyggt klädda kan inte vara från Kanada, nickar när hon får höra att vi är från Sverige. Men säger sedan, när den socialt kompetente finansmannen berättat om vårt hockeyäventyr, att hon nog är den ende i hennes hemland som inte är intresserad av ishockey, själv är hon på väg till Mexiko och har en hatt på huvudet. Hatten fastnar sedan på bandet genom säkerhetskontrollen och håller på att haverera. Min hatt ligger skyddad i påsen och jag säger, förnumstigt men i ett försök att vara vänlig att jag vis av erfarenhet alltid gör så för att skydda huvudbonaden. Hon tackar för rådet, räddar hatten och vi skiljs åt.
Finansmannen fixar in oss i loungen, för han har de möjligheterna, ordnar med dryck, fika och lite smått och gott. Jag är bortskämd av hans generositet. Det närmar sig takeoff, jag köper en liter kanadensisk whisky till yngste grabben som precis har fyllt år. Så är det dags. Vi reser hem.
Jag hamnar bredvid en vacker holländska och en, förmodar jag, kanadensisk man som har sin storväxta hustru i sätet på andra sidan gången. Vid sidan om henne sitter Benke, min hockeykompis, inklämd. Lyckligtvis liten toch späd, så han klarar resan bra. Längre fram sitter Mats T som har haft med sig silverbucklan, något som inte gått kabinpersonalen obemärkt förbi. När planet lyfter är kaptenen, eller om det är styrmannen, svensk. Efter alla ritualer på engelska och holländska talar han svenska och sedan gratulerar han SOHA Team Sweden +65 till silvret med applåder som följd.
Resan är lång. Vi är många som är förkylda. Min hosta har börjat reta mig. Jag hostar i armvecken för att lindra spridning. Ser film, äter, dricker och tar en liten flaska vin (så gick det med de löftet om att inte dricka på en månad), somnar, vaknar, tänker, läser, somnar, ser film, kollar något tv-program (”Saturday night live”), kollar flygkartan, går på toan, gymnastiserar, somnar… timmarna går. Vid lunchtid på måndagen landar vi och jag skyndar av planet…
Det är ju smått otroligt. Båda SOHA Team Sweden-lagen, +65 och +70, är till final och ska alltså representera Sverige i sina respektive kategorier. Nej, vi är inget landslag, trots de landslagslika ställen. Men vi är inte desto mindre representanter för vårt land och för vår sport. Stort nog.
Vi spelar vår final kvart i elva mot obesegrade LSH Antiques. Jag har sedan ankomstdagen för en vecka sedan spelat lördag, söndag, måndag, torsdag och fredag. Det är alltså dags för mitt sjätte framträdande på is. Ryggen som besvärat mig redan sedan innan vi åkte har hållit sig i schack. Ljumsken som trilskades någon vecka innan avfärd likaså. Men jag har varit noga med att värma, går i slingor inne i arenan, trappor upp, trappor ner, gör tjolahopplansteg, gymnastiserar, stretchar… som av ett under har den mesta smärtan, som gått som ett bälte ovanför svanskotan, släppt. Förhoppningsvis ska det gynna vårt spel.
Bussen är i tid. Vi är i tid. Frukost har ätits under samlad tystnad. Samma procedur som under veckan, All Canadian Breakfast, men med lite variationer på äggen (skramlade eller stekta med den soliga sidan upp), vitt bröd istället för brunt, lite mer sylt än det som lite snålt erbjudits oss. Så det bleka kaffet, som vi bälgar i oss.
När vi kommer till arenan och ska äntra vårt rum är det upptaget av ett stukat lag som förlorat sin finalmatch och nu tröstar sig med öl. De ångar från duscharna och killarna tar god tid på sig. Vi står uppfodrande utanför omklädningsrummet och väntar medan klockan tickar. Men till slut droppar de sista ur faciliteterna och vi kan gå in. Vi är i vår iver inte uppmärksamma på att vi har en timme och en kvar till matchstart. Killarna för oss skulle haft god tid att få byta om utan ett svenskt lag som stod och knackade dörr alldeles för tidigt.
Uppe i rinkarna spelas det för fullt. Carha Hockey World Cup ska avgöras under dagen.
Vi är samlade. Vi är fokuserade. När det väl är dags att beträda isen är vi fast beslutna om att ta hem det här. Men efter nedsläpp börjar det som vid inledningen av semifinalmatchen. Motståndarna är på tårna; det är inte vi. En av deras forwards kommer in och skjuter direkt – i stolpen! Puh!
Vi balanserar emellertid upp spelet i första perioden och genom vår tunge, välväxte forward Anders Westman gör vi 1–0 efter drygt sju och en halv minut. Det är ett resultat som står sig till andra perioden, men kanadensarna har fått vittring som kanadensarna plägar att göra. Av få skott/räddningar i första blir det mer för mig att göra. Vi har våra chanser, men lyckas inte överlista målvakten Phil Stoesser och hans lag.
Allt ska komma att avgöras i den sista perioden. Det är uppenbart att vi inte orkar upprätta hålla spelet från första perioden och definitivt inte från gårdagens exemplariska semifinal. Vi har möjligheten att avgöra, men får inget tryck i chanserna. Vi motståndarnas kontringar finns det inte kraft att följa hem i det defensiva arbetet. Har någon av våra backar gjort offensiva försök har inte den naturliga platsväxlingen satt in, då blir det för få (läs en) som försvarar. Så sker vid 11.06 då Walter Epp blir frispelad vid min bortre stolpe och skjuter direkt. Jag är med på sidledsförflyttningen, men känner pucken kittla insida lår och när jag konstaterar att pucken är i mål är det blott med några millimeter till godo.
Några minuter senare händer det igen. Wayne Seed skördar vid ett friläge, skär in från höger, går mot min vänstra stolpe och jag tror att jag räddar med mitt utsträckta vänster benskydd. Men utan någon markering av mitt tillspillogivna försvar går pucken in med återigen några milli-, eller centimeter till godo. 1–2.
Vi försöker trycka på. Tar ut mig med någon minut kvar. Det förändrar ingenting. Vi förlorar guldet. Vinner silvret. Som Busk sa efter matchen: Idag var det soppatorsk. Inte konstigt, kanske. Det har varit mycket hockey och inför finalen fick herrarna i motståndarlaget i egenskap av att de vann gruppen spelledigt medan vi spelade semifinal. Kanske var det avgörande.
Scener från en (förlorad) final. Foto: WILLY BJÖRKBACKA
Vi tackar varandra för matchen. Tar lite bilder. Men jag är inte road. Åker av banan. Ser i ögonvrån hur en lagbild tas på oss med silverbucklan, men besvikelsen är för stor. Jag tar hissen ned med motståndarna, går till fel omklädningsrum, som är låst av förklarliga skäl, sätter mig och väntar till jag upptäcker att dörren till vårt rum står öppen.
Jag går in, släcker törsten. En man från organisationen delar ut sportdryck och en snygg blå vindjacka med Carha-märket på. Jag har med min andra MVP-tröja, som jag ger till Matti för att han är en sann hjälte och värd så mycket.
Silverbucklan kommer till mig, men jag kan inte glädjas och ber om ett foto som tas med en surgubbe till Kai.
Det tar tid att duscha. Tid att byta om. Tid att gå ut i den richmondska vårluften och andas för att smälta förlusten. Ingen buss har kommit. Två stycken står och väntar på att åka till Sheraton, men ingen till River Rock. En tredje buss kommer. Men den ska också gå till Sheraton. Då börjar topplocket gå på Kai. Samtidigt som jag ser chaufförerna diskutera och den ena bussen till Sheraton går… tom!
Andas in. Andas ut. Ingen i laget verkar ha bråttom. Några är till och med inne i arenan och ser andra matcher. Jag vill bara till hotellet, packa upp, hänga upp underställ, byta om, äta, slappa, sura…
Jag går in i arenan där organisationen har något slags interimskontor. Förklarar bussläget och mannen jag pratar med är flink, ringer ungefär samtidigt som jag pratar och jag får besked om att en buss är på väg. Jag tackar, går ut och inom kort kommer en buss. Nu ska vi bara vänta på de två som tittar på någon av matcherna inne i arenan.
Närande och gott. Foto: KAI MARTIN
Så kommer vi iväg, får packa upp och jag får fixa till mig. Finansmannen ordnar en kaffe på rummet och jag ber om ursäkt för min trumpenhet och att det kommer gå över. Vi går tillsammans med Kurt en promenad bort till the Story Café för tröstätande. Men det är ett populärt ställe och inte ett bord i sikte på trekvart. Finansmannen har haft span på ett ramenställe nära. Vi irrar iväg utan att riktigt minnas var det är, korsar breda gator, frågar och kommer slutligen rätt. Maruhachi-Ra-men Richmond är spartanskt inrätt, men maten vi får är god (finansmannen och jag tar en Wonton Ram med kyckling, fisk, fläsk och räkor och en buljong som känns närande och stark), till det Maruhachiöl som vi närmast andas in.
Vi är ett knappt stenkast från hotellet, går tillbaka dit för lite vila innan det är dags att svida om till banketten. Jag har med en Armanikostym, som tillsammans med downbottom Ljung-skjorta (ljusblå) och en röd silkesslips med vita prickar, som får utgöra min secondhandstass för kvällen. På fötterna ett par Paul Smithskor, även de secondhand. Jag är stukad, men redo för festkvällen.
Secondhandmannen på väg till bankett. Foto: KAI MARTIN
I samma hall som invigningen hölls i Richmond Olympic Oval hålls också segerceremonierna. Allt är furstligt dukat. Öl- och vinsponsorer har placerat sina drycker generöst på borden. Vi låter oss väl smaka. Maten hämtar vi vid något som närmast liknar kantiner och allt smakar ungefär som i bamba, men vi förser oss och alla är hungriga.
Jag har slukat en Molsom-öl med specialdesignad ölburk för Carha och siktar in mig på Lulu Island Merlot, det lokalproducerade rödvinet, där flaska efter flaska går åt vid bordet. Jag pratar och umgås. Konstaterar att jag denna gången inte har vunnit något på något lotteri och att ceremonierna från scen inte går att fästa någon uppmärksamhet på, dels för att vi sitter längst bort, dels för att ljudanläggningen är under all kritik.
Fest för vinnare och förlorare samt för övriga deltagare. Foto: KAI MARTIN
Så känner jag att det får räcka. Rund under fötterna tar jag mig till en av bussarna som tar mig hem. Finansmannen kommer strax efter, men jag somnar snabbt och håller honom för, nog, första gången vaken med mitt fyllesnarkande. Besvärande, förstås, för en man som är modest gällande intag av alkohol och som redan innan turneringen, när det stod klart att vi skulle dela rum, undrade om jag snarkade.
Men samtidigt berättade han morgon därpå att han hade haft ont i kroppen och haft svårt att sova, så det hade inte varit så farligt. Nå, resten av veckan skötte jag mig (tror jag).